Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Att läsa Francesco Pacificos språkvilda satir Storia della mia purezza på barer och kaféer i Rom under påsken, var en omtumlande upplevelse som inte blev mindre bisarr av påve Ratzingers samlade tystnad kring pedofilhärvan.
Jag tror att Oscar Wilde hade njutit i fulla drag av detta exempel på hur livet imiterar konsten, bara med sämre resultat, för Pacificos roman är en hejdlös resa genom den katolska tankevärlden, vars stormöga är just celibatet.
Huvudpersonen Piero Rosini är en ung, glödande katolik, som betraktar den hedonistiska samtiden med avsmak och ser sig själv som den sexuella avhållsamhetens sista hjälte. Piero är i färd med att skriva en egendomlig bok med udden riktad mot Johannes Paulus II, som är tänkt att ges ut av det ultrakatolska förlaget Non Possumus, där han arbetar som redaktör.
Problemet är att han inom sig känner en annan Piero växa fram, en som inte kan glömma anblicken av sin vackra svägerskas fulländade bröst. Han följer sitt lystna jag till Paris, där alla hans betongtunga övertygelser smulas sönder.
Storia della mia purezza tappar en aning i tryck och språklig frenesi den sista tredjedelen. Det blir några tankepromenader längs Seine för mycket, men som helhet är den magnifikt genomförd satir, som ofta för tankarna till John Kennedy Tooles mästerverk Dumskallarnas sammansvärjning, vilket är det högsta beröm som tänkas kan.
RAGNAR STRÖMBERG
Skriv en kommenter, lämna en synpunkt eller hälsning här: