DIXIKON

Av JACOB CARLSON
Frågor om nationell identitet, integration och mångkultur dryftas i de flesta europeiska länder. De grundläggande frågeställningarna är till stor del likartade. Den franska debatten skiljer sig dock något från den svenska genom sin återkommande och starkt symboltyngda hänvisning till ”republikens värden”. Den franska nationen har rötter i det medeltida och tidigmoderna Europa. Alltsedan revolutionen utgör emellertid också upplysningsfilosofernas idéer om sekularism och mänskliga rättigheter centrala komponenter i berättelsen om Frankrike.

Utan tvivel är Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter (La Déclaration des droits de l’Homme et du citoyen) en milstolpe i den franska nationens historia. Men här finns också idén om något universellt.

Just denna, i Frankrike särskilt laddade, spänning mellan universalism och partikularism löper som en röd tråd genom en nyutkommen dialogbok mellan Alain Badiou, professor emeritus i filosofi vid École Normale Supérieure, och Alain Finkielkraut, professor i filosofi och idéhistoria vid École Polytechnique.

Delar av diskussionen publicerades redan hösten 2009 i veckomagasinet Le Nouvel Observateur med anledning av den rikstäckande debatt om den franska nationella identiteten som Sarkozys regering då initierade. (Projektet mottogs med viss skepsis såväl av oppositionen som av de intellektuella men utmynnade efter några månader i ett antal integrations- och utbildningspolitiska förslag av mestadels symbolisk karaktär.)

Under senvintern 2010 kompletterades så höstens samtal mellan Badiou och Finkielkraut med ett andra sammanträffande, vilket nu alltså har resulterat i en bok: L’explication, conversation avec Aude Lancelin, i vilken de båda samtalen finns samlade, uppdelade på fyra kapitel: I. Om den nationella identiteten och nationalstaten, II. Om judendomen, Israel och universalismen, III. Om maj 1968, samt IV. Om kommunismen (i gången tid och i framtiden).

Den svenske läsaren förvånas kanske över att Badiou inte tvekar att kalla sig kommunist; kanske tillhör hans vision om en ny ickekapitalistisk världsordning inte bokens mest övertygande avsnitt. Samtidigt är det uppfriskande att läsa en vänsterman försvara upplysningstraditionen och dess tro på universella värden.

Som bekant har Badiou på senare år rönt viss uppmärksamhet i Sverige med anledning av sitt intresse för aposteln Paulus omvandling av den tidiga judiska jesusrörelsen till en religion med inriktning på hela mänskligheten. Följdriktigt är Badiou också den som uttrycker starkast kritik mot Sarkozys identitetsdebatt.

Den kulturkonservative Finkielkraut intar tvärtom en försiktigt positiv hållning, men kritiserar samtidigt Sarkozy för att ha lyft frågan främst av valstrategiska skäl. Att den nuvarande regeringen inte förstått vad frågan handlar om bevisas enligt Finkielkraut framförallt av man inte längre förmår slå vakt om utbildningsväsendets förmedling av det franska och västerländska kulturarvet till kommande generationer.

Sammanförandet av två franska intellektuella med rakt motsatta ideologiska utgångspunkter ger en bild av några viktiga skärningspunkter i landets politisk-filosofiska debatt. Dialogformen har även fördelen att den tvingar debattörerna att precisera och nyansera sina ståndpunkter, samtidigt som den skänker ett stimulerande driv åt läsningen; man väntar hela tiden på nästa replik.

Möjligen är det dock med ett visst vemod man slår igen boken. För även om Badiou och Finkielkraut är oense om det mesta, verkar de vara överens om att den franska nationen i någon mening går mot sitt snara slut, något som Badiou verkar ha lättare att acceptera.

___________

- Se en intervju, ”L’hypothèse communiste” med Badiou här:

- Se ett klipp ”immigration et identité nationale” med Finkielkraut här: