DIXIKON

Köp boken här

Jag vet inte om termen disposophobia finns på svenska. Men sjukdomstillståndet som betecknas så är universellt: driften att samla på sig allt upptänkligt och oförmågan att slänga något av det.

Ett beryktat exempel på några som blev begravda under sina ackumulerade ägodelar är bröderna Homer och Langley Collyer. Efter sina välbärgade föräldrar ärvde de ett brownstone-hus i korsningen av Femte avenyn och 128e gatan på Manhattan. Det fyllde de med allt de kom över, år efter år: en T-Ford i matsalen, tolv pianon, hundratals resväskor, hekatomber av gamla dagstidningar. Med tiden syntes de alltmera sällan i kvarteren och då bara i kvällningen, och så inte alls. Den 21 mars 1947 ringde någon anonymt till polisen och tipsade om ett lik i huset. Det stämde: sedan man brutit sig in och med stor möda forcerat skräpet fann man den döde Homer Collyer.

Brodern Langley efterlystes, utan framgång, och polisen började röja: hundra ton sopor forslades bort. Först fjorton dagar senare fann man Langley, begravd under bråte bara några meter från platsen där broderns kropp hittats. Han hade kravlat sig fram genom en tunnel men fastnat i en av de många fällorna som de gillrat mot tjuvar.

En ruggig historia (alla detaljer återfinns i en utförlig artikel på Wikipedia) som Edgar Alan Poe skulle ha gillat att lägga ut texten kring. Många har gjort det, bland dem Marcia Davenport i en roman som kom på svenska 1957, ”Skall jag taga vara på min broder?” Och Lotta Lotass som vet det mesta om amerikanska redwood-träd (hennes sida på nätet om dem är fascinerande) använde sig av bröderna Langley för sin pjäs ”Samlarna”. Nu är det dags för E. L. Doctorow, med den just utkomna ”Homer and Langley” (Random House)

Han har tidigare demonstrerat sitt intresse för bl.a. New Yorks topografi (”World´s Fair”, med egna minnen av trettiotalet), gangstrar (”Billy Bathgate”), spionaffären mot makarna Rosenberg (”The Book of Daniel”), och tvångsneurotiker (den förfördelade Coalhouse i ”Ragtime” som kräver sin rätt in absurdum sedan brandkåren råkat köra på hans bil – Kleists roman om rättshaveristen Michael Kohlhaas finns förstås i bakgrunden).

Nu återger han bröderna Langleys historia, med viss poetisk frihet. Som i verkligheten är den ene blind, i romanen dock Homer, passande nog för någon med det namnet. Den blinde Homeros börjar sin Iliad med att åberopa högre makter: ”Sjung o Gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles…” Hos Doctorow är Homer en oseende berättare som i stället orienterar sig genom uppdriven hörsel och känsel, likt en ekolodande fladdermus: ”I´m Homer,  the blind brother.”

Alldeles ensamma är de inte, en del tjänstefolk passerar genom huset, bland dem ett lojalt japanskt par som interneras efter anfallet på Pearl Harbor. En rad sådana historiska nedslag tidfäster det hela: Langley skadas av senapsgas i första världskrigets skyttegravar, föräldrarna avlider i spanska sjukan, allt fler skyskrapor byggs, under depressionen ordnar de med dans i huset, som i Horace McCoys ”They shoot horses, don´t they?” Langley drabbas av en kierkegaardsk kretsloppstanke som blir till en fix idé, att allt går igen, ”everything in life gets replaced”.

Ur New Yorks alla dagstidningar som han samlat på sig under decennier ska han destillera en kvintessens, en supertidning som summerar allt mänskligt liv för den blinde brodern. Under tiden förfaller allt omkring dem, inte bara inne i deras hus i Harlem: mellan raderna hittar man Doctorows synpunkter på Västerlandets fortskridande undergång.

Ivo Holmqvist

_____________