Av ULF ERIKSSON
En människas försvinnande kräver en förklaring i vår civilisation. Om du försvinner är det bland spåren efter ditt förverkligade liv man skall söka förklaringen. Så fungerar nästan alla deckare.
Men det finns litterära verk där frågan om vad en människa är ställs med ett annat fokus. I stället för spårfinnande, kartläggning och förklaring kan en berättelse uppehålla sig vid och försöka avbilda det okända hos en människa, det som inte kan förtecknas, identifieras eller förklaras.
I den 36-årige spanjoren Joaquín Pérez Azaústres nya roman Los nadadores (Simmarna) tonar huvudpersonens Jonás egenart och öde fram genom en beskrivning av det tomrum som omger honom.
Azaústre har sedan 00-talets början utgivit poesi, essäer, en novellsamling och tre romaner som fått kritiken att framhålla hur hans spänstiga, långperiodiga stil i förening med en ovanlig direkthet i förmedlingen av både tankar och syner skänker en estetisk upplevelse av ovanlig halt. Så även i den nya romanen, där fotografen Jonás tankeprocesser drar in läsaren i en atmosfär av ensamhet samtidigt som staden framkallas i form av en tydlig social verklighet av platser, rutter och arkitektoniska rum i olika skalor.
Jonás har skilt sig och blivit en solitär vanemänniska. Var och varannan dag tar han tunnelbanan genom hela Madrid till en simhall där han tillsammans med en gammal vän simmar i stum kamratskap med andra flitiga motionärer. Den inte längre helt unge mannen vandrar på den smala eggen mellan två avgrunder. På ena sidan finns sorgen över den ödelagda relationen, och bakom den en labyrint som leder ut i barndomen. På andra sidan hans vardag, präglad av ett visst alkoholmissbruk och av simningens kompensatoriska späkning.
Man kan tala om två slags existentialism: en rummets och en rymdens. När Jonás befinner sig i rörelse råder en rummets existentialism. Staden blir närvarande i form av folkmassor, väldiga byggnader, skyltfönster och trafik. Men så fort han stannar uppstår en rymdens existentialism: formerna, också den egna kroppen, fylls av en susande, gränslös rymd där rum och tid inte går att skilja åt.
Jonás barndom präglades av en missbildad ryggrad som kunde rätas ut genom envetet simmande. Det var en plågsam askes som med åren ledde till en karriär som ungdomsidrottare. Hans pappa var kriminalpolis och ett kraftpaket som med järnhand stöttade och tvingade sin son igenom den terapeutiska simningens år. Simmarens erövring av en rak ryggrad och ett mäktigt ryggparti får något av en emblematisk kontur: här har vi individen som simtag för simtag ger sin egen gestaltning åt den urtid där ryggradsdjuren blev till urvarelser som krupit upp ur havet.
En dag sker dock något avgörande med Jonás bräckliga balanserande. Hans pensionerade pappa, även han frånskild, söker upp honom för att berätta att hans mor har försvunnit. Romanen är inte spänningslitterär på vanligt sätt. Stilen är också alltför nyanserad och dramaturgin bitvis alltför sönderryckt för att främja en läsning som syftar framåt mot en gåtas lösning. Spänningen består i stället i att en gåta sakta breder ut sig över fiktionen. Inte bara Jonás mor försvinner nämligen, utan också en fotografkollega, några barn och till slut också flera av de trogna simmarna i bassängen. Hela staden verkar sakta tömmas på människor.
När man tar del av Azaústres litterära tömning av stadsrummet kan man associera till många exempel på konstnärlig tomhetsestetik. I fallet Madrid är det nästan ofrånkomligt att tänka på konstnären Antonio López berömda målning Gran Vía (1974 – 1981), målad från samma plats varje morgon under sju års tid: resultatet är en spöklik version av Madrids klassiska gata som en absolut folktom korridor.
I sin strävan att erfara och med mening fylla en sådan radikal tomhetsupplevelse har Joaquín Pérez Azaústre åstadkommit en stark existentiell roman för vår tid.
– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
– Se ett program om Antonio López målning Gran Vía: