Av IVO HOLMQVIST
När det prestigefyllda förlaget Library of America för några år sedan började reklamera för den definitiva upplagan av Philip Roths samlade verk sades det att den skulle innehålla hela författarskapet och föreligga färdig 2013. Nu har sju av de nio bastanta volymerna kommit och man håller tidtabellen, de avslutande båda banden kommer nästa år. Jag var nog inte ensam om att den gången undra hur förlaget kunde vara så tvärsäkert på att få med allt han skrivit, med enbart tystnad bortom en slutgiltig tidsgräns. Förklaringen finns i en intervju som fransyskan Nelly Kaprièlian gjort med honom den här hösten i hans våning på Upper West Side i New York.
Rubriken på hennes artikel, ”Philip Roth: Némésis sera mon dernier livre” snappades upp och blev till en notis som valsat runt – Philip Roth har bestämt sig för att lägga av. Svenska Dagbladet förundrade sig över att Roth lät undslippa sig denna nyhet en passant på undanskymd plats i stället för att slå upp den som en världssensation. Men rätt besett är det kanske bara en pseudonyhet att en 78-årig författare tycker att det kan vara nog med skriverier efter mer än femtio år – ”Goodbye, Columbus” kom 1959. Han nämner själv i intervjun E. M. Forster som slutade skriva romaner redan i fyrtioårsåldern (hans postuma roman ”Maurice” hade legat färdig länge).
Den som läst Roths romaner noga har länge anat att han inte tänkt dö med pennan i hand. En doktorand vid Hebrew University i Jerusalem, David Hadar som avhandlar Roth, skrev nyss en artikel där han pekade på ett citat från en novell av Henry James som dyker upp ett par gånger hos Roth, om en författare som korrekturläser det han vet ska bli hans sista bok och som är ganska nöjd med det. Och i ”Exit Ghost” handlar det om en huvudperson, visserligen en aktör och inte en författare, som drabbas av afasi och akut scenvånda och därför slutar.
Något sådant har Roth inte råkat ut för, men i ”The Ghost Writer” förekommer en författare som går in i tystnaden långt innan han lämnar det jordiska. ”J´ai décidé que j´en avais fini avec la fiction” säger han i intervjun som är daterad den 7 oktober. Det är kanske en brasklapp att han även i fortsättningen kan tänka sig skriva annat även om han lämnat det skönlitterära. I början av september publicerade han i The New Yorker ett argt öppet brev till Wikipedia där han inte sparade på krutet sedan man pekat ut fel förebild för Coleman Silk i ”The Human Stain” (en professor som Anthony Hopkins gjorde bra på film).
Att vi inte kan förvänta oss fler romaner från Philip Roth är kanske synd, men vi kan göra som han själv gör just nu, läsa hela författarskapet baklänges från romanen som fått namn av den grekiska hämndegudinnan ända tillbaka till debutboken. Så kan man fråga sig vad som händer med Nobelpriset när han låter skrivandet ligga. Alfred Nobel stipulerade att hans förmögenhet skulle utgöra en fond ”hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla … en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning.”
Det där med det förlupna året har man tagit lätt på alltsedan 1901, Thomas Mann fick sitt pris 1929 inte för den aktuella ”Der Zauberberg” utan uttryckligen för släktkrönikan ”Buddenbrooks” som låg flera decennier tillbaka i tiden, liksom man tolkat idealisk riktning lite hursomhelst. Att det skulle betyda idealistiskt var möjligen inte alls Nobels mening, kanske avsåg han i stället radikal och nydanande. Då kan ju Philip Roth få priset fast han kastat in handskarna (han återger med gillande boxaren Joe Louis koncisa sammanfattning av karriären, ”I did the best with what I had”). Och han har enligt intervjun redan utsett sin levnadstecknare, Blake Bailey som skrivit utmärkta biografier om John Cheever och Richard Yates och vars bok om Charles Jackson kommer i mars.