Eva Figes 1932-2012

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Av IVO HOLMQVIST

”Vi lever i ett lysande moln av föränderligt ljus, liksom i ett hölje. Det är det jag måste fånga.” Så säger Claude Monet i Eva Figes roman ”Light” som utspelar sig under en enda dag i familjekretsen kring konstnären i Giverny, byn en knapp timme väster om Paris. Det är en skickligt balanserad och harmonisk bok som genast för oss in i tilltrasslade relationer som vi bara anar, med Monet som pater familias för tre generationer: hustrun i andra äktenskapet som bär sorg efter en avliden dotter, barnen ur de båda äktenskapen, barnbarnen. Denna dag kommer också byns abbé och den radikale författaren Octave Mirbeau på besök och invecklar sig i en godmodig dispyt om kyrkans syn på utvecklingsläran.
Men mest handlar det om Claude Monet själv. I den tidiga gryningen beger han sig ner till näckrosdammen, följd av trädgårdsmästaren som kånkar på staffliet. Han söker fånga de snabbt skiftande färgnyanserna när solen går mot zenit, och så de djupnande skuggorna fram mot natten. De olika familjemedlemmarna är upptagna av tankar på det förgångna och det kommande, i den lilla och den stora världen, men de lever också i nuet. En lång sittning kring ett ljusmättat middagsbord i trädgården blir en mittpunkt i romanen, en parafras i ord på en senimpressionistisk målning. Om man haft lyckan att vandra runt i Giverny ser man allt framför sig, den japanska bron över näckrosdammen, matsalens gula och blå interiör. Men det räcker att något känna till Claude Modets dukar, särskilt dem han skapade sent i livet.

Eva Figes tillämpade en impressionistisk teknik när hon kastade ner dessa snabba ögonblicksglimtar från huset och trädgården, hennes scener är färglysande ordmålningar. Familjen rör sig i en stabil och oföränderlig värld där sorgen dock bryter in. Men först på sista sidan får man en antydan om att denna trygga förkrigsvärlds är dömd till undergång, när första världskriget kommer och allt förändras. Eva Figes var en förunderligt samstämd skildrare när hon i denna korta roman från 1983 återskapade en dag i familjen Monets liv, såsom en skarpögd och sympatiserande samtida observatör kunde ha uppfattat det (två år senare kom den i Margareta Ekströms kongeniala försvenskning).

Eva Figes som dog i London den 28 augusti var född i Berlin 1932 i en judisk familj, som Eva Unger. Hennes far hamnade i Dachau efter Kristallnatten 1938 men lyckades undkomma och familjen flydde till England året därpå – den äldre generationen mördades i koncentrationslägren om vars existens Eva fick veta först mot slutet av kriget genom journalfilmer som hon skickades iväg att se ensam, det skapade ett livslångt trauma hos henne. I samband med skilsmässan efter sju års äktenskap skrev hon 1970 den polemiska ”Patriarchal Attitudes” som kom i samma veva som Germaine Greers ”The Female Eunuch” (som hon aldrig brydde sig om att läsa) och Kate Millets ”Sexual Politics”.

Men hon distanserade sig snart från radikalfeministerna och ägnade sig åt att skriva ett drygt dussin romaner, bland andra ”Equinox”, ”Waking” och ”The Seven Ages”. Redan 1978 hade hon skrivit ”Little Eden: A Child in Wartime”, och sina senare år ägnade hon åt fler memoarer. För en volym lånade hon titeln från William Blake: ”Tales of Innocence and Experience: An Exploration” (2004), följd av ”Journey to Nowhere” fyra år därpå. Hennes son Orlando är professor i historia vid Birbeck College på University College i London, rysslandsspecialist och författare till den magistrala ”Natascha´s Dance – A Cultural History of Russia”. Han hävdar att de båda största förebilderna för modern dels var Virginia Woolf, dels Franz Kafka. I så fall var det ett litterärt arv som Eva Figes förvaltade på ett lysande vis.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).