DIXIKON

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM

Först de glada och goda nyheterna

Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser.

Programmet återges med frustande entusiasm: Trento utses till inte bara Italiens utan helas Europas Silicon Valley. Stora företag inom området som IBM, Microsoft, Ericsson och Frauenhofer öppnar laboratorier och forskningscentra i området. 600 forskare från hela världen jobbar på framtiden.

- Och dessutom kan vi erbjuda ren och vacker natur, en region som stödjer nya fòretag och kräver så litet byråkrati som möjligt, skriver Gabriele Catania.

Nästa positiva nyhet. Den 28 april startar den första verkliga konkurrenten till det gamla statliga järnvägsbolaget, Trenitalia. Nykomlingen heter Italo och är Ferrarichefen Luca Cordero de Montezemolos senaste skapelse tillsammans med skofabrikanten Diego della Valle. Hans företag går under namnet Ntv – Nuovo trasporto viaggiatori (den som är nyfiken på hur det skall se ut kan klicka här).

Och visst handlar det om ny transport. Italo har amaranterröda tåg (på italienska föredrar man jämförelsen med Bordeaux) från franska Alstom och klarar Rom-Milano på tre och en halv timme, med stopp i Florens och Bologna. Från 1 september går vissa tåg direkt och då är tiden under 3 timmar, lovar man. Rälsen är förstås Trenitalias som nog ser till att ta betalt av konkurrenten. Stationerna är delvis ombyggda för Italo men i Rom används Tiburtinastationen. En hypermodern skapelse som blir en hub för all nord-sydgående trafik med beteckningen TAV – Treni ad alta velocità, höghastighetståg, både för Trenitalia och NTV.

Stazione Tiburtina var för inte så länge sedan en avsides, föga underhållen station för pendeltrafik: eventuellt platsen för tårögda avsked när ungarna gick ombord på nattåget för skidresan till Alto Adige (som är det italienska namnet för Sydtyrolen – det här är en obligatoriskt dubbelspråkig region). De som reser Milano-Neapel behöver inte längre behöver passera Roms centralstation, Stazione Termini.

Ntv är en investering i storleksordningen 1 miljard euro och helt och hållet - rigorosamente - ett privat projekt. För att det hela skall gå runt krävs att Italo-tågen tar 25 procent av marknaden på ett par år. Ingenting som Trenitalialedningen gillar – det gamla monopolföretaget kämpar fortfarande med balansräkningen.

I samband med Italo annonserar dessutom regeringen att Alitalia-monopolet på sträckan Rom-Milano Linate skall upphöra. Fritt fram för konkurrens även på den linjen. Det här har varit Alitalias kassakista och regeringens besked tas illa emot på den kanten. För redan nu utgör TAV-tågen med genomsnittsfarter runt 300 km/tim och topphastighet vid 360 km/tim ett verkligt alternativ till flyget.

______________

En säker källa för fantastiska stories har alltid varit CNR – nationella forskningsrådet. Där kunde man i dagarna också finna en absolut världsnyhet.

Giuseppina Capriotti, ryktbar egyptolog, har äntligen funnit bilder på Antonius och Kleopatras tre barn, pojken Tolomeo Filadelfo, samt tvillingarna Alessandro Helios och Cleopatra Selene. Fram tills nu har man bara känt till Selene som giftes bort med kung Juba II. Från det evenemanget finns ett mynt och en skulptur, förklarar dottoressa Capriotti.

Sedan föräldrarna begått självmord är det troligt att de båda pojkarna gick samma tragiska öde till mötes som Kleopatras andra son, som hon fick tillsammans med Julius Cesar, Cesarione. Helios och Tolomeo skaffades troligen snabbt undan enligt de grymma traditionerna i den Julisk-Claudiska dynastin.



En ny analys har gjorts av en skulptur som är ca en meter hög och föreställer två barn, en pojke och en flicka, som omfamnar varandra, omgivna av två ormar. Skulpturen, som redan fanns på museet i Kairo, härstammar ursprungligen från templet till guden Hathor, vid staden Dendera i Övre Egypten.

Detta och mycket annat kan man läsa i den korta kommuniken från CNR. En läsning som sätter fart på nyfikenheten och fantasin. Och som vittnar om spännvidden i den italienska forskningen.

______________

Hunnen så här långt tvingas bloggen kasta sig över nyheter av andra slag.

Lega Nord tycks närma sig sitt totala sönderfall. Partiet som lovade att utgöra ett värn mot Syditaliens korruption och skojeri, har visat sig vara precis likadant själv.

Förutom det jag berättade om i förra bloggen vet vi nu att ansenliga belopp investerades i diamanter och fastigheter. Grundaren Umberto Bossi och hans familj har satsat pengar i minst 18 fastigheter. Ja, en känd adelskvinna testamenterade en lyxvåning till partiet som Bossi snabbt sålde och där likviden stoppades i de egna – tämligen vidlyftiga – fickorna.

Fullt krig har brutit ut mellan partikollegorna Roberto Maroni, tidigare inrikesminister och Roberto Calderoli. Av någon märklig anledning avslöjas att Calderoli, också han tidigare minister och en av de som oftast slungade mot syditalienarna, hade åtminstone två lägenheter i Rom som partiet betalade.

Maroni försöker nu skapa sig en profil som den som tvättar rent och sopar ut dem som brutit mot Lega Nords ideal. Han har dock redan fått en annan motståndare, nämligen Lega Venezia. Detta är den allra äldsta legan som en gång förenades med Bossis skapelse. Legan har en lång historia så full av namnbyten och partisprängningar att den är närmast omöjlig att hålla reda på. Så mycket är klart att den nuvarande legan inte alls gillar kriget i Lega Nord. I det här läget inställer sig en verkligt intressant fråga: vart kommer besvikna Lega Nord-anhängare att ta vägen?

Samtidigt har Silvio Berlusconi börjat röra på sig efter några månader bakom kulisserna. Hans hittills enda och enstaka framträdanden har varit från Milano, där rättegångarna mot honom maler vidare.

Den viktigaste just nu är den om Ruby, marockanskan Karima El Mahroug, med smeknamnet Ruby Rubacuore. Berlusconi anklagas – som jag tidigare beskrivit – för ha köpt sex av den då minderåriga Ruby. Vid bunga-bungapartyna i Berlusconis villa i Arcore skall det ha gått vilt till enligt avlyssnade telefonsamtal mellan de inblandade tjejerna. Häromdagen stod Berlusconi på nytt i domstolen och beskrev ”de mycket eleganta och stiliga” festerna där absolut ingenting olagligt förekom. Visst hade det hänt att flera av tjejerna klätt ut sig till sjuksköterskor men absolut inte till nunnor, förklarade Berlusconi mycket nervös och illa till mods.

Men allt det här, menade han, kan ju förklaras med att ”kvinnor är som alla vet rena exhibitionister”. Ett påstående som fått också hans egna partimedlemmar att mullra.

Hur det går i rättegången är svårt att säga. Berlusconi har också fått ett nytt åtal på nacken, nu för att ha betalt stora summor för att flickorna skulle ta tillbaka sina tidigare berättelser. Pengar, säger han idag, han gärna betalt därför att många av flickorna fått sina rykten och karriärer förstörda genom den här historien och alla skriverier och TV-reportage som gjorts i ämnet.

Bortser man nu från bunga-bunga och det som betecknas som slutet för ”den andra republiken”, börjar det röra sig i partihögkvarteren. Så här ser läget ut just nu:

Den tredje polen, officiellt Nuovo polo, består av partier som Gianfranco Finis Giustizia e libertà per l’Italia, Per Ferdinando Casinis Unione di Centro, Francesco Rutellis Alleanza per l’Italia och Riccardo Lombardis Movimento per le Autonomie plus ytterligare några andra ännu mindre grupperingar. Totalt cirka 10 procent av väljarna.

Casini har sett att något intressant händer till höger om sig. Berlusocnis Pdl visar tydliga tecken på kris. Beppe Pisanu (tidigare kristdemokratisk veteran och inrikesminister) och Lamberto Dini, en yngling på 81 år, tidigare riksbankschef, regeringschef och ständig hoppjerka mellan mittenpartierna, har författat ett upprop som fått ett tjugotal namnteckningar. Någonting som skulle kunna bli en utbrytning från Berlusconi. Casini vill hänga på det tåget och lanserar nu tanken på ”Partito della Nazione”. En samling i mitten som skulle kunna organisera gamla nyfascister (oops – f d medlemmar av högerpartiet Alleanza Nazionale) och kristdemokrater från gamla tider.

Ett första möte mellan intresserade parter har hållits. En tämligen ömklig – måste sägas – parad av 70 och 80-åringar från Democrazia cristianas glansdagar. Förgrämda ansikten som hörde hemma i TV-rutorna för 20 år sedan eller mera – dock kunde man skönja något spår av ännu inte bortglömda ambitioner.

La Repubblica avslöjade för ett par dagar sedan att Silvio B. redan och sedan två månader tillbaka dragit igång en stor apparat för att också han skapa ett nytt parti. Han lär med experters hjälp ha studerat hur en okänd senator från Chicago tog sig hela vägen fram till Vita Huset, de metoder som användes då och hur nya sociala medier som Facebook och Twitter användes i marknadsföringen. Det här verkar bekant för oss som följt fenomenet Berlusconi. Det var precis vad som hände när han startade Forza Italia. På den tiden dock utan Facebook.



Först och främst gäller det att hitta ett nytt partinamn. Det talas om ”Tutti per l’Italia”. Inte särskilt originellt så där kan det bli ändring. I dagsläget är arbetsnamnet Pdl 2.0.

En ny TV-kanal håller också på att dras igång – vilket förklarar de utomordentligt sura minerna från Berlusconi och hans Mediaset när Montiregeringen fimpade projektet att skänka bort de nya digitala Tv-kanalerna.

Och på vänstersidan? Pierluigi Bersani i PD kämpar vidare, trots många kritiska röster i partiet. Långsamt segar sig opinionssiffrorna upp och ligger idag runt 27-28 proc – inte dåligt om man ser på Pdl som ständigt sjunker mot 20 procent.

I dagsläget med Mario Montis teknikerregering deltar PD i den majoritet som stödjer regeringen. En märklig situation: ett parti som öst kritik mot Silvio Berlusconi samarbetar med Pdl:s nye partiledare, Angelino Alfano tillsammans med Casini. Bersani måste visa sig ansvarsfull och hjälpa till att rädda landet ur krisen. Vilket betyder att han måste ge sitt stöd även när Mario Monti rensar bland landets utgifter och skriver ut ständigt nya skatter – som ännu drabbar mest PD:s väljare. Det ständiga kravet från vänstern att skriva ut en skatt på de riktigt stora förmögenheterna, har Bersani inte fått gehör för bland den märkliga koalitionens högerpartier.

Bersani måste ha en koalitionspartner när man börjar diskutera en framtida regering. Och där börjar problemen. Alternativen är Antonio Di Pietros Idv och Nichi Vendolas Sel – Sinistra, ecologia e libertà. Inget av alternativen är särskilt attraktivt. Di Pietro är alltför ”ambiguo”, med stundtals populistiska utspel.Vendola har lyckats oväntat bra med att kombinera gröna med kommunistisk nostalgi – men det ger 7 procent.

Den verkliga nyheten är väljarnas ständigt växande hat mot de traditionella partierna och i synnerhet de gamla politikerfejsen. De senaste månadernas skandaler och avslöjanden om politikernas enorma honorar och förmåner, har drivit sympatierna i botten. Många opinionsinstitut räknar med kanske 40 procents soffliggare vid nästa val. Det räcker inte längre för politikerna att övertyga väljarna om att deras eget parti är annorlunda och att giriga politiker bara skulle finnas hos konkurrenterna. Det kunde man säga på Enrico Berlinguers tid – inte idag.

Stora skräcken utbröt i veckan sedan det visat sig att Beppe Grillos Movimento 5 stelle med största sannolikhet blir Bolognas tredje parti. Och inte bara Bolognas – vissa opinionsexperter ser redan rörelsen som landets tredje största parti.

Enastående för ett parti som inte finns, som lever på Internet och Facebook och vars legendariske ledare är en före detta komiker som blev ståuppare med vrål, könsord och radikala mediciner (lämna euron, sluta betala av på statsskulden").

- Beppe Grillo är en modern Masaniello, menade en vän med Neapels historia som specialitet.

(Masaniello var en fiskare som blev revoltledare mot skatterna och vållade tusentals döda när folket gjorde historien kort med aristokrater och statliga tjänstemän. Men till slut vände sig hatet mot Masaniello själv och han dödades 1647 i en klostercell där han försökt gömma sig. Hans huvud höggs av och hans kropp släpades genom gatorna.)

Men så illa skall det väl inte gå den här gången.

Italienska ord – Paccata

Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 

PdL på väg splittras?
Om malpancisti, nytt bottenmärke och ljuvliga persikor

Av ÅKE MALM

Den politiska nyheten i Italien idag är att det finns ett alternativ till Silvio Berlusconis regering. Åtminstone är det två som jobbar på detta inom hans eget parti PdL, Popolo della Libertà. En är en tidigare inrikesminister och långtida kristdemokrat, Giuseppe Pisanu, en seriös man från Sardinien som har en viss uppbackning även från vänsterhåll.

Den andre är Claudio Scajola, även han en veteran bland de tidigare kristdemokraterna, flera gånger minister, två gånger tvingad att avgå. (Det blir tillfälle att återkomma till honom).

Dessa båda jobbar nu på ett manifest som skulle kunna samla ett 40-tal namn – många menar att det kan röra sig om över 60 - inom PdL och kanske bli ett embryo till ett nytt parti. En lång rad hemliga sammankomster har avhållits som nu läckt ut till tidningarna. De som jobbar på detta tillhör eller är i närheten av L’Associazione Amici dell’Istituto Luigi Sturzo.

Luigi Sturzo var prästen som grundade den moderna kristdemokratiska rörelsen i Italien. Han kom från Sicilien och 1919 startade han Partito Popolare. Då skall man komma ihåg att detta var en tid då påven förbjudit katolikerna att delta i politiken. Italien hade endats 1860, Rom blivit huvudstad 1870 och påven befann sig i sin ”frivilliga” fångenskap i Vatikanen.

Sturzo samlade omkring sig en betydande skara ekonomer och politiska filosofer för att, med kyrkans principer i bakgrunden, ge katolikerna en roll i samhället. Kristdemokraterna blev en svår konkurrent till Mussolinis fascism och don Sturzo tvingades gå i landsflykt i England och USA. Han återvände så snart kriget var över, var idéskapare till det nya partiet Democrazia cristiana. Detta hade bildats redan före krigsslutet, praktiskt taget efter fascismens fall 1943. Politiker som De Gasperi, Fanfani och La Pira och många, många andra, samlades i skydd av kyrkans seminarier för att snickra på det nya partiet.

Sedan vet vi hur det gick. DC vann valet 1948 och förpassade vänstern (socialister och kommunister gick till valet som en enad folkfront) till en ständig oppositionsroll under de kommande 40 åren. Kristdemokraterna blev det statsbärande partiet, omgivet av en serie koalitionspartners hämtade från olika mittengrupperingar.

Detta i all korthet för att beskriva vad som nu synes ske.

Gruppen kring Pisanu och Scajola går under olika namn. Den vanligaste är kanske ”i malpancisti” – de som har ont i magen. Vilket i praktiken betyder: de som inte vill spräcka mitten-högeralliansen men som fått ont i magen av Silvio Berlusconis dominerande personstyre.

Sexskandalerna, osäkerheten om den politiska linjen och den vacklande ekonomin ger mer än tillräckligt material till detta manifest.

Ännu har ingenting konkret läckt ut men det talas om att texten kommer att fastställas vid ett möte på tisdag. Enligt gissningarna innehåller det krav på ett öppnare parti som bättre representerar alla strömningarna i PdL, på en ny dialog som kan leda till beslut i de lokala föreningarna. (En sällsam tanke när man vet att partiets lokalföreningar på de flesta håll är tomma skal som endast lever upp vid någon årlig manifestation när medlemmarna samlas för att lyssna till ett telefontal från Silvio Berlusconi).

Det viktigaste kravet är hur det nya utvecklingsdirektivet formuleras. Berlusconi själv har sagt att han hittills använt antibiotika för att bota Italiens sjuka – nu kommer vitaminerna som skall ge nytt liv i ekonomin.

Detta är en huvudfråga för malpancisti (eller frondisti som de också kallas ibland). Allt skall mynna ut i en ny samlingsregering av ”landets främsta” för att angripa orsakerna till Italiens problem och den globala krisen.

Nu är det inte bara frondisti som sysslar med att diskutera nya partibildningar. Tanken sysselsätter även Berlusconi – på hans eget vis. Glammande och skojande i parlamentetskorridoren Transatlantico (ja, den kallas verkligen så) förklarade han att enligt hans opinionsundersökningar funkar inte namnet PdL längre. Och då var det någon som föreslog ”Forza Gnocca” som ett nytt namn – till allas stora förtjusning.

När jag undrande frågade min kära hustru vad gnocca kunde vara för något (gnocchi hade jag minsann smakat på – men gnocca?), rodnade hon lätt och förklarade att detta var ett folkligt namn på det kvinnliga könsorganet.

Alltså, Berlusconi menade, skämtsamt får man förmoda, att det nya partiet skulle heta "Heja ..-!" Ännu ett bottenmärke för Berlusconis politiska liv. Så till den milda grad att rader av hans egna partivänner öppet protesterade. Det måste finnas några gränser, menade man.

Därefter avreste Berlusconi till Ryssland för att privat fira vännen Putins 59-årsdag. Före avgång hann han förklara – i telefontal till olika lokalklubbar – att det finns inga alternativ till honom själv, hans parti. ”Skulle ni kunna tänka er att överlämna landet till kommunisterna eller ”la magistratura”, domare och åklagare", frågade han retoriskt. Som så många gånger tidigare.

Samtidigt diskuterade parlamentet den tredje versionen av lagen om telefonavlyssningar. En lag som majoriteten av invånarna inte prioriterar högst, ironiserade kammarens talman, Gianfranco Fini. En lag som dyker upp varje gång Berlusconi själv känner sig hotad i någon av alla rättegångarna mot honom. Som upptar parlamentets dyra tid medan ekonomin rasar.

Den senaste versionen är så full av censur och hot mot media att Wikipedias italienska sajt frivilligt blockerades under 4 - 6 oktober, ”därför att lagtexten hotar Wikipedias neutralitet”. Detta är en av många nyhetsstrypande ingrepp; var och en som anser sig vara föremål för ett angrepp i media skall kunna kräva att en rättelse publiceras i samma format och utseende som angreppet, inom 48 timmar. Texten till rättelsen formuleras av den angripne och får inte diskuteras eller förändras.

Eftersom Wikipedia – och de flesta demokratiska medier – bygger just på en fri dialog och analys, riskerar Wikipedia att tvingas införa ”rättelser” som inte får ifrågasättas.

Ett annat förslag i lagtexten som diskuteras är att journalister skall kunna få upp till tre års fängelse när de publicerar t.ex. utdrag ur avlyssnade telefonsamtal. Det är en av Berlusconis egna advokater, Maurizio Paniz, också deputerad förstås, som driver den här tesen.

Han får mothugg av Gaetano Pecorella, som både varit B.'s personlige advokat och dessutom vald till ordförande i justitieutskottet. ”Det fria ordet kan aldrig sättas bakom galler”, förklarar han myndigt och lovar att aldrig rösta på en sådan formulering.

Under tiden...

Även Fitch sänkte sitt betyg för Italiens kreditvärdighet och Berlusconi ryckte som vanligt på axlarna med ett: "Ingen överraskning, situationen är helt under kontroll."

Allt det här ligger alltså på bordet när ”i malpancisti” träffas för att röja Berlusconi ur vägen. Pisanu lovar dock att det inte skall ske genom någon kupp: "Vi är inga carbonari", framhåller han. (I carbonari var en hemlig sekt av intellektuella som under 1800- talets första decennier arbetade på att genomföra en italiensk revolution och ena landet).

Man kan fråga sig hur nu det skall gå till när Berlusconi tvingas ”ta ett steg tillbaka”. Det finns många bud. Man kan tänka sig att det sker i veckan om han beslutar att ställa ett nytt förtroendevotum om avlyssningslagen. Det har redan hotats med detta om förändringsförslagen skulle bli alltför många och diskussionerna skulle kräva alltför lång tid. Tidigare har Berlusconi briljant klarat 50 förtroendeomröstningar i parlamentet - men skall ”i malpancisti” se till att han förlorar den femtioförste?

Se där en fråga som kan få sitt svar i veckan som kommer.

__________

Nu över till någonting helt annat. Till det jag kallade livets goda i förra bloggen. Det har kommit flera kommentarer och många har undrat hur de ugnsstekta persikorna kommer till.

Här är ett recept – men redan nu vet jag att det finns flera varianter i bekantskapskretsen.

Ta en större eldfast form, välj ut ett tiotal persikor i deras bästa ålder. Dela dem och ta ut kärnan. Skala dem och finhacka en eller två halvor. Blanda den hackade massan med mörk choklad (fondente) och cacao. Lägg till ammaretti, russin och pinjefrön. Fyll persikohalvorna med smeten, gärna med en aning råge. Sätt in formen i 150 grader och vänta en timme cirka.

En fantasifylld dessert...

Åke Malm

Vieni via con me

Av ÅKE MALM

Roberto Saviano och Fabio Fazio gjorde det igen!

Ett nytt rekord för Rai3 – över 9 miljoner tittare och 30,21 i share. Inget program under de tre decennier som kanalen existerat har kommit i närheten av dessa siffror. Och detta för ett program som sannerligen inte friar till det enkla eller flärdfulla.

Mediaexperter lägger pannorna i tunga veck och försöker finna en förklaring. Kanske har folket/tittarna tröttnat på det glättiga, ytliga och strängt taget, väldigt gamla? Kanske kräver man litet mera nu, program som berättar den komplicerade verkligheten utanför dörren. Bara förmodanden, förstås. Ingen vet om den här tendensen håller i sig även efter de två återstående programmen i serien.

Hursomhelst – program nummer två var minst sagt välmatat. Och reaktionerna är våldsamma. För att ta de senare först: inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, gick i taket när han hörde Saviano tala om den organiserade brottslighetens, i synnerhet ’ndranghetans, spridning till norra Italien. Ja, hur större delen av Norditaliens ekonomi nu fungerar i samklang med ’ndranghetan, ”som öppnar kanalerna (interloquisce) med Lega Nord”.

Maroni kräver att få lika mycket tid som Saviano i nästa program för att få genmäla, gärna i ett fritt åsiktsutbyte öga mot öga. Från programmakarna kommer tummen ned. Formatet medger inte att man sätter in en politisk debatt, hävdas det. Varpå ministern svarar att detta är den nya inkvisitionen.

Saviano tar ministerns attacker med upphöjt lugn. Dock konstaterar han att ordvalet påminner litet väl mycket om det camorrabossen Sandokan Schiavone använde: ”Undrar om Saviano skulle ha mod att upprepa sina anklagelser om vi möttes öga mot öga”. I munnen på en inrikesminister är detta oroväckande ord, konstaterar Saviano.

Uppgifterna, som Savianos anklagelser bygger på, härrör från åklagarna Ilda Boccasini i Milano och Giuseppe Pignataone i Reggio Calabria (Pignatone var den som ledde jakten på bossarnas boss, Bernardo Provenzano). "Jag har endast citerat dessa åklagares utredning och konstaterat att den medlem av Lega Nord som sammanträffade med bossen Pino Neri aldrig arresterades."

Saviano började sitt berättelse om Italiens tre maffior redan på 1400-talet, då tre legendariska riddare slog sig ned på ön Favignana utanför Sicilien och där skapade det första edsvurna broderskapet. En legend som inte alla historiker skriver under på. Men det gav anledning att för första gången (med hjälp av skådespelare) spela upp ritualen som föreskrivs när en ny medlem skall tas upp i ”l’onorata società".

Duetten som följde mellan högerns Gianfranco Fini och vänsterns Pierluigi Bersani var mera uppseendeväckande i debatten innan de, i enlighet med programidén, båda läst sina listor om vad som idag döljer sig bakom begreppen höger/vänster. Knappast några formler som kommer att citeras om fjorton dagar.

I det nästan 3 timmar långa programmet måste jag till slut nämna ännu ett inslag – det som handlade om dödshjälp och som var skickligt uppbyggt kring Piergiorgio Welby. Han drabbades av muskeldystrofi och begärde till slut att få dö på ett anständigt vis. Istället för att i tysthet få hjälp att stänga av maskinerna, gjorde han det hela till en politisk fråga. Högerpartierna, katolikerna i allmänhet och domstolarna sa nej till att avbryta de livsuppehållande ingreppen. Till slut kom en läkare till hjälp och gav honom en injektion för att minska plågorna under de sista minuterna.

En brännande fråga för några år sedan som ännu inte ebbat ut. För det finns en bild som etsat sig fast hos många. Bilden av Piergiorgios kista utanför kyrkan som stängt sina portar för begravningen. Kvarterets kyrkoherde följde ordern från Vatikanen som alltid hävdat att den aldrig kan acceptera någon form av eutanasi. Piergiorgio Welby, en fromt troende krisen, nekades rätten till en kyrklig begravning.

Denna historia berättade Roberto Saviano igen på ett enkelt men genialt vis. Han fick hjälp av Piergiorgios änka, Mina. Ett inslag som fascinerade och som höll åtta och en halv miljon tittare klistrade vid rutan. Det finns ögonblick när man kan se en framtid även för TV.

Några ord till sist om det rent politiska.

Precis som aviserats drog Gianfranco Fini tillbaka sina ministrar från Futuro e Libertà från regeringen. Några nya har inte nominerats.

Under ett möte i Quirinalen igår eftermiddag kom Gianfranco Fini och senatens talman Renato Schifani överens med president Giorgio Napolitano om hur krisen skall rulla vidare. 14 december har avsatts till Det Stora Avgörandet. På morgonen med start kl 9 skall Silvio Berlusconi framträda i senaten och därefter blir det debatt och förtroendeomröstning 11,30. I deputeradekammaren startar man kl 10 med omröstningen kl 12.30. Resultatet från senaten skall förkunnas någon minut före kammarens voteringsresultat.

Denna kompromiss har lugnat statschefen som krävde att först och främst måste budget och stabiliseringsplan godkännas. Sedan kan krisen starta.



Det anses fortfarande troligt att Berlusconi får en majoritet i senaten men i kammaren kan det bli förlust. Men detta är bara gissningar. Deputerade som tidigare meddelat att de lämnar PdL har åter ändrat sig. Det ryktas om väldiga transfersummor. Berlusconis just nu mest aktiva stöd, den utmanande skönheten Daniela Santanché, smålog igår med hela sina uppblåsta läppar och lovade: ”det kommer fler”.

Om Daniela Santanché skulle mycket kunna sägas. Det kan räcka just nu med att erinra om att hon till valet 2008 var kandidat för de verkliga fascisterna i La Destra – enligt henne var PdL alldeles för mycket till vänster. Idag är hon statssekreterare och Berlusconis just nu mest aktiva stöd.

Slutligen. Den 14 december är också dagen då Författningsdomstolen skall komma med sin dom i målet om lagen om ”legittimo impedimento”, ungefärligen ”giltig frånvaro”. Alltså den för Berlusconi direkt skrivna lagen som ger honom rätt att inte ställa upp när åklagarna kallar till rättegång. Han kan då hänvisa till att han har ”giltig frånvaro”. Det har hävdats att denna lag ad personam i grunden är författningsvidrig. Den 14 december vet vi om Corte Costituzionale tycker samma sak.

”Il giorno di Giudizio” , Yttersta domen, kallar idag många tidningar detta datum: den 14 december.

Ytterligare några brännande nyheter.

Som jag nämnde i förra bloggen var det primärval i Milano i söndags om vem som skall utmana borgmästaren Letizia Moratti. Silvio Berusconi har just bekräftat att hon blir PdL:s kandidat i valet nästa vår. Segrare bland de fyra vänsterkandidaterna blev Giuiliano Pisapia. Naturligtvis den som inte hade den lokala PD-ledningens stöd. Varpå hela denna partiledning i Milano avgår! Nytt kaos och alla undrar vad PD egentligen sysslar med.



Nästa nyhet är domen i Brescia mot de anklagade för terroristattacken på Piazza della Loggia. Det är 36 år sedan denna massaker inträffade. Den 28 maj 1974, kl 10:12, exploderade en sprängladdning under ett fackligt möte på torget. 8 personer dödades och över 100 skadades.

Det har skett en lång rad utredningar, flera rättegångar har hållits. Ofta har de anklagade fällts i första omgången och friats efter överklagande.

Igår föll den troligen sista domen. Alla utpekades friades. De överlevande, släkt och vänner tog beslutet med tårar och uppgivenhet. Benedetta Tobagi har skrivit en bra artikel i La Repubblica idag. Hon konstaterar inledningsvis att ”detta är en labyrint bestående av 5 utredningsfaser och 8 rättegångar. Ingen har ännu fällts men undan för undan har en stor mängd fakta sedimenterats i det allmänna medvetandet.”

Piazza della Loggia är en del i vad som i fyra decennier kallats ”La strategia della tensione” – Spänningens strategi. Enligt detta teorem arrangerades från extremhögern och med hjälp av ”avvikande” grenar ur kontraspionaget en lång rad attentat i Italien. Starten var den 12 december 1969 på Jordbrukarbanken i Milano då 16 dödades och ett 80-tal sårades Efter sju rättegångar vet man fortfarande inte vilka som juridiskt sett är de ansvariga.

31 maj 1972 slog fällan till vid Peteano, norr om Venedig. En bilbomb exploderade och tre karabinjärer dödades och två skadades. Två nyfascister dömdes för dådet medan fyra dömdes för att ha försökt vilseleda polisens spanare.

17 maj 1973 sprängdes en bomb vid Polishögkvarteret (La Questura) i Milano. Fyra dödades och 52 sårades. Gianfranco Bertoli, som kallade sig själv anarkist, dömdes till livstid och dog i Livorno för tio år sedan. Men stora delar av historien består av motstridiga uppgifter och stora frågetecken.

4 augusti 1974 sprängdes en bomb på expresståget Italicus mellan Rom och München när tåget befann sig vid San Benedetto Val di Sambro, strax före Bologna. 12 döda och 48 sårade. Alla anklagade har frikänts i två rättegångar.

2 augusti 1980 – en oerhört stark sprängladdning detonerade i väntsalen i järnvägsstationen i Bologna. 85 döda och 200 sårade. Två nyfascister har dömts till livstid – men även här kvarstår en lång rad frågetecken och obesvarade frågor.

23 december 1984 – en sprängladdning detonerade ombord på snälltåget 904 också denna gång vid San Benedetto Val di Sambro. 17 dödades och 255 sårades. Flera ansvariga greps och dömdes. Attentatet betecknas som det första i Cosa Nostras utmaning mot staten.

Så ser bakgrunden ut mot vilken utredningarna kring Brescia-attentatet genomfördes. Tidningarna och många radiokanaler diskuterade domen intensivt idag. Många hävdar att de ansvariga är kända men att det är omöjligt att få fram bevisning eftersom viktiga handlingar har hemligstämplats.

Många av de journalister, åklagare, domare och historiker som ägnat decennier av sina liv för att följa utredningarna kommer nu med ett förslag: Låt oss följa Sydafrikas exempel och instifta en sanningsdomstol. Lova de inblandade fri lejd och straffrihet mot att de berättar allt de vet. Offren och deras anhöriga har rätt att få veta alla detaljer i dessa attentat.

Problemet är att så många politiska intressen är inblandade och ganska säkert även flera länders kontraspionage. Det är föga troligt att den fulla sanningen någonsin kommer fram.

Slutligen: just nu rapporteras att polisen gripit bossarnas boss i Casal de Principe, Antonio Iovine, även kallad O’ Ninno. Han har varit efterspanad i 16 år.

Stora frågor kring en mindre lägenhet i Monaco

Av ÅKE MALM

Hur är det möjligt att en liten lägenhet på 50- 55 kvadratmeter i Monaco kan uppta landets hela uppmärksamhet i två månader?

Frågan ställs av talmannen i deputeradekammaren Gianfranco Fini i det mest efterlängtade TV-talet på lång tid.

Det här är en historia som utvecklats till en dramatisk följetong sedan 29 juli. Ekonomin har bromsat, hundratals företag har slagit igen och tiotusentals nya arbetslösa fyller gatorna med demonstrationer och protester. Men politikerna sysslar med denna dåligt underhållna lägenhet vid Avenue Princesse Clotilde i furstendömet Monaco.

Jag har inte gett mig in i den här historien förrän nu. Vi bloggare har den fördelen att man kan vänta och se hur en historia utvecklas innan det är dags att rapportera.

Starten sätter alltså Fini till den 29 juli. Den dagen höll Partito della Libertàs ledning ett möte och beslöt att utesluta partiets nummer två och medgrundare. Fini hade sysslat med partisplittrande verksamhet och var inte värdig sitt partimedlemskap, ansåg Silvio Berlusconi och därmed en majoritet av partiets ombud.

Dagen därpå startade en av de giftigaste presskampanjer det här landet har skådat. Jag höll på att skriva ”någonsin” men det kan vara en överdrift. Låt oss säga ”på väldigt länge”. Det här är värre än någon spionroman och tämligen komplicerat. Så håll i er nu!

Tidningarna Il Giornale och Libero, den första nominellt ägd av Silvios bror Paolo, den andra deklarerat trogen PdL:s främste grundare, avslöjade att en lägenhet som en förmögen adelsdam, grevinnan Anna Maria Colleoni, testamenterat till högerpartiet Alleanza Nazionale, sålts till Giancarlo Tulliano. Denne är bror till Gianfranco Finis sambo Elisabetta, en blond dam med stora ambitioner. Hon var tidigare Luciano Gauccis älskarinna.

Och vem är då Gaucci? Om honom kan sägas att han tjänade några tiotal miljoner kronor på att äga och sälja travaren Tony Bin, att han var ägare av fotbollslaget Perugia som ett antal gånger kvalificerade sig till div A. Att han är fälld för ”kriminell konkurs”, att han gjort upp med domarna om ett straff på tre år och att han tagit sin tillflykt till Santo Domingo.

Dessa fakta kan verka triviala men vi skall se att de har en viss betydelse i fortsättningen.

Nu säger Fini att hans gamla parti AN äger eller ägde ett tjugotal fastigheter som donerats av sympatisörer. I Monacofallet skickades två personer för att undersöka lägenheten. Dessa konstaterade att den var i mycket dåligt skick och att den skulle kunna användas endast efter omfattande reparationer.

Värdet av lägenheten rörde sig om 300.000 euro. Det beslöts att den skulle säljas och Giancarlo Tulliano informerade att han kände till mäklarföretag som kunde vara intresserade. Så småningom såldes den för 330.000 euro. Kritikerna i Il Giornale hävdar nu att det verkliga värdet var uppemot 1,5 miljoner euro och att Fini organiserat en affär som gett hans sambos familj otillbörliga tillgångar. Så mycket mera som att Giancarlo Tulliano just nu bor i lägenheten ifråga.

Nästa scoop av Il Giornale var när man kunde presentera två dokument i affären. Det ena tillhörde ett off-shorebolag i skatteparadiset Santa Lucia som skulle ha köpt lägenheten för att sedan sälja den vidare till ett annat brevlådeföretag i Santa Lucia. Detta har i sin tur skrivit hyreskontrakt med Giancarlo Tulliano.

Nästa gång det skrällde var när Il Giornale kunde presentera ett ”confidential memo” undertecknat av Santa Lucias justitieminister, Attorney General. Det var ställt till premiärministern och bekräftade att lägenheten i Monaco tillhörde Giancarlo Tulliani.

Ett minst sagt märkligt framträdande. Varför skulle ett ”confidential memo” inom regeringen, läcka ut till en deputerad i Tegucihalpa som sedan läckte det vidare till två tidningar, två konkurrenter, i Santo Domingo? Och hur kunde det komma sig att en skvalleragentur som Dagospia i Rom omedelbart fick veta vad tidningarna i Santo Domingo publicerade.

I vilket fall som helst – de Berlusconi närstående tidningarna kunde citera Santo Domingotidningarna och med det minska risken att bli anklagade för att ha producerat ett dokument som kanske inte alls var äkta.

För många verkade det vara en ganska skräddarsydd operation. Den påminde ganska mycket om hur Il Giornales anklagelser, som byggde på ett förfalskat dokument, tvingade chefredaktören för de italienska biskoparnas tidning, L’Avvenire, att begära avsked.

Någon hävdade att den italienska säkerhetstjänsten var inblandad men då kom dementierna som ett brev på posten.

Ett dygn innan Fini skulle förklara sig kom nästa skräll. Justiteministern på Santa Lucia, Luciano Rudolph Francis, bekräftade att hans uttalande i ett brev till premiärministern var autentiskt. Han bekräftade att hans memo läckts och att det nu pågår en utredning för att ta reda på vem läckan kan vara. Att ett land som Santa Lucia, vars ekonomi till stor del bygger på att vara ett skatteparadis, går ut och avslöjar vem som står bakom två offshorebolag, registrerade i landet, är ännu ett förhållande som väcker frågor.

Och varför vända sig till off-shorebolag när man skall sälja en lägenhet i Monaco, undrade skeptikerna. Och fick till svar att just sådana affärer är vardagsmat i furstendömet.

Sex timmar innan Fini visade sig i TV-rutorna, framträdde dessutom en advokat och förklarade att lägenheten i Monaco ägs av en av hans klienter. Han kunde naturligtvis inte avslöja vem denne skulle vara, men det var fullt riktigt att ett hyreskontrakt upprättats med unge Tulliani. Ett uttalande som togs emot med väldiga portioner skepsis.

Klockan 19 var Fini klar med talet och spelade in det. Videon lades sedan ut på en hemsida som tillhör hans egen stiftelse, Framtid och rättvisa. Detta är numera vardagsmat i Italien. Politiker gör inte längre sina utspel vid presskonferenser. Där skulle de ju behöva svara på frågor som okontrollerbara journalister formulerar.

Silvio Berlusconi började och nu fortsätter Fini med inspelade uppläsningar av uttalanden som alldeles tydligt skrivits med advokathjälp. Berlusconi brukar skicka dem direkt till TV- studiorna som aldrig brukar ställa till problem utan sänder ut dem direkt de kommer.

Finis nio minuter långa försvarstal lämnar många frågor obesvarade.

Nej, han anser sig inte ha gjort sig skyldig till något brott. Förfarandet med att sälja lägenheten var i stort sett riktigt. Kanske kunde man ha fått ett något högre pris och kanske gjorde han sig själv skyldig till att inte granska affären bättre. Och hans vrede när han fick veta att Giancarlo Tulliani var hyresgäst i fastigheten hade varit ”kolossal”. Men Giancarlo hade vid upprepade tillfällen försäkrat att han inte var ägare till fastigheten. Dock är Fini själv tveksam om han skall tro på den versionen.

Allt det här var småpotatis, ansåg Fini, mot den hets och förföljelsekampanj som premiärministern närstående tidningar utsatt honom för.

Nu ville han ge alla ett gott råd: att lugna ner sig, kyla ner situationen och försöka slutföra förverkligandet av regeringsprogrammet. Ett nyval idag skulle ändå inte accepteras av väljarna, hävdade han. Landets situation är så allvarlig att den kräver en stabil regering.

Frågan är nu om Finis utsträckta hand fattas av motståndarsidan. Situationen är onekligen bisarr. Samtidigt som Fini och hans 30-tal närmaste sympatisörer förbereder bildandet av någonting mellan en rörelse och ett parti, lovar man att rösta för regeringsprogrammets huvudfrågor. Fini har en lång serie frågor i vilka han inte är överens med regeringschefen. I första hand gäller det Berlusconis krav på att göra lagar som skall skydda honom från åklagarna. Fini säger sig stå för rättssäkerhet och konstitutionens princip om allas lika inför lagen.

Kan dessa teser förenas med stöd för regeringsprogrammet? Svaret får vi kanske på onsdag då Berlusconi framträder i deputeradekammaren med en regeringsförklaring. Ännu pågår diskussionerna om den påföljande debatten skall avslutas med en förtroendeomröstning eller inte. Fortfarande gäller att Berlusconi anser att han har 316 deputerade med sig. Men oppositionen hävdar att detta är långtifrån säkert.

Munkavlestrejk och förtroendefråga

Av ÅKE MALM

Fredag morgon och inga tidningar väntar utanför dörren i tid till morgonkaffet.

Nyhetsuppläsarna i radio och TV har okända ansikten och röster. Nyhetsprogrammen är korta sammandrag av de senaste händelserna. Inga reportage, inga kommentarer, inga bakgrunder, inga uppdateringar av websidorna.

Den italienska pressen har satt munkavle på sig själv.

Men det finns undantag. Silvio Berlusconis egen tidning, Il Giornale, och hans mest lojala: Libero.

Dessa sk tidningar fanns i tidningskioskerna i morse. Av hänsyn till min egen psykologiska balans har jag dock undvikit köpa någon av dem de senaste åren. De är propagandablaskor där allt snedvrids och fejkade sensationer pumpas upp till helsidor på förstasidan. Il Giornales chefredaktör Vittorio Feltri har lyckats med bedriften att bli utkastad, eller i varje fall suspenderad, ur journalistfacket.

Varför skulle man läsa sådant? Det räcker mer än väl att ögna genom dem på Pressklubben.

Sedan hör det till saken att inte alla tidningsläsare har mina problem med balansen. Il Giornale har sedan Feltri tog över ökat upplagan och säljer nu cirka 180.000 ex. Feltri säger i en video på tidningens hemsida:

- Varför skulle en journalist sätta munkavle på sig själv? Vi gillar heller inte den här lagen men föredrar att uttala våra åsikter istället för att tiga med dem.

Majoriteten är dock överens med facket om strejken. För ovanlighetens skull också tidningsutgivarna (Fieg). Helt eniga med strejkens mål är också domar- och åklagarkårerna. Strejken hade organiserats så att de som uttrycker sig på det tryckta pappret strejkade igår vilket alltså förhindrade merparten av tidningarna att komma ut idag. Eter- och elektroniska media strejkar idag. 24 timmars ekande tystnad i ett ständigt alltmera kluvet Italien.

Sammanfattningsvis – se gärna mina tidigare bloggar i ämnet – finns det två synvinklar i det här fallet. Åklagarna anser att lagen minskar deras möjligheter att bekämpa brottsligheten med hjälp av telefonavlyssning. Journalisterna hävdar att regeringen vill minska deras uppdrag att informera.

Strejkar gör också transportarbetarna. Inga tåg eller kommunala transporter idag. Och regionernas guvernörer är beredda att lämna över sina fullmakter till regeringen efter ett sista medlingsförsök idag med Berlusconi själv och hans allt mäktigare ekonominister, Giulio Tremonti. Samtliga guvernörer – även de normalt regeringstrogna - anser att det är omöjligt att ge medborgarna den service som krävs med regeringens hårda nedskärningar.

Berlusconi själv viker inte en tum. Han har redan förutsagt att han ställer förtroendefråga både i deputeradekammaren och i senaten på den nya budgeten med alla nedskärningar. Den åtgärden besparar honom åtskilliga dagar av diskussoner i parlamentet. Oppositionen protesterar men utan att lyckas åstadkomma annat än mindre förändringar i lagtexten.

Polariseringen av samhället visade sig också när de jordbävningsdrabbade i l’Aquila ännu en gång drog till Rom för att försöka tvinga fram nya medel som kan starta återuppbyggnaden. För första gången på länge tvingades polisen spärra av gatan framför Berlusconis eget Palazzo Grassi. Rena klappjakten uppstod nedför via del Corso när demonstranterna försökte ta sig fram till parlamentet. Två fick batongslag i huvudet och stämningen var riktigt uppjagad.

Sedan lyckades man förhandla fram en ytterligare avbetalning av alla skatter som även de jordbävningsdrabbade nu måste betala. En omöjlighet för många eftersom affärerna ligger totalt nere bakom rasmassorna.

Men i allt detta - vad är det som verkligen sysselsätter Berlusconis fantasi? Jo, ännu en gång handlar det om hur han skall försöka klara sig undan de rättegångar han borde framträda i.

Lagen om ”giltig frånvaro” gäller bara 18 månader. Sedan borde en författningsändring ske. Det gäller, ännu en gång, ”Lodo Alfano” som författningsdomstolen redan underkänt. Nu har den texten setts över och skall börja behandlas i kamrarna. Den måste dock godkännas i en folkomröstning innan den kan börja gälla.

Och frågan är om Berlusconi trots alla knep lyckas med detta för att nå sitt verkliga och slutliga mål: att väljas till den italienska republikens statschef.

En outhärdlig tanke för minst halva befolkningen.

Ny minister gömmer sig bakom nya lagarna

Av ÅKE MALM

Om kejsaren Caligula verkligen utnämnde sin häst till senator eller om legenden endast handlar om en frustrerad ledare som ansåg att hans häst skulle kunna klara senatens bestyr lika bra som någon folkvald, tvistar experterna.

Legenden om Caligulas häst finns i bakgrunden när la Repubblicas ledarskribent, Giuseppe D’Avanzo, hävdar att nyutnämnde ministern Aldo Brancher, är ett exempel på Silvio Berlusconis uppfattning av Staten och dess institutioner. En utnämning som hade som enda grund att Brancher skulle slippa inställa sig i domstolen i Milano som kallat honom.

Aldo Brancher arbetade i tidernas begynnelse som assistent åt Fedele Confalonieri, Berlusconis ungdomsvän och skapare av finansimperiet Fininvest (som är familjens kassakista vars främsta tillgång är TV-imperiet Mediaset).

Hans roll var då att hålla kontakterna (i praktiken sköta korruptionen, hävdar Giuseppe D’Avanzo) med Bettino Craxis socialister. Åklagarna i Milano hade bevis för att han 1993 ordnat en utbetalning på 300 miljoner lire till socialisterna och lika mycket till den liberale hälsoministern Francesco De Lorenzo). En oljning av hjulen som skulle leda till att en stor reklamkampanj från staten till största delen skulle tillfalla Fininvest.

Brancher greps och fick sitta 3 månader i arresten i Milanos väldiga fängelse San Vittore. Trots en lång rad förhör lyckades inte åklagarna förmå honom att göra några medgivanden. Han dömdes i första och andra instanserna för bokföringsfusk och illegal finansiering av partier. Men slapp straff då HD ansåg det första brottet vara preskriberat och det andra ansågs, efter en av Berlusconis lagar ”ad personam, istället utgöra ett mindre allvarligt brott.

Brancher var ursprungligen präst i Società San Paolo (Societas a Sancto Paulo Apostolo), en prästorden vars medlemmar i dagligt tal kallas paolini. Grundaren Giacomo Alberione, förstod tidigt vad media betydde för kommunikationen och grundade 1913 lokaltidningen Gazzetta di Alba. 1921 grundades Società San Paolo som producerar katolsk litteratur och skrifter att spridas över hela världen. Dess främsta produkt ur italiensk synpunkt sett är Famiglia Cristiana, med över 600.000 ex i upplaga och mer än 3 miljoner läsare varje vecka.

- Famiglia Cristiana skall inte tala om den kristna religionen men om allt på ett kristet sätt, var Giacomo Alberiones valspråk. Han saligförklarades, första steget mot helgonglorian, 2003.

Nåväl, Aldo Brancher blev politiker 1999, som ”tack för visad trohet mot Chefen och mot Företaget”, som D’Avanzo uttryckte saken. Han var statssekreterare till för en vecka sedan då han plötsligt och oväntat utnämndes till minister. Han svor eden framför statschefen, Giorgio Napolitano, och då kom förklaringen att han skulle ägna sig åt reformerna som skall göra Italien, hoppas Lega Nord, till en federal stat.

Ett besked som fick Umberto Bossi, Lega Nords legendariske grundare, att gå i taket. Det fanns redan två ministrar som skall ägna sig åt de federala frågorna. En tredje verkade minst sagt överdrivet, ansåg Bossi.

Den verkliga anledningen avslöjades i fredags då Aldo Brancher förklarade att han använde sig av den nya lagen om ”legittimo impedimento”, ungefär giltig frånvaro, för att inte inställa sig i domstolen i Milano.

- Jag måste organisera och bygga upp mitt ministerium, förklarade han.

På fredagkvällen kom beskedet från Quirinalpalatset och presidenten. Kallt, klart och utan diskussion.

- Brancher har inget ministerium att organisera. Han är ju en minister utan portfölj.

Idag har åklagaren, Eugenio Fusco, talat i rätten efter Napolitanos kalla tillrättaläggande. Fusco framhöll att han kände sig ”preso in giro”, utsatt för något slags skämt, och att de certifikat försvaret framlagt inte ens innehöll en indikation på vilka frågor ministern skulle syssla med.

Rättegången har fått medianamnet ”Antonveneta”, namnet på en bank i vilken en rad mystiska finansvalpar spekulerade för några år sedan. Brancher skall svara på åtalspunkterna medhjälp till förskingring (appropriazione indebita) och häleri (ricettazione).

Under tiden väntar landet och folket på vem som skall få jobbet som industriminister. Den förste innehavaren av den taburetten var Claudio Scajola som fick sparken för en månad sedan. Det upptäcktes att han tagit emot nästan 900.000 euro för att köpa en lägenhet med utsikt mot Colosseum.

- Man kan verkligen fråga sig om regeringen agerar med landets bästa inför ögonen, frågar sig Sergio Rizzo i Corriere della Sera idag. Och det handlar inte bara om Brancher.

Anledningen är att det skall bli byte på en rad chefsposter. En ny chef för Ferrovie dello stato, italienska SJ, skall utses och Rizzo rapporterar att förste kandidat till den posten är Lamberto Cardia, som varit chef för börsstyrelsen, CONSOB, sedan 1997. Vid 76 års ålder skall han nu ta över de krisande järnvägarna. Som börsens kontrollant kan komma nuvarande chefen för Antitrust, Antonio Catricalà. Men då blir frågan vem tar över Antitrust? Jo en av kandidaterna är Rai:s VD, Mauro Masi, under vars ledning Rai nått ett bottenmärke vad gäller självständighet och objektivitet hos public service.

Dessutom har Rai bara under det senaste året, fått två tunga bötesförelägganden just av Antitrust. Den ena för missvisande reklam och den andra för oetiskt kommersiellt förfarande. Och det är ju knappast en merit för en ny ansvarig för - Antitrust.

I övrigt diskuteras nu vem den mystiska blonda damen var som filmades medan hon steg ned från regeringsplanet, strax bakom Silvio Berlusconi, efter landningen i Toronto där G8 och G20 mötena skall avhållas.

Misteri di Roma

Av ÅKE MALM

Roms mysterier har alltid varit ett kärt ämne för journalister, författare och filosofer. Jag får med Googles hjälp upp 807.000 träffar på frågan ”misteri di Roma”.

Och om mysterierna haft karaktären av skandaler har det alltid puttrat ordentligt i Roms salonger. En som ägnade sig åt detta tema var franske f d diplomaten Roger Peyrefitte som bl a skrev Les Clefs de Saint-Pierre och som föregrep med åtskilliga decennier de senaste årens avslöjanden om de sexuella förvillelserna i vissa katolska prästkretsar. Från en åldrig belgisk kollega på pressklubben fick jag rådet att läsa den boken – ”annars förstår du inte ett ord av det du läser i telegrammen”, rådde han mig.

Idag handlar det inte om sex när alla italienska media sätter rubriker som: Kardinalen Sepe föremål för utredning. Nu handlar det om pengar, stora pengar. Det handlar om ministrar som ännu en gång tycks ha haft svårt att skilja mellan statens pengar och de egna.

Kardinal Sepe är nu högste prelat i Neapel men innan han fick den titeln var han åren 2000 och 2006 prefekt för Kongregationen för folkens evangelisering. Bakom detta stolta namn döljer sig en av katolska kyrkans mäktigaste institutioner, Propaganda Fide. Den är en av nio ”congregazioni” inom den romerska kurian. Man skulle kunna likna dem vid ”vanliga” staters ministerier eller departement.

Propaganda Fide bytte namn när påven Paulus VI omorganiserade kyrkans styrelse, la Curia på 60-talet. Enligt påvebullan Immortalis Dei skulle Propaganda Fide istället heta Folkens evangelisering. Det här var efter andra vatikankonsiliet och den kyrkliga självkritiken avspeglades också i detta namnbyte. Propaganda Fide hade alltför mycket av ”la Chiesa trionfante”, den triumferande kyrkan över sig. Men institutionens uppgifter är med få skillnader desamma som alltid: att organisera missionerandet världen runt.



Nåväl, trots alla namnbyten är det ändå Propaganda Fide som används i dagligt tal. Det står fortfarande kvar som inskrift på den sidan av det vackra barockpalatset vid Piazza di Spagna som vetter mot Piazza Mignanelli. Där inne finns ”ministeriets” administration som sannerligen inte bara sysslar med fattiga missionärer utan också handhar ett väldigt fastighetsinnehav. Kort och rått sagt: Propaganda fide är en av Roms största fastighetsägare.

Nu är det särskilt två fastigheter som dragit till sig intresset från åklagarna i Perugia – de som utreder större delen av skandalerna kring G8-mötet som jag tidigare beskrivit.

Vi som färdas i Romtrafiken har sett palatset gömt bakom byggnadsställningar och täckelse under långa tider. Någon form av restaurering har pågått men som alltid har den krävt en rundlig tid. Så rundlig att statsrevisorerna, Corte dei Conti, börjat granska arbetena närmare. Efter detta la åklagarna i Perugia samman ett och annat och och resultatet blev uppseendeväckande.

Först bara en kort sammanfattning av G8-skandalen. Den första tanken var att världens ledare skulle träffas på den tidigare USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Det brådskade och Guido Bertolaso, chefen för Räddningstjänsten, Protezione civile, fick uppgiften att bygga om och snygga upp bland de gamla militära anläggningarna. Han tog kontakt med chefen för Byggnadsstyrelsen, Consiglio superiore dei Lavori Pubblici, Angelo Balducci, som just fått en påvlig hederstitel, ”gentiluomo del papa”, vilket gav honom ett viktigt kontaktnät inte minst mot Vatikanens bank, IOR. Balducci åt lunch med byggmästaren Diego Anemone och utan att de visste något fotograferades de av spanande karabinjärer. Efter dryga 5 miljarder kronor investerade i projekten för Maddalenabasen, fantastiska byggnader som uppfördes i rekordfart, inträffade jordbävningen i l’Aquila. Blixtsnabbt togs beslutet att flytta G8-mötet till den drabbade staden med en ny miljardrullning för att uppföra bostäder åt de drabbade.

- Vi klarade det på fem månader, brukar en stolt Berlusconi förklara.

Det byggdes också jättefina hus. För runt 25.000 drabbade, till en kostnad som låg 3-4 gånger över ett normalt byggpris - och långt från l´Aquila. Och det totala antalet drabbade var 60.000 – så nästan 35.000 bor fortfarande på hotell. Och nu är katastrofpengarna slut och ingen vet vem som skall betala hotellnotorna. Samtidigt växer kritiken och opinionen mot att staden l’Aquila lämnats åt sitt öde och sina ruinhögar. Ekonomin är slagen i spillror och inom kort skall katastrofoffren börja betala skatt – en ny sten på deras börda.

Och ännu har inte en sten flyttats för att börja återuppbyggnaden. Större delen av rasmassorna ligger fortfarande på gatorna av den enkla anledningen att ingen kunnat bestämma var de skall dumpas.



Hur hänger nu allt detta ihop med kardinalen Sepe. Jo, som chef för Propaganda Fide gav han order om att Räddningstjänstchefen Guido Bertolaso skulle få en bostad på Via Giulia, inte långt från Birgittaklostret vid Piazza Farnese, mitt i Rom. Åklagarna hävdar att lägenheten betalades av Diego Anemone medan Bertolaso menar att han fick den som en väntjänst från Propaganda Fide. Dock påpekar ägaren sedan 20 år av lägenheten att den inte längre hade något med Vatikanen att göra och att hyran alltid betalades för sent och av Anemones vänstra hand.

Nu visar det sig att Anemone också hade kontakt med Berlusconis tidigare minister för allmänna arbeten, Pietro Lunardi. Resultatet av alla kontakter är, menar åklagarna, att staten betalat restaureringen av Propaganda Fides palats med över 2,5 miljoner euro samtidigt som minister Lunardi privat kunnat köpa 960 kvadratmeter bostadsyta, dvs ett helt palats vid Via dei Prefetti. Det betyder, anser åklagarna, att han betalade en bråkdel av marknadsvärdet för ett hus som ligger mindre än 50 meter från parlamentet.

Tjänster och gentjänster, anser åklagarna och anklagar kardinal Crescenzio Sepe och ministern Pietro Lunardi för grav korruption.

Detta om Vatikanens husaffärer.

Så något om läget för la legge bavaglio, munkavlelagen – förslaget att stoppa publicering av rättegångsmaterial och försvåra för åklagarna att genomföra telefonavlyssning. Lagförslaget godkändes i senaten, som jag berättade i förra bloggen, och ligger nu i deputeradekammarens utskott. Där har oppositionen öppnat spärreld och får ett visst stöd även av EU som lovar hålla ögonen öppna om media skulle få svårigheter. Silvio Berlusconi vill ha lagen godkänd före sommaruppehållet. Det kan bli svårt, menar många eftersom han också har bråttom att få igenom ”la manovra”, den korrigering av budget som EU och hans ekonomiminister kräver.

Oppositionen mot nedskärningarna växer eftersom de drabbar nästan hela samhället. Det gäller skolan, universiteten, forskningen och inte minst alla dem som under de senaste 10 åren levt på tillfälliga jobb eller kontraktsjobb. Skolan lär förlora bortåt 25.000 lärare och möjligheterna att köra fulltid i skolorna är på många håll redan lika med noll.

Det här drabbar arbetande föräldrar som måste ordna med barnhämtning och -passning. Bland de drabbade finns också alla Italiens fem poliskårer. Det finns inga pengar längre till bensin och reparationer av bilarna och framför allt inte för någon övertid. Denna har annars utgjort en försvarlig del av polisernas löner.

Sannerligen en märklig situation för ett parti som Berlusconis. Det gick till val med löften om att satsa på tre III: Istruzione, Internet och Inglese – alltså utbildning, Internet och engelska. Samt säkerhet i form av hårdare satsning på polisövervakning för att ge medborgarna trygghet.



Samtidigt pågår omställningen i det privata arbetslivet. Hundratals små och medelstora företag lägger ned eller flyttar produktionen österut någonstans. 238.000 nya arbetslösa räknas in men statistiken säger ingenting om det verkliga allvaret. Hundratusentals, särskilt kvinnor, har redan slutat söka jobb och finns därför inte med i statistiken.

Och i morgon skall arbetarna vid Fiat-fabriken i Pomigliano d’Arco, någon mil norr om Neapel folkomrösta om företagschefen Sergio Marchionnes krav för att fortsätta produktionen där. Han vill att facket skriver under ett avtal där sjukfrånvaron skall vara närmast noll och att arbetarna går med på att frånhända sig strejkrätten. Två av landets största fack har sagt ja, katolska CISL och socialdemokratiska UIL (med alla reservationer för verkligheten bakom detta försök att översätta till svenska).

Vänsterfacket CGIL nekar och hävdar att detta bara är första steget. Därefter kommer alla regler facket kämpat sig till under de senaste 40 åren att falla. Marchionne hånar och säger att senaste strejken var ju bara för att jobbarna skulle kunna se landslagsmatchen i Sydafrika (och den var ju inte mycket att se).

Under tiden kan han konstatera att hans aktion har lyckats. Facket har splittrats, vänstern ligger lågt och 50.000 demonstrerar med facklor längs gatorna för jobben. Vilka arbetsvillkor som helst - bara inte fabriken läggs ned. Det är lätt att skriva katastrof, men för området kring Neapel betyder 5.000 jobb allt.

Nu konstaterar statistikinstitutet också att statsskulden nått - 1.812.790 miljarder euro. Nytt rekord.

Åke Malm

Kolossala Rom

Av ÅKE MALM

Sånt här kan man naturligtvis bara vara med om i Rom.

I onsdags stod jag med arkitekten Barbara Nazzareno nästan 10 meter under marknivån nere i Colosseums källare.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tycka sig uppleva miljön här nere bland rytande lejon och tigrar, skräckslagna människor som våndades i mörkret och förnedringen medan de ansvariga ropade ut kommandona till dem som var satta att vrida hissanordningarna och se till att spektaklet fungerade.

Medan däruppe i det bländande solljuset 50.000 åskådare väntade på nästa iscensatta mord eller avrättning.

Anledningen till att jag och några tiotal kollegor från internationella pressklubben fick tillfälle att vandra nere i Colosseums källare är att sedan nästan sex månader håller konservatorer och arkeologer på att göra klar även denna del av Colosseum för turisterna.

Sex miljoner turister löser varje år en biljett i Colosseums kassor och det är på gränsen till vad monumentet förmår ta emot. Många av historikerna och arkeologerna skulle gärna se en begränsning av turistskarorna. Om ytterligare ett par månader skall det bli möjligt att boka in sig för en visning av källarna. Bara 30 personer åt gången i varje grupp skall släppas ned i detta hittills för turisterna outforskade område.

Men det kommer att vara värt all möda. Jag har varit många gånger i Colosseum och skrivit en lång rad med reportage – senaste gången handlade det om gladiatorer när Ridley Scotts film med Russel Crowe var aktuell på biograferna. Men detta besök i underjorden var överväldigande. Man imponeras av de enorma marmorblocken som använts för att bygga upp strukturerna för Anfiteatro Flavio som var anläggningens första namn. De sinnrika anordningarna för att hastigt lyfta upp djur och gladiatorer till scenen. I golvet finns fortfarande fästet för de capstanliknande anordningar som användes för hissar och gallergrindar,

Även en amatör förstår vilka förberedelser som måste ha krävts. Hur noggranna projektritningarna måste ha varit. Man häpnar över skickligheten i att lägga rätt lutning i golvet så att vattnet kunde rinna iväg av sig självt. Och det fungerar än i dag – en kanal löper längs hela anläggningen och vattnet rör sig långsamt i rätt riktning.

Här kan man också se den speciella passage som användes för att släppa in vatten för att vattenfylla arenan när det skulle vankas sjökrig på scenen.

Detta hände dock bara under de första åren av Colosseums historia. Sedan leddes vattnet en annan väg och istället blev detta den hemliga passage i vilken kejsarna promenerade från palatsen på Palatinen över till Celiokullen och sedan ner i underjorden för att till slut – man kan tänka sig den effektfulla entrén – nästan mirakulöst presentera sig i den kejserliga logen.

En väl förberedd entré med solen bakom kejsaren – han som själv kunde härledas ur denna himlakropp. Alltså måste även astronomin ha använts för att bestämma hur Colosseum skulle byggas.

Allt detta och mer därtill får man lära sig när man har förmånen att vandra bland Roms minnesmärken med passionerade arkeologer, arkitekter och historiker.



Dagen därpå – idag torsdag – slungades man istället in i nuet – och framtiden. Roms och Italiens nyaste museum håller på att invigas. Maxxi heter det och är en lysande skapelse av den ursprungligen irakiske arkitekten Zaha Hadid. Som nu är brittisk medborgare och opererar från London.

Hon vann arkitekttävlingen om att ge Rom ett museum för nutida konst. Som en representant för dekonstruktivism har hon skapat en fantastisk byggnad. Det är ljust och stort och massor av rymd, gångar och spångar slungar åskådarna ständigt uppåt och fram till ett vidunderligt panoramafönster med utblick över en god del av Rom.

Jag har sett det här långsamt växa fram på platsen för några gamla militärkaserner. Det var på den tiden då Francesco Rutelli var borgmästare, faktiskt den förste direktvalde sedan valsystemet gjorts om. Han ledde en koalitionsregering som dominerades av resterna efter det gamla kommunistpartiet. Francescos pappa var arkitekt och han har ofta berättat hur hans intresse för hemstadens utformning väglett honom.

Invigningen av Maxxi sker med pompa och ståt och en lång serie utställningar på olika temata. Dock kan rapporteras att när kulturministern Sandro Bondi försökte göra Silvio Berlusconi ansvarig för denna kulturlivets triumf, dränktes hans ord av burop och visslingar. Han ändrade sig snabbt och förklarade att naturligtvis krävdes en applåd även för övriga regeringar som medverkat till att Maxxi kunnat förverkligas.

- Jag älskar kultur, lovade Bondi och förklarade att han minsann känner saknad efter den tid då politikerna kunde diskutera med kulturens utövare på nästan jämnbördig nivå. Underförstått: det är det ingen som klarar av idag.



Med Maxxi bör nu guideböckerna för Rom ritas om en hel del. Det finns faktiskt en modern del av denna antika stad som borde ingå i programmet för ett Rombesök.

Ta bara Auditorium – världens största musikcentrum som jag brukar kalla det med sina tre salar för totalt över 5000 åskådare plus utomhusarenan för ytterligare 3000. Ett verk av Renzo Piano. Auditoriet invigdes för 8 år sedan.

Francesco Rutelli är också ansvarig för den nya byggnad som täcker kejsar Augustus Ara Pacis – fredsaltaret. Naturligtvis omdiskuterad och kritiserad från högerhåll. Men nu står den där och har börjat foga sig in i stadsbilden.

Samtidigt med Maxxi invigs nu också Macro – som också är ett centrum för nutida konst. Första delen invigdes 2002 i de restaurerade lokalerna där bryggeriet Peroni huserade. En andra del är nu klar och ligger vid det gamla slakthuset i kvarteret Testaccio.



Jag kan heller inte undvika att tala om en av mina favoriter bland alla dessa museer. Museo di Montemartini ligger obekvämt till ute på Via Ostiense en bra bit utanför pyramiden. Men ett besök där är värt varje möda.

Montemartini var faktiskt Roms första elcentral och fortfarande står en gigantisk dieselmoter, stor som en atlantkryssares i en av salarna. Efter restaurering och ombyggnad samsas nu kommunstyrets samlingar från Capitolium med denna industriarkeologi.

Tänk bara på grekiska originalstatyer bredvid en Alfa Laval-separator från början av 1920-talet. Jag lovar – tanken svindlar....

Åke Malm

Berlusconi städar?

Av ÅKE MALM

Är det någon som kommer ihåg Costa-Gavras film Z? Som fortfarande minns den frustande lättnaden och de befriande skratten från publiken när de grekiska överstarna paraderade i slutscenerna inför åklagaren och alla deras brott avslöjades?

Vi är inte framme i de slutscenerna ännu när det gäller Italien. Men kanske finns det tecken på att de kryper närmare. Tanken kommer för mig när ”il Cavaliere” Silvio Berlusconi lovar:

- Den som missbrukat sin ställning får betala för det. Jag ger honom avsked på grått papper.

Han säger det dagarna efter att 400 (!) medlemmar av regeringen, statsapparaten eller Berlusconis närmaste vänkrets, avslöjats. Då antyder regeringschefen denna förändring av sin tidigare linje.

Förut gällde ”il garantismo totale”. Alla anklagelser om korruption och svågerpolitik var resultat av oppositionens komplotter. I synnerhet en politiserad åklagarkårs förföljelser av Berlusconi och alla hans vänner. Anklagelser som besvarades med ständigt nya lagar som förkortade preskriptionstiden, befriade landets fyra högsta ämbeten från risken att behöva möta en domstol och som begränsade åklagarnas möjligheter att använda telefonavlyssning.

Men nu har någonting hänt. Nu läggs pappren på bordet och rader av kända politiker eller höga statliga tjänstemän avslöjas med att tillhöra ”la cricca” (förklaring till detta ord fanns i min förra blogg).

Förändringen kom när finanspolisen (Guardia di Finanza) gjorde en husundersökning i Diego Anemones kontor. I en PC tillhörande brodern Daniele hittades en lista med nästan 400 namn på VIP:ar i vars lägenheter Anemone utfört olika arbeten.

Bland namnen i listan fanns förstås Claudio Scajolas, som just lämnat ministerposten efter att han anklagats för att ha tillåtit Anemone att betala nästan 10 miljoner kr av köpeskillingen för en lyxlägenhet med utsikt mot Colosseum.

Det finns massor av spännande detaljer som kan sägas om alla som figurerar på den listan. Men låt oss lämna detaljerna tillfälligtvis åt sidan.

För Scajola har just upptäckt att finansminister Giulio Tremonti inte längre accepterar hans lista över dem som skall ingå i den kommande kärnkraftskommittén.

Och inrikesminister Roberto Maroni har funnit att bland namnen på dem som skulle tillsättas som nya ”prefetti” (ungefär landshövdingar) fanns också kunder hos Anemone. Och då läggs den tillsättningsrundan på is för tillfället. Och det betyder att prefekten i l’Aquila, inte kan flyttas till jobbet som ersättare för Guido Bertolaso, den allsmäktige chefen för Protezione civile, Räddningsverket.

Här måste man komma ihåg att Bertolasos - och inte minst Berlusconis – Räddningsverk hade massor av andra uppdrag än att hjälpa folk ut från jordbävningsraserade hus. Så snart en händelse förklarats vara ”grande evento” eller krävde en snabbehandling var det Räddningsverket som tog över. Då kunde alla regler för statliga uppköp kringgås. VM i simning utgjorde naturligtvis en riksangelägenhet och därför kunde firma Anemone ta hand om alla stora byggnadsjobb utan att firmans offert behövde kontrolleras i vanlig ordning.

- Vi är regeringen som levererar ("Il governo del fare") – till skillnad från dem som bara snackar, brukar Berlusconi säga. Och Bertolaso bedyrar att han minsann inte accepterade Anemones offert så där bara rätt av. Nej, han har garanterat i en officiell presskonferens att han skurit och sparat för att hålla kostnaderna för det allmänna nere.

Ändå kom kostnaden för omstruktureringen på Isola della Maddalena inför G8-mötet att ligga över 4 miljarder kr. För något som inte behövdes då, och som ännu ingen vet hur den skall utnyttjas.

Bertolaso har lovat att han kommer att lämna Protezione civile men hans utsedde efterträdare blir inte fri från jobbet i l’Aquila.

Nu maler kvarnarna allt fortare och Antonio Di Pietro manar PD att börja fundera över vem som skall leda oppositionen i en kommande valrörelse. En sådan kan enligt Italia dei Valoris grundare komma snabbare än någon någonsin kunnat tänka sig.

Önsketänkande, låter det från de flesta håll. Där man under tiden studerar en intervju i Corriere della Sera med Fedele Confalonieri, Berlusconis barn- och ungdomsvän, mäktig chef för TV-koncernen Mediaset och en man med vida intressen – tidigare styrelseordförande i Teatro alla Scala och dessutom tämligen nypromoverad konsertpianist.

Confalonieri skrev in sig på Milanos konservatorium som en ren personlig utmaning. Häromåret spelade han upp inför professorerna och godkändes med beröm. På programmet stod Beethovens Appassionata, en rapsodi av Brahms, tavlor på en utställning av Mussorgsky och en Schumann-fantasi.

En inte helt vanlig hobby för en företagsledare i mediabranschen.

Nåväl, Confalonieri säger i denna helsidesintervju att han inte ser sin vän Berlusconi som Italiens framtide president.

- Han har alltid varit en operativ person – den italienska konstitutionen ger presidenten en helt annan roll, säger han och konstaterar avslutningsvis att La Scala inte är som på Toscaninis tid. - La Scala är ett tempel, där krävs en andlig ledare som överstepräst – en Abbado eller Muti.

Han tycker också att Milan kostar för mycket. Nu är fotbollen i händerna på oljeshejkarna och Italien har redan en inhemsk schejk som heter Moratti och äger och driver Inter, hävdar Fedele Confalonieri

Åke Malm

______________

- Se en trailer för Costa-Gavras "Z" här:

Om la cricca

Av ÅKE MALM

I vår spridda språkkurs med aktuella italienska ord, har vi idag kommit till "Cricca" – uttal kricka.

Ordboken ger förklaringen: grupp av intriganter, med avsikt att skaffa sig ömsesidiga fördelar, även combriccola. Från franskans clique.

Cricca är i det aktuella språkbruket sinnebilden för de inblandade i den gigantiska korruptionsutredning som nu pågår. Den ledde igår till att industriministern Claudio Scajola avgick.

Utredningen börjar med de märkliga metoder för upphandling av miljonbyggen för G8-mötet som utfördes i den före detta USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Världens mäktigaste skulle sammanträda i en lyxbyggnad uppförd på den tidigare Arsenalens område och ett femstjärnigt hotell inrymt i det gamla militärsjukhuset.

Allt detta handlades upp av Protezione civile (Räddningsverket) och av dess allsmäktige chef, Guido Bertolaso, eftersom hela historien stämplats som Riksangelägenhet. Det betyder raka rör, snabba beslut – och absolut inget utlyst entreprenadförfarande. Kostnaden blev totalt 375 miljoner euro. Tidningarna konstaterade att bara hotellet kostade 75 miljoner och varje rum 742.000 euro.

23 april förra året och nästan 4 miljarder kr senare och med bara två månader kvar innan G8-gruppen skulle samlas steg Silvio Berlusconi fram och förkunnade att Maddalena var ute. Nu skulle världens ledare istället samlas i den jordbävningsdrabbade staden l’Aquila.

Ett i sitt slag genialiskt drag - som marknadsföring betraktat. Bilderna av Obama och Angela som vandrade omkring i ruinerna och lovade hjälp till de drabbade, kablades ut över världen.

Sedan togs kulisserna bort. Istället började åklagarna arbeta. I februari i år greps chefen för nationella byggnadsstyrelsen, Angelo Balducci, ägaren av en byggnadsfirma, Diego Anemone, den ansvarige för offentliga arbeten i Toscana, Fabio De Santis och arkitekten Mauro Della Giovampaola.

Den här gruppen går nu under beteckningen ”cricca”. På söndag skulle de fyra gripna ha släppts ur fängelset eftersom häktningstiden löper ut. Men enligt senaste uppgifter får de stanna kvar i finkan eftersom åklagarna anser sig ha tillräckligt med bevismaterial för att gå direkt till rättegång.

Under månaderna som utredningen pågick exploderade sedan den ena skandalen efter den andra. En gällde Bertolaso som anklagades för att ha utnyttjat tjänster som Anemone betalade för. Det gällde sexköp i en av de sportanläggningar som gjordes i ordning till VM i simning – och som också Bertolaso ansvarade för. VM var ju också ett stort event av riksintresse, gunås.

Det skall sägas att Bertolaso nekar till den anklagelsen – det skulle endast ha handlat om massage av en ond nacke utförd av en särskilt skicklig dam av brasilianskt ursprung.

Sedan avslöjades en högre prelat i Vatikanen för att också ha styrt och ställt bland sexköpare och andra. Han fördes ut i periferin och har sedan inte avhörts.

För två veckor sedan ramlade industriministern Scajola rakt in i smeten. La Repubblica hade uppgifter om att han köpt en lyxlägenhet med utsikt över Colosseum, en praktvåning på 180 kvadratmeter och 9 rum. Officiellt skulle han ha betalt den med ett lån genom parlamentets egen bank på 610.000 euro. Ett pris som ligger betydligt under marknadsvärdet – en lägenhet i det här området betingar enligt alla källor mellan 8.000 och 10.000 euro per kvadratmeter.

I själva verket skall byggmästare Anemone ha bidragit med 80 bankcheckar på tillsammans 900.000 euro. Till detta skall också läggas de 200.000 euro som ministern lagt som handpenning.

Trots att de båda systrarna som ärvt våningen av en förmögen mamma, nu riskerar åtal för skattesmitning, vittnade de och sade att de fått checkarna i samband med kontraktsskrivningen vilken ägde rum i ministerns eget arbetsrum på Via della Mercede. Närvarande var en notarie, en bankdirektör för Deutsche Bank som ställt ut checkarna och så säljarna. Alla har vittnat om hur checkarna ingick i husköpet.

Efter 10 dagar där tidningar och TV klarlade varenda liten detalj i den här affären, avgick alltså Scajola igår middag. Han är naturligtvis oskyldig, har aldrig betalat någonting mera än vad kontraktet föreskriver (det officiella och registrerade på vilket skatten beräknas).

- Och har något extra betalats har det skett utan att jag hade kännedom om det, förklarar han gravallvarligt.

Att få 10 miljoner kr i gåva är tydligen vanligt för en minister.

Silvio Berlusconi har varit märkbart sval trots sitt uttalade stöd för en minister som utsatts för ”massmedial skändning”.

Han anser dessutom att det är alldeles för mycket pressfrihet i Italien.

Åke Malm

Finiani och 25 april

Av ÅKE MALM

Decantare, på svenska dekantera (ett ord som bara finns som substantiv, "dekantering", i NE), innebär att ett kvalitetsvin tappas från ett fat till ett annat på ett sådant sätt att bottensatsen stannar kvar i det första kärlet. I Italien har ordet just nu i första hand en politisk betydelse.

Men decantare är också ordet som beskriver hur den italienska politiska krisen skall tacklas. I synnerhet den mellan Silvio Berlusconis majoritet i partiet Popolo della Libertà (Pdl) och medgrundaren av detta parti, idag talman i deputeradekammaren, Gianfranco Fini som nu leder fraktionen ”finiani”.

Det är denna kris som skall dekanteras – en process som också innebär att faten får stå stilla en tid så att bottensatsen verkligen hinner sjunka till botten.

Berlusconi har intresse av att konflikten mellan honom och Fini får vila en period. I synnerhet sedan regeringen igår lidit nederlag i deputeradekammaren. Med en enda rösts skillnad (225 mot 224) godkändes ett tilläggsförslag formulerat av oppositionen PD.

Diskussionen gäller en översyn av gällande arbetslagstiftning som i stort går ut på att försämra garantier och trygghet för anställda. Regeringen hade t ex föreslagit att en arbetstvist vid avskedande skulle kunna handläggas av en medlare, genom ett utslag av en fredsdomare (Giudice di pace). Istället för att som idag obligatoriskt behandlas av en arbetsdomare (Giudice di lavoro).

Och skillnaden? Den är avsevärd eftersom arbetsdomarna vanligen dömer till den avskedades fördel. I PD:s tilläggsförslag sägs att förfarandet endast får användas för redan timade konflikter, inte för framtida sådana. Och att vid avskedanden skall som förut gälla enbart arbetsdomaren.



Nederlaget i kammaren berodde till största delen på att 95 PdL-deputerade inte hunnit maka sig in i plenisalen efter lunchen, men ovanligt många av dem var ”finiani” som småpratade i Palazzo Montecitorios cortile medan den för tillfället tjänstgörande talmannen manade till votering.

Resultatet, regeringens prestigeförlust, ledde omedelbart till anklagelser om att Fini-minoriteten tänker visa sin styrka genom att bojkotta regeringens reformpolitik. En fråga som särskilt sätter skräck i Lega Nord som kämpar för att genomföra sitt grundkrav: att införa federalism i landet. Detta krav har regeringen röstat om flera gånger. Men då har det varit så allmänt formulerat att det egentligen kunde innehålla vad som helst.

Nu börjar man komma ner till konkreta fakta och då uppstår en rad intressanta frågor. T.ex. om statens gamla militärkaserner, som i många fall stått oanvända i decennier, skall överföras till lokala myndigheter som kommuner eller landsting – vad innebär detta i så fall för den skräckinjagande italienska statsskulden?

Jag är inte man att reda ut en sådan fråga men den sysselsätter staber av experter i dessa dagar.

En annan intressant fråga är denna: om Sicilien har 26.000 offentliganställda inom sjukvården – hur kan det komma sig att Lombardiet klarar sig med 3.000? Och om staten hittills lyckats plana ut underskottet i region Siciliens finanser – vad händer efter federalismens fullständiga införande?

Se där några uppiggande frågor som kommer att ge form, färg och esprit åt den politiska debatten den närmaste framtiden.

Berlusconi själv har genomgått en förvandling under de senaste 10 dagarna. Han har blivit en lågmäld, samarbetsvillig, statsman som ser till nationen i dess helhet.

Ett mirakel. Det börjar på sitt sätt för ett år sedan i den jordbävningsdrabbade staden Onna, nära l’Aquila. Där framträdde Berlusconi med en partisanhalsduk runt halsen – han som i 13 år avsiktligen undvikit att på något sätt delta i firandet av 25 april. I år framträdde han som allvarlig statsman framför tre officiella flaggor, sittandes vid ett imponerande barockskrivbord med en klassisk staty i bakgrunden

Bilder från befrielsen av Milano 1945

Den 25 april 1945 marscherade de allierade trupperna in i Milano och Norditalien var äntligen befriat från det ”nazi-fascistiska oket”, som det brukade heta i de flammande parollerna under de första efterkrigsdecennierna.

En befrielsens dag som borde ha enat italienarna, kan man tycka. Men trots la Resistenza - som följde på Il Risorgimento - förblev landet delat, efter kommungränser, regiongränser, politiska färger och religiösa övertygelser.
Inte ens de grundläggande demokratiska uppfattningarna omfattades av alla.

Igår sändes ett reportage i TG3 från Predappio, Benito Mussolinis födelseort och idag en pilgrimsort för alla gamla och unga fascister. En stad som lever på kulten av Mussolini och fascismen. De här dagarna verkar det vara tillåtet att klä sig i svarta skjortor, fascistpartiets fez, höja högerarmen och ropa Eja, eja, eja.

Varför det blev så kan man alltid diskutera. En av mina favoritteorier är att gamle kommunistledaren Palmiro Togliatti bär på en stor skuld. Han fungerade nämligen som justitieminister under den första samlingsregeringen efter kriget, strax innan kalla kriget startade. I avsikt att uppnå en försoning i landet genomfördes en allmän amnesti. Tiotusentals gamla fascistiska poliser, deras chefer och byråkrater i största allmänhet togs till nåder igen efter att ha varit ute i kylan några månader.

Detta skedde innan en stor samvetsprocess ägt rum i landet. Italien upplevde aldrig något i stil med Sydafrikas sanningskommission. Här vände man istället plåtskåpen i militäråklagarens källare mot väggen. Skåpen innehöll noggranna utredningar om fascismens våldsbrott. I över 30 år glömdes de bort.

Och naturligtvis: inga utredningar betyder förstås ingen klarhet, ingen sanningskommission. Därför har Rom idag en borgmästare som kommer från det gamla nyfascistiska MSI vars tidigare ledare, Gianfranco Fini, är talman i parlamentet och ständigt större skaror vallfärdar till Predappio.

Men visst – dessa angivna personligheter är ju alls inga fascister idag, utan vanliga högermän som bara arbetar för statens bästa. Heter det.

Åke Malm

PS På eftermiddagen kommer senaste fasen i krisen. Gianfranco Finis närmaste man, Italo Bocchino, har lämnat in sin avskedsansökan från jobbet som vice gruppledare i kammaren för PdL. Han säger:

I inget demokratiskt land är det möjligt att en partiledare och regeringschef uppträder som Berlusconi. Han ringer till mig och hotar göra livet kärvt för mig. Han kräver att jag uteblir från alla TV-diskussioner.

Det hade ingen kunnat tro för några månader sedan. Att Fini och hans närmaste skulle kräva demokrati och yttrandefrihet från Berlusconi.

Alistair Cooke

Av IVO HOLMQVIST

Under nästan sextio år läste engelsmannen Alistair Cooke varje vecka upp sitt ”Letter from America” i etern via BBC, ett rekord som ännu ingen slagit. Han dog med stövlarna på, det allra sista programmet sändes i februari 2004 och när han avled en månad senare var det i sin våning på Manhattan, med utsikt över Central Park.

Alla som följde hans personliga och mycket informativa tv-serie om USA, den sändes också i Sverige, kommer ihåg hans stora hyllvägg med böcker om Amerika. De var ordnade efter kontinenten, med Florida-litteratur längst ner i högra hörnet och böcker om The Pacific Northwest diagonalt i motsatta hörnet.

Boken bakom den serien blev en bästsäljare. Men hans mångåriga rapporter från det stora landet i väster byggde minst lika mycket på självsyn som på läsning. Efter Cambridge (där han bytte bort sitt mesiga förnamn Alfred till det mera distingerade Alistair) läste han vid Yale och Harvard, och blev snart både bofast som transatlantisk reporter, och som amerikansk medborgare. I tjugofem år var han USA-korrespondent för The Guardian, och alltså dubbelt så länge för BBC där han hann med 2 869 program. En del av dem, med hans behagligt sonora stämma, har BBC lagt ut på nätet.

Många av breven för radio har kommit i bok (bland annat i ett par pocketböcker från Penguin: ”Talk About America” och ” The Americans”) liksom hans intressanta essäsamling ”Six Men”, om möten med bland andra Chaplin, Humphrey Bogart och Bertrand Russel. ”Memories of the Great and the Good” ger korta glimtar av ett par dussin andra notabiliteter av de många han hann träffa under sitt långa liv som reporter, bland dem Shaw, Wodehouse, Robert Frost, Eleanor Roosevelt, Reagan, Eisenhower, Duke Ellington… Och andra böcker har samlat hans artiklar om golf som var ett av hans specialintressen. Därtill var han en hyfsat bra jazzpianist, och kunde skriva om Louis Armstrong och andra med sakkunskap.

När en assistent gick genom hans papper några veckor före hans död hittades djupt inne i en garderob ett outgivet manuskript som förläggaren när det var nytt inte trodde folk skulle vara intresserade av, just efter kriget (fast John Gunthers motsvarande ”Inside USA” kom i väldiga upplagor ett par år senare). Manuskriptet blev liggande i malpåse i sextio år, det har det inte farit illa av. Atlantic Monthly Press gav ut det sent omsider 2006: ”The American Home Front 1941-1942".

Man grips av en stark nostalgi efter en svunnen tid i dessa tolv kapitel om en resa runt USA per flyg och tåg men mest med bil (en elegant strömlinjeformad Lincoln Zephyr). Det handlar om krigets Amerika, men med oväntade paralleller till dagens USA.

Omedelbart efter attacken på Pearl Harbour klassades tvåtusen japanska män som en säkerhetsrisk och arresterades. Men också sjuttiotusen andra amerikanska medborgare förpassades snabbt till tio läger i Lone Pine, i Kaliforniens isolerade bergstrakter, utan någon chans till rättegång (en händelse bekant från David Gutersons bok ”Snow Falling on Cedars”, och filmen som gjordes på den).



Alistair Cooke är imponerad av hur snabbt krigsindustrin tagit fart. Genom rationaliseringar byggs fartyg på fyrtio dagar i stället för som tidigare på tvåhundra – utan dessa Liberty Cargo-båtar som ingick i lend lease-programmet skulle England haft det än värre under kriget. Men han ser också hur landsbygden avfolkas när industrin går på högvarv, och hur bönderna får klara sig utan sina söner som skeppas iväg som soldater. Han talar sig varm för typiskt amerikanska företeelser, som en drugstore med soda fountains (och glömde aldrig trots sina många amerikanska år att se på landet och händelserna med en främmande observatörs klara blick).

Mest lyrisk är han när han på hösten 1942 mot slutet av sin kontinentala resa kommer till New England, med flammande lönnar och vita kyrkspiror. Men där finns varken cider eller lönnsirap. Dels behövs stålcisternerna för kriget, dels finns inte, när många är inkallade, folk nog till hands att hjälpa till vid skörden. Allra mest positiv är han när han kommer till Dartmouth College i New Hampshire, en oas av gedigen bildning i de stora skogarna – en entusiasm jag delade när jag efter studenten hamnade där, drygt tjugo år senare.

Nick Clarke gav ut en nästan heltäckande biografi om honom 1999 (Arcade Publishing, New Tork), där sista avsnittet heter ”Signing off”. Det var en lite förhastad rubrik, Cooke höll alltså på ännu fem år till. De märkliga händelserna efter hans död har därmed inte kommit med. Kroppen obducerades men stals och skelettet såldes vidare, ett makabert slut för en brittisk gentleman.

Episoden berörs som hastigast av dottern Susan Cooke Kittredge som spekulerar hur fadern skulle ha reagerat på en sådan nyhet:

”Undoubtedly, he would have appreciated the Dickensian nature of the crime and the complicated cultural forces that allowed it to happen. He would probably have researched the scandal and done a talk on it.”

Det kan man läsa i hennes inledning till den flotta bok som gavs ut lagom till hans hundraårsdag 2008: ”Alistair Cooke: Reporting America. The Life of the Nation 1946-2004” som också innehåller hennes kommentarer till de fem kapitlen som ger ett brett urval av hans BBC-inslag och artiklar i The Guardian, nästan nittio stycken ordnade kronologiskt, årtionde för årtionde.

Det börjar med soldaterna som återvänder efter kriget och som det inte finns bostäder eller collegeplatser för, det fortsätter med Kubakrisen, Vietnamkriget, mordet på John Lennon, farsen kring O.J. Simpson, attackerna 9/11, och avslutas med den fundersamma frågan ”Was Saddam a Threat or Not?”.

Mycket handlar om presidenterna, från Truman via Eisenhower, JFK, Johnson, Nixon, Ford, Carter, ”Bill and Monica”, till Bush sr och jr, annat om oljekris och kärnkraftsolyckor, Civil Rights och proteströrelser, vapenlobbyn och det vilda skjutandet i skolorna, boxning och film (Gary Cooper, Marilyn Monroe, Walt Disney), om Koreakriget och McCarthys kommunisthets på femtiotalet (den processen följde han noga, och skrev en särskild bok om), Watergate och Nixons snöpliga avgång, NASAs rymdprogram, mordet på J F Kennedy och på brodern Robert (där fanns Cooke på plats, få meter från mördaren).

Alla dessa händelser och personer är tolkade av en reporter som lät nyheterna tala men själv höll sig diskret i bakgrunden. Hans ambition var, som har erkänner i ett av sina brev, att vara ”a reporter… of the facts and feelings that go into the American life I happened to observe” (han ogillade stämpeln journalist). Han glömde aldrig bort de stora perspektiven, han var alltid medveten om de politiska, sociala och kulturella sammanhangen i sitt adopterade hemland:

“The way to be as fair as possible is to notice that no fact of human life comes to you uncoloured by what people feel it means.”

Ivo Holmqvist

_________

- Se ett videoklipp från Cookes serie History of America här:

Berlusconi, Fini och Lega Nord i Adro

Av ÅKE MALM

En historisk sekvens, en bild att lägga på minnet:

Gianfranco Fini, medgrundare av Popolo della Libertà, står nedanför talartribunen, hötter med fingret och vrålar något mot partiets grundare och allsmäktige ledare, Silvio Berlusconi.

Berlusconi vrålar i mikrofonerna så att Finis röst dränks av ljudkaskaderna.

- Det är du som har ändrat uppfattning. Vill du vara politiker – lämna då rollen som talman.

Och Fini som svarar:

- Vadå – jagar du iväg mig från partiet?

En strid som varade från 12-slaget till kl 18. Berlusconi stod till slut som segrare – som vanligt – på detta slagfält. När rösterna för den enda motion,som presenterats inför partistyrelsemötet, räknades hade bara 11 eller 12 (siffrorna varierar idag) lagt sin röst för Fini. Hur många som verkligen var närvarande och verkligen röstade ja är obekant. Partistyrelsen har 171 nominella medlemmar.

Sett så här är det egentligen inte mycket att tala om. En av partiets viktigaste personer utmanade Berlusconi och förlorade. Punkt slut.

Men det finns en rad faktorer som säger att utgången av denna ba talj var viktigare än så.

Ezio Mauro, chefredaktör för La Repubblica, sätter rubriken på sin ledare: Såret på suveränens mystiska kropp. En närmast eskatologisk analys av ett hittills okänt läge för Berlusconis parti.

Här en kort sammanfattning av Finis tal och hans utmaningar, anklagelser och kritik av Berlusconis sätt att leda partiet.

- Jag är ingen förrädare – men jag har rätt att säga vad jag tycker.

Berlusconi hoppar omedelbart in och avbryter:

- Jag har aldrig kallat dig förrädare. Men det är du som har ändrat dina ståndpunkter och nu kopierar Lega Nord de åsikter AN hade tidigare.
- Det måste finnas plats för att diskutera, där var och en kan säga sitt.
- Men du ställde ju inte ens upp vid demonstrationen vid San Giovanni, hoppar Berlusconi in i ringen igen.
- Men det var ju ett valmöte – inte en plats för diskussion, svarar Fini.

Fini varnar för ett parti som leds av ”centralismo carismatico”, en variant av gamla tiders kommunistiska principer om demokratisk centalism. Vilket i korthet gick ut på att när majoriteten bestämt en politisk linje skulle den interna oppositionen följa densamma – obligatoriskt. Han lovar att en partiminoritet inte behöver betyda en minskad makt för ledaren men mera debatt.

Fini menar att partiet gett upp Norditalien och delegerat Lega Nord att svara för politiken i landets ekonomiskt mest dynamiska område. Och så ger han sig på en av Berlusconis ständiga anklagelser från valkampen för en månad sedan:

- Tror du verkligen att problemen med vår vallista i Lazio berodde på en komplott från åklagarna, onda domare och våldsamma radikaler?

En utmaning som Berlusconi omedelbart vill svara på. Han griper mikrofonen och ropar högröd i ansiktet.

- Ja, det tror jag. Men inte en komplott utan ett regelvidrigt sätt. (Non un complotto ma un comportamento).

Fini protesterar också mot påhoppen och anklagelserna från tidningar som kontrolleras av Berlusconi.

- Men jag ringer inte upp och anger linjen för redaktörerna på Il Giornale, förklarar Berlusconi. Och släpper sedan dagens bomb – ”Jag har fått min familj att gå med på att vi säljer Il Giornale. Finns det några företagare som vill lägga pengar på tidningen är det fritt fram”.

En nyhet som inte många tror ha någon substans. Det är en av Berlusconis favorittricks: att göra ett överraskande utspel och sedan låta tiden och glömskan verka.

Fini anklagar också Berlusconi för att ha fallit undan för Lega Nord när det gäller firandet av 150 års jubileet av Italiens grundande. Det firandet har hittills skett med stor tveksamhet och utan några uppseendeväckande grepp. (Hittills har nog Sveriges radio firat mer än italienska media – men det kan ju ändra sig).

Intressant är att denna batalj levereras direkt i Tv-rutorna. Parlamentets egen TV-kanal sänder och alla stora tidningar är uppkopplade via webben. Dessutom sänder Radio Radicale direkt. Mera transparent och öppet än så....

I kommentarerna nu på morgonen är det helt klart att även om Fini idag nekar lämna sitt ämbete som talman och ännu mindre tänker överge partiet – kan det bara vara en tidsfråga innan brytningen blir total.

- 16 års politisk samverkan läggs i arkivet, skriver Massimo Franco i Corriere della Sera.
- Den politiska – för den personliga vänskapen hade förstörts för länge sedan. Bilden av Fini och Berlusconi som anklagar varandra inför Tv-kameror och publik, kastar en skugga över landets största parti (la maggioranza), över regeringen och över de återstående åren av mandattiden.
- Idag inleds en period som bara eufemistiskt kan kallas ”samboende” (coabitazione). Vi står vid randen för en daglig gerillakamp, även i parlamentet, och den kan så småningom göra landet instabilt.

I efterdyningarna till denna uppgörelse slår man sig ned på kvällen för att genomlida Annozeros dryga två timmar. En stor del av debatten upptas av fallet Adro, ett litet samhälle med 6416 invånare i Brescia-provinsen. I Norditalien.

Adro har blivit ett stort namn i rubrikerna efter att borgmästaren (Lega Nord) nekat lunchmat och skoltransporter för de barn vars föräldrar inte betalat gällande avgifter. Borgmästarn har också fifflat med räkenskaperna för att kunna säga att det saknas resurser till bostadsbidrag och liknande.

Resultatet. Aldrig tidigare har kontrasterna mellan Adros italienska medborgare och invandrarna varit så hätska, så hatfyllda. Påståenden om invandrarna (som är runt 600) går runt bland italienarna, ofta visar det sig att de är rena lögner. Invandrarna utpekas som lata och att bara vara ute efter bidrag. Inför TV-kamerorna utspelar sig scener man inte trodde var möjlig år 2010. Hysteriska invånare som vrålar mot skräckslagna invandrare.

Är det något som står klart är att Lega Nord med sin politik väcker hatkänslor och stryker under avundsjuka och förstör en gammal traditionell känsla för solidaritet i detta i grunden katolska område.

Kanske är detta det mest negativa resultatet av åratals skräckpropaganda mot invandrare – i synnerhet muslimer.

Men kanske känns den situationen igen även från nordliga delar av Europa? Det är hög tid att etablissemanget tar hand om den här situationen. Det räcker inte med att tala om rasism. Det krävs saklig information och dialog.

Åke Malm

Öppet bråk mellan Berlusconi och Fini

Av ÅKE MALM

Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.

Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)

Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.

Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.

Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.

Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.

I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).

Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.



Kom inte sedan och tala om nepotism... Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?

La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero...

Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.

En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.

Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.

”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.

Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:

- Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?

För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.

Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.



Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.

Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.

Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, "l’Avvocato" för hela Italien.

John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.

John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.

Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.

Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?

Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.

Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.

Åke Malm

Boris Pahor – Necropoli

Av ÅKE MALM

Boris Pahors Necropoli är en smärtsam, ja, ångestfylld läsning. Jag har läst många skildringar av livet i nazismens koncentrationsläger och i utrotningslägren. Men knappast någon gång har jag läst en beskrivning som öppnar sådana avgrunder av mänsklig ondska och offrens elände.

Själv är Pahor mera modest och framhåller flera exempel på skildringar som beskrivit scener han själv slapp se. Men kanske är det bäst att lämna jämförelserna mellan olika berättelser om outsägbar mänsklig förnedring och nazismens syn på och behandling av ”die Untermenschen”.

Liksom Primo Levi upplever även Pahor ögonblick av skuld när han betänker att han själv slapp undan med livet i behåll medan miljoner lägerkamrater dukade under eller brutalt dödades.
Läs mer...

Påsk, påven och piller

Av ÅKE MALM

I dessa påskatider skall jag idag närma mig några kyrkliga frågor.

Den första reaktionen på valresultatet var följande yttranden från segraren i valet om guvernörsposten i Piemonte, Roberto Cota, Lega Nord:

- Ru486 får användas endast av sjukhusen och de förpackningar som redan anlänt till Piemonte får för ögonblicket bli kvar på lagret. Min uppfattning om detta piller är totalt motsatt Mercedes Bressos (föregångaren på guvernörsposten) – jag kommer för min del att göra allt för att stoppa det.

Några minuter senare svarade hans partikamrat som vunnit guvernörsposten i Veneto, Luca Zaia med ett liknande utspel:

- Vi startar omedelbart med att försöka stoppa ru486 från alla sjukhus i Venedig.

På detta var kommentaren självklar från vänstersidan:

- Det var ovanligt snabbt och entydigt som Lega Nord inställde sig vid Vatikanens kassa för att betala draghjälpen de fått av kyrkan i valrörelsen.

Vad det handlar om är alltså det nya abortmedlet Ru486 som i Sverige används sedan 1992, om jag är rätt informerad. Kyrkan gick in redan i början av valrörelsen och förkunnade att kampen mot denna nya abortmetod skulle föras oförsonligt.

Det kan vara intressant att konstatera hur högersidans segrare i guvernörsvalet i Rom, Renata Polverini, å sin sida var betydligt försiktigare i sin kommentar:

- Användandet av Ru486 sker efter samma riktlinjer som andra mera traditionella metoder. Vi har en abortlag, 194, som måste respekteras. Naturligtvis är jag för livet och tänker göra allt för att försvara det med lagens hjälp.

Från hälsovårdsministern var också budskapet lugnare. Ru486 har godkänts av medicinalstyrelsen och därmed har regionerna ingenting med saken att göra, hävdade han.

Sedan hör det till saken att både Cota och Zaia småningom gav helt nya uttolkningar av sina första uttalanden. Tydligen hade det kommit order från något högkvarter (enligt la Repubblica från Berlusconi själv) om att inte göra ”ideologi” av den här frågan.

På radion igår hörde jag på morgonen en kvinna ringa in till Primapagina i Radio3 och ställa frågan:

- Hur kan det vara att bara män uttalar sig och bestämmer hur saker och ting skall vara och vilka principer som skall råda i frågor som i högsta grad gäller kvinnorna?

Idag är det officiella budskapet att gällande lagar gäller - även i Lega Nords regioner...

Påven Benedikt XVI undvek inte ämnet i sin predikan som naturligtvis innehöll en syftning på försvaret av det ännu ofödda barnet.

Kyrkan har också gått till motattack i pedofilfrågan. Den officiella linjen är nu att världspressen, med New York Times i spetsen, gått ut i en samlad aktion mot hela kyrkan, inte mot de enskilda präster som ertappats i pedofilfall. Den verkliga skrällen var långfredagspredikan som hölls av Raniero Cantalamessa, officiell vatikanpredikant, en imponerande gestalt med sitt vita skägg över den bruna munkkåpan:

- Mot kyrkan, mot påven och mot alla troende pågår nu en våldsam och koncentrisk attack. En aggression från hela världen där man använder stereotyper och lämnar det enskilda ansvaret och den personliga skulden för att pådyvla hela kyrkan ett kollektivt ansvar. Detta får oss att minnas de skamlösaste dragen i antisemitismen.

Smaka på de orden: ”de skamlösaste dragen i antisemitismen”. Ingen dålig klubba att slå alla i huvudet med som vill tala om enskilda prästers ansvar som pedofiler.

Svaret från judiskt håll kom omedelbart. Rabbinen i Rom, Riccardo Di Segni, smålog och hoppades att Gud skulle upplysa människornas hjärtan i synnerhet på den dag då ”de” (i katolska kyrkan) ber vår herre om att ”vi” skall erkänna Jesus (den nuvarande påven återinförde nyligen en äldre skrivning i den sk förbönen under långfredagens mässa: "Låt oss be för judarna, att vår Gud lyser upp deras hjärtan så att de erkänner Jesus Kristus, alla människors frälsare").

Idag, söndag, har Cantalamessa också i en intervju i Corriere della Sera bett om ursäkt för sitt uttalande.


Man kan förmoda att det blev en skrämselhicka i Vatikanen häromdagen då Il Giornale publicerade en intervju med adjungerande åklagaren i Milano, Pietro Forno, som hävdade att i Milanos stift var det väl känt hur biskoparna skyddat enskilda präster från utredning i pedofilfall. De höga prelaterna i Vatikanen ville veta om ett nytt Boffo-fall var på gång. Justitieministern Angelino Alfano skickade omedelbart sina inspektörer till Milano för att kontrollera att Forno verkligen hade fog för sitt uttalande.

I övrigt väntas delvis soligt väder. Det rapporteras utmärkt skidföre på 1800 meters höjd i Ovindolitrakten i Abruzzerna.

Glad Påsk önskas alla läsare.

Åke Malm

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).

Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.

Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.

Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.

Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.

Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?

Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").

Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.

Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

Bossi och Lega Nord vinnare i Italien

Av ÅKE MALM

Tidningsrubrikerna liknar varandra mer än någonsin när rösterna i helgens val nu är räknade.

Corriere della Sera: Berlusconi vinner, Lega boom, Lazio och Piemonte mittenhöger.
La Repubblica: Bossi drar med sig högern Mitten-vänster förlorar också Piemonte och Lazio.
La Stampa: Boom för Lega nord, Cota vinner i Piemonte, Polverini i Lazio
L’Unità: Ett trött land – Un paese stanco. Efter striden: 7-6.

Den senare siffran måste förklaras. Valet gällde 13 av Italiens 20 ”normala” regioner. Av dessa kontrollerade vänstern 11 och högern 2. Efter valet har vänstern fortfarande 7 regioner men högern numera 6.

Sammanfattningsvis: Hela norditalien (Piemonte, Lombardiet och Veneto) kontrolleras nu av högern.

I Rom avgjorde mindre än 10.000 röster då vänsterns kandidat Emma Bonino förlorade med 48,2 proc mot högerns Renata Polverini,51,1.

Ett bälte i mitten av landet (Ligurien, Emilia-Romagna, Toscana, Umbria, Marche samt i söder Basilicata) visar en stärkt vänster. Kanske kan man säga att traditionerna från lokalpolitiken i det gamla PCI fortfarande lever kvar.

Puglia är dock en region för sig. Vänsterns kandidat Niki Vendola vann klart trots att PD gjorde allt för att spräcka hans lista. Man hade till och med tagit till ett förvalssystem med förhoppningen att Vendola skulle spricka. Två regioner var klara för högern redan före valet. I Campania har PD spelat bort alla sina kort genom att fortsätta att satsa på den tidigare borgmästaren i Neapel, Antonio Bassolino. Hans efterträdare i kommunhuset i Neapel, Rosa Russo Jervolino har sannerligen inte varit något starkare kort.

Silvio Berlusconi rapporteras vara nöjd men utan entusiasm. För den verkliga nyheten i detta val är att Lega Nord är större än PdL i Norditalien. Nu kommer Umberto Bossi att diktera politiken för Silvio Berlusconi. Och det kan inte bli lätt.

I kommunikéerna säger Berlusconi:

- De försökte förgöra mig men istället förlorade de nästan allt.

Som vanligt är ” de” ett vidlyftigt begrepp. Där finns domare, åklagare och vänsterns politiker. Och visst kan man säga att valresultatet för Berlusconi är något av en bedrift. Trots alla skandaler med prostituerade på besök i Palazzo Grazioli, korruptionen inom Civilförsvaret och hans ständigt nya lagar för att rädda sig undan rättegångarna, så fortsätter väljarna att stödja honom. Om inte direkt genom att rösta på hans parti, PdL, så genom att stödja koalitionspartnern Umberto Bossis Lega Nord.



Här kan det vara nödvändigt att säga något om Lega Nord. Det har alltid varit svårt att beskriva detta parti med några enkla ord. Ofta blir det ”protestpartiet” eller ”främlingsfientliga partiet”. Det är alldeles tydligt nu att detta inte räcker. Lega Nord har lyckats ta över den roll som de gamla vänsterpartierna hade, att bemästra medborgarnas problem på lokal nivå.

Nu kan man höra företagare, gamla vänsterväljare och till och med invandrare medge att de röstar på Lega Nord. Det har blivit ett parti med duktiga administratörer och med nära förbindelser med väljarna.

- Lyssna på medborgarna, har Umberto Bossi alltid sagt.

Och det fungerar tydligen. Spektaklen kring partiet blir en andrahandsfråga. Att åka upp i alperna för att fylla en ampull med heligt vatten från moder Pos källa, är kanske heller inte något annat än ett ”spektakel”. De våldsamma verbala utfallen mot invandrare, Rompolitiker och motståndare i största allmänhet tillhör kanske bara kommunikationssystemet till väljarna.

”Bara” . Frågan blir i dagens läge hur man skall förhålla sig till dessa ”bara” med ett parti som vinner valet i Venedigregionen med 60 procent. Som nu får en vinproducerande jordbrukare till guvernör genom Luca Zaia. Som jordbruksminister har han kanske inte utträttat något stort – men hans eleganta framträdande och praktiska språk har slagit an i den gamla kristdemokratiska provinsen.

Ytterligare en krisfråga i vänstern måste handla om hur förnyelsen av politikerna gått till. Det är ingen tvekan om att högern och framför allt Lega Nord fått fram en ”classe dirigente” som i mycket högre grad än vänstern talat folkets språk.

En gång i historien kom många av vänsterns rikspolitiker ur kommunistpartiets, PCI, partiskolor i Emilia Romagna och Toscana. Sedan följde en lång period då vänsterpolitikerna var akademiker med liten eller ingen kontakt med gräsrötterna. Tusentals partilokaler i storstädernas periferi slog igen. Istället kom först yttersta högern med dåvarande Allianza Nazionale, AN, och med dess ungdomskvartar eller Lega Nord med gröna halsdukar och löften om aktioner i medborgargarden.

Det mesta stannade – gudskelov - med detta men aktiviteterna var konkreta och gällde folkets vardag.

Så nu står det 7-6.

Åke Malm

__________

Se ett inslag från Tg2 om "Ampolla di Acqua del Po":

Senaste nytt från valet i Italien

Av ÅKE MALM

Rom, måndag kväll

Osäkerheten är total timmarna efter att vallokalernas stängdes. Bara en sak är helt klar.

En tredjedel av drygt 41 miljoner väljare stannade hemma. Jämfört med tidigare lokalval betyder det att ytterligare 8-10 procent avstått från att rösta.

Enligt Skynews anser 43 procent att detta beror på ”disaffezzione” – att väljarna tröttnat på politiken och kanske också på politikerna. 33 procent anser att skandalerna är den viktigaste orsaken.

Av de 13 regioner, som valet handlar om, hade vänstern tidigare 11 och högern 2. Varje region som byter flagga kan tas som intäkt för att man vunnit valet. De första prognoserna pekar mot det alla redan visste. Läget i nyckelregionerna avgörs med de sist räknade rösterna.

Det enda som hittills är klart är att jordbruksministern Luca Zaia vinner klart i Venedigregionen. Han har enligt prognoserna fått över 62 procent. Vänsteralliansens Giuseppe Bortulussi får bara ca 28 procent.

I övrigt kan nämnas, att i Lombardiet har regerande guvernören Roberto Formigoni - som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, och som först inte skulle få ställa upp alls i valet efter vallistetumultet - fått 57 procent medan vänsterns kandidat Filippo Luigi Penati stannat på 31.

I Lazio, Roms region, har båda kandidaterna hittills samma procenttal; 49,9 för Emma Bonino och samma för Renata Polverini (också hon först illa ute).

Neapelregionen Campania är den första region som byter flagga. Vänstern har regerat senaste perioden och regerat dåligt. Ingen glömmer sopbergen i Neapel och nu får Berlusconi utdelning på sina insatser bland soporna. Högerns kandidat torde komma att ligga på över 55 procent enligt prognoserna.

Det här är de allra första prognoserna. Definitiva resultat - från sammanlagt över 4 800 vallokaler - kan vara klara först långt in i natt.

Åke Malm

Vårhelg, valhelg och FAI-helg

Av ÅKE MALM

Låt mig förklara: de italienska söndagspromenerande fördelades på valdagen – också de – mellan två alternativ. Antingen promenerade man ut i parkerna efter att ha lagt sin röst i valurnorna, öppnade filten över havet av tusenskönor och bara njöt av det 23-gradiga vädret.

Andra lämnade vallokalerna med obefintliga köer för att ställa sig i köerna till en FAI-plats. Förkortningen betyder Fondo per l’Ambiente Italiano. En institution för bevarande av kulturen, landskapet och minnesmärkena i det här landet. En eller två gånger om året organiserar FAI besök i byggnader och monument som normalt är stängda för allmänheten.

Jag har genom FAI upptäckt vidunderliga platser som Biblioteca Casanatense (ett kunskapens och kulturens tempel skapat 1701 med kardinalen Girolamo Casanates 25.000 böcker som grundplåt och i sekler administrerat av dominikanernas experter. Läsesalen ger varje gång samma hisnande upplevelse).

Igår var öppet hus på Aventinen där man kunde besöka Istituto Nazionale degli Studi Romani och det ”stilla kloster” som en gång låg vägg i vägg med Malteserordens område idag. Men kön var förskräckande lång – minst en timme utlovades – så vi valde tusenskönorna istället.

Men först efter att ha tittat till vårt andra tempel, Roms Auditorium, Parco della Musica. Köer även där särskilt för att få lyssna till Roberto Saviano som nu lovar att han skall bli en ”vanlig” författare och inte bara en superspecialist på Camorran. Idag söndag dirigerar Claudio Abbado och i morgon har vi Alexander Lonquich med två Mozart. Hans första konsert i fredags var bara sublim.

Valet. Ja, det gick som alla hade förutskickat. Deltagarsiffrorna för första valdagen ligger 13-14 proc under de senaste valen. Men det går att lägga en röst även idag fram till kl 15. Det är troligt att valdeltagandet förbättras något under de här morgontimmarna. Men redan nu har tidningarnas experter diskuterat fram och tillbaks vem som kan förlora på att valdeltagandet är lågt. De flesta tycks mena att det är Berlusconi.

Kanske av den desperation som detta påkallar höll han ett, förbjudet, valmöte i lokalen där han själv röstade i hemkommunen Arcore utanför Milano. Vallagen säger nämligen att 24 timmar innan vallokalerna öppnas skall all valkampanj vara slut. Inga valmöten under de två valdagarna – tystnad skall råda, heter det.

Ett annat ämne som diskuteras innan prognosmakarna sätter igång är hur och vad man egentligen får göra kring vallokalerna. Berlusconi har nu installerat sina egna ”gladiatorer” som skall kontrollera rösträknandet. Det finns ett par fällor som kan ogiltigförklara vissa röster – om det skulle inträffa skall ”gladiatorerna” inskrida och kräva att de ändå accepteras.

På detta har prefekten i Rom sänt ut sin egen förklarande rundskrivelse till vallokalernas ordföranden. Valsedlar som kan identifieras eller som inte följer regelverket skall ogiltigförklaras, hävdar han. Och får omedelbart mothugg från högersidan som med stöd av en dom i HD förklarar att ett mindre, formellt fel ”på grund av okunnighet” inte skall leda till att valsedeln förkastas.

- Ett sätt att skapa kaos vid röstsammanräkningen, förklarar oppositionen.

Kl 15.01 idag måndag kommer prognoserna att dugga tätt i alla radio- och TV-kanaler. Men en tumregel är att i det här läget dröjer det innan de slutliga resultaten blir klara.

Dixikons allsmäktige skapare uppmanade mig att rapportera om Boris Pahors Necropoli så snart jag läst boken. Jag berättade om denne glade 97-åring i förra bloggen. Ännu har det bara blivit 77 sidor lästa, en tredjedel bara, men en förstahandsrapport är utan tvekan denna: Ett mästerverk.

Boris har redan nominerats till Nobelpriset några gånger. Och det vore nog läge för akademiledamöterna att köpa hem några ex av Boris inte allt för skrymmande produktion.

Men vilket språk! Vilka hisnande avgrunder! Varje mening är konstfärdigt utformad, fulländad konstruktion.

Det tycker Claudio Magris i förordet också.

Åke Malm

Om ett tv-program på rymmen, Berlusconi och Boris Pahor

Av ÅKE MALM

Idag är sista dagen för valkampanjen. Aldrig förr har avståndet mellan regering och opposition varit större.

Vi brukar skriva: Italien är ett delat land. Det räcker inte nu. Det är en total avgrund mellan Berlusconisidan och den mer eller mindre organiserade oppositionen.

Berlusconi strör nya förnedrande omdömen om oppositionen, nekar ställa upp i valdueller och hotar med en författningsreform som antingen skulle göra honom till folkvald president eller direktvald regeringschef.

Mediaombudsmannen (min egen översättning av AgCom - Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) har (äntligen) funnit att Rai:s nyhetsprogram TG1 och Mediasets TG5, grovt förbrutit sig mot kraven på allsidighet och mångfald. Det blir en miljon kr i böter för vardera kanalen.

Då gör Michele Santoro sin egen upplaga av Annozero. Programmet har ju som många andra av Rai:s politiska talk-shows stoppats av företagets styrelse.

Annozero sänds den här gången från sportpalatset i Bologna utan Rai:s medverkan. 50.000 trogna tittare har satsat varsin slant för att täcka kostnaderna.

Sändningen går direkt i Repubblica TV och i hundratals andra webkanaler. I sista stund förbjöd Rais ledning det egna satellitprogrammet Raisat24 att sända direkt. Men den ordern överträddes genom att programmet las ut någon timme senare.

Och det blev succé. 13 procents s.k. "share" för ett program som helt saknas i de sju stora nationella kanalerna. Programmet är mycket roligt. Och naturligtvis bedömer Berlusconi det som ”hänsynslös smutskastning”.

Programstarten är storslagen. Några sekunder filmjournal med Benito Mussolini som ställer sina retoriska frågor och folkmassan som ropar ja. Sedan raskt över till Berlusconi som också ställer sina frågor (vill ni leva i en polisstat osv). Och naturligtvis ropar demonstranterna neeej.

Ett av de mest signifikativa inslagen är en dramatiserad version av Berlusconis telefonsamtal med sin partigängare i mediautskottet. Sällan har chefen varit hänsynslösare och sällan har underhuggaren krupit så med svansen mellan benen.

Försvarslinjen för Berlusconisidan blir förstås att göra saken till en fråga om privacy – men faktum är att samtalen spelades in då åklagarna sökte bevis för helt andra brott.



En annan medieinstitution ägnade sig också åt Berlusconiklanen idag. L’Ordine dei Giornalisti – journalistskrået – suspenderade under en viss tid Vittorio Feltri, chefredaktör för Berlusconis tidning Il Giornale. (Som alla vet är det brodern Paolo Berlusconi som nominellt står som ansvarig för tidningen).

Vittorio Feltri fälldes för sitt övergrepp mot Dino Boffo, tidigare chefredaktör för italienska biskopskonferensen l’Avvenire. Feltri publicerade ett dokument med anklagelser om att Boffo skulle ha sextrakasserat en kvinna. Biskoparna tvingades sparka Boffo. Det här påhoppet sanktionerades uppenbarligen från högsta ort men innebar en lång kris mellan Berlusconi och kyrkans högsta ledning.

Sanktionerna gällde också påhoppet på deputeradekammens talman Gianfranco Fini och för att Il Giornale fortsatt publicera Renato Farinas artiklar även sedan denne uteslutits ur skrået. Farina arbetade under sin tid som anställd i en annan Berlusconi närstående tidning, Libero, samtidigt för italienska kontraspionaget. Han har medgett att han försett spionerna med falska uppgifter om politiska motståndare. Och att han tagit emot pengar för sitt arbete.

I Milanotribunalen var det sura miner som vanligt från Berlusconis advokater. I främsta rummet Nicolò Ghedini. Han hade begärt att få kalla 73 vittnen men domstolen godkände bara 12. Åklagarsidan fick 5 av sina vittnen godkända.

- Vi förhindras att utföra ett effektivt försvar, menade Ghedini.

Det hela gäller fortfarande rättegången i fallet med den engelske advokaten David Mills som först dömdes i första instans för att ha tagit emot 600.000 dollar för ett vittnesmål som inte helt överensstämde med sanningen. Det brottet förklarades preskriberat av högsta domstolen som dock påpekade att detta inte betydde att han frikändes från anklagelserna. Tvärtom. De ansågs styrkta.

Tidigare hade frågan om Berlusconis ansvar för att ha betalat mutan, avskiljts från rättegången mot Mills. Efter många förvecklingar har det nu blivit regeringschefens tur. Denne har emellertid under tiden hunnit skaffa sig skydd genom den nya lagen om ”legittimo impedimento”. Under 18 månader kan han underlåta att infinna sig i domstolen genom att hänvisa till att regerandet är en giltig ursäkt.

Men nu till något mycket roligare.



Igår invigdes Libri come. Festa del Libro e della lettura i Roms Auditorium Parco della Musica.

I fyra dagar möts läsare, författare, förläggare och en färgrik allmänhet i Renzo Piano-ritade lokaler. En fantastisk möjlighet att komma författarna närmare in på livet. Men också få höra förläggare och formgivare om trenderna just nu.

Först ut var en yngling. Ja, Boris Pahor, slovensk författare från Trieste, är född 1913.

97 år gammal, men fullständigt klar och en fängslande berättare. Han såg fascisterna bränna Narodni Dom och förhindra alla försök att släcka elden i en byggnad som var centrum för den slovenska kommuniteten i Trieste. En stad som då hade en slovensk majoritet av befolkningen – ett faktum som fascisterna sedan ändrade på.

En man som hela sitt liv stått mellan och över gränserna. Som bytt språk och kultur och vars viktigaste bok, enligt många, Necropoli, fick vänta 30 år på en italiensk översättning.

Boris berättade om sina erfarenheter från koncentrationslägren, som i hans fall, var arbetsläger. Ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av den judiska Shoah.

- Men vi hade också hjältar som gjorde vad de kunde för att inte deras arbete skulle vara enbart till fördel för nazisterna, förklarade Boris.

Och berättade att när han jobbade som sjukvårdare i det läger som utvecklade och byggde V2-robotarna som sändes mot London, saboterades många av dessa av de franska och italienska ingenjörer som nazisterna fängslat. När sabotaget uppdagades hängdes ett tiotal tekniker omgående.

- De är de bortglömda hjältarna, berättade Boris Pahor.

Nu skall jag börja läsa hans bok.

Åke Malm

_____________

- Klicka här för Nekropolis och en del andra titlar av Pahor på tyska

- Klicka här för att se en intervju med Pahor (på italienska):

En röst för 20 Euro…

Av ÅKE MALM

Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:

- Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.

Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.

- Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
- Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.

Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.

Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.

Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.

"Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta."

Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.

”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:

"Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni - Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen."

Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.

"Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent."

Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.

"Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna."

Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.

Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.

Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.

De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.

Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:

- Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.

Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.



Vi återgår till Pagnoncelli:

Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.

Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?

Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.

- Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
- Mindre än 3 procent.

Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort - men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.

Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.

Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.

En röst där kostar mellan 20 och 50 euro...

Åke Malm

Berlusconi – nästa president?

Av ÅKE MALM

Måndag igen – och kampen fortsätter. IMF publicerar sin beräkning av hur statsskulden utvecklas i västvärlden och Italien kommer, enligt denna uppskattning, att 2014 ha en statsskuld som utgör drygt 128 procent av BNP.

Om detta talas det inte i valkampanjen. Liksom det inte talas om arbetslösheten, den minskande exporten eller utanförskapet.

Vi går in i valkampens sista vecka och Silvio Berlusconi deklarerar ännu en gång:

- Det blir ingen valduell med oppositionsledaren.

Ingen nyhet det heller. Berlusconi har aldrig under sina 16 år i hetluften accepterat en klassisk partiledardebatt. Anledningen denna gång är, säger han, att han fått sådan kritik de senaste dagarna. En partiledardebatt skulle inte vara opportun i ett läge där tonen är så hätsk från oppositionen, menar han.

Själv leder han Kärlekens parti med parollen: "Kärleken övervinner alltid hatet och svartsjukan".

Den parollen täckte hela fonden på den 160 kvm stora talartribun som rests vid Piazza San Giovanni i lördags.

Den stora stridsfrågan nu på måndagsmorgonen är fortfarande om det verkligen fanns en miljon demonstranter på Piazza San Giovanni vid PdL:s stora demonstration i lördags. Partiets organisationsansvarige, Dennis Verdini, var den som med triumf i stämman informerade piazzan att nu hade man nått målet: en miljon demonstranter för Berlusconis regering.

Istället kom det vanliga dråpslaget från polishögkvarteret, La Questura, några timmar senare. Inte en miljon utan ”bara” 150.000.

Nästa dråpslag följde: Inte hade det varit 3 000 bussar som kört demonstranter till Rom från hela landet. La Questura informerade på nytt: "Vi har inte kunnat räkna till mer än 770".

Hur är detta möjligt, frågade sig Berlusconis närmaste. Polisen som sorterar under inrikesministern, Roberto Maroni från Lega Nord, ger oss denna ”brutta figura”, gör att vi förlorar ansiktet på detta vis.

Någon misstänkte att konkurrenten Lega Nord i alliansen hittat på en mystisk manöver för att visa sin självständighet.

På en punkt är de flesta överens. Silvio Berlusconis tal i lördags var en lång, tråkig, upprepning av andra hundratals tal han hållit de senaste åren. Han börjar bli trött och slut. Det är dags att börjat tänka på livet efter Berlusconi.

Som vanligt hade han försökt köra sin gamla dialog med massan: Vill ni ha tillbaka fastighetsskatten? Vill ni leva i en polisstat som jagar er med nya skatter? Vill ni ha spioner som följer er även hemma? Vill ni ha era telefonsamtal avlyssnade? Vill ni att vi öppnar alla portar för invandrare? Vill ni att era TV-abonnemang också skall betala kostnaderna för TV-debatterna som är rena hönsgårdar?

Varje gång svarar folkmassan med ett vrålande "Neeeej!!"


Berlusconi eldade på och till slut kom löftet:

- Inom tre år har vi vunnit slagit om cancern.

Ja, ni läste rätt. Med litet magi skall Berlusconi även lösa problemen med cancern. Ett märkligt löfte efter att forskningsanslagen har skurits ned och den stora frågan är hur man skall få unga forskare att återvända från utlandet.

Däremellan kommer de vanliga attackerna på domarkåren. Men numera begränsas hånet till den del som sysslar med utredningar där han själv och hans parti är inblandade. Resten av domarkåren kan accepteras.

Han utlovar också en stor författningsreform. Viktigaste punkten är att landets president skall väljas av folket. Men så talas det också om att detta har blivit en fix idé hos honom. Att sluta sin karriär som landets president med total makt över regering och rättsväsendet.

En mardröm för halva väljarkåren.

Åke Malm

Rom, måndag den 8 mars

Av ÅKE MALM

8 mars - Felicità e abbracci a tutte le donne!

Igår, den 8 mars, var det inte Concita De Gregorio, chefredaktör för l’Unità, som skrev tidningens ledare. Det hade annars passat bra att på kvinnodagen kunna citera hennes alltid tänkvärda ord.

Istället var det Giovanni Maria Bellu som skrev:

Låt oss söka guldkornen i denna tragiska historia.Till exempel vad som står klart efter den. Om någon tidigare någonsin hoppats att Silvio Berlusconi och hans affärs- och politiska klan skulle kunna ingå som part i en normal demokratisk utveckling, så har det hoppet nu för alltid grusats.
Berlusconi och hans parti hade kunnat säga: "De våra gjorde ett stort fel, slarvade till det, och därför ber vi om ursäkt och hoppas på överseende med detta." Eftersom ingen kan känna någon glädje över att vinna utan en lämplig motståndare, är det heller inte omöjligt att man hade kunnat finna en lösning som alla kunnat godta. Men de valde hotelser, arrogans, bluff och skoj.
På sitt sätt har de nu visat vilka och hur de är.

Vad han syftar på är förstås vallistebråket, och det vore synd påstå att det ämnet är uttömt.

Lazios regionalstyre har beslutat att överlämna det slutgiltiga dekretet till Författningsdomstolen. Enligt många är möjligheterna stora att det – i sinom tid – förklaras ogiltigt. Lagboken är klar: dekret är inte tillåtna när det handlar om vallagar.

PD försöker nu hålla en kurs mellan två skär. Å ena sidan kan man inte ignorera den ökande politiska opinionen mot Berlusconiregeringens uppseendeväckande problemlösningar – om man får säga så. Å andra sidan måste man hålla gränsen mot Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori (IdV) mycket klar.

Den före detta Milanoåklagaren och som sådan en av huvudpersonerna i Tangentopoli i början av 90-talet, anklagar nu dagligen president Napolitano för att ha överskridit sina befogenheter. Att tala om impeachment är för mycket även för den yttersta vänstern.

Det här ger Berlusconisidan ett utsökt tillfälle att påstå att oppositionen går i Di Pietros ledband. PD:s ledare Pierluigi Bersani försöker förbereda en massivt stor och nationell demonstration till 13 mars, tillsammans med IdV här i Rom – men utan att därmed stödja Di Pietros mer extrema krav.
Se där en verklig politisk nöt att knäcka.

Under tiden kan man läsa den noggranna redogörelse Corriere della Sera gör av det första mötet mellan Berlusconi och Napolitano i Quirinalpalatset i torsdags kväll (Napolitano själv uppgav ”att mötet var spänt”), då Berlusconi ville ha igenom sitt första förslag till dekret.

Hur spänt det i själva verket var, förstår man av Corrieres berättelse.

Berlusconi försökte inte ens dölja sin irritation över de regler som finns och över den nödvändiga balans mellan olika institutioner, som är en del av en normal demokrati. Han ingrep också med ”brutalitet” gentemot statschefen och försökte tvinga denne, i en ”avgörande och uppfordrande ton” att skriva under ett dekret, som klart stred mot konstitutionen, så att vallistorna än en gång kunde lämnas in. Berlusconi hävdade att det var regeringens sak att godkänna det i sak och att Quirinalens (= statschefen Napolitanos) underskrift bara var av formell betydelse.
Som om statschefen, som skulle underteckna dekretet, endast vore en enkel tjänsteman.
Men i det läget höjde presidenten rösten, skriver Corriere. ”Om ni verkligen är övertygade om detta – gör då så och jag kommer omedelbart att vända mig till Författningsdomstolen – och så får vi se vem som har rätt."

Berlusconis försökte, skriver Corriere, hela tiden hävda att han själv är den högsta myndigheten, han som valts direkt av folket, vilket skulle ställa honom över alla andra institutioner, inklusive statschefen.

Resten är historia. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord och försvarsministern Ignazio La Russa från tidigare AN, och den allestädes närvarande Gianni Letta, fann för gott att dra sig tillbaka från Quirinalen och Napolitano till Palazzo Chigi för att skriva nya versioner av dekretet, versioner som sedermera också undertecknades av Napolitano.

Åke Malm

_________

‣ Klicka här för att höra en intervju med den välkände italienska författaren Antonio Tabucchi, som är mycket kritisk mot presidenten ("Un'altra legge vergogna. Ritengo responsabile in prima persona Giorgio Napolitano") och som anser "Napolitano vara en garanti för Berlusconi och inte för konstitutionen".

‣ Marco Travaglia tar upp dekretet i sin videoblogg Passaparola (textat på italienska):

En italiensk lösning

Av ÅKE MALM

Kl 23.45, natten mellan fredag och lördag, skrev statschefen, president Giorgio Napolitano, under det regeringsdekret som, enligt regeringen Silvio Berlusconi, löser problemen med vallistorna i regionerna Lombardiet och Lazio.

Det kan sägas från början att inget av de krav Corriere della Sera formulerat om hur krisen skulle lösas, uppfylldes. Ledarskribenten Sergio Romano skrev att först måste PdL erkänna att man haft fel och för det andra måste det till en uppgörelse med oppositionen för en gemensam lösning.

Av detta blev det platt intet. Efter en oändlig mängd turer tvingades Napolitano skriva på sedan han fått försäkringar om att lagen inte skulle ändras. Resultatet är en lösning ”all’Italiana”, som Corriere della Sera skrev dagen därpå. Regeringen har hittat på en lösning som inte är en ”inovazione”, en förnyelse av vallagen, utan en ”interpretazione”, en uttolkning av hur lagen skall tolkas.

Det var också kravet från Napolitano för att han skulle skriva på.

- En åtgärd som ger intryck av att vi ändrar vallagen med valkampanjen i full gång kan jag inte acceptera, skall han enligt många tidningar ha sagt.

Nu förstår man också varför regeringen hade så bråttom. För redan på lördagen, med fortsättning senare på måndag, skulle TAR i Lombardiet och Lazio bestämma hur överklagandena skall behandlas.

- Vi vill ge domstolarna en tolkningshjälp i deras svåra uppgift, förklarade inrikesministern Roberto Maroni med ett snett leende.

Och nog uppkom det en märklig situation – regeringen talar om hur domstolarna skall tolka en vallag som är själva grunden för hur valet skall gå till. I en fråga som gäller koalitionens eget parti.

Il Popolo Viola den 6 mars 2010

Reaktionerna blev minst sagt våldsamma. Redan natten mot lördagen hade ”de viola” samlats utanför presidentpalatset Quirinalen i en demonstration med avsikt att ge presidenten stöd och förhindra att han skrev under dekretetet. Nya demonstrationer följde lördag morgon framför Palazzo Chigi.

En tidningsrubrik: Efter lagar ad personam, eller ad famigliam, kommer nu vallagen Ad listam.

Stämningen blev sedan allt hetare under lördagen. Partiledaren Antonio Di Pietro gick ut med hotet att presidenten Giorgio Napolitano borde ställas inför en impeachment. Enligt den tidigare Milano-åklagaren hade presidenten överskridit sina befogenheter när han satt sin namnteckning på dekretet. Den förre vänsterledaren Walter Veltroni däremot ansåg att det rent vansinnigt att attackera Napolitano i en situation som denna med ett dekret av detta ytterst allvarliga slag, ”som högern är ensamt ansvarig för” .

Samtidigt lovade Pierluigi Bersani, ledare för PD, att partiet genom "obstruktionism" kommer att motverka att dekretet verkligen blir till en lag  (Normalt betyder "obstruktionism" i parlamentet att en oändlig mängd tilläggsförslag läggs fram av oppositionen och att den kräver en noggrann debatt om vart och ett av dessa. Det traditionella vapnet mot denna manöver från regeringen är att ställa ett förtroendevotum, något som omedelbart avbryter debatten. Detta är ett hot som Berlusconi tar med en klackspark eftersom han numera inte behöver frukta en förtroendeomröstning.Trots en viss långrandig procedur i förtroendeomröstningen brukar det hela numera, med Berlusconis enorma majoritet, vara över på ett par dagar).

Kl 16 på lördagen samlades de violetta i Milano till demonstration.

Och på kvällen spelade Roma hemma ödesmatch mot Milan.

Åke Malm

Hur löser man en ”pasticcio”?

Av ÅKE MALM

Tidningarna idag är fulla av goda råd.

Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.

Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet ("credibilità") skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.

Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig ("furbo") konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.

"Il pasticcio" - hur det började

Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).

- Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.

Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.

Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.



Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.

"We are the world for Polverini" - en parodi från nätet

I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN - (Alleanza Nazionale) - och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en "överfärjning", som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.

Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.

Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.

Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.

Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.

Åke Malm

Un vero pasticcio

Av ÅKE MALM

“Un vero pasticcio" – en riktig röra, konstaterade Italiens statschef, presidenten Giorgio Napolitano, förste statschef att möta den nya EU-kommissionen under statsbesöket i Bryssel.

Bättre kan nog inte dagens situation beskrivas. En salig röra – med ett bakomliggande hot om att piazzorna får bestämma gången.

I centrum för röran står Silvio Berlusconis parti PdL, Partito della Libertà. Som alla andra partier skulle PdL registrera sina valsedlar inför regional- och lokalvalen den 28 och 29 mars. Som alla andra gånger ställde sig partiernas representanter beredda att leverera in namnlistor, uppgifter om listornas symboler och allt annat som lagen kräver. För att en vallista skall godkännas, måste den vara försedd med 2.000 namnteckningar (i Rom) som verifierats av en notarie. Hur många som behövs varierar i olika delar av lande och i t.ex. Milano fordras över 3 000.



Listorna skulle lämnas in till hovrätterna mellan kl 9 i fredags och kl 12 i lördags. Som vanligt var det kö framför kontoret i Rom. Men alla som kom registrerades av karabinjärerna. PdL:s representant var bl a Alfredo Milioni, tidigare bussförare i Roms lokaltrafikbolag.

- Jag är beredd att sälja min själ till djävulen – hellre än att återvända till bussarna, förklarade han enligt många tidningar. Följaktligen ställde han upp tidigare för Forza Italia och nu alltså för PdL.

Han registrerades kl 11.25. Han upptäckte sedan att det saknades något papper och gick ut till bilen för att hämta det. Han återvände några minuter senare men avlägsnade sig sedan igen.

- Jag blev hungrig och gick och åt en macka, förklarade han sedan.

I vilket fall som helst kom han inte tillbaks förrän kl 12.40. Då la sig det radikala partiets representanter på golvet för att hindra att han kom in. Hovrättens ordförande kom så småningom ut för att höra vad det var för larm i korridorerna. Han konstaterade att Milioni inte deponerat pappren i tid och uteslöt därför listan.

PdL överklagade förstås beslutet men det kvarstod. Det betyder att PdL:s kandidat till posten som ordförande (guvernör) i regionen Lazio, Renata Polverini, inte finns med på vallistorna i slutet av månaden.

Samtidigt rapporterades in en annan skräll från Milano. Den nu sittande och allsmäktige Roberto Formigoni, som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, uteslöts från valet eftersom hundratals namnteckningar visade sig felaktiga.

Och det var en skräll som hördes över hela landet. För Formigoni är, liksom Berlusconi, en man som endast accepterar regler om de gäller för andra. Han tillhör dessutom den ytterst katolska organisationen Comunione e Liberazione, som i sin tur kontrollerar över 40.000 små och större företag och kooperativer. En mäktig ekonomisk faktor att räkna med i hela Norditalien.

Omedelbart levererades en rad synpunkter från landets armé av proffstyckare. Å ena sidan höjdes röster från högern som menade att byråkratin och några regler minsann inte skulle stoppa miljoner väljares rätt att i demokratisk ordning lägga sin röst på sina kandidater. Det skulle vara som att köra en Ferrari med tomma däck, förklarade en. Och andra hävdade att små bagateller som dessa verkligen inte skall stoppa ett val.

De som verkligen kände det koka inom sig var de som satsat stort på valkampanjen och för sin egen framtida roll i Lazios politiska ledning. Där finns folk som hyrt stora eleganta kontor och satsat väldiga summor för att bli valda. Och så blir allt bara en stor flopp.

PdL:s partisamordnare, försvarsministern Ignazio La Russa (med Benito som andra namn, ett faktum många understryker dessa timmar), höjde rösten och hävdade att han var beredd att ta till alla medel.

Den andra sidan försökte mana till lugn och besinning. Men rapporter om att Berlusconi laddar för en styrkedemonstration på Italiens piazzor, bekräftades från olika håll. Redan i eftermiddag, kl. 17, samlar också PdL sina styrkor på Campo de Fiori här i Rom.

Den roligaste reaktionen var Umberto Bossis, som småleende förklarade att så går det när amatörer skickas iväg utan ordentlig skolning. Eftersom hans Lega Nord tillhör regeringskoalitionen kan man tala om en viss splittring. Eller Guardian som konstaterade: "Valet som föll på en bulle". Även Gianfranco Fini uttalade att han inte kände igen sitt parti och att han ”inte gillade det som det framstår idag”.

Just den splittringen anses vara en av anledningarna till katastrofen. Ty det var alls ingen macka, som var orsaken till signor Milionis frånvaro, utan en order att stryka något namn på de färdiga listorna för att placera något annat där istället, hävdar vissa källor. Påståenden som tillbakavisas men som ändå hänger där i luften.

Formigoni på den egna websidan

Vad gäller Formigoni, solbränd och elegant efter en skön semester i det mest guld- och dollarkantade paradiset i Karabien, har de gångna dagarnas säkerhet om återval förbytts till en våldsam vrede, konstaterar Il Messaggero. Efter att överklagandet också tillbakavisats med konstaterandet att det saknas minst 250 namnteckningar, följde hans eget krav:

- Då vill jag att samtliga registrade vallistors namnteckningar kontrolleras lika noggrant som man gjort med min lista.

Underförstått – det finns säkert problem även där. I de röda domarkåpornas stad är det bara högerns listor som nagelfars och hur som helst är det fråga om en komplott.

Vad som återstår är att både i Milano och Rom vända sig till TAR – vilket uttytt är Tribunale Amministrativo Regionale. En slags ombudsmannadomstol dit folk som anser sig ha blivit illa behandlade av myndigheterna kan vända sig. TAR är en oerhört mäktig och viktig institution som kan fatta beslut på bara några timmar.

Men, kan sägas: om det nu finns regler borde det väl vara naturligt att dessa följs?

I relativismens hemland är detta dock långt ifrån säkert. Många vill nu lyfta fram ”il buon senso” – sunt bondförnuft ungefär – och hävdar att myndigheterna inte får vara så byråkratiskta och närsynta att de inte förstår de politiska realiteterna.

Och Berlusconi själv?

Han ligger lågt. Men det rapporteras från diskussionerna i hans romerska Palazzo Grazioli att han är uppretad och samtidigt ängslig för att hans parti skall splittras igen. Han sägs också ”vara orolig för vad som kan hända på piazzorna när våra väljare förstår att de inte har någon lista att rösta på”.

En varning?

Åke Malm

Mened preskriberad, men inte helt…

Av ÅKE MALM

Igår behövde tidningarna skohorn för att få in alla toppnyheter på sina förstasidor.

HD, Högsta Domstolen (Corte di Cassazione), har äntligen kommit med sin dom i målet mot David Mills. Han är den engelske advokat som byggde upp Silvio Berlusconis system av företag i skatteparadisen. Han anklagas för att ha tagit emot 600.000 dollar som tack för ett gynnsamt vittnesmål. I andra instansen dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse.

Nu har HD diskuterat fallet. Inte helt överraskande kommer man fram till att – jovisst har det förekommit korruption. Men det skedde i november 1999 och då är fallet preskriberat nu.

Och just preskriptionen har varit den stora stridsfrågan: skulle den räknas från det ögonblick då Mediasets advokater berättade att man höll på att göra i ordning Berlusconis konkreta tacksamhet över Mills vittnesmål eller skulle den börja räknas från den dag då pengarna verkligen fanns tillgängliga på rätt konto?

Med ett utsökt komplicerat resonemang som man skall kunna avnjuta i sin hela vidd först när domskälen i sin helhet blir tillgängliga om två månader, beslöt HD-domarna att preskriptionen skall räknas från det första alternativet. Och därmed är det för sent.

Dock - och detta måste vara en verklig finess i juridiska sammanhang – döms Mills ändå att betala italienska staten, i form av regeringskansliet, 250.000 euro som ersättning för förlorad goodwill.

Vilket måste betyda, argumenterar idag de flesta bedömare, att domarna är medvetna om att korruption förekommit.

Sedan är det ett speciellt körsbär på tårtan när man tänker på att i regeringskansliet, som alltså skall ta emot bötesbeloppet, sitter den person som själv sett till att korruptionen betalades ut. För säger domstolen att Mills korrumperats borde det, logiskt sett, också finnas en ansvarig för korruptionen.



Alldeles självklart gick Berlusconis försvarsadvokater omedelbart ut med kravet att den domstol, som behandlar Berlusconis del i härvan, nu måste ta en paus för att först beakta HD:s kommande domskäl och därefter bestämma hur man skall fortsätta. Vad domstolen beslutar på just den punkten får vi veta i morgon.

Några timmar senare sitter en iskall Berlusconi och talar minut efter minut i TV:s aktuelltsändning i valkampanjen i Piemonte.

"Italiens största problem är att vi har domare som är politiserade, att de använder rättvisan i politiska syften. Vi är i händerna på en liga talibaner. Lyckligtvis är inte alla så" skyndade han sig att lägga till.

Över till momsskandalen – två av Milanobörsens största företag anklagas för att ha organiserat en gigantisk skatteflykt med ett komplicerat system där miljonbeloppen bollades mellan länder och fiktiva företag. Strax efter midnatt landade Fastwebs grundare Silvio Scaglia i ett privatjet på Ciampino, Roms charterflygplats. Scaglia hämtades direkt vid planet av karabinjärerna som körde honom till Regina Coeli, huvudstadens berömda stadsfängelse.

Där får han nu vila sig medan han väntar på sin tur att förhöras. Jag skall återkomma med fler detaljer om den här härvan.

Åke Malm

En för allt – allt för …?

Av ÅKE MALM
Vilken nyhetsvecka! Italienska tidningsläsare har utsatts för en stormflod av katastrofala nyheter varje morgon.

Största politiska nyheten var, utan tvekan, anklagelserna mot Guido Bertolaso, mäktig chef för italienska räddningsverket (Protezione civile).

Redan innan veckan började hade striden hettat till mellan regeringskoalitionen och oppositionen. Föremålet för striden var det regeringsdekret från december förra året, som avsåg att förvandla det statliga räddningsverket (Dipartimento della Protezione Civile) till ett verk i aktiebolagsform. Enligt en lag från 1992 är detta departement direkt underställt Regeringskansliet.

Det hör till saken att få institutioner har haft ett så gott rykte som detta. I synnerhet med chefen sedan 2001, Guido Bertolaso, har det fått namn om sig för effektivitet, en konstant samverkan mellan dussinvis institutioner och snabba ingrepp.

Under senare år har dock en kör av kritik blivit allt starkare. Särskilt har det gällt Bertolasos beredvillighet att ta på sig allt fler och alltmer gigantiska uppgifter och hans direkta samröre med regeringschefen Silvio Berlusconi. När Silvio trumpetat ut sina framgångar, gjort stor politik av sin förmåga att lösa problem och bryta institutionernas handlingsförlamning – då var det Bertolaso som egentligen gjort jobbet. Det var hans armé av 800 trogna som tog hand om de frågor som politikerna själva inte lyckades få någon rätsida på.

Så kom då avslöjandet att han delgivits misstanke om brott. Samtidigt arresterades fyra personer med vilka han haft ständig kontakt under de senaste fem åren. Främst bland de gripna var ingenjören Angelo Balducci, chef för något som skulle kunna motsvara Byggnadsstyrelsen i Sverige. Har tidigare varit Bertolasos vice och haft det direkta ansvaret för en lång rad av Protezione civiles uppdrag.

Övriga gripna var Fabio De Santis, Balduccis efterträdare i vissa updrag, Mauro Della Giovampaola, teknisk konsult och expert i den tekniska kommitté som utförde arbetena för G8- mötet i somras. Fjärde namn i kvartetten var Diego Anemone byggmästare som gjort raketkarriär i branschen.

Den direkta orsaken till rättsutredningen var de arbeten som skulle förvandla den tidigare USA-basen på ön Maddalena i norra Sardinien till en trivsam mötesplats för G8 ministrarna och deras följen inför mötet 2009. Arbetena innefattade bl.a. att förvandla ett militärsjukhus till ett lyxhotell och att bygga en kongresshall av modernaste snitt. Till en kostnad av 320 miljoner euro.

6 april förra året, klockan 03.32, drabbades så l’Aquila av en jordbävning som vållade 308 döda och 1600 skadade. Med ett genidrag förvandlade Silvio Berlusconi G8-mötet till en stor solidaritetshandling med jordbävningens offer. Mötet flyttades till l´Aquila och kunde där hållas i Finanspolisens universitetslokaler, som inte tagit skada av jordbävningen.

Nu gäller frågan – hur gick det till när Protezione civile fick ansvaret att genomföra ombyggnaden i Maddalena? Hur gick det till när firma Anemone fick jobbet?

Snart vidgades perspektivet. Tidningarna började publicera den långa lista av uppdrag som Protezione Civile och Guido Bertolaso gripit sig an genom åren. Det gällde sopbergen i Neapel, organisationen av vinter-OS i Turin 2005, VM i simning i Rom, Storfamiljernas internationella möte i Rom 2008, Jubelåret tillägnat aposteln Paulus i Rom 2008, Louis Vuitton Cup i segling i Maddalena 2009, italienska ordförandeskapet i EU 2002, förberedelserna för att fira 150 årsminnet av Italiens enande, saligförklaringen av Padre Pio 2002, saligförklaringen av Opus Deis grundare Josemaria Escrivà, regleringen av gondoltrafiken i Venedig, begravningen av påven Johannes Paulus II osv osv.

Alltså: praktiskt taget varje betydande företag – även sådana som kan förutses åratal i förväg – hade förvandlats till en ”nationell nödsituation" – emergenza nazionale - och därmed en angelägenhet för Bertolasos verk. Detta ger en lång rad fördelar.

Alla lagar och regler för hur en normal entreprenadupphandling skall utföras sätts nämligen åt sidan. Byggnadsfirmor får istället uppdragen direkt från Guido Bertolaso. Detta kan vara en naturlig och riktig åtgärd när det gäller att akut ge 60.000 jordbävningsdrabbade tak över huvudet. Men när det handlar om att organisera katolska kyrkans jubelår kan möjligen handläggningen diskuteras.

Och när det visar sig att Francesco Piermarini, arkitekt och ansvarig för projekteringen lyxbyggena i Maddalena, egentligen är bror till fru Gloria Bertolaso, svåger alltså, börjar en och annan känna obehag. Det konstateras att genom Angelo Balducci var det möjligt att kompensera en byggfirma som förlorade en upphandling (Musikens hus i Florens), genom att istället ge firman entreprenaden för att bygga hotellet för statscheferna i Maddalena vars kostnader därefter raskt accelererade från 59 till 73 miljoner euro (enligt la Repubblica).

Om detta och ytterligare en oändlig mängd detaljer har tidningarna fyllt dussinvis med sidor de senaste dagarna.

Och givetvis har frågan blivit politisk dynamit. För Guido Bertolaso är en nationell ikon, en hjälte av stratosfäriska mått. Att se honom bli anklagad för att ha utnyttjat vissa sexuella tjänster hos ”signora Francesca” i en av Roms lyxiga sportklubbar, chockerar minst sagt.

Själv förnekar han allt, utom att det ibland ”kanske gick litet för fort, jag har inte hunnit med att kontrollera allt”. Anklagelserna kommer från många timmars inspelade och avlyssnade telefonsamtal. Utskrifterna av dessa avlyssnade samtal blev till drygt tre hela sidor text i la Repubblica. I ett samtal säger han sig just ha landat från New York och skulle behöva en ”sistematina”, en liten behandling. I andra samtal mellan de anklagade skall det ha organiserats mega-fester för Bertolaso med trevliga damers sällskap.

Nu är ju inte köp av sexuella tjänster något brott i Italien. Men om det kan ledas i bevis att någon annan betalat signora Francescas, eller brasilianskan Monica, för behandlingen i avsikt att uppnå fördelar hos Bertolaso, kommer frågan givetvis i ett annat läge.

Berlusconi avfärdar hela historien med att ”Bertolaso hade ont i ryggen och alla vet att Francesca är jätteduktig i massage”. Själv säger Bertolaso att det bara handlade om massage mot den stress han ibland drabbas av.

Problemet är förstås att anklagelserna kommer från avlyssnade telefonsamtal. Det kan förefalla betänkligt att folk buras in enbart på grundval av att de skall ha diskuterat frågor som skulle kunna tyda på att samtalet gällde förberedelser eller kommentarer till redan begångna brott, utan ytterligare bevisning. Så var det också här, där några förhör med de misstänkta inte hölls förrän flera dagar efter gripandet.

Under tiden har också parlamentets debatt av dekretet om förvandlingen av Dipartimento della Protezione civile till ett aktiebolag på något sätt gått i stå (Här skall för säkerhets skull sägas, att ett italienskt regeringsdekret, som skall träda i i kraft omedelbart måste ha ”brådskande karaktär”. Det måste dock därefter godkännas i parlamentet inom 60 dagar. Alla regeringar har använt dekreten när oppositionen drar en fråga i långbänk – men ingen regering har gjort det så ofta som Berlusconis.) Senatens Berlusconimajoritet har redan röstat för förslaget trots en hård fight från oppositionen. Nu har lagtexten gått över till deputeradekammaren där det för närvarand behandlas i ett utskott.

Händelserna hittills visar, menar oppositionen, vilka faror en privatisering av en institution som redan fått så omfattande uppdrag och som arbetar med så förenklade procedurer kan föra med sig.



I det här läget kommer Giorgio Boccas nya bok ut med titeln Annus Horibilis. Bocca är en gammal partisan, socialist, journalist och författare med en gedigen pessimistisk framtoning.

Det hemska år boktiteln handlar om är förstås 2009. Jag tyckte det visade på en skrämmande utveckling mot en ”auktoritär demokrati”. Det var året då Berlusconi tjänade poäng – vad han än drabbades av i form av skandaler och avslöjanden.
Risken är att 2010 blir ännu mera ”horribilis” och att demokratin allvarligt sätts i fara.

Måndag morgon.

La Repubblicas legendariske grundare Eugenio Scalfari ställde i sin traditionella ”söndagspredikan”, ett antal frågor till Bertolaso. Frågorna gick i stort ut på om Bertolaso inte vid något tillfälle känt tvekan över utvecklingen av hans Protezione civile. Scalfari får svar över två hela sidor från Bertolaso.

Om man skulle våga sig på en sammanfattning – Bertolaso upprepar gång på gång att han bara arbetat med effektivitet och snabbhet som mål. Men aldrig i syfte att skapa eller utnyttja en anarki. Protezione Civile arbetar alltid "i den enda regelsamling som betraktar variabeln tid som verklig och påtvingande”, skriver Bertolaso.

Det har aldrig varit fel att använda dessa normer för att skapa förutsättningar att speciella event skulle bli en framgång, Och på den punkten får han naturligtvis rätt av Scalfari när det handlar om naturkatastrofer. Men knappast när det handlar om förutsebara händelser som är kända åratal i förväg.

Vad Bertolaso aldrig tar upp i sitt svar är fördelarna en liten grupp företag och företagare kunnat skaffa sig.

Att det verkligen handlar om fördelar pekar ett av de avlyssnade samtalen på. Två ägare till byggnadsfirmor berättade hur glada de blev när de fick höra nyheten om jordbävningen:

- Jag skrattade för fullt när jag hörde nyheten halv fyra i morse, säger en och hans motpart svarar:
- Ja, sannerligen – det kommer inte en jordbävning varje dag. Här gäller det att sätta full fart.

Detta samtal var anledningen till att några hundra Aquilabor demonstrerade igår med små hemmagjorda plakat med texten: Klockan 3.32 – då skrattade inte jag.

Sent på söndagskvällen stod det också klart att dekretet om att förvandla Protezione civile till aktiebolag kommer att ges en ny behandling. Antingen dras det tillbaka helt eller också blir det en så urvattnad version att alla kan godta den. Berlusconis alter ego, hans grå eminens Gianni Letta, deklarerade att det aldrig varit för avsikt att genomföra en privatisering. Bara att göra verksamheten mera effektiv. Ett påståeende som togs emot med småleenden av oppositionen.

Nu avvaktas med spänning vad utredningsdomaren kommer att säga efter de första förhören med de arresterade. Utredningens ansvarige hade talat om ett ”gelatinliknande system” med korruption i varje hörn. Om han har fog – och bevis – för det påståendet ger sig någon av de närmaste dagarna.

Åke Malm

Il risorgimento och musiken

Av ÅKE MALM

Nu skall äntligen den stora frågan få ett svar!

Det Stora Projektet har jag skrivit om någon gång i denna blogg. Nu skall jag avslöja vad det handlar om. (Jag förstår att bloggläsarna inte kunnat sova i avvaktan på enigmats upplösning).

I morgon, måndag, kl 12.30 startar en serie i Sveriges radio P2 under rubriken Musikmagasinet. Ämnet för en serie på fyra program är Il Risorgimento – en folkrörelse som gjorde Italien till – Italien.

I fyra heltimmesprogram försöker jag berätta och ge exempel på hur denna makalösa rörelse som hade som mål att ena Italien, föddes och utvecklades. Man kan ju säga att det idag är så självklart att Italien omfattar hela den kända stöveln. När vi startar en semesterresa mot Milano eller Rom är det ingen tvekan om att vi är på väg till Italien.

Men det har sannerligen inte alltid varit så. Det är faktiskt bara 150 år sedan man kunde börja tala om Italien ur det här perspektivet. Och det hade tagit 70 år av strider, projekt, drömmar och nederlag innan allt var klart. Att Rom är Italiens huvudstad är därmed ett faktum sedan ”bara” 140 år.

Ett spännande projekt och fascinerande har det varit att under nästan ett år kasta sig in i det här mänskliga äventyret. För min del började det faktiskt i Göteborg och det handlade om musik.

Fratelli d´Italia

Förra hösten fick jag en inbjudan av Göteborg Wind Orchestra att presentera en kväll med italiensk musik. Programmet var redan spikat och det inleddes med den italienska nationalsången ”Fratelli d’Italia”. Presentationen krävde en djupdykning i hymnens ursprung. Jag läste om textskrivaren Goffredo Mameli och i någon liten mån om musikens kompositör Michele Novaro. Något kände jag till sedan tidigare men här öppnade sig en värld som en aktuelltskrivande reporter inte haft någon vidare anledning att fördjupa sig i.

De studierna drog ut på tiden. Det visade sig att ämnet var gigantiskt. Med en oändlig mängd sidogrenar och en skara komplicerade hjältar kring vilka det i decennier författats högvis med lärda utredningar.

Bara Giuseppe Garibaldi har varit föremål för biografier och analyser i över 20.000 verk!

Hade jag vetat hur komplicerad Il Risorgimento verkligen är hade jag naturligtvis aldrig vågat ge mig i kast med det här. Men nu är jag ändå glad att jag i min oskuld och ignoranza vågade föreslå SR projektet. Och jag är fullt beredd på att rader av experter och akademiska forskare kommer att ha invändningar. För att många händelser är utelämnade, att många av huvudpersonerna ("i protagonisti") bara antytts.

Men så blir det när en journalist kastar sig in på proffshistorikernas område. Vilda hugg med kroksabeln för att försöka finna en logisk stig genom en djungel av fakta.

Och så var det det här med musiken. Jag hade kravet på mig att minst 50 procent av sändningstiden skulle utgöras av musik. Så det krävdes att man kunde finna anknytningar och logiska associationer till händelserna i historien. I och för sig inte något större problem. För som alla vet – sällan har en nationell revolution skett till sådana mängder med musik. Jag börjar med Domenico Cimarosa (vad spelades på Teatro la Fenice i Venedig i december 1796 inför de franska ockupationstrupperna?)

Va pensiero, ur Nabucco, än en gång...

Fortsättning följer med Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini, Gaetano Donizetti och Giuseppe Verdi, förstås. Alla hade de på något sätt sitt finger med i spelet kring il Risorgimento. Även Beethoven kommer in på ett hörn men tyvärr blev det inte plats för Giacomo Puccini. Tosca är ju så intimt förknippad med striderna om vem som skall vara ledaren i Rom, påven eller Italiens kung. Aktuella frågor ännu idag. Men Tosca och Puccini tillhör ju ändå en något senare generation.

Källorna har varit många. Skall sanningen fram så har en dryg meter litteratur samlats på mina redan tämligen överfulla bokhyllor. Först Lucio Villaris Il Risorgimento i 8 volymer, sprängfyllda av kunskap och läckra smådetaljer. Oxfordhistorikern Dennis Mack Smith har bidragit med både Giuseppe Garibaldi och hans allmänna italienska historia. Harold Acton berättade utförligt om de sista bourbonerna (Gli ultimi borboni), Cambridgehistorikern Christopher Duggan följer den engelska historikertraditionen i La forza del Destino. Alfonso Scirocco har skrivit den senaste utförliga studien i Giuseppe Garibaldi. Men också Aldo G. Riccis biografi med titeln Obbedisco har varit till hjälp. Alberto Mario Banti har sin version av Il Risorgimento Italiano.

Einaudis gigantiska projekt Storia d’Italia innehåller magnifika uppsatser av världens främsta forskare ur olika aspekter på l’Illuminismo e il Risorgimento. Och till och med blev det tillfälle att ta fram en gammal version av Carlo Pisacanes samlade verk, inköpta för många herrans år sedan.

Bara några få exempel på den oändliga litteratur som finns på området.

På måndag alltså. Klockan 12.30 i P2.

Buon ascolto.

________________

‣ För att lyssna på första avsnittet i programserien - klicka här
___

Anti-pentiti, maffiapengar och en kardinal

Av ÅKE MALM

Vilken nyhetsmorgon! Hur skall mina tålmodiga läsare orka med denna orkan av omstörtande nyheter. Friskt mod!

1. "Antipentiti"-lagen

Nu kommer anti-pentitilagen, skriver la Repubblica över hela förstasidan.

Vad är det? Jo, ett problem för (som han själv ser det) den ständigt av åklagare förföljde Silvio Berlusconi är, att då och då sticker det upp avhoppare ur maffiaorganisationerna. De som inte längre orkar med de tuffa villkoren enligt paragraf 41 bis (se tidigare bloggar), de hoppar av och börjar istället samarbeta med åklagarna. De blir ”pentiti”, egentligen ångerköpta, men mer brutalt och ur maffians synpunkt sett - tjallare.

Nu sägs högerregeringen vilja ställa nya krav på hur tjallarna får användas. Redan tidigare har vikten i rättegångar av deras berättelser ifrågasatts. Nu vill man att det skall finnas två av varandra oberoende pentiti, som också i detalj bekräftar varandras vittnesmål, för att deras utsagor alls skall få bevisvärde. Kravet på dokumenterbara bevis fanns redan. En rad rättegångar riskerar nu att falla igenom.

Det skall sägas att det på senare tid funnits ett par fall där välkända politiker, efter att ha utpekats som mafiosi under lång tid, frikänts i HD. Ett sådant gäller den tidigare kristdemokratiske ministern Calogero Mannino. Efter 17 års ständiga förhör, rättegångar och överklaganden, blev han till sist slutligen frikänd. Sådana fall talar naturligtvis inte för institutionen ”pentitismo”.

Efter la Repubblicas morgon-scoop tar Radio 3 upp frågan i en diskussion mellan flera kända jurister, som t ex Antonio Ingroia. Han har just kommit ut med en bok i ämnet. Efter en het men avspänd debatt på morgonsidan enas man om: 1. Ett lagförslag är ett förslag – ingen vet hur det kan se ut efter att parlamentet börjar behandla det. 2. Redan nu ställer lagarna mycket hårda krav på vilket bevisvärde en pentitos utsagor kan ha 3. Ingroia berättade hur han själv anklagat pentiti för ärekränkning efter att det visat sig att deras utsagor inte stämmer med andra bevis. 4. Pentiti har varit en fundamental del i en lång rad av de viktigaste rättegångarna mot maffiorna under de senaste decennierna. Från maxiprocessen i Palermo till Casalesirättegången mot camorran.

Så låt oss efter detta se la Repubblicas scoop som en varningssignal – men en något nedtonad sådan.





2. Massimo Ciancimino

Nästa nyhet finns i alla tidningar – mer eller mindre. Den handlar om Massimo Ciancimino, son till Vito Ciancimino, Palermos viktigaste maffiaboss under en lång period då han också var sindaco, borgmästare i staden.

Det pågår en rättegång i Palermo som skulle kräva ett minut-för-minutreportage för att komma till sin rätt. Den handlar i yttersta sammandrag om karabinjäröversten Mario Mori som sitter anklagad för att ha gynnat en ”förhandling” mellan statens myndigheter och maffian. Bakgrunden är att villan, där maffiabossen Totò Riina greps, stod obevakad och utan att någon form av husundersökning genomfördes under bortåt 2 månader efter gripandet. Under denna tid hade mafiosi alltså alla möjligheter att skaffa undan alla bevis. Som ett av vittnena i denna rättegång framträder nu under några dagar Massimo Ciancimino. Ett av hans påståenden från igår toppar tidningssidorna idag.

-          Pappa investerade maffians pengar litet överallt i Norditalien. Särskilt intresserad var han av en investering i Milano 2.

Och som alla vet, Milano 2 är ett stort kvarter i stadens utkanter, projekterat enligt alla moderna principer. Där fann den milanesiska medelklassen sina bostäder. Alltså återkommer den ständiga frågan: var fick Berlusconi sina pengar från under den långa tid han verkade som fastighetsbyggare i Milano? Frågan gäller inte bara Milano 2 utan också projekt som ligger tidigare i Berlusconis karriär.

På nolltid anländer förnekandet från Berlusconis advokat, Niccolò Ghedini.

-          Milano 2 byggdes och finansierades helt transparent. Alla investeringar är klart dokumenterade. Där finns inga maffiapengar. Jag överväger en stämning av signor Ciancimino.



3. Boffo, Feltri och kardinalen

Tredje nyheten för dagen är ett gränsfall – Kyrkan eller den världsliga staten? En riktig smaskig historia är det likafullt.

Den handlar om Vittorio Feltri, av Berlusconis familj tillsatt som chefredaktör för familjeorganet Il Giornale. Feltri är en totalt hänsynslös fejkare och skandalsökare som fungerar som en förlängd arm för regeringskansliets mediaexperter.

I höstas slog han upp stort att tidningen l’Avvenires chefredaktör Dino Boffo var föremål för en polisutredning, och då skall det sägas att dagstidningen l’Avvenire är organ för den italienska biskopskonferensen, i verkligheten en röst för Vatikanen. Polisutredningen skulle ha gällt hot mot en kvinna vars man Boffo skulle varit förälskad i.

Tala om skandal! Boffo fick en vecka på sig att avgå. Plötsligt saknades en röst i en ändå blygt kritisk kör av regeringskritiska tidningar. För l’Avvenire hade vid några tillfällen vågat kritisera Berlusconis regering.

Efter några månader erkände Feltri, på sitt eget föga klara maner – att hela historien nog var fel från början. Dokumentet han hade sett var en partsinlaga från en anonym källa och det hade sedan visat sig att någon polisutredning inte existerade med Boffo som huvudperson.

Igår skall Feltri och Boffo ha ätit lunch tillsammans i Milano. En försoningsgest? Knappast. Boffo säger att han bara ville veta vem som inspirerat Feltri till attacken mot honom.

Svaret från Feltri är en motfråga: varför är Bertone så kritisk mot dig? ("Perché Bertone ce l’ha tanto con te?"). Bertone i det här fallet är ingen mindre än kardinal Tarcisio Bertone, segretario di stato, i själva verket - Vatikanens regeringschef.

Av detta följer så denna hypotes: någon – vi skriver ”någon” – hade protesterat mot l’Avvenires regeringskritiska artiklar. Bertone hade gett order om att Feltri skulle informeras på lämpligt sätt.

Tala om stories, grabbar!

Åke Malm

____________

‣ Frågan om "i pentitis" roll i den italienska rättsprocessen har tagits upp tidigare, bl.a. av journalisten och författaren Carlo Lucarelli i dennes TV-serie Blu Notte:

Rapport från Italien

Av ÅKE MALM

Uppställningen  var storståtlig – en show iscensatt av mediamogulens främsta arkitekter, inspicienter och skapande sekreterarkår.

För första gången sammanträdde den italienska regeringskonseljen i Reggio Calabria långt ned i den italienska stövelns tå. Ett storståtligt program för bekämpande av den organiserade brottsligheten presenterades. Berlusconi tillsammans med inrikes- och justitieministrarna framträdde framför en jättelik målad esplanad med perspektiv ut mot ett soligt och blått hav. Flankerande stod två jättekopior av ”I bronzi di Riace”, de två utsökta, 2 meter höga, grekiska bronsstatyer som i början av 70-talet hittades utanför Kalabriens kust.

I sanning en iscensättning värdig Mediasets resurser – dock litet väl kitschigt för att handla om ett regeringssammanträde.

Första gången jag såg Riacestatyerna på nära håll var strax efter att de restaurerats och den gamle socialisten, och dåvarande statschefen Sandro Pertini, visade upp dem i Quirinalpalatset under någon vecka, innan de överfördes till sina rättmätiga ägare i Reggios nationalmuseum.

Men först litet statistik, framförd av inrikesministern Roberto Maroni, sufflerad och kommenterad av regeringschefen Silvio Berlusconi själv.

-          Ingen tidigare regering har vidtagit så omfattande åtgärder i kampen mot maffiorna. Nu skall det bli ännu lättare att beslagta maffiabossarnas egendom, konstaterade Maroni.

Hans statistik – som ännu ingen ifrågasatt – ser ut så här (procentsiffrorna är en jämförelse med närmast föregående regering):



Polisingripanden mot maffiamedlemmar

427

+ 34 %

Gripanden/arresteringar

4,236

+ 26 %

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85 %

Beslagtagen egendom - 12.111 föremål i miljarder euro

6,9

+ 89 %

Konfiskerad egendom - 3.122 föremål i miljarder euro

1,9

+ 345 %

Polistillslag mot olika maffior

427

+ 34 %

varav mot Cosa Nostra

93

varav mot ’Ndrangheta

102

varav mot Camorra

165

varav mot kriminaliteten i Puglia

67

Arresterade

4.236

+ 26 %

varav Cosa Nostra

1.084

varav ’Ndrangheta

899

varav Camorra

1.605

varav kriminella i Puglia

648

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85%

varav från listan över de 30 farligaste

21

+ 133 %

varav från listan över de 100 farligaste

41

+141 %

Andra farliga rymlingar

241

+75%

Antalet upplösta kommunförvaltningar efter maffiainfiltration *)

14

*) I Italien kan en consiglio communale upplösas om den kan visas ha stått i förbindelse med maffian

Onekligen en bedövande statistik. Avsikten är naturligtvis att visa att i jämförelse med vänsterregeringar, som alltid pratat om maffian, är det Berlusconis regering som gjort de verkligt stora konkreta ingreppen.

Men är det verkligen så? Vad som inte sägs på den blomsterklädda estraden är att många av de lagar och förordningar som faller under ”kampen mot maffian” krävde år av diskussioner i parlamentet innan de kunde godkännas. Att Maroni idag kan peka på storartade resultat beror t ex på de trevanden och begynnande förhandlingar med överste Khedafi och Libyen som Romano Prodi inledde på sin tid.

De nya lagar som nu aviseras innebär t ex att ett särskilt verk inrättas i Reggio Calabria för att administrera de väldiga tillgångar som nu i allt snabbare takt konfiskeras från maffian. Avsikten är att de så snabbt som möjligt skall göras tillgängliga för medborgarna. Mycket skall säljas på auktioner – även om Berlusconi erkände att risken är att maffiabossarna köper tilbaks dem.

-          Det gör inget – då kan vi konfiskera dem en gång till, hävdade han.



En annan nyhet är att nu även ’ndranghetan är upptagen i listan över maffialiknande organisationer. Märkligt nog var det inte fallet tidigare. Vilket kanske hade något att göra med att denna kalabresiska specialitet kunde växa sig starkare än någon av de övriga organisationerna. Det talas nu allt mera om att Cosa Nostra skulle vara på väg att duka under –bara två av de kända storbossarna är ännu på fri fot.

Så i fredags fortsatte triumftåget med ett besök i l’Aquila där regeringen presenterade ännu en storslagen framgång, nu i kampen för att lösa bostadsproblemen för den jordbävningsdrabbade staden. Den omedelbara anledningen var att Civilförsvaret (Protezione civile) nu formellt och administrativt lämnar över till Kommissarien för återuppbyggnaden.

-          Det minsta jag kan göra för Guido Bertolaso efter att han har gjort för oss är att han får bli minister, förkunnade Berlusconi.

Vad för slags minister det handlar om är ännu inte känt. Men så går det till i Berlusconiland.  Il Padrone kan frikostigt nominera ministrar på alldeles egen hand.

Det intressanta är förstås att den här utnämningen kommer bara några dagar efter att Berlusconi fått be om ursäkt för vad Bertolaso yttrade under en tvådagarsinspektion på Haiti. Där hade han bedömt de amerikanska insatserna som ”patetiska” och i en total avsaknad av koordinering. Hillary Clinton hade känt sig fruktansvärt drabbad av kritiken och Berlusconi fick skynda till för att rädda sin trognaste medarbetare.

Själv skall jag erkänna att jag är ganska svag för den mannens effektivitet. Även om det är svårsmält att se hur han dyrkar sin Silvio. Men hans insatser, även för svenska offer, när det gällde Tsunamin, är oförglömliga.

För den som vill veta exakt hur insatsen i l’Aquila ägde rum, finns det en bra redogörelse på engelska som Bertolaso presenterade för den internationella katastroforganisationen, International Recovery Forum i Kobe, Japan, för några veckor sedan.



Problemet – om man vill se det så – är naturligtvis att i stort sett har ingenting hänt i den drabbade stan. Vissa monumentala byggnader som de berömda kyrkorna har delvis säkrats från att helt falla samman i avvaktan på verklig restaurering. Det viktiga har varit att ge befolkningen tak över huvudet. På ett eller annat sätt har detta lyckats även om åtskilliga nu bor i hotell som är vintertomma. Berlusconi lovade att före mars skall det sista nybyggda huset för dem som förlorade sina hem, kunna överlämnas. Hundratals hus, tillfälliga och permanenta, har byggts för större delen av dem som förlorade sina bostäder. Det handlade om över 50.000 hemlösa.

Så på vägen hem från l’Aquila drabbade verkligheten den italienska regeringen.

Cagliaris flygplats på Sardinien stängdes sedan ett tusental arbetare vid alluminiumverken Alcoa ockuperat landningsbanor och flygplatsbyggnad. I ett Sardinien som traditionellt haft hög arbetslöshet var beslutet att stänga fabriken en katastrof. Efter polischocker och ingripande från prefekten har ett möte med ansvariga utlovats i Rom.

Samma sak hände på Sicilien där 18 arbetare ockuperade taket på Fiatfabriken i Termini Imerese. Fabriken skall enligt Fiatledningen stängas eftersom den inte är ekonomiskt lönsamhet.

Och undra på det. De olika delarna till bilmodellen Lancia Ypsilon tillverkas på fastlandet i olika fabriker, körs sedan på långtradare och färjas över till Sicilien där delarna sätts samman till färdiga bilar. Ett omöjligt system, hävdar VD Sergio Marchionne.

Men även Sicilien kämpar med sin traditionella arbetslöshet. De 18 på taket höll ut en dryg vecka i regn och kyla innan också de fick löfte om ett möte med Fiatledningen och regeringen. Industriminister Claudio Scajola har sagt till på skarpen att regeringen inte tänker acceptera att hålla Fiat under armarna med stora bidrag i form av skrotningspremier, utan att företaget sedan tar sitt sociala ansvar.

I det här läget kommer forskningsinstitutet Eurospes med sin årliga rapport. En stor social och ekonomisk utredning som dimper ned på redaktionsborden varje år vid den här tiden. Det har blivit 27 vid det här laget.



I årets rapport beskrivs Italien som ett stillastående land i avsaknad av ideer och framtidstro. Institutionerna satta att leda landet tycks mera uppehålla sig vid att administrera en ständigt pågående övergång till något som ingen ännu vet vad det är.

Lönemässigt ligger Italien 17 proc under OECD-genomsnittet, 19 proc under EU-genomsnittet. Den årliga genomsnittslönen uppskattas till 14.700 euro. Det placerar Italien på 23 plats bland 30 länder. Därför är det kanske inte så konstigt att en fjärdedel av italienarna är övertygade om att invandrarna stjäl deras jobb.

Ändå pågår nu en sällan skådad ökning av antalet giftermål mellan italienska medborgare och utländska invandrare. Rekordet ligger i Emilien med Lombardiet på andra plats.

Troligen ser vi just nu bara början på den verkligt stora krisen. Verksamheter i områden som till för något år sedan betraktades som typiska exempel på ”det italienska undret”, tvingas nu slå igen. Det gäller också alla småindustrier i triangeln Bologna- Verona-Venedig.

”Small is beautiful”, hette det för några år sedan. Idag står det klart att det är inte riktigt så. Små industrier har inte de ekonomiska resurser som krävs för forskning och aggressiv marknadsföring.

Åke Malm

___________

‣ Se hela presskonferensen här

Tre böcker av terrorismens offer. Tre sätt att berätta terrorismen

Av ÅKE MALM

De har flera saker gemensamt.

De förlorade sina fäder när de bara vara några år gamla. Papporna mördades på öppen gata. I två fall handlade det om yttersta vänsterns terrorism. I ett fall var det maffian som röjde undan ett hot mot den egna verksamheten.

Den första av dem var Mario Calabresi, son till poliskommissarien Luigi Calabresi som mördades 1972, av ett kommando från Lotta Contina, när Mario vara bara två år gammal. Kommissarie Calabresi hade av vänstern, utan grund som det skulle visa sig, utpekats som ansvarig för anarkisten Giuseppe Pinellis död. Pinelli föll från fönstret i kommissarie Calabresis tjänsterum i polishögkvarteret i Milano, och avled efter fallet mot stenläggningen i polishusets innergård.

Sonen Mario Calabresi är journalist. Han hade en lysande karriär som korrespondent i USA för la Repubblica bakom sig, då han för några år sedan blev chefredaktör för ansedda dagstidningen La Stampa i Turin. Hans bok heter Spingendo la notte più in là. Storia della mia famiglia e di altre vittime del terrorismo.
Läs mer...

Italienska nyheter..

Av ÅKE MALM

1. Är detta en nyhet?

Åklagarna i Milano har slutfört utredningen som går under benämningen Mediatrade. Silvio Berlusconi utpekas som ansvarig för skattebrott och bokföringsbrott. Hans son Pier-Silvio anklagas också för skatteflykt liksom Mediasets styrelseordförande Fedele Confalonieri, ungdomsvän till Mediasets grundare.

Jo, det är en nyhet. Men är detta yttrande av Berlusconis ledande försvarsadvokat, Niccolò Ghedini, en nyhet:

- Typiskt, just före ett nytt viktigt val – detta är förföljelse.

Nej, det är ingen nyhet. De orden yttrar Ghedini nämligen varje gång hans partiledare drabbas av en ny åtalspunkt. Vid det här laget känner man igen varje ord i den kör som falangen av Berlusconivänliga röster, enligt manus, skall yttra varje gång deras älskade ledare får ett nytt problem på halsen.

Varje gång är det en komplott, varje gång är domarkåren ("50 procent av den består av kommunister"), ansvarig för en förföljelse av gigantiska dimensioner. (”Ingen politiker tidigare i världshistorien har varit utsatt för en sådan häxjakt från åklagare och domare. Jag har 106 rättegångar bakom mig”. - I själva verket är de färre än 30.)

Mera Ghedini:

- Det är helt otroliga anklagelser som dessutom gäller en period i vilken Silvio Berlusconi inte hade några som helst möjligheter att påverka besluten hans företagsledning hade att ta.

Är det verkligen så? Åklagarna i Milano, Fabio De Pasquale och Sergio Spadaro, anser givetvis inte att deras misstankar, är otroliga eller ogrundade.

Och åtalspunkterna och misstankarna denna gång? Här ett försök till sammanfattning av ett halvdussin tidningars redovisningar.

I grunden bygger åklagarnas anklagelse på en väldigt enkel fråga. Varför måste ett storföretag i mediabranschen som börsnoterade Mediaset göra sina inköp av program, "formats" och TV-serier via en mellanhand, istället för att gå direkt och förhandla med Paramount. Mellanhanden heter i detta fall Frank Agrama och är en av Berlusconis affärsvänner sedan 1976.

Anledningen är, enligt åklagarna, uppenbar. Priset som Mediaset bokförde för filmerna och programmen var upp till 45 proc högre än det verkliga priset. När Paramountfilmerna sändes ut i kanalerna hade de en prislapp som var långt över normala marknadspriser. Orsaken? Jo, det var Agramas bolag, mellanhanden, som fakturerades för programmen. Det - verkliga - pris Paramount fakturerade Agrama var oerhört mycket lägre. Mellanskillnaden blev så till en svart fond som bollades mellan bankkonton i olika skatteparadis. Och som naturligtvis inte redovisades i Mediasets bokföring.

Utredningen består av 43.000 dokumentsidor, utskrifter av förhör och annat bevismaterial. Utredningen började redan 2002 men kunde i och för sig ha börjat med händelser redan från -80-talet. De är dock numera preskriberade. Åklagarna har haft stora problem att komma framåt i sin utredning. Vid ett tillfälle, skriver La Repubblica, skall amerikanska myndigheter ha stoppat allt material som FBI hade lagt beslag på. Det hemligstämplades.

Åklagarnas utredning går nu till en utredningsdomare som skall besluta om materialet räcker för att inleda en rättegång.

Dagen efter den här nyheten framträdde Pier-Silvio Berlusconi, som också är vice styrelseordförande i Mediaset:

- De vill bara komma åt min far – och då kommer även jag i kläm.

En poäng. Dagen efter försvinner också praktiskt taget hela den här historien från La Stampas förstasida. Istället en prunkande titel över fem spalter: "Berlusconi annonserar en ny bostadspolitik." På andra sidan förtydligas: En bostadspolitik mot de röda områdena. En gissning vågar sig tidningen på: Berlusconi kommer att lägga ett förslag om att alla får bygga till sina hus med 35 procent ökad yta utan några anklagelser om svartbyggen.

Ack, hur skall man någonsin, efter detta, kunna förklara storheten i den något ökade Friggebodsytan för häpna italienska vänner.

Det var den första nyheten idag.

2. Den andra nyheten

Den andra nyheten är närmast otrolig. En av de senaste två decenniernas mest kända och dominerande politiker på Sicilien, Totò Cuffaro, fick sitt straff höjt i andra instans. I Corte d’Appello strök domstolen den subtila skillnaden mellan att vara vän med enstaka mafiosi och gick istället på linjen att Cuffaro varit vän med hela Cosa Nostra. Det blev två år till som fängelsestraff och den tidigare guvernören på Sicilien skall nu avtjäna 7 år. Naturligtvis behöver han inte gå i finkan direkt - ännu återstår Corte di Cassazione, HD.

Förra gången – då han bara dömdes till fem år – bjöd han alla närvarande och tillströmmande vänner och sympatisörer på ett hav av Cannoli siciliani. De läckerheterna uteblev den här gången.

Åke Malm

____________


‣ Maffia och Cannoli siciliani? I Gudfadern 3 mördas med förgiftad Cannoli. Och här förekommer den också ("Leave the gun. Take the cannoli"):

‣ Ett recept på oförgiftad Cannoli siciliani

Stor lila demonstration i Rom

Av ÅKE MALM, ROM

Det är dagen ”No B-day”. En stor dag när motståndarna mot Silvio Berlusconi och hans regering skall visa sin styrka. 14.30 hade den första delen av kortegen satt sig i rörelse från Piazza della Repubblica. Målet är Piazza San Giovanni  - den klassiska mötesplatsen för hundratals jättedemonstrationer organiserade av ”vänstern”.

Och det är i sanning ett vidsträckt begrepp i detta land. Här har de fackliga LO:na fyllt piazzan, vänsterpartierna utmanat eller jublat över en valseger. Många minns fortfarande massdemonstrationerna vid Togliattis och Berlinguers begravningar. Men det skall också sägas att denna väldiga öppna plats framför Rom-påvarnas egen kyrka, fick sin profil förändrad när högern och  klerikalerna, för att inte tala om Berlusconi och hans anhängare, organiserade Family Day.

Det skall vara något engelska numera i detta land för att det skall verka seriöst.

Idag är det alla som inte står ut längre med Silvio Berlusconi, hans trötta vitsar, lagar ”ad personam” som sysselsätter ett parlament i dagar och nätter medan landet kräver reformer. Dessa medborgare har kanske också tröttnat på de traditionella partiernas gammalmodiga korridordiskussioner och kompromissande. Internetfolket kräver ett nytt sätt att regera och respekt för en grundläggande princip: att alla är lika inför lagen.

Nu väntar vi på att se hur många som verkligen deltar, och kanske också på att se vilka som kommer. Nobelpristagaren Dario Fo har lovat resa ned från Milano med sin fantastiska fru Franca Rame. Nanni Moretti, filmregissören, kommer liksom astrofysikern Margherita Hack och den enastående judiske artisten Moni Ovada.

Och många, många fler – hoppas vi.
Läs mer...

En pågående Romanzo criminale

Av ÅKE MALM

Lördag kväll och nu känns Det Stora Projektet färdigskrivet och fixat. Paketet har gått iväg och om postverk och byråkrati fungerar så skall det landa så småningom på rätt skrivbord i Stockholm.

Ännu är det för tidigt att säga vad det handlar om. Men Det Stora Projektet har krävt mig till nära nog hundra procent. Ett vansinnigt spännande år har det varit och en enorm upptäckarglädje har det väckt. Nu återstår bara den magpirrande väntan på vad beställare och lyssnare kommer att säga.

Jag skall naturligtvis återkomma med en närmare beskrivning om några veckor. Men detta sagt som en förklaring till att bloggandet delvis legat nere under de senaste veckorna. En av de upptäckter man gör när födelsedagstårteljusen börjar bli så många att det är bäst att ersätta dem med bara ett, är att det blir litet knepigare att hålla flera bollar i luften samtidigt.

Det har varit en sällsam tid när man tassat ut att hämta morgontidningen och låtit kaffet svalna medan man ögnar rubriker och försöker slå nytt världsrekord att läsa tillräckligt många ledande artiklar. För det är ledande som räknas i Italien.
Läs mer...

Roberto Bolaño – Amuleto

Av ULF ERIKSSON

I Roberto Bolaños (1953-2003) berömda roman De vilda detektiverna finns ett parti om en kvinna som i september 1968 gömmer sig på en toalett i Mexiko Citys autonoma universitet, medan polisen arresterar och misshandlar studenter och lärare.

I den täta romanen Amuleto, som först utkom 1999, får vi lyssna till denna kvinnas berättelse. Hon heter Auxilio Lacouture och tänker under sina knappa två veckor av isolering på livet med Mexikos unga poeter.

Fram ur hennes rannsakan tonar en lovsång till gemenskapen och drömmarna. Men hon Läs mer...

Tristram Stuart – Waste: Uncovering the Global Food Scandal

RECENSION I WEEKENDAVISEN

Under rubriken En grim smag i munden skriver Annette K. Nielsen i Weekendavsien nr 30 om Tristram Stuarts undersökning av hur produktionsvillkoren, mat- och avfallshanteringen tillsammans gör att ca hälften av all världens matproduktion inte används, utan kasseras.

Under 2008 slängdes t.ex. i England 484 miljoner (!) oöppnade youghurtförpackningar, 1, 6 miljarder (!) äpplen och 2,6 miljarder skivor bröd.

Medan man förr tog vara på allt, kokade in, syltade och saltade, slängs numera maten, om den inte kasseras av bönderna redan innan den når konsumenten, ofta av kosmetiska skäl, för att den av olika skäl inte ser ut som den skall.

"Stuart menar, att välbärgade kunder i den rika delen av världen förlorat sambandet mellan maten och Läs mer...

Från min franska förort (7)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I går, på Allhelgonadagen eller Toussaint som det heter i Frankrike, stannade jag kvar här ute i Bures sur Yvette. Annars har ju Parisbesök stått på agendan varje söndag hittills. Men nu hade jag varit in dit redan på lördagen och besökt bokhandeln Gibert på Boul’ Mich’ samt tittat in i Luxembourg-trädgården som är min parisiska favoritplats alla kategorier.

Men på själva Toussaint stannade jag alltså kvar här ute i förorten. Och inledde med en uppfriskande promenad i Bures kommunala skog, där jag nu till slut kunde konstatera att träden faktiskt börjat fälla sina löv ordentligt och att det går utmärkt bra, även i floden Yvettes dalgång, att ägna sig åt den barnsliga men helt oemotståndliga aktiviteten ”sparka löv”, och helst då lönnlöv eftersom de är störst och prasslar mest och bäst.

Efter promenad och förmiddagskaffe, mässa i Bures lilla kyrka vid bygatan. Den började lustigt nog kvart över elva, en konstig gudstjänsttid som dock troligen förklaras av att prästen först skall avverka en annan mässa i en annan kyrka i församlingen. I egenskap av icke-katoliker satte vi oss (min man var också med, därav detta ”vi”), längst bak, fick något slags hemgjorda psalmböcker i händerna och försökte hänga med i sången efter bästa förmåga.
Läs mer...

Mills, All Iberian och Rutelli

Av ÅKE MALM

Två stora nyheter idag:

Advokaten David Mills, närmare bestämt Silvio Berlusconis engelske skatteexpert, fick sin dom fastställd i hovrätten. Fyra år och sex månader. Dessutom skall han betala 250.000 euro i skadestånd till - regeringskansliet.

Situationen är ganska komisk: Silvio Berlusconi mutade, enligt dagens fastställda dom, David Mills med 600.000 dollar för att Mills skulle ljuga i de processer som behandlar bestickning och korruption av finanspoliser och skatteflykt genom skatteparadis, med hjälp av finansbolaget All Iberian. Och idag kan han - som chef för regeringskansliet - få ersättning med 250.000 euro.
- Denna dom får oss att allvarligt misströsta om rättsstaten, förkunnade en av försvarsadvokaterna. En annan lovade att fallet skall överklagas till högsta domstolen, Corte di Cassazione.

Läs mer...

Rom, primärval och söndag kväll

Av ÅKE MALM

Solen sken, termometern visade på nästan 25 grader. Många romare öppnade balkongerna och passade på att luncha utomhus.

Andra ställde sig i kö för att lägga sin röst på demokratiska partiets nye ledare. Jag nämnde det redan i morse, men detta är ett ståtligt demokratiskt experiment. Efter 7000 lokala partikonvent, efter en konstituerande kongress med över 1.000 valda delegater, hade partimedlemmarna utsett tre kandidater till det nya partiets ledarroll. Som vanligt i Italien heter partiledarna Segretario. "Il presidente" för partiet är en mera honorär titel.

De tre kandidaterna är Pier Luigi Bersani, tidigare ekonomiminister i Romano Prodis regering. Född i byn Bettola, strax utanför Piacenza. Laureato (skall vi säga fil.mag) med en avhandling om kristendomens historia med särskild tonvikt på Gregorius den store. Samtidigt gjorde han karriär i PCI - det gamla kommunistpartiet med en lång rad befattningar i kommunalförvaltning och annat. Invald i EU-parlamentet 2004.



Kandidat nummer två är Dario Franceschini, född i Ferrara 1958, advokat och författare. Pappa Giorgio var antifascistisk partisan i en katolsk organisation, un partigiano bianco. Jur.kand. (om vi nu skall använda denna jämförelse) med en avhandling om juridiska doktriner och politiska institutioner. Katolsk studentpolitiker, sedan medlem i DC och medarbetare med dåvarande partisekreterare Benigno Zaccagnini, på partiets vänsterflygel. Vice partiledare tillsammans med Walter Veltroni. I första hand en laico, en icke-klerikal troende förklarade han för mig häromdagen. Valdes till temporär partisekreterare i våras fram till valet nu.

Kandidat nummer tre är Ignazio Marino, född 1955 i Acireale på Sicilien. Flyttade tidigt till Rom där Ignazio tog sin med.kand vid Katolska universitetet. Specialistutbildning vid Transplant center i Cambridge och Pittsburgh Transplantation Institute vid universitet i Pittsburgh, där han 1992 utnämndes till biträdande chef för National Liver Transplant Center vid Veterans Affairs Medical Center i Pittsburgh.

Det enda centrum för medicinsk forskning som direkt tillhör amerikanska regeringen, påpekar han i hans cv. 2001 var han först med att utföra en levertransplantering på en HIV-patient. Vald till senator på PD:s lista. Han har nu genomfört 650 transplantationsoperationer. Som katolik har han skrivit böcker om tro och vetenskap. Men också varit den som gett katolska kyrkan flest problem genom att ta ställning för abortpiller, homoäktenskap, frivilligt avbrytande av livsuppehållande terapi och mycket annat.

Så ser startlistan ut. När du läser det här är kanske valet avgjort.

I varje valkrets hade PD:s funktionärer rest vita tält där partimedlemmar och vanliga väljare kunde lägga sina röster. Vid 10.30-tiden var det ingen kö. Man fick visa sitt röstkort och id-kort. Persondata antecknades noga. Kvittot för det frivilliga bidraget till valkostnaderna: 2 euro skrevs ut och stämplades.

Valsedlarna är elegant tryckta i fyrfärg med alla kandidater och den lokala kandidatlängden för den kommande partikongressen. Dit alltså varje kandidat tar med sig ett antal delegater i förhållande till avlagda röster.

Solen sken alltså, det småpratades i den nästan obefintliga kön. Mest: "Speriamobene" - vi får hoppas på det bästa. Vad annat kunde man säga efter avslöjandet av guvernör Marrazzis "privata svagheter", som högstdensamme uttryckt saken?

Nu när jag skriver detta strax före kl 18 säger tidningssajterna att köerna ringlar sig runt kvarteren. Att det är fler än under Prodis primärval som vill delta. Att redan en miljon hade avlagt sina röster strax efter lunch. Allt har gått lugnt och stilla till väga. Röstningen pågår till minst kl 20 - jag har svårt att se att någon skulle avbryta vid det klockslaget om det skulle stå en lång kö kvar.

Första resultaten blir klara vid midnatt, utlovas det. Storfavorit är Bersani som kan få över 50 proc på direkten. Franceschini ligger på 30 proc och Marino knappt 10. Men dessa siffror gäller delegaterna. Ingen kan idag säga vad väljarna verkligen har på hjärtat.

En kommentar: Bersani är en gammal apparatkille från Pci, kommunistpartiet, och samma sak gäller i någon mån också Franceschini. Om det skall till nytt blod, nya ansikten i partiledningen, är det bara Marino som kan svara för det.

Vi får vänta och se.

Åke Malm

P.S. om Via Gradoli

Av ÅKE MALM

Jag glömde ju i mitt inlägg tidigare idag att förklara varför Via Gradoli (tonvikt på a) är så intressant för generationen som upplevde 70-talet i mogen ålder.

Jo, namnet leder tankarna till Röda brigadernas kidnapping av Aldo Moro, kristdemokraternas ledare, och massakern på alla fem polismännen i hans eskort. Denna den kanske mest uppslitande händelsen i Italiens efterkrigshistoria, inträffade i mars 1978. Aldo Moro var på väg till parlamentet för att presentera kristdemokraternas nya regering, ännu en med Giulio Andreotti som chef. Och som förde till ett samregerande med kommunistpartiet, som dock inte fick några ministerplatser den gången.

Läs mer...

Snö från klar himmel..

Av ÅKE MALM

Rom, söndag morgon 25 oktober. - Den här bloggen var tänkt att handla om ett av Europas märkligaste demokratiexperiment.

I morgon skall 2 miljoner, kanske ännu fler, PD-väljare bestämma vem som skall bli partiets partiledare under de kommande fyra åren. Det sker efter en valkampanj där var och en av de tre kandidaterna turnerat landet runt.

Ett experiment i demokrati. Det lär inte finnas så många länder där partiapparaten sätts åt sidan och inte bara inskrivna medlemmar utan väljare i allmänhet utser partiledaren. En italiensk variant av de amerikanska primärvalen.

Men alla dessa goda nyheter har plötsligt hamnat i bakgrunden. En katastrof har drabbat just Demokratiska partiet, PD.

Det började tidigt på fredagsmorgonen när tidningarna publicerade nyhetsbomben som tvingade redaktionerna att göra om både förstasidan och någon insida.

-          Fyra karabinjärer hade gripits för att ha försökt utöva utpressning mot ordföranden i regionen Lazios regionalförsamling. Ett ämbete som nu normalt ger dess utövare titeln guvernör.
Läs mer...

Rom, söndag

Av ÅKE MALM

Egentligen hade jag tänkt att jobba vidare på mitt projekt med historisk bakgrund idag.

Men verkligheten och nutiden tränger sig på. Det vore hänsynslöst att tvinga Dixikonbloggens läsare att inte vara informerade om de senaste timmarnas utveckling. Naturligtvis står Silvio Berlusconi i centrum.

Och som alltid försöker jag göra så noggranna översättningar som möjligt av hans framfart framför mikrofonerna så att alla läsare skall ha tillgång till det fullständiga materialet.

Alltså i morse var Silvio i Benevento på den traditionella festen anordnad av lokalavdelningen av hans parti PdL i Benevento.

Jag har utgått från tre tidningars sammanfattning och lyssnat på referatet som sändes i SkyTG24.
Läs mer...

Mutade domare, Mondadori och skadestånd

Av ÅKE MALM

Mera problem för Berlusconi utlovades i min förra blogg.

I lördags avkunnades också dom i civilrätten gällande Lodo Mondadori (Oh, alla dessa lodi!) Fininvest dömdes att betala 750 miljoner euro för att företaget mutat domarna i skiljedomstolen i Mondadorifallet. Den som betalade  mutorna var Romadvokaten Cesare Previti men naturligtvis agerade han på Fininvests uppdrag. Och Fininvest är – som alla vet – familjen Berlusconis holdinbolag. I företaget ingår Mediaset med en lång rad dotterföretag i TV-branschen, Italiens största förlag Mondadori och finansbolaget Mediolanum.

För att förstå den här historien måste vi gå tillbaka till 80-talet. Då började plötsligt Berlusconis Fininvest köpa upp aktier i Arnoldo Mondadori Editore. Stora aktierägare var redan Carlo De Benedetti (vid den här tiden också ägare av Olivetti), och familjen Formenton, som var arvingar efter Arnoldo Mondadori.
Läs mer...

Minzolini och Lodo Alfano

Av ÅKE MALM

Rom, måndag 5 oktober - Ännu har vi bilden av den festliga folkmassan på Piazza del Popolo på näthinnan. Och nu har polemiken blommat ut för fullt. Italien är på väg in i ett nytt prermanent kristillstånd. Som alltid saknas det verkligen inte argument att diskutera. Problemet är väl närmast att Dixikons redigerare får svårt att hantera ett alltför omfångsrikt material.

Men låt oss ta allt från början. Lördagen avslutades med en ny stridsfackla. Efter demonstrationen gjorde TG1 i Rai1 ett avsteg från en gammal regel. Under den viktigaste kvällssändningen uppenbarade sig landets viktigaste nyhetsprogram kl 20 med en egen ledare. Tänk dig vad som skulle hända om Rapport eller TV-aktuellts ansvarige redaktör gick ut i etern med en egen ledare och tog ställning i en grundläggande yrkesetisk och politisk strid. Det minsta vore väl att konstatera att public service förlorat sitt drag av opartiskhet, objektivitet och fullständighet – normala krav på aktuelltprogram.

Läs mer...

I morgon demonstration för pressfrihet

Av ÅKE MALM

Rom fredag 2 oktober. - Så har jag varit med om när historia skrivs. Naturligtvis gjorde jag mig beredd att följa Annozero, Rai 2, igår kväll.

Programledaren Michele Santoro presiderade, litet tyngre, litet mindre påstridig, något lägre tonläge än tidigare, då han gjorde Samarcanda, den första riktiga talkshowen, med en antydan om vad intervjuer i fria media kunde betyda. Sedan hörde det ju till att det var vänster, klar vänster och liberalerna i Forza Italia gick i taket varje gång.

Michele Santoro hade lovat att Patrizia D’Addario skulle vara med i programmet. Så visst slogs det rekord igår. Över 7,3 miljoner tittare och en share på 28,9 proc. En jämförelse: den samtidiga och mycket uppskattade deckarfiction med Don Matteo, en gammaldags katolsk kyrkoherde som löser mordgåtor, en klassiker på Rai1, bara fick 5,7 miljoner tittare och en share av 21,8. Berlusconis eget flaggskepp i Canale 5, Doctor House landade på en share av 15,93 eller 4,8 miljoner tittare.
Läs mer...

Rom – Torino

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter fem dagar som jurymedlem vid Prix Italia i Turin. Spännande dagar då världens bästa radio-, TV- och webprogram passerade i snabb takt. Av någon anledning hade jag placerats i en jury för ett specialpris: kreativitet i HD. Vi fyra i juryn hade 11 program att titta på.

Fyra plockade vi bort på en gång – vanliga enkla standardnöjesprogram platsade bara inte. Samma gamla trall men i det nya formatet HD svarade inte mot prisreglernas högt ställda krav. Tyckte vi. Vilket betydde att exempelvis BBC:s Wallander fick stryka på foten. Välgjort på bästa BBC-maner förstås. Men inte fanns det några sprängda mallar där inte.
Läs mer...

”Jag är sådan och ändrar mig inte!” – Skandaler, kvinnligt upprop mot G8-mötet och mot partisk TV

Av ÅKE MALM
Rom, torsdagen 25 juni - Spänningen stiger i sommarlandet Italien.

Hur länge skall Berlusconi orka sitta kvar? När kommer det samlade trycket från hans frustrerade supporters, från opinionen i många stora tidningar och – inte minst – från kyrkan, att tvinga honom bort från Palazzo Chigi – Italiens Rosenbad.

Saker och ting är inte längre så självklara när statliga TV:n Rai - närmare bestämt dess styrelse - kan författa en enhällig kommuniké. Enligt denna krävs att cheferna för nyhetssändningarna måste iaktta objektivitet och svara mot de krav på imparzialità som står formulerade i anställningskontrakten.

Anledningen till detta historiska uttalande är ett antal skandalösa Läs mer...

Skandalerna kring Berlusconi fortsätter

Av ÅKE MALM
Rom, 21 juni - 35 grader i skuggan och så  kom regnet och åskan. Tempen sjönk till acceptabla 21 och plötsligt blev det lättare att andas.

Men för politiken är situationen den som gäller tryckkokaren – så länge elden flammar stiger trycket.

Här kommer en uppdatering av det hela landet talar om: Silvio Berlusconi, Italiens regeringschef, är föremål för en åklagarutredning – ännu en. Den här gången handlar det om partyn med ganska proffsiga tjejer, ”inbjudna” mot betalning för fester i hans eget privatpalats, Palazzo Graziani, i Rom. Ett palats som delvis övertagit rollen som Italiens Rosenbad, från det officiella, Palazzo Chigi.

Misstankarna gäller också Läs mer...

Rom, eftermiddag

Min tidiga bloggupplaga måste korrigeras på en punkt. När jag citerade l’Unità hämtade jag rubriken från nätupplagan. Papperstidningens rubrik är enkel och rakt på sak:

- Dimissioni – Avgå! Inte i något demokratiskt land skulle han kunna regera.

Tidningen var en gång organ för det som kallades västvärldens största kommunistparti, PCI. Stolt bär tidningen fortfarande indikationen under sitt huvud: Grundad av Antonio Gramsci 1923. Dock har mycket hänt med partiet som alla vet. Numera Demokratiska partiet inspireras mera av Obama än av Marx.

Chefredaktören Concita De Gregorio kommenterar

- "Un corruttore. No, non di minorenni. Oggi non parliamo di quello." En som korrumperar. Nej, idag skall vi inte tala om minderåriga. Inte idag. Men om vittnen som betalats för att inte säga sanningen. Detta är vad domskälen i fallet Mills handlar om. Femhundra sidor dokument ur Fininvests eget arkiv och undertecknade av företagets högsta ledning, bevisar hur regeringschefen betalat 600.000 dollar till en konsulent som skapat 64 företag off shore för att gömma undan hans tillgångar utomlands. 600.000 dollar för att garantera sig själv straffrihet i rättegångar mot honom. ´Mitt vittnesmål undanhöll mister B ett hav av problem – i vilket han skulle ha simmat om jag berättat allt jag visste. 600.000 dollar ställdes till mitt förfogande för detta ändamål´, skrev Mills till sin finansielle rådgivare. - Nu vet vi alltså officiellt två saker som vi informellt redan kände till: att Papi – här kallad Mister B - köper (eller betalar, utnämner, eliminerar skulder, allt beror på) fördelar och tystnad och detta är precis vad lodo Alfano (Anm: den lag som ger immunitet åt vissa högre funktionärer) kom till för.

Så långt Concita De Gregorio.

Corriere della Sera kör sidorna 2 och 3 i frågan och lyckas på tio rader koncentrera vad det handlar om:

- Telepiù (en TV-kanal Berlusconi ägde genom bulvaner) kontrollerad genom brott mot Mammìlagen, Finanspolisen (Guardia di Finanza) korrumperad genom mutor från Fininvest, socialistpartiledaren Bettino Craxi finansierad illegalt med 10 miljarder lire genom off-shorebolaget All Iberian, Berlusconis ”glömska” när det gäller ett nattligt samtal 23 november 1995 när han ångestfyllt pratade om de första polisutredningarna i All Iberian, den absoluta tystnaden vad gäller barnen Marina och Piersilvio och deras relationer till offshorebolaget Universal One/Century One med hemort i Schweiz (med bankiren Paolo Del Bues firma), från dessa bolag lyftes 100 miljarder lire under 1991-94, David Mills som byggt upp Fininvests hemliga finansiella tillgångar, ljög för att skydda alla om detta. Det gällde att hålla Silvio Berlusconi som person långt från allt som hette offshorebolag (om vilka Fininvest förnekade all kännedom).

Det finns mer ändå men detta kan kanske räcka. Liknande redogörelser finns i La Repubblica som skrivit tre långa ledare. Riktigt roligt blir det dock först när man jämför dessa rapporter med Liberos presentation:

- Mills fälld – domen nuddar vid Berlusconi. Texten är minnesvärd som inledning till en artikel om en fällande dom som rör landets regeringschef: - Advokaten David Mills är en sådan där person som skapar trubbel. Det engelska skatteverket ville veta mer om hans bokföring; 600.000 dollar saknade ordentliga noteringar. När han kände sig upptäckt, bad han sin skatteexpert att hjälpa honom skriva en bekännelse om alla detaljer i dessa illegala fonder. - Och så vidare i en närmast lekfull stil.

Som jag nämnde i morgonrapporten har Berlusconis reaktioner varit våldsamma och alla hans ”vasaller”, som många kallar jasägarna för, håller med. Att domen ges just nu, dagarna före EU-valet, är en komplott. En genomideologiserad domarkår fortsätter som den alltid har gjort. Avsikten är att skada Berlusconi så mycket som möjligt.

Vad som inte kommer fram därifrån är det enkla faktum att domarna enligt lag har högst 90 dagar på sig att ge domen efter rättegången. Och att det kan ta 89 dagar att skriva ihop nästan 500 sidors domskäl, grundade på tiotusentals dokumentsidor, kan vara rimligt.

Några ord om media-Italien just nu. Som vanligt råder en våldsam strid kring utnämningarna av den nya styrelsen och kanalcheferna för Rai. För en månad sedan fattades av många rapporter att döma det verkliga beslutet om vem som skulle bli ny chef för Rai1 och för samma kanals nyhetssändning, TG1. Det skedde under en lunch i regeringschefens egen privata bostad.

Ett klarare exempel på intressekonflikten är svårt att tänka sig. Här sitter regeringschefen, som samtidigt är ägare av Mediasets tre kanaler, hemma, dit han kallat de trofasta delarna av Rai:s styrelse och beslutar om styrelse och kanalchefer i konkurrentkanalerna, Rai. Det hör till saken att i högtidliga ögonblick benämns Rai, pubblico servizo.

Public service. Jodå.

Åke Malm

1 maj, Fiat, pengar och Familjen

Rom, fredag 1 maj

50.000 jobb räddade i USA – men hur många förloras i Italien? Frågan ställs idag samtidigt som de tre LO:na för första gången sedan länge samlas i jordbävningsstaden l’Aquila för sin 1 majdemonstration.

”Obama stöder överenskommelsen Fiat-Chrysler”, skriver Corriere della sera och rubriken över en av många kommentarer lyder: ”Inte bara Turins stolthet”. ”Fiat, landstigningen i America”, är La Repubblicas titel och tidningens USA-korre Vittorio Zucconi undrar: ”Skall USA köra Fiat 500?”  (i en fri översättning). Il Messaggero, Roms lokaltidning:”Fiat-Chrysler, överens”.

Nyheten om att någonting som kan bli världens sjätte biltillverkare hamnar långt ned på de svenska web-tidningarna förstasidor. Och de överlag skeptiska kommentarerna kan sammanfattas med ett blogginlägg: ”Två konkursmässiga företag är inte ett framgångsrecept.”



Det är möjligt att bloggaren ifråga inte hängt med i Fiats osedvanligt snabba rekonstruktion de senaste åren. Visserligen blev  det rött för första kvartalsresultatet i år – men säg den bilknegare som inte haft det. Vad Fiat, av allt att döma, satsar på är att göra ett nytt allvarligt försök att komma in på den amerikanska marknaden. Förra gången var ett misslyckande – nu ställs Chryslers försäljningsorganisation till förfogande.  På de amerikanska vägarna skall bensinsnåla Fiat och Alfa Romeo susa fram, hoppas Sergio Marchionne, Fiats pulloverklädde VD.

För detta betalar Fiat inte en euro. Istället satsas teknologi värderad till 10 miljarder dollar. Det handlar om de bränslesnåla och miljövänliga motorer som Fiats forskning tagit fram de senaste åren.  Att den italienska självkänslan stärkts är uppenbart. Den blivande koncernen får en total produktion av 4,5 miljoner vagnar. Och när Fiat betalat igen de statliga lånen kan kontrollen av gruppen stiga till 51 proc.  Så nog ligger det en sanning i orden: ”Detta hade Advokaten drömt om”. Och Advokaten är som alla förstår Gianni Agnelli, Fiats legendariske ordförande /ägare under efterkrigstiden.

Förutom att se hur det hela kommer att gå, är det spännande att tänka på Obamas ord när han igår informerade om överenskommelsen. Den osedvanligt hårda kritiken mot de små kreditorerna som vissa hedgefonder. Deras motstånd mot en överenskommelse tvingar nu Chrysler att söka Chapter 11. Obama utmålade deras motstånd som närsynt närighet, oförmåga att se fördelarna i en skuldnedskrivning som alla övriga kreditorer gått med på. Nog blåser det nya vindar i Vita huset när chefen kan gå ut med så hård kritik av en så fundamental del av det amerikanska kapitalistiska systemet.



Låt oss här lämna den amerikanska storfinansen för att för ett ögonblick koncentrera oss på den italienska. Striden mellan Silvio Berlusconi och ”la signora” som han kallade hustrun Veronica Lario, lämnar ingen oberörd. Och en anledning är det som nu framstår som den verkliga anledningen till grälet.

Det handlar om 8 miljarder euro. Om Berlusconis förmögenhet och hur det arvet så småningom skall fördelas mellan i första hand de fem barnen. Enligt en, till synes, ovanligt välinformerad skribent i La Repubblica, står två positioner mot varandra. Silvio vill dela 50-50 mellan två grupperingar av barnen. Hälften till de två äldsta, Marina och Piersilvio. Den andra hälften till de tre barnen i hans andra äktenskap. Veronica står mer på jämlikhetens sida. 20 procent till vart och ett av de fem barnen, är hennes utgångsbud, skriver Ettore Livini i La Repubblica. Men det skulle göra de två äldsta barnen till en minoritet i familjens aktiviteter.

Detta skulle alltså vara anledningen till Veronicas dramatiska utspel dagen innan. I ett mejlsvar på frågor från nyhetsbyrån Ansa hävdade hon att de många vackra damerna som gjorde sig beredda att ställa upp som kandidater i EU-valet, var ”Kejsarens leksaker”. Samt att hennes barn aldrig haft nöjet att se sin far på deras respektive 18-årspartajer.

Det var en pil som sved i Berlusconis skinn. Han tog upp frågan inför en stor publik och hävdade att hans barn älskar honom något alldeles oerhört.



Men resultatet blev att han föll till föga och beslöt riva upp rader av beslut om vackra unga kvinnliga ansikten på Frihetspartiets vallistor. Vilket ledde till att kandidater som redan skrivit på nödvändiga dokument inför notarien, plötsligt fann sig avsågade. Vredens tårar lär ha skvalat i många hem.

Rent praktiskt sett finns det ett problem i familjen i familjen Berlusconi. Det gäller att hitta fem platser i imperiets organisation som kan bedömas som jämbördiga. Marina (egentligen Maria Elvira) är redan mycket aktiv styrelseordförande i bok- och tidningsförlaget Mondadori och ordförande i familjens kassakista, holdingbolaget Fininvest.

Piersilvio är vice styrelseorförande i Mediaset, den verkligt operativa delen som administrerar en lång rad företag med de tre TV-kanalerna i första hand.  Han är också styrelsemedlem i Fininvest.

Vad blir över för Veronicas tre barn: Barbara , Eleonora och Luigi?  Det är detta som är den verkliga anledningen till det offentliga grälet, säger La Repubblica. Och många andra tidningar också. Barskrapade är dock inget av barnen idag. Marina är god för 78 miljoner, Piersilvio för 200 och Veronicas tre för tillsammans 315 miljoner – euro.

Hursomhelst – den här historien kan utlovas bli en fortsatt följetong den närmaste tiden.

Åke Malm

ROM. Kl. 19.47, tisdagen 7 april

Accademia di Santa Cecilias symfoniorkester har hunnit en bit in i första satsen av Giuseppe Martuccis pianokonsert opus 66. Satsbeteckningen är Allegro giusto. Bruno Canino är solist. Då känner jag rörelserna i ryggslutet däruppe på andra radens galleri i den väldiga Santa Ceciliasalen, 2800 platser i Europas största musikcentrum.

Jordbävning igen. Långsamt svajar mikrofonen över scenen. Antonio Pappano på dirigentpulten ser sig omkring medan han fortsätter ange tempi och nyanser. Men ingenting händer och som så många andra gånger: Livet går vidare i väntan på den verkliga katastrofen.

I l’Aquila står man mitt uppe i den. 261 döda har räknats in när detta skrivs. Men räddningsledningen hävdar inofficiellt att åtminstone ett trettiotal personer saknas ännu. La Repubblica gör 12 sidor från katastrofen. Rader av öden följer varandra sida upp och sida ned. På något sätt verkar alla historier likna varandra. Som så många andra historier från de tio jordbävningar som drabbat detta land sedan 1968 då Belicedalen i Sicilien krossades. Alla historier handlar om enskilda människor, variationerna är oändliga men ändå så lika varandra.

Några har klarat sig, andra har dött omedelbart vid skalvet. Andra har dött en långsam, kvalfylld död instängda under rasmassorna, väntande på en möjlig räddning. För några står husen kvar, för andra har bostaden förvandlats till en grushög. Ett livets lotteri.

Lätt att säga. Men det finns andra fakta som påminner om statistikens lotteri.

- En jordbävning med styrka 7 på Richterskalan i södra Apenninerna skulle idag vålla mellan 5 och 7 tusen döda. I Japan bara 50. Ett ännu starkare skalv, 7,5, skulle i Kalabrien vålla mellan 15 och 32 tusen döda. Men i Japan bara 400 i ett tättbefolkat område som Tokyo, skriver La Repubblica.

Det är en forskare vid universitetet i Ferrara, Alessandro Martelli, som undervisar i ”byggteknik i seismiska områden” och som dessutom är chef för sektionen ”förebyggande åtgärder vid väntade naturkatastrofer” inom forskningsrådet ENEA. På visitkortet kan han också skriva ordförande i Nationalföreningen för seismisk ingenjörsvetenskap. Detta borde vara en expert att lyssna på:

- En jordbävning av den typ som nu drabbat l’Aquila skulle knappast ens ha förorsakat någon tidningsrubrik i Japan. Men hos oss skjuter man hela tiden framför sig beaktandet av den lag som redan finns om
hur en byggnad skall projekteras i seismiska områden.

Smaka på de orden: beaktandet av en lag som redan finns... Tala om en dubbel tragedi. Lagarna som skulle kunna leda till att tragedier av det här slaget till stor del skulle kunna begränsas, finns redan. Det gäller bara att få byggherrar och arkitekter att följa dem.

Vid en födelsedagslunch för ett barnbarn träffar jag Stefano som tillhör denna storfamilj. Han är i byggbranschen, sysslar med ombyggnad och restaurering av gamla byggnader och bostäder. En man med erfarenhet.

- Så här går det till, berättar han och ger ett exempel han just varit med om.
- Någon skulle bygga en bostadsfastighet med garage. Av naturliga skäl var det svårt att få plats med garagenedfarten om en pelare skulle ha placerats på avsedd plats. För att få en bekväm infart flyttades pelaren någon meter. Men resten av projektet anpassades inte i motsvarande mån. Det betydde att i våningarna ovanför stod pelarna på olika punkter och kraften från taket och övervåningarna tyngde på golvbjälkarna. Ett sådant hus skulle ramla direkt om det kom en lämplig jordstöt.

Så lägger han till:

- Ett annat problem är de offentliga entreprenaderna som upphandlas efter regeln ”mesta möjliga prisnedsättning”. Det betyder att en byggfirma för att få entreprenaden ger 30-40 procents rabatt som han
hoppas kunna tjäna igen genom korrigeringar av projektet under arbetets gång. Samtidigt måste han spara på allt: från armeringsjärn till cementkvalitet.

Ett resultat skulle kunna vara sjukhuset i l’Aquila som projekterades 1972 men togs i bruk först i början av 90-talet. Nytt och modernt alltså – men nu är det totalt utrymt. Till 90 procent är det deklarerat som obeboeligt även om läkarna opererade ända fram till evakueringen. Man minns en uppgift:

- Att bygga bra från början skulle betyda en fördyring på kanske 4-8 procent. Men det är oerhört mycket billigare än att rekonstruera och uppleva tragedier av det här slaget.

På onsdagskvällen uppdateras dödssiffran till 277, mellan 30 och 50 personer saknas fortfarande. Tre döda har inte kunnat identifieras.

P.S. Det finns en tragedi i tragedin. Ingen vet hur många papperslösa invandrare som fanns i l’Aquila med omnejd. Bland de döda finns t ex två makedonier, en israelisk student och en kvinna från Moldavien.
Makedonierna är uppskattade medarbetare i jordbruket. Men myndigheterna talar om att minst ett 50-tal invandrare hade jobb i området. Nu är de totalt försvunna. Ingen kan säga om de hamnat under rasmassor eller om de föredragit lämna området för att inte riskera poliskontroller.





På samma tema: inrikesminister Roberto Maroni förkunnar inför TV-kamerorna – Idag är jag störtförbannad (furibondo). Anledningen: deputeradekammaren har röstat ned två av hans mest älskade lagförslag – det som underlättar deporteringen av papperslösa invandrare och tanken att medborgargarden skall sättas upp för att vaka över städer och befokning. Tillräckligt många i PDL (Berlusconis nya högerparti) utnyttjade den hemliga omröstningen för att rösta med oppositionen. ”En parlamentets seger”, hävdade Pier Ferdinando Cassini, ledare i CDU, det kristdemokratiska mittenpartiet. Oppositionen börjar vädra morgonluft och ser möjlighet till nya sprickor i regeringsmajoriteten.

Åke Malm

Video från Corriere TV från L ´Aquila

Rom, måndag 6 april. Jordbävning

Det börjar kl 3.32, själv tittar jag på klockan en minut senare. Då skakar sängen och taklampan pendlar fram och tillbaka i stora svingar. Nu är det dags igen för en jordbävning.

Man ligger en stund och söker efter hustruns hand.
- Jordbävning, känner du vad det skakar. Vad gör vi nu då?
- Som vanligt – vi ligger kvar.
Så ligger vi kvar och somnar om så småningom.

Det är ju inte ovanligt med jordstötar i det här landet. Jag kan räkna till ett tiotal jordbävningar under mina snart 46 år i Rom. Klockan sju är vi på fötter och får rapporterna från l’Aquila. Minst 7 döda och hundratals sårade. Tusentals byggnader har skadats. Det är siffror som sedan stiger hela morgonen, just nu över 50 döda men tusentals sårade och tiotusentals byggnader som antingen störtat samman eller som behöver stora insatser för att bli beboeliga igen. Men så har det alltid varit – det kommer en jordstöt, de gamla husen försvinner i ett moln av damm men några år senare är allt uppbyggt igen och nya generationer tar över. Det finns något fatalistiskt hos dessa människor.

Medan jag sitter i en kö i en sjukhuskorridor säger en kvinna bredvid: - Vi blev jätteskraja och började klä på barnen för att rusa ner på gatan. Men sedan var ju allt över på någon minut och då återvände vi till sängarna.



Under en radiointervju får jag frågan: varför rasar fortfarande husen i Italien om jordbävningar är så vanliga? Och det är ju en bra fråga. Svaret är inte lika enkelt. Men i all korthet kan man säga att i det här området är många byggnader från medeltiden. Många har reparerats från tidigare jordbävningar och försetts med nya strukturer. Men andra ser ut som de gjort de senaste 300 åren.

I Italien finns noggranna beskrivningar av alla jordbävningsområden. Rom ligger till exempel utanför de mesta heta områdena. För de seismiskt aktiva zonerna finns noggranna regler och krav för hur nya byggnader skall uppföras. Men som alla vet: det är inte säkert att alla regler alltid följs till minsta detalj. Sedan gäller det jordbävningar. Ingenjörer, geologer och arkitekter jag lyssnat på under dessa år ger en mycket mera komplicerad bild än det intryck själva ordet jordbävning kan ge. Det finns vertikala och horisontella jordbävningar. Det finns stötar och vågliknande (sussultorio o ondulatorio). Den tuffaste och modernaste byggnad kan blåsa ihop som ett korthus om jordbävningen är en blandning av alla dessa.

Men man ser nu att många av de drabbade byggnaderna ofta saknade struktur i armerad betong. Det är gamla murade byggnader som rasar samman i en väldig hög av murbruk. Och elände. Nu ser jag ännu en gång hundratals chockade människor som plötsligt på 30 sekunder förlorat allt de ägde. Sårade som grävs fram ur väldiga bråten av murbruk och husgeråd. Tysta bylten som bärs bort i en gammal filt.

Då undrar man när Italien skall lära av alla dessa tragedier. Som en geolog uttryckte saken idag:
- Vi geologer larmar, förklarar och planerar för hur våra bergsbyar skall jordbävningssäkras. Men politikerna lyssnar bara de första dagarna efter en ny katastrof. Sedan skjuts problemen åt sidan och de begränsade resurserna används till så mycket annat än att säkra folks hem.

En uppretad radiolyssnare:
- Bygga om våra hus så att vi överlever jordbävningar – det har vi inte råd med. Men bygga en bro över Messinasundet som är en av världens mest seismiska områden – det skall vi göra. För då får regeringschefen möjlighet att göra ännu ett reklaminslag om sig själv.

Åke Malm

Nytt stort högerparti i Italien

Så tar Silvio Berlusconi ett nytt steg mot historien. I veckoslutet pågår en gigantisk tredagarsföreställning där hans högst personliga parti Forza Italia och det gamla högerradikala, Alleanza Nazionale (arvtagare till det nyfascistiska MSI) skall gå samman om att bilda ett stort högerparti i Italien.

Detta är inte bara ett steg mot ett nytt tvåpartisystem. Berlusconi själv skrädde inte orden när han i sitt invigningstal hävdade att partiet nu har 44 procent av väljarrösterna men siktar på att nå 51.

På den 500 kvadratmeter stora scenen där hans bild projicerades mot tre jätteskärmar hävdade han, som så många gånger förr, att oppositionen i allmänhet och vänstern i synnerhet inte är något annat än gamla kommunister som tagit sig nya namn. De hyllar fortfarande Stalin, Mao och Pol Pot. Med dem finns ingen möjlighet till dialog.



Ledaren för An, Gianfranco Fini, som också är deputeradekammaren talman, varnar för personkult men får föga gehör från unga entusiastiska medlemmar som ständigt återkommer till hur de älskar ”vår store ledare”. Men det finns sprickor i den prydliga fasaden och alla vet att när den snart 73-årige Berlusconi på något sätt byter karriär är Fini den som ligger närmast till för att ta över partiledarrollen.

Och oppositionen? Det finns ett litet hopp om att förtroenderaset bromsats upp, enligt de senaste opinionssiffrorna. Men redan inför EU-valet står det klart att vänstern är beredda att kasta 2-4 procent av rösterna i papperskorgen. För nu har en ny front bildats med två kommunistpartier, röda fanor med hammaren och stjärnan. En politisk formering som aldrig haft en chans i detta djupt borgerliga samhälle. Med den nya vallagen som sätter ett tak på fyra procent har de inte en chans att bli representerade. Men oförsonligheten mot det huvudsakliga vänsterpartiet PD – Demokratiska partiet är total. Som den alltid varit. Det brukar kallas sekterism – en sjuka som ingen ännu lyckats rädda den italienska vänstern från.
Åke Malm

Erri de Luca

Av GRAZIELLA
Erri De Luca, chi era costui ? In Svezia non lo si conosce, mi è stato detto, non è mai stato pubblicato e nemmeno citato. Peccato!

Erri De Luca è uno scrittore napoletano, scrive libri smilzi di pagine e densi, libri che si possono sempre infilare in una borsa e che si possono rileggere. Scrive anche poesie e testi teatrali.

Ho cominciato ad interessarmi di Erri De Luca quando ho letto che durante i bombardamenti su Belgrado da parte della NATO, era andato lì per dimostrare solidarietà agli abitanti di quella città. Durante la guerra nei Balcani ha guidato camion con aiuti umanitari e non è stato il solo napoletano a farlo. Anche a me si rivoltava lo stomaco al pensiero delle bombe su una città europea, sganciate da aerei partiti dal mio paese. Fermo restando l’orrore e lo sdegno per tutti gli eccidi della guerra in Bosnia, l’orrore e lo sdegno per gli stupri e le fosse comuni da parte dei Serbi…io le bombe me le sentivo addosso. Bambina di guerra, ricordo ancora troppo bene i bombardamenti della seconda guerra mondiale su città e campagne italiane..

Erri De Luca è nato a Napoli nel 1950 in una famiglia della medio borghesia dove in casa si parlava in “italiano senza accento”(Alzaia,Napoletano I) , come a casa mia, come me non ci abita più da tanto tempo.

Nel 1968 Erri De Luca ha 18 anni, è a Roma quando il movimento studentesco si fa sentire, prima piano poi con forza crescente e cerca di attirare gli operai nelle sue fila..Aderisce con convinzione  ad una “organizzazione volontaria, non governativa, non parlamentare, che si chiamava Lotta Continua” racconta in Alzaia(Mille lire), scritto nel 1977, poi ampliato ed aggiornato nelle edizioni successive. Alzaia è la corda che trainava battelli e chiatte sui fiumi contro corrente  e nel libro è una corda di pensieri, associazioni di idee e ricordi, memorie e osservazioni.

Lascia gli studi e la famiglia. Vende il giornale ”Lotta Continua” ai cancelli delle fabbriche siderurgiche statali Italsider  a Bagnoli, appena fuori Napoli, e a Taranto. Fa molti mestieri, è  magazziniere all’aeroporto di  Catania, fa il muratore. Conosce le cariche della polizia, la stanchezza del lavoro fisico all’aria aperta, non si risparmia. E scrive.

Il suo primo libro è del 1989, quando ha quasi quaranta anni “Non ora, non qui” sulla sua infanzia napoletana, scritto mentre lavora nell’edilizia. Ma anche “Tu, mio” (1998) è pieno del mare e del sole di Ischia in una estate lunga, lunga, di profumi di agrumi, di pomodori rossi mangiati a morsi, di frittura di gamberetti, ginocchia scorticate, spine di riccio nei piedi, la pesca con le lampare che di notte illuminano il fondo del mare alla ricerca di  polpi saporiti, mare trasparente, mare in tempesta. E una particolare ragazza, misteriosa, perché spesso pensierosa e silenziosa, bellissima per gli occhi imploranti e curiosi di un adolescente. Una ragazza ebrea. Quante domande, pochissime risposte reticenti. Nel primo dopoguerra non si riesce ancora a guardare in faccia quello che è successo, a dare nomi e spiegazioni.

Napoli ha un posto importante nel cuore di Erri De Luca, come nel mio. Città incantata, se guardi il mare, chiuso tra la penisola sorrentina, azzurra, con il Vesuvio troneggiante, e il profilo da sirena di Capri all’orizzonte. Voltando le spalle al mare, la città si arrampica sulla collina , deborda dall’altro lato nei quartieri spagnoli, vicoli e vicoletti, chiese antiche e monumentali, palazzi nobiliari una volta  bellissimi, decaduti, malandati, affogati in un  mare di case senza interruzione, senz’aria, senza spazio, senza un albero o un pezzettino di prato. Era la capitale di un regno. Città violenta e indifferente, perché sopraffatta. La violenza è sempre in agguato nei libri di Erri De Luca, esplode dopo una lunga preparazione oppure si sente vibrare in ogni pagina, elemento con cui si convive “Montedidio” (2002).

“Il giorno prima della felicità” (2009) è l’ultimo libro di Erri De Luca, presa di coscienza di un bambino cresciuto nei vicoli, senza famiglia, un po’ adottato dal portiere del palazzo, Don Gaetano,che cerca di spiegargli, come può e come sa, i fatti della vita e della morte. Si svolge durante le quattro giornate, l’insurrezione del popolo napoletano contro i tedeschi nel settembre 1943. I temi tornano, le domande pure, insieme alla condivisione.

Non so quanto di autobiografico entri effettivamente nei suoi libri, me lo sono chiesto varie volte, ma non avendolo mai incontrato, non ho mai potuto chiederglielo e comunque non è rilevante.

Anche in “Tre cavalli” (1999) il racconto è in prima persona e parla di una vita aspra in un tempo intermedio,  giardiniere pacificato dall’osservazione della vita vegetale, dalla crescita e dalla potatura,  per guarire da un amore che l’ha portato in Argentina e che l’ha spinto nella guerriglia armata (ricordate il generale Videla, non è vero?), di accettazione e ribellione, di  emigrazione ed emarginazione, temi che non solo in Italia sono attuali e rilevanti.

Erri De Luca è autodidatta, ha imparato tra l’altro lo yiddish e l’ebraico antico. Legge la Bibbia dall’originale e ne traduce con  gusto ed  esattezza, amore per la parola e per il suo specifico significato,  fa rivivere il testo. “Il libro di Ruth”(2000) “L’Ecclesiaste/Kohèlet”(1996),”Elogio del massimo timore, salmo secondo”, “L’urgenza della libertà”(1999) dal Levitico Vaikrà  e altri.

Non è credente, ma certamente il discorso religioso gli sta a cuore. Lo studia, lo intriga, ne scrive, ne parla, medita, ricerca, affiora da tante parti. “Una nuvola come tappeto” (1991) parla del viaggio degli ebrei nel deserto, passato il Mar Rosso. L’ho comprato e regalato tante volte a persone care.. “Mestieri all’aria aperta”, pastori e pescatori nell’Antico e nel Nuovo Testamento (2004) scritto in collaborazione con Gennaro Matino, parroco napoletano: il gusto di saper usare le mani per lavorare, l’esperienza  dei mestieri manuali, la solidarietà, cose che conosce personalmente.

C’è tanta poesia e delicatezza nel “In nome della madre”(2006) sulla maternità di Maria. Il frullo d’ali dell’angelo, il vento di primavera che le scompone le vesti, l’accettazione del suo destino. Durante i mesi di gravidanza, il bambino che sarà Gesù è tutto suo, non c’è ancora nessuna missione da compiere, nessun martirio di croce all’orizzonte… La fermezza della decisione di tenere quel bambino, in quella specifica società, rafforza la  comprensione di Giuseppe che accetta il volere della giovanissima madre e la protegge con il suo ruolo sociale e la sua forza, senza vergogna, con gioia.

Erri De Luca è anche un alpinista, si arrampica, spesso in solitaria. Nel testo della copertina del “Il contrario di uno” (2003) specifica: “Due non è il doppio ma il contrario di uno, della sua solitudine. Due è alleanza, filo doppio che non è spezzato”.

Ha partecipato perfino ad una spedizione sul Himalaya, raccontata nel libro “Sulle tracce di Nives” (2005) . Collabora a vari giornali, quotidiani di informazione, raramente viene intervistato alla radio, non l’ho mai visto in televisione.

Questo non è né vuole essere un elenco di tutti i suoi libri e pubblicazioni, per questo c’è Internet. Spero che leggerlo interesserà anche voi come interessa a me.

Graziella Romana