DIXIKON

Livskraftiga kioskvältare

Av PETER LANDELIUS

I år är det Dickensjubileum; jag påminns om min tidigaste ungdoms ivriga läsning av romaner som ”David Copperfield” och ”A Tale of Two Cities”, och om familjens rituella högläsning av ”Julen på Dingley Dell” framför julaftonsbrasan. Den oförtröttlige Dickens — romanförfattare, tidskriftsredaktör, regissör, skådespelare, pjässkrivare, reseberättare — förblir lika läsvärd idag.

Tack vare jubiléet hittade jag nu även hans vän och medarbetare Wilkie Collins, som tidvis sålde minst lika bra som sin äldre kollega. I det läsande England, där böcker ännu inte betraktas som färskvaror, finns båda fortfarande i tryck.

Collins var inte en stor persontecknare som Dickens, men hans förmåga att konstruera spännande intriger var desto större, och hans öga för miljö och väsentliga detaljer var inte sämre än Dickens.
Eftersom följetongen var ett vanligt sätt för den första publiceringen (och dramatisering en uppskattad metod för den kommersiella uppföljningen) lärde sig Collins i likhet med många samtida — Dickens, Pérez Galdós, Balzac, Hugo — konsten att hålla läsarens intresse vid liv.

Collins står inte en Stieg Larsson efter när det gäller att väcka nyfikenhet inför nästa scen; att hans stilistiska förmåga är ojämförligt överlägsen bör inte förvåna någon. Det ska också medges att hans intriger är minst lika skruvade som den svenske storsäljarens. I båda fallen har man ändå svårt att lägga boken ifrån sig.

Wilkie Collins gjorde vad han kunde för att fördärva sin bräckliga hälsa med hjälp av alkohol, opium och slutligen morfin, men han förblev länge oförtröttligt produktiv och orkade dessutom ställa upp på många gemensamma äventyr tillsammans med Dickens och andra vänner: resor på den engelska landsbygden och på kontinenten, långseglingar, teaterföreställningar och åtskilliga utsvävningar, inte bara i Pickwickklubbens anda.

Ännu mer än sin beskyddare Dickens utmanade han det viktorianska samhälle som han skildrade. Redan hans privatliv ansågs skandalöst: han hade två permanenta älskarinnor och minst fyra barn med dem — det flitiga intaget av laudanum stred däremot mindre mot tidens föreställningar om moral och normalitet. Och hans kritik av sociala orättvisor, kvinnoförtryck och insnöade fördomar retade nog lika många som den roade.

Av romanerna är det framför allt ”The Woman in White” och ”The Moonstone” som har motstått tidens tand.

Den senare är en av de första detektivromanerna, med en konstruktion som kan ha lärt Agatha Christie en hel del: ett dussin personer, alla mer eller mindre misstänkta, får berätta om stölden av den berömda indiska ädelstenen och allteftersom nya fakta dyker upp riktas läsarens misstankar mot än den ene, än den andre, ända tills detektiven (inte polisen) avslöjar sanningen.

”Damen i vitt” är jag särskilt förtjust i, och det inte bara för att titelpersonen uppenbarar sig på Avenue Road där min familj och jag bodde under ett par år på 60-talet. Collins var alltid noga med att undersöka geografin för sina böcker, och det kunde vara arbetsamt eftersom scenväxlingarna kom tätt. Men i det här fallet höll han sig till trakter som han (och jag) kände bäst: Hampstead, St Johns Wood, Regent’s Park, Marylebone.

Om Collins liv och leverne kan man inhämta både detta och mycket mer i Peter Ackroyds nyutkomna biografi, "Wilkie Collins", som även den är rolig att läsa.

_______________

- Klicka här för att via projekt Gutenberg läsa The Woman in White

- Klicka här för att se alla titlar av Collins på Gutenberg

- Också på Youtube finns en hel del Collins, bl.a. utdrag ut talböcker och denna The Moonstone:

Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”
Läs mer...

Italienska böcker för mörka höstkvällar

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Årstidernas växlingar kan vi inte göra mycket åt. Men det är lättare att fördra det tilltagande mörkret om man i god tid skaffat sig stimulerande läsning. Med tanke på de Dixikonläsare som vill öva upp sin nyförvärvade italienska eller bara se till att hålla gamla kunskaper vid liv vill jag därför ge några boktips inför den stundande höst- och vintersäsongen.

Läs mer...

Vem dödade Dag Hammarskjöld?

Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits Läs mer...

Sylvie Germain

Av MARIANNE JEFFMAR
Under våren 2011 har Sylvie Germain gett ut två böcker, på två olika förlag. Så gör man i Frankrike. Först kom ”Quatre actes de présence” på Desclée de Brouwer, sedan ”Le monde sans vous” på Albin Michel. Båda böckerna har hämtat näring ur författarens lärdom, här i filosofi och teologi, men framför allt ur ett liv som tänkande och kännande medmänniska.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Tatiana de Rosnay – Le voisin

Av MARIANNE JEFFMAR
Romanen börjar med något som verkar vara en mardröm. En kvinna, jagberättaren, ligger gömd under grannens säng. Hon ser ingenting men hon hör. Grannen är på väg in i lägenheten… Kvinnan heter Colombe och arbetar som spökskrivare på ett bokförlag. Hon är gift och har två barn. En dag ser hon en annons om en fyrarumslägenhet att hyra. Den är perfekt. Hon hyr den och flyttar in med sin familj. Mannen är ofta borta på Läs mer...

Joseph Vogl – Das Gespenst des Kapitals

RICHARD SWARTZ
Den världsekonomiska krisen – och då särskilt den finansiella – har redan givit upphov till en omfattande internationell litteratur, men sannolikt har ingen med samma analytiska skärpa och teoretiska anspråk som litteraturvetaren (!) Jospeh Vogl tagit sig an den. Att han ändå förblivit läsbar också för lekmannen är bara en av denna boks många förtjänster.
Läs mer...

Italienska kvinnoromaner

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Man behöver inte vistas länge i Italien, eller följa italienska medier särskilt ingående, för att inse hur långt vi i Sverige — trots allt — kommit vad gäller jämställdhet mellan könen. Jag menar: skulle en manlig svensk statsminister kunna förlusta sig med lyxhoror och karriärsugna småtjejer, på det sätt som Silvio Berlusconi gör, utan att omedelbart tvingas avgå? Skulle vi i Sverige acceptera att kvinnor i tv uteslutande uppträdde som kråmande Läs mer...

Annie Ernaux – L´autre fille

Av MARIANNE JEFFMAR
Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Läs mer...

Maxim Leo – Haltet Euer Herz bereit. Eine ostdeutsche Familiengeschichte

Av MARGARETA FLYGT
Romanen inleds med ett sjukhusbesök. Maxim Leos morfar har fått ett slaganfall och blivit språklös. Utan ord kan mannen som levde genom att tala inte svara på barnbarnets frågor. Maxim Leo börjar undersöka sin familjs historia och hittar hela DDRs.
Läs mer...

Fritz Breithaupt – Der Ich-Effekt des Geldes

Av MATTIAS PIRHOLT
I sin bok Der Ich-Effekt des Geldes uppmärksammar Fritz Breithaupt ett märkligt sammanträffande, nämligen det att jaget och penningen etablerar sig ungefär samtidigt under andra halvan av 1700-talet som emblem för moderniteten.
Sedan dess har dessa två begrepp utvecklas parallellt, än i samklang, än i konflikt med varandra.
Läs mer...

Luise Schorn-Schütte – Konfessionskriege und europäische Expansion Europa 1500-1648

Av EVA MATTSSON
Europas historia mellan Reformationen och den västfaliska freden var en period av spänningar mellan olika  trosriktningar som mynnade ut i politiskt/militära konflikter samtidigt som kontinenten förändrade sig i socialekonomiskt hänseende. Europas härskare skådade ut över gränserna och  blev glupska  efter större territorier. I takt med att de europeiska erövrarna for till Asien, Afrika och Läs mer...

Philippe de Flers & Thierry Bodin – L’Académie française de 1635 à nos jours au fil des lettres

Av LENA KÅRELAND
Franska Akademien, som grundades 1635 av kardinal Richelieu, firar sitt 375-årsjubileum med att ge ut ett rikt illustrerat verk om en tidigare relativt okänd brevsamling. Den innehåller brev och Läs mer...

Wojciech Jagielski – Nocni wędrowcy

Av PETER JOHNSSON
Den polske journalisten och reportern Wojciech Jagielski har av inhemska recensenter sedan flera år tillbaka jämförts med hans store föregångare Ryszard Kapuściński. Själv hyllade Kapuściński i Läs mer...

Marie-Janine Calic – Geschichte Jugoslawiens im 20. Jahrhundert

Av RICHARD SWARTZ
Denna bok på nära 400 sidor är den första framställningen på tyska av Jugoslaviens historia efter det att staten gick under. Calic, specialiserad på just det sydöstra Europa, har lyckats skildra den jugoslaviska statens tragiska – och korta - historia utomordentligt sakligt utan att bli pedantisk, engagerat och ändå kyligt objektivt, och detta på en prosa som stundtals är elegant.
Läs mer...

Judith Zander – Dinge, die wir heute sagten

Av MARGARETA FLYGT
Vissa böcker kan inte översättas – Dinge, die wir heute sagten är en. Språket står mer i centrum än själva handlingen.

När personerna framträder en efter en är det inte i beskrivningarna av dem, utan med deras egna monologer de får färg. Den äldre generationen talar plattyska och tydliga spår av hur tyska språket färgades av DDR-regimen, den Läs mer...

Pierre Alain Bergher – Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art

Av LENA KÅRELAND
Vad har Mark Twains Huckleberry Finn gemensamt med Fabrice del Dongo, huvudpersonen i Stendhals La Chartreuse de Parme? Vad finns det för likheter mellan Goethe och Stendhal? Frågorna kan tyckas gripna ur luften och föga relevanta. Men Pierre Alain Bergher ger dem ett både fascinerande och oväntat svar i sin studie Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art. Där presenterar han en helt ny tolkning av Stendhals Kartusianerklostret i Parma som den heter på svenska, den roman som anses vara en av 1800-talets största.
Läs mer...

Maximilien Le Roy och Michel Onfray – Nietzsche. Se créer liberté

Av JAYNE SVENUNGSSON
Jag kan inte säga att tecknade serier varit någon stor grej i mitt vuxna liv. Men sedan en god vän initierat mig i den blomstrande fransk-belgiska seriekulturen har saken hamnat i ett annat ljus. I kvarteren runt Bastiljen i Paris ligger en rad välsorterade seriebokhandlar där man förutom klassiker som Tintin och Asterix finner titlar som Souvernirs de la Grand Armé och Läs mer...

Peter Wawerzinek – Rabenliebe

Av MARGARETA FLYGT
Det finns oändligt många sätt att svika någon på. Det allra värsta anses ofta vara när en moder lämnar sina barn. Det handlar Peter Wawerzinkes roman ”Rabenliebe” om. En Rabenmutter, en korpmor, betyder på tyska en hårdhjärtad mor, som saknar moderskänslor.
Läs mer...

Dikten lämnar oss inte

Av PETER LANDELIUS

Jorge Luis Borges är ständigt närvarande i den spansktalande litteraturen.

Referenserna till mästaren duggar tätt. En av de senaste och mest intressanta kommer från colombianen Héctor Abad Faciolince. I ”El olvido que seremos” (Glömskan som väntar oss) skriver han om sin beundrade och beundransvärda pappa, professor i preventiv medicin, som till slut mördas på öppen gata i Medellín. I pappans innerficka hittar Héctor en dikt av Jorge Luis Borges.

Eller är den verkligen av Borges? Var har den i så fall publicerats? I de officiella bibliografierna finns den inte upptagen.

I sin följande bok, ”La traición de la memoria” (Minnets förräderi) berättar författaren om sin mångåriga spaning efter diktens ursprung. Sökandet kommer att föra honom till ett halvdussin städer på tre kontinenter.

Först hittar han den obskyre poet som en gång påstått sig ha funnit den tidigare opublicerade dikten. Men nu säger han att det var ett påhitt: han har skrivit den själv. Konstigare saker har förekommit i mytologin kring Borges.

Men Héctor Abad ger sig inte. Inte ens när såväl diktarens änka, Maria Kodama, som den mest metodiske Borgessamlaren av dem alla, Nicolás Helft i Buenos Aires, försäkrar att det måste vara en förfalskning.

Med hjälp av en väninna i Finland hittar han till slut sanningen i ett antikvariat i Mendoza vid Andernas fot—och på Les deux magots i Paris. Här är dikten:

AQUI. HOY.
Ya somos el olvido que seremos.
El polvo elemental que nos ignora
Y que fue el rojo Adan y que es ahora
Todos los hombres, y que no veremos.

Ya somos en la tumba las dos fechas
Del principio y del término. La caja,
La obscena corrupción y la mortaja,
Los ritos de la muerte, y las endechas.

No soy el insensato que se aferra
Al mágico sonido de su nombre,
Pienso con esperanza en aquel hombre
Que no sabrá que fui sobre la tierra.

Bajo el indiferente azul del cielo
Esta meditación es un consuelo.

Och här följer ett försök att överföra något av den till svenska:

HÄR. IDAG.
Nu är vi redan glömskan som oss väntar,
ett stycke av den likgiltiga mylla
som gjorde Adam röd och hunnit fylla
med människor en värld där döden gläntar.

I graven möts de nu för andra gången:
början och slutet. Kistan, den obscena
förruttnelsen och svepningen, förenas
i dödens riter och i sorgesången.

Så dum är inte jag att jag begär den
magiska lovsången från eftervärlden.
Jag hoppas gärna på den nya kvinnan
som inte anar att jag fanns här innan.

Under en blå och tröstlös himmels tron
finner jag tröst i min meditation.

P.S: Jodå, originalet är av verkligen författat av Jorge Luis Borges. En gång frågade jag Artur Lundkvist om det var sant att han inte var förtjust i Borges. Han svarade: ---Hans noveller säger mig inte särskilt mycket. Men jag tycker mycket om hans dikter, särskilt dem från 30-talet.
Vad Artur skulle ha tyckt om just den här dikten vet vi inte. Den är skriven, eller i varje fall putsad, bara något år före argentinarens död.

__________________


- Se ett videoinslag från en konferens där Abad talar om just "La Memoria":

Drago Jančar – Der Baum ohne Namen

Av RICHARD SWARTZ
Drago Jančar, årgång 1948, anses allmänt som Sloveniens viktigaste samtida författare med ett redan omfattande verk som sträcker sig från noveller och romaner över dramatik bort till essayer. I sin senaste bok översatt till tyska demonstrerar han vilken skicklig, nästan barock romanbyggare han är när han väver samman Sloveniens historia sedan andra världskriget med en udda arkivarie – som kunde vara hämtad hos Gogol eller Kafka – och hans tragiska livsöde.
Läs mer...

Eric-Emmanuel Schmitt – Ulysse from Bagdad

Av EVA MATTSSON
En sak har jag lärt mig: då det gäller den franska numera i Belgien bosatta författaren Eric-Emmanuel Schmitt, kan man vänta sig vad som helst. Från hans penna (dator) strömmar essäer, dramer, noveller, romaner och filmmanus. Ena året fördjupar han sig i Diderot eller Molière och nästa i Mozart, i vård av döende barn eller i kärlek med förhinder i Ostende. Stilen kan vandra från realism till surrealism, från prosa till poesi. Tonen kan vara smeksam, förförisk, filosofisk eller indignerad.
Läs mer...

Aktuellt: Storm över Jamaica

Av IVO HOLMQVIST

Minst ett dussin döda och åtta saknade efter stormen Nicoles framfart över Jamaica, meddelar en notis från TT: - ”Tre dagar av ihärdigt regn har lett till störtfloder i vattendrag, stängda skolor och hundratals evakuerade.”

Det är varken första eller sista gången det blåser i Karibien. För drygt åttio år sedan beskrev den unge Richard Hughes, årsbarn med förra seklet, blixt och dunder, storm och jordskalv på de breddgraderna. Första kapitlet i hans debutroman är en suverän skildring av ovädret som drar in över ön, och av den engelska familj som försöker överleva naturkrafterna. Mamma rabblar psalmer och dikter av Walter Scott när det blåser som värst, och pappa försöker förgäves stänga fönsterluckorna:

”The wind by now was more than redoubled. The shutters were bulging as if tired elephants were leaning against them, and Father was trying to tie the fastening with that handkerchief. But to push against this wind was like pushing against rock. The handkerchief, shutters, everything burst: the rain poured in like the sea into a sinking ship, the wind occupied the room, snatching pictures from the wall, sweeping the table bare (…) Bushes were lying flat, laid back on the ground as close as a rabbit lays back his ears. Branches were leaping about loose in the sky.”

Föräldrarna, de fem barnen och tjänstefolket räddar sig undan i källaren medan huset ovanför dem brakar samman. Till all lycka finns några oöppnade flaskor madeira därnere,

”and everyone had a swig (…) all the children made the most of this unholy chance (…) blind drunk, they slept in a heap on the cellar floor.” Och nästa morgon är det stiltje och solen lyser som vanligt: ”Then they stood up and stared about them rather stupidly. It seemed not credible that all this had been done by a current of air”.

När romanen gavs ut i England på hösten 1929 hette den “A High Wind in Jamaica”, högst varudeklarerande.

Stormen gör att Bas-Thorntons bestämmer sig för att återvända till det trygga England från det koloniala Jamaica, men först skickas barnen iväg per båt till hemlandet.

När boken kom ut i USA, några månader före den engelska upplagan, kallades den ”The Innocent Voyage”, en titel vars ironiska underskruv framgår allt tydligare ju mer man läser. En förlaga för Hughes var R. M. Ballantynes oskuldsfulla äventyrsbok ”Coral Island”, men mer påminner den om William Goldings ”Lord of the Flies”, om barn som inte är barnsligt oskyldiga så värst länge. Visserligen hade Hughes vid den tiden ännu inga egna barn, men det märks att han läst på hos både Darwin och Freud.

Pirater äntrar och tar över skeppet, något som de får skäl att ångra. De kan möjligen klara av vuxna, men barnen rår de inte på, tvärtom. Boken innebar ett formidabelt genombrott för Hughes på båda sidor Atlanten och den blev genast a minor classic som aldrig försvunnit ur bokhandeln.

Pengarna som öste in över författaren använde han till ett litet hus i den gamla inre kärnan av Tanger, och så en racerbil, förstås en grön Bentley. Bådadera var han dock tvungen att göra sig av med när åren gick mellan hans glesa romaner (fyra stycken hann han med). När boken skrevs hade han inte varit på Jamaica, men hans mor hade vuxit upp där, och historien om piraterna grundar sig delvis på en avlägsen släktings upplevelser på 1860-talet.

Filmen med Anthony Quinn som sjörövare är sevärd, men inte riktigt lika bra som förlagan. Sin intuitiva förståelse för unga människor, särskilt de som ännu inte nått puberteten, bevarade Richard Hughes livet ut.

Det genomskådande porträttet av den knappt tonåriga Emily Bas-Thornton i ”A High Wind in Jamaica” borde vara obligatorisk läsning för alla blivande föräldrar och alla barnpsykologer. Jag minns inte om det stormar lika mycket över Jamaica i Jean Rhys lika läsvärda ”Wide Sargasso Sea” från 1966. I den använde hon sig av Charlotte Brontës ”Jane Eyre” vars Mrs Rochester, ”the mad-woman in the attic”, inspirerade henne till romanens huvudperson Antoinette Cosway i 1830-talets Jamaica och det som ett årtionde senare blev Dominikanska republiken.

Ivo Holmqvist

___________

- Klicka här för att läsa också Jan Normings "Sorgesång i baktakt" efter den förra förödande stormen över Jamaica

Kazuo Ishiguro – Nocturnes

Av IVO HOLMQVIST

På jakt efter något helt annat i tidningsarkivet på Lunds universitetsbibliotek råkade jag för några år sedan stöta på följande fantasieggande rubrik över en nyhetsnotis i Stockholms-Tidningen, en av de första dagarna i juni olympiasommaren 1936: “Den största hemlighetsfullhet omger Ribbentropps besök hos förste flygministern Lord Londonderry på Nordirland.” Det kunde varit ett sammandrag av Kazuo Ishiguros “The Remains of the Day” – den politiska bakgrunden till den romanen har jag kommenterat tidigare på den här sidan.

Boken blev en lysande film, mycket tack vare Anthony Hopkins i rollen som den känslomässigt bottenfrusne butlern, ständigt lika pliktmedveten och tjänstvillig.

Han genomskådar aldrig sin herres fascistoida flirt med nazismen, med ett tyskt besök på godset som går långt över gränsen för landsförräderi. Och han är alldeles tondöv vad gäller de blyga känslorna hos kammarjungfrun (Emma Thompson) som är hans motsats i det mesta, lika klok i hjärtat som i huvudet.

Filmen var bra, boken den bygger på ännu bättre, en melankolisk historia om försuttna tillfällen och tidens obevekliga flykt, berättad antydningsvis i ett efterhandsperspektiv när allt redan är för sent.

Samma teknik används i Ishiguros sjätte roman som lånade sin titel från slagdängan ”Baby, Baby, Never Let Me Go”, fast utan de båda första orden. Den konstlösa jagberättaren är Kathy H. som minns sina privilegierade år samman med Tommy och Ruth på internatskolan Hailsham och senare The Cottages, i ett pastoralt Sydengland.

Hon är en opålitlig berättare med begränsat synfält när hon återkallar i minnet triviala tonårsepisoder dem emellan. Inget är vad det synes vara, bakom det oskyldiga lurar en cynisk verklighet.

Romanen är omöjlig att referera utan att man röjer den hemlighet som trions vingklippta liv är beroende av och som avslöjas under läsningens gång, gradvis och allt mera obeveklig, med nyckelord som ”donations” och ”carer”. Det avstår jag ifrån - det vore att sabotera för den som ännu inte läst boken.

Men det rör sig om en avskräckande fast övertygande blick in i framtiden som påminner om Aldous Huxleys dystopiska ”Brave New World”, i både stil och ämne. ”Never Let Me Go” lyfter efter en lång startsträcka, och i det engagerande slutkapitlet har alla lösa pusselbitar fallit på plats i en historia om oskuld och cynism, offer och bödlar i den sköna nya värld som är behaglig för somliga men hemsk för Kathy, Tommy och Ruth och deras olyckskamrater som alla hålls vid liv bara för ett särskilt ändamål.

Snart vet många fler som aldrig läst boken vad den handlar om. På onsdag har Mark Romaneks filmatisering av Ishiguros bok premiär i USA, där de tre huvudpersonerna enligt en förhandsnotis i The New York Times

”inhabit a somewhat shabby-looking version of 20th-century England … It looks and feels like a nostalgia piece, more concerned with the past than the future.” 

Alex Garland vars genombrottsroman “The Beach” snabbt filmades (hans kortroman ”The Coma” är snabbläst och lämnar inga djupa spår) har skrivit filmens manus. Han är sedan många nära vän med Ishiguro.

I väntan på filmen kan man läsa Kazuo Ishiguros bok från i fjol, novellsamlingen ”Nocturnes. Five Stories of Music and Nightfall” (Wahlström & Widstrand ger ut en försvenskning den 7 oktober). Genom de fem berättelserna löper musiken som röd tråd (Ishiguro är enligt de som hört honom en skicklig gitarrist), och också här uppträder otillförlitliga och skenbart konstlösa jagberättare.

I ”Crooner” underhåller en ung musikant från ett östland gästerna i en restaurang på Marcusplatsen i Venedig. Bland dem känner han igen en åldrad sångare som var hans mors stora idol. Han anlitas för att ackompanjera denne under en serenad från en gondol för hustrun – mycket romantiskt, tror ynglingen, men han får allt om bakfoten. Tvärtom är det en sista sång innan paret skiljer sig, trots att de fortfarande älskar varandra. Sångaren håller på att tappa greppet, en ny fräsig mycket yngre kvinna ska hjälpa honom tillbaka till showbiz. 

Den avlagda hustrun återkommer i ”Nocturne”, då är hon inlagd på en klinik efter en plastikoperation. Där dras hon in i en fars med en medpatient, i en episod som inte behöver ändras innan den filmas.

I ”Malvern Hills” (Edward Elgars trakter) träffar en komponerande yngling, orubbligt övertygad om sin egen förträfflighet, ett luttrat äldre musikerpar som allt tröttare turnerar runt Europa. Han fattar inte mycket av livet – de gör det.

”Cellists” är den sista och bästa berättelsen, om en kvinna som påstår sig vara cellovirtuos och som slösar sina goda råd på en ung cellist från Ungern och ställer höga krav på honom. Hon är hyperkritisk mot alla andra cellister, men som det så småningom framgår har hon enbart teoretisk erfarenhet av det instrumentet: hon slutade spela cello i elvaårsåldern…

Genom boken hörs en melankolisk underton, dock avbruten av ett par uppskruvat komiska inslag. Det är fem eleganta variationer på temat människans inneboende ensamhet. ”Mennesker mødes og sød Musik opstår i Hjertet” hette en bok av Jens August Schade. Det är en sanning med modifikation hos Kazuo Ishiguro.

Gad Lerner – Scintille. Una storia di anime vagabonde

Av ÅKE MALM
Gad Lerner är en av Italiens mest kända TV-journalister. I den lilla kanalen La 7 (La Sette – som ägs av Telecom Italia) har han sedan flera år lett l’Infedele, Den otrogne. Ett diskussionsprogram som hör och häpna inleds med ett Magnificat! Lerner är född i Beirut i en judisk familj som flydde till Italien och Milano där han blev journalist, först i Lotta Continua, organ för en av studentrörelserna från slutet av 60-talet. Först 30 år efter att han slagit sig ned i Läs mer...

Günter Grass – Grimms Wörter

Av IVO HOLMQVIST
Att svenska akademiens ordbok segat sig fram till uppslagsordet "Snigel", men sedan inte kommit vidare är en antikverad kvickhet numera.

Man har hunnit längre än så, fast det dröjer nog ännu ett par årtionden innan det hela är färdigt. Några år mer eller mindre gör väl inget, den som abonnerar på häftena har fått lära sig tålamod. Starten skedde under gustaviansk tid, men efter ett par provband stannade det av 1814. Först in på 1890-talet blåste lundaprofessorer liv i Läs mer...

”Ett steg framåt och två tillbaka, men alltid under applåder”

Av PETER LANDELIUS
Roberto Ampuero har haft framgång med sina deckare i övervägande latinamerikansk miljö, men hans bästa bok är utan tvekan ”Nuestros años verde olivo” (Våra år i olivgrönt).

Den kom ut första gången 1999 men har helt nyligen fått en nyutgåva i samband med att författaren bytt förläggare. Den är lika aktuell som förr och faktiskt ännu bättre, för Ampuero har arbetat om den, slipat en del otympligheter, gjort några tillägg och satt ut några av de verkliga namnen bakom den här nyckelromanen.
Läs mer...

Produktion av rum. VM från sidan (6)

Av JAN NORMING

Från åttondelen så här långt minns jag hur Messi mot Mexiko kroppsfintar och rycker förbi ett par tre försvarare – hans balans och förmåga att skapa utrymme.

Den franske filosofen Henri Lefebvre myntade begreppet la production de l’espace.

Messi är mästaren på det, i Tomas Brolin hade han sin like. Den här gången vred Messi bollen strax utanför. Men Maradonas reaktion var inte besvikelse.

Milda Madonna, tycktes han ropa. Han var i trans, i ett tillstånd av ren och skär lycka.

Maradona hade sett Guds fot, och den sitter på Messi, kort för Messias.

Judith Oriol – Femmes proustiennes

Av LENA KÅRELAND

Marcel Prousts monumentala verk A la recherche du temps perdu hör till den europeiska litteraturens viktigaste 1900-talsromaner. Med sin skildring av de adliga och högborgerliga kretsarna i Paris under perioden 1880 – 1920 förnyade Proust romankonsten och kom att utöva stort inflytande på senare författare.

Proustforskningen är omfattande, såväl i Frankrike som i övriga Europa och USA. Judith Oriols brett upplagda studie Femmes proustiennes skiljer sig dock från flertalet andra arbeten genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv.

Prousts verk har sin utgångspunkt i det sena 1800-talets kvinnofientliga samhälle, där kvinnornas liv och relationer Läs mer...

René de Ceccatty – Moravia

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Alberto Moravia var den första italienska författare jag vågade mig på när jag skulle ta steget från kursboken Buongiorno Italia! till ren skönlitteratur.

Det visade sig vara ett bra val. Moravias språk är nämligen helt fritt från abstraktioner och tvetydigheter som annars kan ställa till problem för en nybörjare. Det är grammatikaliskt enkelt och klart till sin uppbyggnad, konkret och verklighetsförankrat vad gäller ordval. Fult, tycker en del högt utbildade italienare och jag gissar att de då menar torftigt och fattigt, i avsaknad av prunkande akademismer.
Läs mer...

Sommarläsning (3): Eduard von Keyserling

Av IVO HOLMQVIST

Vem minns längre den tysk-baltiske författaren Eduard von Keyserling, född 1855 på godset Paddern i Kurland?

Kring förra sekelskiftet var han populär och lästes flitigt. Sidor av honom förekom ofta i antologier och i tyska läseböcker. Mot slutet av 1910-talet översattes hans båda band om resor i Ostasien, spekulativt teosofiska böcker som nog fortfarande efterfrågas på antikvariat (jag ägde dem en gång och sålde dem vidare alldeles för billigt). Men av hans romaner och noveller finns nog knappast något längre i tryck, åtminstone inte på svenska. ”Beate och Mareile” kom i Britta Edfelts översättning 1951, i Tidens tyska klassiker med Mark Sylwans eleganta omslag och en sakkunnig inledning av Per Erik Wahlund.

En regnig sommardag i en auktionsgodsaffär råkade jag på en annan av hans böcker, ”Kvava dagar”, eller rättare ”Kvafva dagar” eftersom försvenskningen av ”Schwüle Tage” (1906) kom på Bonniers 1912, samma år som Strindberg dog, då stavningsreformen ännu inte gripit om sig fast väl bland andra Selma Lagerlöf redan hunnit ändra sitt skrivsätt. Det är en samling på tre längre noveller, en egendomligt otidsenlig och lockande inaktuell läsning. Dock hänger boken inte alldeles i tomma luften, och var ingen ensam svala.

Keyserling stammade från en av de äldsta släkterna i Kurland och var en av de sista grenarna på släktträdet, en tillbakadragen man som höll distans till underlydande på fideikommisset och till hela sin omgivning – under sina senare år var han blind. Efter oavslutade studier i det estländska Dorpat, det nuvarande Tartu, och en del år utomlands flyttade han samman med två systrar och en mängd ärvda möbler in i en lägenhet i München där han dog 1918, sextiotre år gammal.

Han skriver om en värld som var dödsdömd redan då hans böcker var nya, några år på båda sidor om 1900. Hans figurer är släkt med många andra fördrömda och fördömda existenser i Norden och Ryssland, med Herman Bangs ”Haabløse Slægter” eller Arne Garborgs ”Trætte Mænd”.

Och i rysk litteratur förekommer liknande figurer i mängd, hos Turgenjev, Tjechovs tre systrar, Gontjarovs oföretagsamme Oblomov som har svår att ta sig ur sängen, till Ivan Bunins rotlöse man från San Francisco...

I Finland kallas de ”dagdrivargenerationen”, i Sverige hörde Bo Bergman dit, han som var född gammal och trött men blev allt yngre med åren, han dog som en pigg hundraåring. Ett bekant yttrande av hans kamrat Hjalmar Söderberg parafraseras av Per Erik Wahlund när han talar om Keyserlings ”övertygelse om livets svekfullhet, värdenas relativitet och själens obotliga ensamhet.” Och han erkänner att romankonflikterna ibland är en smula lavendeldoftande men finner mycket annat att beundra, ”den finslipade resonörskonsten, den psykologiska nyanseringsförmågan, kompositionens och stilens genomskinlighet och grace”.

Wahlund är imponerad av den keyserlingska impressionistiska naturbeskrivningen, nämner böckernas idélöshet (utan att mena det som kritik) och deras tidsbundet konventionella mansideal (kvinnorna är mera komplicerade), och citerar några rader ur romanen ”Fürstinnen” som belägg för en långtgående determinism: ”Wir können aus unserm Leben doch nicht das machen, was wir daraus machen wollen; es tut immer, was es selbst will.”

Keyserlings mittnovell är en folklivsrealistisk skildring av en ung kvinna vars man drar ut i krig. Hon blir med barn med en annan, men mannen återvänder. Det tar tid innan han förlåter hustrun för otroheten, slutar slå henne och erkänner förekomsten av en annans dotter i huset. Men han gör det dock. Det är ingen dålig novell, fast förutsägbar. Men de båda omgivande historierna är märkligare, med en egendomligt svävande och obestämd stämning under ljusa nätter.

På godset råder skarpa skillnader mellan herrskap och tjänstefolk, men älskande par stämmer möte i slottsparkens alléer och förbindelser förekommer över klassgränserna, som en initiationsrit för godsägarens son (säkert har tyska feministiskt inriktade forskare sedan länge slitit Keyserlings patriarkala kvinnosyn i stycken). Kvinnorna av folket är blodfulla, den adliga familjen anemisk. Där är Keyserling frispråkigare än bokens drygt hundra år låter ana. Godsägarens självmord blir ett sidostycke till yxhuggen i Tjechovs körsbärsträdgård. Den gamla ordningen sjunker undan i ett Litauen som marscherade in i en ny tid.

Per Erik Wahlund karakteriserar träffsäkert den tysk-baltiska godsägaradelns dåtida privilegierade leverne i Kurland, så som det speglas hos Eduard von Keyserling:

”Medan lantbefolkningen långsamt började göra sina anspråk gällande, levde de spleentyngda vivörerna och de anemiska skönheterna sitt eget liv innanför baroniernas gallergrindar, lustvandrade på trädgårdsgångar som sakta höll på att gro igen, matade svanarna i nateövervuxna dammar, förströdde sig med tennis eller krocket, anordnade baler och utflykter, förälskade sig i ovärdiga moatjéer och vårdade ömt sina krossade hjärtan, tills konvenansäktenskapet var ett faktum och de sista ilningarna av passion bäddades in i en tilltagande fetma.”

Ivo Holmqvist

_________________

- Schwüle Tage finns också att läsa gratis på Projekt Gutenberg - klicka här för att komma dit

Christine Drouard – Solange Sand ou la folie d’aimer

Av LENA KÅRELAND

Ett nytt perspektiv på den franska författaren George Sand får man i Christine Drouards intressanta studie Solange Sand ou la folie d’aimer.

I sin fiktionaliserade berättelse ger Drouard ordet åt Sands dotter Solange, den dotter som hela sin barndom stod i skuggan av den äldre brodern Maurice, moderns favorit.

Det är med Solanges ögon som vi får följa den berömda George Sands liv och leverne: älskarna som i snabb takt avlöste varandra, resorna och den omtalade vistelsen på Mallorca tillsammans med Chopin samt vardagstillvaron på herrgården Nohant, söder om Paris.

Solange, som tidigt sattes i pension i Paris, skrev brev på brev fyllda av längtan efter sin mor. Ofta fick hon vänta på svar, och svaren bestod ibland enbart av stränga förebråelser.

Läs mer...

Charles Lewinsky – Zehnundeine Nacht

Av MARTIN LAGERHOLM

Den schweiziske författaren Charles Lewinsky introducerades på svenska härom året med den intagande judiska släktkrönikan ”Meijers”.

Den välavvägda blandningen av verklighetsdiktning och magisk realism som präglade den episka romanen är ett dominerande drag också i berättelsesamlingen ”Zehnundeine Nacht”.

Som titeln skvallrar om handlar det om ett slags modern omskrivning av den klassiska sagosamlingen ”Tusen och en natt”, men där berätterskan Scheherazade är utbytt mot en prostituerad kvinna (Prinsessan), som efter varje sexualakt med en av sina stamkunder, en brutal och lågpannad förbrytargestalt (Kungen), mer eller mindre tvingas Läs mer...

Svenska författare på spanska

Av PETER LANDELIUS

Bokmässan har börjat i Madrid, och de nordiska bidragen väcker i år ovanlig uppmärksamhet.

Storsäljare som Stieg Larsson och Henning Mankell ger draghjälp, men deras lärare Per Wahlöö och Maj Sjöwall har långt tidigare haft trogna spanska läsare. Lars Gustafsson, P-O Enquist och Torgny Lindgren är redan representerade med flera titlar på spanska. Kjell Espmarks "Bela Bartok mot Tredje riket" översattes häromåret. Ett nytt namn i den spansktalande världen är Tomas Tranströmer med "Den halvfärdiga himlen".

Även här gäller att man helst ska vara publicerad på engelska först. Det är nog bara Norstedts som har intresserat sig för att marknadsföra svensk skönlitteratur här, så en hel del beror på personkontakter och tillfälligheter.

Kompetenta översättare från svenska till spanska växer inte på träd, men de kan vara till stor hjälp i sammanhanget -- Francisco Uriz och Marina Torres har under årens lopp inte bara översatt mängder av svensk litteratur, från Gunnar Ekelöf till Ingmar Bergman, utan också sett till att få den publicerad.

Och även i Spanien finns det ännu dödsföraktande förläggare som älskar böcker.




Ingmar Bergman - Persona


Tomas Tranströmer - El cielo a medio hacer


Torgny Lindgren - En elogio de la verdad


Lars Gustafsson -  Muerte de un apicultor

Juan Cruz – Egos revueltos

Av PETER LANDELIUS

Få om någon har en så central utsiktspunkt i den spansktalande världen som Juan Cruz.

Han har i tur och ordning varit utlandskorrespondent, redaktör för kulturbilagan Babelia, ansvarig för debattsidorna, chef för bokförlaget Alfaguara och allt-i-allo för mediakoncernen Prisas mångfacetterade kontakter med världens intellektuella.

Dessutom har han skrivit minst ett halvdussin egna böcker --därav en som handlar om en svensk familj på hans barndoms Teneriffa-- och sköter dagligen en livlig blogg med namnet “Vad var det jag sa” ("Mira que te lo tengo dicho",  El País)

Denne mångsidige man vann häromdagen det årliga essäpriset Comillas med memoarboken "Egos revueltos" (Tusquets, 2010; i mycket fri översättning "uppvispade egon"). Den handlar om stora och små kulturpotentater som han har mött och känt; börjar i en vindlande Läs mer...

Kärleksbrev som går i kors

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Ibland får man intrycket att eftervärlden intresserar sig minst lika mycket för Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs privatliv som för deras författarskap.

Människor som inte läst en enda av deras böcker har ändå hört talas om den ”pakt” de båda ingick i början av sin bekantskap och som gick ut på att de skulle vara fria att inleda erotiska förhållanden med andra personer, vid sidan av. Enda villkoret var att de berättade för varandra om sina nya kärlekar och att de fortsatte att se sitt eget förhållande som den stora, och nödvändiga, kärleken.

Det har ibland hävdats att Sartre var den som drog mest ”nytta” av parets pakt och att Beauvoir därigenom orsakades mycken svartsjuka, trots att även hon hade flera förhållanden vid sidan av, både med kvinnor och män. Och vad män anbelangar var det inte bara den amerikanske författaren Nelson Algren utan även journalisten Claude Lanzmann. Samt Jacques-Laurent Bost, en begåvad yngling som hade Sartre som filosofilärare i gymnasiet och tidigt drogs in i ”familjen” som kretsen kring Sartre och Beauvoir brukar kallas.

En som menar att det är totalt missvisande att utmåla Sartre som paktens ”vinnare” är Simones adoptivdotter Sylvie Läs mer...

Malcolm X

Av IVO HOLMQVIST

AFP rapporterar att Thomas Hagan som den 21 februari 1965 sköt ihjäl Malcolm X med ett hagelgevär i New Yorks Audubon Ballrooms, på 135e gatan strax norr om Harlem, snart är en fri man.

Visserligen avslogs samtliga sexton nådeansökningar som han sänt in under årens lopp. Men på senare tid tycks straffet har varit lindrigt, med frigång större delen av veckan och plikt att tillbringa bara två nätter bakom lås och bom.

Nyhetsnotisen skisserar snabbt vad som låg bakom mordet: Malcolm X hade brutit sig ur Elijah Mohammeds Nation of Islam och bildat sin egen konkurrerande Organisation for the Afro-American Unity, med tanke på vad som strax därpå hände ett lika ironiskt som utopiskt namn.

Jag råkade se och höra honom i en omgivning där han var en mycket främmande fågel. Dartmouth College i New Hampshire, på gränsen till Vermont, hör till de anrika amerikanska ivy league-universiteten, med murgrönsklädda väggar och en stolt devis från 1769: “Vox clamantis in deserto”, fast rösten ropar mindre i öknen än ekar mellan träden i New Englands barrskogar. Ett emblem visar kunskapstörstande indianer på skolbänken under en gran, vägledda av en pedagogisk 1700-talsliberal.

Mot slutet av 1930-talet radikaliserades studentkåren, man inbjöd den röde Sinclair Lewis att föreläsa. Han drack dock mer än han talade. Sedan återgick studenterna till den traditionella liberala ordningen, med inbjudna gäster av varierande politisk och kulturell schattering.

Robert Frost, betydligt nyktrare än Sinclair Lewis och Scott Fitzgerald som också kom dit, blev poet in residence på femtiotalet, en äldre vithårig herre som skrev kärva dikter, inte olik en romersk senator. Han hörde hemma i grannskapet där han hade sin farm.

Jag fick stipendium till Dartmouth 1964, året efter Robert Frosts död och mordet på Kennedy men före de stora Vietnamdemonstrationerna och den andra och häftigare radikaliseringsvågen. Men alldeles lugnt var det inte ens den hösten, när republikanen Barry Goldwater just slagits ut av demokraten Lyndon B. Johnson.

Malcolm X talar på Audobon Ballroom 1964

Malcolm X bjöds i den vevan in att föreläsa på Dartmouth - det var säkert fullpackat i salen fast det har jag inget minne av - och han bodde sedan över på Cutter Hall, det internationella studenthus där jag delade ett gavelrum längst upp.

Jag hade turen att få vara med runt det ovala bordet under den lunch som bestods honom på morgonen efter hans framträdande. Han var en mager man med glasögon, vältalig och snabbtänkt, och påfallande välklädd i svart kostym med smala byxben, vit skjorta och smal svart slips som var på modet den gången (jag var tjugo, jag inser nu att han var dubbelt så gammal).

Vad han sade har fallit mig ur minnet, men inte stämningen runt bordet som blev allt mera irriterad och eldfängd ju längre frukosten framskred. I gruppen fanns förutom den storögde studenten från det neutrala Sverige som mest bara satt och gapade också amerikanska seniors som läste på sista året. De i gruppen som kom från sydstaterna härsknade till alltmer och häcklade den militante muslimske ledaren som dock var överlägset snabb i repliken och behöll ett iskallt lugn, han hade vanan inne från stormiga möten.

Ett halvår senare sköts han alltså ihjäl, och blev en legend. För knappt tjugo år sedan gjorde Spike Lee en film om honom som länge gick för fulla hus, inte bara i USA. Under de båda sista åren av sitt liv skrev Malcolm X sin ”Autobiography” med hjälp av Alex Haley som senare gjorde succé med sin roman ”Roots”, en släktsaga om afrikanen Kunta Kinte som togs till fånga och blev slav i Amerika, och hans många ättlingar. Med tanke på att Malcolm X reste långt och länge i både Afrika och Europa under sin sista tid var det nog Haley som gjorde grovjobbet.

Hursomhelst är det en bok som står sig bra bland andra liknande klassiker som Booker T. Washingtons ”Up from Slavery", Richard Wrights romaner, och Billie Holidays memoarer "Lady sings the Blues" (henne kände Malcolm X, liksom han var nära bekant med boxaren Cassius Clay, särskilt sedan denne ändrat sitt namn till Mohammed Ali).

Jag borde kanske leta fram de aerogram som jag skickade över Atlanten det året, i ett av dem står säkert mycket mer om mina intryck av Malcolm X den gången han var en ropande röst på Dartmouth…

Ivo Holmqvist

Alissa Walser – Am Anfang war die Nacht Musik

AV MARGARETA FLYGT

Alissa Walser berättar i sin strålande romandebut om magnetisören Franz Anton Mesmer (1734-1815).

Det är inte första gången Mesmers liv har varit stoff för en roman, både PO Enqvist och Stefan Zweig har fascinerats av denne man som verkade mellan vetenskap och ockultism.

Walser berättar om hur Mesmer tar emot en blind flicka, pianisten Maria Theresia Paradis, för att ge henne tillbaka synen.

Patienten och Mesmer möts i sin kärlek till musiken och snart visar flickan de första tecknen på bättring. Visserligen Läs mer...

Tanguy Viel – Paris-Brest

Av MARIANNE JEFFMAR

Tanguy Viel är född 1973 och bor i den bretonska staden Nantes. Av hans tidigare romaner är ”L´Absolue perfection du crime” översatt till svenska under titeln ”Ett helt fulländat brott”. En annan högintressant bok av hans hand är ”Insoupconnable”. Hans romaner har fått kritiker att tänka på Patricia Highsmith och Alfred Hitchcock.

Vem är unge Kermeur? frågar sig berättarjaget i Paris-Brest, denna bretonska kriminalgåta. Och vad har han att göra såväl i den ”familjeroman” berättarjaget skriver som i själva romanen?
Läs mer...