Startsida » utländska böcker » Senaste

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Bloggar Ivo HolmqvistDen 13 maj 2012 | 1 kommentar
Av IVO HOLMQVIST

”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle.

Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören hördes. Paul Johnson visade i The Spectator (essän kom sedan med i hans samling ”Intellectuals”) att runan kunde ristas på annat vis. Han blåste undan all rökelse genom att påminna om många obehagliga sanningar hos denna stridbara amerikanska.

Hennes demokratiska sinnelag var det lite si och så med. Hon hörde i det allra längsta till de benhårda stalinisterna som gillade att dra på propagandaturnéer i Sovjet, och hon var en ivrig försvarare av trettiotalets skådeprocesser och den stora terrorns utrensningar. Och hennes roll under McCarthy-tidens kommunisthets under det kalla kriget var kanske inte riktigt så heroisk som hon själv ville göra gällande i den bittra memoarboken ”Scoundrel Time” (en av den tidens skurkar återfinns i bild på omslaget till pocketupplagan, den svartmuskige kommunistätaren Richard Nixon). Visserligen kom hon med ett ofta citerat yttrande när hon vägrade svara på HUAC-kommiténs alltför närgångna insinuationer om oamerikansk verksamhet och frågor om samröre med kommunisterna: ”Jag varken kan eller vill skräddarsy mitt samvete så att det passar dagens mode.”

Men Paul Johnson påpekade att hon inte pressades så värst hårt under utskottsförhören. Värre gick det för den man som hon sammanlevt med under trettio års tid, fram till hans död, deckarförfattaren Dashiel Hammett. Betydligt modigare var bland många andra Diana Trilling som därför råkade ut för Lillian Hellmans vrede. Det gjorde också Mary McCarthy, en lika tough cookie, som hade varit gift med den store kritikern Edmund Wilson i ett stormigt äktenskap. McCarthy var minst lika vass och elak: ”Lillian Hellman ljuger ständigt till och med när hon säger och och men”. Av det blev det en utdragen och hätsk ärekränkningsprocess som inte hann avslutas medan Hellman ännu var i livet.

Intressantast var vad Paul Johnson hade att säga om det långa kapitlet i Lillian Hellmans sena minnesbok ”Pentimento” som handlar om hennes amerikanska väninna Julia och nazisternas inmarsch i Wien 1938. Alla som såg filmen, med Jane Fonda som Lillian Hellman och Vanessa Redgrave som Julia, greps av den gastkramande historien som man trodde var grundad på självupplevelse. Filmen fick ett par Oscars. Men inte ens den berättelsen hade Lillian Hellman ensamrätt på, visade det sig.

En litteraturvetare på Boston University, Samuel McCracken, plöjde genom tågtidtabeller och passagerarlistor för 1938, lade biljetter under lupp och granskade alla fakta i målet. Någon Julia hittade han inte, som man kan se i hans artikel ”Julia and Other Fictions by Lillian Hellman”. Inte heller höll hon sig alltid nära sanningen då hon skrev om sina upplevelser av inbördeskrigets Spanien och om möten med Hemingway, det hade stjärnreportern Martha Gellhorn (en tid gift med Hemingway) avslöjat i en tidigare artikel där hon hade en förödande glosa för en del av Hellmans påstådda självupplevelser: de var ”apocryphisms”.

Än mera besvärande för sanningshalten i Hellmans bok var ”Code Name: Mary”, en självbiografi som kom 1984, skriven av en amerikansk psykoanalytiker, Muriel Gardiner, som visade att allt vad Hellman påstod att Julia hade gått igenom i själva verket var Gardiners egna erfarenheter, med den enda skillnaden att hon överlevde nazisternas inmarsch medan Julia inte gjorde det. Slutsatsen: Lillian Hellman hade aldrig någon kompis som hette Julia, hon knyckte fräckt Muriel Gardiners historia som var känd av den man som senare blev Lillian Hellmans advokat. När McCracken och andra skrev brev till henne och bad henne utreda det rätta förhållandet fick de aldrig något svar, och det kan ju tyckas graverande. När Paul Johnson och McCracken var färdiga med denna fajt var det inte så värst mycket kvar av Lillian Hellmans originalitet eller frihetspatos.

Men hennes trettiotalspjäser är förstås bra, tills nästa litteraturvetare kommer på var hon knyckt historien. Fler fakta i målet kom i det flertal biografier som följde, av William Wright, Deborah Martinson och Carl Rollyson som också åstadkommit en inte särskilt bra bok om Rebecca West.

Nu har Alice Kessler-Harris på nytt gjort upp räkningen i ”A Difficult Woman: The Challenging Life and Times of Lillian Hellman (Bloomsbury) som får bra betyg i The Economist där recensenten avslutar med att nämna den hätska rättsprocessen mellan de båda stridslystna damerna Hellman och McCarthy, men rundar av med några försonliga rader:

After years of defending civil liberties and criticising rapacious wealth-seeking, Hellman ended her days seeming like a greedy and vengeful censor. This is a shame. Hellman may not have been the hero of her reminiscences, but she spent a lifetime believing it was the duty of engaged citizens to fight racism, alleviate poverty and protect civil liberties. (…) She made some foolish choices, but Lillian Hellman was often on the right side of history. Too bad so many of her good ideas have been tossed out with the bad ones.

För övrigt inkluderade den ultrakonservative Norman Podhoretz en intressant essä om henne i sin bok “Ex-Friends” från 1999 – de andra forna vännerna som han sade upp bekantskapen med var Lionel och Diana Trilling, Norman Mailer, Allen Ginsberg och Hannah Arendt.

Dessutom är den långa uppslagsartikeln om Lillian Hellman på Wikipedia uttömmande faktarik, med många intressanta länkar. Och ”The Little Foxes”, filmen som William Wyler gjorde 1941 på hennes pjäs, går fortfarande att se, tack vare filmens djupfoto av fotografen Gregg Toland (mer berömd för samma sak i Orson Welles ”Citizen Kane”), Dorothy Parkers inblandning i manuskriptet, och Bette Davies i huvudrollen.

________________

- Se en trailer om filmen Julia

Sand
Wolfgang Herrndorf

TyskaDen 6 maj 2012
Av MARGARETA FLYGT
Förra årets tyska litterära överraskning var Wolfgang Herrndorfs roman Tschick. I år vann hans nya roman Sand Leipzigs bokmässas romanpris. Om Tschick beskrev det goda i människan, visas människans mörkare sidor i Sand, men komiken är densamma.

Herrndorfs roman utspelar sig i nordafrikanska öknen samtidigt som attentaten ägde rum i Münchens olympiaby 1972. Hela romanen är en samling av misslyckanden och knäppskallar. En man med amnesi ska skaffa fram en mina, en ung vacker amerikanska och två bedagade, trötta kriminalare ska reda ut fyra mord.
Läs mer...

Sociolog utan gränser
Geir Angell Øygarden – Bagdad Indigo

Nordiska språkDen 8 januari 2012
Av TOMAS FORSER
I Karl Ove Knausgårds Min kamp förekommer namnet Geir på åtskilliga sidor. Det refererar till olika personer i författarens tillvaro. Redaktörer, förläggare och kompisar.

Den man blir mest nyfiken på är den nära vännen Geir Angell Øygarden. Sociologen som i lärdomsstaden Uppsala skrev en avhandling om boxning med titeln Den brukne neses estetikk.

Läs mer...

Nyttigt men farligt
Om Nicholas Carr – The Shallows. What The Internet Is Doing To Our Brains

EngelskaDen 22 december 2011 | 4 kommentarer
Av PETER LANDELIUS
”Whatever attracts my attention shall have it.”
R.W. Emerson

I Platons dialog Faidros varnar Sokrates för riskerna med det moderna kommunikationsmediet. Nu när allt flera kunskaper förvaras i skrift, menar han, hotar vår minnesförmåga att försvagas, och därmed minskar vår förmåga till självständigt tänkande. Gutenbergs uppfinning gjorde också sin samtid betänksam: kyrkan skulle mista sitt kunskapsmonopol när oupplysta läsare fick tillgång till kunskap som de inte kunde hantera. Redan på 1600-talet klagade många över den ”information overload” som överflödet av böcker medförde för den som ville följa med sin tid. Och på 1800-talet troddes de nya ånglokens buller och stress orsaka mentala skador på tågpassagerarna, precis som mobiltelefonerna idag.
Läs mer...

Frédéric Beigbeder – Un roman français

FranskaDen 14 november 2011 | 1 kommentar
Av FREDRIK ROSVALL
Författaren och medieprofilen Frédéric Beigbeder (född 1965) är ungefär lika uppskattad på en del håll som han är ratad på andra. När begreppet ”bobo” (bourgeois-bohème) myntades för tio år sen kom han snabbt att räknas som typisk för denna urbana hybrid av snobbism och ytlig alternativism. Han har arbetat med PR, varit programledare på Canal +, redaktör på förlaget Flammarion och där instiftat Prix de Flore (med namn efter Sartres favoritkafé i Saint-Germain-de-Près). Priset delas ut till unga lovande franska författare och har bl.a. gått till Michel Houellebecq (1996).
Läs mer...

Señora Mirs heta tårar
Juan Marsé – Caligrafía de los sueños

SpanskaDen 13 augusti 2011
Av PETER LANDELIUS
Bakom den kryptiska titeln “Caligrafía de los sueños” (Drömmarnas kalligrafi) döljer sig en berättelse från det sena fyrtiotalets fattiga Barcelona, besegrat i inbördeskriget och förtryckt av frankistregimen. Det har inte hindrat Juan Marsé att skriva en rolig, känslig och spännande intrig kring den ömsinta massösen Victoria Mir och hennes komplicerade kärleksaffärer.

Huvudperson är dock den femtonårige “Ringo” (född Domingo), son till Victorias väninna Berta och den argsinte anarkisten Pep som brukar svära litet för högt över frankisterna och extraknäckar som smugglare när inkomsterna från råttutrotningen inte räcker till.
Läs mer...

Umberto Eco – Il cimitero di Praga

ItalienskaDen 13 mars 2011 | 1 kommentar
Av BARBARA CZARNIAWSKA
Mästaren är tillbaka, och ännu en gång får läsarna smaka på en litterär delikatess som tillagats av en semiotiker (mina metaforer är starkt påverkade av originalet...). I Il cimitero di Praga ("Begravningsplatsen i Prag" - titeln anspelar på en mycket känd och gammal judisk begravningsplats i Tjeckiens huvudstad) väver Eco in en fabula med en sujet (dessa ryska Formalisters termer förklaras i slutet av boken men är inte nödvändiga för att förstå de två berättelserna).
Läs mer...

Paul Lendvai – Mein verspieltes Land. Ungarn im Umbruch

TyskaDen 6 mars 2011
Av RICHARD SWARTZ
Den ungerske publicisten och journalisten Paul Lendvai, sedan den ungerska revolutionen 1956 bosatt i Wien, uppfattas med rätta som en av de mest sakkunniga experterna när det gäller detta land; hans tidigare böcker över revolutionen och Ungerns historia måste gälla som populärhistoriska standardverk.
Läs mer...

Gisela von Wysocki – Wir machen Musik

TyskaDen 11 januari 2011 | 1 kommentar
Av MARTIN LAGERHOLM

En nostalgisk men osentimental fläkt från förr och ett stilsäkert tidsdokument från en värld och en kultur som inte längre finns. Så skulle man kunna sammanfatta den tyska manusförfattaren och essäisten Gisela von Wysockis senaste prosabok, den självbiografiskt genomsyrade berättelsen Wir machen Musik.
Läs mer...

Bernd Stiegler – Reisender Stillstand

TyskaDen 10 augusti 2010
Av MARTIN LAGERHOLM
När Montaigne 1570 drog sig tillbaka till sitt torn i slottet Montaigne i Bordeaux, skapade han litteraturhistoria med sina fria och prövande essäer.

Att på så vis ”uppfinna” jaget i världen på en isolerad plats bildade snart skola och fick sin kanske mest radikala utövare i fransmannen Xavier de Maistre och dennes stilbildande ”Resa i mitt rum” (1795).

I litteraturvetaren och redaktören Bernd Stieglers kulturhistoriskt stimulerande och Läs mer...

Alain Badiou & Alain Finkielkraut – L’explication

FranskaDen 25 juli 2010 | 1 kommentar
Av JACOB CARLSON
Frågor om nationell identitet, integration och mångkultur dryftas i de flesta europeiska länder. De grundläggande frågeställningarna är till stor del likartade. Den franska debatten skiljer sig dock något från den svenska genom sin återkommande och starkt symboltyngda hänvisning till ”republikens värden”. Den franska nationen har rötter i det medeltida och tidigmoderna Europa. Alltsedan revolutionen utgör emellertid också upplysningsfilosofernas idéer om sekularism och mänskliga rättigheter centrala komponenter i berättelsen om Frankrike.
Läs mer...

Christian Gailly x 3

FranskaDen 21 juli 2010 | 1 kommentar
Av FREDRIK ROSVALL
Christian Gailly är jazzsaxofonisten som blev författare och som däremellan både utbildat sig till värmetekniker och öppnat en mottagning för psykoanalys. Vändningar och intressen som återkommer i hans idag 14 romaner.

Född i Paris 1943 och uppväxt under tämligen enkla förhållanden, fick han som 16-åring en saxofon av sin far och började spela på nattklubbarna i Saint-Germain-de-Près. När framgångarna uteblev fick han sadla om och förmedlar nu istället jazzens explosiva och bångstyriga energi i berättelser där intrigerna löper på med ett minimum av fördröjningar.
Läs mer...

Sommarläsning (7): Ricarda Huch

BloggarDen 3 juli 2010
Av IVO HOLMQVIST

”The Last Station”, den nya filmen om Leo Tolstojs sista dagar och död (Helen Mirren och Christopher Plummer är stiliga också när de grälar, fast jag saknar Tolstojs potatisnäsa), fick mig att läsa på nytt ”Der letzte Sommer”. Ricarda Huchs korta roman kom 1910, samma år som Tolstoj på flykt från hemmet avled på den sydryska järnvägsstationen.

Hon var född 1864 i Braunschweig, doktorerade i historia i Zürich, och dog 1947. För Thomas Mann var hon ”die erste Frau Deutschlands”, och hennes tidiga roman ”Erinnerungen von Ludolf Ursleu” handlar liksom hans Buddenbrooks om en undergångsmärkt borgarfamiljs sönderfall.

På foton kan hon påminna om Rebecka West i England eller Marika Stiernstedt här hemma, med samma stramt aristokratiska hållning, samma höga kragar, samma fotsida dräkter. Hennes skönhetsdyrkande och sorgmodiga poesi blev tidigt uppmärksammad och passade in i tiden. Den var inte olikt det som skrevs kring förra sekelskiftet i Sverige, av Sven Lidman och andra skönandar. Bertil Malmberg har träffande talat om ”passionens guld- och purpursken som förlänar en så skälvande eldglans” åt hennes kärlekslyrik.

Hennes omfångsrika historiska romaner har fortfarande sina läsare, som ”Der grosse Krieg”, ett profetiskt trebandsverk om trettioåriga kriget, tillkommet just före första världskriget, och en annan bok handlar om Wallenstein. I en tidigare skrift där fiktionen på samma vis byggde på grundlig källforskning beskrev hon Garibaldis väg till makten och Italiens enande, och en av hennes essäsamlingar behandlade ”Das Risorgimento”. Hon var också en produktiv litteraturhistoriker, med romantiken som sitt särskilda intresseområde, och hon skrev också om ”Michael Bakunin und die Anarchie”.

Till skillnad mot bland andra Gottfried Benn var hon rakryggad i sin opposition när nazisterna tagit makten 1933 och begärde genast sitt utträde ur Preussens Akademie der Künste som hon valts in i tre år tidigare, som första kvinna: ”Was das jetzige Regierung als nationale Gesinnung vorschreibt, ist nicht mein Deutschtum.”

Dessutom behärskade hon likt Hermann Hesse och Thomas Mann den halvlånga berättelsens form. Redan 1954 kom en tysk film på ”Der letzte Sommer”, och för tjugo år sedan transponerade Suzanne Osten om romanen till svenska förhållanden i sin intressanta fast lite spretiga ”Skyddsängeln” (så heter också Madeleine Gustafssons försvenskning från 1989).

Det är historien om en rysk guvernör som vilar ut från tjänsteförpliktelser på sitt lantställe utanför St. Petersburg, omgiven av sin familj: hustru och tre tonåriga barn. Anarkistiska attentat gör livet farligt för den som arbetar i det beståendes tjänst (samma sak skildrade Per Olov Enquist och Anders Ehnmark i pjäsen ”Mannen på trottoaren”, med mordet på von Plehve 1904 i centrum). Guvernörshustrun ängslas, och en ung man anställs som livvakt och sekreterare åt hennes man. Fast den klartänkte studenten är inte den han utger sig för att vara. Lju charmar familjen med sin världsvana, sin förmåga att gjuta olja på upprörda vågor, och sin behärskning av de mest skilda materier.



Men han är inte harmlös, och gradvis blir familjen varse en viss distansering hos honom. Lju är alltför intelligent. Läsaren anar de rätta sammanhangen redan i denna brevromans allra första epistel, och intrigens våldsamma upplösning blir man tidigt förberedd på. Trots det kommer den plötsligt och drabbande. Det är skickligt gjort, med små medel förskjuts stämningar och attityder de sex kontrahenterna emellan. Det avslöjas i de brev som de växlar inbördes men också till utomstående, till en faster, och till Ljus medsammansvurne anarkistkumpan. Den politiska handlingen – guvernören har låtit stänga universitetet på obestämd tid för att kväsa oroshärdar, upproriska studenter har förvisats till Sibirien, dödsdomar har utfärdats – får en privat parallell i diverse känsloförvecklingar.

De båda tonårsflickorna Jessika och Katja förälskar sig var och en på sitt vis i Lju, och husets son blir hans nära vän. Det hettar till mellan guvernören hustru Lusinja och Lju, fast mer i Susanne Ostens filmatisering, i romanen är vad som försiggår dem emellan mera återhållsamt antytt. Guvernören själv skriver bara ett enda brev där en moders nådeansökan för sin dödsdömde son avslås. Han är en överansträngd ämbetsman, lojal mot sin arbetsgivare, men med problem både offentligt och privat. Även om han inser systemets fel och brister fyller han sina plikter utan synbara samvetskonflikter.

Hans båda äldsta barn engagerar sig på studenternas sida och ordnar alternativ undervisning i privat regi. Delvis därför sänds husets ungdomar iväg till utlandet. Det är hälsosammare att studera i Berlin eller Paris under dessa oroliga månader när tsarväldet hotar att braka samman, fast det allstå vacklade vidare ännu sju år. Den ryska sekelskiftesatmosfären är väl fångad, Ricarda Huch var säkert väl påläst hos Tjechov, Turgenjev och andra samtida ögonvittnen. Automobilen är tidens blänkande nymodighet, en sådan köper guvernören. Den alkoholiserade kusken kör förstås i diket, och studenten Lju får hjälpa till med det mekaniska.

Han övertalar dessutom sin arbetsgivare att investera i en annan teknisk uppfinning, en skrivmaskin. Den blir det utlösande redskapet i attentatet sedan studenten sett till att den apterats. När den exploderar har Lju lämnat sin arbetsplats och ungdomarna befinner sig på annat håll. Guvernören mördas, allt enligt de vänsterradikalas plan, men även hans hustru omkommer. Lju är inte okomplicerad, han visar ett visst mått av tveksamhet och villrådighet, och aningen av ont samvete. Men klarsyntast i denna onda tid är guvernörens hustru Lusinja:

”O Gott, alle Leute haben Recht, alle die, welche hassen und morden und verleumden – o Gott was für eine Welt.”


Ivo Holmqvist

P.S. Det stämmer inte helt att guvernören skriver bara ett enda brev, men hans andra blir hans sista, oavslutat och oavsänt. Med tanke på vad som händer honom och skrivmaskinen på bokens allra sista rad stör det mig att vi kan ta del av det – någon ordning i det berättartekniska får det väl vara…

Citatet från Bertil Malmberg finns i hans inledning till ”Vita nätter”, försvenskningen av Ricarda Huchs långa berättelse ”Weisse Nächte”. Den kom i Tidens tyska klassiker 1957, en elegant historia som Karen Blixen inte skulle ha skämts för. Där uppträder en lindansare och hans dödsfiende, en polisprefekt med skumt förflutet, folk som väntar på att förvisas till Sibirien, och tsarfamiljen som bjuds på cirkus av den franske ambassadören Paléologue. Man kan undra hur identisk han är med den berömde diplomaten Maurice P som bland mycket annat skrev ner sina minnen från det sista ryska hovet.

_________________

- Se en trailer för The last Station:

Uruguays skenbara långsamhet. VM från sidan (7)

Bloggar Jan NormingDen 2 juli 2010
Av JAN NORMING

Laget har alltid förefallit långsamt.

För fyrtio år sedan gick Uruguay till semi. Störst av alla var Pedro Rocha. Till vardags spelade han i Peñarol som var världens bästa lag. I Montevideo minns man Rochas mål i detalj.

Också de som inte var med minns. Så långsamt såg det ut att gå.

Men skenet bedrar. Om uruguayanerna inte är lika snabba som andra beror det på att de inte behöver. De står rätt. Mot Sydkorea var det rent vackert att se.

De rörde sig i regnet som en slow motion-upptagning på sig själva.

Hem till Cinecittà. VM från sidan (5)

Bloggar Jan NormingDen 27 juni 2010
Av JAN NORMING

Det bästa som kunde hända. Nu är de ute. Basta!

Och jag som älskade Italien så mycket. De har alltid varit mina favoriter. Men vem orkar se mer av fusket. È troppo!

Tystnad! Tagning! Kameran går. De Rossi slänger sig handlöst i reprisens slow motion medan kompisarna är framme och gratulerar till straffen mot Nya Zeeland.

Mot Slovakien får han igen det. Det kallas nemesis. Hans felpass i eget straffområde bäddar för Vittek som ger Slovakien ledningen - och sedan tar det slut och VM är över.

För Romaspelaren återstår bara att åka hem till Cinecittà.

Sommarläsning (6): James Hilton

Bloggar Ivo HolmqvistDen 26 juni 2010
Av IVO HOLMQVIST

”Goodbye Mr Chips” av James Hilton är historien om latinläraren som på sin ålderdom minns alla generationer elever han sett passera på internatskolan Brookfield, inte sällan far, son och sonson, och den korta tiden av lycka han förunnats.

Den trycktes i julnumret 1933 av British Weekly och sommaren därpå i Atlantic Monthly, och blev en pyramidal framgång på båda sidor Atlanten när den kom som bok. Den filmades 1939, med Robert Donat och Greer Garson och i regi av Sam Wood. En onödig nyversion kom senare, fast Peter O´Toole är bra som Chips. Petula Clark finns också med, fast jag har glömt om hon brister ut i sång…

Chips som egentligen heter Chipping pensioneras året före första världskriget, efter mer än sextio år i katedern. Men han gör ett inhopp när de flesta av hans yngre kolleger kallats in och många stupat i skyttegravarna. Och när freden kommer drar han sig tillbaka igen, till sin våning mittemot skolan. Hans stillsamma vardagsrutin bryts bara när nya elever bjuds in på te.

Louis de Geer, gymnastikläraren på Lundsberg med engelska erfarenheter, hade redan fyra år tidigare börjat sin hurtfriska krönika om Gunnar Wigelius (”Wajgilius”) som hamnar på Singleton, först som elev, senare som lärare, och till slut som rektor, och där nästa världskrig spelar stor roll.

Tidigare samma ödesdigra 1933 som berättelsen om Chips kom ”Lost Horizon”, James Hiltons genombrottsroman som filmades fyra år senare, i regi av Frank Capra och med Ronald Colman i huvudrollen. Filmen är fortfarande sevärd trots all sentimentalitet och trots kitschiga kulisser. En senare version från 1973 är usel, trots alla ansträngningar från Liv Ullmann, Peter Finch, Charles Boyer och John Gielgud. Boken går fortfarande an. Vi hade den hemma i den svenska versionen, ”Blå månen”, bunden i mjukt rött läder, en riktig lyxupplaga. Det är en fabel på hög höjd.

Tre män och en kvinna flyr undan oroligheter i Kina och hamnar ombord på ett plan vars gåtfulle pilot ställer kursen mot ett okänt mål. Man hamnar i Shangri-La, ett kloster i en undangömd bergsdal dit få funnit vägen (samma berättarknep använde sig tecknaren Alfred Kubin av i sin enda roman, den fascinerande ”Die andere Seite”). Miljön är inte alldeles olik Lhasa i Tibet, länge ett förbjudet område.

Malison, den yngre engelsmannen i sällskapet, vill bryta upp fortast möjligt och ta sig tillbaka till London. Men storsvindlaren Barnard är efterlyst av Interpol och stannar helst, liksom miss Brinkow som är missionär och som lika gärna kan omvända hedningar i dessa okända trakter.

Den fjärde är den intressantaste, den eftertänksamme konsulatstjänstemannen Conway som får kontakt med klostrets mystiske Storlama vars efterträdare han utses till även om han inte hinner så långt.

I en mera krävande form återkom en liknande intrig ett dussin år senare, i Herman Hesses ”Glaspärlespelet” om Joseph Knecht som hamnar i Kastalien och blir stormästare. Fast också han får nog av utopin.

I ”Lost Horizon” smyger James Hilton in en kärlekshistoria mellan den impulsive Malison och den evigt unga Lo-Tsen. När hon lämnar den undangömda dalen åldras hon till oigenkännlighet på en minut, en knalleffekt som är det man minns bäst från filmen. Bokens politiska budskap, fred och frihet mot krig och förtryck, är lika aktuellt nu som när boken skrevs.

_________________


- Se ett klipp ur filmen Good-Bye Mr Chips från 1939:


- Här ett klipp ur Lost Horizon från 1973:


Benjamin Stein – Die Leinwand

TyskaDen 20 juni 2010
Av MARGARETA FLYGT
Benjamin Stein tar med sin roman upp en judisk berättartradition som fanns i Tyskland långt innan författare som Philip Roth gjorde det till ett amerikanskt signum. Underhållande, briljant och tänkvärd.

”Die Leinwand” handlar om två män som söker sina minnen, om förträngning, glömska och tysk-judisk identitet. Benjamin Stein använder sig av den sanna historien om Binjamin Wilkomirski som skrev en bok om sin tid i ett koncentrationsläger. En journalist uppdagade att Wilkomirski egentligen hette Bruno Dössekker och varken var offer för förintelsen eller jude.
Läs mer...

Von fremden Ländern und Menschen

Bloggar Ivo HolmqvistDen 8 juni 2010
Av IVO HOLMQVIST

En dryg tredjedel in i Göran Tunströms roman ”Juloratoriet” har den unge Sidner, han vars mamma Solveig omkommit när hon cyklat i väg till en körrepetition av Bachs oratorium, träffat den romantiska Fanny Udde som släpper ner sitt långa hår för honom.

Men de blir avbrutna när den kinesiska klockan på dörren till Fannys sybehörsaffär pinglar. Sidner blir kvar i det inre rummet där det finns en väldig svart flygel:

Åh, hans händer darrade, han sprang fram till pianostolen och utan att tänka sig för började han spela Schumanns Von fremden Ländern, det var som att fortsätta flykten in genom ytterligare en dörr. Han kastade huvudet bakåt och flöt iväg. Ett sådant instrument hade han aldrig spelat på!


Likt Orfeus som ger sig till underjorden på jakt efter sin döda Eurydike ger sig Sidners pappa Aron av på väg till Nya Zeeland, inser det dåraktiga i företaget och hoppar i havet innan han kommer fram. Fram kommer däremot Sidner så småningom, och den son han får med Fanny kommer att fullfölja farmors musik när han som berömd dirigent är tillbaka i Värmland för att ta sig an just Bachs oratorium. Det är där denna mycket musikaliska roman börjar.

Hur lät det när Sidner lekte fram Schumann på flygeln? Därom ger boken inget besked. Selma Lagerlöf som avbrutit intimiteterna förebrår i stället Fanny för hennes naivitet, särskilt passionen för den store upptäcktsresanden Sven Hedin.

Hur ska man spela Schumanns Kinderszenen? Man kan följa komponistens egna råd:

”Ansträng dig att spela lätta stycken väl och tillfredsställande, Det är värt mer än att spela svåra kompositioner dåligt ... Klinka aldrig på pianot. Spela alltid bestämt och aldrig ett stycke till hälften.”


Alla stora pianister har gett sig i kast med Schumann, mest ihärdigt Jörg Demus, Peter Frankl, Claudio Arrau och Wilhelm Kempff, och det finns filmer från den åldrade Alfred Cortots mästarklasser i konsten att drömma fram Schumann. Kanske har Glenn Gould också spelat honom, i varje fall passar ett annat Schumann-citat in märkligt väl på just honom:

”Du måste inte bara utföra dina stycken med fingrarna utan du måste också kunna gnola dem utan pianot. Stärk din fantasi så att du kan bevara i minnet inte bara ditt styckes melodi utan också de fullständiga harmonierna.”


Gould nöjde sig som bekant inte med att gnola utan piano. I hans Bach-tolkningar hörs inte bara instrumentet utan också pianisten själv. Vissa finner det besvärande, jag uppskattar denna absoluta inlevelse i musiken. Likadant gör Pablo Casals när han spelar Schumann, han nynnar i kapp med den musik han framför, både i cellokonserten och de fem styckena i folkton.

Fast han bara blev 46 hann Schumann med mycket, förutom alla kompositioner också åtta barn med sin Clara, det sista postumt. Under sina båda sista år ansattes han av hörselhallucinationer, oftast en ihållande ton på a – tinnitus? – men ibland musik för full orkester, fylld av änglar och demoner. När det blev som värst försökte han dränka sig i Rhen men fiskades upp och återhämtade sig hjälpligt. Sedan togs han på egen begäran in på ett hospital som var försett med piano. Den 29 juli 1856 var plågan över.

Varför dessa rader just nu om dem som diktat och drömt om främmande länder och folk? Förstås för att det liksom i Chopins fall är jubileumsår. Robert Schumann föddes i sachsiska Zwieckau för jämt tvåhundra år sedan, den 8 juni 1810.

Ivo Holmqvist

____________

- Glenn Gold spelar Bachs Goldbergvariationer (Youtube):


- Pablo Casals spelar Schumanns cellokonsert (Youtube):

Jacques Attali – Bruits

FranskaDen 29 maj 2010
Av RUTH LÖTMARKER

Världen ska inte betraktas, man ska lyssna till dess musik.

Det är den tes som författaren, ekonomen och musikälskaren Jacques Attali framför i sin helt reviderade nyutgåva från 2001 av boken "Bruits" (Ljud/Oljud; 284 s., Fayard). Det är en bred skildring av musikens betydelse århundradena igenom. Musik och samhälle förändras båda men det är musiken som går före och visar i vilken riktning förändringen går.

I tidernas begynnelse levde alla i fruktan för våld och rivalitet. Musiken framträdde som en motkraft. Den födde drömmar om harmoni och ordning.
Läs mer...

Sommarläsning (1): Erskine Caldwells Georgia Boy

EngelskaDen 27 maj 2010
Av IVO HOLMQVIST

Egentligen är det mera Birger Lundquists eleganta bläckteckningar än texten som jag kommer ihåg från förra gången jag läste Erskine CaldwellsGeorgia Boy” (de gjordes för den svenska översättningen men återfinns också i den amerikanska pocketupplagan från Signet). Med få streck sammanfattar illustrationerna den loja stämningen i det amerikanska bomulls- och bibelbältet, befolkat av färgade och vita, alla lika fattiga.

”The white trash” står i centrum för Caldwells romaner och noveller från sydstaterna som ibland är parodiska, ibland sentimentala, och ofta båda sakerna samtidigt. Han skrev mycket, och inte allt var av samma höga klass.

Men en handfull titlar kommer säkert att leva ett bra tag till. Dit hör romanerna ”God´s Läs mer...

Camilleri om Leonardo Sciascia som politiker

ItalienskaDen 17 maj 2010
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Succéförfattaren Andrea Camilleri fyller i september 85 år. Men han visar för den skull inga tecken på sviktande produktivitet. Snarare tvärtom. Det sprutar hela tiden böcker ur honom, inte bara Montalbano-deckare utan också ”vanliga” romaner, berättelser från Sicilien, ibland med historiska motiv, och även mer direkt politiska böcker om den sicilianska maffian (t.ex. Voi non sapete. Gli amici, i nemici, la mafia, il mondo nei pizzini di Bernardo Provenzano, förlaget Mondadori 2007) eller dagens italienska politiska situation (t.ex. Un inverno italiano. Cronache con rabbia 2008-2009, Chiarelettere 2009, skriven tillsammans med journalisten Saverio Lodato, författare till flera oumbärliga böcker om maffian).

Camilleri visar också, som den utpräglat sicilianske författare han är, ett särskilt intresse för andra sicilianska författare, typ Luigi Pirandello och Leonardo Sciascia. Om den förre har han skrivit en skönlitterär biografi med titeln Biografia del figlio cambiato (Rizzoli 2000). Och om den senare utgav han i höstas, på förlaget Bompiani, en bok betitlad Un onorevole siciliano.

Läs mer...

Berlusconi städar?

Åke Malm BloggarDen 17 maj 2010
Av ÅKE MALM

Är det någon som kommer ihåg Costa-Gavras film Z? Som fortfarande minns den frustande lättnaden och de befriande skratten från publiken när de grekiska överstarna paraderade i slutscenerna inför åklagaren och alla deras brott avslöjades?

Vi är inte framme i de slutscenerna ännu när det gäller Italien. Men kanske finns det tecken på att de kryper närmare. Tanken kommer för mig när ”il Cavaliere” Silvio Berlusconi lovar:

- Den som missbrukat sin ställning får betala för det. Jag ger honom avsked på grått papper.


Han säger det dagarna efter att 400 (!) medlemmar av regeringen, statsapparaten eller Berlusconis närmaste vänkrets, avslöjats. Då antyder regeringschefen denna förändring av sin tidigare linje.

Förut gällde ”il garantismo totale”. Alla anklagelser om korruption och svågerpolitik var resultat av oppositionens komplotter. I synnerhet en politiserad åklagarkårs förföljelser av Berlusconi och alla hans vänner. Anklagelser som besvarades med ständigt nya lagar som förkortade preskriptionstiden, befriade landets fyra högsta ämbeten från risken att behöva möta en domstol och som begränsade åklagarnas möjligheter att använda telefonavlyssning.

Men nu har någonting hänt. Nu läggs pappren på bordet och rader av kända politiker eller höga statliga tjänstemän avslöjas med att tillhöra ”la cricca” (förklaring till detta ord fanns i min förra blogg).

Förändringen kom när finanspolisen (Guardia di Finanza) gjorde en husundersökning i Diego Anemones kontor. I en PC tillhörande brodern Daniele hittades en lista med nästan 400 namn på VIP:ar i vars lägenheter Anemone utfört olika arbeten.

Bland namnen i listan fanns förstås Claudio Scajolas, som just lämnat ministerposten efter att han anklagats för att ha tillåtit Anemone att betala nästan 10 miljoner kr av köpeskillingen för en lyxlägenhet med utsikt mot Colosseum.

Det finns massor av spännande detaljer som kan sägas om alla som figurerar på den listan. Men låt oss lämna detaljerna tillfälligtvis åt sidan.

För Scajola har just upptäckt att finansminister Giulio Tremonti inte längre accepterar hans lista över dem som skall ingå i den kommande kärnkraftskommittén.

Och inrikesminister Roberto Maroni har funnit att bland namnen på dem som skulle tillsättas som nya ”prefetti” (ungefär landshövdingar) fanns också kunder hos Anemone. Och då läggs den tillsättningsrundan på is för tillfället. Och det betyder att prefekten i l’Aquila, inte kan flyttas till jobbet som ersättare för Guido Bertolaso, den allsmäktige chefen för Protezione civile, Räddningsverket.

Här måste man komma ihåg att Bertolasos - och inte minst Berlusconis – Räddningsverk hade massor av andra uppdrag än att hjälpa folk ut från jordbävningsraserade hus. Så snart en händelse förklarats vara ”grande evento” eller krävde en snabbehandling var det Räddningsverket som tog över. Då kunde alla regler för statliga uppköp kringgås. VM i simning utgjorde naturligtvis en riksangelägenhet och därför kunde firma Anemone ta hand om alla stora byggnadsjobb utan att firmans offert behövde kontrolleras i vanlig ordning.

- Vi är regeringen som levererar ("Il governo del fare") – till skillnad från dem som bara snackar, brukar Berlusconi säga. Och Bertolaso bedyrar att han minsann inte accepterade Anemones offert så där bara rätt av. Nej, han har garanterat i en officiell presskonferens att han skurit och sparat för att hålla kostnaderna för det allmänna nere.

Ändå kom kostnaden för omstruktureringen på Isola della Maddalena inför G8-mötet att ligga över 4 miljarder kr. För något som inte behövdes då, och som ännu ingen vet hur den skall utnyttjas.

Bertolaso har lovat att han kommer att lämna Protezione civile men hans utsedde efterträdare blir inte fri från jobbet i l’Aquila.

Nu maler kvarnarna allt fortare och Antonio Di Pietro manar PD att börja fundera över vem som skall leda oppositionen i en kommande valrörelse. En sådan kan enligt Italia dei Valoris grundare komma snabbare än någon någonsin kunnat tänka sig.

Önsketänkande, låter det från de flesta håll. Där man under tiden studerar en intervju i Corriere della Sera med Fedele Confalonieri, Berlusconis barn- och ungdomsvän, mäktig chef för TV-koncernen Mediaset och en man med vida intressen – tidigare styrelseordförande i Teatro alla Scala och dessutom tämligen nypromoverad konsertpianist.

Confalonieri skrev in sig på Milanos konservatorium som en ren personlig utmaning. Häromåret spelade han upp inför professorerna och godkändes med beröm. På programmet stod Beethovens Appassionata, en rapsodi av Brahms, tavlor på en utställning av Mussorgsky och en Schumann-fantasi.

En inte helt vanlig hobby för en företagsledare i mediabranschen.

Nåväl, Confalonieri säger i denna helsidesintervju att han inte ser sin vän Berlusconi som Italiens framtide president.

- Han har alltid varit en operativ person – den italienska konstitutionen ger presidenten en helt annan roll, säger han och konstaterar avslutningsvis att La Scala inte är som på Toscaninis tid. - La Scala är ett tempel, där krävs en andlig ledare som överstepräst – en Abbado eller Muti.

Han tycker också att Milan kostar för mycket. Nu är fotbollen i händerna på oljeshejkarna och Italien har redan en inhemsk schejk som heter Moratti och äger och driver Inter, hävdar Fedele Confalonieri

Åke Malm

______________

- Se en trailer för Costa-Gavras "Z" här:

Barnböcker på spanska av berömda författare

Bloggar Peter LandeliusDen 3 maj 2010
Av PETER LANDELIUS

Arturo Pérez-Reverte var El País' ledande krigskorrespondent i många år, tills han sadlade om och började skriva historiska äventyrsromaner som både säljer miljonupplagor och har fått honom invald i spanska akademin. Hans berättelse "El pequeño hoplita" (Den lille Hopliten) handlar om en pojke som upplever slaget vid Thermopyle.

På hans initiativ inleder Alfaguara nu en serie illustrerade barnböcker, nyskrivna av några av den spansktalande världens största författare: förutom förslagsställaren blir det bl.a. Mario Vargas Llosa, Javier Marías, Antonio Muñoz Molina och Eduardo Mendoza.

Mario Vargas Llosas bidrag handlar om en pojke som längtar efter att få kyssa en flicka. Såväl erotiken som barnlitteraturen är ju ämnen som han har ägnat en hel del uppmärksamhet under åren, och på sin tid talade han sig varm för Harry Potter: läsning ska inte reserveras för ett intellektuellt finrum.

Det viktiga är att barn får veta att litteraturen erbjuder nya världar och andra liv än det enda som vi själva lever. "En tidsmaskin för alla som vill resa i både tid och rum", säger Pérez-Reverte i ett samtal mellan de båda författarna som återges i El País. De ser sin nya verksamhet som central. Barn blir arvlösa om de inte lär sig att läsa böcker.

Det får gärna handla om historien, eller om främmande länder, eller om märkvärdiga människor. Men böckerna måste fånga de unga, inte med larv eller moralkakor (nya som gamla) utan med fantasi och respekt för sina läsare. Genren var nog vanligare förr. Men detta att etablerade "vuxenförfattare" ägnar sig åt den känns fräscht.

Distinktionen är gunås inte glasklar: "Det är Mark Twain som har lärt alla amerikanska författare att skriva", vare sig det nu var Faulkner eller Hemingway som sa det först. Och Alexandre Dumas berättelser slukades som följetonger av 1800-talets tidningsläsare innan de hamnade hos 1900-talets barn.

I aktuell svensk utgivning kan jag på rak arm bara hitta ett exempel, och det är ingen etablerad skönlitterär författare. Men med sin spännande barnboksserie om svenska européer har min UD-kollega Dag Sebastian Ahlander visat att han är samma andas barn.

Peter Landelius

Javier Cercas: Ögonblickets anatomi

Essäer SpanskaDen 19 april 2010 | 3 kommentarer
Av PETER LANDELIUS

Den 23 februari 1981 fick hela världen se en statskupp på TV. Överstelöjtnant Tejero och ett kompani ur Guardia Civil stormade parlamentet och tog alla ledamöterna till fånga, just som man stod i begrepp att välja Leopoldo Calvo Sotelo till regeringschef efter Adolfo Suarez' avgång. Många spekulerade under de följande åren kring kuppförsökets orsaker och motiv.

Javier Cercas blev känd för en bred publik sedan Mario Vargas Llosa hade berömt hans bok "Soldados de Salaminas" (2001), en berättelse från inbördeskriget som ovanligt nog hade något gott att säga om ett par människor från var sin sida.

I år har han publicerat "Anatomía de un instante" (ungefär"Ögonblickets anatomi"), en fascinerande bok om försöket att störta den återfödda spanska demokratin. Den kallar sig roman eftersom inte alla fakta går att belägga, men i själva verket är den reportage, historieskrivning, analys, essä.

En svensk släkting kunde vara P.O. Enquists Legionärerna, men Cercas text är tätare, intensivare och mer krävande Läs mer...

Om vetandets villkor

Bloggar Peter LandeliusDen 14 april 2010 | 1 kommentar
Av PETER LANDELIUS

Stockholm förekommer märkvärdigt ofta i världslitteraturen, och nobelpristagare är inte heller helt ovanliga i rollbesättningen. I Ian McEwans nya roman ”Solar” ser jag rentav det hyllningstal som vetenskapsakademins preses, professor Nils Palsternacka håller för bokens huvudperson, som har fått nobelpriset i fysik långt innan handlingen börjar.

Solar är både underhållande och tänkvärd. Den moraliska bedömningen av huvudpersonernas agerande är väl inte särskilt krånglig, men förhållandet mellan liv, konst och vetenskap får sig en hel rad intressanta belysningar.

McEwan vet en hel del om naturvetenskap och kan få även en humanistiskt orienterad läsare att känna sig upplyst. Här är äntligen mannen som slår en bro mellan C.P.Snows två världar, vetenskapens och humanismens -- dem som samtidens undervisningssystem, kanske särskilt det svenska, har gjort så mycket för att hålla åtskilda.

Han presenterar de båda världarnas invånare med en vänlig ironi. Huvudpersonen är visserligen vetenskapsman, men hans problem är existentiella: han visar sig vara mer vankelmodig än Kierkegaard och mer omdömeslös än Sartre. Humanisterna omkring honom är inte särskilt imponerande de heller.

Ödet ville att jag fick träffa författaren för någon månad sedan. Han deltog i några seminarier i Santiago med anledning av den chilenske matematikern och affärsmannen Alvaro Fischers bok om Darwins tänkande, en sociobiologiskt orienterad text med intressanta referenser till vad som har skrivits i ämnet på senare år. Nu vet vi mycket mer om hur vi fungerar, men de filosofiska implikationerna är fortfarande inte så mycket klarare än de var för Konrad Lorentz på 60-talet.

Fischer fick svar av Pinochets f.d. finansminister Hernan Büchi (sic) och av universitetsrektor Carlos Peña, en begåvad debattör och humanist som anförde samtida anglosaxares “philosophy of the mind” till försvar för vad som kan återstå av viljans frihet och ett autonomt själsliv.

Och Ian McEwan läste ett kapitel ur sin då ännu opublicerade roman. Anekdoten om hur den charmlöse fysikstudenten förför den söta litteraturhistorikern genom att snabbt läsa in sig på Miltons diktning är en pärla.

_________

- Klicka här för att läsa ett avsnitt ur Solar

- Klicka här för att läsa (på engelska) Alvaro Fischer om Darwin och Chile

- Se och hör Ian McEwan om boken Solar (bl.a. om den fiktive professor Palsternacka) här:

Biografi på engelska om Elsa Morante

Bloggar Ivo HolmqvistDen 8 april 2010
Av IVO HOLMQVIST

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik, med en allvetande berättare som ger plats åt brev och dagboksanteckningar.

Irländskan Ella Lynch uppvaktas av Francisco Solano i Bois de Boulogne 1854, sedan följer hon honom till Paraguay där han blir diktator (en översiktlig karta med Asunción i centrum finns med, till läsarens fromma), och så biter sig romanen i svansen genom att sluta där den började, i Paris tjugo år senare.

Baksidan jämför med Márquez och Mario Vargas Llosa. Det är att ta i, men det är underhållande och rappt berättat, om latinamerikanska förvecklingar och intriger mot slutet av artonhundratalet.

Riktigt lika lyckosam har Lily Tuck inte varit i sin ambitiösa levnadsteckning ”Woman of Rome – A Life of Elsa Morante”. Det börjar illavarslande, med författaren som knackar på dörren till ett av de hus Elsa Morante bebott i Rom. Hon släpps inte in, och hon medger avväpnande att hennes italienska inte är särskilt kurant. Desto våghalsigare att ge sig i kast med den språkligt avancerade Elsa Morante.

Lily Tuck, född 1939, känner sig hemma i Italien sedan hon som ung rörde sig i det sena femtiotalets filmkretsar där hennes far var regissör, och hon har både dessförinnan och därefter levt ett kosmopolitiskt liv. En intervju med henne tyder på att hon känner samhörighet med sin biografis komplicerade föremål:

"Living in other countries has given me a different perspective as a writer. It has heightened my sense of dislocation and rootlessness. . . . I think this feeling is reflected in my characters, most of them women whose lives are changed by either a physical displacement or a loss of some kind".


Några djärvare djupdykningar i Elsa Morantes romaner letar man förgäves efter, där har hon inte sin styrka. Men Lily Tuck är bra på att skildra de många konstigheter och konflikter som kantade Elsa Morantes sextiotreåriga levnad. Modern var en megära som inte lät sin impotente man lämna källaren, barnen fick hon med en god vän i familjen. Dottern frigjorde sig redan i tonåren, hade en mängd korta förbindelser, och gick på gatan för att alls överleva.

Biografin spekulerar att en abort fick henne att aldrig önska sig några barn. Det fick hon inte heller i det långa äktenskapet med den fem år äldre Alberto Moravia. De träffades 1937 – han kommenterade senare spydigt att det var samma år som Hitler mötte Mussolini – och gifte sig fyra år senare.



När tyskarna ockuperat Rom 1943 gömde de sig (båda hade judiska föräldrar) först i hans svenska översättares våning i staden. Hon nämns inte vid namn men det var nog den flitiga Karin de Laval som tog sig an flera dussin av hans böcker. Sedan tvangs de upp i bergen och lämnade inte en enkel hydda på nio månader, en paradoxalt lycklig tid. När det var som värst visade hon sig som bäst, erkände han senare.

De levde snart skilda liv även om de formellt var gifta i drygt tjugo år. Hon förälskade sig i tre halvt eller helt homosexuella män, först regissören Visconti, sedan den unge amerikanske målaren Bill Morrow som begick självmord från en skyskrapa på Manhattan, kanske i ett LSD-rus, och så Pier Paolo Pasolini tills han skrev en förödande recension av en av hennes böcker (han mördades kort därefter på stranden i Ostia).

När hennes sista roman kom ut hade hon redan börjat gå in i skuggorna. Året därpå försökte hon begå självmord men misslyckades, drabbades av Hydrocefalus, "vattenskalle", och levde gravt invalidiserad ännu tre år, till november 1985. Ett dystert liv, kan tyckas, med brant stupande kurva, även om inte allt var nattsvart.

Lika produktiv som Alberto Moravia var hon inte, och aldrig lika känd utanför Italien. Lily Tuck påstår att Moravia håller på att bli glömd, Morante återupptäckt. Det är nog ett önsketänkande, men visst är hon värd all uppmärksamhet.

Framför allt tre romaner har nått utanför Italien (det är också de enda som översatts till svenska): först ”Arturos ö” från 1957 som är en förälskad skildring av en ung pojke på en ö som lyckliga veckor på Capri kanske inspirerade henne till, så den breda krönikan ”Historien” som sålde i nästan en miljon enbart i hemlandet redan utgivningsåret 1974 men som vänstern ogillade, och så den mörka ”Aracoeli” från 1982, samtliga med starka sexuella understråk. Kanske läste Lars Saabye Christensen ”Historien” innan han skrev sin ”Halvbroderen”, båda börjar med att en tysk soldat våldtar en kvinna. Han dör kort därefter, hon föder en son…

Ivo Holmqvist

_________

- Se ett urval av Morantes titlar på olika språk här

Christian Bobin – La dame blanche

FranskaDen 4 april 2010 | 1 kommentar
Av MARIANNE JEFFMAR

Den vita damen är Emily Dickinson, den amerikanska poet som instängd i sin kammare i Amherst, Massachusetts, skrev de underbaraste dikter utan att publicera dem.

När hon skrivit 20, sydde hon ihop dem och gömde dem i byrålådan, fortsatte sedan med ytterligare häften. Men några dikter nådde ändå offentligheten under hennes livstid tack vare hennes kärlek på avstånd Samuel Bowles, journalist på ”Springfield Rebublican”.

När Emily dog vid 55 års ålder 1886 var hon känd för två saker: sitt rågbröd och sina kamelior och jasminbuskar. Då hade ingen i Amherst sett henne på 25 år.

Läs mer...

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Åke Malm BloggarDen 31 mars 2010
Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).


Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.


Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.


Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.


Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.


Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?


Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").


Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.


Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

Romantiska hårstrån

Bloggar Cecilia CarlanderDen 21 mars 2010
Av CECILIA CARLANDER

Intresset för romantiken är på uppsving. Ja, det tycks verkligen vara så, åtminstone här i Frankrike.

Epoken tränger sig in lite här och var, och det även utanför min litteraturvetenskapliga vardag. I år, 200 år sedan den store pianisten föddes, är det Chopin-år, filmen L’Autre Dumas om Dumas och hans spökskrivare Auguste Maquet har fått en hel del uppmärksamhet och nu väcks ytterligare liv i epoken via romanen Le coiffeur de Chateaubriand, skriven av konsthistorikern och romanförfattaren Adrien Goetz. Att likt romantikerna sakna det förgångna, men att ändå hoppas på utveckling mitt i all nostalgi; det kan väl inte kännas annat än aktuellt.

Den sanna berättelsen om Chateaubriands frisör, som romanen bygger på, blir för mig dock speciellt fascinerande i sin inblick i något urromantiskt fetischistiskt. Kulten kring författaren når under romantiken sin kulmen och hårets betydelse efter perukernas försvinnande likaså.

Att vara en romantisk författares frisör var förmodligen något av en utmaning. Håret var en förlängning av själen och Chateaubriands rufsiga hårsvall var inte oviktig för den yttre stilen – det kom att bli som ett signum, ett rebellsjälens emblem.

På olika håll sparades celebra hårtestar. Det sägs till exempel att Alexandre Dumas blev ordentligt snaggad vid ett frisörbesök i Georgien, där kvinnor bett frisören att samla ihop så många hårtestar som möjligt. De georgiska kvinnorna skulle nämligen tillverka medaljonger av författarens hår.



Chateaubriands hårtestar kom också att återanvändas. Frisören, Adolphe Pâques, ska ha sparat varje hårstrå efter klippningarna och av hårtestarna gjorde han sedan tavlor.

En av Pâques hårtavlor finns på Saint-Malo-museet i Bretagne och föreställer Chateaubriands barndomsrum.

Jag var på museet en gång och såg tavlan, men då utan att förstå bakgrunden. Tack vare författaren Adrien Goetz har jag nu äntligen fått bakgrunden förklarad för mig. Samt fått en större inblick i romantikernas hårfetischism som jag ser får komma och gå även efter romantiken, såväl i litteraturen som i det verkliga livet.

Och den rebelliskt ostyriga kalufsen som än idag är så populär bland fransoserna, den ser jag numera som en rest från romantiken.

____________

- Se trailern för filmen L’Autre Dumas här:

Barry Hannah 1942-2010

Bloggar Ivo HolmqvistDen 7 mars 2010
Av IVO HOLMQVIST

Barry Hannah som avled den förste mars i en hjärtattack några veckor före sin sextioåttaårsdag bodde i samma stad i Mississippi som en gång William Faulkner. Där kände han sig hemma, enligt en intervju för knappt tio år sedan: ”There´s a world of kindness and tenderness that surrounds me and my friends in this little town of Oxford”.

För en utsocknes på besök – jag var där en knapp vecka – föreföll den ha samma småstadscharm som många andra i amerikanska södern, med ett lojt liv i verandornas gungstolar undan en stekande sol.

Men också på sådana ställen lurar dramatiken runt hörnet och under ytan. Det tog han fasta på i debutromanen ”Hey, Jack” från 1987. När den tre år senare kom på svenska i Thomas Preis översättning påpekade jag i min recension att berättaren var väl påläst både hos T. S. Eliot och Scott Fitzgerald (Hannah själv hade akademisk bakgrund och blev professor i Creative Writing vid University of Mississippi där bl.a. Donna Tartt var hans elev). Någon gång ser sig berättaren som den tvehågsne J. Alfred Prufrock, och han jämför det drama han rekapitulerar med Jay Gatsbys.

Och jag rekapitulerade i stora drag vad som händer i denna läsvärda kortroman. Hannahs berättare har en äldre kamrat, tidigare sheriff och föreläsare i kriminologi vid det lokala universitetet, nu barägare. Båda har erfarenhet från Korea-kriget, och den senare dessutom vapen därifrån.

Så följer en grekisk ödestragedi i sydstatstappning. Pubägarens dotter är en redbar lärarinna som förälskar sig i en rockstjärna, Foot (med osympatiska drag lånade från Elvis Presleys sämre sidor). Och så går det som man redan länge anat, utan att de båda männen kan göra något åt det. Dottern blir nerknarkad och utnyttjad av popidolen – man tycker sig nästan läsa en arketypisk fabel om den amerikanska oskulden som går förlorad i 1900-talets efterkrigstid.

Upplösningen ägnas några knappa rader där berättaren går som katt kring het gröt men slutligen tar sig samman:

”Jag har försökt dröja med att berätta det. Jag har ansträngt mig. Foot blev på dåligt humör och sköt ihjäl henne med farfars 22:a. Jack var borta i tre veckor och sedan var han hemma igen. Vänlig, polerande sina glas, mänsklig. Rak. Han såg vänligt på mig, och nästa dag spelade vi golf på vår bana. Utan att lämna efter sig något brev sköt han sig nästa dag i huvudet med sin revolver. Och det enda jag och min fru kunde säga är: ’För tusan, Jack.’”


Med den historien skrev sig Hannah in i en amerikansk berättartradition från Hemingways våldsamma men lakoniska tjugotalsnoveller eller Ring Lardners berättelser, som den lika återhållsamma ”Haircut”, de flesta fyllda av jargong från sportvärlden. (Joyce Carol Oates hundra romaner och otaliga noveller där blodet flödar fritt är mera ordrika och mycket mera våldsamma). Och jag gav honom ett väl godkänt slutbetyg: ”Det är skickligt. Och det är läsvärt eftersom han behåller sin berättarglädje mitt i det plågsamma uppvaknandet ur den amerikanska drömmen.”

Barry Hannah hann med åtta romaner och fem novellsamlingar. Hans lika läsvärde kollega Richard Ford har sammanfattat hans egenart i ett vackert slutomdöme:

"Barry could somehow make the English sentence generous and unpredictable, yet still make wonderful sense, which for readers is thrilling. You never knew the source of the next word. But he seemed to command the short story form and the novel form and make those forms up newly for himself."


Ivo Holmqvist

___________

Klicka här för att se Bokus utbud av titlar av Barry Hannah

Klicka här för att se Amazons utbud

 

Hur löser man en ”pasticcio”?

Åke Malm BloggarDen 5 mars 2010
Av ÅKE MALM

Tidningarna idag är fulla av goda råd.

Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.

Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet ("credibilità") skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.

Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig ("furbo") konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.

"Il pasticcio" - hur det började



Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).

- Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.

Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.

Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.



Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.


"We are the world for Polverini" - en parodi från nätet


I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN - (Alleanza Nazionale) - och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en "överfärjning", som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.

Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.

Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.

Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.

Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.

Åke Malm

Un vero pasticcio

Åke Malm BloggarDen 4 mars 2010 | 1 kommentar
Av ÅKE MALM

“Un vero pasticcio" – en riktig röra, konstaterade Italiens statschef, presidenten Giorgio Napolitano, förste statschef att möta den nya EU-kommissionen under statsbesöket i Bryssel.

Bättre kan nog inte dagens situation beskrivas. En salig röra – med ett bakomliggande hot om att piazzorna får bestämma gången.

I centrum för röran står Silvio Berlusconis parti PdL, Partito della Libertà. Som alla andra partier skulle PdL registrera sina valsedlar inför regional- och lokalvalen den 28 och 29 mars. Som alla andra gånger ställde sig partiernas representanter beredda att leverera in namnlistor, uppgifter om listornas symboler och allt annat som lagen kräver. För att en vallista skall godkännas, måste den vara försedd med 2.000 namnteckningar (i Rom) som verifierats av en notarie. Hur många som behövs varierar i olika delar av lande och i t.ex. Milano fordras över 3 000.



Listorna skulle lämnas in till hovrätterna mellan kl 9 i fredags och kl 12 i lördags. Som vanligt var det kö framför kontoret i Rom. Men alla som kom registrerades av karabinjärerna. PdL:s representant var bl a Alfredo Milioni, tidigare bussförare i Roms lokaltrafikbolag.

- Jag är beredd att sälja min själ till djävulen – hellre än att återvända till bussarna, förklarade han enligt många tidningar. Följaktligen ställde han upp tidigare för Forza Italia och nu alltså för PdL.

Han registrerades kl 11.25. Han upptäckte sedan att det saknades något papper och gick ut till bilen för att hämta det. Han återvände några minuter senare men avlägsnade sig sedan igen.

- Jag blev hungrig och gick och åt en macka, förklarade han sedan.

I vilket fall som helst kom han inte tillbaks förrän kl 12.40. Då la sig det radikala partiets representanter på golvet för att hindra att han kom in. Hovrättens ordförande kom så småningom ut för att höra vad det var för larm i korridorerna. Han konstaterade att Milioni inte deponerat pappren i tid och uteslöt därför listan.

PdL överklagade förstås beslutet men det kvarstod. Det betyder att PdL:s kandidat till posten som ordförande (guvernör) i regionen Lazio, Renata Polverini, inte finns med på vallistorna i slutet av månaden.

Samtidigt rapporterades in en annan skräll från Milano. Den nu sittande och allsmäktige Roberto Formigoni, som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, uteslöts från valet eftersom hundratals namnteckningar visade sig felaktiga.

Och det var en skräll som hördes över hela landet. För Formigoni är, liksom Berlusconi, en man som endast accepterar regler om de gäller för andra. Han tillhör dessutom den ytterst katolska organisationen Comunione e Liberazione, som i sin tur kontrollerar över 40.000 små och större företag och kooperativer. En mäktig ekonomisk faktor att räkna med i hela Norditalien.

Omedelbart levererades en rad synpunkter från landets armé av proffstyckare. Å ena sidan höjdes röster från högern som menade att byråkratin och några regler minsann inte skulle stoppa miljoner väljares rätt att i demokratisk ordning lägga sin röst på sina kandidater. Det skulle vara som att köra en Ferrari med tomma däck, förklarade en. Och andra hävdade att små bagateller som dessa verkligen inte skall stoppa ett val.

De som verkligen kände det koka inom sig var de som satsat stort på valkampanjen och för sin egen framtida roll i Lazios politiska ledning. Där finns folk som hyrt stora eleganta kontor och satsat väldiga summor för att bli valda. Och så blir allt bara en stor flopp.

PdL:s partisamordnare, försvarsministern Ignazio La Russa (med Benito som andra namn, ett faktum många understryker dessa timmar), höjde rösten och hävdade att han var beredd att ta till alla medel.

Den andra sidan försökte mana till lugn och besinning. Men rapporter om att Berlusconi laddar för en styrkedemonstration på Italiens piazzor, bekräftades från olika håll. Redan i eftermiddag, kl. 17, samlar också PdL sina styrkor på Campo de Fiori här i Rom.

Den roligaste reaktionen var Umberto Bossis, som småleende förklarade att så går det när amatörer skickas iväg utan ordentlig skolning. Eftersom hans Lega Nord tillhör regeringskoalitionen kan man tala om en viss splittring. Eller Guardian som konstaterade: "Valet som föll på en bulle". Även Gianfranco Fini uttalade att han inte kände igen sitt parti och att han ”inte gillade det som det framstår idag”.

Just den splittringen anses vara en av anledningarna till katastrofen. Ty det var alls ingen macka, som var orsaken till signor Milionis frånvaro, utan en order att stryka något namn på de färdiga listorna för att placera något annat där istället, hävdar vissa källor. Påståenden som tillbakavisas men som ändå hänger där i luften.

Formigoni på den egna websidan


Vad gäller Formigoni, solbränd och elegant efter en skön semester i det mest guld- och dollarkantade paradiset i Karabien, har de gångna dagarnas säkerhet om återval förbytts till en våldsam vrede, konstaterar Il Messaggero. Efter att överklagandet också tillbakavisats med konstaterandet att det saknas minst 250 namnteckningar, följde hans eget krav:

- Då vill jag att samtliga registrade vallistors namnteckningar kontrolleras lika noggrant som man gjort med min lista.

Underförstått – det finns säkert problem även där. I de röda domarkåpornas stad är det bara högerns listor som nagelfars och hur som helst är det fråga om en komplott.

Vad som återstår är att både i Milano och Rom vända sig till TAR – vilket uttytt är Tribunale Amministrativo Regionale. En slags ombudsmannadomstol dit folk som anser sig ha blivit illa behandlade av myndigheterna kan vända sig. TAR är en oerhört mäktig och viktig institution som kan fatta beslut på bara några timmar.

Men, kan sägas: om det nu finns regler borde det väl vara naturligt att dessa följs?

I relativismens hemland är detta dock långt ifrån säkert. Många vill nu lyfta fram ”il buon senso” – sunt bondförnuft ungefär – och hävdar att myndigheterna inte får vara så byråkratiskta och närsynta att de inte förstår de politiska realiteterna.

Och Berlusconi själv?

Han ligger lågt. Men det rapporteras från diskussionerna i hans romerska Palazzo Grazioli att han är uppretad och samtidigt ängslig för att hans parti skall splittras igen. Han sägs också ”vara orolig för vad som kan hända på piazzorna när våra väljare förstår att de inte har någon lista att rösta på”.

En varning?

Åke Malm

William Boyd – Ordinary Thunderstorms

EngelskaDen 3 mars 2010
Av IVO HOLMQVIST

Hur undgår man upptäckt i världens mest kameraövervakade stad? Hur gör man sig kvitt en identitet och tar sig en annan?

Om det handlar William Boyds senaste roman Ordinary Thunderstorms (Bloomsbury 2009), en spännande historia vars drygt fyrahundra sidors raffel höll mig borta från viktigare ting ett par dygn.

Titeln syftar bl.a. på huvudpersonen Adam Kindred, en klimatforskare med specialitet att framkalla regn ur konstgjorda moln i en amerikansk klimatkammare (samma sak gjorde Kalle Anka på femtiotalet när han gick upp i sitt plan, klippte till ett lagom stort moln och föste det över ett torrt trädgårdsland, sprinklade kemikalier ovanpå, och så kom regnet – fast först borrade han ur en molntapp så att farmarhustrun slapp få sin tvätt blöt).

En av Adams studenter som följt med på observationsbryggan högt ovan molnet förför honom. Att han låter det ske är det första av hans många misstag. Äktenskapet får ett brått slut, hustrun tar hand om huset, han fockas från universitetet (svärfar är en viktig donator), och ger sig till en jobbintervju i London, för en forskartjänst i Oxford.

Så lägger ödet på nytt krokben. Han går på restaurang, ensam vid sitt bord. En annan man, också han forskare fast i Läs mer...

Terry Eagleton och Matthew Beaumont – The Task of the Critic: Terry Eagleton in Dialogue

EngelskaDen 24 februari 2010
Av OLA SIGURDSON

Den brittiske litteraturvetaren och kulturkritikern Terry Eagleton har under hela sitt akademiska liv varit osannolikt produktiv.

På omslaget till den intervjubok med Eagleton som kom ut 2009, The Task of the Critic, finner vi ett kubistiskt porträtt som sannolikt föreställer Eagleton själv; de olika facetterna motsvarar de olika aspekterna av Eagletons författarskap: marxistisk litteraturkritik, introducerande böcker om litterär teori, teoretiska avhandlingar om ideologi, om postmodernism och om det tragiska, radikal katolsk teologi, manus till pjäser och filmer, med mera.

Om ett traditionellt porträtt alltså aldrig skulle kunna ha motsvarat det Eagletonska författarskapets komplexitet, ägnar sig intervjuboken desto bättre åt att lyfta fram det mångsidiga. Litteraturvetarkollegan Matthew Beaumont har åstadkommit en mycket läsvärd genomgång av Eagletons liv och verk där också slagfärdigheten hos Eagletons prosa skiner igenom.

En av de ting som kännetecknar Eagletons författarskap är det marxistiska perspektiv som han förvärvat i ungdomen. I en tid när många av Eagletons kollegor givit upp detta och blivit något slags ”post-marxister”, fortsätter Eagleton att insistera på den teoretiska fruktbarheten hos marxismen som ett perspektiv.
Läs mer...

Danska Guldhorn

AktuelltDen 18 februari 2010 | 2 kommentarer
Av IVO HOLMQVIST

1970 tog sig en tjuv in på Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborgs Slot och tog sig ut med ett guldhorn som en gång i tiden skänkts till Bernhard Severin Ingemann, förtjänt av det redan med sin undersköna psalm som fortfarande sjungs lika mycket i Sverige som i Danmark, och inte enbart vid begravningar:

Dejlig er Jorden!
Prægtig er Guds Himmel
Skjøn er Sjælens Pilmgringsgang!

Hornet kom inte tillrätta även om man tog fast tjuven som hårdnackat vägrade att avslöja var det fanns. Nu fyrtio år senare har det dykt upp, meddelas i lokalbladet Frederiksborgs Amts Avis. Det finns med i katalogen för en kommande auktion hos Christie´s Amsterdam-avdelning.

Museiledningen i Hillerød tänker inte ge sig förrän tjuvgodset lämnats tillbaka av den nuvarande ägaren i Tyskland: ”Jeg kan ikke sige, hvor længe det kommer til at være, men vi helmer ikke, før vi får det tilbage.” Snart kan vi alltså återigen beskåda den vackra gåvan till Ingemann på hans sjuttioårsdag 1859.
Läs mer...

En för allt – allt för …?

Åke Malm BloggarDen 15 februari 2010 | 1 kommentar
Av ÅKE MALM
Vilken nyhetsvecka! Italienska tidningsläsare har utsatts för en stormflod av katastrofala nyheter varje morgon.

Största politiska nyheten var, utan tvekan, anklagelserna mot Guido Bertolaso, mäktig chef för italienska räddningsverket (Protezione civile).

Redan innan veckan började hade striden hettat till mellan regeringskoalitionen och oppositionen. Föremålet för striden var det regeringsdekret från december förra året, som avsåg att förvandla det statliga räddningsverket (Dipartimento della Protezione Civile) till ett verk i aktiebolagsform. Enligt en lag från 1992 är detta departement direkt underställt Regeringskansliet.

Det hör till saken att få institutioner har haft ett så gott rykte som detta. I synnerhet med chefen sedan 2001, Guido Bertolaso, har det fått namn om sig för effektivitet, en konstant samverkan mellan dussinvis institutioner och snabba ingrepp.

Under senare år har dock en kör av kritik blivit allt starkare. Särskilt har det gällt Bertolasos beredvillighet att ta på sig allt fler och alltmer gigantiska uppgifter och hans direkta samröre med regeringschefen Silvio Berlusconi. När Silvio trumpetat ut sina framgångar, gjort stor politik av sin förmåga att lösa problem och bryta institutionernas handlingsförlamning – då var det Bertolaso som egentligen gjort jobbet. Det var hans armé av 800 trogna som tog hand om de frågor som politikerna själva inte lyckades få någon rätsida på.

Så kom då avslöjandet att han delgivits misstanke om brott. Samtidigt arresterades fyra personer med vilka han haft ständig kontakt under de senaste fem åren. Främst bland de gripna var ingenjören Angelo Balducci, chef för något som skulle kunna motsvara Byggnadsstyrelsen i Sverige. Har tidigare varit Bertolasos vice och haft det direkta ansvaret för en lång rad av Protezione civiles uppdrag.

Övriga gripna var Fabio De Santis, Balduccis efterträdare i vissa updrag, Mauro Della Giovampaola, teknisk konsult och expert i den tekniska kommitté som utförde arbetena för G8- mötet i somras. Fjärde namn i kvartetten var Diego Anemone byggmästare som gjort raketkarriär i branschen.

Den direkta orsaken till rättsutredningen var de arbeten som skulle förvandla den tidigare USA-basen på ön Maddalena i norra Sardinien till en trivsam mötesplats för G8 ministrarna och deras följen inför mötet 2009. Arbetena innefattade bl.a. att förvandla ett militärsjukhus till ett lyxhotell och att bygga en kongresshall av modernaste snitt. Till en kostnad av 320 miljoner euro.

6 april förra året, klockan 03.32, drabbades så l’Aquila av en jordbävning som vållade 308 döda och 1600 skadade. Med ett genidrag förvandlade Silvio Berlusconi G8-mötet till en stor solidaritetshandling med jordbävningens offer. Mötet flyttades till l´Aquila och kunde där hållas i Finanspolisens universitetslokaler, som inte tagit skada av jordbävningen.

Nu gäller frågan – hur gick det till när Protezione civile fick ansvaret att genomföra ombyggnaden i Maddalena? Hur gick det till när firma Anemone fick jobbet?

Snart vidgades perspektivet. Tidningarna började publicera den långa lista av uppdrag som Protezione Civile och Guido Bertolaso gripit sig an genom åren. Det gällde sopbergen i Neapel, organisationen av vinter-OS i Turin 2005, VM i simning i Rom, Storfamiljernas internationella möte i Rom 2008, Jubelåret tillägnat aposteln Paulus i Rom 2008, Louis Vuitton Cup i segling i Maddalena 2009, italienska ordförandeskapet i EU 2002, förberedelserna för att fira 150 årsminnet av Italiens enande, saligförklaringen av Padre Pio 2002, saligförklaringen av Opus Deis grundare Josemaria Escrivà, regleringen av gondoltrafiken i Venedig, begravningen av påven Johannes Paulus II osv osv.

Alltså: praktiskt taget varje betydande företag – även sådana som kan förutses åratal i förväg – hade förvandlats till en ”nationell nödsituation" – emergenza nazionale - och därmed en angelägenhet för Bertolasos verk. Detta ger en lång rad fördelar.

Alla lagar och regler för hur en normal entreprenadupphandling skall utföras sätts nämligen åt sidan. Byggnadsfirmor får istället uppdragen direkt från Guido Bertolaso. Detta kan vara en naturlig och riktig åtgärd när det gäller att akut ge 60.000 jordbävningsdrabbade tak över huvudet. Men när det handlar om att organisera katolska kyrkans jubelår kan möjligen handläggningen diskuteras.

Och när det visar sig att Francesco Piermarini, arkitekt och ansvarig för projekteringen lyxbyggena i Maddalena, egentligen är bror till fru Gloria Bertolaso, svåger alltså, börjar en och annan känna obehag. Det konstateras att genom Angelo Balducci var det möjligt att kompensera en byggfirma som förlorade en upphandling (Musikens hus i Florens), genom att istället ge firman entreprenaden för att bygga hotellet för statscheferna i Maddalena vars kostnader därefter raskt accelererade från 59 till 73 miljoner euro (enligt la Repubblica).

Om detta och ytterligare en oändlig mängd detaljer har tidningarna fyllt dussinvis med sidor de senaste dagarna.

Och givetvis har frågan blivit politisk dynamit. För Guido Bertolaso är en nationell ikon, en hjälte av stratosfäriska mått. Att se honom bli anklagad för att ha utnyttjat vissa sexuella tjänster hos ”signora Francesca” i en av Roms lyxiga sportklubbar, chockerar minst sagt.

Själv förnekar han allt, utom att det ibland ”kanske gick litet för fort, jag har inte hunnit med att kontrollera allt”. Anklagelserna kommer från många timmars inspelade och avlyssnade telefonsamtal. Utskrifterna av dessa avlyssnade samtal blev till drygt tre hela sidor text i la Repubblica. I ett samtal säger han sig just ha landat från New York och skulle behöva en ”sistematina”, en liten behandling. I andra samtal mellan de anklagade skall det ha organiserats mega-fester för Bertolaso med trevliga damers sällskap.

Nu är ju inte köp av sexuella tjänster något brott i Italien. Men om det kan ledas i bevis att någon annan betalat signora Francescas, eller brasilianskan Monica, för behandlingen i avsikt att uppnå fördelar hos Bertolaso, kommer frågan givetvis i ett annat läge.

Berlusconi avfärdar hela historien med att ”Bertolaso hade ont i ryggen och alla vet att Francesca är jätteduktig i massage”. Själv säger Bertolaso att det bara handlade om massage mot den stress han ibland drabbas av.

Problemet är förstås att anklagelserna kommer från avlyssnade telefonsamtal. Det kan förefalla betänkligt att folk buras in enbart på grundval av att de skall ha diskuterat frågor som skulle kunna tyda på att samtalet gällde förberedelser eller kommentarer till redan begångna brott, utan ytterligare bevisning. Så var det också här, där några förhör med de misstänkta inte hölls förrän flera dagar efter gripandet.

Under tiden har också parlamentets debatt av dekretet om förvandlingen av Dipartimento della Protezione civile till ett aktiebolag på något sätt gått i stå (Här skall för säkerhets skull sägas, att ett italienskt regeringsdekret, som skall träda i i kraft omedelbart måste ha ”brådskande karaktär”. Det måste dock därefter godkännas i parlamentet inom 60 dagar. Alla regeringar har använt dekreten när oppositionen drar en fråga i långbänk – men ingen regering har gjort det så ofta som Berlusconis.) Senatens Berlusconimajoritet har redan röstat för förslaget trots en hård fight från oppositionen. Nu har lagtexten gått över till deputeradekammaren där det för närvarand behandlas i ett utskott.

Händelserna hittills visar, menar oppositionen, vilka faror en privatisering av en institution som redan fått så omfattande uppdrag och som arbetar med så förenklade procedurer kan föra med sig.



I det här läget kommer Giorgio Boccas nya bok ut med titeln Annus Horibilis. Bocca är en gammal partisan, socialist, journalist och författare med en gedigen pessimistisk framtoning.

Det hemska år boktiteln handlar om är förstås 2009. Jag tyckte det visade på en skrämmande utveckling mot en ”auktoritär demokrati”. Det var året då Berlusconi tjänade poäng – vad han än drabbades av i form av skandaler och avslöjanden.
Risken är att 2010 blir ännu mera ”horribilis” och att demokratin allvarligt sätts i fara.

Måndag morgon.

La Repubblicas legendariske grundare Eugenio Scalfari ställde i sin traditionella ”söndagspredikan”, ett antal frågor till Bertolaso. Frågorna gick i stort ut på om Bertolaso inte vid något tillfälle känt tvekan över utvecklingen av hans Protezione civile. Scalfari får svar över två hela sidor från Bertolaso.

Om man skulle våga sig på en sammanfattning – Bertolaso upprepar gång på gång att han bara arbetat med effektivitet och snabbhet som mål. Men aldrig i syfte att skapa eller utnyttja en anarki. Protezione Civile arbetar alltid "i den enda regelsamling som betraktar variabeln tid som verklig och påtvingande”, skriver Bertolaso.

Det har aldrig varit fel att använda dessa normer för att skapa förutsättningar att speciella event skulle bli en framgång, Och på den punkten får han naturligtvis rätt av Scalfari när det handlar om naturkatastrofer. Men knappast när det handlar om förutsebara händelser som är kända åratal i förväg.

Vad Bertolaso aldrig tar upp i sitt svar är fördelarna en liten grupp företag och företagare kunnat skaffa sig.

Att det verkligen handlar om fördelar pekar ett av de avlyssnade samtalen på. Två ägare till byggnadsfirmor berättade hur glada de blev när de fick höra nyheten om jordbävningen:

- Jag skrattade för fullt när jag hörde nyheten halv fyra i morse, säger en och hans motpart svarar:
- Ja, sannerligen – det kommer inte en jordbävning varje dag. Här gäller det att sätta full fart.

Detta samtal var anledningen till att några hundra Aquilabor demonstrerade igår med små hemmagjorda plakat med texten: Klockan 3.32 – då skrattade inte jag.

Sent på söndagskvällen stod det också klart att dekretet om att förvandla Protezione civile till aktiebolag kommer att ges en ny behandling. Antingen dras det tillbaka helt eller också blir det en så urvattnad version att alla kan godta den. Berlusconis alter ego, hans grå eminens Gianni Letta, deklarerade att det aldrig varit för avsikt att genomföra en privatisering. Bara att göra verksamheten mera effektiv. Ett påståeende som togs emot med småleenden av oppositionen.

Nu avvaktas med spänning vad utredningsdomaren kommer att säga efter de första förhören med de arresterade. Utredningens ansvarige hade talat om ett ”gelatinliknande system” med korruption i varje hörn. Om han har fog – och bevis – för det påståendet ger sig någon av de närmaste dagarna.

Åke Malm

John Berger – The red tenda of Bologna

Engelska EssäerDen 15 februari 2010
Av JAN NORMING

För ett tag sedan tömde jag brevlådan och hittade en liten röd bok inslagen i cellofan, John Bergers The red tenda of Bologna med fina teckningar av Paul Davis. Det fanns ingen avsändare. Men jag tror mig veta vem det är.

I should begin with how I loved him, in what manner,
to what degree, with what kind of incomprehension.

Varje kväll läser jag ett stycke ur The Red Tenda of Bologna och varje kväll läser jag den på nytt. Det är en bok som inte går att läsa ut. Den tar aldrig slut. Jag mumlar texten för mig Läs mer...

“Utan minne är vi ingenting…”

Bloggar Ivo HolmqvistDen 14 februari 2010
Av IVO HOLMQVIST

När Napoleon tog sig över Sankt Bernhardspasset med trettiosextusen man i mitten av maj 1800 var en av dem en sjuttonårig yngling, Marie Henri Beyle.

Många år senare, när han var känd som författaren Stendahl, satt han i Civitavecchia och ritade en skiss av passagen över Alperna som han burit i klart minne hela tiden.

När han rotade i sina papper dök en gravyr av Napoleons alpina härtåg upp, och han insåg att det han så länge och så klart haft i huvudet inte var den egna ögonblicksbilden utan minnet av ett konstverk.

”This being so”, skriver W. G. Sebald i sin bok ”Vertigo” där han kommenterar Stendahls upplevelse,

”Beyle´s advice is not to purchase engravings of fine views and prospects seen on one´s travels.”






Det är ett intressant råd, men få följer det. För turisten som tar tusen bilder existerar omvärlden bara om den fångas digitalt.

Fast det finns folk som varken behöver dator eller kamera. Några dagar före jul avled Kim Peek i Salt Lake City, mycket äldre än vad föräldrarna, han själv och alla läkare trodde att han skulle bli – han blev femtioåtta.

Världskänd blev han som förebilden för Dustin Hoffmans Rain Man, mannen som kom ihåg allt. Peek hade savant syndrom, hjälplös i de flesta praktiska sammanhang (hans åldrige far tog hand om honom ”trettio timmar om dygnet, tio dagar i veckan”) men med ett minne som överträffade alla andras, kanske orsakad av en medfödd defekt som hindrade passagen mellan de båda hjärnhalvorna.

Han kunde memorera tio böcker om dagen, läste simultant vänster sida med vänster öga, höger med höger, på tio sekunder – där slog han kvalificerade snabbläsare som Sven Stolpe och John F. Kennedy.

Jag undrar om denne kalenderbitares massiva ackumulerade vetande kom till någon nytta? Intelligensen i att kombinera disparata fakta och dra slutsatser av dem var kanske inte hans. Hans fall intresserade hjärnforskarna, och hans förmåga fascinerade de stora skaror som han uppträdde inför under många år, och så blev de tolerantare mot särbegåvningar.

Ett annat sådant begränsat geni finns det en film om, en färgad pojke som for runt Londons gator överst på en dubbeldäckare. När han kom hem fyllde han stora papperssjok med detaljerade teckningar av alla husfasader han åkt förbi. Minsta torn och skorstensfläkt var precist inprickad, alla portkläppar var på plats, varenda fönsterruta fanns med. Han fotografiska minne var ofelbart, han var sin egen kamera, om än tappad på andra vis.

A.S.Byatt, känd för sin roman ”Possession” och syster till Margaret Drabble (deras känslor för varandra är svala) har samman med medeltidsforskaren Harriet Harvey Wood redigerat en intressant antologi, ”Memory” (Chatto & Windus), där passagen från Sebald sorterats in i underavdelningen ”False Memories”.

Andra delar i boken berör barndomsminnen, minnenas idéhistoria, konsten att minnas, fantasi och minne, forskning kring minnet, och offentliga minnen. Det hela avslutas, som man skulle kunna vänta sig, med en avdelning om glömska.



Inledningen tar upp George Steiners tänkvärda tanke att den mänskliga naturen nu förändrats, med

”a generation of teenagers that could find out anything – on the Internet – and remember nothing, because they did not need to.”



Det har han nog rätt i, fast man kan undra hur dessa ”clever, resourceful, unremembering teenagers” klarar sig när strömmen går…

Alice i Underlandet råkar i dispyt när hon påstår att man bara kan minnas bakåt i tiden. Inte alls, säger Hjärter Dam, ”It´s a poor sort of memory that only works backwards.”

Ett par sidor ur Stefan Zweigs novell “Buch-Mendel” finns med, om mannen med hästminne som aldrig glömmer en bok han haft i handen och som kan spåra upp de flesta. Till honom finns många motsvarigheter i levande livet bland antikvariatsbokhandlare, en yrkesgrupp med utpräglat och uppövat komihåg. Utan sådant klarar man sig inte länge i den branschen.

Likadant är det med bibliotekarier. Av Philip Larkin som var det vid universitetet i Hull, och samtidigt en av Englands bästa poeter, har man tagit med den vackra dikten ”The Winter Palace”, om den stora glömskan som väntar oss alla när vi är ”sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything”, som det sägs hos Shakespeare:

Most people know more as they get older:
I give all that the cold shoulder.

I spent my second quarter-century
Losing what I had learnt at university

And refusing to take in what had happened since.
Now I know none of the names in the public prints,

And am starting to give offence by forgetting faces
And swearing I´ve never been in certain places.

It will be worth it, if in the end I manage
To blank out whatever it is that is doing the damage.

Then there will be nothing I know.
My mind will fold into itself, like fields, like snow.

Och truismen i rubriken ovan? Den hittar man i Luis Buñuels självbiografi:

”You have to begin to lose your memory, if only in bits and pieces, to realise that memory is what makes our lives. Life without memory is no life at all… Our memory is our coherence, our reason, our feeling, even our action. Without it, we are nothing.”



Ivo Holmqvist

___________

‣ Läs också Jan Henrik Swahns essä Minnets och glömskans böcker - klicka här

-----

-----

Arthur Koestler – Yesterday´s Man?

Engelska EssäerDen 7 februari 2010
Av IVO HOLMQVIST

Häromveckan fick några intressanta bilder på Graf Zeppelin mig att bläddra i ”Arrow in the Blue”, första delen av Arthur Koestlers självbiografi.

Slutkapitlets seglats till Nordpolen ombord på just den farkosten var lika bra som jag minns det.

Så fortsatte jag av bara farten med hans ungerske landsman Georg Mikes sympatiska ”Arthur Koestler, The Story of a Friendship”, balanserad och inte okritisk (de sena årens parapsykologiska experiment, sammanfattade i boken ”The Roots of Coincidence”, har han inget till övers för).

Nu ser jag i senaste numret av The New York Review of Books att ännu en biografi om honom kommit, tydligen mycket bättre än den som Ian Hamilton (som senare hade otur med J. D. Salinger) var klar med kort före Arthur och Cynthia Koestlers dubbelsjälvmord i våningen vid Montpelier Square i London, en av de sista februaridagarna 1983.
Läs mer...

Etienne de Montety – L’article de la mort

FranskaDen 2 februari 2010 | 1 kommentar
Av RUTH LÖTMARKER

Franska romaner är sällan roliga. Den bok med vilken Etienne de Montety, litterär redaktör på Le Figaro, debuterar och vars handling utspelar sig på en tidningsredaktion, är dock underhållande från början till slut.

Detta trots att den handlar om allvarliga ting, vilket framgår av den dubbeltydiga titeln. ”Etre à l'article de la mort”, ligga för döden, får i journalistjargong även betydelsen ”ha ansvar för nekrologer över kända personer”, vilka bör vara förberedda inför eventuellt dödsfall.

Tidningens ledning lanserar idén att dessa levnadsskildringar ska byggas ut till breda tidskrönikor över den avlidnes hela epok. Journalisten Läs mer...

Gamar, hyenor och bårlärkor – ett PS om Salinger

Bloggar Ivo HolmqvistDen 29 januari 2010
Av IVO HOLMQVIST

När Richard Hughes dog mot slutet av april 1976 i sin by i norra Wales var man, har hans sekreterare Lucy McEntee berättat, tvungen att kalla in ortens polis för att hindra journalisterna att tränga in på vinden av hans stora hus Mor Edrin (”Havets röst”) och rota fram manuskriptet till tredje delen av hans romanserie ”The Human Predicament”. Han hade hållit på länge med de båda första böckerna, det dröjde tolv år mellan ”The Fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess” (och han hade dessförinnan bara åstadkommit två romaner fast båda blev bästsäljare och har så förblivit: ”A High Wind in Jamaica” och ”In Hazard”).


Ju längre sista delen dröjde, desto mera trissades förväntningarna upp. Fast om hyenorna hade lyckats forcera avspärrningarna så hade de inte hittat mycket. Av det som skulle blivit krönet på verket finns bara tolv magra kapitel, plus tusentals varianter av i stort sett samma sida…


Man kan hoppas att den lokale konstapeln i Cornish, New Hamsphire, är bred som en lagårsdörr så att inga gamar med skärbrännare och svetslågor når fram till Salingers kassaskåp (om det nu verkligen existerar). Det ryktades att Jean Sibelius under år av tystnad hade fortsatt ett flitigt komponerande i sin ensamhet på Ainola, en åttonde symfoni låg färdig i manuskript, klar att ges ut postumt. Så var det dessvärre inte, hans åderförkalkning (och kanske ett ihärdigt drickande) hade satt stopp för mer än lösa skisser.


Det ska bli intressant att få veta om Salingers stålskåp i huset bakom höga träd i denna glest befolkade del av New England innehåller annat än luft. Och om de som det så länge ryktats är sprängfyllda av manuskript, de i så fall är mera lärvärda än det fragment som Vladimir Nabokov lämnade efter sig på lösa kartotekskort och som hans son Dmitri i ovist nit nu ställt samman och gett ut som ”The Original of Laura”.


Låt oss hålla tummarna för att en strid ström förträffliga Salinger-böcker forsar fram framöver, att lägga till den sparsamma raden han lät publicera under sin levnad. Sådana under har hänt förr, om än de är ovanliga.


Henry Roth, född i Galizien och invandrad till USA, skrev 1934 en av de bästa amerikanska proletära trettiotalsromanerna, ”Call It Sleep”. Men han försvann från scenen och återkom först efter sextio år med ”Mercy of a Rude Stream”, en romanserie som hade sysselsatt honom under alla mellanliggande år. De två första hann han se i tryck, ”A Star Shines over Mt Morris Bank” och ”A Diving Rock on the Hudson”, men så avled han i Albuquerque i New Mexico på hösten 1995, åttionio år gammal. Om han hade hängt med två år till så hade han fått se kvartetten klar, med ”From Bondage” och ”Requiem for Harlem”.


Så vad kan vi vänta oss efter “The Catcher in The Rye”, “Nine Stories”, “Franny and Zooey” och “Raise High the Roof Beam, Carpenters”? En störtflod av romaner och noveller värd all vår väntan? Eller blir det bara en tumme, om ens det?


Ivo Holmqvist


J.D. Salinger – litteraturens Greta Garbo

EssäerDen 29 januari 2010
Av IVO HOLMQVIST
(tidigare publicerad den 4 juni 2009)

”Det är min möjligen subversiva mening att författarens känsla av anonymitet och obemärkthet är den näst värdefullaste egendom han har till låns under sina verksamma år” påstod den skygge J. D. Salinger, och han levde enligt den. 1951 kom hans ”Catcher in the Rye”, och två år senare köpte han ett anspråkslöst hus nära Cornish i New Hampshire, omgivet av nittio tunnland mark, där han förskansade sig sedan dess.

Den förste januari i fjol fyllde han nittio, och hans kontakter med omvärlden var som alltid ytterligt sparsamma. Och nu har han alltså avlidit, nittioettår och en månad gammal.

Fotografierna på honom är nästan lika sällsynta som de på Thomas Pynchon. Det senaste togs för tjugo år sedan när någon smög sig på honom i ett snabbköp och knäpptes just när han upptäckte fotografen – det syns att han är rasande. Han hade inte heller tur med de böcker som skrivits om honom, möjligen med undantag av dottern Margaret Salingers ”The Dream Catcher” (2000).
Läs mer...

Om konsten att hålla i en ficklampa

EssäerDen 26 januari 2010
Av JAN HENRIK SWAHN

En av de ytterst få överlevande från koncentrationslägret i Sobibor, Thomas Blatt, möter den dödsbleke bödeln John Demanjuk i rättssalen efter sextio år men vägrar peka ut honom.

Hur ska han kunna slå fast att det är ställt utom allt rimligt tvivel att detta är rätt man, han som inte minns sina egna föräldrars ansikten? De som omedelbart gasades ihjäl i lägret.

Ansikten må ha utplånats, liksom text. Men att ens föräldrar tas ifrån en och mördas glöms inte ens efter sextio år och att man suttit i ett läger omgiven av människor som låtit sig förvandlas till bödlar, det glömmer man inte heller.

De goda handlingarna, hjälpen i nöden, glöms heller inte.

Kärleken glöms inte. Den stora läsupplevelsen glöms inte. Texten må utplånas men minnet av de gröna pärmarna, det febrila vändandet av tunna blad, den slitna soffan, tiden på dygnet, livet före och efter, finns kvar.

Detta är tankar som följer mig upp till huset på berget. Jag bor i ett hus utan toalett, utan vatten – bortsett från det som rinner i strida strömmar nerför zinktaket och läcker in i två av rummen och håller mig vaken om nätterna med sin klagan, där droppljudet Läs mer...

Katharina Hacker – Alix, Anton und die anderen

TyskaDen 26 januari 2010
Av MARGARETA FLYGT

2006 fick Katharina Hacker Deutscher Buchpreis för ”Die Habenichtse” om en vilsen generation i Berlin och London.

Nu har hon skrivit en ny roman, första delen i en hel generationshistoria. Denna gång utgår hon från ett gäng fyrtioåringar som har flyttat från tyska småstäder till Berlin. Liksom Hacker själv har blivit äldre är hennes huvudpersoner inte längre unga vilsna som inte vet vad de ska bli.

Varje söndag träffas Alix, Anton och de andra barnlösa vännerna hos Alix föräldrar för att promenera runt Schlachtensee. Det är människor som står mitt i livet, plötsligt medvetna om sin Läs mer...

Luc Ferry/Lucien Jerphagnon – La tentation du christianisme

FranskaDen 21 december 2009
Av RUTH LÖTMARKER

En nyligen utkommen bok på nätta 127 sidor bär den idag rätt ovanliga titeln "La tentation du christianisme" (Kristendomens lockelse; Grasset & Fasquelle).

Upprinnelsen till denna skrift är ett föredrag hållet på initiativ av den ideella föreningen Collège de philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, specialist på antikens filosofi.

Föredraget har därefter transkriberats och getts ut, helt uppenbart i syfte att påminna om hur kristendomen blev grunden för vår europeiska kultur. Ferry knyter an till den grekiska mytologin och filosofin medan Jerphagnon lägger tyngdpunkten på religionens framväxt och slutliga seger inom romarriket.
Läs mer...

Franska litterära rum

FranskaDen 21 december 2009

Av LENA KÅRELAND


Så här i slutet av året två tips på helgläsning på franska.


Den franske hostorieprofessorn Michelle Perrot gör en originell historisk exposé i Histoire de chambres och den franska litterära institutionen Revue des deux Mondes firar hundra år med ett jubileumsnummer.

Läs mer...

Les beaux livres – De vackra böckerna

Bloggar Cecilia CarlanderDen 11 december 2009
Av CECILIA CARLANDER

Snart är det jul och i de flesta franska tidskrifter ges julklappstips. De tips jag fastnar för finns förstås bland böckerna. Och det är inte vilka böcker som helst, utan de vackra böckerna, les beaux livres. De vackra böckerna är de stora, tunga, dyra böckerna – de som visar konst, foton eller bilder utifrån en viss tematik. De är också upplysande, på ett sätt som gör att man, när man bläddrar i dem, får intryck av att tiden fylls med något väsentligt.

Exempelvis skulle jag inte ha något emot att ge bort (eller få!) Le Musée invisible av Nathaniel Herzberg, en bok som samlar 120 försvunna mästerverk av da Vinci, Rembrandt, Rubens, Carravaggio, Renoir, Van Gogh med flera.
Läs mer...

Rüdiger Safranski – Goethe & Schiller

TyskaDen 16 november 2009
Av MARTIN LAGERHOLM

För fyra år sedan uppmärksammades Friedrich Schillers 200:e dödsdag på bred front i Tyskland.

Bland den stora mängd nyutkomna titlar om universalgeniet och frihetsdiktaren utmärkte sig inte minst den briljante essäisten och filosofen Rüdiger Safranskis genomgripande studie Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus. Här presenteras en livlig ande långt från bilden av den mossige klassicisten, och inte minst den livslånga och idémässigt genomgripande vänskapen med den äldre Goethe skildras här med analytisk skärpa och inlevelse.

När nu nästa jubileumsår redan är här —Schiller 250 år — är Safranski på bettet igen. Med den lika grundliga boken Goethe & Schiller. Geschichte einer Freundschaft dyker han åter igen ned i den för världslitteraturen så viktiga vänskapen mellan de båda kanoniserade dioskurerna.

Med stilistisk briljans och intellektuell precision Läs mer...

Rainhald Götz – Loslabern

TyskaDen 16 november 2009
Av MARGARETA FLYGT

Med en sällsynt uppfinningsrikedom och med sprudlande energi har författaren med kultstatus sedan 80-talet, Rainald Götz, gett sig i kast med litteraturkarusellen.

Hans korta pamflettartade bok Loslabern handlar om en kväll på Frankfurts bokmässa, bland alla förlagspartyn de inbjudna vimlar runt på, där man hälsar och kindpussas, där man knyter kontakter och låtsas som om det är kvalitet som ger framgång.

Loslabern är kulturkritik – inte av kulturen i sig, utan av apparaten runt omkring. Och det kvittar var den utspelar sig – namnen hade enkelt kunnat bytas ut mot svenska, på en svensk bokmässa.
Läs mer...

Michel Houellebecq & Bernard-Henry Lévy – Ennemis publics

FranskaDen 31 oktober 2009

Av JACOB CARLSON

Som en del kritiker inte underlåtit att påpeka kan sammanförandet av de två kontroversiella och ovanligt mediala skriftställarna Michel Houellebecq och Bernard-Henry Lévy framstå som ett uppenbart kommersiellt grepp.

Att brevväxlingen redan från början var tänkt att publiceras märks också på att författarna riktar sig inte bara till varandra utan även till den läsare de vet snart kommer att hålla boken i sin hand.

Det vore dock synd om den massmediala bilden av dessa båda författare skymde texterna. För Ennemis publics är en lärd och personlig brevväxling mellan den djupt pessimistiske poeten och romanförfattaren Michel Houellebecq och den humanistiskt Läs mer...

Dixikon möblerar om

BloggarDen 16 juni 2009
DIXIKON blir mer av nättidskrift! Som tidigare skriver och bloggar några av Sveriges bästa skribenter här om utländsk litteratur, om läsning och kultur, om språk och debatt. Och ytterligare skribenter kommer till efter sommaren! Det kommer förstås att ta lite tid att få alla artiklar och böcker på plats. Vi hoppas på ditt tålamod under tiden. På den nya sidan kan du som läsare enkelt kommentera det som skrivs på sidan. Via RSS kan du också prenumerera på alla - eller bara vissa - inlägg. Klicka här för att prenumerera! Läs mer...

Anteckningar från Oxford (I)

EssäerDen 30 maj 2009 | 1 kommentar


Av JAN NORMING



Nyligen köpte jag ett mollskinnshäfte, eller snarare block, hos Blackwell på Broad Street i Oxford, ”Moleskine, the legendary notebook of Hemingway, Picasso, Chatwin”. Att sprätta plasten, lossa resårbandet och öppna den svarta boken med sina rundade hörn är en handling laddad med innebörder. Jag törs nästan inte. Småningom, efter en viss självövervinnelse, börjar jag fylla sidorna. Helst ska det vara en olinjerad Moleskine, ett slags Läs mer...

Kafkas porr..

BloggarDen 18 maj 2009
Fördelen med att vara en död konstnär, är att man kan bli oändligt hyllad och mytologiserad, utan att det levande livet kommer emellan. Har man varit död länge firas man med jämna mellanrum. Förra året var det 125 år sedan författaren Franz Kafka dog. Hans verk kom i nyutgåvor och hans person har gett upphov till en mängd artiklar, utställningar och hyllningar.

Nackdelen med att vara en död konstnär är att man inte kan försvara sig, än mindre gömma sina mest privata hemligheter. Den brittiske författaren James Hawes ger i sin redan skandalomsusade bok ”Excavating Kafka – Franz Kafka´s porn brought out of the closet” (2008) en helt ny bild av den ärade författaren.

Tydligen hade Kafka ett skåp hos sina föräldrar, där han låste in sina pornografiska tidskrifter. Det var inte precis nakna 10-talsmodeller som poserade på en strand, utan hardcore porr, som fått vetenskapsmännen mer än rodna. ”Det är inte vackert – inget för svaga nerver”, säger Hawes själv.

Och så kan man plocka ner ännu en ikon från en upphöjd piedestal. Frågan är bara, kommer den nya vetskapen om författarens böjelser att påverka hur hans litterära verk läses? Vad händer när vi hittar brister och svagheter hos dem vi vill beundra för deras genialitet.

Men en sak är säker, försäljningssiffrorna av boken kommer inte att behöva skämmas. För Hawkes bok köps säkert enbart bara i litteraturvetenskapligt syfte, eller hur?

Erri de Luca

ItalienskaDen 16 november 2008
Av GRAZIELLA
Erri De Luca, chi era costui ? In Svezia non lo si conosce, mi è stato detto, non è mai stato pubblicato e nemmeno citato. Peccato!

Erri De Luca è uno scrittore napoletano, scrive libri smilzi di pagine e densi, libri che si possono sempre infilare in una borsa e che si possono rileggere. Scrive anche poesie e testi teatrali.

Ho cominciato ad interessarmi di Erri De Luca quando ho letto che durante i bombardamenti su Belgrado da parte della NATO, era andato lì per dimostrare solidarietà agli abitanti di quella città. Durante la guerra nei Balcani ha guidato camion con aiuti umanitari e non è stato il solo napoletano a farlo. Anche a me si rivoltava lo stomaco al pensiero delle bombe su una città europea, sganciate da aerei partiti dal mio paese. Fermo restando l’orrore e lo sdegno per tutti gli eccidi della guerra in Bosnia, l’orrore e lo sdegno per gli stupri e le fosse comuni da parte dei Serbi…io le bombe me le sentivo addosso. Bambina di guerra, ricordo ancora troppo bene i bombardamenti della seconda guerra mondiale su città e campagne italiane..

Erri De Luca è nato a Napoli nel 1950 in una famiglia della medio borghesia dove in casa si parlava in “italiano senza accento”(Alzaia,Napoletano I) , come a casa mia, come me non ci abita più da tanto tempo.

Nel 1968 Erri De Luca ha 18 anni, è a Roma quando il movimento studentesco si fa sentire, prima piano poi con forza crescente e cerca di attirare gli operai nelle sue fila..Aderisce con convinzione  ad una “organizzazione volontaria, non governativa, non parlamentare, che si chiamava Lotta Continua” racconta in Alzaia(Mille lire), scritto nel 1977, poi ampliato ed aggiornato nelle edizioni successive. Alzaia è la corda che trainava battelli e chiatte sui fiumi contro corrente  e nel libro è una corda di pensieri, associazioni di idee e ricordi, memorie e osservazioni.

Lascia gli studi e la famiglia. Vende il giornale ”Lotta Continua” ai cancelli delle fabbriche siderurgiche statali Italsider  a Bagnoli, appena fuori Napoli, e a Taranto. Fa molti mestieri, è  magazziniere all’aeroporto di  Catania, fa il muratore. Conosce le cariche della polizia, la stanchezza del lavoro fisico all’aria aperta, non si risparmia. E scrive.

Il suo primo libro è del 1989, quando ha quasi quaranta anni “Non ora, non qui” sulla sua infanzia napoletana, scritto mentre lavora nell’edilizia. Ma anche “Tu, mio” (1998) è pieno del mare e del sole di Ischia in una estate lunga, lunga, di profumi di agrumi, di pomodori rossi mangiati a morsi, di frittura di gamberetti, ginocchia scorticate, spine di riccio nei piedi, la pesca con le lampare che di notte illuminano il fondo del mare alla ricerca di  polpi saporiti, mare trasparente, mare in tempesta. E una particolare ragazza, misteriosa, perché spesso pensierosa e silenziosa, bellissima per gli occhi imploranti e curiosi di un adolescente. Una ragazza ebrea. Quante domande, pochissime risposte reticenti. Nel primo dopoguerra non si riesce ancora a guardare in faccia quello che è successo, a dare nomi e spiegazioni.

Napoli ha un posto importante nel cuore di Erri De Luca, come nel mio. Città incantata, se guardi il mare, chiuso tra la penisola sorrentina, azzurra, con il Vesuvio troneggiante, e il profilo da sirena di Capri all’orizzonte. Voltando le spalle al mare, la città si arrampica sulla collina , deborda dall’altro lato nei quartieri spagnoli, vicoli e vicoletti, chiese antiche e monumentali, palazzi nobiliari una volta  bellissimi, decaduti, malandati, affogati in un  mare di case senza interruzione, senz’aria, senza spazio, senza un albero o un pezzettino di prato. Era la capitale di un regno. Città violenta e indifferente, perché sopraffatta. La violenza è sempre in agguato nei libri di Erri De Luca, esplode dopo una lunga preparazione oppure si sente vibrare in ogni pagina, elemento con cui si convive “Montedidio” (2002).

“Il giorno prima della felicità” (2009) è l’ultimo libro di Erri De Luca, presa di coscienza di un bambino cresciuto nei vicoli, senza famiglia, un po’ adottato dal portiere del palazzo, Don Gaetano,che cerca di spiegargli, come può e come sa, i fatti della vita e della morte. Si svolge durante le quattro giornate, l’insurrezione del popolo napoletano contro i tedeschi nel settembre 1943. I temi tornano, le domande pure, insieme alla condivisione.

Non so quanto di autobiografico entri effettivamente nei suoi libri, me lo sono chiesto varie volte, ma non avendolo mai incontrato, non ho mai potuto chiederglielo e comunque non è rilevante.

Anche in “Tre cavalli” (1999) il racconto è in prima persona e parla di una vita aspra in un tempo intermedio,  giardiniere pacificato dall’osservazione della vita vegetale, dalla crescita e dalla potatura,  per guarire da un amore che l’ha portato in Argentina e che l’ha spinto nella guerriglia armata (ricordate il generale Videla, non è vero?), di accettazione e ribellione, di  emigrazione ed emarginazione, temi che non solo in Italia sono attuali e rilevanti.

Erri De Luca è autodidatta, ha imparato tra l’altro lo yiddish e l’ebraico antico. Legge la Bibbia dall’originale e ne traduce con  gusto ed  esattezza, amore per la parola e per il suo specifico significato,  fa rivivere il testo. “Il libro di Ruth”(2000) “L’Ecclesiaste/Kohèlet”(1996),”Elogio del massimo timore, salmo secondo”, “L’urgenza della libertà”(1999) dal Levitico Vaikrà  e altri.

Non è credente, ma certamente il discorso religioso gli sta a cuore. Lo studia, lo intriga, ne scrive, ne parla, medita, ricerca, affiora da tante parti. “Una nuvola come tappeto” (1991) parla del viaggio degli ebrei nel deserto, passato il Mar Rosso. L’ho comprato e regalato tante volte a persone care.. “Mestieri all’aria aperta”, pastori e pescatori nell’Antico e nel Nuovo Testamento (2004) scritto in collaborazione con Gennaro Matino, parroco napoletano: il gusto di saper usare le mani per lavorare, l’esperienza  dei mestieri manuali, la solidarietà, cose che conosce personalmente.

C’è tanta poesia e delicatezza nel “In nome della madre”(2006) sulla maternità di Maria. Il frullo d’ali dell’angelo, il vento di primavera che le scompone le vesti, l’accettazione del suo destino. Durante i mesi di gravidanza, il bambino che sarà Gesù è tutto suo, non c’è ancora nessuna missione da compiere, nessun martirio di croce all’orizzonte… La fermezza della decisione di tenere quel bambino, in quella specifica società, rafforza la  comprensione di Giuseppe che accetta il volere della giovanissima madre e la protegge con il suo ruolo sociale e la sua forza, senza vergogna, con gioia.

Erri De Luca è anche un alpinista, si arrampica, spesso in solitaria. Nel testo della copertina del “Il contrario di uno” (2003) specifica: “Due non è il doppio ma il contrario di uno, della sua solitudine. Due è alleanza, filo doppio che non è spezzato”.

Ha partecipato perfino ad una spedizione sul Himalaya, raccontata nel libro “Sulle tracce di Nives” (2005) . Collabora a vari giornali, quotidiani di informazione, raramente viene intervistato alla radio, non l’ho mai visto in televisione.

Questo non è né vuole essere un elenco di tutti i suoi libri e pubblicazioni, per questo c’è Internet. Spero che leggerlo interesserà anche voi come interessa a me.

Graziella Romana

  Konstnär: bengt johansson

bild


  sök på dixikon

  Nyhetsbrev

Fyll i formuläret nedan för att ta del av vårt nyhetsbrev.

Tidskrifter

Cicero logo

Carlos Fuentes, 1928-2012

Den 16 maj 2012

Carlos Fuentes, 1928-2012

Av IVO HOLMQVIST Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från [...]

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Den 13 maj 2012

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM, Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse. I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i [...]

James Gould Cozzens – bortglömd?

Den 13 maj 2012

James Gould Cozzens – bortglömd?

Av IVO HOLMQVIST Det händer allt oftare – det har väl med min stigande ålder att göra – att jag snubblar över unga eller i varje fall yngre skribenter som hävdar att en författare som inte är alldeles dagsaktuell är stendöd, bortglömd, läst av ingen, och att det då alltid rör sig om någon som [...]

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Den 13 maj 2012 | 1 kommentar

<em>A Difficult Woman</em><br /> Om Lillian Hellman

Av IVO HOLMQVIST ”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle. Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören [...]

Kommunalval i Italien

Den 9 maj 2012

Kommunalval i Italien

Av ÅKE MALM Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse. Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot [...]

Utflykt till Umbrien

Den 6 maj 2012

Utflykt till Umbrien

Av ÅKE MALM Det händer att det känns som ett tvång. Man måste ut från Rom, bort från trafik och trängsel, lea politiker och köerna i postkontoret. Då kommer lagom en trevlig inbjudan från Umbria-regionen. Man har ordnat ett sedvanligt convegno, den här gången för något hundratal bloggare, tillhörande en internationell församling av Travel bloggers. [...]

Hög fart i Italien

Den 26 april 2012 | 1 kommentar

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM Först de glada och goda nyheterna Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser. [...]

Bossi, far och son

Den 15 april 2012

Bossi, far och son

Av ÅKE MALM Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar. Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta [...]

  Klicka här för fler inlägg...

Franska bokhandeln

bild

Köpa böcker på franska?

Du kan köpa all sorts fransk
litteratur här på Dixikons
Franska bokhandel!

Läs mer...

Bokhandel

Köp böckerna genom DIXIKON!

Som tidigare kan du också köpa utländska böcker här, men nu direkt hos Amazon och andra internationella boklådor.

Klicka på länkarna nedan för att komma till det språk, som intresserar dig!