Av EVA MATTSSON
I början av det här året läste jag under en långvarig förkylningsperiod Uwe Tellkamps Der Turm. Det tog nästan två månader att ” ta sig igenom” textmassorna, vilket för övrigt är ett orättvist valt verb. Hellre skulle jag säga att jag stretade uppför höga kullar och rutschade nerför branta stup medan jag bekantade mig med staden Dresden under åren 1982-1989.
Boken har både i Tyskland och Sverige jämförts med Thomas Manns Buddenbrook, där man logiskt kan följa en förmögen släkts uppgång och fall i Lübeck under närmare etthundra år. Personerna hos Mann är färgstarkt och pregnant beskrivna, deras psykologiska utvecklinsskeden begripliga och ibland frustrerande att följa, men som läsare serveras man också åtskilliga muntra och livsbejakande episoder (underbara Travemündesemestrar, yppiga måltider, diverse äktenskapliga snedsprång och lurendrejerier, mm).
Tellkamps Der Turm är något helt annat. En undergångs- och uppståndelsehistoria på sätt och vis. Huvudtemat här heter DDR och republiken symboliseras av staden Dresden med sina kullar, platåer och sin farliga, sumpluktande floddal. Det är landet och ofriheten som spelar huvudrollerna, även om historierna speglas via fem hushåll.
Man möter alltså en släkt men den är nyckfullt presenterad, liksom fotograferad från sidan och i språng. Personerna i boken är läkare, sjuksköterskor, fabrikörer, militärer, politruker eller bokförläggare, de tillhör olika branscher och lever under olika sorters tryck. Tellkamps språk känns modernistiskt , infallsrikt och flödande och framställningen är av och till rent halllucinatorisk. En del av familjemedlemmana lider svårt under propagandafraserna och den materiella nöden, andra skanderar fortfarande med då slagord ropas, de hoppas att saker och ting ska räta ut sig eller de vågar inget annat än att yla med björnen som det heter på tyska, enstaka individer revolterar och får verkligen fan för det, de flesta går undan i en eller annan inre exil. Många av dem vi möter här har ursprungligen varit renhjärtade socialister. De talar flytande ryska och säger sjapka istället för Mütze.
Geschichte aus einem versunkenen Land är underrubriken och det nedsänkta liksom det upphöjda såväl geografiskt som symboliskt slår mig redan från början då skolgossen Christian åker linbana i dimma och köld, medan en iskall måne ser på. Huvudpersonen Christian således, skoleelev i början, militärtjänstgörande i mitten och färdigbadad i ekluten, en mogen man och blivande läkare alldeles i slutet av skildringen, då stadens medborgare står upp och sjunger med i Fidelio samtidigt som muren i Berlin snart snart ska raseras.
Med våldsam kraft, enorma litterära ambitioner, en vild metaforik och till en stark klockklang får man färdas genom den s k demokratiska republikens sista sju år. Man börjar hängande i luften med den unge Christian och landar lycklig men totalt färdig och rådbråkad tillsammans med nästan hela Dresdens befolkning när romanen klingat ut. Christians mor Anne bär spår av batongslag på kroppen. Sista striden har varit hård. Klockor tjongar, knäpper och plingar hela tiden. Mina öron har varit på helspänn då kvartsur, gökur, porslinsur, golvur i mahogny, glaspärleklanger, gamla wienerur och förbjudna radiostationer angivit tiden och klangskalan. Tellkamp kräver germanist- och musikkunskaper av sina läsare och lite medicinstudier skulle heller inte skada.
Författaren anspelar på Kleist, Goethe och Eichendorff och han sjunger frihetsvisor och spelar Wagner eller han fördjupar sig i handkirurgi. ”Die Musik ist eine deutsche Kunst, es bleibt dabei”, säger en av de äldre släktingarna. Vilket genast får mig att nynna ”Die Gedanken sind frei, wer kann sie erraten, sie fliegen vorbei wie nächtliche Schatten. Kein Mensch kann sie wissen. Kein Jäger erschiessen, es bleibet dabei. Die Gedanken sind frei!”. Känd tysk visa som alla som läst tyska i München eller Göttingen kan. Inåtvända blickar, bortvända ansikten och tystnader är intressanta, säger en av nomenklaturans övervakande män till en lågmäld och tillbakadragen person. Också det man inte säger registreras.
Mina egna erfarenheter av Dresden och av diktatur? Jag befann mig i Berlin 1962 då Muren var ganska ny. Tillsammans med en studentkamrat som bar ett tyskt efternamn hamnade jag i ett väntrum vid Checkpoint Charlie. Lite rädd var jag, men vi båda flickor släpptes in i DDR och var där en dag. Gatorna var ödsligare än i väst. Något kändes inte alls bra men så mycket mera var det inte. En känsla av lättnad när vi var tillbaka i väst samma kväll. Min kamrat hade utsatts för ett grundligt förhör som skakat henne en aning. Hon hade släkt i Hamburg med omnejd men inte i öst. Det var det hon pumpades på. Vad gjorde hon i öst om släkten bodde i väst?
Sen skulle det dröja nästan 40 år innan jag kom till östra Tyskland på nytt. Jag var med min man på en ordinär semesterresa i just Dresden, under tre-fyra dagar i en enorm värmebölja då människor sökte sig ut på floden och badade hur smutsigt det än var. Jag chockades av att staden fortfarande såg så stympad och bortbombad ut. Den var en kropp där delarna inte hängde samman och det ett halvt sekel efter andra världskrigets slut! Ödsligheten vid Elbe kändes absurd, den fina katedralen, Frauenkirche, var ännu inte renoverad, men numrerade stenar låg på marken utanför kyrkan och många turister i likhet med mig själv la pengar i insamlingsbössan . Fulheten i den poststalinistiska arkitekturen kontrasterade mot muséer och enstaka jugendhus i några förorter som partiellt bevarats som de varit från början, med tät och rätt intim bebyggelse.
Armodet, de frätande bristtillstånden inom sjukvård och livsmedelsförsörjning som påtalas gång på gång av Uwe Tellkamp skulle inte ha varit begripliga för mig om jag inte varit så frekvent i Sovjetunionen från tidigt 70-tal och fram till 1991. Sju-åtta gånger var jag där som turist men också som författare och amatörslavist på stipendium boende hemma hos min översättare, Juliana Jachnina (död 2004), som var ensamstående och trots en stor vänkrets hade all möda i världen att skaffa glödlampor, socker och vitt bröd. Grönsaker och färsk frukt var tidvis nästan oåtkomliga. Tellkamps noggranna beskrivningar av varubrist, kösystem, byråkrati, absurda regler för byteshandel, nomenklaturans privilegiesystem, semestergårdarna, den käcka militära drillen i skolor och på läger, är mig alltså bekanta. Jag behöver bara översätta dem till ryska.
Den röda aristokratin i Dresden påminner om den jag lärt mig känna igen i Moskva och i dåvarande Leningrad. Gråsvart kaviar, champagne(söt) och glassar med frukt , granatäpplen från Svarta Havets stränder, medan resten av staden fick noggrant bevaka sina förråd av konserverade plommon och päron och varje vår-höst gräva runt egna eller andras datchor. Tandvård med bedövning för ett fåtal, utan någon smärtlindring alls för massorna. Bestialiteterna inom sjukvården kan f ö föra tanken till den hyggliga men hjälplösa och nervösa tandläkaren Brecht som pinade medlemmarna i familjen Buddenbrook. Men då var det 1840 eller 1860.
Det smakar, det stinker, det doftar, det låter om denna märkliga romanskapelse. Att det är en högmodig man som vill demonstrera såväl Erlebnis- som Lesefrüchte och samtidigt slå an nya, egna ackord är uppenbart. Man kan reta upp sig på vissa ordsvallande excesser. ofta framförda i dagboksform av Christians onkel Meno Rohde. Jag misstänker starkt att många kritiker som lättfärdigt tagit till jämförelsen med Buddenbrook helt enkelt inte idats läsa mer än ungefär hälften av romanen om ens det. Men det som är hinder och bubbel och superpretentiös litterär show hos Tellkamp är samtidigt det som tjusar mig. Färgerna, klockklangerna, barometrarna, de vetenskapliga utläggningarna runt mineraler, insekter, anteckningsböcker och vattenflöden tränger sig på.
För att inte tala om de inre känsloforsarna som vittnar om utmattning, paranoia och självmordsidéer hos dem som frivilligt eller motvilligt deltog i det socialistiska projektet. Tar man tid på sig med Der Turm och bortser från att den ibland är grabbig i tonen och överfull av vidriga kasernhistorier kan man ändå nästan förälskat börja suga på sentenser, sorgeutbrott eller enstaka ord som veronesergrün, Margonwasser eller Glyzinienhaus. Bland alla ögonvittnesskildringar och rapportskildringar som just nu skrivs och ges ut till 20-årsjubileet av Murens Fall kan nog ingen vara mera heltäckande, konstnärligt utmanande och tankeväckande än denna.
© Eva Mattsson
Läs också
Sven-Eric Liedmans blogg om Tellkamps Der Turm
