DIXIKON

”Un buon lavoro”

Av ÅKE MALM
Med en sista kraftansträngning förra veckan lyckades Mario Monti få en enig regering att godkänna förslaget till ny arbetsmarknadslag.

Det hela ger ju ett positivt intryck, men – i själva verket...

I själva verket var regeringen ordentligt splittrad. Minister Pietro Giarda, ansvarig för regeringens relationer med parlamentet, var en av dem som hotade avgå (enligt tidningarnas referat). Och Mario Monti själv såg tämligen trött och uttråkad ut efter den långa diskussionen – 7 timmars regeringskonselj, den längsta i Montiregeringens korta historia.

Förutom den eviga ”paragraf 18” (som bloggen behandlat tidigare) gällde sista frågan om det skulle bli ett nytt regeringsdekret (alltså enligt italienska regler att lagen skulle få omedelbar verkan) eller den mera omständliga men absolut demokratiska vägen, att som ett ordinärt lagförslag behandlas i de båda kamrarnas utskott och plenisalar.

Som vanligt är det bråttom. Monti vill ha arbetsmarknadslagen godkänd och gällande före sommaruppehållet. Men däremellan kommer påsken och pausen i riksdagsarbetet för de viktiga lokalvalen 6 och 7 maj. Dessa föregås av en ordentlig valkampanj, för här handlar det om en väljarskara på nästan 7,5 miljoner väljare.

Men regeringens lagförslag har vållat så het kritik och så många bittra kommentarer från facken och partierna att få tror att den kan gå igenom parlamentets behandling utan stora ändringar. Huvudfrågan är om enbart frågor som rör diskriminering skall ge arbetsdomstolarna rätt att döma till återanställning.

Med lagtexten nu överlämnad till utskotten packade Monti väskorna för en resa till Sydkorea, Kina och Japan. Det hade smakat att kunna visa upp ett nytt starkt Italien med ordning i ekonomin för de möjliga institutionella investerarna. Trots problemen med arbetsmarknaden rapporterade ändå en nöjd Monti att budskapet hade gått hem – i varje fall i Kazakstan där han gjorde en teknisk mellanlandning.

För de medföljande italienska journalisterna förklarade Mario Monti att hans uppgift var att ”göra ett gott jobb” och inte sitta hur länge som helst.

- Skulle det vara så att landet inte är moget för resultatet av detta ”goda jobb” är det också tänkbart att regeringen inte sitter kvar.

Ord som sände vibrationer ner i partikanslierna. För situationen är verkligen komplicerad.

Av de tre partierna som lovat stödja lagförslagets text är Pdl och Tredje polen de som kräver färre ändringar. PD riskerar att splittras. För Pierluigi Bersani gäller det att nå en kompromiss mellan CGIL, landets största LO och partiets moderater i form av gamla kristdemokrater.

En närmast omöjlig uppgift, anser många. För CGIL har ett metallarbetarförbund Fiom vars ledare är Maurizio Landini, en person som många betraktar som trotskist, andra pekar på hans självbiografi: han började jobba som svetsare vid 15 års ålder för ett rött kooperativ i Reggio Emilia.

Hans aktioner mot Fiats nedläggningsbeslut och omstruktureringar ledde till att Fiom nekade skriva på det nya avtalet. Resultatet är att för första gången sedan kriget är Fiom inte representerat inom Fiat.

- Vi förhandlar bara med folk som godkänner avtalen vi ingår med majoriteten av de representerade facken, förklarade Fiatchefen Sergio Marchonne.

Och beordrade att l’Unità, tidningen som Antonio Gramsci grundade, som var PCI:s organ och som nu ”står nära”, PD, inte fick finnas längre på fabrikerna. Det hade då varit en tradition i över 50 år att l’Unità fick sitta uppspikad i en glasram så att alla kunde följa den, dag för dag.

Minst sagt frostigt alltså mellan Fiat och Fiom.

Resultatet idag är att Susanna Camussi, CGIL:s nu mycket uppskattade ledare inte får visa sig alltför positiv till regeringsförslaget. För då riskerar hon en splittring och att Fiom går sin egen väg.

Ett spel med ett antal dominobrickor där den ena påverkar den andra. Att Bersani inte gärna diskuterar med Landini vet alla för Maurizio är envis som synden och dessutom en dialektisk ekvilibrist.

Det kommer att bli mychet spännande att se hur Bersani och hans parti agerar i parlamentets båda kamrar.

Övriga partier har enklare positioner. Antonio Di Pietro och hans Idv har intagit en position som påminner om Landinis – ett våghalsigt spel för ett parti som annars försöker ligga så nära mitten som möjligt.

Fortsättning följer....

Om det vanliga och det ovanliga

AV ÅKE MALM

Den här bloggen skulle kunna handla...

... om Silvio Berlusconi som vunnit två omröstningar i parlamentet – i båda fallen lyckades det honom att rädda två partikamrater från att arresteras. En av de två är den regerande jordbruksministern, Francesco Saverio Romano. Han har en åklagarutredning på sig för misstänkt samröre med maffian.

... om oppositionen som dagligen kör sitt mantra: Berlusconi måste avgå. Italien skall räddas med en ny regering – gärna ledd av en opartitisk, internationellt erkänd ekonom. Läs: förre EU-kommissarien Mario Monti.

... om kardinal Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen, CEI, som i sin månatliga analys av situationen i landet, hävdade att han såg "comportamenti non solo contrari al pubblico decoro ma intrinsecamente tristi e vacui. Non è la prima volta che ci occorre di annotarlo: chiunque sceglie la militanza politica, deve essere consapevole della misura e della sobrietà, della disciplina e dell’onore che comporta, come anche la nostra Costituzione ricorda" (”beteenden i politiken som inte bara är emot den allmänna uppfattningen om anständighet men i sig själva är uttryck för tristess och tomhet. Det är inte första gången vi säger detta: den som väljer en politiskt militant hållning, måste vara medveten om det mått och den grad av disciplin och heder som detta val medför och som vår konstitution framhåller"). Kardinalen nästan citerade Strindberg när han tyckte att det behövdes “ny frisk luft”.

... om Emma Marcegaglia, ledare i Confindustria, som påpekade att nu är tålamodet slut bland de italienska företagarna. Regeringen har förbrukat hela sitt förtroendekapital utan att genomföra någon av de reformer som krävs för att rädda landet. Några dagar senare skrev hon under ett manifest i fem punkter för vad som krävs: höjd pensionsålder för kvinnor till 65 år, en skatt på 1,5 promille på förmögenheter över 1,5 miljoner euro (skulle ge 6 miljarder i fräscha inkomster för staten), reformerade arbetsdomstolar så att parterna slipper vänta 1200 dagar på en slutlig dom, försäljning av eller förbättring av lönsamheten på statens omätliga fastighetsägande, att äntligen komma igång med utlovade infrastrukturprojekt. Emma Marcegaglia fick med sig representanter för hela det producerande Italien: bankväsendet, de kooperativa rörelserna, handelsorganisationerna m.fl.

... om organisationen De unga företagarna (en avdelning av Confindustria) som beslutade att det är meningslöst att bjuda in politiker till deras nästa kongress på Capri. Politikerna har varken kunskap eller kraft att ta itu med situationen, underströks det.

... om minstern för infrastrukturer och transporter, Altero Matteoli, som blev totalt utbuad under ett framträdande inför byggnadsbranschens organisationer – en lobby som för några år sedan hundraprocentigt stödde högerregeringen.

... om 1.210.466 italienska medborgare som skrivit under ett upprop om att avskaffa nuvarande vallag. Under stort jubel transporterades namnsedlarna till Högsta domstolen för kontroll. Om domstolen finner att de giltiga namnunderskrifterna är fler än en halv miljon och att frågeställningen är rätt formulerad, blir det folkomröstning i vår – om inte regeringen lägger ett eget lagförslag som drastiskt förändrar den gamla lagen. Eller utlyser nyval – mycket talar för det senare.

... om Italiens president, Giorgio Napolitano, 86, Re Giorgio (kung Giorgio) kallad, som på fri hand, utan manuskript, höll ett 20 minuter långt föredrag i sitt gamla universitet i Neapel och förklarade: ”att tala om en separation av något som kallas Padania, att skapa en lombardisk-venetiansk ny stat, som skulle konkurrera med Kina, Indien, Usa och Brasilien – det är groteskt. Sist någon försökte (på Sicilien) greps han omedelbart av polisen.” Lega Nord hukade och svarade med lågt tonfall att det ju ändå finns något som heter "folkens självbestämmanderätt".

... om allt detta skulle den här bloggen kunnat handla – istället känns ett uttalat behov att tala om livets goda. Om allt det som gjorde Italien till ett så underbart land att leva i – men som många verkar ha glömt bort.

Dock inte alla – det hände sig att vänninnan Paola bjuder på söndagslunch sedan hon varit på landet och skaffat äkta, icke-industriella, råvaror.

På ett dignande bord står Melanzana alla parmigiana, Pasta al forno, Peperoni imbottiti, Involtini di melanzane, Zucca fritta, Verza (Savojkål), (Alltså – Aubergine på parmavis, ugnsbakad pasta, fyllda paprikor, auberginerullar, fritterad pumpa).

Och ostarnas långa rad: mozzarella, cacciotta, provola affumicata.

Och till sist: ljuvligheters ljuvlighet. Ungsbakade persikor fyllda med riven choklad, amaretti och mycket annat. För den som är intresserad kan jag leverera recept.

Efteråt på terrassen, i skuggan för den ännu heta septembersolen, säger professor Guido: Ni anar inte vilket jubel på fakulteten. Man ropade Han är död, han är död. Och många ville delta i jublet eftersom man trodde det handlade om Berlusconi. Men det var Bin Laden...

Några dagar senare kommer en inbjudan från La provincia di Roma, Roms landsting. Den nuvarande institutionen kom till efter Italiens enande och befinner sig sedan dess i Palazzo Valentini. Ett kvarter upp längs Via 4 novembre från Piazza Venezia. Första huset på höger hand.

Här startade 2004 utgrävningar i källarn och resultaten är helt enastående. Det här måste bli den verkliga nya turistfällan i Rom. Jag vandrade i över en timme och var helt fascinerad. För äntligen har man upptäckt vad datoriserad berättarkonst kan vara.

Här står man på ett glasgolv och ser en romersk badanläggning nästan 2000 år gammal under fötterna. En lyxavdelning i en romersk aristokrats utstuderade hem. Elegant mosaik med en halv miljon små marmorflisor, lovar speakern. Små dolda strålkastare pekar ut områden och fynd som speakerrösten berättar om. Avslutningen är en flygtur – via datorn – över det antika Rom, en upplevelse som tar andan ur en. Kanske litet väl mycket stråkar, men effekterna funkar.

Tyvärr kan man inte ta in fler än 15 personer per gång av utrymmes- och säkerhetsskäl. Försök att boka besök och språkgrupp (sju språk, ingen svenska!) på hemsidan www.palazzovalentini.it

En dag ringer en god vän och lockar med en utflykt till Subiaco – det var 30 år sedan sist så vi accepterar gärna. En resa till benediktinerordens grundare i en vansinnigt skön natur. På återvägen ser vi från vägen nere i dalen en julkrubbeliknande by högt ovanför oss. Ingen skylt pekar ut den men Google Earth hjälper mig senare. Det är Cervara di Roma. Av en händelse blir det tillfälle att studera den på nära håll. Ett helt underbart ställe på 1.000 meters höjd, nyrenoverat och välordnat i ren alpin natur. Bara 40 minuter från Rom.

Efter detta orkar man återvända till det politiska nuet.

Europa – ett mission impossible?

Av ÅKE MALM

Äntligen börjar termometern visa någorlunda mänskliga värden. Första dagen på länge som tempen legat under 30-gradersstrecket – hela dagen.

Politiskt har det också varit hett. Det gäller ju att motsvara kraven från Eu-myndigheterna. Regeringen Berlusconi har lagt fram två väldiga sparpaket, ett i juli och ett nu i mitten av augusti. Parlamentarikerna har fått avkortad sommarsemester, ”det minsta de kunde göra”, hävdar många vänner.

Det senaste sparbudet innebär att regeringen skall skära ner budgeten med dryga 47 miljarder euro. Så hette det i alla fall när paketet presenterades. Sedan har det pågått en sällan skådad kamp mellan olika partier, olika fraktioner inom partierna och – i någon mån – mellan regeringssidan och oppositionen.

Lega Nord hävdar att pensionerna inte får rubbas, ekonomiministern, Giulio Tremonti, understryker att bara euroobligationer kan rädda situationen. Oppositionen menar att regeringens nedskärningar går ut över dem som redan drabbats och som står lägst på samhällsstegen.

Mellan dessa finns frågor som: avskaffa provinserna? - Nej, bara några, nej alla.

Eller: minska parlamentarikerna med hälften? - Nej, en tredjedel.

Vad som kan komma ut av allt detta är omöjligt att säga. För regeringen lovar att slutsumman av ekvationen ändå skall vara besparingar på 47 miljader, oavsett hur man ändrar ekvationens faktorer. Som det verkar idag klarar man minskade nedskärningar genom att höja momsen med en procent. Det skulle kunna ge 3,7 miljarder vilket skulle kunna rädda pensionerna.

Det blir tillfälle att återkomma till denna i sommarhettan stönande debatt. Men eftersom en lång rad svenska kommentatorer sedan länge avkunnat domen över EU - och i synnerhet över euron - vill jag passa på att presentera Eugenio Scalfaris ledare i La Repubblica idag: Att bygga Europa – en Mission impossible.

Nej det finns inget frågetecken i den rubriken. Men i den första meningen ställer han den verkliga frågan: kan Europa rädda sig?

Scalfari påpekar att det är lätt att komma att tänka på de grekiska städernas öde under Alexander den stores tid. Athen, Sparta, Thebe och Korinth hade varit stora, grundat en rad kolonier längs Medelhavets stränder. De hade vunnit över Kyros persier, innan deras rike sönderslets av deras inbördes strider.

De grekiska städerna accepterade inte Alexanders förslag och lyckades aldrig röra sig ur deras egen perifera situation, vilken ledde till att de politiskt förlorade varje betydelse. Av detta föddes hellenismen som blev en brygga mellan den grekiska och den romerska kulturen. Hellenismen spelade en stor roll i den europeiska kulturens födelse, hävdar Scalfari. Men Grekland har sedan dess aldrig lyckats ta sig ur sin egen irrelevans. Är det detta som är dagens Europas öde?

Efter denna historiska start påpekar Scalfari att den europeiska kontinenten fortfarande är rikt befolkad, äger en kultur som finslipats under många sekler, som utvecklats till begrepp som tolerans, frihet och jämlikhet.

Här citerar han den italienske presidenten, Giorgio Napolitano, som i sitt senaste viktiga tal, formulerade situationen så här:

Det är utan tvivel sant att när man försöker bestämma folkens välstånd spelar olika kvantitativa aspekter en viktig roll (inkomsternas storlek och uppskattningen av medellivslängden), men dessutom måste man ta hänsyn till subjektiva faktorer som t ex livskvalitet. Så när man diskuterar om de unga generationerna kommer att lyckas förbättra deras fäders livssituation, är det dessa aspekter man måste ta hänsyn till.

Napolitano höll sitt tal inför den märkliga institution som är Communione e liberazione, en katolsk rörelse som blir allt mäktigare. Och alltmera kritiserad och fruktad. Bortsett från den intensiva verksamhet som CL bedriver i församlingarna, har också ett nätverk med över 50.000 småföretag och kooperativer bildats. Detta har gjort CL till en viktig ekonomisk faktor i samhället. Bara ett exempel som visar på CL:s betydelse: guvernören i Lombardiet (landets rikaste region), Roberto Formigoni, är inte bara medlem i CL (samtidigt som han är en av de mäktigaste rösterna inom Berlusconipartiet Popolo della Libertà) han tillhör CL:s högsta kategori Memores Domini, en grupp där medlemmarna avger löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.

En gång om året samlas CL:s medlemmar (i ciellini) till en veckolång kongress i Rimini. Den hålls i ett väldigt auditorium med plats för över 5000 sittande åhörare. Där tävlar landets politiker om att bli inbjudna och varje år kan man räkna in rader av viktiga utspel. Hedersgäst i år var alltså Giorgio Napolitano – för första gången. Han började sin dag i Rimini med att lägga ned en krans vid den minnessten som rests över tre partisaner som dödades av fascisterna. Först därefter begav han sig till CL – en klar och tydlig markering.

I talet uppmanade Napolitano CL:s unga medlemmar att ”öppna sig för andra ideer, att skapa en dialog med andra grupper med andra kulturella värderingar, att undvika den polarisering som skett under de senaste två decennierna”. Men Scalfari undrar om CL klarar av detta, med tanke på att deras organisation är så sluten och bygger till stora delar på att ”vara tillsammans”, på lydnad.

Det skulle vara viktigt att Napolitanos uppmaningar delades och att ”il motore del desiderio” startade runt om i Italien och Europa. Men vad innebär egentligen det här uttrycket ”il motore del desiderio”. Scalfari ger ett svar genom att citera Hegel som i Andens fenomenologi hävdar att människorna är ett släkte som önskar, begär eller åtrår. Som kämpar för att överträffa sig själv. Detta är vad den moderna tiden har gett oss i arv – behovet att överträffa oss själva, att inte grabba oss tag i identitetens trygghet (sicurezza identitaria), hävdar Scalfari.

Tyvärr är den i Europa förhärskande inställningen att hänga fast vid våra identiteter. Tyskland är det mest påtagliga exemplet. Men det finns många fler. De europeiska institutionerna lyckas inte ta det där steget som överträffar dem själva, ett steg som är nödvändigt för att skapa en stormakt som klarar av att förena en Unionens verkliga regering med ett demokratiskt valt parlament.

Romano Prodi har föreslagit en som det verkar teknisk lösning men som i själva verket har viktiga politiska följdverkningar, skriver Scalfari. Han har föreslagit att unionen ger ut obligationer, eurobond, garanterade av medlemsländernas guldreserver och av deras aktieinnehav, i avsikt att samla ihop 3.000 miljoner euro på de internationella finansmarknaderna. Dessa obligationer skulle suga upp en del av ländernas skulder (debiti sovrani) och finansiera investeringar med europeiska dimensioner.

Alldeles bortsett från de finanstekniska aspekterna skulle Prodis förslag också ge en ekonomisk substans åt parlamentets befogenheter och gynna en demokratisk regering i Unionen.

Kommer ni ihåg, frågar sig Scalfari, hur det gick till när USA fick sin ”governance”. I början var det en konfederation av suveräna stater, med mycket begränsade federala befogenheter. Men det var ett frö som slog rot i samband med ett självständighetskrig. Därefter krävdes ett frihetskrig, varpå följde en lång kamp för att hävda allas lika rättigheter. Steg för steg gavs sedan den federala regeringen alltmera makt vilket gjorde det möjligt att absorbera immigrationen. Den första demokratiska stormakten i världen föddes genom att en lång rad minoriteter smälte samman, menar Scalfari.

I Europa har det varit de enskilda nationerna som verkat i den riktning som USA följde, fortsätter Scalfari. Men de gjorde detta utan att vara en kontinental makt. De enskilda länderna skapade sina imperier, hela tiden i ett ständigt krigande med varandra.

De grekiska städerna hade åtminstone ett gemensamt språk – inte ens detta har vi idag och det är sannerligen ingen liten skillnad.

Ändå är ett steg framåt möjligt, anser Scalfari. Paradoxalt nog kan dagens ekonomiska kris utgöra ett sådant tillfälle. Kriget och freden i Libyen kan vara ett sådant tillfälle. Ungdomens revolutioner i länderna längs Medelhavet kan också vara det.

Avslutningsvis deklamerar Scalfari: Vi måste förstöra muren som fortfarande finns mellan kontinentens norr och söder. Vi måste göra euron till en verklig världens valuta, helt klart med var och ens intressen, men också med värderingar som frihet, jämlikhet och demokrati. Vi måste kort sagt starta ”il motore del desiderio”.

Så långt Scalfari, alltid tankeväckande och energigivande. En vid det här laget beprövad start på söndagsmorgonen.

Har du synpunkter på Scalfaris tankar? Skicka gärna en kommentar.

________


- Kommenterar gör du enkelt genom att använda rutan för kommentarer här nedan. Du kan välja att använda en signatur om du vill och din mailadress eller andra personliga uppgifter publiceras inte. Skulle det uppstå något problem, kan du istället skicka din kommentar, hälsning eller synpunkt här: http://www.dixikon.se/kontakt/


- Klicka här för att läsa Ragnar Strömbergs tidigare anmälan här på Dixikon av Scalfaris bok L´uomo che non credeva in Dio

Förlustval för Berlusconi och museinatt i Rom

Av ÅKE MALM

Ett sensationsval – inget tvekan om detta. - För första gången under hans drygt 17 år långa karriär som politiker förlorar Silvio Berlusconi i ett val där han ställt sin egen person i centrum. Ett lokalval med blicken riktad mot rikspolitiken, en omröstning som i första hand skulle visa hans egen odiskutabla popularitet.

Istället blev det tvärtom. I hans egen hemstad Milano, där hans sagolika karriär började, förlorade hans koalition nästan 10 procent jämfört med förra valet. De 53.000 som skrev hans namn på valsedeln förra gången, krympte nu till knappt 20.000.

Men framför allt: högeralliansens kandidat i Milano, avgående borgmästaren Letizia Moratti stannade på 41,6 procent trots att hennes make och det egna partiet enligt malisen skall ha satsat 200 miljoner kr på valkampanjen.

Giuliano Pisapia, advokat och vänsterns kandidat, som utpekades som extremvänster och närmast revolutionär, vann valet med 48 procent efter en ”moderat”, lågmäld och resonerande kampanj enligt den klassiska dörr-till-dörr-metoden.

Och då skall man komma ihåg att Pisapia före valdagen ansågs i bästa fall kunna pressa Moratti till ett utslagsval. Och så går han och vinner med 7 procentenheter!

Nu är det här bara första steget, som jag förklarade i en tidigare blogg. Ingen av kandidaterna fick absolut majoritet varför de två som fick flest röster går vidare till ett utslagsval (ballotaggio) om 14 dagar. Under tiden är fältet öppet för förhandlingar och bakom-kulisserna-spel. Hur kommer de väljare som inte längre har sin kandidat med i spelet att reagera? Stannar de hemma, följer de partiledningarnas uppmaningar att stödja deras näst-bästa, eller tar de ett alldeles eget beslut bortom alla uppmaningar?

Tidningarna talar om en ilsken Berlusconi som känner sig förrådd av sina närmaste. För första gången har hans sätt att radikalisera en valkampanj slagit snett. Nu är det han som är den som "extremiserar" medan vänsterkandidaten framstår som moderat.

Något liknande hände med högeralliansens andra ben, Lega Nord. Dalande siffror särskilt i deras egen nordöstra region. Ett fäste som Trieste såg vänsterns kandidat ta 40 procent medan Legan stannade på 10. Umberto Bossi stängde in sig på sitt kontor och nekade kommentera resultaten. ”En ekande tystnad”, kommenterar Corriere della Sera. Legan som ett från början typiskt lokalparti har tvingats greppa rikspolitiken och sett att allt inte är så lätt som den första populistiska approachen ville göra gällande.

Vänstern konstaterar med illa dold förtjusning framgångarna i Turin och Bologna. Piero Fassino vann i Turin, Torino, redan i första omgången. Det kanske var väntat, men inte att han skulle få 56,7 procent medan högeralliansens kandidat stannade under 30. Det minsta man kan säga är att Berlusconis utmålade kommunistspöken inte spökade i det här fallet. Fassino har gått den långa vägen inom PCI, PDS, Olivträdet och PD. Han har under långa tider varit ansvarig för partiets utrikespolitik och anses vara en trygg och säker gråsosse.

I Bologna var situationen mera komplicerad. Den tidigare borgmästaren, Flavio Delbono, hade tvingats hoppa av sedan det upptäckts att han tagit med sig sekreteraren på lyxresor på kontorets kreditkort. Sedan dess och fram till nu har Bologna regerats av en kommissarie regeringen tillsatt. En inte särskilt lovande inledning på valkampen för en kandidat som utmålades som litet grå och konturlös. Men det gick vägen ändå. Bologna, centrum för den emilianska kooperativa rörelsen, valde PD:s kandidat i första omgången med minsta tänkbara marginal. 50,5 procent.

Största problemet är som vanligt Napoli. Högeralliansen hade tänkt att sopa banan med vänstern efter en katastrofal administration synliggjord genom sopbergen på gatorna. Men det blir omval även här, mellan högerns Gianni Lettieri som stannade på dryga 38,5 procent, och outsidern och tidigare åklagaren Luigi De Magistris som fick 27,5. De Magistris hör hemma i Italia dei Valori, partiet som startades av Antonio Di Pietro. Även han tidigare åklagare som skapade sitt namn och rykte under Rena händerskandalen i Milano. Men samvaron mellan dessa båda ”magistrati” har inte alltid varit särskilt lätt.

Innan vallokalerna öppnar igen om 14 dagar måste alltså en hel del falla på plats. Intressant blir att se hur ”Tredje Polen” kommer att uppträda. Skall de fortsätta uppträda samlat eller skall var och en göra sitt eget val? Gianfranco Finis högerparti – satsar det på att i första rummet hålla vänstern borta från makten? Skall Pierferdinando Casinis kristdemokrater i UDC hålla fast vid den tuffa kritiken mot Berlusconi och stödja vänsterns kandidanter? Är det för Francesco Rutellis katoliker, som flydde ur PD, dags att tänka om nu? Ingen av dessa tre grupperingar nådde någon framgång i valet.

Det politiska spelet kommer att bli spännande de närmaste två veckorna.

Och under tiden...

Det finns ögonblick i Rom när tillvaron får ett nytt ljus. När man kan lämna vardagens rutiner och förundras över uppenbarelser man redan sett och upptäcka andra som varit dolda under alla dessa år.

Sådana ögonblick inträffade i lördags kväll och natt. Då organiserades ännu en gång ”La notte dei musei”, Museinatten. Då är alla museer öppna fram till kl 2 på morgonen och dessutom gratis för alla. Varje museum försöker lägga till något extra för att garantera sin publik. 200.000 besökare passade på i år – ett nytt rekord förstås.

Vi valde mitt gamla smultronställe Museo di Montemartini. Våra vänner hade, trots att de är infödda romare, missat denna enastående museiskapelse. För så är det – Montemartini platsar dåligt i guideböckerna, för det ligger ju litet avigt till, tycker man.

I själva verket når man Via Ostiense med tunnelbanan på några få minuter. Fem minuters promenad på gångbron över alla järnvägsspåren och så är man framme. Och finner att åtskilliga hundra hade haft samma intentioner. En lång kö ringlar sig fram mot ingången till den tempelliknande byggnaden. Lugnt och stilla. Romarna verkar vara födda med kökultur.

Medan vi väntar utväxlas kunskaper om denna skapelse. Här knyts klassisk arkeologi samman med den moderna tidens industriarkeologi. Det här var förr Roms största elcentral som började byggas redan kring 1912 – bara 40 år efter att staden blivit landets huvudstad.

Till en början användes ångpannor och turbiner för att producera elen. Mot slutet av 20-talet började man installera dieselmotorer som mot slutet av 30-talet byttes ut mot de senaste dieslarna på 7500 hk. Gigantiska apparater, höga som trevåningshus, av samma typ som drev atlantångarna på den här tiden.

Allt detta hade tjänat ut i mitten av 60-talet då anläggningen stängdes. Den stod oanvänd en tid innan någon fick en glimrande ide’. Länge hade man letat efter en lämplig lokal för alla skulpturer som lagrats i sekler i Kapitoleums magasin. 1997 gjordes Centrale Montemartini om till konstmuseum där dieselmotorerna och separatorerna från Alfa Laval står kvar som om skiftet just gått hem.

Framför och intill står grekiska original och romerska kopior efter hellenistiska original hämtade från utgrävningarna när Via Fori Imperiali kom till eller när villorna mellan dagens Via Boncompagni och Hadrianus stadsmur förstördes för att ge plats åt den nya huvudstadens kontor och direktörsbostäder.

Det ger en alldeles särskild effekt att se kejsar Caracallas byst avteckna sig mot en vevstake av enorma dimensioner. Eller porträttbysten av Marcus Aurelius och Faustinas dotter Lucilla från 165 e.Kr tillsammans med en manöverpanel från 30-talet. Jag lovar att några timmar i Montemartini är väl använda – särskilt som det i lördags ingick en liten konsert av en utsökt napolitansk jazzsångerska med bossa nova på programmet. Så bra att man inte riktigt kunde bestämma sig för att stanna och lyssna eller ströva omkring med musiken i bakgrunden.

Och sedan över till Diocletianus termer – just framför Stazione Termini, precis när man kommer upp ur tunnelbanan. Nästan midnatt och nästan fullmåne, rosenpergolan blommar för fullt och i en av badanstaltens salar spelar en barockorkester. Man strövar runt och upptäcker Roms största klostergård, cortile.

Ja, jag medger gärna att det är försmädligt men av någon anledning har det aldrig blivit av att undersöka vad som döljer sig bakom den höga muren mitt emot Ekonomiministeriet. Vi har åkt den här vägen tusentals gånger på väg till stationen och först nu faller förlåten. Nyrestaurerat och välorganiserat – mitt i centrum. Otroligt.

Sedan hör det till saken att trots att kommunen organiserat denna förlösande museinatt stänger spårvagnen trafiken vid midnatt. Det tar ett tag innan det istället kommer en sen nattbuss och till slut är man hemma i alla fall.

Med romerska nyupptäckter efter nästan 50 år i stan...

Åke Malm

Stora frågor kring en mindre lägenhet i Monaco

Av ÅKE MALM

Hur är det möjligt att en liten lägenhet på 50- 55 kvadratmeter i Monaco kan uppta landets hela uppmärksamhet i två månader?

Frågan ställs av talmannen i deputeradekammaren Gianfranco Fini i det mest efterlängtade TV-talet på lång tid.

Det här är en historia som utvecklats till en dramatisk följetong sedan 29 juli. Ekonomin har bromsat, hundratals företag har slagit igen och tiotusentals nya arbetslösa fyller gatorna med demonstrationer och protester. Men politikerna sysslar med denna dåligt underhållna lägenhet vid Avenue Princesse Clotilde i furstendömet Monaco.

Jag har inte gett mig in i den här historien förrän nu. Vi bloggare har den fördelen att man kan vänta och se hur en historia utvecklas innan det är dags att rapportera.

Starten sätter alltså Fini till den 29 juli. Den dagen höll Partito della Libertàs ledning ett möte och beslöt att utesluta partiets nummer två och medgrundare. Fini hade sysslat med partisplittrande verksamhet och var inte värdig sitt partimedlemskap, ansåg Silvio Berlusconi och därmed en majoritet av partiets ombud.

Dagen därpå startade en av de giftigaste presskampanjer det här landet har skådat. Jag höll på att skriva ”någonsin” men det kan vara en överdrift. Låt oss säga ”på väldigt länge”. Det här är värre än någon spionroman och tämligen komplicerat. Så håll i er nu!

Tidningarna Il Giornale och Libero, den första nominellt ägd av Silvios bror Paolo, den andra deklarerat trogen PdL:s främste grundare, avslöjade att en lägenhet som en förmögen adelsdam, grevinnan Anna Maria Colleoni, testamenterat till högerpartiet Alleanza Nazionale, sålts till Giancarlo Tulliano. Denne är bror till Gianfranco Finis sambo Elisabetta, en blond dam med stora ambitioner. Hon var tidigare Luciano Gauccis älskarinna.

Och vem är då Gaucci? Om honom kan sägas att han tjänade några tiotal miljoner kronor på att äga och sälja travaren Tony Bin, att han var ägare av fotbollslaget Perugia som ett antal gånger kvalificerade sig till div A. Att han är fälld för ”kriminell konkurs”, att han gjort upp med domarna om ett straff på tre år och att han tagit sin tillflykt till Santo Domingo.

Dessa fakta kan verka triviala men vi skall se att de har en viss betydelse i fortsättningen.

Nu säger Fini att hans gamla parti AN äger eller ägde ett tjugotal fastigheter som donerats av sympatisörer. I Monacofallet skickades två personer för att undersöka lägenheten. Dessa konstaterade att den var i mycket dåligt skick och att den skulle kunna användas endast efter omfattande reparationer.

Värdet av lägenheten rörde sig om 300.000 euro. Det beslöts att den skulle säljas och Giancarlo Tulliano informerade att han kände till mäklarföretag som kunde vara intresserade. Så småningom såldes den för 330.000 euro. Kritikerna i Il Giornale hävdar nu att det verkliga värdet var uppemot 1,5 miljoner euro och att Fini organiserat en affär som gett hans sambos familj otillbörliga tillgångar. Så mycket mera som att Giancarlo Tulliano just nu bor i lägenheten ifråga.

Nästa scoop av Il Giornale var när man kunde presentera två dokument i affären. Det ena tillhörde ett off-shorebolag i skatteparadiset Santa Lucia som skulle ha köpt lägenheten för att sedan sälja den vidare till ett annat brevlådeföretag i Santa Lucia. Detta har i sin tur skrivit hyreskontrakt med Giancarlo Tulliano.

Nästa gång det skrällde var när Il Giornale kunde presentera ett ”confidential memo” undertecknat av Santa Lucias justitieminister, Attorney General. Det var ställt till premiärministern och bekräftade att lägenheten i Monaco tillhörde Giancarlo Tulliani.

Ett minst sagt märkligt framträdande. Varför skulle ett ”confidential memo” inom regeringen, läcka ut till en deputerad i Tegucihalpa som sedan läckte det vidare till två tidningar, två konkurrenter, i Santo Domingo? Och hur kunde det komma sig att en skvalleragentur som Dagospia i Rom omedelbart fick veta vad tidningarna i Santo Domingo publicerade.

I vilket fall som helst – de Berlusconi närstående tidningarna kunde citera Santo Domingotidningarna och med det minska risken att bli anklagade för att ha producerat ett dokument som kanske inte alls var äkta.

För många verkade det vara en ganska skräddarsydd operation. Den påminde ganska mycket om hur Il Giornales anklagelser, som byggde på ett förfalskat dokument, tvingade chefredaktören för de italienska biskoparnas tidning, L’Avvenire, att begära avsked.

Någon hävdade att den italienska säkerhetstjänsten var inblandad men då kom dementierna som ett brev på posten.

Ett dygn innan Fini skulle förklara sig kom nästa skräll. Justiteministern på Santa Lucia, Luciano Rudolph Francis, bekräftade att hans uttalande i ett brev till premiärministern var autentiskt. Han bekräftade att hans memo läckts och att det nu pågår en utredning för att ta reda på vem läckan kan vara. Att ett land som Santa Lucia, vars ekonomi till stor del bygger på att vara ett skatteparadis, går ut och avslöjar vem som står bakom två offshorebolag, registrerade i landet, är ännu ett förhållande som väcker frågor.

Och varför vända sig till off-shorebolag när man skall sälja en lägenhet i Monaco, undrade skeptikerna. Och fick till svar att just sådana affärer är vardagsmat i furstendömet.

Sex timmar innan Fini visade sig i TV-rutorna, framträdde dessutom en advokat och förklarade att lägenheten i Monaco ägs av en av hans klienter. Han kunde naturligtvis inte avslöja vem denne skulle vara, men det var fullt riktigt att ett hyreskontrakt upprättats med unge Tulliani. Ett uttalande som togs emot med väldiga portioner skepsis.

Klockan 19 var Fini klar med talet och spelade in det. Videon lades sedan ut på en hemsida som tillhör hans egen stiftelse, Framtid och rättvisa. Detta är numera vardagsmat i Italien. Politiker gör inte längre sina utspel vid presskonferenser. Där skulle de ju behöva svara på frågor som okontrollerbara journalister formulerar.

Silvio Berlusconi började och nu fortsätter Fini med inspelade uppläsningar av uttalanden som alldeles tydligt skrivits med advokathjälp. Berlusconi brukar skicka dem direkt till TV- studiorna som aldrig brukar ställa till problem utan sänder ut dem direkt de kommer.

Finis nio minuter långa försvarstal lämnar många frågor obesvarade.

Nej, han anser sig inte ha gjort sig skyldig till något brott. Förfarandet med att sälja lägenheten var i stort sett riktigt. Kanske kunde man ha fått ett något högre pris och kanske gjorde han sig själv skyldig till att inte granska affären bättre. Och hans vrede när han fick veta att Giancarlo Tulliani var hyresgäst i fastigheten hade varit ”kolossal”. Men Giancarlo hade vid upprepade tillfällen försäkrat att han inte var ägare till fastigheten. Dock är Fini själv tveksam om han skall tro på den versionen.

Allt det här var småpotatis, ansåg Fini, mot den hets och förföljelsekampanj som premiärministern närstående tidningar utsatt honom för.

Nu ville han ge alla ett gott råd: att lugna ner sig, kyla ner situationen och försöka slutföra förverkligandet av regeringsprogrammet. Ett nyval idag skulle ändå inte accepteras av väljarna, hävdade han. Landets situation är så allvarlig att den kräver en stabil regering.

Frågan är nu om Finis utsträckta hand fattas av motståndarsidan. Situationen är onekligen bisarr. Samtidigt som Fini och hans 30-tal närmaste sympatisörer förbereder bildandet av någonting mellan en rörelse och ett parti, lovar man att rösta för regeringsprogrammets huvudfrågor. Fini har en lång serie frågor i vilka han inte är överens med regeringschefen. I första hand gäller det Berlusconis krav på att göra lagar som skall skydda honom från åklagarna. Fini säger sig stå för rättssäkerhet och konstitutionens princip om allas lika inför lagen.

Kan dessa teser förenas med stöd för regeringsprogrammet? Svaret får vi kanske på onsdag då Berlusconi framträder i deputeradekammaren med en regeringsförklaring. Ännu pågår diskussionerna om den påföljande debatten skall avslutas med en förtroendeomröstning eller inte. Fortfarande gäller att Berlusconi anser att han har 316 deputerade med sig. Men oppositionen hävdar att detta är långtifrån säkert.

Statsbesök i Rom

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter sommarsemestern. Och sannerligen ingen nyhetstorka. Vi börjar från slutet – Libyens ledare Muammar Khadaffi gör sitt andra besök i Rom på 14 månader.

På måndagskvällen väntar jag ut den direktsända showen från karabinjärernas lyxiga anläggning vid Tor di Quinto, ett stenkast från Via Flaminia. Klockan 21 börjar direktsändningen i Rais nya newskanal Rainews och nästan samtidigt följer Sky efter. Kamerorna zoomar in på 130 karabinjärer i festuniform med napoleonhatt med rödblå plym, silverepåletter och snoddar och tränsar (vad de nu kan heta i det ceremoniella) uppställda med hästar och musikkår i mitten av planen.

Och där får de stå. Som vanligt har Khadaffi ett mycket personligt förhållande till klockan. Helikoptrar landar och lyfter och varje gång annonserar Rai:s två utsända att nu är nog Silvio Berlusconi i antågande med sin gäst. Men icke! Karabinjärerna svettas med dragna sablar och nervösa hästar gör piruetter – men någon Khadaffi syns inte till.

Å andra sidan hade reportrarna denna afton mycket att rapportera: De femhundra vackra damerna som en värdinneagentur valt ut, t ex. Mot 64 euro skulle de fungera som publik under Khadaffis föreläsningar om Islam.

Under de två dagarna i Rom samlades agenturflickorna för att lyssna på Khadaffi. De fick var sin grön upplaga av Koranen och budskapet att Profetens lära så småningom helt skall radera ut det kristna Europa. Enkel matematik – de muslimer som redan finns eller som kommer till Europa de närmaste åren producerar många fler barn än den ursprungliga kristna befolkningen. De muslimska kvinnorna är mycket friare än västerlandets därför att de slipper tunga jobb, som att vara militärer t ex, framhöll Khadaffi och glömde för ett ögonblick sitt eget garde av manhaftiga kvinnor i militära kamouflageuniformer. ”Ni måste omvända er till Islam – Muhammed är den siste profeten”.

Ett intressant budskap, tyckte några intervjuade besökare och tre sägs ha konverterat på allvar.

Men Khadaffis lektion satte fart på katolikerna i Berlusconis regering. ”Italien har blivit Khadaffis Disneyland”, hävdade FareFuturo på sin websida. Och då skall man veta att FareFuturo (skapa framtid) är Gianfranco Finis gruppering som kan bli landets nya parti. För Fini och hans trognaste har tvingats lämna PdL-partiet de var med om att grunda för mindre än två år sedan. Här kom alltså mera dynamit till en redan kokande inrikespolitisk situation. Men mer om detta längre fram.

Vi återvänder till de 130 tålmodiga karabinjärerna på Tor di Quintos rännarbana. Femtio minuter försenade anlände Khadaffi i helvit dräkt med många tygslängar över axeln och Berlusconi i statsmannens mörkblå dubbelknäppta. Stående i en öppen jeep färdades de fram längs karabinjärerna innan de tog plats i en... ja, skall man kalla det hedersloge. Egentligen en balkong över ridstadions entré, över huvudena på den församlade menigheten. Två gyllene paradstolar i någon slags barock väntade på dem. Knappast en bild av demokrati och jämlikhet. Nej, folket ledare satt för sig själva, upphöjda över de 800 särskilt inbjudna.

Folket på läktarna var sannerligen ingen vanlig stadionpublik. Ministrar, statssekreterare, UD-folk och några ambassader hade bjudits in. Plus något dussin libyska studenter som lär sig italienska vid universitetet i Perugia. Alla hade de väntat ut aftonens huvudpersoner.

Berlusconi äntrade talarstolen först. Ett ovanligt kort tal på knappt tio minuter. Han erinrade att det nu var två år sedan vänskapspakten mellan Italien och Libyen skrevs under, ett historiskt ögonblick för de båda folken, underströk han. Det hade gällt att avsluta ett tragiskt kapitel av italiensk ockupation och kolonisation av landet. Han påminde om att han varit med om att inviga en fotoutställning över de italienska våldsövergreppen under kolonialtiden. För att gå vidare har Italien lovat betala fem miljarder dollar under 25 år. Bland annat skall italienska byggföretag bygga en motorväg längs hela den libyska kusten. Den slutliga sträckningen av dessa 1700 kilometrar motorväg är redan klar, påpekade Berlusconi. Men fördraget har också inneburit att Libyen lovat stoppa flödet av flyktingar på väg mot Italien.

Khadaffi tackade ”min store vän” Silvio Berlusconi för att det nu råder en uppriktig vänskap mellan länderna. Och började en 40 minuter lång framställning om hur Berlusconi gråtit när han fick se bilderna från den italienska ockupationen. Han tackade de modiga italienarna för att de kunnat erkänna sina brott och be om förlåtelse. Italien är idag ett land som gjort upp med fascismen och som avrättat Mussolini, underströk Khadaffi. Hitler däremot tvingades begå självmord – i hans fall var det inte hans folk som dödade honom. Ändå hade Hitler studerat general Rodolfo Grazianis föredömliga organisation av koncentrationslägren i Libyen. Vad gäller flyktingarna: Libyen, stött av Italien, begär att EU skall betala fem miljarder euro om året för att undvika en fortsatt flyktingström från Afrika.

- Annars kan Europa, inför trycket från miljoner hungrande afrikaner, bli det framtida Afrika, spådde Khadaffi. Han menade också att de länder som inte har stränder vid Medelhavet borde dra bort sina militära flottstyrkor därifrån. Med viss sannolikhet kan man förmoda att han syftade på USA.

Lega Nord var inte sena att utnyttja Khadaffis påpekanden. Turkiet är en femtekolonnare som hotar Europa inifrån. Bevara det kristna Europa, skriver partitidningen La Padania.

Efter varma applåder kunde äntligen showen börja. Karabinjärerna lämnade arenan för att släppa fram en libysk folkdansgrupp som framförde en nordafrikansk variant av en poststalinistisk pantomim om hur en vitklädd fredsmäklare förverkligar folkets dröm om endräkt och försoning. Så äntligen kunde 30 berberkrigare släppas in för att galoppera fram och tillbaks några gånger. Hästar och krigare hade flugits in direkt för den här föreställningen.



Nästan midnatt och äntligen var det karabinjärernas tur att visa upp sin berömda ”Carosello”.

Om allt detta fyller tidningarna idag sida efter sida. Om man för ett ögonblick bortser från polemiken kan konstateras att italienska företag hoppas mycket på vänskapspakten. Statliga oljebolaget ENI räknar med nya kontrakt på olja och gas, försvarsindustrin Finmeccanica har redan räknat in över 200 miljoner euro i försvarsmaterial och många andra företag ligger på.

I den här situationen saknar Italien sedan 4 månader en verklig industriminister. Den förre, Claudio Scajola, begärde avsked sedan en fastighetsfirma betalat nästan 10 miljoner kr som del i kostnaden för en lyxig lägenhet med utsikt mot Colosseum. Berlusconi själv gick in som tillfällig minister och lovade att han snabbt skulle finna en ersättare. Tre välkända företagare fick chansen men tackade nej på direkten. En fjärde hann precis svära eden innan han tvingades medge att jobbet nog närmast var ett sätt att slippa undan en rättegång.

Ett problem som starkt påminner om regeringschefens egen situation.

Mer om detta i morgondagens blogg.

Åke Malm

Munkavlestrejk och förtroendefråga

Av ÅKE MALM

Fredag morgon och inga tidningar väntar utanför dörren i tid till morgonkaffet.

Nyhetsuppläsarna i radio och TV har okända ansikten och röster. Nyhetsprogrammen är korta sammandrag av de senaste händelserna. Inga reportage, inga kommentarer, inga bakgrunder, inga uppdateringar av websidorna.

Den italienska pressen har satt munkavle på sig själv.

Men det finns undantag. Silvio Berlusconis egen tidning, Il Giornale, och hans mest lojala: Libero.

Dessa sk tidningar fanns i tidningskioskerna i morse. Av hänsyn till min egen psykologiska balans har jag dock undvikit köpa någon av dem de senaste åren. De är propagandablaskor där allt snedvrids och fejkade sensationer pumpas upp till helsidor på förstasidan. Il Giornales chefredaktör Vittorio Feltri har lyckats med bedriften att bli utkastad, eller i varje fall suspenderad, ur journalistfacket.

Varför skulle man läsa sådant? Det räcker mer än väl att ögna genom dem på Pressklubben.

Sedan hör det till saken att inte alla tidningsläsare har mina problem med balansen. Il Giornale har sedan Feltri tog över ökat upplagan och säljer nu cirka 180.000 ex. Feltri säger i en video på tidningens hemsida:

- Varför skulle en journalist sätta munkavle på sig själv? Vi gillar heller inte den här lagen men föredrar att uttala våra åsikter istället för att tiga med dem.

Majoriteten är dock överens med facket om strejken. För ovanlighetens skull också tidningsutgivarna (Fieg). Helt eniga med strejkens mål är också domar- och åklagarkårerna. Strejken hade organiserats så att de som uttrycker sig på det tryckta pappret strejkade igår vilket alltså förhindrade merparten av tidningarna att komma ut idag. Eter- och elektroniska media strejkar idag. 24 timmars ekande tystnad i ett ständigt alltmera kluvet Italien.

Sammanfattningsvis – se gärna mina tidigare bloggar i ämnet – finns det två synvinklar i det här fallet. Åklagarna anser att lagen minskar deras möjligheter att bekämpa brottsligheten med hjälp av telefonavlyssning. Journalisterna hävdar att regeringen vill minska deras uppdrag att informera.

Strejkar gör också transportarbetarna. Inga tåg eller kommunala transporter idag. Och regionernas guvernörer är beredda att lämna över sina fullmakter till regeringen efter ett sista medlingsförsök idag med Berlusconi själv och hans allt mäktigare ekonominister, Giulio Tremonti. Samtliga guvernörer – även de normalt regeringstrogna - anser att det är omöjligt att ge medborgarna den service som krävs med regeringens hårda nedskärningar.

Berlusconi själv viker inte en tum. Han har redan förutsagt att han ställer förtroendefråga både i deputeradekammaren och i senaten på den nya budgeten med alla nedskärningar. Den åtgärden besparar honom åtskilliga dagar av diskussoner i parlamentet. Oppositionen protesterar men utan att lyckas åstadkomma annat än mindre förändringar i lagtexten.

Polariseringen av samhället visade sig också när de jordbävningsdrabbade i l’Aquila ännu en gång drog till Rom för att försöka tvinga fram nya medel som kan starta återuppbyggnaden. För första gången på länge tvingades polisen spärra av gatan framför Berlusconis eget Palazzo Grassi. Rena klappjakten uppstod nedför via del Corso när demonstranterna försökte ta sig fram till parlamentet. Två fick batongslag i huvudet och stämningen var riktigt uppjagad.

Sedan lyckades man förhandla fram en ytterligare avbetalning av alla skatter som även de jordbävningsdrabbade nu måste betala. En omöjlighet för många eftersom affärerna ligger totalt nere bakom rasmassorna.

Men i allt detta - vad är det som verkligen sysselsätter Berlusconis fantasi? Jo, ännu en gång handlar det om hur han skall försöka klara sig undan de rättegångar han borde framträda i.

Lagen om ”giltig frånvaro” gäller bara 18 månader. Sedan borde en författningsändring ske. Det gäller, ännu en gång, ”Lodo Alfano” som författningsdomstolen redan underkänt. Nu har den texten setts över och skall börja behandlas i kamrarna. Den måste dock godkännas i en folkomröstning innan den kan börja gälla.

Och frågan är om Berlusconi trots alla knep lyckas med detta för att nå sitt verkliga och slutliga mål: att väljas till den italienska republikens statschef.

En outhärdlig tanke för minst halva befolkningen.

Ny minister gömmer sig bakom nya lagarna

Av ÅKE MALM

Om kejsaren Caligula verkligen utnämnde sin häst till senator eller om legenden endast handlar om en frustrerad ledare som ansåg att hans häst skulle kunna klara senatens bestyr lika bra som någon folkvald, tvistar experterna.

Legenden om Caligulas häst finns i bakgrunden när la Repubblicas ledarskribent, Giuseppe D’Avanzo, hävdar att nyutnämnde ministern Aldo Brancher, är ett exempel på Silvio Berlusconis uppfattning av Staten och dess institutioner. En utnämning som hade som enda grund att Brancher skulle slippa inställa sig i domstolen i Milano som kallat honom.

Aldo Brancher arbetade i tidernas begynnelse som assistent åt Fedele Confalonieri, Berlusconis ungdomsvän och skapare av finansimperiet Fininvest (som är familjens kassakista vars främsta tillgång är TV-imperiet Mediaset).

Hans roll var då att hålla kontakterna (i praktiken sköta korruptionen, hävdar Giuseppe D’Avanzo) med Bettino Craxis socialister. Åklagarna i Milano hade bevis för att han 1993 ordnat en utbetalning på 300 miljoner lire till socialisterna och lika mycket till den liberale hälsoministern Francesco De Lorenzo). En oljning av hjulen som skulle leda till att en stor reklamkampanj från staten till största delen skulle tillfalla Fininvest.

Brancher greps och fick sitta 3 månader i arresten i Milanos väldiga fängelse San Vittore. Trots en lång rad förhör lyckades inte åklagarna förmå honom att göra några medgivanden. Han dömdes i första och andra instanserna för bokföringsfusk och illegal finansiering av partier. Men slapp straff då HD ansåg det första brottet vara preskriberat och det andra ansågs, efter en av Berlusconis lagar ”ad personam, istället utgöra ett mindre allvarligt brott.

Brancher var ursprungligen präst i Società San Paolo (Societas a Sancto Paulo Apostolo), en prästorden vars medlemmar i dagligt tal kallas paolini. Grundaren Giacomo Alberione, förstod tidigt vad media betydde för kommunikationen och grundade 1913 lokaltidningen Gazzetta di Alba. 1921 grundades Società San Paolo som producerar katolsk litteratur och skrifter att spridas över hela världen. Dess främsta produkt ur italiensk synpunkt sett är Famiglia Cristiana, med över 600.000 ex i upplaga och mer än 3 miljoner läsare varje vecka.

- Famiglia Cristiana skall inte tala om den kristna religionen men om allt på ett kristet sätt, var Giacomo Alberiones valspråk. Han saligförklarades, första steget mot helgonglorian, 2003.

Nåväl, Aldo Brancher blev politiker 1999, som ”tack för visad trohet mot Chefen och mot Företaget”, som D’Avanzo uttryckte saken. Han var statssekreterare till för en vecka sedan då han plötsligt och oväntat utnämndes till minister. Han svor eden framför statschefen, Giorgio Napolitano, och då kom förklaringen att han skulle ägna sig åt reformerna som skall göra Italien, hoppas Lega Nord, till en federal stat.

Ett besked som fick Umberto Bossi, Lega Nords legendariske grundare, att gå i taket. Det fanns redan två ministrar som skall ägna sig åt de federala frågorna. En tredje verkade minst sagt överdrivet, ansåg Bossi.

Den verkliga anledningen avslöjades i fredags då Aldo Brancher förklarade att han använde sig av den nya lagen om ”legittimo impedimento”, ungefär giltig frånvaro, för att inte inställa sig i domstolen i Milano.

- Jag måste organisera och bygga upp mitt ministerium, förklarade han.

På fredagkvällen kom beskedet från Quirinalpalatset och presidenten. Kallt, klart och utan diskussion.

- Brancher har inget ministerium att organisera. Han är ju en minister utan portfölj.

Idag har åklagaren, Eugenio Fusco, talat i rätten efter Napolitanos kalla tillrättaläggande. Fusco framhöll att han kände sig ”preso in giro”, utsatt för något slags skämt, och att de certifikat försvaret framlagt inte ens innehöll en indikation på vilka frågor ministern skulle syssla med.

Rättegången har fått medianamnet ”Antonveneta”, namnet på en bank i vilken en rad mystiska finansvalpar spekulerade för några år sedan. Brancher skall svara på åtalspunkterna medhjälp till förskingring (appropriazione indebita) och häleri (ricettazione).

Under tiden väntar landet och folket på vem som skall få jobbet som industriminister. Den förste innehavaren av den taburetten var Claudio Scajola som fick sparken för en månad sedan. Det upptäcktes att han tagit emot nästan 900.000 euro för att köpa en lägenhet med utsikt mot Colosseum.

- Man kan verkligen fråga sig om regeringen agerar med landets bästa inför ögonen, frågar sig Sergio Rizzo i Corriere della Sera idag. Och det handlar inte bara om Brancher.

Anledningen är att det skall bli byte på en rad chefsposter. En ny chef för Ferrovie dello stato, italienska SJ, skall utses och Rizzo rapporterar att förste kandidat till den posten är Lamberto Cardia, som varit chef för börsstyrelsen, CONSOB, sedan 1997. Vid 76 års ålder skall han nu ta över de krisande järnvägarna. Som börsens kontrollant kan komma nuvarande chefen för Antitrust, Antonio Catricalà. Men då blir frågan vem tar över Antitrust? Jo en av kandidaterna är Rai:s VD, Mauro Masi, under vars ledning Rai nått ett bottenmärke vad gäller självständighet och objektivitet hos public service.

Dessutom har Rai bara under det senaste året, fått två tunga bötesförelägganden just av Antitrust. Den ena för missvisande reklam och den andra för oetiskt kommersiellt förfarande. Och det är ju knappast en merit för en ny ansvarig för - Antitrust.

I övrigt diskuteras nu vem den mystiska blonda damen var som filmades medan hon steg ned från regeringsplanet, strax bakom Silvio Berlusconi, efter landningen i Toronto där G8 och G20 mötena skall avhållas.

Kolossala Rom

Av ÅKE MALM

Sånt här kan man naturligtvis bara vara med om i Rom.

I onsdags stod jag med arkitekten Barbara Nazzareno nästan 10 meter under marknivån nere i Colosseums källare.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tycka sig uppleva miljön här nere bland rytande lejon och tigrar, skräckslagna människor som våndades i mörkret och förnedringen medan de ansvariga ropade ut kommandona till dem som var satta att vrida hissanordningarna och se till att spektaklet fungerade.

Medan däruppe i det bländande solljuset 50.000 åskådare väntade på nästa iscensatta mord eller avrättning.

Anledningen till att jag och några tiotal kollegor från internationella pressklubben fick tillfälle att vandra nere i Colosseums källare är att sedan nästan sex månader håller konservatorer och arkeologer på att göra klar även denna del av Colosseum för turisterna.

Sex miljoner turister löser varje år en biljett i Colosseums kassor och det är på gränsen till vad monumentet förmår ta emot. Många av historikerna och arkeologerna skulle gärna se en begränsning av turistskarorna. Om ytterligare ett par månader skall det bli möjligt att boka in sig för en visning av källarna. Bara 30 personer åt gången i varje grupp skall släppas ned i detta hittills för turisterna outforskade område.

Men det kommer att vara värt all möda. Jag har varit många gånger i Colosseum och skrivit en lång rad med reportage – senaste gången handlade det om gladiatorer när Ridley Scotts film med Russel Crowe var aktuell på biograferna. Men detta besök i underjorden var överväldigande. Man imponeras av de enorma marmorblocken som använts för att bygga upp strukturerna för Anfiteatro Flavio som var anläggningens första namn. De sinnrika anordningarna för att hastigt lyfta upp djur och gladiatorer till scenen. I golvet finns fortfarande fästet för de capstanliknande anordningar som användes för hissar och gallergrindar,

Även en amatör förstår vilka förberedelser som måste ha krävts. Hur noggranna projektritningarna måste ha varit. Man häpnar över skickligheten i att lägga rätt lutning i golvet så att vattnet kunde rinna iväg av sig självt. Och det fungerar än i dag – en kanal löper längs hela anläggningen och vattnet rör sig långsamt i rätt riktning.

Här kan man också se den speciella passage som användes för att släppa in vatten för att vattenfylla arenan när det skulle vankas sjökrig på scenen.

Detta hände dock bara under de första åren av Colosseums historia. Sedan leddes vattnet en annan väg och istället blev detta den hemliga passage i vilken kejsarna promenerade från palatsen på Palatinen över till Celiokullen och sedan ner i underjorden för att till slut – man kan tänka sig den effektfulla entrén – nästan mirakulöst presentera sig i den kejserliga logen.

En väl förberedd entré med solen bakom kejsaren – han som själv kunde härledas ur denna himlakropp. Alltså måste även astronomin ha använts för att bestämma hur Colosseum skulle byggas.

Allt detta och mer därtill får man lära sig när man har förmånen att vandra bland Roms minnesmärken med passionerade arkeologer, arkitekter och historiker.



Dagen därpå – idag torsdag – slungades man istället in i nuet – och framtiden. Roms och Italiens nyaste museum håller på att invigas. Maxxi heter det och är en lysande skapelse av den ursprungligen irakiske arkitekten Zaha Hadid. Som nu är brittisk medborgare och opererar från London.

Hon vann arkitekttävlingen om att ge Rom ett museum för nutida konst. Som en representant för dekonstruktivism har hon skapat en fantastisk byggnad. Det är ljust och stort och massor av rymd, gångar och spångar slungar åskådarna ständigt uppåt och fram till ett vidunderligt panoramafönster med utblick över en god del av Rom.

Jag har sett det här långsamt växa fram på platsen för några gamla militärkaserner. Det var på den tiden då Francesco Rutelli var borgmästare, faktiskt den förste direktvalde sedan valsystemet gjorts om. Han ledde en koalitionsregering som dominerades av resterna efter det gamla kommunistpartiet. Francescos pappa var arkitekt och han har ofta berättat hur hans intresse för hemstadens utformning väglett honom.

Invigningen av Maxxi sker med pompa och ståt och en lång serie utställningar på olika temata. Dock kan rapporteras att när kulturministern Sandro Bondi försökte göra Silvio Berlusconi ansvarig för denna kulturlivets triumf, dränktes hans ord av burop och visslingar. Han ändrade sig snabbt och förklarade att naturligtvis krävdes en applåd även för övriga regeringar som medverkat till att Maxxi kunnat förverkligas.

- Jag älskar kultur, lovade Bondi och förklarade att han minsann känner saknad efter den tid då politikerna kunde diskutera med kulturens utövare på nästan jämnbördig nivå. Underförstått: det är det ingen som klarar av idag.



Med Maxxi bör nu guideböckerna för Rom ritas om en hel del. Det finns faktiskt en modern del av denna antika stad som borde ingå i programmet för ett Rombesök.

Ta bara Auditorium – världens största musikcentrum som jag brukar kalla det med sina tre salar för totalt över 5000 åskådare plus utomhusarenan för ytterligare 3000. Ett verk av Renzo Piano. Auditoriet invigdes för 8 år sedan.

Francesco Rutelli är också ansvarig för den nya byggnad som täcker kejsar Augustus Ara Pacis – fredsaltaret. Naturligtvis omdiskuterad och kritiserad från högerhåll. Men nu står den där och har börjat foga sig in i stadsbilden.

Samtidigt med Maxxi invigs nu också Macro – som också är ett centrum för nutida konst. Första delen invigdes 2002 i de restaurerade lokalerna där bryggeriet Peroni huserade. En andra del är nu klar och ligger vid det gamla slakthuset i kvarteret Testaccio.



Jag kan heller inte undvika att tala om en av mina favoriter bland alla dessa museer. Museo di Montemartini ligger obekvämt till ute på Via Ostiense en bra bit utanför pyramiden. Men ett besök där är värt varje möda.

Montemartini var faktiskt Roms första elcentral och fortfarande står en gigantisk dieselmoter, stor som en atlantkryssares i en av salarna. Efter restaurering och ombyggnad samsas nu kommunstyrets samlingar från Capitolium med denna industriarkeologi.

Tänk bara på grekiska originalstatyer bredvid en Alfa Laval-separator från början av 1920-talet. Jag lovar – tanken svindlar....

Åke Malm

Om la cricca

Av ÅKE MALM

I vår spridda språkkurs med aktuella italienska ord, har vi idag kommit till "Cricca" – uttal kricka.

Ordboken ger förklaringen: grupp av intriganter, med avsikt att skaffa sig ömsesidiga fördelar, även combriccola. Från franskans clique.

Cricca är i det aktuella språkbruket sinnebilden för de inblandade i den gigantiska korruptionsutredning som nu pågår. Den ledde igår till att industriministern Claudio Scajola avgick.

Utredningen börjar med de märkliga metoder för upphandling av miljonbyggen för G8-mötet som utfördes i den före detta USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Världens mäktigaste skulle sammanträda i en lyxbyggnad uppförd på den tidigare Arsenalens område och ett femstjärnigt hotell inrymt i det gamla militärsjukhuset.

Allt detta handlades upp av Protezione civile (Räddningsverket) och av dess allsmäktige chef, Guido Bertolaso, eftersom hela historien stämplats som Riksangelägenhet. Det betyder raka rör, snabba beslut – och absolut inget utlyst entreprenadförfarande. Kostnaden blev totalt 375 miljoner euro. Tidningarna konstaterade att bara hotellet kostade 75 miljoner och varje rum 742.000 euro.

23 april förra året och nästan 4 miljarder kr senare och med bara två månader kvar innan G8-gruppen skulle samlas steg Silvio Berlusconi fram och förkunnade att Maddalena var ute. Nu skulle världens ledare istället samlas i den jordbävningsdrabbade staden l’Aquila.

Ett i sitt slag genialiskt drag - som marknadsföring betraktat. Bilderna av Obama och Angela som vandrade omkring i ruinerna och lovade hjälp till de drabbade, kablades ut över världen.

Sedan togs kulisserna bort. Istället började åklagarna arbeta. I februari i år greps chefen för nationella byggnadsstyrelsen, Angelo Balducci, ägaren av en byggnadsfirma, Diego Anemone, den ansvarige för offentliga arbeten i Toscana, Fabio De Santis och arkitekten Mauro Della Giovampaola.

Den här gruppen går nu under beteckningen ”cricca”. På söndag skulle de fyra gripna ha släppts ur fängelset eftersom häktningstiden löper ut. Men enligt senaste uppgifter får de stanna kvar i finkan eftersom åklagarna anser sig ha tillräckligt med bevismaterial för att gå direkt till rättegång.

Under månaderna som utredningen pågick exploderade sedan den ena skandalen efter den andra. En gällde Bertolaso som anklagades för att ha utnyttjat tjänster som Anemone betalade för. Det gällde sexköp i en av de sportanläggningar som gjordes i ordning till VM i simning – och som också Bertolaso ansvarade för. VM var ju också ett stort event av riksintresse, gunås.

Det skall sägas att Bertolaso nekar till den anklagelsen – det skulle endast ha handlat om massage av en ond nacke utförd av en särskilt skicklig dam av brasilianskt ursprung.

Sedan avslöjades en högre prelat i Vatikanen för att också ha styrt och ställt bland sexköpare och andra. Han fördes ut i periferin och har sedan inte avhörts.

För två veckor sedan ramlade industriministern Scajola rakt in i smeten. La Repubblica hade uppgifter om att han köpt en lyxlägenhet med utsikt över Colosseum, en praktvåning på 180 kvadratmeter och 9 rum. Officiellt skulle han ha betalt den med ett lån genom parlamentets egen bank på 610.000 euro. Ett pris som ligger betydligt under marknadsvärdet – en lägenhet i det här området betingar enligt alla källor mellan 8.000 och 10.000 euro per kvadratmeter.

I själva verket skall byggmästare Anemone ha bidragit med 80 bankcheckar på tillsammans 900.000 euro. Till detta skall också läggas de 200.000 euro som ministern lagt som handpenning.

Trots att de båda systrarna som ärvt våningen av en förmögen mamma, nu riskerar åtal för skattesmitning, vittnade de och sade att de fått checkarna i samband med kontraktsskrivningen vilken ägde rum i ministerns eget arbetsrum på Via della Mercede. Närvarande var en notarie, en bankdirektör för Deutsche Bank som ställt ut checkarna och så säljarna. Alla har vittnat om hur checkarna ingick i husköpet.

Efter 10 dagar där tidningar och TV klarlade varenda liten detalj i den här affären, avgick alltså Scajola igår middag. Han är naturligtvis oskyldig, har aldrig betalat någonting mera än vad kontraktet föreskriver (det officiella och registrerade på vilket skatten beräknas).

- Och har något extra betalats har det skett utan att jag hade kännedom om det, förklarar han gravallvarligt.

Att få 10 miljoner kr i gåva är tydligen vanligt för en minister.

Silvio Berlusconi har varit märkbart sval trots sitt uttalade stöd för en minister som utsatts för ”massmedial skändning”.

Han anser dessutom att det är alldeles för mycket pressfrihet i Italien.

Åke Malm

Finiani och 25 april

Av ÅKE MALM

Decantare, på svenska dekantera (ett ord som bara finns som substantiv, "dekantering", i NE), innebär att ett kvalitetsvin tappas från ett fat till ett annat på ett sådant sätt att bottensatsen stannar kvar i det första kärlet. I Italien har ordet just nu i första hand en politisk betydelse.

Men decantare är också ordet som beskriver hur den italienska politiska krisen skall tacklas. I synnerhet den mellan Silvio Berlusconis majoritet i partiet Popolo della Libertà (Pdl) och medgrundaren av detta parti, idag talman i deputeradekammaren, Gianfranco Fini som nu leder fraktionen ”finiani”.

Det är denna kris som skall dekanteras – en process som också innebär att faten får stå stilla en tid så att bottensatsen verkligen hinner sjunka till botten.

Berlusconi har intresse av att konflikten mellan honom och Fini får vila en period. I synnerhet sedan regeringen igår lidit nederlag i deputeradekammaren. Med en enda rösts skillnad (225 mot 224) godkändes ett tilläggsförslag formulerat av oppositionen PD.

Diskussionen gäller en översyn av gällande arbetslagstiftning som i stort går ut på att försämra garantier och trygghet för anställda. Regeringen hade t ex föreslagit att en arbetstvist vid avskedande skulle kunna handläggas av en medlare, genom ett utslag av en fredsdomare (Giudice di pace). Istället för att som idag obligatoriskt behandlas av en arbetsdomare (Giudice di lavoro).

Och skillnaden? Den är avsevärd eftersom arbetsdomarna vanligen dömer till den avskedades fördel. I PD:s tilläggsförslag sägs att förfarandet endast får användas för redan timade konflikter, inte för framtida sådana. Och att vid avskedanden skall som förut gälla enbart arbetsdomaren.



Nederlaget i kammaren berodde till största delen på att 95 PdL-deputerade inte hunnit maka sig in i plenisalen efter lunchen, men ovanligt många av dem var ”finiani” som småpratade i Palazzo Montecitorios cortile medan den för tillfället tjänstgörande talmannen manade till votering.

Resultatet, regeringens prestigeförlust, ledde omedelbart till anklagelser om att Fini-minoriteten tänker visa sin styrka genom att bojkotta regeringens reformpolitik. En fråga som särskilt sätter skräck i Lega Nord som kämpar för att genomföra sitt grundkrav: att införa federalism i landet. Detta krav har regeringen röstat om flera gånger. Men då har det varit så allmänt formulerat att det egentligen kunde innehålla vad som helst.

Nu börjar man komma ner till konkreta fakta och då uppstår en rad intressanta frågor. T.ex. om statens gamla militärkaserner, som i många fall stått oanvända i decennier, skall överföras till lokala myndigheter som kommuner eller landsting – vad innebär detta i så fall för den skräckinjagande italienska statsskulden?

Jag är inte man att reda ut en sådan fråga men den sysselsätter staber av experter i dessa dagar.

En annan intressant fråga är denna: om Sicilien har 26.000 offentliganställda inom sjukvården – hur kan det komma sig att Lombardiet klarar sig med 3.000? Och om staten hittills lyckats plana ut underskottet i region Siciliens finanser – vad händer efter federalismens fullständiga införande?

Se där några uppiggande frågor som kommer att ge form, färg och esprit åt den politiska debatten den närmaste framtiden.

Berlusconi själv har genomgått en förvandling under de senaste 10 dagarna. Han har blivit en lågmäld, samarbetsvillig, statsman som ser till nationen i dess helhet.

Ett mirakel. Det börjar på sitt sätt för ett år sedan i den jordbävningsdrabbade staden Onna, nära l’Aquila. Där framträdde Berlusconi med en partisanhalsduk runt halsen – han som i 13 år avsiktligen undvikit att på något sätt delta i firandet av 25 april. I år framträdde han som allvarlig statsman framför tre officiella flaggor, sittandes vid ett imponerande barockskrivbord med en klassisk staty i bakgrunden

Bilder från befrielsen av Milano 1945

Den 25 april 1945 marscherade de allierade trupperna in i Milano och Norditalien var äntligen befriat från det ”nazi-fascistiska oket”, som det brukade heta i de flammande parollerna under de första efterkrigsdecennierna.

En befrielsens dag som borde ha enat italienarna, kan man tycka. Men trots la Resistenza - som följde på Il Risorgimento - förblev landet delat, efter kommungränser, regiongränser, politiska färger och religiösa övertygelser.
Inte ens de grundläggande demokratiska uppfattningarna omfattades av alla.

Igår sändes ett reportage i TG3 från Predappio, Benito Mussolinis födelseort och idag en pilgrimsort för alla gamla och unga fascister. En stad som lever på kulten av Mussolini och fascismen. De här dagarna verkar det vara tillåtet att klä sig i svarta skjortor, fascistpartiets fez, höja högerarmen och ropa Eja, eja, eja.

Varför det blev så kan man alltid diskutera. En av mina favoritteorier är att gamle kommunistledaren Palmiro Togliatti bär på en stor skuld. Han fungerade nämligen som justitieminister under den första samlingsregeringen efter kriget, strax innan kalla kriget startade. I avsikt att uppnå en försoning i landet genomfördes en allmän amnesti. Tiotusentals gamla fascistiska poliser, deras chefer och byråkrater i största allmänhet togs till nåder igen efter att ha varit ute i kylan några månader.

Detta skedde innan en stor samvetsprocess ägt rum i landet. Italien upplevde aldrig något i stil med Sydafrikas sanningskommission. Här vände man istället plåtskåpen i militäråklagarens källare mot väggen. Skåpen innehöll noggranna utredningar om fascismens våldsbrott. I över 30 år glömdes de bort.

Och naturligtvis: inga utredningar betyder förstås ingen klarhet, ingen sanningskommission. Därför har Rom idag en borgmästare som kommer från det gamla nyfascistiska MSI vars tidigare ledare, Gianfranco Fini, är talman i parlamentet och ständigt större skaror vallfärdar till Predappio.

Men visst – dessa angivna personligheter är ju alls inga fascister idag, utan vanliga högermän som bara arbetar för statens bästa. Heter det.

Åke Malm

PS På eftermiddagen kommer senaste fasen i krisen. Gianfranco Finis närmaste man, Italo Bocchino, har lämnat in sin avskedsansökan från jobbet som vice gruppledare i kammaren för PdL. Han säger:

I inget demokratiskt land är det möjligt att en partiledare och regeringschef uppträder som Berlusconi. Han ringer till mig och hotar göra livet kärvt för mig. Han kräver att jag uteblir från alla TV-diskussioner.

Det hade ingen kunnat tro för några månader sedan. Att Fini och hans närmaste skulle kräva demokrati och yttrandefrihet från Berlusconi.

Berlusconi, Fini och Lega Nord i Adro

Av ÅKE MALM

En historisk sekvens, en bild att lägga på minnet:

Gianfranco Fini, medgrundare av Popolo della Libertà, står nedanför talartribunen, hötter med fingret och vrålar något mot partiets grundare och allsmäktige ledare, Silvio Berlusconi.

Berlusconi vrålar i mikrofonerna så att Finis röst dränks av ljudkaskaderna.

- Det är du som har ändrat uppfattning. Vill du vara politiker – lämna då rollen som talman.

Och Fini som svarar:

- Vadå – jagar du iväg mig från partiet?

En strid som varade från 12-slaget till kl 18. Berlusconi stod till slut som segrare – som vanligt – på detta slagfält. När rösterna för den enda motion,som presenterats inför partistyrelsemötet, räknades hade bara 11 eller 12 (siffrorna varierar idag) lagt sin röst för Fini. Hur många som verkligen var närvarande och verkligen röstade ja är obekant. Partistyrelsen har 171 nominella medlemmar.

Sett så här är det egentligen inte mycket att tala om. En av partiets viktigaste personer utmanade Berlusconi och förlorade. Punkt slut.

Men det finns en rad faktorer som säger att utgången av denna ba talj var viktigare än så.

Ezio Mauro, chefredaktör för La Repubblica, sätter rubriken på sin ledare: Såret på suveränens mystiska kropp. En närmast eskatologisk analys av ett hittills okänt läge för Berlusconis parti.

Här en kort sammanfattning av Finis tal och hans utmaningar, anklagelser och kritik av Berlusconis sätt att leda partiet.

- Jag är ingen förrädare – men jag har rätt att säga vad jag tycker.

Berlusconi hoppar omedelbart in och avbryter:

- Jag har aldrig kallat dig förrädare. Men det är du som har ändrat dina ståndpunkter och nu kopierar Lega Nord de åsikter AN hade tidigare.
- Det måste finnas plats för att diskutera, där var och en kan säga sitt.
- Men du ställde ju inte ens upp vid demonstrationen vid San Giovanni, hoppar Berlusconi in i ringen igen.
- Men det var ju ett valmöte – inte en plats för diskussion, svarar Fini.

Fini varnar för ett parti som leds av ”centralismo carismatico”, en variant av gamla tiders kommunistiska principer om demokratisk centalism. Vilket i korthet gick ut på att när majoriteten bestämt en politisk linje skulle den interna oppositionen följa densamma – obligatoriskt. Han lovar att en partiminoritet inte behöver betyda en minskad makt för ledaren men mera debatt.

Fini menar att partiet gett upp Norditalien och delegerat Lega Nord att svara för politiken i landets ekonomiskt mest dynamiska område. Och så ger han sig på en av Berlusconis ständiga anklagelser från valkampen för en månad sedan:

- Tror du verkligen att problemen med vår vallista i Lazio berodde på en komplott från åklagarna, onda domare och våldsamma radikaler?

En utmaning som Berlusconi omedelbart vill svara på. Han griper mikrofonen och ropar högröd i ansiktet.

- Ja, det tror jag. Men inte en komplott utan ett regelvidrigt sätt. (Non un complotto ma un comportamento).

Fini protesterar också mot påhoppen och anklagelserna från tidningar som kontrolleras av Berlusconi.

- Men jag ringer inte upp och anger linjen för redaktörerna på Il Giornale, förklarar Berlusconi. Och släpper sedan dagens bomb – ”Jag har fått min familj att gå med på att vi säljer Il Giornale. Finns det några företagare som vill lägga pengar på tidningen är det fritt fram”.

En nyhet som inte många tror ha någon substans. Det är en av Berlusconis favorittricks: att göra ett överraskande utspel och sedan låta tiden och glömskan verka.

Fini anklagar också Berlusconi för att ha fallit undan för Lega Nord när det gäller firandet av 150 års jubileet av Italiens grundande. Det firandet har hittills skett med stor tveksamhet och utan några uppseendeväckande grepp. (Hittills har nog Sveriges radio firat mer än italienska media – men det kan ju ändra sig).

Intressant är att denna batalj levereras direkt i Tv-rutorna. Parlamentets egen TV-kanal sänder och alla stora tidningar är uppkopplade via webben. Dessutom sänder Radio Radicale direkt. Mera transparent och öppet än så....

I kommentarerna nu på morgonen är det helt klart att även om Fini idag nekar lämna sitt ämbete som talman och ännu mindre tänker överge partiet – kan det bara vara en tidsfråga innan brytningen blir total.

- 16 års politisk samverkan läggs i arkivet, skriver Massimo Franco i Corriere della Sera.
- Den politiska – för den personliga vänskapen hade förstörts för länge sedan. Bilden av Fini och Berlusconi som anklagar varandra inför Tv-kameror och publik, kastar en skugga över landets största parti (la maggioranza), över regeringen och över de återstående åren av mandattiden.
- Idag inleds en period som bara eufemistiskt kan kallas ”samboende” (coabitazione). Vi står vid randen för en daglig gerillakamp, även i parlamentet, och den kan så småningom göra landet instabilt.

I efterdyningarna till denna uppgörelse slår man sig ned på kvällen för att genomlida Annozeros dryga två timmar. En stor del av debatten upptas av fallet Adro, ett litet samhälle med 6416 invånare i Brescia-provinsen. I Norditalien.

Adro har blivit ett stort namn i rubrikerna efter att borgmästaren (Lega Nord) nekat lunchmat och skoltransporter för de barn vars föräldrar inte betalat gällande avgifter. Borgmästarn har också fifflat med räkenskaperna för att kunna säga att det saknas resurser till bostadsbidrag och liknande.

Resultatet. Aldrig tidigare har kontrasterna mellan Adros italienska medborgare och invandrarna varit så hätska, så hatfyllda. Påståenden om invandrarna (som är runt 600) går runt bland italienarna, ofta visar det sig att de är rena lögner. Invandrarna utpekas som lata och att bara vara ute efter bidrag. Inför TV-kamerorna utspelar sig scener man inte trodde var möjlig år 2010. Hysteriska invånare som vrålar mot skräckslagna invandrare.

Är det något som står klart är att Lega Nord med sin politik väcker hatkänslor och stryker under avundsjuka och förstör en gammal traditionell känsla för solidaritet i detta i grunden katolska område.

Kanske är detta det mest negativa resultatet av åratals skräckpropaganda mot invandrare – i synnerhet muslimer.

Men kanske känns den situationen igen även från nordliga delar av Europa? Det är hög tid att etablissemanget tar hand om den här situationen. Det räcker inte med att tala om rasism. Det krävs saklig information och dialog.

Åke Malm

Öppet bråk mellan Berlusconi och Fini

Av ÅKE MALM

Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.

Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)

Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.

Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.

Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.

Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.

I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).

Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.



Kom inte sedan och tala om nepotism... Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?

La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero...

Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.

En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.

Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.

”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.

Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:

- Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?

För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.

Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.



Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.

Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.

Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, "l’Avvocato" för hela Italien.

John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.

John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.

Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.

Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?

Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.

Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.

Åke Malm

Berlusconis parti på väg att rämna?

Av ÅKE MALM

-          Stanna upp ett slag och tänk efter, uppmanar Roberto Saviano idag Silvio Berlusconi.

Han skriver ett öppet brev till Italiens regeringschef från La Repubblicas förstasida. Anledningen är att Berlusconi vid en presskonferens i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad) anklagat Saviano för att ge maffian reklam.

-          Anklagelsen är inte ny, skriver Saviano. I åratal har jag hört den. Men tänk efter ett ögonblick. Tänk på alla de journalister, socialassistenter, advokater, domare och åklagare, författare eller vanliga medborgare som sedan många år, i olika delar av Italien, har modet att berätta och avslöja, och som därmed riskerar sina liv. Eller som utpekas som medlöpare bara för att de vågar ta ställning. Bara för att de vågar tala. Jag tror att bara sanningen kan ge ett land dess anseende.

Berlusconis tal är numera repetitioner på det mesta han sagt under de senaste 14 åren. Trista upprepningar – med något tillägg då och då. Den senaste tiden har tilläggen handlat om hur han gett landet dess anseende åter. Att utlandet numera betraktar Italien med respekt.

Men det finns agenter som arbetar för motsatsen, hävdar han. Filmare som berättar om maffian, författare som tjänar stora pengar på sina berättelser om maffian. Och så drar han fram gamla TV-serier som La Piovra, Bläckfisken, italiensk televisions mest framgångsrika produkt som sålts till 160 länder. Den producerades mellan 1984 och 2001 i 10 olika små serier, med regissörer som Damiano Damiani, Florestano Vancini, Luigi Perelli och Giacomo Battiato.

En vid det här laget tämligen ålderstigen succe’. En mera näraliggande är förstås Gomorra av Roberto Saviano. En bok som översatts till 43 språk och sålts i 6 miljoner exemplar. På regeringschefens ägda förlag Mondadori. Kanske man skulle våga tala om en intressekonflikt även här.

Hursomhelst – Berlusconi anser att författare och regissörer som ägnar sig åt maffian, smutsar ner landets anseende i utlandets ögon. Och det är en urgammal anklagelse. Jag minns kristdemokrater från Sicilien som sa samma sak om Danilo Dolcis böcker och anklagelser på 60- och 70-talen. Enligt denna uppfattning skall det tigas om maffians verksamhet och tilltagande kontroll över viktiga delar av landet.

Det är i det här sammanhanget intressant att se hur Berlusconis egen tidning behandlar frågan. På sajten Il Giornale.it finns idag en artikel som pekar på regeringens stora framgångar i kampen mot maffian. 22 av de 30 mest fruktade maffiabossarna har arresterats. Värden för 10 miljarder euro har tagits i beslag.

-          Vi arbetar medan andra förstör vårt anseende, upprepar tidningen, som ironiserar över oppositionens försvar av Saviano.

Det är uppenbart att Berlusconisidan anser att polis och – kanske – åklagare skall arbeta med rent polisiära metoder. I själva verket har decennier av reportage i TV och litteratur visat, att bara kulturen kan skapa ett motgift till en sekelgammal maffiadominans.

Denna diskussion utspelar sig samma dag som åklagaren vid appellationsdomstolen i Palermo kräver 11 års fängelse för Marcello Dell’Utri ”för extern medverkan i maffiaverksamhet”. Det är två år mer än han dömdes till i första instansen. Han är Berlusconis gamle vän och den som skapade partiet Forza Italia.

Nu säger åklagaren att Dell’Utri i 30 år varit maffians mellanhand gentemot politiker och regering. Men Dell’Utri stannar inte ens kvar i rättssalen under åklagarens föredragning. Efter några minuter lämnar han Palazzo di Giustizia och går och köper godsaker vid den lokala marknaden. Typiska läckerheter som ”lo sfincione”, en pizza med tomater, lök och små ansjovisar.

-          Ja, dom la väl på räntan, kommenterade han syrligt åklagarens krav på två extra år.

Men nu krackelerar Berlusconialliansen. Och detta  är mycket spännande.

Skall vi börja från början så slog sig två av högersidans partier, Berlusconis Forza Italia (FI) och Gianfranco Finis Alleanza Nazionale (AN), 2009 samman till Popolo della Libertà, (PdL). I överenskommelsen ingick en fördelning enligt 70/30. Alltså att AN skulle ha 30 procent av ministerposter och representation.



Det senaste halvåret har Fini i alltmera klara ordalag hävdat att Berlusconi lyssnar mera på Lega Nord än på An. Droppen som fick bägaren att rinna över, var när Lega Nords minister, Roberto Calderoli (Minister för Normernas förenkling), stegade upp till statschefen Giorgio Napolitano, och överlämnade regeringens förslag till de ständigt diskuterade reformerna.

Fini som är talman i deputeradekammaren och en av PdL:s grundare, fick inte ens läsa texten.  En skymf som nu leder till att regeringen hotas. Berlusconi och Fini hade i torsdags ett möte där Fini krävde större plats för AN – om inte skulle han lämna PdL:s partigrupp och bilda en egen, både i deputeradekammaren och i senaten.

Igår, fredag, samlade Berlusconi alla sina trogna, hemma i Palazzo Grazioli. Som vanligt försvarade han sig med att själv gå till attack. Om inte Fini inordnar sig i leden, är han ute. Då kan han inte längre vara talman. Fini har 48 timmar på sig att bestämma hur han skall ha det.

Frågan är nu hur många av hans egna som följer honom. För att bilda en egen partigrupp krävs minst 20 deputerade. Man vet redan att en av hans viktigaste medarbetare på vägen mot makt och ära, Maurizio Gasparri, istället sluter upp bakom Berlusconi. Men enligt andra och många källor har Fini samlat 45-50 deputerade och 14 senatorer.

Den parlamentariska situationen är sådan, att Fini med 25 röster i deputeradekammaren och 13 i senaten skulle kunna bli vågmästare och sätta tryck på regeringen.

Om inte det blir nyval, förstås. Berlusconi har hotat med just detta om Fini fortsätter. Samma linje följer senatens talman, Renato Schifani. Om regeringens sammansättning förändras måste det bli nyval, har han sagt.

På torsdag vet vi med säkerhet – kanske – hur det har gått.

Åke Malm

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).

Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.

Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.

Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.

Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.

Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?

Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").

Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.

Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

Vårhelg, valhelg och FAI-helg

Av ÅKE MALM

Låt mig förklara: de italienska söndagspromenerande fördelades på valdagen – också de – mellan två alternativ. Antingen promenerade man ut i parkerna efter att ha lagt sin röst i valurnorna, öppnade filten över havet av tusenskönor och bara njöt av det 23-gradiga vädret.

Andra lämnade vallokalerna med obefintliga köer för att ställa sig i köerna till en FAI-plats. Förkortningen betyder Fondo per l’Ambiente Italiano. En institution för bevarande av kulturen, landskapet och minnesmärkena i det här landet. En eller två gånger om året organiserar FAI besök i byggnader och monument som normalt är stängda för allmänheten.

Jag har genom FAI upptäckt vidunderliga platser som Biblioteca Casanatense (ett kunskapens och kulturens tempel skapat 1701 med kardinalen Girolamo Casanates 25.000 böcker som grundplåt och i sekler administrerat av dominikanernas experter. Läsesalen ger varje gång samma hisnande upplevelse).

Igår var öppet hus på Aventinen där man kunde besöka Istituto Nazionale degli Studi Romani och det ”stilla kloster” som en gång låg vägg i vägg med Malteserordens område idag. Men kön var förskräckande lång – minst en timme utlovades – så vi valde tusenskönorna istället.

Men först efter att ha tittat till vårt andra tempel, Roms Auditorium, Parco della Musica. Köer även där särskilt för att få lyssna till Roberto Saviano som nu lovar att han skall bli en ”vanlig” författare och inte bara en superspecialist på Camorran. Idag söndag dirigerar Claudio Abbado och i morgon har vi Alexander Lonquich med två Mozart. Hans första konsert i fredags var bara sublim.

Valet. Ja, det gick som alla hade förutskickat. Deltagarsiffrorna för första valdagen ligger 13-14 proc under de senaste valen. Men det går att lägga en röst även idag fram till kl 15. Det är troligt att valdeltagandet förbättras något under de här morgontimmarna. Men redan nu har tidningarnas experter diskuterat fram och tillbaks vem som kan förlora på att valdeltagandet är lågt. De flesta tycks mena att det är Berlusconi.

Kanske av den desperation som detta påkallar höll han ett, förbjudet, valmöte i lokalen där han själv röstade i hemkommunen Arcore utanför Milano. Vallagen säger nämligen att 24 timmar innan vallokalerna öppnas skall all valkampanj vara slut. Inga valmöten under de två valdagarna – tystnad skall råda, heter det.

Ett annat ämne som diskuteras innan prognosmakarna sätter igång är hur och vad man egentligen får göra kring vallokalerna. Berlusconi har nu installerat sina egna ”gladiatorer” som skall kontrollera rösträknandet. Det finns ett par fällor som kan ogiltigförklara vissa röster – om det skulle inträffa skall ”gladiatorerna” inskrida och kräva att de ändå accepteras.

På detta har prefekten i Rom sänt ut sin egen förklarande rundskrivelse till vallokalernas ordföranden. Valsedlar som kan identifieras eller som inte följer regelverket skall ogiltigförklaras, hävdar han. Och får omedelbart mothugg från högersidan som med stöd av en dom i HD förklarar att ett mindre, formellt fel ”på grund av okunnighet” inte skall leda till att valsedeln förkastas.

- Ett sätt att skapa kaos vid röstsammanräkningen, förklarar oppositionen.

Kl 15.01 idag måndag kommer prognoserna att dugga tätt i alla radio- och TV-kanaler. Men en tumregel är att i det här läget dröjer det innan de slutliga resultaten blir klara.

Dixikons allsmäktige skapare uppmanade mig att rapportera om Boris Pahors Necropoli så snart jag läst boken. Jag berättade om denne glade 97-åring i förra bloggen. Ännu har det bara blivit 77 sidor lästa, en tredjedel bara, men en förstahandsrapport är utan tvekan denna: Ett mästerverk.

Boris har redan nominerats till Nobelpriset några gånger. Och det vore nog läge för akademiledamöterna att köpa hem några ex av Boris inte allt för skrymmande produktion.

Men vilket språk! Vilka hisnande avgrunder! Varje mening är konstfärdigt utformad, fulländad konstruktion.

Det tycker Claudio Magris i förordet också.

Åke Malm

Om ett tv-program på rymmen, Berlusconi och Boris Pahor

Av ÅKE MALM

Idag är sista dagen för valkampanjen. Aldrig förr har avståndet mellan regering och opposition varit större.

Vi brukar skriva: Italien är ett delat land. Det räcker inte nu. Det är en total avgrund mellan Berlusconisidan och den mer eller mindre organiserade oppositionen.

Berlusconi strör nya förnedrande omdömen om oppositionen, nekar ställa upp i valdueller och hotar med en författningsreform som antingen skulle göra honom till folkvald president eller direktvald regeringschef.

Mediaombudsmannen (min egen översättning av AgCom - Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) har (äntligen) funnit att Rai:s nyhetsprogram TG1 och Mediasets TG5, grovt förbrutit sig mot kraven på allsidighet och mångfald. Det blir en miljon kr i böter för vardera kanalen.

Då gör Michele Santoro sin egen upplaga av Annozero. Programmet har ju som många andra av Rai:s politiska talk-shows stoppats av företagets styrelse.

Annozero sänds den här gången från sportpalatset i Bologna utan Rai:s medverkan. 50.000 trogna tittare har satsat varsin slant för att täcka kostnaderna.

Sändningen går direkt i Repubblica TV och i hundratals andra webkanaler. I sista stund förbjöd Rais ledning det egna satellitprogrammet Raisat24 att sända direkt. Men den ordern överträddes genom att programmet las ut någon timme senare.

Och det blev succé. 13 procents s.k. "share" för ett program som helt saknas i de sju stora nationella kanalerna. Programmet är mycket roligt. Och naturligtvis bedömer Berlusconi det som ”hänsynslös smutskastning”.

Programstarten är storslagen. Några sekunder filmjournal med Benito Mussolini som ställer sina retoriska frågor och folkmassan som ropar ja. Sedan raskt över till Berlusconi som också ställer sina frågor (vill ni leva i en polisstat osv). Och naturligtvis ropar demonstranterna neeej.

Ett av de mest signifikativa inslagen är en dramatiserad version av Berlusconis telefonsamtal med sin partigängare i mediautskottet. Sällan har chefen varit hänsynslösare och sällan har underhuggaren krupit så med svansen mellan benen.

Försvarslinjen för Berlusconisidan blir förstås att göra saken till en fråga om privacy – men faktum är att samtalen spelades in då åklagarna sökte bevis för helt andra brott.



En annan medieinstitution ägnade sig också åt Berlusconiklanen idag. L’Ordine dei Giornalisti – journalistskrået – suspenderade under en viss tid Vittorio Feltri, chefredaktör för Berlusconis tidning Il Giornale. (Som alla vet är det brodern Paolo Berlusconi som nominellt står som ansvarig för tidningen).

Vittorio Feltri fälldes för sitt övergrepp mot Dino Boffo, tidigare chefredaktör för italienska biskopskonferensen l’Avvenire. Feltri publicerade ett dokument med anklagelser om att Boffo skulle ha sextrakasserat en kvinna. Biskoparna tvingades sparka Boffo. Det här påhoppet sanktionerades uppenbarligen från högsta ort men innebar en lång kris mellan Berlusconi och kyrkans högsta ledning.

Sanktionerna gällde också påhoppet på deputeradekammens talman Gianfranco Fini och för att Il Giornale fortsatt publicera Renato Farinas artiklar även sedan denne uteslutits ur skrået. Farina arbetade under sin tid som anställd i en annan Berlusconi närstående tidning, Libero, samtidigt för italienska kontraspionaget. Han har medgett att han försett spionerna med falska uppgifter om politiska motståndare. Och att han tagit emot pengar för sitt arbete.

I Milanotribunalen var det sura miner som vanligt från Berlusconis advokater. I främsta rummet Nicolò Ghedini. Han hade begärt att få kalla 73 vittnen men domstolen godkände bara 12. Åklagarsidan fick 5 av sina vittnen godkända.

- Vi förhindras att utföra ett effektivt försvar, menade Ghedini.

Det hela gäller fortfarande rättegången i fallet med den engelske advokaten David Mills som först dömdes i första instans för att ha tagit emot 600.000 dollar för ett vittnesmål som inte helt överensstämde med sanningen. Det brottet förklarades preskriberat av högsta domstolen som dock påpekade att detta inte betydde att han frikändes från anklagelserna. Tvärtom. De ansågs styrkta.

Tidigare hade frågan om Berlusconis ansvar för att ha betalat mutan, avskiljts från rättegången mot Mills. Efter många förvecklingar har det nu blivit regeringschefens tur. Denne har emellertid under tiden hunnit skaffa sig skydd genom den nya lagen om ”legittimo impedimento”. Under 18 månader kan han underlåta att infinna sig i domstolen genom att hänvisa till att regerandet är en giltig ursäkt.

Men nu till något mycket roligare.



Igår invigdes Libri come. Festa del Libro e della lettura i Roms Auditorium Parco della Musica.

I fyra dagar möts läsare, författare, förläggare och en färgrik allmänhet i Renzo Piano-ritade lokaler. En fantastisk möjlighet att komma författarna närmare in på livet. Men också få höra förläggare och formgivare om trenderna just nu.

Först ut var en yngling. Ja, Boris Pahor, slovensk författare från Trieste, är född 1913.

97 år gammal, men fullständigt klar och en fängslande berättare. Han såg fascisterna bränna Narodni Dom och förhindra alla försök att släcka elden i en byggnad som var centrum för den slovenska kommuniteten i Trieste. En stad som då hade en slovensk majoritet av befolkningen – ett faktum som fascisterna sedan ändrade på.

En man som hela sitt liv stått mellan och över gränserna. Som bytt språk och kultur och vars viktigaste bok, enligt många, Necropoli, fick vänta 30 år på en italiensk översättning.

Boris berättade om sina erfarenheter från koncentrationslägren, som i hans fall, var arbetsläger. Ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av den judiska Shoah.

- Men vi hade också hjältar som gjorde vad de kunde för att inte deras arbete skulle vara enbart till fördel för nazisterna, förklarade Boris.

Och berättade att när han jobbade som sjukvårdare i det läger som utvecklade och byggde V2-robotarna som sändes mot London, saboterades många av dessa av de franska och italienska ingenjörer som nazisterna fängslat. När sabotaget uppdagades hängdes ett tiotal tekniker omgående.

- De är de bortglömda hjältarna, berättade Boris Pahor.

Nu skall jag börja läsa hans bok.

Åke Malm

_____________

- Klicka här för Nekropolis och en del andra titlar av Pahor på tyska

- Klicka här för att se en intervju med Pahor (på italienska):

Rom, måndag den 8 mars

Av ÅKE MALM

8 mars - Felicità e abbracci a tutte le donne!

Igår, den 8 mars, var det inte Concita De Gregorio, chefredaktör för l’Unità, som skrev tidningens ledare. Det hade annars passat bra att på kvinnodagen kunna citera hennes alltid tänkvärda ord.

Istället var det Giovanni Maria Bellu som skrev:

Låt oss söka guldkornen i denna tragiska historia.Till exempel vad som står klart efter den. Om någon tidigare någonsin hoppats att Silvio Berlusconi och hans affärs- och politiska klan skulle kunna ingå som part i en normal demokratisk utveckling, så har det hoppet nu för alltid grusats.
Berlusconi och hans parti hade kunnat säga: "De våra gjorde ett stort fel, slarvade till det, och därför ber vi om ursäkt och hoppas på överseende med detta." Eftersom ingen kan känna någon glädje över att vinna utan en lämplig motståndare, är det heller inte omöjligt att man hade kunnat finna en lösning som alla kunnat godta. Men de valde hotelser, arrogans, bluff och skoj.
På sitt sätt har de nu visat vilka och hur de är.

Vad han syftar på är förstås vallistebråket, och det vore synd påstå att det ämnet är uttömt.

Lazios regionalstyre har beslutat att överlämna det slutgiltiga dekretet till Författningsdomstolen. Enligt många är möjligheterna stora att det – i sinom tid – förklaras ogiltigt. Lagboken är klar: dekret är inte tillåtna när det handlar om vallagar.

PD försöker nu hålla en kurs mellan två skär. Å ena sidan kan man inte ignorera den ökande politiska opinionen mot Berlusconiregeringens uppseendeväckande problemlösningar – om man får säga så. Å andra sidan måste man hålla gränsen mot Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori (IdV) mycket klar.

Den före detta Milanoåklagaren och som sådan en av huvudpersonerna i Tangentopoli i början av 90-talet, anklagar nu dagligen president Napolitano för att ha överskridit sina befogenheter. Att tala om impeachment är för mycket även för den yttersta vänstern.

Det här ger Berlusconisidan ett utsökt tillfälle att påstå att oppositionen går i Di Pietros ledband. PD:s ledare Pierluigi Bersani försöker förbereda en massivt stor och nationell demonstration till 13 mars, tillsammans med IdV här i Rom – men utan att därmed stödja Di Pietros mer extrema krav.
Se där en verklig politisk nöt att knäcka.

Under tiden kan man läsa den noggranna redogörelse Corriere della Sera gör av det första mötet mellan Berlusconi och Napolitano i Quirinalpalatset i torsdags kväll (Napolitano själv uppgav ”att mötet var spänt”), då Berlusconi ville ha igenom sitt första förslag till dekret.

Hur spänt det i själva verket var, förstår man av Corrieres berättelse.

Berlusconi försökte inte ens dölja sin irritation över de regler som finns och över den nödvändiga balans mellan olika institutioner, som är en del av en normal demokrati. Han ingrep också med ”brutalitet” gentemot statschefen och försökte tvinga denne, i en ”avgörande och uppfordrande ton” att skriva under ett dekret, som klart stred mot konstitutionen, så att vallistorna än en gång kunde lämnas in. Berlusconi hävdade att det var regeringens sak att godkänna det i sak och att Quirinalens (= statschefen Napolitanos) underskrift bara var av formell betydelse.
Som om statschefen, som skulle underteckna dekretet, endast vore en enkel tjänsteman.
Men i det läget höjde presidenten rösten, skriver Corriere. ”Om ni verkligen är övertygade om detta – gör då så och jag kommer omedelbart att vända mig till Författningsdomstolen – och så får vi se vem som har rätt."

Berlusconis försökte, skriver Corriere, hela tiden hävda att han själv är den högsta myndigheten, han som valts direkt av folket, vilket skulle ställa honom över alla andra institutioner, inklusive statschefen.

Resten är historia. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord och försvarsministern Ignazio La Russa från tidigare AN, och den allestädes närvarande Gianni Letta, fann för gott att dra sig tillbaka från Quirinalen och Napolitano till Palazzo Chigi för att skriva nya versioner av dekretet, versioner som sedermera också undertecknades av Napolitano.

Åke Malm

_________

‣ Klicka här för att höra en intervju med den välkände italienska författaren Antonio Tabucchi, som är mycket kritisk mot presidenten ("Un'altra legge vergogna. Ritengo responsabile in prima persona Giorgio Napolitano") och som anser "Napolitano vara en garanti för Berlusconi och inte för konstitutionen".

‣ Marco Travaglia tar upp dekretet i sin videoblogg Passaparola (textat på italienska):

Hur löser man en ”pasticcio”?

Av ÅKE MALM

Tidningarna idag är fulla av goda råd.

Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.

Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet ("credibilità") skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.

Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig ("furbo") konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.

"Il pasticcio" - hur det började

Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).

- Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.

Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.

Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.



Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.

"We are the world for Polverini" - en parodi från nätet

I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN - (Alleanza Nazionale) - och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en "överfärjning", som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.

Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.

Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.

Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.

Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.

Åke Malm

Mened preskriberad, men inte helt…

Av ÅKE MALM

Igår behövde tidningarna skohorn för att få in alla toppnyheter på sina förstasidor.

HD, Högsta Domstolen (Corte di Cassazione), har äntligen kommit med sin dom i målet mot David Mills. Han är den engelske advokat som byggde upp Silvio Berlusconis system av företag i skatteparadisen. Han anklagas för att ha tagit emot 600.000 dollar som tack för ett gynnsamt vittnesmål. I andra instansen dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse.

Nu har HD diskuterat fallet. Inte helt överraskande kommer man fram till att – jovisst har det förekommit korruption. Men det skedde i november 1999 och då är fallet preskriberat nu.

Och just preskriptionen har varit den stora stridsfrågan: skulle den räknas från det ögonblick då Mediasets advokater berättade att man höll på att göra i ordning Berlusconis konkreta tacksamhet över Mills vittnesmål eller skulle den börja räknas från den dag då pengarna verkligen fanns tillgängliga på rätt konto?

Med ett utsökt komplicerat resonemang som man skall kunna avnjuta i sin hela vidd först när domskälen i sin helhet blir tillgängliga om två månader, beslöt HD-domarna att preskriptionen skall räknas från det första alternativet. Och därmed är det för sent.

Dock - och detta måste vara en verklig finess i juridiska sammanhang – döms Mills ändå att betala italienska staten, i form av regeringskansliet, 250.000 euro som ersättning för förlorad goodwill.

Vilket måste betyda, argumenterar idag de flesta bedömare, att domarna är medvetna om att korruption förekommit.

Sedan är det ett speciellt körsbär på tårtan när man tänker på att i regeringskansliet, som alltså skall ta emot bötesbeloppet, sitter den person som själv sett till att korruptionen betalades ut. För säger domstolen att Mills korrumperats borde det, logiskt sett, också finnas en ansvarig för korruptionen.



Alldeles självklart gick Berlusconis försvarsadvokater omedelbart ut med kravet att den domstol, som behandlar Berlusconis del i härvan, nu måste ta en paus för att först beakta HD:s kommande domskäl och därefter bestämma hur man skall fortsätta. Vad domstolen beslutar på just den punkten får vi veta i morgon.

Några timmar senare sitter en iskall Berlusconi och talar minut efter minut i TV:s aktuelltsändning i valkampanjen i Piemonte.

"Italiens största problem är att vi har domare som är politiserade, att de använder rättvisan i politiska syften. Vi är i händerna på en liga talibaner. Lyckligtvis är inte alla så" skyndade han sig att lägga till.

Över till momsskandalen – två av Milanobörsens största företag anklagas för att ha organiserat en gigantisk skatteflykt med ett komplicerat system där miljonbeloppen bollades mellan länder och fiktiva företag. Strax efter midnatt landade Fastwebs grundare Silvio Scaglia i ett privatjet på Ciampino, Roms charterflygplats. Scaglia hämtades direkt vid planet av karabinjärerna som körde honom till Regina Coeli, huvudstadens berömda stadsfängelse.

Där får han nu vila sig medan han väntar på sin tur att förhöras. Jag skall återkomma med fler detaljer om den här härvan.

Åke Malm

Tre böcker av terrorismens offer. Tre sätt att berätta terrorismen

Av ÅKE MALM

De har flera saker gemensamt.

De förlorade sina fäder när de bara vara några år gamla. Papporna mördades på öppen gata. I två fall handlade det om yttersta vänsterns terrorism. I ett fall var det maffian som röjde undan ett hot mot den egna verksamheten.

Den första av dem var Mario Calabresi, son till poliskommissarien Luigi Calabresi som mördades 1972, av ett kommando från Lotta Contina, när Mario vara bara två år gammal. Kommissarie Calabresi hade av vänstern, utan grund som det skulle visa sig, utpekats som ansvarig för anarkisten Giuseppe Pinellis död. Pinelli föll från fönstret i kommissarie Calabresis tjänsterum i polishögkvarteret i Milano, och avled efter fallet mot stenläggningen i polishusets innergård.

Sonen Mario Calabresi är journalist. Han hade en lysande karriär som korrespondent i USA för la Repubblica bakom sig, då han för några år sedan blev chefredaktör för ansedda dagstidningen La Stampa i Turin. Hans bok heter Spingendo la notte più in là. Storia della mia famiglia e di altre vittime del terrorismo.
Läs mer...

Luc Ferry/Lucien Jerphagnon – La tentation du christianisme

Av RUTH LÖTMARKER

En nyligen utkommen bok på nätta 127 sidor bär den idag rätt ovanliga titeln "La tentation du christianisme" (Kristendomens lockelse; Grasset & Fasquelle).

Upprinnelsen till denna skrift är ett föredrag hållet på initiativ av den ideella föreningen Collège de philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, specialist på antikens filosofi.

Föredraget har därefter transkriberats och getts ut, helt uppenbart i syfte att påminna om hur kristendomen blev grunden för vår europeiska kultur. Ferry knyter an till den grekiska mytologin och filosofin medan Jerphagnon lägger tyngdpunkten på religionens framväxt och slutliga seger inom romarriket.
Läs mer...

Mellan Rom och Stockholm

Av ÅKE MALM

Det är dagen efter den lila - "viola" - revolutionen. Italien har hittat ännu ett sätt att dela sig. Till vänster säger tidningarna: en miljon på Piazza San Giovanni. Till höger är matematiken en annan: 90.000  - som är polisledningens beräkning.

En gång hade vi en polischef som gäst på Pressklubben i Rom. Enligt honom var alla diskussioner om närvaron vid demonstrationer alldeles överflödig. Hur många kvadratmeter är användbara på Roms respektive piazzor. Hur många kan ”ragionevolemente” ta plats i varje kvadratmeter. Konstigare är det inte.

Men visst är det litet mera komplicerat. Ta alla dem som kommer och går, som gör en ”atto di presenza”, en närvaromarkering. Hur många gånger fylls och töms piazzan under en manifestation som varar 3-4 timmar? Och gatorna runt San Giovanni som var stundtals väl fyllda. Hela Via Merulana, från Santa Maria Maggiore  till San Giovanni - fylld till bristningsgränsen. Gatorna från Piazza Vittorio som fylldes varje gång ett tunnelbanetåg anlände?

Låt oss konstatera att en exakt beräkning är omöjlig. Men ögonblicket är lika laddat varje gång , vid varje demonstration, när någon av organisatörerna greppar mikrofonen och ropar: Nu är vi över en miljon!. Det är magi och frågan är förstås hur mycket politik som döljer sig i denna annonsering.
Läs mer...

Stor lila demonstration i Rom

Av ÅKE MALM, ROM

Det är dagen ”No B-day”. En stor dag när motståndarna mot Silvio Berlusconi och hans regering skall visa sin styrka. 14.30 hade den första delen av kortegen satt sig i rörelse från Piazza della Repubblica. Målet är Piazza San Giovanni  - den klassiska mötesplatsen för hundratals jättedemonstrationer organiserade av ”vänstern”.

Och det är i sanning ett vidsträckt begrepp i detta land. Här har de fackliga LO:na fyllt piazzan, vänsterpartierna utmanat eller jublat över en valseger. Många minns fortfarande massdemonstrationerna vid Togliattis och Berlinguers begravningar. Men det skall också sägas att denna väldiga öppna plats framför Rom-påvarnas egen kyrka, fick sin profil förändrad när högern och  klerikalerna, för att inte tala om Berlusconi och hans anhängare, organiserade Family Day.

Det skall vara något engelska numera i detta land för att det skall verka seriöst.

Idag är det alla som inte står ut längre med Silvio Berlusconi, hans trötta vitsar, lagar ”ad personam” som sysselsätter ett parlament i dagar och nätter medan landet kräver reformer. Dessa medborgare har kanske också tröttnat på de traditionella partiernas gammalmodiga korridordiskussioner och kompromissande. Internetfolket kräver ett nytt sätt att regera och respekt för en grundläggande princip: att alla är lika inför lagen.

Nu väntar vi på att se hur många som verkligen deltar, och kanske också på att se vilka som kommer. Nobelpristagaren Dario Fo har lovat resa ned från Milano med sin fantastiska fru Franca Rame. Nanni Moretti, filmregissören, kommer liksom astrofysikern Margherita Hack och den enastående judiske artisten Moni Ovada.

Och många, många fler – hoppas vi.
Läs mer...

Berlusconi och maffian

Av ÅKE MALM, ROM

Först en förklaring – Det Stora Projektet förvarades enligt allra modernaste digitala metoder. Men i snårskogen av regler och undantag i denna värld fylld av ettor och nollor ligger alltid Murphy’s lag på lur. Kan något gå snett – så gör det så.

Och det gjorde det. Några dagar har alltså försvunnit ur historien i denna jakt på småmurphysar som måste rättas till. Under tiden har världshändelserna rullat vidare och Margareta Zetterström börjar undra varför det saknas rapporter om skeendet i Rom.

Så här kommer en sådan – i all hast.

Jag slår på radion och vrider in Radio Radicale – en pålitlig källa till autentiska mediakällor. En direktsändning pågår från Palazzo della Giustizia i Turin. Vid mikrofonen: Gaspare Spatuzza, mångfaldig mördare, medlem av Cosa Nostras klan i kvarteret Brancaccio i Palermo, även kallad Il killer di Brancaccio eller U Tignusu – "den skallige" - som kamraterna i familjen kallade honom.

Spatuzza  är inkallad som vittne i rättegången i appellationsdomstolen mot Marcello dell’Utri, grundare av Forza Italia och nära vän till Silvio Berlusconi. Förhandlingarna borde ha ägt rum i Palermo men av säkerhetsskäl föredrog rättens ordförande att flytta förhöret av Spatuzza till Turin. Sedan Spatuzza hoppade av är ingen säkerhetsinsats för liten för att skydda hans liv.
Läs mer...

En pågående Romanzo criminale

Av ÅKE MALM

Lördag kväll och nu känns Det Stora Projektet färdigskrivet och fixat. Paketet har gått iväg och om postverk och byråkrati fungerar så skall det landa så småningom på rätt skrivbord i Stockholm.

Ännu är det för tidigt att säga vad det handlar om. Men Det Stora Projektet har krävt mig till nära nog hundra procent. Ett vansinnigt spännande år har det varit och en enorm upptäckarglädje har det väckt. Nu återstår bara den magpirrande väntan på vad beställare och lyssnare kommer att säga.

Jag skall naturligtvis återkomma med en närmare beskrivning om några veckor. Men detta sagt som en förklaring till att bloggandet delvis legat nere under de senaste veckorna. En av de upptäckter man gör när födelsedagstårteljusen börjar bli så många att det är bäst att ersätta dem med bara ett, är att det blir litet knepigare att hålla flera bollar i luften samtidigt.

Det har varit en sällsam tid när man tassat ut att hämta morgontidningen och låtit kaffet svalna medan man ögnar rubriker och försöker slå nytt världsrekord att läsa tillräckligt många ledande artiklar. För det är ledande som räknas i Italien.
Läs mer...

Erri de Luca – italiensk författare

Av GRAZIELLA

(Inlägget är översatt från italienska. Klicka här för att läsa det i original)

I Sverige är Erri De Luca okänd, har man sagt mig. Inte en bok av honom har publicerats. Han tycks inte ens vara citerad någonstans. Vad synd!

De Luca är en napolitansk författare som skriver tunna böcker med tunga ord. Böcker man lätt tar med sig i väskan och ständigt kan komma åter till. Han skriver också poesi och texter för teatern. Jag stötte själv på honom första gången, då jag läste att han under Balkankrigen rest till Belgrad för att uttrycka sin solidaritet med en stad där bomberna föll från Nato-flygplan. Han körde lastbil med humanitär hjälp och var för övrigt inte den ende napolitanaren som gjorde så.

Även min mage knöt sig vid tanken på att bomber föll över en europeisk stad, bomber som fällts från flygplan som startat från mitt eget land. Naturligtvis hade även jag reagerat med avsky på massakrerna under kriget i Bosnien. Känt fasa inför våldtäkterna och för massgravarna serberna lämnade efter sig. Men, det kändes som om bomberna var riktade mot mig. För även jag har upplevt bombmattor över städer och byar, i Italien under andra världskriget.
Läs mer...

Rom, primärval och söndag kväll

Av ÅKE MALM

Solen sken, termometern visade på nästan 25 grader. Många romare öppnade balkongerna och passade på att luncha utomhus.

Andra ställde sig i kö för att lägga sin röst på demokratiska partiets nye ledare. Jag nämnde det redan i morse, men detta är ett ståtligt demokratiskt experiment. Efter 7000 lokala partikonvent, efter en konstituerande kongress med över 1.000 valda delegater, hade partimedlemmarna utsett tre kandidater till det nya partiets ledarroll. Som vanligt i Italien heter partiledarna Segretario. "Il presidente" för partiet är en mera honorär titel.

De tre kandidaterna är Pier Luigi Bersani, tidigare ekonomiminister i Romano Prodis regering. Född i byn Bettola, strax utanför Piacenza. Laureato (skall vi säga fil.mag) med en avhandling om kristendomens historia med särskild tonvikt på Gregorius den store. Samtidigt gjorde han karriär i PCI - det gamla kommunistpartiet med en lång rad befattningar i kommunalförvaltning och annat. Invald i EU-parlamentet 2004.



Kandidat nummer två är Dario Franceschini, född i Ferrara 1958, advokat och författare. Pappa Giorgio var antifascistisk partisan i en katolsk organisation, un partigiano bianco. Jur.kand. (om vi nu skall använda denna jämförelse) med en avhandling om juridiska doktriner och politiska institutioner. Katolsk studentpolitiker, sedan medlem i DC och medarbetare med dåvarande partisekreterare Benigno Zaccagnini, på partiets vänsterflygel. Vice partiledare tillsammans med Walter Veltroni. I första hand en laico, en icke-klerikal troende förklarade han för mig häromdagen. Valdes till temporär partisekreterare i våras fram till valet nu.

Kandidat nummer tre är Ignazio Marino, född 1955 i Acireale på Sicilien. Flyttade tidigt till Rom där Ignazio tog sin med.kand vid Katolska universitetet. Specialistutbildning vid Transplant center i Cambridge och Pittsburgh Transplantation Institute vid universitet i Pittsburgh, där han 1992 utnämndes till biträdande chef för National Liver Transplant Center vid Veterans Affairs Medical Center i Pittsburgh.

Det enda centrum för medicinsk forskning som direkt tillhör amerikanska regeringen, påpekar han i hans cv. 2001 var han först med att utföra en levertransplantering på en HIV-patient. Vald till senator på PD:s lista. Han har nu genomfört 650 transplantationsoperationer. Som katolik har han skrivit böcker om tro och vetenskap. Men också varit den som gett katolska kyrkan flest problem genom att ta ställning för abortpiller, homoäktenskap, frivilligt avbrytande av livsuppehållande terapi och mycket annat.

Så ser startlistan ut. När du läser det här är kanske valet avgjort.

I varje valkrets hade PD:s funktionärer rest vita tält där partimedlemmar och vanliga väljare kunde lägga sina röster. Vid 10.30-tiden var det ingen kö. Man fick visa sitt röstkort och id-kort. Persondata antecknades noga. Kvittot för det frivilliga bidraget till valkostnaderna: 2 euro skrevs ut och stämplades.

Valsedlarna är elegant tryckta i fyrfärg med alla kandidater och den lokala kandidatlängden för den kommande partikongressen. Dit alltså varje kandidat tar med sig ett antal delegater i förhållande till avlagda röster.

Solen sken alltså, det småpratades i den nästan obefintliga kön. Mest: "Speriamobene" - vi får hoppas på det bästa. Vad annat kunde man säga efter avslöjandet av guvernör Marrazzis "privata svagheter", som högstdensamme uttryckt saken?

Nu när jag skriver detta strax före kl 18 säger tidningssajterna att köerna ringlar sig runt kvarteren. Att det är fler än under Prodis primärval som vill delta. Att redan en miljon hade avlagt sina röster strax efter lunch. Allt har gått lugnt och stilla till väga. Röstningen pågår till minst kl 20 - jag har svårt att se att någon skulle avbryta vid det klockslaget om det skulle stå en lång kö kvar.

Första resultaten blir klara vid midnatt, utlovas det. Storfavorit är Bersani som kan få över 50 proc på direkten. Franceschini ligger på 30 proc och Marino knappt 10. Men dessa siffror gäller delegaterna. Ingen kan idag säga vad väljarna verkligen har på hjärtat.

En kommentar: Bersani är en gammal apparatkille från Pci, kommunistpartiet, och samma sak gäller i någon mån också Franceschini. Om det skall till nytt blod, nya ansikten i partiledningen, är det bara Marino som kan svara för det.

Vi får vänta och se.

Åke Malm

P.S. om Via Gradoli

Av ÅKE MALM

Jag glömde ju i mitt inlägg tidigare idag att förklara varför Via Gradoli (tonvikt på a) är så intressant för generationen som upplevde 70-talet i mogen ålder.

Jo, namnet leder tankarna till Röda brigadernas kidnapping av Aldo Moro, kristdemokraternas ledare, och massakern på alla fem polismännen i hans eskort. Denna den kanske mest uppslitande händelsen i Italiens efterkrigshistoria, inträffade i mars 1978. Aldo Moro var på väg till parlamentet för att presentera kristdemokraternas nya regering, ännu en med Giulio Andreotti som chef. Och som förde till ett samregerande med kommunistpartiet, som dock inte fick några ministerplatser den gången.

Läs mer...

Snö från klar himmel..

Av ÅKE MALM

Rom, söndag morgon 25 oktober. - Den här bloggen var tänkt att handla om ett av Europas märkligaste demokratiexperiment.

I morgon skall 2 miljoner, kanske ännu fler, PD-väljare bestämma vem som skall bli partiets partiledare under de kommande fyra åren. Det sker efter en valkampanj där var och en av de tre kandidaterna turnerat landet runt.

Ett experiment i demokrati. Det lär inte finnas så många länder där partiapparaten sätts åt sidan och inte bara inskrivna medlemmar utan väljare i allmänhet utser partiledaren. En italiensk variant av de amerikanska primärvalen.

Men alla dessa goda nyheter har plötsligt hamnat i bakgrunden. En katastrof har drabbat just Demokratiska partiet, PD.

Det började tidigt på fredagsmorgonen när tidningarna publicerade nyhetsbomben som tvingade redaktionerna att göra om både förstasidan och någon insida.

-          Fyra karabinjärer hade gripits för att ha försökt utöva utpressning mot ordföranden i regionen Lazios regionalförsamling. Ett ämbete som nu normalt ger dess utövare titeln guvernör.
Läs mer...

Berlusconi på domarejakt

Av ÅKE MALM, ROM

Raimondo Mesiano är domare vid Milanotribunalens tionde civilrättsliga avdelning. Han har gått till historien efter att ha uttalat en dom mot Fininvest, familjen Berlusconis holdingbolag. Den säger:

Eftersom skiljedomen i fallet Mondadori på sin tid kom till efter att två domare hade mutats, skall Fininvest ersätta Carlo De Benedettis holding CIR med 750 miljoner euro – ca 7,5 miljarder kr.

Jag har i tidigare bloggar försökt förklara den här historien. Reaktionen från Silvio Berlusconi var som vanligt förbittrad. Anklagelserna mot domarkåren i allmänhet och Mesiano i synnerhet blev allt häftigare, med en uttalat bitter underton.

-          Ni kommer att få höra en del (delle belle) om denne domare i framtiden, lovade Berlusconi.

Nu vet vi något om vad det var han syftade på. Mediasets viktigaste kanal, Canale 5, presenterade igår i ett talkshowprogram ett reportage om Mesiano. Om man nu skall kalla det för ett reportage. Någon hade skickats ut och med en dold kamera följt Läs mer...

Rom, söndag

Av ÅKE MALM

Egentligen hade jag tänkt att jobba vidare på mitt projekt med historisk bakgrund idag.

Men verkligheten och nutiden tränger sig på. Det vore hänsynslöst att tvinga Dixikonbloggens läsare att inte vara informerade om de senaste timmarnas utveckling. Naturligtvis står Silvio Berlusconi i centrum.

Och som alltid försöker jag göra så noggranna översättningar som möjligt av hans framfart framför mikrofonerna så att alla läsare skall ha tillgång till det fullständiga materialet.

Alltså i morse var Silvio i Benevento på den traditionella festen anordnad av lokalavdelningen av hans parti PdL i Benevento.

Jag har utgått från tre tidningars sammanfattning och lyssnat på referatet som sändes i SkyTG24.
Läs mer...

Rom, lördag

Av ÅKE MALM

Efter den överväldigande raden av otroliga nyheter var jag tvungen att ta en dags paus. Det kan bli för mycket av det goda också...

Idag är tidningarna fyllda med varningar för en institutionell kris, för en omöjlig situation. Men också med förhoppningar om ett lägre tonfall den kommande tiden. Eller som Pier Ferdinando Casini formulerade saken:

-          Konseljpresident Berlusconi bör dricka en stor kopp kamomill-te. Detta är en traditionell, nationell och ofarlig huskur för att koppla av och gå ned i varv.

En uppmaning som Silvio Berlusconi inte verkade ha något intresse av att följa. I korthet och i starkt sammandrag lyckades han istället på en dag kläcka följande historiska påståenden:
Läs mer...

Rom, måndag 14 september 2009

Av ÅKE MALM

Första verkliga åskskuren har passerat. Temperaturen har rasat mer än 10 grader och alla partiers sommarträffar är över.

Av dessa framgår följande: Umberto Bossi och Roberti Maroni, (inrikesministern), är alls inte nöjda med att ha tagit första stegen mot den drömda federalismen. ”Vi vill slita oss loss. La Padania skall bli en självständig stat”, lovade de vid Lega Nords årliga jätteshow i Venedig.

Även om den vid det här laget är ganska känd måste jag för läsare som inte helt är informerade om Lega Nords mystik, beskriva denna mystiska rit skapad av Umberto Bossis ständigt skapande fantasi. Det hela börjar i soluppgången när Umberto och hans närmaste kumpaner i gröna skjortor samlas i bergen ovanför staden Cuneo i nordvästra Piemonte.

Vid en källa till en av floden Po:s tillflöden fylls en ampull med detta heliga vatten. Den dyrbara vätskan förs sedan i båt längs Po mot Venedig där 80.000 Lega Nordmedlemmar (30.000 enligt polisen) väntar på det högtidliga ögonblick när moder Po:s droppar hälls ut i Venediglagunen.
Läs mer...

Norberto Bobbio – Contro il nuovo despotismo. Scritti sul berlusconismo

Av RAGNAR STRÖMBERG

För en utomstående betraktare framstår det som ett av samtidens stora mysterier att italienarna, detta exceptionellt luttrade folk, nu för tredje gången på knappt halvtannat decennium har valt Silvio Berlusconi till premiärminister. Kontrollen över media räcker inte längre som förklaring, propagandaapparaten har avslöjats gång på gång, men även om alla vet att kejsaren är naken, är han fortfarande kejsare.

I filosofen Norberto Bobbios (1909-2004) Contro il nuovo despotismo, en samling Läs mer...

Antonio Nicaso – ´NDRANGHETA. Le radici dell´odio

Av ÅKE MALM

Efter Sopranos har alla en egen bild av den sicilianska maffian, Cosa Nostra. En osannolik PR-prestation har gjort bossarna nästan sympatiska. I varje fall kan man skratta åt dem.

I Kalabrien skrattar ingen åt 'ndranghetan. I stort sett är den okänd, både vad gäller dess struktur och dess enorma ekonomiska potential. I Duisburg dödades 6 unga medlemmar av familjen Strangio i augusti 2008. Mördarna hade tagit god tid på sig att organisera attentatet. När massakern var över räknade polisen in 54 tomhylsor på gatan. Tyska kriminalpolisen tvingades medge att man undervärderat de italienska kollegornas varningar om hur 'ndranghetan Läs mer...

Marco Damilano, MariaGrazia Gerina, Fabio Martini – Veltroni. Il piccolo principe

Av PERNILLA STÅHL
Italiens svar på Barack Obama? - I parlamentsvalet den 13-14 april 2008 utmanades mediemogulen Silvio Berlusconi av Roms tidigare borgmästare och numera den nya vänsterns ledare, Walter Veltroni.

Vem är han då, denne, liksom Berlusconi, ständigt leende man i snygg kostym? Ja, även om Veltroni leder ett nytt parti, har han varit med i politiken länge. Amerikavännen Veltroni inledde sin karriär på 1970-talet i det kommunistiska partiet, PCI, och har sedan varit med i olika konstellationer av den reformerade Läs mer...

Berlusconis revolution den 25 april

Rom, tisdag 28 april

Det är dagarna efter Silvio Berlusconis revolution. Än en gång har han lämnat vänstern maktlös, förvirrad och omtumlad. I 14 år hade han nonchalerat 25 april – ett datum så grundläggande för vänsterpartiernas självmedvetande. Man firade ju den dag från vilken landets författning utgick. - Vad var det då som hände 25 april?

Jo, året var 1945 och partisanerna i motståndsrörelsen, La Resistenza, hade redan befriat Bologna, Modena, Genua och Venedig långt innan de allierade trupperna under general Clark hade nått fram. 24 april hade Luigi Longo, ledare för Garibaldi-bataljonen gett order om ett folkets uppror i Milano. Start från kl 14 just den 25 april.





Men den dagen hade många börjat revolutionen redan på morgonen. Det första målet var att rädda så mycket som fanns av industrianläggningarna. Till en del lyckades detta – men de stora fabrikerna som Breda, Alfa Romeo och Isotta Fraschini hade redan bombats av amerikanerna.

Samtidigt förhandlade fascismens grundare och ledare, Benito Mussolini, i biskopsämbetet med ärkebiskop Alfred Schuster om hur han skulle ge upp kampen. Vad han inte visste var att de politiska ledarna i CLN (Comitato di Liberazione Nazionale), där alla de antifascistiska partierna fanns med, redan beslutat att Mussolini och fascismens ledare skulle gripas och avrättas. Under tiden ockuperade partisanerna tidningsredaktionerna. De första upplagorna av l'Unità och Avanti! började spridas på Milanos gator. De amerikanska trupperna kom fram först fem dagar senare då de konstaterade att allt var lugnt och att ordning rådde på gatorna.



25 april – Befrielsens dag - har blivit en nationell helgdag då man kunde fira landets befrielse från nazifascismen. Ett firande som länge innebar psykologiska och politiska tarmvred för en allt större del av väljarna. Dagen skiljde ju på medborgare som omfattade de demokratiska värderingarna och de som hade en massa olika (svep-)skäl till att fascismen gick under. För hur skulle man se på dem som anslöt sig till partisanjakten som mördade på uppdrag av Mussolinirepubliken i Salò?

Så under lång tid var detta vänsterns speciella festdag när värderingarna i författningen förklarades och uttolkades på massmöten landet runt. Men som så ofta händer – det gick rutin också i det här firandet. Till slut var det bara partiledarna, en handfull utkommenderade och så de kvarlevande gamla partisanerna med sina färgrika halsdukar som ställde upp framför det minnesmärke varje kommun med självaktning rest över döttrar och män som fallit under La Resistenza.

Sedan blev det 1993 och en viss Silvio Berlusconi vaknade en morgon, har han själv berättat, med vissheten att nu skulle kommunisterna ta över landet. De stora mittenpartierna, framför allt kristdemokrater och socialister, hade sopats bort med korruptionsskandalen Mani pulite – Rena händer. Av de traditionella masspartierna fanns bara kommunisterna kvar, ansåg Berlusconi. Visserligen hade PCI redan 1991, i spåren efter Berlinmurens fall, upplöst sig själv. Det nya partiet hade fått namnet Demokratiska vänsterpartiet.

Dock inte för Silvio Berlusconi. Han fortsatte under långliga tider att se stalinister och kommunister i alla vänsterpartier. Följaktligen hade han ingen lust att delta i firandet av 25 april. Medan resten av politiker-Italien firade dagen, brukade han dra sig tillbaka till villa Certosa på Sardinien.





Ända tills i år. Den nya ungdomliga ledaren i numera Demokratiska partiet (PD), Dario Franceschini, vågade utmana Berlusconi: ”Kom med mig till Milano och fira 25 april”. Franceschini är en symbol för det nya PD. En 51-åring (vilket fortfarande är ungt i politikens Italien), som hann med att vara styrelsemedlem i Democrazia cristiana, innan det partiet försvann. Han svor en högtidlig ed vid partisanmonumentet i hemstaden Ferrara, när han valts till partiledare. En aldrig tidigare skådad gest – men en klar markering.

Ingen trodde att Berlusconi skulle nappa på utmaningen om ett gemensamt firande av 25 april. Men det gjorde han – nästan. Inte tillsammans men med en egen organiserad manifestation mitt uppe i jordbävningsområdet kring staden l’Aquila. Han valde den lilla byn Onna där nazisterna dödade 17 italienare.



Och talet han höll blev en vattendelare.

- Vi har en stor outplånlig skuld till de unga som offrade sin liv. Samma skuld har vi till de många unga amerikaner, engelsmän, fransmän och polacker som gav sitt blod under det italienska fälttåget. Utan deras offer skulle även våra partisaners insats ha varit meningslös. Också de som kämpade på fel sida, som offrade sina liv i god tro för deras egna ideal och för en sak som redan sedan länge var förlorad, har rätt till vår respekt.

Ungefär så föll hans ord och det blev applåder från alla håll. Ingen från vänstersidan tycktes ha någonting att invända. Tvärtom, en lång rad kommentatorer i Corriere della Sera tog talet som en anledning för vänstern att upphöra med dess hat mot Berlusconi. Ett tal som betyder en helomvändning. Äntligen kan man säga att Italiens efterkrigsperiod är över, tyckte t ex Paolo Franchi. Och många formulerade sig på liknande sätt.





Så aldrig tidigare har Berlusconi haft ett sådant stöd från väljarna. Inte en dag går utan att han besöker jordbävningsområdet. Det är nästan groteskt att se honom i spetsen för portföljbärare, medarbetare, livvakter och lokalpolitiker sprinta fram mellan ruinerna, kysser små barn och tröstar hemlösa i tälten som dryper av fukt. Över 70 procent stöder honom, säger han själv.

Han glömmer inte heller Neapel och soporna utan kör en eftermiddagsföreställning även där. Det är klart att i en sådan fart är det inte säkert att alla påståenden står sig inför historiens kontroll. Som när han hävdar att den ständigt kritiserade sopförbränningsstationen i Acerra kör för fullt och att nästan inga gaser alls släpps ut. Det visar sig att även om han invigde anläggningen 26 mars har den aldrig startat och sopbergen stoppas fortfarande ner i de få kvarvarande tipparna under lokalbefolkningens protester.

Men den informationen fanns bara att läsa i oppositionstidningen l’Unità. Som alla vet ett gammalt kommunistnäste.

Åke Malm

Om fotbollsvåld, tifosi och Carlo Bonini

Redan titeln är ett slag under bältet. Ursprunget är okänt men The 4 Skins använde det i ett album från 1982 (rapporterar Wikipedia). Det här är en bok ur polisernas synvinkel, ungefär som Pier Paolo Pasolinis berömda dikt om poliserna efter demonstrationen i Valle Giulia under studentrevolten 1968:

- Quando ieri a Valle Giulia avete fatto a botte coi poliziotti , io simpatizzavo per i poliziotti. (När ni igår i Valle Giulia gav snutarna på käften, då stod jag på polisernas sida )

Carlo Bonini är en av La Repubblicas stjärnreportrar. Trots sin ungdom, han är född 1967, har han legat bakom en lång rad scoop – ofta tillsammans med kollegan Giuseppe D’Avanzo. ACAB är en dokumentroman om vad som händer i en polismans sinne när han vecka efter vecka, månad efter månad, ställs öga mot öga med hatet från supporterskarorna i den italienska fotbollens utkanter. De som en gång kallade sig för Ultrà, nu oftare Teste Matte (galenskaparna) eller ännu hellre NISS – Niente incontri solo scontri (Inga matcher
bara slagsmål).

Inledningen är en brutal skildring av hatet mellan Romas och Napolis tifosi (supportrar). Men fortsättningen handlar om det en av snutarna i ett vittnesmål betecknade som ”ett mexikanskt slakteri”. Hela Italien vet idag att orden hänför sig till det nattliga överfallet mot Armando Diaz-skolan i Genua under G8-mötet 2001. Dussinvis med sovande demonstranter misshandlades av ett kommando från bl a Roms kravallpolis. I en lista i boken över de skadade finns också en svenska med på ett hörn: - 24-årig kvinna, svenska, krosskador, blåmärken i bröstkorgen. Och hon kom ändå relativt lindrigt undan.

Domen i första instans föll i höstas men inrikesministeriet har överklagat. De värsta sammanstötningarna sedan G8 behandlas. Det blinda raseriet hos romasupportrarna som reagerar på dödade kamrater. Eller poliserna som reagerar för att en kollega brutalt dödats i Catania. Den omöjliga sociala situationen bakom avskrädeshögarna i Neapel förra året. Det handlar förstås om det sociala utanförskapet hos Italiens hundratusentals lågutbildade ungdomar i storstädernas ytterområden. En situation som påminner om den i Rosengård. Hatet mot en inbillad fiende slår blint. En söndagkväll misshandlas en tifoso. En vardag misshandlas en invandrare från Sri Lanka eller Albanien brutalt i Rom eller Neapel.

Carlo Bonini slår hål på den italienska fasaden. Läs den här boken – och fasa för framtiden.

Åke Malm

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

ROM. Kl. 19.47, tisdagen 7 april

Accademia di Santa Cecilias symfoniorkester har hunnit en bit in i första satsen av Giuseppe Martuccis pianokonsert opus 66. Satsbeteckningen är Allegro giusto. Bruno Canino är solist. Då känner jag rörelserna i ryggslutet däruppe på andra radens galleri i den väldiga Santa Ceciliasalen, 2800 platser i Europas största musikcentrum.

Jordbävning igen. Långsamt svajar mikrofonen över scenen. Antonio Pappano på dirigentpulten ser sig omkring medan han fortsätter ange tempi och nyanser. Men ingenting händer och som så många andra gånger: Livet går vidare i väntan på den verkliga katastrofen.

I l’Aquila står man mitt uppe i den. 261 döda har räknats in när detta skrivs. Men räddningsledningen hävdar inofficiellt att åtminstone ett trettiotal personer saknas ännu. La Repubblica gör 12 sidor från katastrofen. Rader av öden följer varandra sida upp och sida ned. På något sätt verkar alla historier likna varandra. Som så många andra historier från de tio jordbävningar som drabbat detta land sedan 1968 då Belicedalen i Sicilien krossades. Alla historier handlar om enskilda människor, variationerna är oändliga men ändå så lika varandra.

Några har klarat sig, andra har dött omedelbart vid skalvet. Andra har dött en långsam, kvalfylld död instängda under rasmassorna, väntande på en möjlig räddning. För några står husen kvar, för andra har bostaden förvandlats till en grushög. Ett livets lotteri.

Lätt att säga. Men det finns andra fakta som påminner om statistikens lotteri.

- En jordbävning med styrka 7 på Richterskalan i södra Apenninerna skulle idag vålla mellan 5 och 7 tusen döda. I Japan bara 50. Ett ännu starkare skalv, 7,5, skulle i Kalabrien vålla mellan 15 och 32 tusen döda. Men i Japan bara 400 i ett tättbefolkat område som Tokyo, skriver La Repubblica.

Det är en forskare vid universitetet i Ferrara, Alessandro Martelli, som undervisar i ”byggteknik i seismiska områden” och som dessutom är chef för sektionen ”förebyggande åtgärder vid väntade naturkatastrofer” inom forskningsrådet ENEA. På visitkortet kan han också skriva ordförande i Nationalföreningen för seismisk ingenjörsvetenskap. Detta borde vara en expert att lyssna på:

- En jordbävning av den typ som nu drabbat l’Aquila skulle knappast ens ha förorsakat någon tidningsrubrik i Japan. Men hos oss skjuter man hela tiden framför sig beaktandet av den lag som redan finns om
hur en byggnad skall projekteras i seismiska områden.

Smaka på de orden: beaktandet av en lag som redan finns... Tala om en dubbel tragedi. Lagarna som skulle kunna leda till att tragedier av det här slaget till stor del skulle kunna begränsas, finns redan. Det gäller bara att få byggherrar och arkitekter att följa dem.

Vid en födelsedagslunch för ett barnbarn träffar jag Stefano som tillhör denna storfamilj. Han är i byggbranschen, sysslar med ombyggnad och restaurering av gamla byggnader och bostäder. En man med erfarenhet.

- Så här går det till, berättar han och ger ett exempel han just varit med om.
- Någon skulle bygga en bostadsfastighet med garage. Av naturliga skäl var det svårt att få plats med garagenedfarten om en pelare skulle ha placerats på avsedd plats. För att få en bekväm infart flyttades pelaren någon meter. Men resten av projektet anpassades inte i motsvarande mån. Det betydde att i våningarna ovanför stod pelarna på olika punkter och kraften från taket och övervåningarna tyngde på golvbjälkarna. Ett sådant hus skulle ramla direkt om det kom en lämplig jordstöt.

Så lägger han till:

- Ett annat problem är de offentliga entreprenaderna som upphandlas efter regeln ”mesta möjliga prisnedsättning”. Det betyder att en byggfirma för att få entreprenaden ger 30-40 procents rabatt som han
hoppas kunna tjäna igen genom korrigeringar av projektet under arbetets gång. Samtidigt måste han spara på allt: från armeringsjärn till cementkvalitet.

Ett resultat skulle kunna vara sjukhuset i l’Aquila som projekterades 1972 men togs i bruk först i början av 90-talet. Nytt och modernt alltså – men nu är det totalt utrymt. Till 90 procent är det deklarerat som obeboeligt även om läkarna opererade ända fram till evakueringen. Man minns en uppgift:

- Att bygga bra från början skulle betyda en fördyring på kanske 4-8 procent. Men det är oerhört mycket billigare än att rekonstruera och uppleva tragedier av det här slaget.

På onsdagskvällen uppdateras dödssiffran till 277, mellan 30 och 50 personer saknas fortfarande. Tre döda har inte kunnat identifieras.

P.S. Det finns en tragedi i tragedin. Ingen vet hur många papperslösa invandrare som fanns i l’Aquila med omnejd. Bland de döda finns t ex två makedonier, en israelisk student och en kvinna från Moldavien.
Makedonierna är uppskattade medarbetare i jordbruket. Men myndigheterna talar om att minst ett 50-tal invandrare hade jobb i området. Nu är de totalt försvunna. Ingen kan säga om de hamnat under rasmassor eller om de föredragit lämna området för att inte riskera poliskontroller.





På samma tema: inrikesminister Roberto Maroni förkunnar inför TV-kamerorna – Idag är jag störtförbannad (furibondo). Anledningen: deputeradekammaren har röstat ned två av hans mest älskade lagförslag – det som underlättar deporteringen av papperslösa invandrare och tanken att medborgargarden skall sättas upp för att vaka över städer och befokning. Tillräckligt många i PDL (Berlusconis nya högerparti) utnyttjade den hemliga omröstningen för att rösta med oppositionen. ”En parlamentets seger”, hävdade Pier Ferdinando Cassini, ledare i CDU, det kristdemokratiska mittenpartiet. Oppositionen börjar vädra morgonluft och ser möjlighet till nya sprickor i regeringsmajoriteten.

Åke Malm

Video från Corriere TV från L ´Aquila

Natt över Rom?

Silvio Berlusconi har det inte lätt. Statsöverhuvudet som älskar att inta scenen gav nyligen sin alldeles egna show på Roms Teatro Quirino i pausen. Här avslöjade han att ”jag gillar inte vad jag håller på med”, för politik är ”äckligt”. Han har inte tagit en ledig dag på åtta veckor, han sover för lite och har ingen tid att besöka sina talrika små palats. Varför han utsätter sig för detta? ”Jo, på grund av min ansvarskänsla”. Det finns en stor minoritet i Italien som önskar sig att han tar sina personliga behov på större allvar och överlåter statsmakten åt andra.



Men det är lätt att skylla allt på Berlusconi, men han är ”bara” en effekt av tillståndet, inte orsaken. Den italienska kulturdebatten har varit het de senaste månaderna. Först offentliggjordes kulturbudgeten och sparåtgärderna fram till 2011, sedan tillsattes en ny chef för landets alla museer, en man som tidigare ansvarat för landets McDonaldsrestauranger. Det är dags att damma av kulturarvet anser denne Mario Resco som nu vill ”lansera varumärket Italien”.

Författaren och nyliberalisten Alessandro Baricco, vars roman Siden översatts till många språk, uttalade sig i en lång artikel i La Repubblica mot ett statligt stöd av kulturen och utlöste en mediestorm. Kultur tål visst att utsätta sig för den fria marknaden – den mår rent av bättre då. Enligt honom ska medlen sättas in folkbildande där bredden finns, alltså i skolor och på teve. Det är det enda sättet att vidga den kulturella horisonten för flest medborgare. Inga pengar för teatrar, museer eller operahus, men varje skola ska ha en teater och offentliga debatter ska visas på bästa sändningstid.

Redan 2002 varnade den kände arkeologen och kulturhistorikern Salvatore Setti i sin bok ”Italia S.P.A.” för kommersialiseringen av kulturen. Han varnar att många museer kommer att få stänga, byggnader förfalla och att allmänheten inte kommer att få tillgång till dem som är kvar. Det är tyvärr inte många som inser att kultursatsningar betyder samhällsbesparingar på lång sikt.

Men vad kommer då att hända med dessa turistmagneter? Berlusconi vill helt enkelt sälja ut det italienska kulturarvet till högstbjudande, vilket innebär att det inte kommer finnas någon statlig kontroll av hur det bevaras och sköts. Berlusconi ser Italien som ett företag, där bara den vinstdrivande kärnverksamheten får vara kvar. Kulturen ska privatiseras och kommersialiseras.



De första stegen är redan tagna. Därför har Kampanjens kulturminister börjat diskutera möjligheterna att Pompeji ska bli en ”eventort” för storföretag som Microsoft och Google, istället för att den gemene turisten ska få tillgång till utgrävningarna. I Verona vill den främlingsfientlige Lega Nord-borgmästaren auktionera ut tre anrika palats till högstbjudande och i Rom talas om en privatisering av Colosseum. Där letar man också efter en lämplig plats för att bygga ett antikt Disneyland, som ska åskådliggöra det gamla Rom för turister. Varför vårda originalet, när plast är så mycket billigare?



Och jag kan inte annat än ge Berlusconi rätt, politik är äcklig.

Rom, måndag 6 april. Jordbävning

Det börjar kl 3.32, själv tittar jag på klockan en minut senare. Då skakar sängen och taklampan pendlar fram och tillbaka i stora svingar. Nu är det dags igen för en jordbävning.

Man ligger en stund och söker efter hustruns hand.
- Jordbävning, känner du vad det skakar. Vad gör vi nu då?
- Som vanligt – vi ligger kvar.
Så ligger vi kvar och somnar om så småningom.

Det är ju inte ovanligt med jordstötar i det här landet. Jag kan räkna till ett tiotal jordbävningar under mina snart 46 år i Rom. Klockan sju är vi på fötter och får rapporterna från l’Aquila. Minst 7 döda och hundratals sårade. Tusentals byggnader har skadats. Det är siffror som sedan stiger hela morgonen, just nu över 50 döda men tusentals sårade och tiotusentals byggnader som antingen störtat samman eller som behöver stora insatser för att bli beboeliga igen. Men så har det alltid varit – det kommer en jordstöt, de gamla husen försvinner i ett moln av damm men några år senare är allt uppbyggt igen och nya generationer tar över. Det finns något fatalistiskt hos dessa människor.

Medan jag sitter i en kö i en sjukhuskorridor säger en kvinna bredvid: - Vi blev jätteskraja och började klä på barnen för att rusa ner på gatan. Men sedan var ju allt över på någon minut och då återvände vi till sängarna.



Under en radiointervju får jag frågan: varför rasar fortfarande husen i Italien om jordbävningar är så vanliga? Och det är ju en bra fråga. Svaret är inte lika enkelt. Men i all korthet kan man säga att i det här området är många byggnader från medeltiden. Många har reparerats från tidigare jordbävningar och försetts med nya strukturer. Men andra ser ut som de gjort de senaste 300 åren.

I Italien finns noggranna beskrivningar av alla jordbävningsområden. Rom ligger till exempel utanför de mesta heta områdena. För de seismiskt aktiva zonerna finns noggranna regler och krav för hur nya byggnader skall uppföras. Men som alla vet: det är inte säkert att alla regler alltid följs till minsta detalj. Sedan gäller det jordbävningar. Ingenjörer, geologer och arkitekter jag lyssnat på under dessa år ger en mycket mera komplicerad bild än det intryck själva ordet jordbävning kan ge. Det finns vertikala och horisontella jordbävningar. Det finns stötar och vågliknande (sussultorio o ondulatorio). Den tuffaste och modernaste byggnad kan blåsa ihop som ett korthus om jordbävningen är en blandning av alla dessa.

Men man ser nu att många av de drabbade byggnaderna ofta saknade struktur i armerad betong. Det är gamla murade byggnader som rasar samman i en väldig hög av murbruk. Och elände. Nu ser jag ännu en gång hundratals chockade människor som plötsligt på 30 sekunder förlorat allt de ägde. Sårade som grävs fram ur väldiga bråten av murbruk och husgeråd. Tysta bylten som bärs bort i en gammal filt.

Då undrar man när Italien skall lära av alla dessa tragedier. Som en geolog uttryckte saken idag:
- Vi geologer larmar, förklarar och planerar för hur våra bergsbyar skall jordbävningssäkras. Men politikerna lyssnar bara de första dagarna efter en ny katastrof. Sedan skjuts problemen åt sidan och de begränsade resurserna används till så mycket annat än att säkra folks hem.

En uppretad radiolyssnare:
- Bygga om våra hus så att vi överlever jordbävningar – det har vi inte råd med. Men bygga en bro över Messinasundet som är en av världens mest seismiska områden – det skall vi göra. För då får regeringschefen möjlighet att göra ännu ett reklaminslag om sig själv.

Åke Malm

Rom 30 mars – Fortapàsc, ny storfilm om Neapels Camorra

Biokväll och söndagsfullt på biografcentrum Eden på Viale Cola di Rienzo. Bland fyra filmer valde vi Fortapàsc, Marco Risis nya film.

I filmen är vi åter tillbaka till camorrans neapelområde och även den här gången handlar filmen om verkliga händelser. I centrum står den unge journalistaspiranten Giancarlo Siani som kämpar för en fast plats på lokaltidningen Il Mattino. Han börjar i camorrakontrollerade Torre Annunziata, några mil söder om Neapel. Ett område som Siani kom att jämföra med John Wayne-filmen Fort Apache – en ensam bastion som ständigt hotas av fientliga bossar.

Siani nöjde sig inte som så många andra med att bara rapportera om stora och små händelser i stan som är en av Europas mest folktäta. Han börjar gå bakom rubrikerna för att bli en riktig grävande reporter. Han chockerar myndigheter och bossar med att ställa de obekväma frågorna: hur bestämdes egentligen entreprenaderna, vilka gynnades och på vilka grunder.

Giancarlo Siani mördades 23 september 1985 av två utsända killers med tio skott medan han parkerade sin lilla mini-jeep på gatan nedanför bostaden i kvarteret Vomero i Neapel.



Det här är en film som biter sig fast i åskådarens sinne. Den handlar inte om några stora händelser men om en lokalkorres normala jobb och ambitioner. Om hans kärlek till den vackra Daniela som inte har så lätt att acceptera att hennes Giancarlo sällan respekterar uppgjorda mötesplatser och tider. Men tempot skruvas upp, avslöjandena handlar varje gång om allt mäktigare politiker och camorrabossar. Samtidigt kommer varningssignalerna om att hans eget liv är i fara.

Av detta har Marco Risi gjort en riktigt stor film. Här finns sublima ögonblick som när en av bossarna grips av karabinjärerna under en slösande familjefest i samband med en älskad sons första nattvard. Eller attentatet mot en fiendeklan med en våldsam skottlossning i de smala gränderna. Den scenen byggs effektivt upp med start från en liten näpen åttaåring som ensam lämnar hemmet och börjar gå över gatan. En sekvens som påminner om den berömda barnvagnen i Potemkin.

Marco Risi är son till Dino Risi, en av de främsta företrädarna för det som kom att kallas ”Commedia all’italiana” med filmer som Il Sorpasso eller Marcia su Roma med en vital och sprudlande Vittorio Gassman. Dino Risi dog förra sommaren och sonen Marco tillägnar honom Fortapàsc. Ett löfte om att traditionerna från neorealism och socialt förankrade komedier skall leva vidare.

Åke Malm

Nytt stort högerparti i Italien

Så tar Silvio Berlusconi ett nytt steg mot historien. I veckoslutet pågår en gigantisk tredagarsföreställning där hans högst personliga parti Forza Italia och det gamla högerradikala, Alleanza Nazionale (arvtagare till det nyfascistiska MSI) skall gå samman om att bilda ett stort högerparti i Italien.

Detta är inte bara ett steg mot ett nytt tvåpartisystem. Berlusconi själv skrädde inte orden när han i sitt invigningstal hävdade att partiet nu har 44 procent av väljarrösterna men siktar på att nå 51.

På den 500 kvadratmeter stora scenen där hans bild projicerades mot tre jätteskärmar hävdade han, som så många gånger förr, att oppositionen i allmänhet och vänstern i synnerhet inte är något annat än gamla kommunister som tagit sig nya namn. De hyllar fortfarande Stalin, Mao och Pol Pot. Med dem finns ingen möjlighet till dialog.



Ledaren för An, Gianfranco Fini, som också är deputeradekammaren talman, varnar för personkult men får föga gehör från unga entusiastiska medlemmar som ständigt återkommer till hur de älskar ”vår store ledare”. Men det finns sprickor i den prydliga fasaden och alla vet att när den snart 73-årige Berlusconi på något sätt byter karriär är Fini den som ligger närmast till för att ta över partiledarrollen.

Och oppositionen? Det finns ett litet hopp om att förtroenderaset bromsats upp, enligt de senaste opinionssiffrorna. Men redan inför EU-valet står det klart att vänstern är beredda att kasta 2-4 procent av rösterna i papperskorgen. För nu har en ny front bildats med två kommunistpartier, röda fanor med hammaren och stjärnan. En politisk formering som aldrig haft en chans i detta djupt borgerliga samhälle. Med den nya vallagen som sätter ett tak på fyra procent har de inte en chans att bli representerade. Men oförsonligheten mot det huvudsakliga vänsterpartiet PD – Demokratiska partiet är total. Som den alltid varit. Det brukar kallas sekterism – en sjuka som ingen ännu lyckats rädda den italienska vänstern från.
Åke Malm

Rom den 28 mars

Har du hört talas om Agadez eller Imouraren? Om svaret blir nej - då är det troligt att du inte läst Fabrizio Gatti, en av mina italienska favoritjournalister. Det var han som skrev Bilal (Rizzoli 2007). Underrubriken till boken var: Min resa som infiltrerad i den nya slavmarknaden.

Fabrizio Gatti hade rest från Niger genom öknarna till Libyska gränsen för att följa de tiotusenden som lämnar allt för en drömd framtid i Europa. Ett av de bästa reportage jag läst om invandrarströmmen från Afrika. Dessa desperata som satsar allt på att så småningom få simma iland på den lilla turistön Lampedusa, söder om Sicilien.

Fabrizio Gattis specialitet är att göra wallraffare, att leva med och som dem han senare berättar om i sina reportage. Är det någon som borde få något internationellt pris för grävande journalistik – då är det han. I senaste numret av veckotidningen l’Espresso har han gjort om Bilals resa. Men den här gången för att reda ut bakgrunden till den överraskande uppgörelsen mellan Italiens regeringschef, Silvio Berlusconi, och hans franske kollega, Nicolas Sarkozy. Med en enkel gest undanröjdes Italiens 20-åriga historia som icke-kärnkraftsnation. Nu skall Italien bygga minst fyra kärnkraftverk med fransk teknologi.

Och varifrån skall man hämta uranet? Det är där Imouraren kommer in. En av världens största uranfyndigheter som Niger sålt ut till franska statens, och världens tredje största, företag i kärnenergibranschen. Areva beskriver själv på sin hemsida att företagets chef, Anne Lauvergeon, av Wikipedia betecknas som Frankrikes mäktigaste kvinna, den tredje mäktigaste i Europa och den nionde i världen. I Imouraren skall världens näst största uranfyndighet brytas, 5000 ton uran i 35 år efter investeringar i storlekstordningen 1,2 miljarder euro. Vid ett möte i Niamey i augusti 2007 hade Areva lovat höja priset för det uran som säljs till Frankrike från 41 till 60 euro per kg.





Enligt Fabrizio Gatti har Frankrike i åratal finansierat tuaregernas gerillaverksamhet mot transporterna längs rutten mot Libyen men i november förra året ingicks ett fredsavtal mellan tuaregerna, de libyska transportfirmorna som ägnar sig åt flyktingtrafiken, Niger och Nigeria om att öppna flyktingtrafiken som arme’n blockerat från 2005.

Detta är bara några glimtar ur detta dramatiska reportage. Det handlar om tiotusentals förhoppningsfulla som lämnar sina hem i hopp om ett bättre liv. Gatti hävdar att 12 proc av dem som försöker komma till Europa, dör av olika anledningar längs vägen. Men också om en konflikt som man sannerligen inte hör många ord om i europeiska tidningar.

L’Espresso har också lagt ut en video som Gatti lyckats filma längs vägen trots totalförbud för journalister i Agadez.

________________

Fotnot

Också Margareta Zetterström skriver om Bilal i sin blogg här. Hon har också skrivit om boken i en understreckare i Svenska Dagbladet den 11 december 2008.

Boken Bilal kostar 239 kr och du kan beställa den hos Dixikon här.

Om kampen om Nigers uran kan man läsa i t.ex. Le Monde Diplomatique

Rom, 13 mars

En tid på sjukhus och en operation som många hävdar vara rutin, ger distans till dagspolitiken. Men närmare än på mycket länge kommer Leonardo Sciascia. En av de verkligt stora italienska författarna. Det börjar med att radiokanalen Rai3 just denna period valt Il giorno della civetta som högläsning, en tradition varje morgon sedan långliga tider. Uppläsare är Toni Servillo som använder sin sicilianska dialekt i citaten på ett genialt sätt. En högläsning som är en ren njutning mellan alla slangar och påsar med diverse fysiologiska innehåll. Om någon skulle vilja tal del av detta njutningsfyllda lyssnande - klicka här!

Lyssna och njut och ta sedan chansen att följa upp med mera Sciascia. För succe’n hade tydligen gett Rai mersmak. När Il giorno della civetta var avklarad fortsatte man direkt med Una storia semplice. Har det någonsin skrivits något så bra om maffian utan att vara en av dessa vanliga rapportböcker om den organiserade brottsligheten. En specialitet som lett inte bara till en ren specialisering för många journalister men också för ett, trots all indignation, tröstlöst malande av mer eller mindre kända fakta. Sciascia gör ingenting av allt detta. Han berättar en historia där själva tonläget mellan romanernas personer talar om och ger svar på frågan: vad är egentligen en maffiakultur?

Jag kan fortfarande minnas Leonardo Sciascia när han kom på besök till Internationella pressklubben i Rom. Hans nikotingula fingrar och ironiskt plirande uttryck bakom glasögonen. Han höjde sällan rösten men det kom något bestämt, yrkande i den när han beskrev den verkliga situationen på hans sicilianska hemö. Det hörde till rutinerna för utlandskorrarna i Rom att mer eller mindre varje dag skriva artiklar om någon maffiarelaterad händelse. Många av oss hade säkert fantasi nog för att dra ut konsekvenserna och många villiga åklagare försåg oss med detaljerna.

Men blev det helt rätt? Det kan finnas anledning att tvivla – i synnerhet efter att ha följt Sciascias underfundiga, begrundande texter. För mig blev de här texterna en återupptäckt. För den som älskar Sicilien och Syditalien tvingas till en läsning mellan raderna, att uppfatta tonlägen och syftningar och att se genom det som synes vara. Få platser på jorden tvingar observatörerna att inta en så skeptisk och tvivlande hållning.

Men nu över till något helt annat. Två ämnen fyller tidningskommentarerna idag. Det ena gäller kampen i
parlamentet kring lagen som skall ge  läkarna riktlinjer när det gäller en patients sista dagar. Ännu en gång går debatterna parallellt i de båda länderna. För som alla vet sägs exakt samma saker i Stockhkolm med omnejd efter fallet med den häktade läkaren från Astrid Lindgrens sjukhus.  Kanske det skulle vidga vyerna om man lyssnade på varandra.

Det andra ämnet gäller Vatikanen. Lika spännande som vanligt. Och absolut epokgörande denna gång. Det har aldrig hänt tidigare att en påve tagit papper och penna för att skriva ett brev i det här tonläget till samtliga biskopar världen runt. Och vad skriver han. Att han är ensam och omgiven av falska rådgivare. Att Vatikanen är en plats där man biter och sliter varandra i stycken. För tydlighets skull citerar han föregångaren Paulus i ämnet.

Utgångspunkten är hans tidigare löften att lefebvrianerna skulle återupptas i den kyrkliga kretsen. Men nu  har han förstått att detta var ett felsteg. I synnerhet efter SVT-reportaget med biskop Williamsons förnekande av Shoa. Diskussionen kring detta påvebrev fyller idag tidningarna. Ordfyrverkeriet är magnifikt! Roberto Farina, som sannerligen borde klara ut sitt eget orena mjöl i den egna påsen , talar i högertidningen Libero om ”Vargar med kardinalsmössor”. En formulering som inte den vildaste antiklerikal vågat sig på ännu.

Om man till den meningen lägger Benedikts egna ord om att brevet skrivits ”för att bidra till freden inom kyrkan”, förstår man bättre hur allvarlig situationen är. Vilka är det nu som stör denna kyrkans fred? Påven ger själv svaret:

Lefebvrianerna

De tjänstemän inom Vatikanen som inte informerat påven om biskop Williamsons förnekande av Shoa.

De katoliker som protesterat ”genom att attackera på ett fientligt vis”.

Av dessa tre ondskefulla grupper är den första inte förvånande. Påven skriver att hans beslut att lyfta påbannlysningen var ämnat att få dem att återvända till kyrkan och äntligen acceptera resultatet av Andra vatikankonsiliet. Men det svåraste för Benedikt säger han själv, har varit att uppleva hur Wiliamsons förnekande ”la sig ovanpå beslutet att häva bannlysningen”. Han medger att det hade räckt att konsultera Internet (i sanning en förstagångare i påvebullor). ”Läxan jag lärt mig säger mig att i framtiden bör vi närmare följa nyheterna från den källan”.

Sedan medger han också att hans beslut i januari inte förklarades tillräckligt väl inför media. Så nu är vi tillbaks på ruta ett efter Konsiliet. Nu delar påven själv in kyrkans högsta ledning i goda och onda. Tidningarna följer efter med listorna: bland de onda finns t ex kardinalen Dario Castrillon Hoyos, chef för kommissionen Ecclesia Dei. Bland hans trognaste märks Tacisio Bertone, statssekreterare (vilket är uttytt Vatikanens regeringschef) och Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen. Bland de kritiska finns (enligt La Republica) Robert Zöllitsch, tyska biskopskonferensens ordförande, Christoph
Schönborn, hans österrikiske kollega liksom franske André Vingt-Trois och schweizaren Kurt Koch. - De närmaste dagarna lovar nya välfyllda tidningssidor!

Giancarlo de Cataldo – Nelle mani giuste

Av RAGNAR STRÖMBERG

Den framstående juristen Giancarlo De Cataldos noir-roman Nelle mani giuste tar vid där föregångaren, kioskvältaren Romanzo Criminale – som också filmatiserades med stor framgång, såväl publikt som kritiskt – slutade och tillsammans utgör dessa båda effektivt berättade historier en krönika över Italiens omvandling under ett kvarts sekel.

Cataldo bygger sina berättelser på en solid grund av faktisk historia, men renodlar och skruvar upp dem till fiktion med säker hand.
Läs mer...

Erri de Luca

Av GRAZIELLA
Erri De Luca, chi era costui ? In Svezia non lo si conosce, mi è stato detto, non è mai stato pubblicato e nemmeno citato. Peccato!

Erri De Luca è uno scrittore napoletano, scrive libri smilzi di pagine e densi, libri che si possono sempre infilare in una borsa e che si possono rileggere. Scrive anche poesie e testi teatrali.

Ho cominciato ad interessarmi di Erri De Luca quando ho letto che durante i bombardamenti su Belgrado da parte della NATO, era andato lì per dimostrare solidarietà agli abitanti di quella città. Durante la guerra nei Balcani ha guidato camion con aiuti umanitari e non è stato il solo napoletano a farlo. Anche a me si rivoltava lo stomaco al pensiero delle bombe su una città europea, sganciate da aerei partiti dal mio paese. Fermo restando l’orrore e lo sdegno per tutti gli eccidi della guerra in Bosnia, l’orrore e lo sdegno per gli stupri e le fosse comuni da parte dei Serbi…io le bombe me le sentivo addosso. Bambina di guerra, ricordo ancora troppo bene i bombardamenti della seconda guerra mondiale su città e campagne italiane..

Erri De Luca è nato a Napoli nel 1950 in una famiglia della medio borghesia dove in casa si parlava in “italiano senza accento”(Alzaia,Napoletano I) , come a casa mia, come me non ci abita più da tanto tempo.

Nel 1968 Erri De Luca ha 18 anni, è a Roma quando il movimento studentesco si fa sentire, prima piano poi con forza crescente e cerca di attirare gli operai nelle sue fila..Aderisce con convinzione  ad una “organizzazione volontaria, non governativa, non parlamentare, che si chiamava Lotta Continua” racconta in Alzaia(Mille lire), scritto nel 1977, poi ampliato ed aggiornato nelle edizioni successive. Alzaia è la corda che trainava battelli e chiatte sui fiumi contro corrente  e nel libro è una corda di pensieri, associazioni di idee e ricordi, memorie e osservazioni.

Lascia gli studi e la famiglia. Vende il giornale ”Lotta Continua” ai cancelli delle fabbriche siderurgiche statali Italsider  a Bagnoli, appena fuori Napoli, e a Taranto. Fa molti mestieri, è  magazziniere all’aeroporto di  Catania, fa il muratore. Conosce le cariche della polizia, la stanchezza del lavoro fisico all’aria aperta, non si risparmia. E scrive.

Il suo primo libro è del 1989, quando ha quasi quaranta anni “Non ora, non qui” sulla sua infanzia napoletana, scritto mentre lavora nell’edilizia. Ma anche “Tu, mio” (1998) è pieno del mare e del sole di Ischia in una estate lunga, lunga, di profumi di agrumi, di pomodori rossi mangiati a morsi, di frittura di gamberetti, ginocchia scorticate, spine di riccio nei piedi, la pesca con le lampare che di notte illuminano il fondo del mare alla ricerca di  polpi saporiti, mare trasparente, mare in tempesta. E una particolare ragazza, misteriosa, perché spesso pensierosa e silenziosa, bellissima per gli occhi imploranti e curiosi di un adolescente. Una ragazza ebrea. Quante domande, pochissime risposte reticenti. Nel primo dopoguerra non si riesce ancora a guardare in faccia quello che è successo, a dare nomi e spiegazioni.

Napoli ha un posto importante nel cuore di Erri De Luca, come nel mio. Città incantata, se guardi il mare, chiuso tra la penisola sorrentina, azzurra, con il Vesuvio troneggiante, e il profilo da sirena di Capri all’orizzonte. Voltando le spalle al mare, la città si arrampica sulla collina , deborda dall’altro lato nei quartieri spagnoli, vicoli e vicoletti, chiese antiche e monumentali, palazzi nobiliari una volta  bellissimi, decaduti, malandati, affogati in un  mare di case senza interruzione, senz’aria, senza spazio, senza un albero o un pezzettino di prato. Era la capitale di un regno. Città violenta e indifferente, perché sopraffatta. La violenza è sempre in agguato nei libri di Erri De Luca, esplode dopo una lunga preparazione oppure si sente vibrare in ogni pagina, elemento con cui si convive “Montedidio” (2002).

“Il giorno prima della felicità” (2009) è l’ultimo libro di Erri De Luca, presa di coscienza di un bambino cresciuto nei vicoli, senza famiglia, un po’ adottato dal portiere del palazzo, Don Gaetano,che cerca di spiegargli, come può e come sa, i fatti della vita e della morte. Si svolge durante le quattro giornate, l’insurrezione del popolo napoletano contro i tedeschi nel settembre 1943. I temi tornano, le domande pure, insieme alla condivisione.

Non so quanto di autobiografico entri effettivamente nei suoi libri, me lo sono chiesto varie volte, ma non avendolo mai incontrato, non ho mai potuto chiederglielo e comunque non è rilevante.

Anche in “Tre cavalli” (1999) il racconto è in prima persona e parla di una vita aspra in un tempo intermedio,  giardiniere pacificato dall’osservazione della vita vegetale, dalla crescita e dalla potatura,  per guarire da un amore che l’ha portato in Argentina e che l’ha spinto nella guerriglia armata (ricordate il generale Videla, non è vero?), di accettazione e ribellione, di  emigrazione ed emarginazione, temi che non solo in Italia sono attuali e rilevanti.

Erri De Luca è autodidatta, ha imparato tra l’altro lo yiddish e l’ebraico antico. Legge la Bibbia dall’originale e ne traduce con  gusto ed  esattezza, amore per la parola e per il suo specifico significato,  fa rivivere il testo. “Il libro di Ruth”(2000) “L’Ecclesiaste/Kohèlet”(1996),”Elogio del massimo timore, salmo secondo”, “L’urgenza della libertà”(1999) dal Levitico Vaikrà  e altri.

Non è credente, ma certamente il discorso religioso gli sta a cuore. Lo studia, lo intriga, ne scrive, ne parla, medita, ricerca, affiora da tante parti. “Una nuvola come tappeto” (1991) parla del viaggio degli ebrei nel deserto, passato il Mar Rosso. L’ho comprato e regalato tante volte a persone care.. “Mestieri all’aria aperta”, pastori e pescatori nell’Antico e nel Nuovo Testamento (2004) scritto in collaborazione con Gennaro Matino, parroco napoletano: il gusto di saper usare le mani per lavorare, l’esperienza  dei mestieri manuali, la solidarietà, cose che conosce personalmente.

C’è tanta poesia e delicatezza nel “In nome della madre”(2006) sulla maternità di Maria. Il frullo d’ali dell’angelo, il vento di primavera che le scompone le vesti, l’accettazione del suo destino. Durante i mesi di gravidanza, il bambino che sarà Gesù è tutto suo, non c’è ancora nessuna missione da compiere, nessun martirio di croce all’orizzonte… La fermezza della decisione di tenere quel bambino, in quella specifica società, rafforza la  comprensione di Giuseppe che accetta il volere della giovanissima madre e la protegge con il suo ruolo sociale e la sua forza, senza vergogna, con gioia.

Erri De Luca è anche un alpinista, si arrampica, spesso in solitaria. Nel testo della copertina del “Il contrario di uno” (2003) specifica: “Due non è il doppio ma il contrario di uno, della sua solitudine. Due è alleanza, filo doppio che non è spezzato”.

Ha partecipato perfino ad una spedizione sul Himalaya, raccontata nel libro “Sulle tracce di Nives” (2005) . Collabora a vari giornali, quotidiani di informazione, raramente viene intervistato alla radio, non l’ho mai visto in televisione.

Questo non è né vuole essere un elenco di tutti i suoi libri e pubblicazioni, per questo c’è Internet. Spero che leggerlo interesserà anche voi come interessa a me.

Graziella Romana