A Difficult Woman
Om Lillian Hellman
Av IVO HOLMQVIST
”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle.
Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören hördes. Paul Johnson visade i The Spectator (essän kom sedan med i hans samling ”Intellectuals”) att runan kunde ristas på annat vis. Han blåste undan all rökelse genom att påminna om många obehagliga sanningar hos denna stridbara amerikanska.
Hennes demokratiska sinnelag var det lite si och så med. Hon hörde i det allra längsta till de benhårda stalinisterna som gillade att dra på propagandaturnéer i Sovjet, och hon var en ivrig försvarare av trettiotalets skådeprocesser och den stora terrorns utrensningar. Och hennes roll under McCarthy-tidens kommunisthets under det kalla kriget var kanske inte riktigt så heroisk som hon själv ville göra gällande i den bittra memoarboken ”Scoundrel Time” (en av den tidens skurkar återfinns i bild på omslaget till pocketupplagan, den svartmuskige kommunistätaren Richard Nixon). Visserligen kom hon med ett ofta citerat yttrande när hon vägrade svara på HUAC-kommiténs alltför närgångna insinuationer om oamerikansk verksamhet och frågor om samröre med kommunisterna: ”Jag varken kan eller vill skräddarsy mitt samvete så att det passar dagens mode.”
Men Paul Johnson påpekade att hon inte pressades så värst hårt under utskottsförhören. Värre gick det för den man som hon sammanlevt med under trettio års tid, fram till hans död, deckarförfattaren Dashiel Hammett. Betydligt modigare var bland många andra Diana Trilling som därför råkade ut för Lillian Hellmans vrede. Det gjorde också Mary McCarthy, en lika tough cookie, som hade varit gift med den store kritikern Edmund Wilson i ett stormigt äktenskap. McCarthy var minst lika vass och elak: ”Lillian Hellman ljuger ständigt till och med när hon säger och och men”. Av det blev det en utdragen och hätsk ärekränkningsprocess som inte hann avslutas medan Hellman ännu var i livet.
Intressantast var vad Paul Johnson hade att säga om det långa kapitlet i Lillian Hellmans sena minnesbok ”Pentimento” som handlar om hennes amerikanska väninna Julia och nazisternas inmarsch i Wien 1938. Alla som såg filmen, med Jane Fonda som Lillian Hellman och Vanessa Redgrave som Julia, greps av den gastkramande historien som man trodde var grundad på självupplevelse. Filmen fick ett par Oscars. Men inte ens den berättelsen hade Lillian Hellman ensamrätt på, visade det sig.
En litteraturvetare på Boston University, Samuel McCracken, plöjde genom tågtidtabeller och passagerarlistor för 1938, lade biljetter under lupp och granskade alla fakta i målet. Någon Julia hittade han inte, som man kan se i hans artikel ”Julia and Other Fictions by Lillian Hellman”. Inte heller höll hon sig alltid nära sanningen då hon skrev om sina upplevelser av inbördeskrigets Spanien och om möten med Hemingway, det hade stjärnreportern Martha Gellhorn (en tid gift med Hemingway) avslöjat i en tidigare artikel där hon hade en förödande glosa för en del av Hellmans påstådda självupplevelser: de var ”apocryphisms”.
Än mera besvärande för sanningshalten i Hellmans bok var ”Code Name: Mary”, en självbiografi som kom 1984, skriven av en amerikansk psykoanalytiker, Muriel Gardiner, som visade att allt vad Hellman påstod att Julia hade gått igenom i själva verket var Gardiners egna erfarenheter, med den enda skillnaden att hon överlevde nazisternas inmarsch medan Julia inte gjorde det. Slutsatsen: Lillian Hellman hade aldrig någon kompis som hette Julia, hon knyckte fräckt Muriel Gardiners historia som var känd av den man som senare blev Lillian Hellmans advokat. När McCracken och andra skrev brev till henne och bad henne utreda det rätta förhållandet fick de aldrig något svar, och det kan ju tyckas graverande. När Paul Johnson och McCracken var färdiga med denna fajt var det inte så värst mycket kvar av Lillian Hellmans originalitet eller frihetspatos.
Men hennes trettiotalspjäser är förstås bra, tills nästa litteraturvetare kommer på var hon knyckt historien. Fler fakta i målet kom i det flertal biografier som följde, av William Wright, Deborah Martinson och Carl Rollyson som också åstadkommit en inte särskilt bra bok om Rebecca West.
Nu har Alice Kessler-Harris på nytt gjort upp räkningen i ”A Difficult Woman: The Challenging Life and Times of Lillian Hellman (Bloomsbury) som får bra betyg i The Economist där recensenten avslutar med att nämna den hätska rättsprocessen mellan de båda stridslystna damerna Hellman och McCarthy, men rundar av med några försonliga rader:
After years of defending civil liberties and criticising rapacious wealth-seeking, Hellman ended her days seeming like a greedy and vengeful censor. This is a shame. Hellman may not have been the hero of her reminiscences, but she spent a lifetime believing it was the duty of engaged citizens to fight racism, alleviate poverty and protect civil liberties. (…) She made some foolish choices, but Lillian Hellman was often on the right side of history. Too bad so many of her good ideas have been tossed out with the bad ones.
För övrigt inkluderade den ultrakonservative Norman Podhoretz en intressant essä om henne i sin bok “Ex-Friends” från 1999 – de andra forna vännerna som han sade upp bekantskapen med var Lionel och Diana Trilling, Norman Mailer, Allen Ginsberg och Hannah Arendt.
Dessutom är den långa uppslagsartikeln om Lillian Hellman på Wikipedia uttömmande faktarik, med många intressanta länkar. Och ”The Little Foxes”, filmen som William Wyler gjorde 1941 på hennes pjäs, går fortfarande att se, tack vare filmens djupfoto av fotografen Gregg Toland (mer berömd för samma sak i Orson Welles ”Citizen Kane”), Dorothy Parkers inblandning i manuskriptet, och Bette Davies i huvudrollen.
________________
- Se en trailer om filmen Julia
