DIXIKON

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM

Först de glada och goda nyheterna

Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser.

Programmet återges med frustande entusiasm: Trento utses till inte bara Italiens utan helas Europas Silicon Valley. Stora företag inom området som IBM, Microsoft, Ericsson och Frauenhofer öppnar laboratorier och forskningscentra i området. 600 forskare från hela världen jobbar på framtiden.

- Och dessutom kan vi erbjuda ren och vacker natur, en region som stödjer nya fòretag och kräver så litet byråkrati som möjligt, skriver Gabriele Catania.

Nästa positiva nyhet. Den 28 april startar den första verkliga konkurrenten till det gamla statliga järnvägsbolaget, Trenitalia. Nykomlingen heter Italo och är Ferrarichefen Luca Cordero de Montezemolos senaste skapelse tillsammans med skofabrikanten Diego della Valle. Hans företag går under namnet Ntv – Nuovo trasporto viaggiatori (den som är nyfiken på hur det skall se ut kan klicka här).

Och visst handlar det om ny transport. Italo har amaranterröda tåg (på italienska föredrar man jämförelsen med Bordeaux) från franska Alstom och klarar Rom-Milano på tre och en halv timme, med stopp i Florens och Bologna. Från 1 september går vissa tåg direkt och då är tiden under 3 timmar, lovar man. Rälsen är förstås Trenitalias som nog ser till att ta betalt av konkurrenten. Stationerna är delvis ombyggda för Italo men i Rom används Tiburtinastationen. En hypermodern skapelse som blir en hub för all nord-sydgående trafik med beteckningen TAV – Treni ad alta velocità, höghastighetståg, både för Trenitalia och NTV.

Stazione Tiburtina var för inte så länge sedan en avsides, föga underhållen station för pendeltrafik: eventuellt platsen för tårögda avsked när ungarna gick ombord på nattåget för skidresan till Alto Adige (som är det italienska namnet för Sydtyrolen – det här är en obligatoriskt dubbelspråkig region). De som reser Milano-Neapel behöver inte längre behöver passera Roms centralstation, Stazione Termini.

Ntv är en investering i storleksordningen 1 miljard euro och helt och hållet - rigorosamente - ett privat projekt. För att det hela skall gå runt krävs att Italo-tågen tar 25 procent av marknaden på ett par år. Ingenting som Trenitalialedningen gillar – det gamla monopolföretaget kämpar fortfarande med balansräkningen.

I samband med Italo annonserar dessutom regeringen att Alitalia-monopolet på sträckan Rom-Milano Linate skall upphöra. Fritt fram för konkurrens även på den linjen. Det här har varit Alitalias kassakista och regeringens besked tas illa emot på den kanten. För redan nu utgör TAV-tågen med genomsnittsfarter runt 300 km/tim och topphastighet vid 360 km/tim ett verkligt alternativ till flyget.

______________

En säker källa för fantastiska stories har alltid varit CNR – nationella forskningsrådet. Där kunde man i dagarna också finna en absolut världsnyhet.

Giuseppina Capriotti, ryktbar egyptolog, har äntligen funnit bilder på Antonius och Kleopatras tre barn, pojken Tolomeo Filadelfo, samt tvillingarna Alessandro Helios och Cleopatra Selene. Fram tills nu har man bara känt till Selene som giftes bort med kung Juba II. Från det evenemanget finns ett mynt och en skulptur, förklarar dottoressa Capriotti.

Sedan föräldrarna begått självmord är det troligt att de båda pojkarna gick samma tragiska öde till mötes som Kleopatras andra son, som hon fick tillsammans med Julius Cesar, Cesarione. Helios och Tolomeo skaffades troligen snabbt undan enligt de grymma traditionerna i den Julisk-Claudiska dynastin.



En ny analys har gjorts av en skulptur som är ca en meter hög och föreställer två barn, en pojke och en flicka, som omfamnar varandra, omgivna av två ormar. Skulpturen, som redan fanns på museet i Kairo, härstammar ursprungligen från templet till guden Hathor, vid staden Dendera i Övre Egypten.

Detta och mycket annat kan man läsa i den korta kommuniken från CNR. En läsning som sätter fart på nyfikenheten och fantasin. Och som vittnar om spännvidden i den italienska forskningen.

______________

Hunnen så här långt tvingas bloggen kasta sig över nyheter av andra slag.

Lega Nord tycks närma sig sitt totala sönderfall. Partiet som lovade att utgöra ett värn mot Syditaliens korruption och skojeri, har visat sig vara precis likadant själv.

Förutom det jag berättade om i förra bloggen vet vi nu att ansenliga belopp investerades i diamanter och fastigheter. Grundaren Umberto Bossi och hans familj har satsat pengar i minst 18 fastigheter. Ja, en känd adelskvinna testamenterade en lyxvåning till partiet som Bossi snabbt sålde och där likviden stoppades i de egna – tämligen vidlyftiga – fickorna.

Fullt krig har brutit ut mellan partikollegorna Roberto Maroni, tidigare inrikesminister och Roberto Calderoli. Av någon märklig anledning avslöjas att Calderoli, också han tidigare minister och en av de som oftast slungade mot syditalienarna, hade åtminstone två lägenheter i Rom som partiet betalade.

Maroni försöker nu skapa sig en profil som den som tvättar rent och sopar ut dem som brutit mot Lega Nords ideal. Han har dock redan fått en annan motståndare, nämligen Lega Venezia. Detta är den allra äldsta legan som en gång förenades med Bossis skapelse. Legan har en lång historia så full av namnbyten och partisprängningar att den är närmast omöjlig att hålla reda på. Så mycket är klart att den nuvarande legan inte alls gillar kriget i Lega Nord. I det här läget inställer sig en verkligt intressant fråga: vart kommer besvikna Lega Nord-anhängare att ta vägen?

Samtidigt har Silvio Berlusconi börjat röra på sig efter några månader bakom kulisserna. Hans hittills enda och enstaka framträdanden har varit från Milano, där rättegångarna mot honom maler vidare.

Den viktigaste just nu är den om Ruby, marockanskan Karima El Mahroug, med smeknamnet Ruby Rubacuore. Berlusconi anklagas – som jag tidigare beskrivit – för ha köpt sex av den då minderåriga Ruby. Vid bunga-bungapartyna i Berlusconis villa i Arcore skall det ha gått vilt till enligt avlyssnade telefonsamtal mellan de inblandade tjejerna. Häromdagen stod Berlusconi på nytt i domstolen och beskrev ”de mycket eleganta och stiliga” festerna där absolut ingenting olagligt förekom. Visst hade det hänt att flera av tjejerna klätt ut sig till sjuksköterskor men absolut inte till nunnor, förklarade Berlusconi mycket nervös och illa till mods.

Men allt det här, menade han, kan ju förklaras med att ”kvinnor är som alla vet rena exhibitionister”. Ett påstående som fått också hans egna partimedlemmar att mullra.

Hur det går i rättegången är svårt att säga. Berlusconi har också fått ett nytt åtal på nacken, nu för att ha betalt stora summor för att flickorna skulle ta tillbaka sina tidigare berättelser. Pengar, säger han idag, han gärna betalt därför att många av flickorna fått sina rykten och karriärer förstörda genom den här historien och alla skriverier och TV-reportage som gjorts i ämnet.

Bortser man nu från bunga-bunga och det som betecknas som slutet för ”den andra republiken”, börjar det röra sig i partihögkvarteren. Så här ser läget ut just nu:

Den tredje polen, officiellt Nuovo polo, består av partier som Gianfranco Finis Giustizia e libertà per l’Italia, Per Ferdinando Casinis Unione di Centro, Francesco Rutellis Alleanza per l’Italia och Riccardo Lombardis Movimento per le Autonomie plus ytterligare några andra ännu mindre grupperingar. Totalt cirka 10 procent av väljarna.

Casini har sett att något intressant händer till höger om sig. Berlusocnis Pdl visar tydliga tecken på kris. Beppe Pisanu (tidigare kristdemokratisk veteran och inrikesminister) och Lamberto Dini, en yngling på 81 år, tidigare riksbankschef, regeringschef och ständig hoppjerka mellan mittenpartierna, har författat ett upprop som fått ett tjugotal namnteckningar. Någonting som skulle kunna bli en utbrytning från Berlusconi. Casini vill hänga på det tåget och lanserar nu tanken på ”Partito della Nazione”. En samling i mitten som skulle kunna organisera gamla nyfascister (oops – f d medlemmar av högerpartiet Alleanza Nazionale) och kristdemokrater från gamla tider.

Ett första möte mellan intresserade parter har hållits. En tämligen ömklig – måste sägas – parad av 70 och 80-åringar från Democrazia cristianas glansdagar. Förgrämda ansikten som hörde hemma i TV-rutorna för 20 år sedan eller mera – dock kunde man skönja något spår av ännu inte bortglömda ambitioner.

La Repubblica avslöjade för ett par dagar sedan att Silvio B. redan och sedan två månader tillbaka dragit igång en stor apparat för att också han skapa ett nytt parti. Han lär med experters hjälp ha studerat hur en okänd senator från Chicago tog sig hela vägen fram till Vita Huset, de metoder som användes då och hur nya sociala medier som Facebook och Twitter användes i marknadsföringen. Det här verkar bekant för oss som följt fenomenet Berlusconi. Det var precis vad som hände när han startade Forza Italia. På den tiden dock utan Facebook.



Först och främst gäller det att hitta ett nytt partinamn. Det talas om ”Tutti per l’Italia”. Inte särskilt originellt så där kan det bli ändring. I dagsläget är arbetsnamnet Pdl 2.0.

En ny TV-kanal håller också på att dras igång – vilket förklarar de utomordentligt sura minerna från Berlusconi och hans Mediaset när Montiregeringen fimpade projektet att skänka bort de nya digitala Tv-kanalerna.

Och på vänstersidan? Pierluigi Bersani i PD kämpar vidare, trots många kritiska röster i partiet. Långsamt segar sig opinionssiffrorna upp och ligger idag runt 27-28 proc – inte dåligt om man ser på Pdl som ständigt sjunker mot 20 procent.

I dagsläget med Mario Montis teknikerregering deltar PD i den majoritet som stödjer regeringen. En märklig situation: ett parti som öst kritik mot Silvio Berlusconi samarbetar med Pdl:s nye partiledare, Angelino Alfano tillsammans med Casini. Bersani måste visa sig ansvarsfull och hjälpa till att rädda landet ur krisen. Vilket betyder att han måste ge sitt stöd även när Mario Monti rensar bland landets utgifter och skriver ut ständigt nya skatter – som ännu drabbar mest PD:s väljare. Det ständiga kravet från vänstern att skriva ut en skatt på de riktigt stora förmögenheterna, har Bersani inte fått gehör för bland den märkliga koalitionens högerpartier.

Bersani måste ha en koalitionspartner när man börjar diskutera en framtida regering. Och där börjar problemen. Alternativen är Antonio Di Pietros Idv och Nichi Vendolas Sel – Sinistra, ecologia e libertà. Inget av alternativen är särskilt attraktivt. Di Pietro är alltför ”ambiguo”, med stundtals populistiska utspel.Vendola har lyckats oväntat bra med att kombinera gröna med kommunistisk nostalgi – men det ger 7 procent.

Den verkliga nyheten är väljarnas ständigt växande hat mot de traditionella partierna och i synnerhet de gamla politikerfejsen. De senaste månadernas skandaler och avslöjanden om politikernas enorma honorar och förmåner, har drivit sympatierna i botten. Många opinionsinstitut räknar med kanske 40 procents soffliggare vid nästa val. Det räcker inte längre för politikerna att övertyga väljarna om att deras eget parti är annorlunda och att giriga politiker bara skulle finnas hos konkurrenterna. Det kunde man säga på Enrico Berlinguers tid – inte idag.

Stora skräcken utbröt i veckan sedan det visat sig att Beppe Grillos Movimento 5 stelle med största sannolikhet blir Bolognas tredje parti. Och inte bara Bolognas – vissa opinionsexperter ser redan rörelsen som landets tredje största parti.

Enastående för ett parti som inte finns, som lever på Internet och Facebook och vars legendariske ledare är en före detta komiker som blev ståuppare med vrål, könsord och radikala mediciner (lämna euron, sluta betala av på statsskulden").

- Beppe Grillo är en modern Masaniello, menade en vän med Neapels historia som specialitet.

(Masaniello var en fiskare som blev revoltledare mot skatterna och vållade tusentals döda när folket gjorde historien kort med aristokrater och statliga tjänstemän. Men till slut vände sig hatet mot Masaniello själv och han dödades 1647 i en klostercell där han försökt gömma sig. Hans huvud höggs av och hans kropp släpades genom gatorna.)

Men så illa skall det väl inte gå den här gången.

”Un buon lavoro”

Av ÅKE MALM
Med en sista kraftansträngning förra veckan lyckades Mario Monti få en enig regering att godkänna förslaget till ny arbetsmarknadslag.

Det hela ger ju ett positivt intryck, men – i själva verket...

I själva verket var regeringen ordentligt splittrad. Minister Pietro Giarda, ansvarig för regeringens relationer med parlamentet, var en av dem som hotade avgå (enligt tidningarnas referat). Och Mario Monti själv såg tämligen trött och uttråkad ut efter den långa diskussionen – 7 timmars regeringskonselj, den längsta i Montiregeringens korta historia.

Förutom den eviga ”paragraf 18” (som bloggen behandlat tidigare) gällde sista frågan om det skulle bli ett nytt regeringsdekret (alltså enligt italienska regler att lagen skulle få omedelbar verkan) eller den mera omständliga men absolut demokratiska vägen, att som ett ordinärt lagförslag behandlas i de båda kamrarnas utskott och plenisalar.

Som vanligt är det bråttom. Monti vill ha arbetsmarknadslagen godkänd och gällande före sommaruppehållet. Men däremellan kommer påsken och pausen i riksdagsarbetet för de viktiga lokalvalen 6 och 7 maj. Dessa föregås av en ordentlig valkampanj, för här handlar det om en väljarskara på nästan 7,5 miljoner väljare.

Men regeringens lagförslag har vållat så het kritik och så många bittra kommentarer från facken och partierna att få tror att den kan gå igenom parlamentets behandling utan stora ändringar. Huvudfrågan är om enbart frågor som rör diskriminering skall ge arbetsdomstolarna rätt att döma till återanställning.

Med lagtexten nu överlämnad till utskotten packade Monti väskorna för en resa till Sydkorea, Kina och Japan. Det hade smakat att kunna visa upp ett nytt starkt Italien med ordning i ekonomin för de möjliga institutionella investerarna. Trots problemen med arbetsmarknaden rapporterade ändå en nöjd Monti att budskapet hade gått hem – i varje fall i Kazakstan där han gjorde en teknisk mellanlandning.

För de medföljande italienska journalisterna förklarade Mario Monti att hans uppgift var att ”göra ett gott jobb” och inte sitta hur länge som helst.

- Skulle det vara så att landet inte är moget för resultatet av detta ”goda jobb” är det också tänkbart att regeringen inte sitter kvar.

Ord som sände vibrationer ner i partikanslierna. För situationen är verkligen komplicerad.

Av de tre partierna som lovat stödja lagförslagets text är Pdl och Tredje polen de som kräver färre ändringar. PD riskerar att splittras. För Pierluigi Bersani gäller det att nå en kompromiss mellan CGIL, landets största LO och partiets moderater i form av gamla kristdemokrater.

En närmast omöjlig uppgift, anser många. För CGIL har ett metallarbetarförbund Fiom vars ledare är Maurizio Landini, en person som många betraktar som trotskist, andra pekar på hans självbiografi: han började jobba som svetsare vid 15 års ålder för ett rött kooperativ i Reggio Emilia.

Hans aktioner mot Fiats nedläggningsbeslut och omstruktureringar ledde till att Fiom nekade skriva på det nya avtalet. Resultatet är att för första gången sedan kriget är Fiom inte representerat inom Fiat.

- Vi förhandlar bara med folk som godkänner avtalen vi ingår med majoriteten av de representerade facken, förklarade Fiatchefen Sergio Marchonne.

Och beordrade att l’Unità, tidningen som Antonio Gramsci grundade, som var PCI:s organ och som nu ”står nära”, PD, inte fick finnas längre på fabrikerna. Det hade då varit en tradition i över 50 år att l’Unità fick sitta uppspikad i en glasram så att alla kunde följa den, dag för dag.

Minst sagt frostigt alltså mellan Fiat och Fiom.

Resultatet idag är att Susanna Camussi, CGIL:s nu mycket uppskattade ledare inte får visa sig alltför positiv till regeringsförslaget. För då riskerar hon en splittring och att Fiom går sin egen väg.

Ett spel med ett antal dominobrickor där den ena påverkar den andra. Att Bersani inte gärna diskuterar med Landini vet alla för Maurizio är envis som synden och dessutom en dialektisk ekvilibrist.

Det kommer att bli mychet spännande att se hur Bersani och hans parti agerar i parlamentets båda kamrar.

Övriga partier har enklare positioner. Antonio Di Pietro och hans Idv har intagit en position som påminner om Landinis – ett våghalsigt spel för ett parti som annars försöker ligga så nära mitten som möjligt.

Fortsättning följer....

Italienska ord – Paccata

Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 

PdL på väg splittras?
Om malpancisti, nytt bottenmärke och ljuvliga persikor

Av ÅKE MALM

Den politiska nyheten i Italien idag är att det finns ett alternativ till Silvio Berlusconis regering. Åtminstone är det två som jobbar på detta inom hans eget parti PdL, Popolo della Libertà. En är en tidigare inrikesminister och långtida kristdemokrat, Giuseppe Pisanu, en seriös man från Sardinien som har en viss uppbackning även från vänsterhåll.

Den andre är Claudio Scajola, även han en veteran bland de tidigare kristdemokraterna, flera gånger minister, två gånger tvingad att avgå. (Det blir tillfälle att återkomma till honom).

Dessa båda jobbar nu på ett manifest som skulle kunna samla ett 40-tal namn – många menar att det kan röra sig om över 60 - inom PdL och kanske bli ett embryo till ett nytt parti. En lång rad hemliga sammankomster har avhållits som nu läckt ut till tidningarna. De som jobbar på detta tillhör eller är i närheten av L’Associazione Amici dell’Istituto Luigi Sturzo.

Luigi Sturzo var prästen som grundade den moderna kristdemokratiska rörelsen i Italien. Han kom från Sicilien och 1919 startade han Partito Popolare. Då skall man komma ihåg att detta var en tid då påven förbjudit katolikerna att delta i politiken. Italien hade endats 1860, Rom blivit huvudstad 1870 och påven befann sig i sin ”frivilliga” fångenskap i Vatikanen.

Sturzo samlade omkring sig en betydande skara ekonomer och politiska filosofer för att, med kyrkans principer i bakgrunden, ge katolikerna en roll i samhället. Kristdemokraterna blev en svår konkurrent till Mussolinis fascism och don Sturzo tvingades gå i landsflykt i England och USA. Han återvände så snart kriget var över, var idéskapare till det nya partiet Democrazia cristiana. Detta hade bildats redan före krigsslutet, praktiskt taget efter fascismens fall 1943. Politiker som De Gasperi, Fanfani och La Pira och många, många andra, samlades i skydd av kyrkans seminarier för att snickra på det nya partiet.

Sedan vet vi hur det gick. DC vann valet 1948 och förpassade vänstern (socialister och kommunister gick till valet som en enad folkfront) till en ständig oppositionsroll under de kommande 40 åren. Kristdemokraterna blev det statsbärande partiet, omgivet av en serie koalitionspartners hämtade från olika mittengrupperingar.

Detta i all korthet för att beskriva vad som nu synes ske.

Gruppen kring Pisanu och Scajola går under olika namn. Den vanligaste är kanske ”i malpancisti” – de som har ont i magen. Vilket i praktiken betyder: de som inte vill spräcka mitten-högeralliansen men som fått ont i magen av Silvio Berlusconis dominerande personstyre.

Sexskandalerna, osäkerheten om den politiska linjen och den vacklande ekonomin ger mer än tillräckligt material till detta manifest.

Ännu har ingenting konkret läckt ut men det talas om att texten kommer att fastställas vid ett möte på tisdag. Enligt gissningarna innehåller det krav på ett öppnare parti som bättre representerar alla strömningarna i PdL, på en ny dialog som kan leda till beslut i de lokala föreningarna. (En sällsam tanke när man vet att partiets lokalföreningar på de flesta håll är tomma skal som endast lever upp vid någon årlig manifestation när medlemmarna samlas för att lyssna till ett telefontal från Silvio Berlusconi).

Det viktigaste kravet är hur det nya utvecklingsdirektivet formuleras. Berlusconi själv har sagt att han hittills använt antibiotika för att bota Italiens sjuka – nu kommer vitaminerna som skall ge nytt liv i ekonomin.

Detta är en huvudfråga för malpancisti (eller frondisti som de också kallas ibland). Allt skall mynna ut i en ny samlingsregering av ”landets främsta” för att angripa orsakerna till Italiens problem och den globala krisen.

Nu är det inte bara frondisti som sysslar med att diskutera nya partibildningar. Tanken sysselsätter även Berlusconi – på hans eget vis. Glammande och skojande i parlamentetskorridoren Transatlantico (ja, den kallas verkligen så) förklarade han att enligt hans opinionsundersökningar funkar inte namnet PdL längre. Och då var det någon som föreslog ”Forza Gnocca” som ett nytt namn – till allas stora förtjusning.

När jag undrande frågade min kära hustru vad gnocca kunde vara för något (gnocchi hade jag minsann smakat på – men gnocca?), rodnade hon lätt och förklarade att detta var ett folkligt namn på det kvinnliga könsorganet.

Alltså, Berlusconi menade, skämtsamt får man förmoda, att det nya partiet skulle heta "Heja ..-!" Ännu ett bottenmärke för Berlusconis politiska liv. Så till den milda grad att rader av hans egna partivänner öppet protesterade. Det måste finnas några gränser, menade man.

Därefter avreste Berlusconi till Ryssland för att privat fira vännen Putins 59-årsdag. Före avgång hann han förklara – i telefontal till olika lokalklubbar – att det finns inga alternativ till honom själv, hans parti. ”Skulle ni kunna tänka er att överlämna landet till kommunisterna eller ”la magistratura”, domare och åklagare", frågade han retoriskt. Som så många gånger tidigare.

Samtidigt diskuterade parlamentet den tredje versionen av lagen om telefonavlyssningar. En lag som majoriteten av invånarna inte prioriterar högst, ironiserade kammarens talman, Gianfranco Fini. En lag som dyker upp varje gång Berlusconi själv känner sig hotad i någon av alla rättegångarna mot honom. Som upptar parlamentets dyra tid medan ekonomin rasar.

Den senaste versionen är så full av censur och hot mot media att Wikipedias italienska sajt frivilligt blockerades under 4 - 6 oktober, ”därför att lagtexten hotar Wikipedias neutralitet”. Detta är en av många nyhetsstrypande ingrepp; var och en som anser sig vara föremål för ett angrepp i media skall kunna kräva att en rättelse publiceras i samma format och utseende som angreppet, inom 48 timmar. Texten till rättelsen formuleras av den angripne och får inte diskuteras eller förändras.

Eftersom Wikipedia – och de flesta demokratiska medier – bygger just på en fri dialog och analys, riskerar Wikipedia att tvingas införa ”rättelser” som inte får ifrågasättas.

Ett annat förslag i lagtexten som diskuteras är att journalister skall kunna få upp till tre års fängelse när de publicerar t.ex. utdrag ur avlyssnade telefonsamtal. Det är en av Berlusconis egna advokater, Maurizio Paniz, också deputerad förstås, som driver den här tesen.

Han får mothugg av Gaetano Pecorella, som både varit B.'s personlige advokat och dessutom vald till ordförande i justitieutskottet. ”Det fria ordet kan aldrig sättas bakom galler”, förklarar han myndigt och lovar att aldrig rösta på en sådan formulering.

Under tiden...

Även Fitch sänkte sitt betyg för Italiens kreditvärdighet och Berlusconi ryckte som vanligt på axlarna med ett: "Ingen överraskning, situationen är helt under kontroll."

Allt det här ligger alltså på bordet när ”i malpancisti” träffas för att röja Berlusconi ur vägen. Pisanu lovar dock att det inte skall ske genom någon kupp: "Vi är inga carbonari", framhåller han. (I carbonari var en hemlig sekt av intellektuella som under 1800- talets första decennier arbetade på att genomföra en italiensk revolution och ena landet).

Man kan fråga sig hur nu det skall gå till när Berlusconi tvingas ”ta ett steg tillbaka”. Det finns många bud. Man kan tänka sig att det sker i veckan om han beslutar att ställa ett nytt förtroendevotum om avlyssningslagen. Det har redan hotats med detta om förändringsförslagen skulle bli alltför många och diskussionerna skulle kräva alltför lång tid. Tidigare har Berlusconi briljant klarat 50 förtroendeomröstningar i parlamentet - men skall ”i malpancisti” se till att han förlorar den femtioförste?

Se där en fråga som kan få sitt svar i veckan som kommer.

__________

Nu över till någonting helt annat. Till det jag kallade livets goda i förra bloggen. Det har kommit flera kommentarer och många har undrat hur de ugnsstekta persikorna kommer till.

Här är ett recept – men redan nu vet jag att det finns flera varianter i bekantskapskretsen.

Ta en större eldfast form, välj ut ett tiotal persikor i deras bästa ålder. Dela dem och ta ut kärnan. Skala dem och finhacka en eller två halvor. Blanda den hackade massan med mörk choklad (fondente) och cacao. Lägg till ammaretti, russin och pinjefrön. Fyll persikohalvorna med smeten, gärna med en aning råge. Sätt in formen i 150 grader och vänta en timme cirka.

En fantasifylld dessert...

Åke Malm

Om det vanliga och det ovanliga

AV ÅKE MALM

Den här bloggen skulle kunna handla...

... om Silvio Berlusconi som vunnit två omröstningar i parlamentet – i båda fallen lyckades det honom att rädda två partikamrater från att arresteras. En av de två är den regerande jordbruksministern, Francesco Saverio Romano. Han har en åklagarutredning på sig för misstänkt samröre med maffian.

... om oppositionen som dagligen kör sitt mantra: Berlusconi måste avgå. Italien skall räddas med en ny regering – gärna ledd av en opartitisk, internationellt erkänd ekonom. Läs: förre EU-kommissarien Mario Monti.

... om kardinal Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen, CEI, som i sin månatliga analys av situationen i landet, hävdade att han såg "comportamenti non solo contrari al pubblico decoro ma intrinsecamente tristi e vacui. Non è la prima volta che ci occorre di annotarlo: chiunque sceglie la militanza politica, deve essere consapevole della misura e della sobrietà, della disciplina e dell’onore che comporta, come anche la nostra Costituzione ricorda" (”beteenden i politiken som inte bara är emot den allmänna uppfattningen om anständighet men i sig själva är uttryck för tristess och tomhet. Det är inte första gången vi säger detta: den som väljer en politiskt militant hållning, måste vara medveten om det mått och den grad av disciplin och heder som detta val medför och som vår konstitution framhåller"). Kardinalen nästan citerade Strindberg när han tyckte att det behövdes “ny frisk luft”.

... om Emma Marcegaglia, ledare i Confindustria, som påpekade att nu är tålamodet slut bland de italienska företagarna. Regeringen har förbrukat hela sitt förtroendekapital utan att genomföra någon av de reformer som krävs för att rädda landet. Några dagar senare skrev hon under ett manifest i fem punkter för vad som krävs: höjd pensionsålder för kvinnor till 65 år, en skatt på 1,5 promille på förmögenheter över 1,5 miljoner euro (skulle ge 6 miljarder i fräscha inkomster för staten), reformerade arbetsdomstolar så att parterna slipper vänta 1200 dagar på en slutlig dom, försäljning av eller förbättring av lönsamheten på statens omätliga fastighetsägande, att äntligen komma igång med utlovade infrastrukturprojekt. Emma Marcegaglia fick med sig representanter för hela det producerande Italien: bankväsendet, de kooperativa rörelserna, handelsorganisationerna m.fl.

... om organisationen De unga företagarna (en avdelning av Confindustria) som beslutade att det är meningslöst att bjuda in politiker till deras nästa kongress på Capri. Politikerna har varken kunskap eller kraft att ta itu med situationen, underströks det.

... om minstern för infrastrukturer och transporter, Altero Matteoli, som blev totalt utbuad under ett framträdande inför byggnadsbranschens organisationer – en lobby som för några år sedan hundraprocentigt stödde högerregeringen.

... om 1.210.466 italienska medborgare som skrivit under ett upprop om att avskaffa nuvarande vallag. Under stort jubel transporterades namnsedlarna till Högsta domstolen för kontroll. Om domstolen finner att de giltiga namnunderskrifterna är fler än en halv miljon och att frågeställningen är rätt formulerad, blir det folkomröstning i vår – om inte regeringen lägger ett eget lagförslag som drastiskt förändrar den gamla lagen. Eller utlyser nyval – mycket talar för det senare.

... om Italiens president, Giorgio Napolitano, 86, Re Giorgio (kung Giorgio) kallad, som på fri hand, utan manuskript, höll ett 20 minuter långt föredrag i sitt gamla universitet i Neapel och förklarade: ”att tala om en separation av något som kallas Padania, att skapa en lombardisk-venetiansk ny stat, som skulle konkurrera med Kina, Indien, Usa och Brasilien – det är groteskt. Sist någon försökte (på Sicilien) greps han omedelbart av polisen.” Lega Nord hukade och svarade med lågt tonfall att det ju ändå finns något som heter "folkens självbestämmanderätt".

... om allt detta skulle den här bloggen kunnat handla – istället känns ett uttalat behov att tala om livets goda. Om allt det som gjorde Italien till ett så underbart land att leva i – men som många verkar ha glömt bort.

Dock inte alla – det hände sig att vänninnan Paola bjuder på söndagslunch sedan hon varit på landet och skaffat äkta, icke-industriella, råvaror.

På ett dignande bord står Melanzana alla parmigiana, Pasta al forno, Peperoni imbottiti, Involtini di melanzane, Zucca fritta, Verza (Savojkål), (Alltså – Aubergine på parmavis, ugnsbakad pasta, fyllda paprikor, auberginerullar, fritterad pumpa).

Och ostarnas långa rad: mozzarella, cacciotta, provola affumicata.

Och till sist: ljuvligheters ljuvlighet. Ungsbakade persikor fyllda med riven choklad, amaretti och mycket annat. För den som är intresserad kan jag leverera recept.

Efteråt på terrassen, i skuggan för den ännu heta septembersolen, säger professor Guido: Ni anar inte vilket jubel på fakulteten. Man ropade Han är död, han är död. Och många ville delta i jublet eftersom man trodde det handlade om Berlusconi. Men det var Bin Laden...

Några dagar senare kommer en inbjudan från La provincia di Roma, Roms landsting. Den nuvarande institutionen kom till efter Italiens enande och befinner sig sedan dess i Palazzo Valentini. Ett kvarter upp längs Via 4 novembre från Piazza Venezia. Första huset på höger hand.

Här startade 2004 utgrävningar i källarn och resultaten är helt enastående. Det här måste bli den verkliga nya turistfällan i Rom. Jag vandrade i över en timme och var helt fascinerad. För äntligen har man upptäckt vad datoriserad berättarkonst kan vara.

Här står man på ett glasgolv och ser en romersk badanläggning nästan 2000 år gammal under fötterna. En lyxavdelning i en romersk aristokrats utstuderade hem. Elegant mosaik med en halv miljon små marmorflisor, lovar speakern. Små dolda strålkastare pekar ut områden och fynd som speakerrösten berättar om. Avslutningen är en flygtur – via datorn – över det antika Rom, en upplevelse som tar andan ur en. Kanske litet väl mycket stråkar, men effekterna funkar.

Tyvärr kan man inte ta in fler än 15 personer per gång av utrymmes- och säkerhetsskäl. Försök att boka besök och språkgrupp (sju språk, ingen svenska!) på hemsidan www.palazzovalentini.it

En dag ringer en god vän och lockar med en utflykt till Subiaco – det var 30 år sedan sist så vi accepterar gärna. En resa till benediktinerordens grundare i en vansinnigt skön natur. På återvägen ser vi från vägen nere i dalen en julkrubbeliknande by högt ovanför oss. Ingen skylt pekar ut den men Google Earth hjälper mig senare. Det är Cervara di Roma. Av en händelse blir det tillfälle att studera den på nära håll. Ett helt underbart ställe på 1.000 meters höjd, nyrenoverat och välordnat i ren alpin natur. Bara 40 minuter från Rom.

Efter detta orkar man återvända till det politiska nuet.

Ovilligt vittne

Av ÅKE MALM

Detta händer också i Italien. Åklagarna ber hövligt att regeringschefen Silvio Berlusconi skall låta sig förhöras som vittne. Naturligtvis är alla åklagarna beredda att åka till Rom och ställa sina frågor till Berlusconi i regeringspalatset, Palazzo Chigi – Italiens Rosenbad.

Tre dagar före den överenskomna dagen meddelar regeringschefen att han måste åka till Bryssel. Tidningarna – javisst, oppositionskantens organ – berättar om frenetiska samtal mellan Rom och Bryssel för att ge Silvio en plats i Barosos och Herman Van Rompuys välfyllda kalendrar.

Så åker han iväg men påpekar i en morgonsoffa i hans egen Canale 5 att han minsann har annat att göra än att svara på åklagarnas frågor – han skall ju rädda Italien ur den ekonomiska krisen. ”På grund av oppositionen och dess tidningar har det uppstått en situation ute i Europa där man satte ifråga regeringens verkliga vilja att genomföra justeringen av budgeten”.

Efter samtalet med van Rompuy träder de båda ut framför TV-kamerorna och Berlusconi tar till orda – enligt Corriere della seras nätupplaga.

Oppositionen kritiserar vår budgetmanöver med det enda syftet att störta regeringen, att skada regeringschefens anseende i utlandet. Men den förstår inte att det här bara skadar Italien.

Samtidigt förklarar den ansvarige kommissarien Ollie Rehn att EU inte kräver några nya insatser från Italiens sida. Man avvaktar nu att parlamentet blir färdigt med behandlingen av reformen.

En diskussion som skall avslutas ikväll med en förtroendeomröstning. Den femtionde i årgången under denna regering. (Som jag tidigare flera gånger förklarat har förtroendeomröstningarna som enda avsikt att strypa debatten och tvinga fram en öppen omröstning, utan att riskera några ”krypskyttar”).

Istället för att räkna upp oppositionens argument mot reformen är det lättare att se till oppositionen inom Berlusconis eget parti eller dess allierade. Rader av lokalpolitiker har förklarat att neddragningarna nu är av en sådan storleksordning att det blir omöjligt att upprätthålla någon form av kommunal service på nödvändig nivå.

Ett aktuellt exempel: Skolföreståndare, presidi, har dragit ned så till den milda grad att en ensam kvinna har ansvar för 17 olika skolor, från dagis till högstadiet.

Och Lega Nords borgmästare i Verona, Flavio Tosi, skickade över ett symboliskt vräkningsföreläggande till Berlusconi. Det är möjligt att han blir utesluten ur partiet för den handlingen. En otrolig situation bara för några månader sedan – Tosi är en av veteranerna i partiet och står nära inrikesministern Roberto Maroni.

Men situationen i regeringspartiet PdL är uppriven. Det räcker att Madonna, vid filmfestivalen i Venedig, ställer en stilla motfråga till en journalist som bett henne bedöma Berlusconis agerande: ”Har inte Economist redan sagt allt?”.

Ett svar som gör Daniela Santanchë’ (en minst sagt hängiven fan som efter att ha utgjort en av grundarna i det högerextrema La Destra, återvände till PdL och belönades med en plats som statssekreterare med ansvar för regeringsprogrammets förverkligande).

- Jag hoppas att bara Madonna kommer att se den här filmen – hon går emot miljoner italienares demokratiska val.

För TV-kändisen Gabriella Carlucci ”finns det säkert en kommunist i Madonnas presskontor”.

Innan jag går vidare måste jag notera att La Repubblica på förstasidan genom sin chefredaktör Ezio Mauro drar en lättnadens suck. Han konstaterar att demokratin vunnit igen när en domstol istället för att tilldöma Silvio Berlusconi en miljon euro i skadestånd ålagt honom att betala rättegångskostnaderna i målet.

Det gällde om la Repubblica genom att publicera 10 frågor till Berlusconi dag efter dag, alltid samma frågor under samma rubrik (”Le dieci domande”) - som aldrig fått något svar - blivit skadeståndsskyldig mot Berlusconi. Enligt honom var det här en tendentiös och demagogisk metod. Domstolen tyckte dock annorlunda och hävdade att i en demokrati är kritik och rätten att ställa frågor en grundläggande rättighet.

Ännu en hjälpande hand

Bara tanken att en regeringschef stämmer en oppositionstidning för att den ställer frågor, är något alldeles oerhörd. Men nu gällde, och gäller, frågorna hans relation till den då minderåriga Noemi Letizia, en relation som till slut fick Berlusconis hustru Veronica Lario att gå i taket och inleda skilsmässan.

Men flykten till Bryssel då - vilken utredning är det nu Berlusconi flyr ifrån? Frågan är inte helt enkel – som vanligt har den hunnit bli mäkta komplicerad allteftersom åklagarna i Neapel och Bari arbetade sig igenom timme efter timme av avlyssnade telefonsamtal.

Som någon kanske minns var en baresisk företagare vid namn Giampaolo Tarantini inblandad i korruptionen inom hälsovården i regionen Puglia, dessutom ansvarig för att ragga tjejer till Berlusconis fester i Arcore eller på Sardinien. Det var de där festerna som slutade med bunga-bunga och gjorde uttrycket känt över hela världen.

Enligt åklagarna har Tarantini utövat utpressning mot Berlusconi som faktiskt betalat honom nästan 900.000 euro. Misstanken är att pengarna var ett sätt att få Tarantini att hålla truten om vad som försiggått på bunga-bungapartyna. Själv säger Berlusconi att det bara handlade om hans generösa sätt att hjälpa en familj som, på grund av problemen med rättvisan, inte kunde upprätthålla den levnadsstandard den var van vid - en standard som består av lyxvåningar vid Via Veneto t ex.

Vad som skiljer den här utredningen från många tidigare är att Berlusconi nu är kallad som vittne. Han är ju målsägande i den här utredningen, misstänkt för att ha varit föremål för Tarantinis utpressning.

Men att bli kallad som vittne i det här fallet skiljer sig betydligt, enligt den italienska lagboken, från de många föregående när Berlusconi utpekades som boven. Som vittne får han inte ha med sig en försvarsadvokat, har måste svära att säga sanningen och det går inte att skjuta upp förhöret hur länge som helst.

Enligt mångas uppfattningar är det här en ny situation som sätter skräck i Berlusconi. Han kommer att få hemska frågor om vad han sagt under de avlyssnade telefonsamtalen. Omdömen om politiker och i ett fall ett väldigt nedsättande omdöme om ett främmande lands politiker.

Den verkliga nyheten nu på eftermiddagen är att åklagarna i Neapel inte tänker acceptera några fler undanflykter. ”Vi sätter ut förhöret till söndag mellan 8 och 22 – kommer han inte då blir det hämtning med polishjälp”.

En spännande utveckling väntas.

Åke Malm

Folkomröstningen – ännu en förlust för Berlusconi

Av ÅKE MALM

Silvio Berlusconi förlorade sin tredje omröstning på en månad. Folkomröstningen i fyra frågor krävde att minst 50 procent plus en deltog i valet.

Den siffran överträffades stort. När drygt hälften av de drygt 8000 valkretsarna kontrollerats visar det sig att 55-60 procent av väljarna deltagit. Vid det här laget råder det inga tvivel om att quorum har uppnåtts.

Av dem som deltog i folkomröstningen har över 90 procent röstat för att avskaffa gällande lagar när det handlar om administrationen av vattenresurserna, byggandet av nya kärnkraftverk och rätten för regeringschefen och hans ministrar att hävda laga förfall när domstolarna kallar.

Den stora frågan de senaste dagarna har varit hur utlandsrösterna skulle behandlas. Men strax efter kl 15 stod det klart att även inräknat utlandsrösterna skulle oppositionen vinna klart.

Man kan naturligtvis hävda att de som deltagit i folkomröstningen gjort det för att de var övertygade i själva sakfrågorna, att lagarna skulle avskaffas. Men bland bedömare är enigheten stor om att Silvio Berlusconi gjort även detta val till en förtroendeomröstning om sig själv.

Hans tidningar och TV-kanaler har alla i kör uppmanat väljarna att åka och bada istället för att rösta. Men de enda som tycks ha följt det rådet var hans egna väljare.

- Berlusconi är slut, hans tid är ute, hävdade Corriere della Seras politiske kommentator Aldo Cazzulli i TV7.

- Detta är ett valresultat som tvinger Berlusconi att uppfylla några av sina löften, hävdade frankt chefredaktören i hans egen tidning Il Giornale, Vittorio Feltri. Som också tillade:

- OK – Berlusconi har förlorat. Men vem har vunnit?

Svaret kom från Marco Travaglio, vid det här laget en legendarisk motståndare till Berlusconisidan:

- Berlusconi försökte göra folkomröstningen till en fråga om sig själv. Där förlorade han stort och nu återstår bara att se hur systemet skall få ett slut på hans epok. Men samtidigt står det klart att center-vänsterpartierna först i sista stund accepterade utmaningen och stödde folkopinionen. PD var minst sagt ironiskt i början, när Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori började namninsamlingen för att få till stånd folkomröstningen. Frågan är nu om PD ännu en gång skall missa chansen och igen avstå från att lyssna till folkmeningen som den spontant kommer till uttryck utanför de traditionella partierna.

Se där ett par intressanta frågor att diskutera de närmaste dagarna.

____________

- Se och hör Marco Travaglia tala om kärnkraften inför folkomröstningen i TV-programmet Annozero här:

Franz-Olivier Giesbert – Monsieur Le Président. Scènes de la vie politique 2005-2011

Av RUTH LÖTMARKER
Under detta fjärde och näst sista år av Nicolas Sarkozys mandat som fransk president har Franz-Olivier Giesbert, välkänd journalist och författare, gett ut en bok som presenterar Sarkozy inte bara som politisk makthavare utan även som person. Giesbert har redan tidigare porträtterat Sarkozys föregångare, Mitterrand, i "Le Président" och Chirac i boken med den mindre neutrala titeln, "La Tragédie du Président".
Läs mer...

Tio steg mot ett bättre Italien

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.
Läs mer...

Paul Lendvai – Mein verspieltes Land. Ungarn im Umbruch

Av RICHARD SWARTZ
Den ungerske publicisten och journalisten Paul Lendvai, sedan den ungerska revolutionen 1956 bosatt i Wien, uppfattas med rätta som en av de mest sakkunniga experterna när det gäller detta land; hans tidigare böcker över revolutionen och Ungerns historia måste gälla som populärhistoriska standardverk.
Läs mer...

Vieni via con me

Av ÅKE MALM

Roberto Saviano och Fabio Fazio gjorde det igen!

Ett nytt rekord för Rai3 – över 9 miljoner tittare och 30,21 i share. Inget program under de tre decennier som kanalen existerat har kommit i närheten av dessa siffror. Och detta för ett program som sannerligen inte friar till det enkla eller flärdfulla.

Mediaexperter lägger pannorna i tunga veck och försöker finna en förklaring. Kanske har folket/tittarna tröttnat på det glättiga, ytliga och strängt taget, väldigt gamla? Kanske kräver man litet mera nu, program som berättar den komplicerade verkligheten utanför dörren. Bara förmodanden, förstås. Ingen vet om den här tendensen håller i sig även efter de två återstående programmen i serien.

Hursomhelst – program nummer två var minst sagt välmatat. Och reaktionerna är våldsamma. För att ta de senare först: inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, gick i taket när han hörde Saviano tala om den organiserade brottslighetens, i synnerhet ’ndranghetans, spridning till norra Italien. Ja, hur större delen av Norditaliens ekonomi nu fungerar i samklang med ’ndranghetan, ”som öppnar kanalerna (interloquisce) med Lega Nord”.

Maroni kräver att få lika mycket tid som Saviano i nästa program för att få genmäla, gärna i ett fritt åsiktsutbyte öga mot öga. Från programmakarna kommer tummen ned. Formatet medger inte att man sätter in en politisk debatt, hävdas det. Varpå ministern svarar att detta är den nya inkvisitionen.

Saviano tar ministerns attacker med upphöjt lugn. Dock konstaterar han att ordvalet påminner litet väl mycket om det camorrabossen Sandokan Schiavone använde: ”Undrar om Saviano skulle ha mod att upprepa sina anklagelser om vi möttes öga mot öga”. I munnen på en inrikesminister är detta oroväckande ord, konstaterar Saviano.

Uppgifterna, som Savianos anklagelser bygger på, härrör från åklagarna Ilda Boccasini i Milano och Giuseppe Pignataone i Reggio Calabria (Pignatone var den som ledde jakten på bossarnas boss, Bernardo Provenzano). "Jag har endast citerat dessa åklagares utredning och konstaterat att den medlem av Lega Nord som sammanträffade med bossen Pino Neri aldrig arresterades."

Saviano började sitt berättelse om Italiens tre maffior redan på 1400-talet, då tre legendariska riddare slog sig ned på ön Favignana utanför Sicilien och där skapade det första edsvurna broderskapet. En legend som inte alla historiker skriver under på. Men det gav anledning att för första gången (med hjälp av skådespelare) spela upp ritualen som föreskrivs när en ny medlem skall tas upp i ”l’onorata società".

Duetten som följde mellan högerns Gianfranco Fini och vänsterns Pierluigi Bersani var mera uppseendeväckande i debatten innan de, i enlighet med programidén, båda läst sina listor om vad som idag döljer sig bakom begreppen höger/vänster. Knappast några formler som kommer att citeras om fjorton dagar.

I det nästan 3 timmar långa programmet måste jag till slut nämna ännu ett inslag – det som handlade om dödshjälp och som var skickligt uppbyggt kring Piergiorgio Welby. Han drabbades av muskeldystrofi och begärde till slut att få dö på ett anständigt vis. Istället för att i tysthet få hjälp att stänga av maskinerna, gjorde han det hela till en politisk fråga. Högerpartierna, katolikerna i allmänhet och domstolarna sa nej till att avbryta de livsuppehållande ingreppen. Till slut kom en läkare till hjälp och gav honom en injektion för att minska plågorna under de sista minuterna.

En brännande fråga för några år sedan som ännu inte ebbat ut. För det finns en bild som etsat sig fast hos många. Bilden av Piergiorgios kista utanför kyrkan som stängt sina portar för begravningen. Kvarterets kyrkoherde följde ordern från Vatikanen som alltid hävdat att den aldrig kan acceptera någon form av eutanasi. Piergiorgio Welby, en fromt troende krisen, nekades rätten till en kyrklig begravning.

Denna historia berättade Roberto Saviano igen på ett enkelt men genialt vis. Han fick hjälp av Piergiorgios änka, Mina. Ett inslag som fascinerade och som höll åtta och en halv miljon tittare klistrade vid rutan. Det finns ögonblick när man kan se en framtid även för TV.

Några ord till sist om det rent politiska.

Precis som aviserats drog Gianfranco Fini tillbaka sina ministrar från Futuro e Libertà från regeringen. Några nya har inte nominerats.

Under ett möte i Quirinalen igår eftermiddag kom Gianfranco Fini och senatens talman Renato Schifani överens med president Giorgio Napolitano om hur krisen skall rulla vidare. 14 december har avsatts till Det Stora Avgörandet. På morgonen med start kl 9 skall Silvio Berlusconi framträda i senaten och därefter blir det debatt och förtroendeomröstning 11,30. I deputeradekammaren startar man kl 10 med omröstningen kl 12.30. Resultatet från senaten skall förkunnas någon minut före kammarens voteringsresultat.

Denna kompromiss har lugnat statschefen som krävde att först och främst måste budget och stabiliseringsplan godkännas. Sedan kan krisen starta.



Det anses fortfarande troligt att Berlusconi får en majoritet i senaten men i kammaren kan det bli förlust. Men detta är bara gissningar. Deputerade som tidigare meddelat att de lämnar PdL har åter ändrat sig. Det ryktas om väldiga transfersummor. Berlusconis just nu mest aktiva stöd, den utmanande skönheten Daniela Santanché, smålog igår med hela sina uppblåsta läppar och lovade: ”det kommer fler”.

Om Daniela Santanché skulle mycket kunna sägas. Det kan räcka just nu med att erinra om att hon till valet 2008 var kandidat för de verkliga fascisterna i La Destra – enligt henne var PdL alldeles för mycket till vänster. Idag är hon statssekreterare och Berlusconis just nu mest aktiva stöd.

Slutligen. Den 14 december är också dagen då Författningsdomstolen skall komma med sin dom i målet om lagen om ”legittimo impedimento”, ungefärligen ”giltig frånvaro”. Alltså den för Berlusconi direkt skrivna lagen som ger honom rätt att inte ställa upp när åklagarna kallar till rättegång. Han kan då hänvisa till att han har ”giltig frånvaro”. Det har hävdats att denna lag ad personam i grunden är författningsvidrig. Den 14 december vet vi om Corte Costituzionale tycker samma sak.

”Il giorno di Giudizio” , Yttersta domen, kallar idag många tidningar detta datum: den 14 december.

Ytterligare några brännande nyheter.

Som jag nämnde i förra bloggen var det primärval i Milano i söndags om vem som skall utmana borgmästaren Letizia Moratti. Silvio Berusconi har just bekräftat att hon blir PdL:s kandidat i valet nästa vår. Segrare bland de fyra vänsterkandidaterna blev Giuiliano Pisapia. Naturligtvis den som inte hade den lokala PD-ledningens stöd. Varpå hela denna partiledning i Milano avgår! Nytt kaos och alla undrar vad PD egentligen sysslar med.



Nästa nyhet är domen i Brescia mot de anklagade för terroristattacken på Piazza della Loggia. Det är 36 år sedan denna massaker inträffade. Den 28 maj 1974, kl 10:12, exploderade en sprängladdning under ett fackligt möte på torget. 8 personer dödades och över 100 skadades.

Det har skett en lång rad utredningar, flera rättegångar har hållits. Ofta har de anklagade fällts i första omgången och friats efter överklagande.

Igår föll den troligen sista domen. Alla utpekades friades. De överlevande, släkt och vänner tog beslutet med tårar och uppgivenhet. Benedetta Tobagi har skrivit en bra artikel i La Repubblica idag. Hon konstaterar inledningsvis att ”detta är en labyrint bestående av 5 utredningsfaser och 8 rättegångar. Ingen har ännu fällts men undan för undan har en stor mängd fakta sedimenterats i det allmänna medvetandet.”

Piazza della Loggia är en del i vad som i fyra decennier kallats ”La strategia della tensione” – Spänningens strategi. Enligt detta teorem arrangerades från extremhögern och med hjälp av ”avvikande” grenar ur kontraspionaget en lång rad attentat i Italien. Starten var den 12 december 1969 på Jordbrukarbanken i Milano då 16 dödades och ett 80-tal sårades Efter sju rättegångar vet man fortfarande inte vilka som juridiskt sett är de ansvariga.

31 maj 1972 slog fällan till vid Peteano, norr om Venedig. En bilbomb exploderade och tre karabinjärer dödades och två skadades. Två nyfascister dömdes för dådet medan fyra dömdes för att ha försökt vilseleda polisens spanare.

17 maj 1973 sprängdes en bomb vid Polishögkvarteret (La Questura) i Milano. Fyra dödades och 52 sårades. Gianfranco Bertoli, som kallade sig själv anarkist, dömdes till livstid och dog i Livorno för tio år sedan. Men stora delar av historien består av motstridiga uppgifter och stora frågetecken.

4 augusti 1974 sprängdes en bomb på expresståget Italicus mellan Rom och München när tåget befann sig vid San Benedetto Val di Sambro, strax före Bologna. 12 döda och 48 sårade. Alla anklagade har frikänts i två rättegångar.

2 augusti 1980 – en oerhört stark sprängladdning detonerade i väntsalen i järnvägsstationen i Bologna. 85 döda och 200 sårade. Två nyfascister har dömts till livstid – men även här kvarstår en lång rad frågetecken och obesvarade frågor.

23 december 1984 – en sprängladdning detonerade ombord på snälltåget 904 också denna gång vid San Benedetto Val di Sambro. 17 dödades och 255 sårades. Flera ansvariga greps och dömdes. Attentatet betecknas som det första i Cosa Nostras utmaning mot staten.

Så ser bakgrunden ut mot vilken utredningarna kring Brescia-attentatet genomfördes. Tidningarna och många radiokanaler diskuterade domen intensivt idag. Många hävdar att de ansvariga är kända men att det är omöjligt att få fram bevisning eftersom viktiga handlingar har hemligstämplats.

Många av de journalister, åklagare, domare och historiker som ägnat decennier av sina liv för att följa utredningarna kommer nu med ett förslag: Låt oss följa Sydafrikas exempel och instifta en sanningsdomstol. Lova de inblandade fri lejd och straffrihet mot att de berättar allt de vet. Offren och deras anhöriga har rätt att få veta alla detaljer i dessa attentat.

Problemet är att så många politiska intressen är inblandade och ganska säkert även flera länders kontraspionage. Det är föga troligt att den fulla sanningen någonsin kommer fram.

Slutligen: just nu rapporteras att polisen gripit bossarnas boss i Casal de Principe, Antonio Iovine, även kallad O’ Ninno. Han har varit efterspanad i 16 år.

Berlusconi, Mondadori och författarna

Av Åke Malm

Kan man kritisera Silvio Berlusconi och samtidigt publicera sig på hans helägda förlag Mondadori?

Frågan har varit ämne för en av de hetaste sommardiskussionerna i de italienska tidningarna. Den inleddes 21 augusti i La Repubblica då teologen Vito Mancuso pekade på konflikten mellan att vara oppositionell mot Berlusconi och ändå sälja sina böcker på Mondadoris förlag.

Starten för diskussionen utgjordes av en nyhetsartikel av Massimo Giannini i samma tidning några dagar tidigare. I den beskrevs den nya lag Berlusconiregeringen i all hast införde och som gav till resultat en minskad skattekostnad på i runda tal 3,3 miljarder kr.

Så här ligger det till. Det hela började redan 1991 när Berlusconi började omorganisationen av Mondadori han blivit ägare till efter striden med Carlo De Benedetti. Skattemyndigheterna började undra och konstaterade efter en utredning att Mondadori undanhållit skatter för 200 miljarder lire. Företaget överklagade och så började den sedvanliga långa, oändligt utdragna proceduren med ständigt nya överklaganden. Under tiden växte skulden till totalt 350 miljoner euro. Mondadori vann de två första omgångarna i domstolarna men skattemyndigheten överklagade till högsta instans.

Det hör till saken att Berlusconis och Mondadoris försvar handhades av en advokatbyrå som drevs av ekonomiministern, Giulio Tremonti.

Normalt sett borde ett företag försvara sig på marknadens villkor, skriver Giannini. Men enligt Berlusconis liberistiska principer är det enklare att ändra reglerna för hur marknaden skall fungera. Kort sagt man gör en ny lag. Hans justititeminister, Angelino Alfano, presenterar sitt stora lagpaket med reform av det juridiska systemet.

Bland många paragrafer märks också en med titeln: definizione agevolata delle liti tributarie. Ungefär: förenklad avslutning av skattekonflikter. Innebörden är att om en skattebetalare vunnit i två instanser kan man avsluta uppgörelsen med en engångsbetalning av 5 proc. Alltså ingen domstol behöver uttala sig om skattebetalaren har rätt eller fel. Han kan istället köpa sig fri och spara massor av tid och pengar.



En fiffig lösning, tyckte många, särskilt Berlusconi och hans närmaste. Men andra hävdade: detta är en ny reform som kan sorteras in under rubriken ”ad aziendam” tillsammans med de 36 tidigare införda reformerna som har beteckningen ”ad personam”, till företagets nytta, respektive till personens nytta.

Det här är alltså (i en mycket nedkortad och förenklad version) anledningen till att Vito Mancuso ställer sig frågan:

Kan jag fortsätta att vara en framgångsrik medlem i Mondadoris stall och samtidigt känna till att regeringschefen skriver lagar för att själv slippa stora skatteskulder? Dessutom i ett läge med finanskris och då hans egen ekonomiminister kämpar för att få ned skattesmitningen.

Man kan säga att denne unge och mycket framgångsrike teolog med en stor läsarskara, lyfte fram ett problem som dussintals kända skriftställare i landet förträngt och jagat bort i kulisserna. För Mondadori är landets största förlagskoncerner som under åren köpt upp en lång rad konkurrenter. Bland dessa märks Einaudi, den italienska vänsterns traditionella förlag.

Reaktionerna på Mancusos artikel blev många. La Repubblicas egen legendariske grundare, Eugenio Scalfari, ett av Einaudis många namn, var en av dem som svarade:

Sedan tre år tillhör jag Einaudis stall. Frågan är: skall jag stanna eller lämna det här förlagshuset?

Problemet bottnar, som så många gånger tidigare, i den vidunderliga intressekonflikt som rör Berlusconi från den dag han beslöt att ge sig in i politiken. Att sedan ingen politiker försökt göra något åt det här problemet är en annan allvarlig fråga (Den har varit uppe till diskussion många gånger under de 17 år Berlusconi funnits på den politiska scenen. Dock utan att det någon gång varit möjligt att finna en lösning).

Scalfari hävdar att han hamnade i Einaudi därför att där fanns en förläggarstab som skapats långt innan förlaget hamnade hos Mondadori. Einaudi har förlagt böcker från många av de traditionella namnen i den italienska vänstern: Rossana Rossanda, Pietro Ingrao, Alberto Asor Rosa och Gustavo Zagrebelsky. Hans svar ekade igenom många av de andra utpekade författarnas åsikter.

Corrado Augias som vid många tillfällen kritiserat Berlusconi, förklarade att han behöver professionella förlagsredaktörer och liknande tongångar hördes från många andra. Bland dem märks Massimo D’Alema, partiordförande i PD, som sålt stora upplagor av sina böcker genom Mondadoris proffsiga försäljare.

Idag återkommer Vito Mancuso i La Repubblica med något som kanske är ett debattslut.

Problemet är förstås det vidunderligt stora ämne som heter intressekonflikt. Om inte regeringschefen ägde Mondadori hade en lag som den här ”ad aziendam” på sin höjd varit ett exempel på vad en inflytelserik lobby skulle ha kunnat åstadkomma. Nu är Mondadoris ägare också regeringschef. Det gör det omöjligt att inte se ett samband mellan lagen som fick hans koncern att spara väldiga pengar och regeringens dekret.

För den som i första hand sysslar med etiska frågor och etik blir följande frågor avgörande: a) skall en författare granska en förläggares agerande för att se om det är korrekt, och b) har författaren en plikt att fråga sig vilka investeringar som förläggaren kan göra med den vinst hans verk alstrar.

På båda dessa frågor kan man svara nej, skriver Mancuso. Ett sätt att se på det här är att säga sig att författaren enbart skall tänka på vad han vill uttrycka, om han kan göra detta med maximal frihet. Att vad som verkligen är intressant är hur duktiga förlagsredaktörerna och marknadsförarna är att låta hans verk bli känt av så många som möjligt.

Men detta gäller fråga a). På fråga b) har dock ingen velat svara. För egen del anser Mancuso att en författare skall svara ja på båda frågorna.

Det vore önskvärt att alla författare aktivt bekämpade intressekonflikten, som gjort oss alla (vänster, mitten och höger) till fångar. Men jag förstår att inte alla har råd att ställa sig den här frågan. Primum vivere, deinde philosophari, citerar han Aristoteles.

Utan att han säger det klart, kan man förmoda att han själv tänker lämna Mondadori sedan han lämnat över manuskripten han just jobbar med. Men han sänder en hälsning till hans ”kära vänner i Mondadori”: ...magis amica iustitia.

Ett citat som ger upphov till nya reaktioner. Där man får veta att den fullständiga frasen egentligen lyder: "amico Plato sed magis amica veritas" och sägs härröra från Sokrates. I valet mellan vänskap och sanning bör sanningen vara det självklara valet.

Åke Malm

___________

- Klicka här för att se böcker av Mancuso

- Se en intervju med Mancuso

Finns det ingen politisk opposition i Italien?
Tidskriften MicroMega

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När man följer utvecklingen i Italien frågar man sig ofta: finns det då ingen politisk opposition som kan stoppa nuvarande marsch mot avgrunden (och jag tänker då både på Berlusconi-regeringens ständiga attacker mot rättsstaten och demokratin, den akuta risken för ekonomisk härdsmälta och den organiserade brottslighetens växande inflytande)?
Läs mer...

Munkavlestrejk och förtroendefråga

Av ÅKE MALM

Fredag morgon och inga tidningar väntar utanför dörren i tid till morgonkaffet.

Nyhetsuppläsarna i radio och TV har okända ansikten och röster. Nyhetsprogrammen är korta sammandrag av de senaste händelserna. Inga reportage, inga kommentarer, inga bakgrunder, inga uppdateringar av websidorna.

Den italienska pressen har satt munkavle på sig själv.

Men det finns undantag. Silvio Berlusconis egen tidning, Il Giornale, och hans mest lojala: Libero.

Dessa sk tidningar fanns i tidningskioskerna i morse. Av hänsyn till min egen psykologiska balans har jag dock undvikit köpa någon av dem de senaste åren. De är propagandablaskor där allt snedvrids och fejkade sensationer pumpas upp till helsidor på förstasidan. Il Giornales chefredaktör Vittorio Feltri har lyckats med bedriften att bli utkastad, eller i varje fall suspenderad, ur journalistfacket.

Varför skulle man läsa sådant? Det räcker mer än väl att ögna genom dem på Pressklubben.

Sedan hör det till saken att inte alla tidningsläsare har mina problem med balansen. Il Giornale har sedan Feltri tog över ökat upplagan och säljer nu cirka 180.000 ex. Feltri säger i en video på tidningens hemsida:

- Varför skulle en journalist sätta munkavle på sig själv? Vi gillar heller inte den här lagen men föredrar att uttala våra åsikter istället för att tiga med dem.

Majoriteten är dock överens med facket om strejken. För ovanlighetens skull också tidningsutgivarna (Fieg). Helt eniga med strejkens mål är också domar- och åklagarkårerna. Strejken hade organiserats så att de som uttrycker sig på det tryckta pappret strejkade igår vilket alltså förhindrade merparten av tidningarna att komma ut idag. Eter- och elektroniska media strejkar idag. 24 timmars ekande tystnad i ett ständigt alltmera kluvet Italien.

Sammanfattningsvis – se gärna mina tidigare bloggar i ämnet – finns det två synvinklar i det här fallet. Åklagarna anser att lagen minskar deras möjligheter att bekämpa brottsligheten med hjälp av telefonavlyssning. Journalisterna hävdar att regeringen vill minska deras uppdrag att informera.

Strejkar gör också transportarbetarna. Inga tåg eller kommunala transporter idag. Och regionernas guvernörer är beredda att lämna över sina fullmakter till regeringen efter ett sista medlingsförsök idag med Berlusconi själv och hans allt mäktigare ekonominister, Giulio Tremonti. Samtliga guvernörer – även de normalt regeringstrogna - anser att det är omöjligt att ge medborgarna den service som krävs med regeringens hårda nedskärningar.

Berlusconi själv viker inte en tum. Han har redan förutsagt att han ställer förtroendefråga både i deputeradekammaren och i senaten på den nya budgeten med alla nedskärningar. Den åtgärden besparar honom åtskilliga dagar av diskussoner i parlamentet. Oppositionen protesterar men utan att lyckas åstadkomma annat än mindre förändringar i lagtexten.

Polariseringen av samhället visade sig också när de jordbävningsdrabbade i l’Aquila ännu en gång drog till Rom för att försöka tvinga fram nya medel som kan starta återuppbyggnaden. För första gången på länge tvingades polisen spärra av gatan framför Berlusconis eget Palazzo Grassi. Rena klappjakten uppstod nedför via del Corso när demonstranterna försökte ta sig fram till parlamentet. Två fick batongslag i huvudet och stämningen var riktigt uppjagad.

Sedan lyckades man förhandla fram en ytterligare avbetalning av alla skatter som även de jordbävningsdrabbade nu måste betala. En omöjlighet för många eftersom affärerna ligger totalt nere bakom rasmassorna.

Men i allt detta - vad är det som verkligen sysselsätter Berlusconis fantasi? Jo, ännu en gång handlar det om hur han skall försöka klara sig undan de rättegångar han borde framträda i.

Lagen om ”giltig frånvaro” gäller bara 18 månader. Sedan borde en författningsändring ske. Det gäller, ännu en gång, ”Lodo Alfano” som författningsdomstolen redan underkänt. Nu har den texten setts över och skall börja behandlas i kamrarna. Den måste dock godkännas i en folkomröstning innan den kan börja gälla.

Och frågan är om Berlusconi trots alla knep lyckas med detta för att nå sitt verkliga och slutliga mål: att väljas till den italienska republikens statschef.

En outhärdlig tanke för minst halva befolkningen.

Misteri di Roma

Av ÅKE MALM

Roms mysterier har alltid varit ett kärt ämne för journalister, författare och filosofer. Jag får med Googles hjälp upp 807.000 träffar på frågan ”misteri di Roma”.

Och om mysterierna haft karaktären av skandaler har det alltid puttrat ordentligt i Roms salonger. En som ägnade sig åt detta tema var franske f d diplomaten Roger Peyrefitte som bl a skrev Les Clefs de Saint-Pierre och som föregrep med åtskilliga decennier de senaste årens avslöjanden om de sexuella förvillelserna i vissa katolska prästkretsar. Från en åldrig belgisk kollega på pressklubben fick jag rådet att läsa den boken – ”annars förstår du inte ett ord av det du läser i telegrammen”, rådde han mig.

Idag handlar det inte om sex när alla italienska media sätter rubriker som: Kardinalen Sepe föremål för utredning. Nu handlar det om pengar, stora pengar. Det handlar om ministrar som ännu en gång tycks ha haft svårt att skilja mellan statens pengar och de egna.

Kardinal Sepe är nu högste prelat i Neapel men innan han fick den titeln var han åren 2000 och 2006 prefekt för Kongregationen för folkens evangelisering. Bakom detta stolta namn döljer sig en av katolska kyrkans mäktigaste institutioner, Propaganda Fide. Den är en av nio ”congregazioni” inom den romerska kurian. Man skulle kunna likna dem vid ”vanliga” staters ministerier eller departement.

Propaganda Fide bytte namn när påven Paulus VI omorganiserade kyrkans styrelse, la Curia på 60-talet. Enligt påvebullan Immortalis Dei skulle Propaganda Fide istället heta Folkens evangelisering. Det här var efter andra vatikankonsiliet och den kyrkliga självkritiken avspeglades också i detta namnbyte. Propaganda Fide hade alltför mycket av ”la Chiesa trionfante”, den triumferande kyrkan över sig. Men institutionens uppgifter är med få skillnader desamma som alltid: att organisera missionerandet världen runt.



Nåväl, trots alla namnbyten är det ändå Propaganda Fide som används i dagligt tal. Det står fortfarande kvar som inskrift på den sidan av det vackra barockpalatset vid Piazza di Spagna som vetter mot Piazza Mignanelli. Där inne finns ”ministeriets” administration som sannerligen inte bara sysslar med fattiga missionärer utan också handhar ett väldigt fastighetsinnehav. Kort och rått sagt: Propaganda fide är en av Roms största fastighetsägare.

Nu är det särskilt två fastigheter som dragit till sig intresset från åklagarna i Perugia – de som utreder större delen av skandalerna kring G8-mötet som jag tidigare beskrivit.

Vi som färdas i Romtrafiken har sett palatset gömt bakom byggnadsställningar och täckelse under långa tider. Någon form av restaurering har pågått men som alltid har den krävt en rundlig tid. Så rundlig att statsrevisorerna, Corte dei Conti, börjat granska arbetena närmare. Efter detta la åklagarna i Perugia samman ett och annat och och resultatet blev uppseendeväckande.

Först bara en kort sammanfattning av G8-skandalen. Den första tanken var att världens ledare skulle träffas på den tidigare USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Det brådskade och Guido Bertolaso, chefen för Räddningstjänsten, Protezione civile, fick uppgiften att bygga om och snygga upp bland de gamla militära anläggningarna. Han tog kontakt med chefen för Byggnadsstyrelsen, Consiglio superiore dei Lavori Pubblici, Angelo Balducci, som just fått en påvlig hederstitel, ”gentiluomo del papa”, vilket gav honom ett viktigt kontaktnät inte minst mot Vatikanens bank, IOR. Balducci åt lunch med byggmästaren Diego Anemone och utan att de visste något fotograferades de av spanande karabinjärer. Efter dryga 5 miljarder kronor investerade i projekten för Maddalenabasen, fantastiska byggnader som uppfördes i rekordfart, inträffade jordbävningen i l’Aquila. Blixtsnabbt togs beslutet att flytta G8-mötet till den drabbade staden med en ny miljardrullning för att uppföra bostäder åt de drabbade.

- Vi klarade det på fem månader, brukar en stolt Berlusconi förklara.

Det byggdes också jättefina hus. För runt 25.000 drabbade, till en kostnad som låg 3-4 gånger över ett normalt byggpris - och långt från l´Aquila. Och det totala antalet drabbade var 60.000 – så nästan 35.000 bor fortfarande på hotell. Och nu är katastrofpengarna slut och ingen vet vem som skall betala hotellnotorna. Samtidigt växer kritiken och opinionen mot att staden l’Aquila lämnats åt sitt öde och sina ruinhögar. Ekonomin är slagen i spillror och inom kort skall katastrofoffren börja betala skatt – en ny sten på deras börda.

Och ännu har inte en sten flyttats för att börja återuppbyggnaden. Större delen av rasmassorna ligger fortfarande på gatorna av den enkla anledningen att ingen kunnat bestämma var de skall dumpas.



Hur hänger nu allt detta ihop med kardinalen Sepe. Jo, som chef för Propaganda Fide gav han order om att Räddningstjänstchefen Guido Bertolaso skulle få en bostad på Via Giulia, inte långt från Birgittaklostret vid Piazza Farnese, mitt i Rom. Åklagarna hävdar att lägenheten betalades av Diego Anemone medan Bertolaso menar att han fick den som en väntjänst från Propaganda Fide. Dock påpekar ägaren sedan 20 år av lägenheten att den inte längre hade något med Vatikanen att göra och att hyran alltid betalades för sent och av Anemones vänstra hand.

Nu visar det sig att Anemone också hade kontakt med Berlusconis tidigare minister för allmänna arbeten, Pietro Lunardi. Resultatet av alla kontakter är, menar åklagarna, att staten betalat restaureringen av Propaganda Fides palats med över 2,5 miljoner euro samtidigt som minister Lunardi privat kunnat köpa 960 kvadratmeter bostadsyta, dvs ett helt palats vid Via dei Prefetti. Det betyder, anser åklagarna, att han betalade en bråkdel av marknadsvärdet för ett hus som ligger mindre än 50 meter från parlamentet.

Tjänster och gentjänster, anser åklagarna och anklagar kardinal Crescenzio Sepe och ministern Pietro Lunardi för grav korruption.

Detta om Vatikanens husaffärer.

Så något om läget för la legge bavaglio, munkavlelagen – förslaget att stoppa publicering av rättegångsmaterial och försvåra för åklagarna att genomföra telefonavlyssning. Lagförslaget godkändes i senaten, som jag berättade i förra bloggen, och ligger nu i deputeradekammarens utskott. Där har oppositionen öppnat spärreld och får ett visst stöd även av EU som lovar hålla ögonen öppna om media skulle få svårigheter. Silvio Berlusconi vill ha lagen godkänd före sommaruppehållet. Det kan bli svårt, menar många eftersom han också har bråttom att få igenom ”la manovra”, den korrigering av budget som EU och hans ekonomiminister kräver.

Oppositionen mot nedskärningarna växer eftersom de drabbar nästan hela samhället. Det gäller skolan, universiteten, forskningen och inte minst alla dem som under de senaste 10 åren levt på tillfälliga jobb eller kontraktsjobb. Skolan lär förlora bortåt 25.000 lärare och möjligheterna att köra fulltid i skolorna är på många håll redan lika med noll.

Det här drabbar arbetande föräldrar som måste ordna med barnhämtning och -passning. Bland de drabbade finns också alla Italiens fem poliskårer. Det finns inga pengar längre till bensin och reparationer av bilarna och framför allt inte för någon övertid. Denna har annars utgjort en försvarlig del av polisernas löner.

Sannerligen en märklig situation för ett parti som Berlusconis. Det gick till val med löften om att satsa på tre III: Istruzione, Internet och Inglese – alltså utbildning, Internet och engelska. Samt säkerhet i form av hårdare satsning på polisövervakning för att ge medborgarna trygghet.



Samtidigt pågår omställningen i det privata arbetslivet. Hundratals små och medelstora företag lägger ned eller flyttar produktionen österut någonstans. 238.000 nya arbetslösa räknas in men statistiken säger ingenting om det verkliga allvaret. Hundratusentals, särskilt kvinnor, har redan slutat söka jobb och finns därför inte med i statistiken.

Och i morgon skall arbetarna vid Fiat-fabriken i Pomigliano d’Arco, någon mil norr om Neapel folkomrösta om företagschefen Sergio Marchionnes krav för att fortsätta produktionen där. Han vill att facket skriver under ett avtal där sjukfrånvaron skall vara närmast noll och att arbetarna går med på att frånhända sig strejkrätten. Två av landets största fack har sagt ja, katolska CISL och socialdemokratiska UIL (med alla reservationer för verkligheten bakom detta försök att översätta till svenska).

Vänsterfacket CGIL nekar och hävdar att detta bara är första steget. Därefter kommer alla regler facket kämpat sig till under de senaste 40 åren att falla. Marchionne hånar och säger att senaste strejken var ju bara för att jobbarna skulle kunna se landslagsmatchen i Sydafrika (och den var ju inte mycket att se).

Under tiden kan han konstatera att hans aktion har lyckats. Facket har splittrats, vänstern ligger lågt och 50.000 demonstrerar med facklor längs gatorna för jobben. Vilka arbetsvillkor som helst - bara inte fabriken läggs ned. Det är lätt att skriva katastrof, men för området kring Neapel betyder 5.000 jobb allt.

Nu konstaterar statistikinstitutet också att statsskulden nått - 1.812.790 miljarder euro. Nytt rekord.

Åke Malm

Om Legge-bavaglio

Av ÅKE MALM

Först en oroande nyhet från Berlin. Claudio Abbado har tagits in på sjukhus. Den legendariske dirigenten behöver minst 3 veckors vila för nya kontroller och medicinering.

Han hade just återvänt från Venezuela där han varje år deltar i det enastående experiment som José Antonio Abreu arbetar med bland fattigt folk i Venezuela. Särskilt det som kallas El Sistema eller mera noggrant: Fundación del Estado para el Sistema Nacional de las Orquestas Juveniles e Infantiles de Venezuela.

Ett system som gett oss Gustavo Dudamel och en ung, dynamisk konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna.

Claudio Abbado jobbar med Abreu i Venezuela en period varje år. Han kom tillbaks till Europa för några veckor sedan och gjorde tre konserter med Berliner. Sedan konstaterade läkarna att han var totalt utkörd. Två konserter i Milano med La Scalas orkester 4 och 6 juni har annullerats – de skulle ha utgjort Abbados återkomst till La Scala efte 24 år. En återkomst som det spekulerats och pratats om i månader. Särskilt sedan Abbado krävt att kommunstyret skulle plantera 90.000 träd i stadens centrum som gage till honom.

Något kommunstyret först gick med på - ända tills man förstod vad det ingreppet skulle kosta för de tömda kommunkassorna. Då började en förhandling om hur många träd Abbado verkligen kräver. Och den är inte över ännu.

Abbado drabbades av cancer 2000 och opererades för den. Han klarade den fajten och något år senare kom han mager och åldrad till Rom med Berlinersymfonikerna. Han gjorde då en serie med samtliga Beethovensymfonier i en ny form. Små orkestrar med bara ett 60-tal musiker, en intim och fräsch ny Beethoven som man sällan glömmer.

Så nu håller musik-Italien tummarna för Abbado igen.

Så över till dagens ämne. Sällan har Italiens tidningar och journalister varit så enade som inför Berlusconiregeringens nya lagförslag, "Munkavlelagen", la Legge-bavaglio, ”som sätter munkavle på det fria ordet”. Demonstrationerna avlöser varandra framför parlamentet. Nära nog samtliga tidningar publicerar upplysningen: Denna artikel hade ni aldrig kunnat läsa om lagen mot telefonavlyssning går igenom.

Enligt en enig presskör, både fack och skrå, är lagen ett grundskott mot det fria ordet och rätten att bli informerad. Enligt Berlusconi och hans justitieminister Angelino Alfano är lagen till för att stoppa ”den politiska användningen av sekretesstämplat material”. Bland annat.

Som svensk journalist känner man sig något delad inför den här debatten. Publicistklubbens regler har väldigt litet att göra med den situation som råder i Italien. Jag kan väl förstå mina italienska kollegor som ser dörrarna stängas – i mer än en betydelse. En överträdelse av den nya lagen kan kosta en journalist mer än 4 miljoner kr i böter och fyra års fängelse.

Hittills har det varit möjligt för tidningarna att publicera utdrag ur privata telefonsamtal som avlyssnats av polisen. Det kan gälla misstänkta mafiosi, storbyggmästare med kontakter bland mäktiga politiker eller medlemmar av någon knarkmaffia.

Naturligtvis är dessa dokument hemliga eftersom de ingår i utredningsmaterialet på åklagarmyndigheterna. Men förr eller senare måste de göras tillgängliga för advokater eller registreras hos domstolarnas registrator, dess cancelleria. Och då blir de plötsligt offentliga i meningen att journalisterna kan läsa alla handlingar som ingår i målet.

Det här är den ena änden av den nya lagen. Den andra är att åklagare och poliser får betydligt svårare i framtiden att genomföra en omfattande telefonavlyssning. Det krävs nu övertygande bevis om brottslig handling, det räcker inte längre med bara en misstanke. Avlyssningarna måste godkännas av ett fullt domarkollegium – det räcker inte längre med bara en domare. De får inte heller pågå längre än 75 dagar.

Det är Milena Gabanelli som gör sammanfattningen på 1 minut och 21 sekunder. Briljant. Så är hon också ansvarig för det viktiga programmet Report på Rai3, en ljusglimt i mörkret, och ett andningshål med frisk luft på söndagskvällarna. Det handlar om grävande journalistik i ett land där det grävs allt mindre av en självcensurerande kår.

Vad Milena framhåller är en aspekt av den nya lagen. Den som handlar om frilansare som går under beteckningen ”pubblicisti”. Många av dessa arbetar för Rai och för Report. I framtiden skulle det bli omöjligt för dem att arbeta journalistiskt inom domstolar eller sjukhus – för att bara nämna några områden varifrån Report tagit fram skakande material.

Vad som skall gälla nu är att publicering av samtal, även i form av telefonsamtal, delvis eller i sammandrag eller sammanfattningsvis, är förbjudna, även om de inte längre är sekretessbelagda, så länge förundersökningen inte är avslutad, vilket betyder innan den första rättegångsförhandlingen inleds.

Ungefär så kan man översätta en utsökt snårig text. Regeringen lovar och bedyrar att egentligen kommer ingenting att förändras, opposition, media och journalister är övertygade om att det nu pågår en sista strid innan regimen sätter munkavle på landet.

Det är meningslöst att på senatens hemsida leta efter lagtexten. Även om man lyckas hitta den visar den sig vara fullständigt oläslig annat än för juridiska experter.

Men chocken som drabbade italienska folket i allmänhet och i synnerhet de jordbävningsdrabbade i l’Aquila, kom när alla kunde höra flabben och skratten från två byggherrar som förklarade, att ”jordbävningar kommer minsann inte varje dag, och jag blev så lycklig när jag förstod hur mycket arbete vi nu skulle få”. Det var en utskrift av en telefonavlyssning. Den skulle aldrig ha kunnat publiceras med den nya lagen. Det är lätt att föreställa sig vad de anhöriga till den 307 omkomna tänkte när de hörde inspelningarna sändas via nätet.

Och skandalen med eskorten som besökte Palazzo Grazioli och hela sjukvårdsskandalen i Puglia – den storyn hade aldrig kommit fram med den nya lagen.

Inte heller skandalen med de vidlyftiga entreprenaderna vid G8-mötet – mycket av debatten kring dessa byggde just på att alla kände till samtalen mellan byggmästarn Anemone och ordföranden i Consiglio superiore dei Lavori pubblici.

Demokratin har utan tvekan gynnats av just de här avslöjandena. Men var skall man sätta gränsen? Skall vad som helst publiceras med namn och allt vad som kan komma fram vid en avlyssning av privata telefoner? Och vem skall stå för urvalet.

De här frågorna diskuteras just nu. Hur det slutar kan ingen säga. Just medan jag skriver detta annonseras att regeringen är beredd att göra vissa förändringar i lagförslagets text.

Åke Malm

_______________

"Dudamel - One of the biggest stars in classical music"

Camilleri om Leonardo Sciascia som politiker

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Succéförfattaren Andrea Camilleri fyller i september 85 år. Men han visar för den skull inga tecken på sviktande produktivitet. Snarare tvärtom. Det sprutar hela tiden böcker ur honom, inte bara Montalbano-deckare utan också ”vanliga” romaner, berättelser från Sicilien, ibland med historiska motiv, och även mer direkt politiska böcker om den sicilianska maffian (t.ex. Voi non sapete. Gli amici, i nemici, la mafia, il mondo nei pizzini di Bernardo Provenzano, förlaget Mondadori 2007) eller dagens italienska politiska situation (t.ex. Un inverno italiano. Cronache con rabbia 2008-2009, Chiarelettere 2009, skriven tillsammans med journalisten Saverio Lodato, författare till flera oumbärliga böcker om maffian).

Camilleri visar också, som den utpräglat sicilianske författare han är, ett särskilt intresse för andra sicilianska författare, typ Luigi Pirandello och Leonardo Sciascia. Om den förre har han skrivit en skönlitterär biografi med titeln Biografia del figlio cambiato (Rizzoli 2000). Och om den senare utgav han i höstas, på förlaget Bompiani, en bok betitlad Un onorevole siciliano.

Läs mer...

Berlusconi, Fini och Lega Nord i Adro

Av ÅKE MALM

En historisk sekvens, en bild att lägga på minnet:

Gianfranco Fini, medgrundare av Popolo della Libertà, står nedanför talartribunen, hötter med fingret och vrålar något mot partiets grundare och allsmäktige ledare, Silvio Berlusconi.

Berlusconi vrålar i mikrofonerna så att Finis röst dränks av ljudkaskaderna.

- Det är du som har ändrat uppfattning. Vill du vara politiker – lämna då rollen som talman.

Och Fini som svarar:

- Vadå – jagar du iväg mig från partiet?

En strid som varade från 12-slaget till kl 18. Berlusconi stod till slut som segrare – som vanligt – på detta slagfält. När rösterna för den enda motion,som presenterats inför partistyrelsemötet, räknades hade bara 11 eller 12 (siffrorna varierar idag) lagt sin röst för Fini. Hur många som verkligen var närvarande och verkligen röstade ja är obekant. Partistyrelsen har 171 nominella medlemmar.

Sett så här är det egentligen inte mycket att tala om. En av partiets viktigaste personer utmanade Berlusconi och förlorade. Punkt slut.

Men det finns en rad faktorer som säger att utgången av denna ba talj var viktigare än så.

Ezio Mauro, chefredaktör för La Repubblica, sätter rubriken på sin ledare: Såret på suveränens mystiska kropp. En närmast eskatologisk analys av ett hittills okänt läge för Berlusconis parti.

Här en kort sammanfattning av Finis tal och hans utmaningar, anklagelser och kritik av Berlusconis sätt att leda partiet.

- Jag är ingen förrädare – men jag har rätt att säga vad jag tycker.

Berlusconi hoppar omedelbart in och avbryter:

- Jag har aldrig kallat dig förrädare. Men det är du som har ändrat dina ståndpunkter och nu kopierar Lega Nord de åsikter AN hade tidigare.
- Det måste finnas plats för att diskutera, där var och en kan säga sitt.
- Men du ställde ju inte ens upp vid demonstrationen vid San Giovanni, hoppar Berlusconi in i ringen igen.
- Men det var ju ett valmöte – inte en plats för diskussion, svarar Fini.

Fini varnar för ett parti som leds av ”centralismo carismatico”, en variant av gamla tiders kommunistiska principer om demokratisk centalism. Vilket i korthet gick ut på att när majoriteten bestämt en politisk linje skulle den interna oppositionen följa densamma – obligatoriskt. Han lovar att en partiminoritet inte behöver betyda en minskad makt för ledaren men mera debatt.

Fini menar att partiet gett upp Norditalien och delegerat Lega Nord att svara för politiken i landets ekonomiskt mest dynamiska område. Och så ger han sig på en av Berlusconis ständiga anklagelser från valkampen för en månad sedan:

- Tror du verkligen att problemen med vår vallista i Lazio berodde på en komplott från åklagarna, onda domare och våldsamma radikaler?

En utmaning som Berlusconi omedelbart vill svara på. Han griper mikrofonen och ropar högröd i ansiktet.

- Ja, det tror jag. Men inte en komplott utan ett regelvidrigt sätt. (Non un complotto ma un comportamento).

Fini protesterar också mot påhoppen och anklagelserna från tidningar som kontrolleras av Berlusconi.

- Men jag ringer inte upp och anger linjen för redaktörerna på Il Giornale, förklarar Berlusconi. Och släpper sedan dagens bomb – ”Jag har fått min familj att gå med på att vi säljer Il Giornale. Finns det några företagare som vill lägga pengar på tidningen är det fritt fram”.

En nyhet som inte många tror ha någon substans. Det är en av Berlusconis favorittricks: att göra ett överraskande utspel och sedan låta tiden och glömskan verka.

Fini anklagar också Berlusconi för att ha fallit undan för Lega Nord när det gäller firandet av 150 års jubileet av Italiens grundande. Det firandet har hittills skett med stor tveksamhet och utan några uppseendeväckande grepp. (Hittills har nog Sveriges radio firat mer än italienska media – men det kan ju ändra sig).

Intressant är att denna batalj levereras direkt i Tv-rutorna. Parlamentets egen TV-kanal sänder och alla stora tidningar är uppkopplade via webben. Dessutom sänder Radio Radicale direkt. Mera transparent och öppet än så....

I kommentarerna nu på morgonen är det helt klart att även om Fini idag nekar lämna sitt ämbete som talman och ännu mindre tänker överge partiet – kan det bara vara en tidsfråga innan brytningen blir total.

- 16 års politisk samverkan läggs i arkivet, skriver Massimo Franco i Corriere della Sera.
- Den politiska – för den personliga vänskapen hade förstörts för länge sedan. Bilden av Fini och Berlusconi som anklagar varandra inför Tv-kameror och publik, kastar en skugga över landets största parti (la maggioranza), över regeringen och över de återstående åren av mandattiden.
- Idag inleds en period som bara eufemistiskt kan kallas ”samboende” (coabitazione). Vi står vid randen för en daglig gerillakamp, även i parlamentet, och den kan så småningom göra landet instabilt.

I efterdyningarna till denna uppgörelse slår man sig ned på kvällen för att genomlida Annozeros dryga två timmar. En stor del av debatten upptas av fallet Adro, ett litet samhälle med 6416 invånare i Brescia-provinsen. I Norditalien.

Adro har blivit ett stort namn i rubrikerna efter att borgmästaren (Lega Nord) nekat lunchmat och skoltransporter för de barn vars föräldrar inte betalat gällande avgifter. Borgmästarn har också fifflat med räkenskaperna för att kunna säga att det saknas resurser till bostadsbidrag och liknande.

Resultatet. Aldrig tidigare har kontrasterna mellan Adros italienska medborgare och invandrarna varit så hätska, så hatfyllda. Påståenden om invandrarna (som är runt 600) går runt bland italienarna, ofta visar det sig att de är rena lögner. Invandrarna utpekas som lata och att bara vara ute efter bidrag. Inför TV-kamerorna utspelar sig scener man inte trodde var möjlig år 2010. Hysteriska invånare som vrålar mot skräckslagna invandrare.

Är det något som står klart är att Lega Nord med sin politik väcker hatkänslor och stryker under avundsjuka och förstör en gammal traditionell känsla för solidaritet i detta i grunden katolska område.

Kanske är detta det mest negativa resultatet av åratals skräckpropaganda mot invandrare – i synnerhet muslimer.

Men kanske känns den situationen igen även från nordliga delar av Europa? Det är hög tid att etablissemanget tar hand om den här situationen. Det räcker inte med att tala om rasism. Det krävs saklig information och dialog.

Åke Malm

Öppet bråk mellan Berlusconi och Fini

Av ÅKE MALM

Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.

Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)

Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.

Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.

Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.

Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.

I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).

Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.



Kom inte sedan och tala om nepotism... Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?

La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero...

Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.

En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.

Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.

”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.

Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:

- Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?

För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.

Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.



Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.

Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.

Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, "l’Avvocato" för hela Italien.

John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.

John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.

Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.

Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?

Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.

Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.

Åke Malm

Berlusconis parti på väg att rämna?

Av ÅKE MALM

-          Stanna upp ett slag och tänk efter, uppmanar Roberto Saviano idag Silvio Berlusconi.

Han skriver ett öppet brev till Italiens regeringschef från La Repubblicas förstasida. Anledningen är att Berlusconi vid en presskonferens i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad) anklagat Saviano för att ge maffian reklam.

-          Anklagelsen är inte ny, skriver Saviano. I åratal har jag hört den. Men tänk efter ett ögonblick. Tänk på alla de journalister, socialassistenter, advokater, domare och åklagare, författare eller vanliga medborgare som sedan många år, i olika delar av Italien, har modet att berätta och avslöja, och som därmed riskerar sina liv. Eller som utpekas som medlöpare bara för att de vågar ta ställning. Bara för att de vågar tala. Jag tror att bara sanningen kan ge ett land dess anseende.

Berlusconis tal är numera repetitioner på det mesta han sagt under de senaste 14 åren. Trista upprepningar – med något tillägg då och då. Den senaste tiden har tilläggen handlat om hur han gett landet dess anseende åter. Att utlandet numera betraktar Italien med respekt.

Men det finns agenter som arbetar för motsatsen, hävdar han. Filmare som berättar om maffian, författare som tjänar stora pengar på sina berättelser om maffian. Och så drar han fram gamla TV-serier som La Piovra, Bläckfisken, italiensk televisions mest framgångsrika produkt som sålts till 160 länder. Den producerades mellan 1984 och 2001 i 10 olika små serier, med regissörer som Damiano Damiani, Florestano Vancini, Luigi Perelli och Giacomo Battiato.

En vid det här laget tämligen ålderstigen succe’. En mera näraliggande är förstås Gomorra av Roberto Saviano. En bok som översatts till 43 språk och sålts i 6 miljoner exemplar. På regeringschefens ägda förlag Mondadori. Kanske man skulle våga tala om en intressekonflikt även här.

Hursomhelst – Berlusconi anser att författare och regissörer som ägnar sig åt maffian, smutsar ner landets anseende i utlandets ögon. Och det är en urgammal anklagelse. Jag minns kristdemokrater från Sicilien som sa samma sak om Danilo Dolcis böcker och anklagelser på 60- och 70-talen. Enligt denna uppfattning skall det tigas om maffians verksamhet och tilltagande kontroll över viktiga delar av landet.

Det är i det här sammanhanget intressant att se hur Berlusconis egen tidning behandlar frågan. På sajten Il Giornale.it finns idag en artikel som pekar på regeringens stora framgångar i kampen mot maffian. 22 av de 30 mest fruktade maffiabossarna har arresterats. Värden för 10 miljarder euro har tagits i beslag.

-          Vi arbetar medan andra förstör vårt anseende, upprepar tidningen, som ironiserar över oppositionens försvar av Saviano.

Det är uppenbart att Berlusconisidan anser att polis och – kanske – åklagare skall arbeta med rent polisiära metoder. I själva verket har decennier av reportage i TV och litteratur visat, att bara kulturen kan skapa ett motgift till en sekelgammal maffiadominans.

Denna diskussion utspelar sig samma dag som åklagaren vid appellationsdomstolen i Palermo kräver 11 års fängelse för Marcello Dell’Utri ”för extern medverkan i maffiaverksamhet”. Det är två år mer än han dömdes till i första instansen. Han är Berlusconis gamle vän och den som skapade partiet Forza Italia.

Nu säger åklagaren att Dell’Utri i 30 år varit maffians mellanhand gentemot politiker och regering. Men Dell’Utri stannar inte ens kvar i rättssalen under åklagarens föredragning. Efter några minuter lämnar han Palazzo di Giustizia och går och köper godsaker vid den lokala marknaden. Typiska läckerheter som ”lo sfincione”, en pizza med tomater, lök och små ansjovisar.

-          Ja, dom la väl på räntan, kommenterade han syrligt åklagarens krav på två extra år.

Men nu krackelerar Berlusconialliansen. Och detta  är mycket spännande.

Skall vi börja från början så slog sig två av högersidans partier, Berlusconis Forza Italia (FI) och Gianfranco Finis Alleanza Nazionale (AN), 2009 samman till Popolo della Libertà, (PdL). I överenskommelsen ingick en fördelning enligt 70/30. Alltså att AN skulle ha 30 procent av ministerposter och representation.



Det senaste halvåret har Fini i alltmera klara ordalag hävdat att Berlusconi lyssnar mera på Lega Nord än på An. Droppen som fick bägaren att rinna över, var när Lega Nords minister, Roberto Calderoli (Minister för Normernas förenkling), stegade upp till statschefen Giorgio Napolitano, och överlämnade regeringens förslag till de ständigt diskuterade reformerna.

Fini som är talman i deputeradekammaren och en av PdL:s grundare, fick inte ens läsa texten.  En skymf som nu leder till att regeringen hotas. Berlusconi och Fini hade i torsdags ett möte där Fini krävde större plats för AN – om inte skulle han lämna PdL:s partigrupp och bilda en egen, både i deputeradekammaren och i senaten.

Igår, fredag, samlade Berlusconi alla sina trogna, hemma i Palazzo Grazioli. Som vanligt försvarade han sig med att själv gå till attack. Om inte Fini inordnar sig i leden, är han ute. Då kan han inte längre vara talman. Fini har 48 timmar på sig att bestämma hur han skall ha det.

Frågan är nu hur många av hans egna som följer honom. För att bilda en egen partigrupp krävs minst 20 deputerade. Man vet redan att en av hans viktigaste medarbetare på vägen mot makt och ära, Maurizio Gasparri, istället sluter upp bakom Berlusconi. Men enligt andra och många källor har Fini samlat 45-50 deputerade och 14 senatorer.

Den parlamentariska situationen är sådan, att Fini med 25 röster i deputeradekammaren och 13 i senaten skulle kunna bli vågmästare och sätta tryck på regeringen.

Om inte det blir nyval, förstås. Berlusconi har hotat med just detta om Fini fortsätter. Samma linje följer senatens talman, Renato Schifani. Om regeringens sammansättning förändras måste det bli nyval, har han sagt.

På torsdag vet vi med säkerhet – kanske – hur det har gått.

Åke Malm

Senaste nytt från valet i Italien

Av ÅKE MALM

Rom, måndag kväll

Osäkerheten är total timmarna efter att vallokalernas stängdes. Bara en sak är helt klar.

En tredjedel av drygt 41 miljoner väljare stannade hemma. Jämfört med tidigare lokalval betyder det att ytterligare 8-10 procent avstått från att rösta.

Enligt Skynews anser 43 procent att detta beror på ”disaffezzione” – att väljarna tröttnat på politiken och kanske också på politikerna. 33 procent anser att skandalerna är den viktigaste orsaken.

Av de 13 regioner, som valet handlar om, hade vänstern tidigare 11 och högern 2. Varje region som byter flagga kan tas som intäkt för att man vunnit valet. De första prognoserna pekar mot det alla redan visste. Läget i nyckelregionerna avgörs med de sist räknade rösterna.

Det enda som hittills är klart är att jordbruksministern Luca Zaia vinner klart i Venedigregionen. Han har enligt prognoserna fått över 62 procent. Vänsteralliansens Giuseppe Bortulussi får bara ca 28 procent.

I övrigt kan nämnas, att i Lombardiet har regerande guvernören Roberto Formigoni - som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, och som först inte skulle få ställa upp alls i valet efter vallistetumultet - fått 57 procent medan vänsterns kandidat Filippo Luigi Penati stannat på 31.

I Lazio, Roms region, har båda kandidaterna hittills samma procenttal; 49,9 för Emma Bonino och samma för Renata Polverini (också hon först illa ute).

Neapelregionen Campania är den första region som byter flagga. Vänstern har regerat senaste perioden och regerat dåligt. Ingen glömmer sopbergen i Neapel och nu får Berlusconi utdelning på sina insatser bland soporna. Högerns kandidat torde komma att ligga på över 55 procent enligt prognoserna.

Det här är de allra första prognoserna. Definitiva resultat - från sammanlagt över 4 800 vallokaler - kan vara klara först långt in i natt.

Åke Malm

Vårhelg, valhelg och FAI-helg

Av ÅKE MALM

Låt mig förklara: de italienska söndagspromenerande fördelades på valdagen – också de – mellan två alternativ. Antingen promenerade man ut i parkerna efter att ha lagt sin röst i valurnorna, öppnade filten över havet av tusenskönor och bara njöt av det 23-gradiga vädret.

Andra lämnade vallokalerna med obefintliga köer för att ställa sig i köerna till en FAI-plats. Förkortningen betyder Fondo per l’Ambiente Italiano. En institution för bevarande av kulturen, landskapet och minnesmärkena i det här landet. En eller två gånger om året organiserar FAI besök i byggnader och monument som normalt är stängda för allmänheten.

Jag har genom FAI upptäckt vidunderliga platser som Biblioteca Casanatense (ett kunskapens och kulturens tempel skapat 1701 med kardinalen Girolamo Casanates 25.000 böcker som grundplåt och i sekler administrerat av dominikanernas experter. Läsesalen ger varje gång samma hisnande upplevelse).

Igår var öppet hus på Aventinen där man kunde besöka Istituto Nazionale degli Studi Romani och det ”stilla kloster” som en gång låg vägg i vägg med Malteserordens område idag. Men kön var förskräckande lång – minst en timme utlovades – så vi valde tusenskönorna istället.

Men först efter att ha tittat till vårt andra tempel, Roms Auditorium, Parco della Musica. Köer även där särskilt för att få lyssna till Roberto Saviano som nu lovar att han skall bli en ”vanlig” författare och inte bara en superspecialist på Camorran. Idag söndag dirigerar Claudio Abbado och i morgon har vi Alexander Lonquich med två Mozart. Hans första konsert i fredags var bara sublim.

Valet. Ja, det gick som alla hade förutskickat. Deltagarsiffrorna för första valdagen ligger 13-14 proc under de senaste valen. Men det går att lägga en röst även idag fram till kl 15. Det är troligt att valdeltagandet förbättras något under de här morgontimmarna. Men redan nu har tidningarnas experter diskuterat fram och tillbaks vem som kan förlora på att valdeltagandet är lågt. De flesta tycks mena att det är Berlusconi.

Kanske av den desperation som detta påkallar höll han ett, förbjudet, valmöte i lokalen där han själv röstade i hemkommunen Arcore utanför Milano. Vallagen säger nämligen att 24 timmar innan vallokalerna öppnas skall all valkampanj vara slut. Inga valmöten under de två valdagarna – tystnad skall råda, heter det.

Ett annat ämne som diskuteras innan prognosmakarna sätter igång är hur och vad man egentligen får göra kring vallokalerna. Berlusconi har nu installerat sina egna ”gladiatorer” som skall kontrollera rösträknandet. Det finns ett par fällor som kan ogiltigförklara vissa röster – om det skulle inträffa skall ”gladiatorerna” inskrida och kräva att de ändå accepteras.

På detta har prefekten i Rom sänt ut sin egen förklarande rundskrivelse till vallokalernas ordföranden. Valsedlar som kan identifieras eller som inte följer regelverket skall ogiltigförklaras, hävdar han. Och får omedelbart mothugg från högersidan som med stöd av en dom i HD förklarar att ett mindre, formellt fel ”på grund av okunnighet” inte skall leda till att valsedeln förkastas.

- Ett sätt att skapa kaos vid röstsammanräkningen, förklarar oppositionen.

Kl 15.01 idag måndag kommer prognoserna att dugga tätt i alla radio- och TV-kanaler. Men en tumregel är att i det här läget dröjer det innan de slutliga resultaten blir klara.

Dixikons allsmäktige skapare uppmanade mig att rapportera om Boris Pahors Necropoli så snart jag läst boken. Jag berättade om denne glade 97-åring i förra bloggen. Ännu har det bara blivit 77 sidor lästa, en tredjedel bara, men en förstahandsrapport är utan tvekan denna: Ett mästerverk.

Boris har redan nominerats till Nobelpriset några gånger. Och det vore nog läge för akademiledamöterna att köpa hem några ex av Boris inte allt för skrymmande produktion.

Men vilket språk! Vilka hisnande avgrunder! Varje mening är konstfärdigt utformad, fulländad konstruktion.

Det tycker Claudio Magris i förordet också.

Åke Malm

Om ett tv-program på rymmen, Berlusconi och Boris Pahor

Av ÅKE MALM

Idag är sista dagen för valkampanjen. Aldrig förr har avståndet mellan regering och opposition varit större.

Vi brukar skriva: Italien är ett delat land. Det räcker inte nu. Det är en total avgrund mellan Berlusconisidan och den mer eller mindre organiserade oppositionen.

Berlusconi strör nya förnedrande omdömen om oppositionen, nekar ställa upp i valdueller och hotar med en författningsreform som antingen skulle göra honom till folkvald president eller direktvald regeringschef.

Mediaombudsmannen (min egen översättning av AgCom - Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) har (äntligen) funnit att Rai:s nyhetsprogram TG1 och Mediasets TG5, grovt förbrutit sig mot kraven på allsidighet och mångfald. Det blir en miljon kr i böter för vardera kanalen.

Då gör Michele Santoro sin egen upplaga av Annozero. Programmet har ju som många andra av Rai:s politiska talk-shows stoppats av företagets styrelse.

Annozero sänds den här gången från sportpalatset i Bologna utan Rai:s medverkan. 50.000 trogna tittare har satsat varsin slant för att täcka kostnaderna.

Sändningen går direkt i Repubblica TV och i hundratals andra webkanaler. I sista stund förbjöd Rais ledning det egna satellitprogrammet Raisat24 att sända direkt. Men den ordern överträddes genom att programmet las ut någon timme senare.

Och det blev succé. 13 procents s.k. "share" för ett program som helt saknas i de sju stora nationella kanalerna. Programmet är mycket roligt. Och naturligtvis bedömer Berlusconi det som ”hänsynslös smutskastning”.

Programstarten är storslagen. Några sekunder filmjournal med Benito Mussolini som ställer sina retoriska frågor och folkmassan som ropar ja. Sedan raskt över till Berlusconi som också ställer sina frågor (vill ni leva i en polisstat osv). Och naturligtvis ropar demonstranterna neeej.

Ett av de mest signifikativa inslagen är en dramatiserad version av Berlusconis telefonsamtal med sin partigängare i mediautskottet. Sällan har chefen varit hänsynslösare och sällan har underhuggaren krupit så med svansen mellan benen.

Försvarslinjen för Berlusconisidan blir förstås att göra saken till en fråga om privacy – men faktum är att samtalen spelades in då åklagarna sökte bevis för helt andra brott.



En annan medieinstitution ägnade sig också åt Berlusconiklanen idag. L’Ordine dei Giornalisti – journalistskrået – suspenderade under en viss tid Vittorio Feltri, chefredaktör för Berlusconis tidning Il Giornale. (Som alla vet är det brodern Paolo Berlusconi som nominellt står som ansvarig för tidningen).

Vittorio Feltri fälldes för sitt övergrepp mot Dino Boffo, tidigare chefredaktör för italienska biskopskonferensen l’Avvenire. Feltri publicerade ett dokument med anklagelser om att Boffo skulle ha sextrakasserat en kvinna. Biskoparna tvingades sparka Boffo. Det här påhoppet sanktionerades uppenbarligen från högsta ort men innebar en lång kris mellan Berlusconi och kyrkans högsta ledning.

Sanktionerna gällde också påhoppet på deputeradekammens talman Gianfranco Fini och för att Il Giornale fortsatt publicera Renato Farinas artiklar även sedan denne uteslutits ur skrået. Farina arbetade under sin tid som anställd i en annan Berlusconi närstående tidning, Libero, samtidigt för italienska kontraspionaget. Han har medgett att han försett spionerna med falska uppgifter om politiska motståndare. Och att han tagit emot pengar för sitt arbete.

I Milanotribunalen var det sura miner som vanligt från Berlusconis advokater. I främsta rummet Nicolò Ghedini. Han hade begärt att få kalla 73 vittnen men domstolen godkände bara 12. Åklagarsidan fick 5 av sina vittnen godkända.

- Vi förhindras att utföra ett effektivt försvar, menade Ghedini.

Det hela gäller fortfarande rättegången i fallet med den engelske advokaten David Mills som först dömdes i första instans för att ha tagit emot 600.000 dollar för ett vittnesmål som inte helt överensstämde med sanningen. Det brottet förklarades preskriberat av högsta domstolen som dock påpekade att detta inte betydde att han frikändes från anklagelserna. Tvärtom. De ansågs styrkta.

Tidigare hade frågan om Berlusconis ansvar för att ha betalat mutan, avskiljts från rättegången mot Mills. Efter många förvecklingar har det nu blivit regeringschefens tur. Denne har emellertid under tiden hunnit skaffa sig skydd genom den nya lagen om ”legittimo impedimento”. Under 18 månader kan han underlåta att infinna sig i domstolen genom att hänvisa till att regerandet är en giltig ursäkt.

Men nu till något mycket roligare.



Igår invigdes Libri come. Festa del Libro e della lettura i Roms Auditorium Parco della Musica.

I fyra dagar möts läsare, författare, förläggare och en färgrik allmänhet i Renzo Piano-ritade lokaler. En fantastisk möjlighet att komma författarna närmare in på livet. Men också få höra förläggare och formgivare om trenderna just nu.

Först ut var en yngling. Ja, Boris Pahor, slovensk författare från Trieste, är född 1913.

97 år gammal, men fullständigt klar och en fängslande berättare. Han såg fascisterna bränna Narodni Dom och förhindra alla försök att släcka elden i en byggnad som var centrum för den slovenska kommuniteten i Trieste. En stad som då hade en slovensk majoritet av befolkningen – ett faktum som fascisterna sedan ändrade på.

En man som hela sitt liv stått mellan och över gränserna. Som bytt språk och kultur och vars viktigaste bok, enligt många, Necropoli, fick vänta 30 år på en italiensk översättning.

Boris berättade om sina erfarenheter från koncentrationslägren, som i hans fall, var arbetsläger. Ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av den judiska Shoah.

- Men vi hade också hjältar som gjorde vad de kunde för att inte deras arbete skulle vara enbart till fördel för nazisterna, förklarade Boris.

Och berättade att när han jobbade som sjukvårdare i det läger som utvecklade och byggde V2-robotarna som sändes mot London, saboterades många av dessa av de franska och italienska ingenjörer som nazisterna fängslat. När sabotaget uppdagades hängdes ett tiotal tekniker omgående.

- De är de bortglömda hjältarna, berättade Boris Pahor.

Nu skall jag börja läsa hans bok.

Åke Malm

_____________

- Klicka här för Nekropolis och en del andra titlar av Pahor på tyska

- Klicka här för att se en intervju med Pahor (på italienska):

En röst för 20 Euro…

Av ÅKE MALM

Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:

- Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.

Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.

- Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
- Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.

Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.

Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.

Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.

"Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta."

Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.

”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:

"Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni - Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen."

Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.

"Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent."

Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.

"Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna."

Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.

Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.

Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.

De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.

Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:

- Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.

Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.



Vi återgår till Pagnoncelli:

Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.

Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?

Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.

- Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
- Mindre än 3 procent.

Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort - men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.

Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.

Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.

En röst där kostar mellan 20 och 50 euro...

Åke Malm

Demonstration på Piazza del Popolo – med P.S.

Av ÅKE MALM

Trångt, festligt, fullsatt – det var Piazza del Popolo på lördagseftermiddagen.

500 bussar hade kört oppositionens demonstranter till Rom och det dröjde inte särskilt länge innan rösten i högtalarna konstaterade:

-          Nu är vi 200.000.

Vad polishuset säger är inte bekant ännu – men låt oss gissa att deras version ligger på litet över 50.000?

Men fullt var det och för en gångs skull verkade det som om budskapet trängt fram:

-          Bara med en enig opposition är det möjligt att skicka Berlusconi ”a casa”.

Berlusconi själv var i farten redan tidigt på morgonen med ett samtal till den trogna kanalen TV4. Där talade han om oppositionens torgmöte som ”un ammucchiata grotesca” – ett grotteskt gruppsex.

På vilket ett oppositionsplakat svarade med – "i varje fall inte i Putins säng". En liten vink om att regeringschefens eskapader med eskorttjejerna  i just den sängen i Palazzo Grazioli inte är glömda.

Italienska demonstrationer är också en folkfest. I ett hörn sålde Pd:s ungdomsavdelning ”pannini” – mackor med beteckningen ”Mackor alla Milioni” – och då minns alla att anledningen till att Berlusconis partirepresentanter inte skall ha lyckats presentera sina listor i tid berodde på att signor Milioni blivit hungrig och gått och köpt sig en macka.

Men detta var den första versionen av händelserna. Endast specialisterna lyckas vid det här laget hålla reda på vilken version som gäller just nu.

När jag skriver det här, lördag, väntar alla med spänning på utslaget i Consiglio di Stato – sista appellmöjligheten kring frågorna om regeringspartiet PdL lämnade in sina vallistor enligt reglerna. Hittills har alla domstolar svarat nej på den frågan.

Medan vi väntar, några ord om byggnaden som hyser landets högsta administrativa domstol – Palazzo Spada. Det är den värd för bara Italiens huvudstad skulle kunna ställa upp med en praktbyggnad av det här slaget.



Palazzo Spada, som ligger ett kort stenkast från Birgittakyrkan vid Piazza Farnese, är en praktfull barockkrokan från mitten av 1500-talet, tillbyggd av Francesco Borromini som placerade sitt berömda Galleria prospettica just till vänster i kortilen. En barockens lek med proportioner – galleriet är bara 9 meter långt men Borromini överdriver alla proportioner och får det hela att se oerhört mycket längre ut.

I denna byggnad fattas alltså ikväll beslutet om PdL:s lista får vara med och stödja Renata Polverini eller inte. Skulle domarna säga nej blir det naturligtvis ännu ett exempel på den komplott som regelbundet drabbar Berlusconi när han försöker sätta sig över alla tråkiga regelverk.

Medan vi väntar skall också sägas att Berlusconis flygplan utsattes för ett fingerat bombhot i morse. Berlusconi skulle flyga till Milano men blev några timmar försenad medan flygplanet undersöktes i alla skrymslen. Någon bomb hittades dock aldrig.

Här på Piazza del Popolo fick nog Nichi Vendola - regerande guvernör för vänstern i Puglia - de starkaste applåderna:

-          Italien är inte en TV-republik byggd på straffrihet, hävdade han med en syftning till författningens första rad (Italien är en demokratisk republik byggd på arbete – L’Italia è una Repubblica democratica, fondata sul lavoro.)

Siste talare var Pierluigi Bersani, PD.s ledare som bara bekräftade ett gammalt intryck jag haft av honom. Han är en ganska anonym, blyg man som inte verkar trivas som partiledare. Talet kunde ha varit skrivet för åtskilliga decennier sedan för att läsas inför någon centralkommitte’. Bersani betraktas som en duktig ekonom och är säkert en hederlig och välmenande själ. Men jämfört med Berlusconi är han ett lakan i TV-rutan.

-          Men säg vem det finns som skulle kunna ersätta honom, frågade en god vän polemiskt häromdagen. Och det är ju också sant. PD saknar mediemässiga personer som kan mäta sig med Berlusconi.

Man kan också säga att mot allt det ytliga, mediemässigt tacksamma hos Berlusconi som ändå stannar vid reklaminslagsnivån – kan det kanske vara bra med någon som är precis tvärtom. En ny Romano Prodi, tafatt och svårtolkad men hederlig.

Åke Malm

P.S.

Sent på lördagskvällen kom så Consiglio di Statos (CdS) dom. Som egentligen inte är någon dom, utan ett beslut att avvisa överklagandet. Det hade redan avvisats två gånger i lägre instans och därmed fanns det ingen anledning att diskutera mer, tycker CdS.

Men man öppnar ändå för en lösning. I och med att alla krav till sist efterföljts och med tanke på att det ändå är viktigt att alla listor får vara med - så kanske en ny hänvändelse till TAR (Tribunale Amministrativo Regionale) kunde få effekt. Omedelbart därpå följde beskedet att Berlusconis parti, PdL, beslutat vända sig till TAR.

Men kanske ännu viktigare just nu är den senaste avlyssningsskandalen, där Silvio Berlusconi vänder sig direkt till parlamentets medieombudsman och kräver att denne skall se till att det oppositionella programmet Annozero omedelbart stoppas. I ett annat samtal, den här gången med chefen för Raiunos nyhetssändning talar han också om att Annozero måste stoppas. Vilket alltså gjordes så småningom...

Ännu så länge bygger de här nyheterna på tidningsuppgifter. Åklagarna håller fortfarande på med utredningen.

Bland ”villani”…

Av ÅKE MALM

Bilden har etsat sig fast i minnet.

Italiens regeringschef, Silvio Berlusconi, ropar ”villano” (ordboken ger alternativen: ohövlig, tölpig, grov, plump, bondlurk, tölp, drulle, knöl) till en av journalisterna i presskonferensen.

Tre meter därifrån inskrider Italiens försvarsminister, Ignazio La Russa, mot samme journalist, griper tag i hans rock, sliter i halsduken och försöker rycka upp honom från stolen. Hela tiden hörs journalistens röst som frågar: "Vart tog pengarna vägen i l’Aquila? Vad gör ni mot korruptionen?"

En unik scen bland de västliga demokratierna.

Det skall sägas att journalisten ifråga, Rocco Carlomagno, inte är ny i genren provokatör. Enligt italienska normer är det tveksamt om han ens kan kallas för journalist eftersom han inte tillhör l’Ordine dei giornalisti, närmast att jämföras med ett medeltida skrå – endast folk som godkänts i skråets examen har rätt att kalla sig journalister.

Till och med Alberto Moravia fick underkasta sig uppsatsskrivandet eftersom han hade en veckokrönika i l’Espresso. Eftersom den inte utgjorde en tillfällig händelse utan återkom år efter år krävdes medlemskap i l’Ordine.

Det charmiga med Rocco Carlomagno är att han uppträder i alla politiska sammanhang. Visserligen betraktar han sig som medlem i PD men hans polemiska frågor har drabbat alla politiker av alla kulörer, inte minst storheter som Massimo d’Alema och Luciano Violante.

Nåväl, detta var tillfället då Berlusconi skulle starta den verkliga valkampanjen inför regionalvalet 28-29 mars. Ett viktigt ögonblick efter skandalen med vallistorna som inte godkändes. Berlusconis partis (PdL) främsta kandidat i Rom riskerar fortfarande att förlora sin viktigaste lista. Renata Polverini fick inte ens sitta bredvid Berlusconi utan fanns bland publiken.

En nervös och osäker Berlusconi började med att läsa en oändligt lång redogörelse för hur det verkligen gick till när hans parti stängdes ute från valmyndigheten (en ”fantasifull version”, skulle Pierluigi Bersani sedan framhålla). PdL hade till punkt och pricka följt lagens bokstav. Dess representanter var dagens verkliga hjältar, enligt Berlusconi. Skurkarna var radikalerna och förstås de vanliga kommunisterna. De hade gjort allt för att hindra Berlusconisidan att överlämna de handlingar reglerna föreskriver.

Regeringens version behandlades också punkt för punkt i La Repubblica och det krävde en hel tidningssida. Det kan räcka att här konstatera att regeringens version strider mot två officiella dokument: först motiveringen från den domstol som administrerar valfrågorna och, kanske ännu viktigare, den rapport karabinjärerna skrivit om vad som hände.

Berlusconi vänder upp och ned på allt detta. Han talar om hur PdL:s handlingar förvarats i en röd låda och att denna funnits i lokalerna inom den angivna tiden. Valmyndigheten å andra sidan förklarar att lådan var praktiskt taget tom. Där saknades ett tiotal av de handlingar lagen föreskriver, bl.a. den handling som ger partiets representanter fullmakt att alls överlämna materialet. Där saknades en logo med partibeteckningen och en handling i vilken kandidaterna accepterade att finnas med på listan.

Tämligen logiska och självklara handlingar, kan tyckas. För Berlusconi är det här småsaker, bagateller och den myndighet som inte godkänner hans sätt att se på saken är ansvarslös och odemokratisk.



Senare samma dag röstade Consiglio Superiore della Magistratura (den självstyrande myndighet som ansvarar för domarkårens självständighet) igenom ett uttalande där regeringschefen häftigt kritiseras. En regeringschef får inte kalla domarna kommunister eller talibaner. Man riskerar att maktbalansen mellan statens olika institutioner äventyras vilket betyder en ny risk för demokratin, står det i uttalandet.

Nu väntar vi på nästa domstol som skall behandla det sista möjliga överklagandet i vallistefallet. I det här fallet är det HD för administrativa beslut som heter Consiglio di Stato.

Samtidigt avhölls den 30:e förtroendeomröstningen i Senaten. Den gällde lagförslaget som ger regeringens medlemmar rätt att avstå från att närvara i domstolarna i 18 månader. ”Legittimo impedimento" – kallas det – ungefär giltigt förfall. Ingen domstol skall kunna kräva att ett statsråd under denna tidsperiod infinner sig till en rättegång som berör honom.

Oppositionen hade lovat filibustering och presenterat nästan 1 600 förslag till förändringar i lagtexten. Efter en dags debatt klev regeringens representant fram och förklarade att nu ställde regeringen förtroendefråga. Vilket, som jag tidigare förklarat, avbryter all debatt. Endast korta röstningsdeklarationer tillåts.

- Har ni avreagerat er nu, frågade talmannen syrligt.

Förtroendeomröstningen blev den vanliga. Regeringen vann med 169 ja och 126 nej.

Idag har valkampanjen rullat vidare för PdL i Lazio. Silvio Berlusconi vid mikrofonerna och Renata Polverini bredvid honom.

- Dom försöker genomföra en verklig ”porcheria” – (ung. "något svinaktigt") mot oss, vrålade regeringschefen. - Hela historien med att utesluta våra listor ingår i en utstuderad plan.

En ny komplott alltså.

"La sinistra e la sua mano giudiziaria non hanno perso il vizio. Non ne possiamo più di certi giudici e di certa sinistra".

Alltså: vänstern och dess rättsliga gren förnekar sig inte. Vi står inte ut längre med vissa domare och en viss vänster.

Och så fortsatte han: vänsterns domare försöker ännu en gång skandera rytmen i valkampanjen. Först har de hittat på en korruptionsskandal (Tangentopoli) som bara inte existerar och sedan försöker de ogiltigförklara våra vallistor.

Det är svårt att diskutera landets viktiga problem i en sådan atmosfär. Nu får vi se vad som händer på lördag när vänstern gemensamt ordnar stor demonstration på Piazza del Popoli i Rom. Högern följer efter med något liknande 21 mars.

Varpå naturligtvis följer den stora debatten – vilken demonstration var egentligen störst och mest imponerande?

Åke Malm

Mened preskriberad, men inte helt…

Av ÅKE MALM

Igår behövde tidningarna skohorn för att få in alla toppnyheter på sina förstasidor.

HD, Högsta Domstolen (Corte di Cassazione), har äntligen kommit med sin dom i målet mot David Mills. Han är den engelske advokat som byggde upp Silvio Berlusconis system av företag i skatteparadisen. Han anklagas för att ha tagit emot 600.000 dollar som tack för ett gynnsamt vittnesmål. I andra instansen dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse.

Nu har HD diskuterat fallet. Inte helt överraskande kommer man fram till att – jovisst har det förekommit korruption. Men det skedde i november 1999 och då är fallet preskriberat nu.

Och just preskriptionen har varit den stora stridsfrågan: skulle den räknas från det ögonblick då Mediasets advokater berättade att man höll på att göra i ordning Berlusconis konkreta tacksamhet över Mills vittnesmål eller skulle den börja räknas från den dag då pengarna verkligen fanns tillgängliga på rätt konto?

Med ett utsökt komplicerat resonemang som man skall kunna avnjuta i sin hela vidd först när domskälen i sin helhet blir tillgängliga om två månader, beslöt HD-domarna att preskriptionen skall räknas från det första alternativet. Och därmed är det för sent.

Dock - och detta måste vara en verklig finess i juridiska sammanhang – döms Mills ändå att betala italienska staten, i form av regeringskansliet, 250.000 euro som ersättning för förlorad goodwill.

Vilket måste betyda, argumenterar idag de flesta bedömare, att domarna är medvetna om att korruption förekommit.

Sedan är det ett speciellt körsbär på tårtan när man tänker på att i regeringskansliet, som alltså skall ta emot bötesbeloppet, sitter den person som själv sett till att korruptionen betalades ut. För säger domstolen att Mills korrumperats borde det, logiskt sett, också finnas en ansvarig för korruptionen.



Alldeles självklart gick Berlusconis försvarsadvokater omedelbart ut med kravet att den domstol, som behandlar Berlusconis del i härvan, nu måste ta en paus för att först beakta HD:s kommande domskäl och därefter bestämma hur man skall fortsätta. Vad domstolen beslutar på just den punkten får vi veta i morgon.

Några timmar senare sitter en iskall Berlusconi och talar minut efter minut i TV:s aktuelltsändning i valkampanjen i Piemonte.

"Italiens största problem är att vi har domare som är politiserade, att de använder rättvisan i politiska syften. Vi är i händerna på en liga talibaner. Lyckligtvis är inte alla så" skyndade han sig att lägga till.

Över till momsskandalen – två av Milanobörsens största företag anklagas för att ha organiserat en gigantisk skatteflykt med ett komplicerat system där miljonbeloppen bollades mellan länder och fiktiva företag. Strax efter midnatt landade Fastwebs grundare Silvio Scaglia i ett privatjet på Ciampino, Roms charterflygplats. Scaglia hämtades direkt vid planet av karabinjärerna som körde honom till Regina Coeli, huvudstadens berömda stadsfängelse.

Där får han nu vila sig medan han väntar på sin tur att förhöras. Jag skall återkomma med fler detaljer om den här härvan.

Åke Malm

Anti-pentiti, maffiapengar och en kardinal

Av ÅKE MALM

Vilken nyhetsmorgon! Hur skall mina tålmodiga läsare orka med denna orkan av omstörtande nyheter. Friskt mod!

1. "Antipentiti"-lagen

Nu kommer anti-pentitilagen, skriver la Repubblica över hela förstasidan.

Vad är det? Jo, ett problem för (som han själv ser det) den ständigt av åklagare förföljde Silvio Berlusconi är, att då och då sticker det upp avhoppare ur maffiaorganisationerna. De som inte längre orkar med de tuffa villkoren enligt paragraf 41 bis (se tidigare bloggar), de hoppar av och börjar istället samarbeta med åklagarna. De blir ”pentiti”, egentligen ångerköpta, men mer brutalt och ur maffians synpunkt sett - tjallare.

Nu sägs högerregeringen vilja ställa nya krav på hur tjallarna får användas. Redan tidigare har vikten i rättegångar av deras berättelser ifrågasatts. Nu vill man att det skall finnas två av varandra oberoende pentiti, som också i detalj bekräftar varandras vittnesmål, för att deras utsagor alls skall få bevisvärde. Kravet på dokumenterbara bevis fanns redan. En rad rättegångar riskerar nu att falla igenom.

Det skall sägas att det på senare tid funnits ett par fall där välkända politiker, efter att ha utpekats som mafiosi under lång tid, frikänts i HD. Ett sådant gäller den tidigare kristdemokratiske ministern Calogero Mannino. Efter 17 års ständiga förhör, rättegångar och överklaganden, blev han till sist slutligen frikänd. Sådana fall talar naturligtvis inte för institutionen ”pentitismo”.

Efter la Repubblicas morgon-scoop tar Radio 3 upp frågan i en diskussion mellan flera kända jurister, som t ex Antonio Ingroia. Han har just kommit ut med en bok i ämnet. Efter en het men avspänd debatt på morgonsidan enas man om: 1. Ett lagförslag är ett förslag – ingen vet hur det kan se ut efter att parlamentet börjar behandla det. 2. Redan nu ställer lagarna mycket hårda krav på vilket bevisvärde en pentitos utsagor kan ha 3. Ingroia berättade hur han själv anklagat pentiti för ärekränkning efter att det visat sig att deras utsagor inte stämmer med andra bevis. 4. Pentiti har varit en fundamental del i en lång rad av de viktigaste rättegångarna mot maffiorna under de senaste decennierna. Från maxiprocessen i Palermo till Casalesirättegången mot camorran.

Så låt oss efter detta se la Repubblicas scoop som en varningssignal – men en något nedtonad sådan.





2. Massimo Ciancimino

Nästa nyhet finns i alla tidningar – mer eller mindre. Den handlar om Massimo Ciancimino, son till Vito Ciancimino, Palermos viktigaste maffiaboss under en lång period då han också var sindaco, borgmästare i staden.

Det pågår en rättegång i Palermo som skulle kräva ett minut-för-minutreportage för att komma till sin rätt. Den handlar i yttersta sammandrag om karabinjäröversten Mario Mori som sitter anklagad för att ha gynnat en ”förhandling” mellan statens myndigheter och maffian. Bakgrunden är att villan, där maffiabossen Totò Riina greps, stod obevakad och utan att någon form av husundersökning genomfördes under bortåt 2 månader efter gripandet. Under denna tid hade mafiosi alltså alla möjligheter att skaffa undan alla bevis. Som ett av vittnena i denna rättegång framträder nu under några dagar Massimo Ciancimino. Ett av hans påståenden från igår toppar tidningssidorna idag.

-          Pappa investerade maffians pengar litet överallt i Norditalien. Särskilt intresserad var han av en investering i Milano 2.

Och som alla vet, Milano 2 är ett stort kvarter i stadens utkanter, projekterat enligt alla moderna principer. Där fann den milanesiska medelklassen sina bostäder. Alltså återkommer den ständiga frågan: var fick Berlusconi sina pengar från under den långa tid han verkade som fastighetsbyggare i Milano? Frågan gäller inte bara Milano 2 utan också projekt som ligger tidigare i Berlusconis karriär.

På nolltid anländer förnekandet från Berlusconis advokat, Niccolò Ghedini.

-          Milano 2 byggdes och finansierades helt transparent. Alla investeringar är klart dokumenterade. Där finns inga maffiapengar. Jag överväger en stämning av signor Ciancimino.



3. Boffo, Feltri och kardinalen

Tredje nyheten för dagen är ett gränsfall – Kyrkan eller den världsliga staten? En riktig smaskig historia är det likafullt.

Den handlar om Vittorio Feltri, av Berlusconis familj tillsatt som chefredaktör för familjeorganet Il Giornale. Feltri är en totalt hänsynslös fejkare och skandalsökare som fungerar som en förlängd arm för regeringskansliets mediaexperter.

I höstas slog han upp stort att tidningen l’Avvenires chefredaktör Dino Boffo var föremål för en polisutredning, och då skall det sägas att dagstidningen l’Avvenire är organ för den italienska biskopskonferensen, i verkligheten en röst för Vatikanen. Polisutredningen skulle ha gällt hot mot en kvinna vars man Boffo skulle varit förälskad i.

Tala om skandal! Boffo fick en vecka på sig att avgå. Plötsligt saknades en röst i en ändå blygt kritisk kör av regeringskritiska tidningar. För l’Avvenire hade vid några tillfällen vågat kritisera Berlusconis regering.

Efter några månader erkände Feltri, på sitt eget föga klara maner – att hela historien nog var fel från början. Dokumentet han hade sett var en partsinlaga från en anonym källa och det hade sedan visat sig att någon polisutredning inte existerade med Boffo som huvudperson.

Igår skall Feltri och Boffo ha ätit lunch tillsammans i Milano. En försoningsgest? Knappast. Boffo säger att han bara ville veta vem som inspirerat Feltri till attacken mot honom.

Svaret från Feltri är en motfråga: varför är Bertone så kritisk mot dig? ("Perché Bertone ce l’ha tanto con te?"). Bertone i det här fallet är ingen mindre än kardinal Tarcisio Bertone, segretario di stato, i själva verket - Vatikanens regeringschef.

Av detta följer så denna hypotes: någon – vi skriver ”någon” – hade protesterat mot l’Avvenires regeringskritiska artiklar. Bertone hade gett order om att Feltri skulle informeras på lämpligt sätt.

Tala om stories, grabbar!

Åke Malm

____________

‣ Frågan om "i pentitis" roll i den italienska rättsprocessen har tagits upp tidigare, bl.a. av journalisten och författaren Carlo Lucarelli i dennes TV-serie Blu Notte:

Italienska nyheter..

Av ÅKE MALM

1. Är detta en nyhet?

Åklagarna i Milano har slutfört utredningen som går under benämningen Mediatrade. Silvio Berlusconi utpekas som ansvarig för skattebrott och bokföringsbrott. Hans son Pier-Silvio anklagas också för skatteflykt liksom Mediasets styrelseordförande Fedele Confalonieri, ungdomsvän till Mediasets grundare.

Jo, det är en nyhet. Men är detta yttrande av Berlusconis ledande försvarsadvokat, Niccolò Ghedini, en nyhet:

- Typiskt, just före ett nytt viktigt val – detta är förföljelse.

Nej, det är ingen nyhet. De orden yttrar Ghedini nämligen varje gång hans partiledare drabbas av en ny åtalspunkt. Vid det här laget känner man igen varje ord i den kör som falangen av Berlusconivänliga röster, enligt manus, skall yttra varje gång deras älskade ledare får ett nytt problem på halsen.

Varje gång är det en komplott, varje gång är domarkåren ("50 procent av den består av kommunister"), ansvarig för en förföljelse av gigantiska dimensioner. (”Ingen politiker tidigare i världshistorien har varit utsatt för en sådan häxjakt från åklagare och domare. Jag har 106 rättegångar bakom mig”. - I själva verket är de färre än 30.)

Mera Ghedini:

- Det är helt otroliga anklagelser som dessutom gäller en period i vilken Silvio Berlusconi inte hade några som helst möjligheter att påverka besluten hans företagsledning hade att ta.

Är det verkligen så? Åklagarna i Milano, Fabio De Pasquale och Sergio Spadaro, anser givetvis inte att deras misstankar, är otroliga eller ogrundade.

Och åtalspunkterna och misstankarna denna gång? Här ett försök till sammanfattning av ett halvdussin tidningars redovisningar.

I grunden bygger åklagarnas anklagelse på en väldigt enkel fråga. Varför måste ett storföretag i mediabranschen som börsnoterade Mediaset göra sina inköp av program, "formats" och TV-serier via en mellanhand, istället för att gå direkt och förhandla med Paramount. Mellanhanden heter i detta fall Frank Agrama och är en av Berlusconis affärsvänner sedan 1976.

Anledningen är, enligt åklagarna, uppenbar. Priset som Mediaset bokförde för filmerna och programmen var upp till 45 proc högre än det verkliga priset. När Paramountfilmerna sändes ut i kanalerna hade de en prislapp som var långt över normala marknadspriser. Orsaken? Jo, det var Agramas bolag, mellanhanden, som fakturerades för programmen. Det - verkliga - pris Paramount fakturerade Agrama var oerhört mycket lägre. Mellanskillnaden blev så till en svart fond som bollades mellan bankkonton i olika skatteparadis. Och som naturligtvis inte redovisades i Mediasets bokföring.

Utredningen består av 43.000 dokumentsidor, utskrifter av förhör och annat bevismaterial. Utredningen började redan 2002 men kunde i och för sig ha börjat med händelser redan från -80-talet. De är dock numera preskriberade. Åklagarna har haft stora problem att komma framåt i sin utredning. Vid ett tillfälle, skriver La Repubblica, skall amerikanska myndigheter ha stoppat allt material som FBI hade lagt beslag på. Det hemligstämplades.

Åklagarnas utredning går nu till en utredningsdomare som skall besluta om materialet räcker för att inleda en rättegång.

Dagen efter den här nyheten framträdde Pier-Silvio Berlusconi, som också är vice styrelseordförande i Mediaset:

- De vill bara komma åt min far – och då kommer även jag i kläm.

En poäng. Dagen efter försvinner också praktiskt taget hela den här historien från La Stampas förstasida. Istället en prunkande titel över fem spalter: "Berlusconi annonserar en ny bostadspolitik." På andra sidan förtydligas: En bostadspolitik mot de röda områdena. En gissning vågar sig tidningen på: Berlusconi kommer att lägga ett förslag om att alla får bygga till sina hus med 35 procent ökad yta utan några anklagelser om svartbyggen.

Ack, hur skall man någonsin, efter detta, kunna förklara storheten i den något ökade Friggebodsytan för häpna italienska vänner.

Det var den första nyheten idag.

2. Den andra nyheten

Den andra nyheten är närmast otrolig. En av de senaste två decenniernas mest kända och dominerande politiker på Sicilien, Totò Cuffaro, fick sitt straff höjt i andra instans. I Corte d’Appello strök domstolen den subtila skillnaden mellan att vara vän med enstaka mafiosi och gick istället på linjen att Cuffaro varit vän med hela Cosa Nostra. Det blev två år till som fängelsestraff och den tidigare guvernören på Sicilien skall nu avtjäna 7 år. Naturligtvis behöver han inte gå i finkan direkt - ännu återstår Corte di Cassazione, HD.

Förra gången – då han bara dömdes till fem år – bjöd han alla närvarande och tillströmmande vänner och sympatisörer på ett hav av Cannoli siciliani. De läckerheterna uteblev den här gången.

Åke Malm

____________


‣ Maffia och Cannoli siciliani? I Gudfadern 3 mördas med förgiftad Cannoli. Och här förekommer den också ("Leave the gun. Take the cannoli"):

‣ Ett recept på oförgiftad Cannoli siciliani

Mellan Rom och Stockholm

Av ÅKE MALM

Det är dagen efter den lila - "viola" - revolutionen. Italien har hittat ännu ett sätt att dela sig. Till vänster säger tidningarna: en miljon på Piazza San Giovanni. Till höger är matematiken en annan: 90.000  - som är polisledningens beräkning.

En gång hade vi en polischef som gäst på Pressklubben i Rom. Enligt honom var alla diskussioner om närvaron vid demonstrationer alldeles överflödig. Hur många kvadratmeter är användbara på Roms respektive piazzor. Hur många kan ”ragionevolemente” ta plats i varje kvadratmeter. Konstigare är det inte.

Men visst är det litet mera komplicerat. Ta alla dem som kommer och går, som gör en ”atto di presenza”, en närvaromarkering. Hur många gånger fylls och töms piazzan under en manifestation som varar 3-4 timmar? Och gatorna runt San Giovanni som var stundtals väl fyllda. Hela Via Merulana, från Santa Maria Maggiore  till San Giovanni - fylld till bristningsgränsen. Gatorna från Piazza Vittorio som fylldes varje gång ett tunnelbanetåg anlände?

Låt oss konstatera att en exakt beräkning är omöjlig. Men ögonblicket är lika laddat varje gång , vid varje demonstration, när någon av organisatörerna greppar mikrofonen och ropar: Nu är vi över en miljon!. Det är magi och frågan är förstås hur mycket politik som döljer sig i denna annonsering.
Läs mer...

Demokrati, paternalism eller vargflock?

Av LARS HERTZBERG

Den politiska hösten i Finland har dominerats av den s.k. valfinansieringshärvan. Det har visat sig att politiker från de flesta partier, men främst av allt statsminister Vanhanen och hans parti Centern, har mottagit olagligt valstöd från olika instanser: konkurshotade företag, stiftelser, statsägda bolag, sjukhusdistrikt. Sedan anklagades Vanhanen för att ha mottagit en brädhög som han aldrig hade betalat för, anklagelsen kunde inte bevisas, och efter det var alla de tidigare anklagelserna som bortblåsta.

När det var som hetast sade Vanhanen att han kände sig orättvist behandlad: han hade bara följt landets sed. Däremot blev massmedierna som hade avslöjat olagligheterna utsatta för politikernas och många andras raseri: det var de som hade brutit mot rådande bruk.

När det hela hade blåst över deklarerade Vanhanen att han hade kommit stärkt ur krisen. Det värsta är att han kanske delvis hade rätt.
Läs mer...

José Casanova – Europas Angst vor der Religion

Av OLA SIGURDSON

Så mycket fördomar om religion är i svang i samtiden att det är näst intill omöjligt att föra någon konstruktiv debatt i frågan.

Ett verktyg för att röja något i snårskogen finner vi emellertid i den spanske sociologen José Casanovas lilla bok Europas Angst vor der Religion.

Casanova publicerade 1994 Public Religions in the Modern World som blivit en mindre klassiker och som argumenterade för religionens ökade offentliga betydelse i den moderna världen.

I sin nyutkomna bok fortsätter han temat i form av tre fristående essäer som bland annat behandlar likheten mellan samtida Läs mer...

P.S. om Via Gradoli

Av ÅKE MALM

Jag glömde ju i mitt inlägg tidigare idag att förklara varför Via Gradoli (tonvikt på a) är så intressant för generationen som upplevde 70-talet i mogen ålder.

Jo, namnet leder tankarna till Röda brigadernas kidnapping av Aldo Moro, kristdemokraternas ledare, och massakern på alla fem polismännen i hans eskort. Denna den kanske mest uppslitande händelsen i Italiens efterkrigshistoria, inträffade i mars 1978. Aldo Moro var på väg till parlamentet för att presentera kristdemokraternas nya regering, ännu en med Giulio Andreotti som chef. Och som förde till ett samregerande med kommunistpartiet, som dock inte fick några ministerplatser den gången.

Läs mer...

Berlusconi på domarejakt

Av ÅKE MALM, ROM

Raimondo Mesiano är domare vid Milanotribunalens tionde civilrättsliga avdelning. Han har gått till historien efter att ha uttalat en dom mot Fininvest, familjen Berlusconis holdingbolag. Den säger:

Eftersom skiljedomen i fallet Mondadori på sin tid kom till efter att två domare hade mutats, skall Fininvest ersätta Carlo De Benedettis holding CIR med 750 miljoner euro – ca 7,5 miljarder kr.

Jag har i tidigare bloggar försökt förklara den här historien. Reaktionen från Silvio Berlusconi var som vanligt förbittrad. Anklagelserna mot domarkåren i allmänhet och Mesiano i synnerhet blev allt häftigare, med en uttalat bitter underton.

-          Ni kommer att få höra en del (delle belle) om denne domare i framtiden, lovade Berlusconi.

Nu vet vi något om vad det var han syftade på. Mediasets viktigaste kanal, Canale 5, presenterade igår i ett talkshowprogram ett reportage om Mesiano. Om man nu skall kalla det för ett reportage. Någon hade skickats ut och med en dold kamera följt Läs mer...

Rom, söndag

Av ÅKE MALM

Egentligen hade jag tänkt att jobba vidare på mitt projekt med historisk bakgrund idag.

Men verkligheten och nutiden tränger sig på. Det vore hänsynslöst att tvinga Dixikonbloggens läsare att inte vara informerade om de senaste timmarnas utveckling. Naturligtvis står Silvio Berlusconi i centrum.

Och som alltid försöker jag göra så noggranna översättningar som möjligt av hans framfart framför mikrofonerna så att alla läsare skall ha tillgång till det fullständiga materialet.

Alltså i morse var Silvio i Benevento på den traditionella festen anordnad av lokalavdelningen av hans parti PdL i Benevento.

Jag har utgått från tre tidningars sammanfattning och lyssnat på referatet som sändes i SkyTG24.
Läs mer...

Berlusconi, Lega Nord och ett nytt MSI

Av ÅKE MALM
Rom, måndag 15 juni. - Det har skrivits om mediekrig i Italien. Att vissa media drar vapen mot Silvio Berlusconi. Själv säger han att en komplott organiserats mot honom. Att vänstern intrigerar för att avlägsna en demokratiskt vald regeringschef. Nu ger han själv order om hur motattacken skall organiseras. På föreningen Unga företagares årliga kongress i Santa Maria Ligure rådde Italiens konseljpresident företagarna att inte annonsera i de tidningar som deltar i kuppen mot honom.

Han sa mycket annat också. Som att  attacken mot honom genomförs systematiskt av tidningen La Repubblica. Att den handlar om fyra huvudpunkter: Veline, minderåriga, Läs mer...

Simone Veil – Une vie

Av LARS LINDVALL
Sexton år gammal deporterades hon med sin mor och en syster till Auschwitz-Birkenau. Den älskade modern dog av sina umbäranden men Simone och systern Milou överlevde och kunde återvända till Frankrike. En tredje syster, Denise, som hade anslutit sig till franska motståndsrörelsen, tillfångatogs, deporterades men överlevde. Fadern och en bror sändes till Litauen där de försvann utan att lämna något spår efter sig.

Läs mer...

Rom, eftermiddag

Min tidiga bloggupplaga måste korrigeras på en punkt. När jag citerade l’Unità hämtade jag rubriken från nätupplagan. Papperstidningens rubrik är enkel och rakt på sak:

- Dimissioni – Avgå! Inte i något demokratiskt land skulle han kunna regera.

Tidningen var en gång organ för det som kallades västvärldens största kommunistparti, PCI. Stolt bär tidningen fortfarande indikationen under sitt huvud: Grundad av Antonio Gramsci 1923. Dock har mycket hänt med partiet som alla vet. Numera Demokratiska partiet inspireras mera av Obama än av Marx.

Chefredaktören Concita De Gregorio kommenterar

- "Un corruttore. No, non di minorenni. Oggi non parliamo di quello." En som korrumperar. Nej, idag skall vi inte tala om minderåriga. Inte idag. Men om vittnen som betalats för att inte säga sanningen. Detta är vad domskälen i fallet Mills handlar om. Femhundra sidor dokument ur Fininvests eget arkiv och undertecknade av företagets högsta ledning, bevisar hur regeringschefen betalat 600.000 dollar till en konsulent som skapat 64 företag off shore för att gömma undan hans tillgångar utomlands. 600.000 dollar för att garantera sig själv straffrihet i rättegångar mot honom. ´Mitt vittnesmål undanhöll mister B ett hav av problem – i vilket han skulle ha simmat om jag berättat allt jag visste. 600.000 dollar ställdes till mitt förfogande för detta ändamål´, skrev Mills till sin finansielle rådgivare. - Nu vet vi alltså officiellt två saker som vi informellt redan kände till: att Papi – här kallad Mister B - köper (eller betalar, utnämner, eliminerar skulder, allt beror på) fördelar och tystnad och detta är precis vad lodo Alfano (Anm: den lag som ger immunitet åt vissa högre funktionärer) kom till för.

Så långt Concita De Gregorio.

Corriere della Sera kör sidorna 2 och 3 i frågan och lyckas på tio rader koncentrera vad det handlar om:

- Telepiù (en TV-kanal Berlusconi ägde genom bulvaner) kontrollerad genom brott mot Mammìlagen, Finanspolisen (Guardia di Finanza) korrumperad genom mutor från Fininvest, socialistpartiledaren Bettino Craxi finansierad illegalt med 10 miljarder lire genom off-shorebolaget All Iberian, Berlusconis ”glömska” när det gäller ett nattligt samtal 23 november 1995 när han ångestfyllt pratade om de första polisutredningarna i All Iberian, den absoluta tystnaden vad gäller barnen Marina och Piersilvio och deras relationer till offshorebolaget Universal One/Century One med hemort i Schweiz (med bankiren Paolo Del Bues firma), från dessa bolag lyftes 100 miljarder lire under 1991-94, David Mills som byggt upp Fininvests hemliga finansiella tillgångar, ljög för att skydda alla om detta. Det gällde att hålla Silvio Berlusconi som person långt från allt som hette offshorebolag (om vilka Fininvest förnekade all kännedom).

Det finns mer ändå men detta kan kanske räcka. Liknande redogörelser finns i La Repubblica som skrivit tre långa ledare. Riktigt roligt blir det dock först när man jämför dessa rapporter med Liberos presentation:

- Mills fälld – domen nuddar vid Berlusconi. Texten är minnesvärd som inledning till en artikel om en fällande dom som rör landets regeringschef: - Advokaten David Mills är en sådan där person som skapar trubbel. Det engelska skatteverket ville veta mer om hans bokföring; 600.000 dollar saknade ordentliga noteringar. När han kände sig upptäckt, bad han sin skatteexpert att hjälpa honom skriva en bekännelse om alla detaljer i dessa illegala fonder. - Och så vidare i en närmast lekfull stil.

Som jag nämnde i morgonrapporten har Berlusconis reaktioner varit våldsamma och alla hans ”vasaller”, som många kallar jasägarna för, håller med. Att domen ges just nu, dagarna före EU-valet, är en komplott. En genomideologiserad domarkår fortsätter som den alltid har gjort. Avsikten är att skada Berlusconi så mycket som möjligt.

Vad som inte kommer fram därifrån är det enkla faktum att domarna enligt lag har högst 90 dagar på sig att ge domen efter rättegången. Och att det kan ta 89 dagar att skriva ihop nästan 500 sidors domskäl, grundade på tiotusentals dokumentsidor, kan vara rimligt.

Några ord om media-Italien just nu. Som vanligt råder en våldsam strid kring utnämningarna av den nya styrelsen och kanalcheferna för Rai. För en månad sedan fattades av många rapporter att döma det verkliga beslutet om vem som skulle bli ny chef för Rai1 och för samma kanals nyhetssändning, TG1. Det skedde under en lunch i regeringschefens egen privata bostad.

Ett klarare exempel på intressekonflikten är svårt att tänka sig. Här sitter regeringschefen, som samtidigt är ägare av Mediasets tre kanaler, hemma, dit han kallat de trofasta delarna av Rai:s styrelse och beslutar om styrelse och kanalchefer i konkurrentkanalerna, Rai. Det hör till saken att i högtidliga ögonblick benämns Rai, pubblico servizo.

Public service. Jodå.

Åke Malm

En nagel i ögat på de västerländska oljebolagen

Precis när jag tänkte skriva något lyriskt — och garanterat opolitiskt — om vårfåglar, vitsippor och nyutslagna björkar fick jag syn på en artikel i la Repubblica som jag bara måste kommentera. Av den enkla anledningen att den anknyter till vad jag i ett tidigare blogginlägg skrev i ämnet ”italienska mysterier”.

Ni kanske minns Enrico Mattei, chef för det italienska oljebolaget Eni? Han som vägrade gå i USA:s och Storbritanniens ledband och i stället hävdade Italiens rätt att göra affärer även med Sovjetunionen och länder i tredje världen. Och som hösten 1962 dog i en flygolycka som många misstänker var ett attentat.

Artikeln som jag läste i La Repubblica den 3 maj handlar dock inte om själva flygolyckan utan om hur man i Storbritannien på den tiden såg på Enrico Mattei. Artikelförfattaren ägnar sig alltså inte åt några spekulationer utan refererar och citerar dokument som forskaren Mario J. Cereghino hittat i brittiska arkiv, i första hand rapporter från brittiska diplomater hem till Foreign Office i London.

Av dessa dokument framgår att Eni-chefen uppfattades som ett stort hot mot de västerländska oljebolagen. Inte bara ekonomiskt och kommersiellt utan även och kanske framför allt politiskt, eftersom han — enligt de dokument som citeras — angrep själva imperialismen som system och uppmuntrade världens länder till nationellt självbestämmande och antikolonialism. För att beskriva denna politiska företeelse uppfann man rentav ordet ”matteism”.

Det framgår också av dessa dokument att man i Storbritannien samtidigt respekterade och fruktade denne farlige italienare. Till skillnad från många andra italienska makthavare var Mattei nämligen inte alls korrupt. Han levde ett förhållandevis enkelt liv och hade som enda fritidsnöje att fiska, när han kom åt. Farlig blev han, i britternas och amerikanernas ögon, just för att han var omutbar, handlingskraftig och inriktad på att hävda nationella italienska intressen.



Intervju med Enrico Mattei

För att förstå den politiska laddningen i denna fråga bör man betänka att detta var avkoloniseringens stora tid. I de brittiska diplomaternas rapporter om Mattei heter det bl.a. att ”framgångarna i Egypten och i Persien har stigit honom åt huvudet”. Det som här åsyftas är den nationaliseringspolitik som fördes av Nasser i Egypten och av Mosaddeq i Iran.

Som chef för Eni slöt Mattei oljeavtal med Sovjet och förberedde sig att göra samma sak med Kina. Vid 60-talets början beskrevs han som ”starkare än någonsin” och bland de citerade uppgiftslämnarna finns även flera högt uppsatta italienare. ”Matteis antiamerikanska känslor är så starka att de skulle kunna utvecklas till ett verkligt hot”, uppges en italiensk bankir ha sagt. Och det hot som avses i alla dessa dokument är just de eventuella politiska följdverkningarna av det italienska oljebolagets affärer och allmänna policy. Man fruktade helt enkelt att Matteis agerande som Eni-chef, i förlängningen, skulle kunna leda till att Italien utträdde ur Nato och blev en inflytelserik röst i den alliansfria rörelsen.

Om denna fruktan sedan också ledde till att man, på ett eller annat sätt, engagerade sig i att röja Eni-chefen ur vägen är en annan fråga som fortfarande väntar på svar.

Men att Enrico Mattei uppfattades som ett hot mot den västerländska imperialismen, det råder det inget som helst tvivel om. Och på så sätt har denna pusselbit i den italienska efterkrigshistorien intresse även idag och även för icke-italienare, som en påminnelse om hur farligt — men samtidigt livsnödvändigt — det kan vara att utmana världens herrar och att försvara alla länders rätt till nationellt självbestämmande.