Av IVO HOLMQVIST
En predikant dyker upp i norra Brasilien mot slutet av 1800-talet och samlar kring sig en allt större skara trosvissa anhängare hos de fattiga lantarbetarna, i städernas slumbefolkning och bland de banditer som härjar på landsbygden. För sin flock framstår han som en helig man, som den gåtfulle Rådgivaren. Gruppen slår sig ner i en isolerad trakt väster om Bahia, länge i en lycklig urkommunism, så småningom som en apokalyptisk rörelse.
Men Rådgivaren och kretsen kring honom blir brickor i ett storpolitiskt maktspel mellan rojalister och republikaner i Brasilien, och mellan centralregeringen och delstatsledarna. Olika incidenter trappas upp till skärmytslingar, som i sin tur leder till isolerade krigshandlingar.
I omgångar sänds regeringstrupper att kväsa den kungatrogna utbrytargruppen, fast varje gång ändar det med ett katastrofalt nederlag. Till slut kan den dock inte stå emot motståndarnas militära övermakt. Hela befolkningen i Rådgivarens primitiva stad Canudos utplånas efter en våldsam massaker.
I mycket stark förkortning är detta huvudhandlingen i Mario Varga Llosas ”
La Guerra del Fin del muno” från 1981 (på svenska 1984, ”Kriget vid världens ände”, i Jens Nordenhööks mästerliga översättning).
De flesta av bokens finstilta 550 sidor ägnas åt de våldsamma drabbningarna, och man får nog gå till Leo Tolstojs ”Krig och fred” för att hitta en lika stor intensitet i beskrivningen av krigshandlingarna.
Det är väl inte omöjligt att Vargas Llosa tagit lärdom av Tolstoj. För att vara en latinamerikansk roman har denna en relativt traditionell struktur, med stora delar av handlingen upplagda i kronologisk ordning, och med parallella tillbakablickande kapitel. Läsaren vet alltså mer om handlingarnas utveckling än de som är inblandade i dem.
Så är det både i en klassisk roman om amerikanska inbördeskriget,
Stephen Cranes ”The Red Badge of Courage”, och hos Tolstoj: för den enskilde soldaten är slagfältet ett oöverblickbart kaos. Hos Vargas Llosa finns ett horror vacui, en skräck för tomrummet. Alla sidor myllrar av människor, av blod, våld och äcklande detaljer som ofta blir påfrestande för den som lever med under läsningen.
De olika drabbningarna är huvudsaken. De ses ur skiftande synvinklar och med hjälp av ett otal vittnen. I det första större slaget, där regeringstruppen trots att den leds av en erfaren och ärrad general mejas ner av rebellerna, finns några kontrapunktiska motiv som återkommer i de olika vittnesmålen. Ett av dem är generalens framryckning. På en vit häst gör han en chock, men blir skjuten. Hästen snor runt och generalen räddas undan stridsvimlet. Den vita hästen lyser fram som återkommande synminne i en hel rad av de beskrivningar som följer (en liknande teknik finns hos den tidigare nobelpristagaren Claude Simon i hans snåriga skildring av kriget i ”Vägen till Flandern”). Likadant blir under den slutliga belägringen rebellernas klocktorn ett motiv som håller samman vittnenas berättelser.
Där ringer man in vesper varje kväll, i krigstid lika väl som under fredligare förhållanden. Tornet blir ett mål för centralmaktens truppernas beskjutning. När det till slut lyckas för dem att rasera det är Rådgivaren död, och den stora slakten tar sin början. Hela Canudos sprängs, ingen sten lämnas orörd, gamarna och råttorna tar över.
Det är, som i alla stora historiska romaner, möjligt att föra fram handlingen till modernare tider, som t.ex. nazisternas utplåning av ghettot i Warszawa, och låta dåtid spegla nuet. Ytterligare en tidigare nobelpristagare, Eyvind Johnson, var en lika stor mästare i att tillämpa formeln ”Då som nu” i sina historiska rekonstruktioner.
En av Vargas Llosas huvudpersoner, den baron som äger stora delar av den mark där rebellerna slår sig ner och bildar sin kommun och vars lantegendom bränns ner av dem, kommenterar det politiska skeendet bakom upptrappningen. Han känner inte längre igen sig. Hans diplomatiska bana utspelade sig i en tid då förhandlingar gav resultat, en tid som inte styrdes av våld och hot.
Också där är förstås samtidsparallellerna tydliga. Baronen talar med ett av de få vittnen som lyckats överleva Canudos undergång, en patetisk journalist som full av beundran för generalen följt med på fälttåget och upplevt belägringen inifrån den dödsdömda staden.
”Folk glömmer redan Canudos, sade den närsynte reportern med en röst som lät som ett ihåligt eko.” Baronen håller med honom: ”Vi gör bäst i att glömma den. Det var en olycklig episod, förvirrad, oklar, den tjänade ingenting till. Historien måste redovisa en mening, peka på erfarenheter.” Journalisten har fått sina glasögon söndertrampade och har bara dimmigt kunnat bevittna striderna men är trots det knappast mindre klarsynt än någon annan. Krigshändelserna tjänar inte till något. De som är inblandade saknar distans, för dem är allt ett virrvarr. För de efterlevande försvinner det hela i ett overkligt töcken, som ett av många krig vid världens ände.
Mot bakgrundsmyllret av figurer och händelser i ”historien” framträder en grupp individer med sammanvävda öden: journalisten och baronen, en politiserande tidningsutgivare, en kufisk frenolog, en kvinna som finns med i många mäns medvetande, några missfoster från en havererad cirkus, och inte minst de banditer som omvänt sig efter att ha kommit under Rådgivarens inflytande, ett tema som slås an redan i en inledande vers:
”O Anti-Christo nasceu
Para o Brasil governar
Mas ahi esrá O Conselheiro
Para delle nos livrar
(“Antikrist är kommen/ För att styra Brasiliens land/ Men vår frälsare Rådgivaren/ Hejdar den Ondes hand.”)
”La Guerra del Fin del Mundo” med sin slösande rikedom av människor och motiv och med en nästan bedövande detaljrikedom är inte MarioVargas Llosas mest lättillgängliga bok – men den är en av de stora romanerna.
Ivo Holmqvist
________________
Se en intervju med Vargas-Llosa här:
