Startsida » litteratur » Senaste

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Åke Malm BloggarDen 13 maj 2012
Av ÅKE MALM,

Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse.

I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i förlagsbranschen.

Men över alltihopa tornar sig - Henning Mankell. ”Den svenska deckarkungen. Mästaren i svensk noir” som presentatören kallade honom, höll hov redan första dagen. En sprängfylld ”Sala Gialla”, vilket betyder bortåt 1500 personer lyssnade andäktigt till Mankell som berättade om sitt författarskap, sina mödor och sina tankar om Europa, Afrika, italienska rättssamhället och om sin mor.

Han är en skicklig estradör, Mankell. Börjar med att berömma den verkligt skickliga tolken, otroligt snabb och precis. Han linkar på katastrofens rand när han börjar förklara vad Medea handlar om. Medea, inför en publik som är uppvuxen med den klassiska världen. Men han tar sig elegant vidare när han förklarar att man redan då, för runt 2500 år sedan, väl visste vad en deckare var för något.

Eller ”giallo” som man säger i värdlandet. Giallo betyder gul och namnet uppstod sedan förlaget Mondadori 1920 startade en pocketserie med deckare, främst från USA. Böckerna i serien hade gula ryggar och det blev allt vanligare att folk när de kom till tidningskioskerna bara bad att få ”en gul”. Sedan bet sig ordet fast. Idag används ”giallo” dagligen och stundligen för allt som kan ha med det kriminella att göra. ”Polisen undersöker xxx. Det är giallo”, kan det heta i tidningarna.

Nåväl, Henning Mankell anser att genren är klart missförstådd. ”Om John Le Carre’ hade fötts 30 år senare hade han fått Nobelpriset”. Det är litteraturkritikerna som inte fattat det här. De kan inte sitt yrke, säger han djärvt. Följaktligen placerar lokaltidningen, mäktiga La Stampa, en notis på 10 rader i slutet av en hel kolonn. Man måste akta sig för att trampa på ömtåliga tår i Italien.

Vad han själv är intresserad av är det motsägelsefulla i det mänskliga. Han skulle aldrig skriva en story där allt var svart och vitt. Kommissarie Wallander är ingen snarfager person och absolut ingen James Bond-typ. ”Tänk er själva en James Bond som har problem med diabetes!”.

Förresten, att Wallander fick diabetes var en god läkarväns förtjänst. På en fråga om vilken sjukdom Wallander borde drabbas av, förklarade den kvinnliga läkaren diabetes förstås. "Det får nästan alla förr eller senare.”

Och så var det frågan om demokratin. Grunden för en fungerande demokrati är det rättsliga systemet, påpekade Wallander, förlåt Mankell. Det har alltid förundrat honom att Italien inte lyckas komma till rätta med sina långt utdragna rättgångar. Att inte korruptionen sätts under kontroll. Några frågor som bloggens läsare känner väl till.

”Men trots allt har Europa fantastiska förtjänster. Vi har kommit långt och folket vill att vi skall komma ännu längre. Det finns mycket att rätta till men mycket att vara stolta över som européer”.

Afrika – alla känner väl till Mankells engagemang. Problemen är enorma men de flesta stammar från kolonialismen. Det är mycket europeerna kan göra för att rätta till de fruktansvärda misstag som begicks under det europeiska förtrycket i Afrika. ”Men om jag lyckades göra en deal med Vår Herre om att få komma tillbaka om 50 år är jag säker på att Mocambique kommer att vara en välstående stat”.

I Afrika har han mött sin största läsupplevelse någonsin. I en AIDS-drabbad by i Uganda, där hela föräldragenerationen har gått bort och där bara gamla och barn finns kvar, uppstår ett stort problem. Vem skall ge barnen deras rötter, föräldrarnas sagor och folkets traditioner? En liten flicka kom fram till honom och räckte över ett pappersark, vikt flera gångar. Den svenske besökaren öppnade det och där inne låg en pressad blå fjäril. ”Min mamma älskade blå fjärilar”, förklarade flickan.

- Den vackraste bok jag läst, förklarade Henning Mankell under en storm av applåder.

Så får publiken en anekdot: På stranden i Maputo kom en 15-åring fram till honom och undrade. När en pojke och en flicka kysser varandra – vem av dem skall blunda? Henning mumlade något till svar men var medveten om att pojken inte skulle bli nöjd med svaret. Sedan fick han veta att i det området var det inte vanligt att man kysste varandra alls. Så pojken ville bara ha en enkel, teknisk förklaring. "Som om hur kopplingen fungerar när man skall köra bil”.

Det gäller att ta läsarna på allar...

I nästa blogg kommer mer information från Il salone del libro.

Die Herrlichkeit des Lebens
Michael Kumpfmüller

TyskaDen 6 maj 2012 | 1 kommentar
Av SVEN-ERIC LIEDMAN
Många författare varierar samma tema från bok till bok. Michael Kumpfmüller hör inte till dem. Man vet inte var han ska dyka upp i nästa roman. Den nu 50-årige författaren slog igenom för ungefär tio år sen med Hampels Fluchten som gav en ny vinkel åt väst-öst-problemen före Murens fall. Hampel, kvinnokarl och sängförsäljare, flyr från väst till öst för att slippa sina skulder men fortsätter samma slags osedliga liv på andra sidan gränsen. Dock, i DDR gör han därtill karriär som angivare åt Stasi. De följande romanerna tar upp helt andra teman, och år 2011 gav Kumpfmüller ut en oändligt vacker, vemodig och hoppfull berättelse om Franz Kafkas sista år i livet, Die Herrlichkeit des Lebens (Köln: Kiepenheuer & Witsch). Den handlar om den korta tid då Kafka tack vare sin sjukdom nästan helt befrias från familjens förlamande grepp och i stället upplever en reservationslös kärlek med den unga Dora Diamant.
Läs mer...

Sand
Wolfgang Herrndorf

TyskaDen 6 maj 2012
Av MARGARETA FLYGT
Förra årets tyska litterära överraskning var Wolfgang Herrndorfs roman Tschick. I år vann hans nya roman Sand Leipzigs bokmässas romanpris. Om Tschick beskrev det goda i människan, visas människans mörkare sidor i Sand, men komiken är densamma.

Herrndorfs roman utspelar sig i nordafrikanska öknen samtidigt som attentaten ägde rum i Münchens olympiaby 1972. Hela romanen är en samling av misslyckanden och knäppskallar. En man med amnesi ska skaffa fram en mina, en ung vacker amerikanska och två bedagade, trötta kriminalare ska reda ut fyra mord.
Läs mer...

Ist das Kafka? 99 Fundstücke
Reiner Stach

TyskaDen 6 maj 2012
Av RICHARD SWARTZ
Reiner Stach är en av de främsta Kafka-forskarna ur den yngre tyska generationen, redan välbekant genom en voluminös och ytterst detaljerad biografi som kanske imponerar mer genom utgrävda fakta än nya och originella analyser.

Den här blygsamma, men synnerligen läsvärda samlingen av mer eller mindre obekanta Kafka-texter, kan väl betraktas som passbitar som blivit kvar på Stachs skrivbord utan att få plats i den stora biografin, men alltför viktiga för att hamna i papperskorgen.
Läs mer...

Dépasser Darwin
Didier Raoult

FranskaDen 6 maj 2012
Av RUTH LÖTMARKER
Ingen människa behöver någonsin känna sig ensam för varje människa är begåvad med ett rikt inre liv. Så spetsfundigt uttrycker sig den franske professorn i mikrobiologi, Didier Raoult, verksam vid ett forskningscentrum i Marseille. Han tänker då varken på våra andliga eller kulturella intressen utan på det faktum att var och av våra celler inhyser åtminstone hundra bakterier och tusen virus. Dessa mikrober gör varje individ till ett vandrande ekosystem.

Läs mer...

The Hanging Garden
Om Patrick White

EssäerDen 6 maj 2012
Av IVO HOLMQVIST
När den drygt sextioårige Patrick White fick Nobelpriset 1973 var det för ”en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”. Redan före honom hade stora epiker sammanfattat särarten down under, som Xavier Herbert i ”Capricornia” 1940, och tio år tidigare Henry Handel Richardson i ”The Fortunes of Richard Mahony” (bakom det manliga författarnamnet fanns Ethel Richardson, flera gånger föreslagen till Nobelpriset). En av delarna i hennes romantrilogi om en europeisk invandrares undergång kallades ”Australia Felix”. Det lyckliga Australien, en sådan ironisk boktitel hade Patrick White säkert själv gärna använt. Hans inställning till hemlandet var kluven, som framgår av självbiografin ”Flaws in the Glass”.
Läs mer...

Losing it
William Ian Miller

EngelskaDen 2 maj 2012
Av LARS LÖNNROTH
Till den intellektuelle pensionärens värsta men sällan erkända plågor hör den förljugna idyllisering man utsätts för av välmenande yngre medmänniskor. Efter ett hetsigt arbetsliv med ständiga konflikter förväntas man plötsligt ha blivit en mysig och jättegullig farbror eller tant som bär sina år med lätthet, aldrig bråkar eller säger emot, ägnar sin tid åt barnbarnen eller någon harmlös hobby, uppträder med stillsam värdighet och framstår för omgivningen som ett mönster av mild visdom och resignation. Tills det blir dags att forslas till ett hem för dementa och därifrån vidare till kyrkogården.
Läs mer...

Au plaisir des lecteurs

EssäerDen 2 april 2012

Av LENA KÅRELAND
Litteraturens plats i samhället har diskuterats livligt under senare år i Sverige. Framförallt har skönlitteraturens roll i skolan varit under debatt. Många undersökningar tyder på att intresset för läsning har minskat både bland äldre och yngre. Också i Frankrike talar man om litteraturens kris, vilket även innebär en kris för humaniora i allmänhet.

Författaren och professorn i fransk litteratur Hélène Merlin-Kajman konstaterar i en artikel med rubriken ”Au plaisir des lecteurs” (Till läsarnas nöje”) i Le Mondes litteraturbilaga (23 mars 2012) att litteraturen inte längre intar någon central plats vare sig i Frankrike eller övriga Europa. Eliterna i det Läs mer...

Om olika slags prosa

EssäerDen 2 april 2012
Av ULF ERIKSSON
Uttrycket ”prosa” tycks oss så entydigt att vi uttalar ordet utan att ofta fundera över hur dess historiska betydelse har förändrats i takt med användningssammanhanget. Man glömmer lätt att en gång i tiden härskade den klassiska poetiken, där alla de högre genrerna var på vers: lyrik, ode, idyll, satir, elegi, pastoral, epos och flera andra.

Under slutet av 1600-talet började dessa etablerade versgenrer översättas till prosa, framför allt epos, idyll och ode. Denna prosaisering av vissa genrer ledde till en förskjutning av versdiktningen mot det lyriska registret: melodi, röst, subjektivitet och kontemplativ innerlighet i fokuseringen av existentiella erfarenhetsformer som ändlighet, minne och längtan.
Läs mer...

Dager i stillhetens historie
Merethe Lindstrøm

Nordiska språkDen 2 april 2012
Av TOMAS FORSER
Hon var för några år sedan nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Gjestene. Nyss fick hon det för romanen Dager i stillhetens historie (Aschehoug). För den tilldelades Merethe Lindstrøm tidigare i år också det norska "Kritikerprisen". Några av de senaste årens mest uppmärksammade nordiska litterära verk är genrehybrider; essäistiska, fiktivt självbiografiska, rättfärdighetsredogörelser, naken bikt och andra bekännelser. Dager i stillhetens historie är inget av Läs mer...

Självbedrägeri och brist på fantasi
Om Friedrich Dürrenmatt

TyskaDen 1 april 2012 | 3 kommentarer
Av MARIANNE JEFFMAR
Det händer att jag får frågan vilken kriminalförfattare jag sätter högst. Mitt svar brukar bli Friedrich Dürrenmatt. Vem är det? blir oftast motfrågan. Inte ens för den som sett den högintressanta filmen ”Löftet”, filmad av Sean Penn och med Jack Nicholson i rollen som den maniske kriminalkommissarien, går det upp ett ljus. Filmen, som visats flera gånger i svensk TV, bygger på Dürrenmatts roman ”Das Versprechen”, (svensk titel ”Kommissariens löfte”), men det upplyser inte TV-tablån om.
Läs mer...

Oscar Parland hundra år

Bloggar Ivo HolmqvistDen 28 mars 2012
Av IVO HOLMQVIST

Så här kunde sysslolösa medlemmar av den tsarryska aristokratin te sig när de i stället för Sankt Petersburgs salonger fick hålla till godo med en enkel badort i Karelen:

”Några vandrade sprättigt fram och tillbaka på järnvägsperrongen iklädda syrenfärgade sockor och söndriga halmhattar, svängande sina eleganta spatserkäppar… Då de upptäckte oss – vi såg tydligen främmande ut och väckte deras uppmärksamhet – kunde någon av herrarna dra fram sin monokel som var fäst med en snodd, klämma fast den i ögat och fixera oss en stund.”

Det avskräckte inte gossarna Parland som hörde till en mångspråkig familj där tyska och ryska, finska och svenska blandades till ett funktionellt vardagsspråk. Tre av fyra bröder blev författare. Henry, som var född 1908 och äldst, blev ett stjärnskott på den tidiga finlandssvenska modernismens himmel men dog i scharlakansfeber redan 1930. Ralf blev den mest produktive i skaran, han beskrev bland mycket annat sina bisarra onklar. Och så Oscar som minns vilket intryck de vinddrivna ryska adelsmännen gjorde, på stränderna i östra Finland.

Det gör han i det långa slutavsnittet i ”Kunskap och inlevelse” som kom på Helsingforsförlaget Holger Schildt för tjugo år sedan, en essäsamling som kom lagom till hans åttioårsdag. De sidorna kunde läsas som en icke-fiktiv fortsättning på hans båda romaner ”Den förtrollade vägen” (1953, ny upplaga 1987) och ”Tjurens år” (1962, ny upplaga 1988), om den lille Rikki, hans originella storfamilj i den väldiga trävillan nära Viborg och hans självskapade monstervärld. Böckerna låg till grund för en sevärd tv-serie för en hel del år sedan där barnets perspektiv fick bestämma, inte den vuxnes. Den synvinkeln fanns redan i förlagan.

En tredje del var planerad men inte färdigskriven när Oscar Parland dog i Helsingfors 1997 (han var född i Kiev åttiofem år tidigare). ”Spegelgossen” gavs ut postumt 2001, redigerad av Monica och Oliver Parland.

Som skönlitterär författare var Oscar Parland inte riktigt lika produktiv som sin yngre bror Ralf, och hans böcker kom med långa mellanrum – han hade debuterat med den Thomas Mannska familjeromanen ”Förvandlingar” just efter kriget. Inte heller var han någon odrägligt tvär- och självsäker memoarförfattare, det framgår redan av essäsamlingens inledande citat från André Gide:

”Tro på dem, som söker sanningen, tvivla på dem, som funnit den.”

(André Gide hörde liksom Richard Wright, Ignazio Silone, Stephen Spender och Arthur Koestler till den flock vänsterintellektuella avfällingar som gjorde upp med kommunismen i ”The God that Failed, a Confession” som blev mycket läst och ivrigt debatterad när den kom 1949).

Att Oscar Parland inte skrev mer hängde samman med hans verksamhet som strängt upptagen psykiater och djuppsykolog. ”Ty skall man dra sig fram i Finland måste man ha en av samhället premierad funktion och läkaryrket är att föredra framom mycket annat.” Man tror gärna att han dessutom vägde sina ord särskilt noga innan han släppte dem ifrån sig, hans eftersinnande essäer är en alltigenom sympatisk läsning. I kapitlet ”Den dekorativa stiliseringen och de mentalsjukas konst” drog han nytta av sina år som överläkare vid Nickbys sjukhus när han tolkade sjukdomskonst, särskilt schizofrena patienters skräck för tomrummet, deras horror vacui.

Två gestalter framför andra står i centrum i boken. Den ene är storebror Henry som misskötte sina juridikstudier och hellre svirade i tjugotalets Helsingfors samman med Gunnar Björling, till föräldrarnas förargelse. Av en ren sinkadus räddades han över till ett mera inrutat borgerligt liv. Hans morbor hade lägligt blivit professor i Kaunas i Litauen. Det svarta fåret sändes dit och fick tjänst som sekreterare på svenska ambassaden där. Och han fick fart på sitt skrivande, även om hans essäer om modernismen inte mötte Björlings fulla gillande.

En hel del sägs om Henry Parlands i förtid avbrutna författarskap, framför allt utreds förbindelserna med ryska formalister. Han var mycket tidigt ute när han mot slutet av tjugotalet i Hufvudstadsbladet presenterade Majakovskij och teatermannen Meyerhold. Hans intresse för filmens semiotik, med bland andra Eisenstein som åskådningsexempel, blev visserligen bara en stormsvala. Men det verkar troligt att filmvetenskapen skulle ha trampat ur sina barnskor mycket tidigare om denne briljante analytiker fått leva.

Den andra huvudpersonen är den charmerande onkel Tutti, morbor Vasilius Sesemann, han som blev filosofiprofessor i Kaunas, efter att i sin ungdom ha insupit fenomenologin i Tyskland direkt hos Edmund Husserl i Freiburg. Han rätade alltså vägen för systersonen Henry och satte de viktiga böckerna i händerna på honom.

Under Stalins terror angavs han anonymt - hans utrikes förbindelser ansågs suspekta och hans renlärighet vad gäller marxismen och leninismen ifrågasattes. 1950 deporterades han till ett arbetsläger i Sibirien, 66 år gammal. Han högg skog och sökte övervintra i kretsen av andra fördrivna intellektuella. Så kom tövädret efter Stalins död och efter sex år hade han kommit tillbaka till familjen. Mirakulöst nog fick han tillbaka sin professur och hann avlida innan nästa istid satte in efter Chrustjovs fall.

Om honom och hans kunskapsteori handlar två stora kapitel, som särskiljandet mellan ett objektivt vetande (Erkenntnis) och ett icke-föremålsmässigt (Wissen), om intuition och inlevelse. Oscar Parland satte in detta teoribygge i ett större sammanhang av fenomenologi och psykoanalys, semiotik och hermeneutik.

I slutkapitlet som ibland påminner om Nabobovs ryska memoarer ”Speak, Memory” lever sig Parland in i barndomens somrar på karelska näset, i en virvel av språk och fantasier. Och på typiskt finlandssvenskt vis håller han noga reda på alla yviga släktförgreningar: ”En annan intressant person som vann berömmelse först efter sin död var vår pappas kusinbarn och Henrys syssling på kvinnolinjen, vår pappas fasters dotterson…” Men paradiset tog slut, Henry dog, och mamma blev ohjälpligt sinnessjuk.

”Oscar Parland, som ofta hade ett varmt och vänligt leende på läpparna, föreföll rentav barnsligt uppriktig och anspråkslös” skriver Aura Korppi-Tommola i sin uppskattande artikel om honom i den just utkomna fjärde och avslutande delen av ”Biografiskt lexikon för Finland” (därmed är detta imponerande storverk fört i hamn) och nämner också att han var en duktig amatörpianist som ibland framförde egna kompositioner och att han i ungdomen hade övervägt att bli bildkonstnär – han var uppenbarligen mångsidigt begåvad.

Den 20 april, på hundraårsdagen av hans födelse, ordnar Svenska Litteratursällskapet i Finland ett endagsseminarium om ”författaren, läkaren, semiotikern och renässansmänniskan Oscar Parlands livsverk”. Clas Zilliacus inleder, sedan följer fem föredrag, av Milena och Oliver Parland, Per Stam, Eero Tarasti och Janne Nyström (Riddaregatan 5 i Helsingfors, kl. 13-17).

Nazismens koloniala rötter
David Olusoga & Casper W. Erichsen
The Kaiser’s Holocaust. Germany’s Forgotten Genocide and the Colonial Roots of Nazism

EssäerDen 18 mars 2012 | 2 kommentarer
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Ibland när man tänker på den tyska nazismen och Hitlerregimens massmord på judar, slaver, romer etc. låser sig hjärnan och man frågar sig, i intellektuell vanmakt och känslomässig förtvivlan: hur var någonting sådant över huvud taget möjligt? hur kunde ett folk som framfött några av vår europeiska kulturs främsta tonsättare och författare sluta upp bakom en politisk rörelse med en så bottenlöst ond och fasansfull ideologi?

Vi har ju också under efterkrigstiden matats med böcker och filmer som framställer nazismen som ett Läs mer...

Italienska ord – Paccata

Åke Malm BloggarDen 18 mars 2012
Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 


Mittelreich
Joseph Bierbichler

TyskaDen 18 mars 2012
Av MARGARETA FLYGT
Hur många familjeromaner som utspelar sig i Tyskland under mellankrigstiden har det inte skrivits?

Skådespelaren Joseph Bierbichler beskriver i sin romandebut restaurangägarfamiljen vid sjön Starnberg söder om München - men jag har aldrig läst något liknande. Nationens historia blir familjens – det är inget ovanligt – men den styrka med vilken författaren beskriver tre generationer påminner mer om en yxas kraft och förödelse än om en pennas möjligheter.

En vanlig familj är en familj med hemligheter, så också här: en hermafrodit, ouppfyllda Läs mer...

La luz es más antigua que el amor
Ricardo Menéndez Salmón

SpanskaDen 18 mars 2012
Av ULF ERIKSSON
Den i någon mening genreöverskridande prosan tycks få allt fler utövare.

I Spanien har den drygt fyrtioårige Menéndez Salmón nu efter en hyllad romantrilogi utgivit en mindre, kondenserad berättelse som också kan kallas essä, men lika gärna begrundan av en gåta.

Realhistoriska gestalter som konstnären Mark Rothko och Stalin uppträder vid sidan av fiktiva personer, vilka alla på olika sätt söker ett personligt svar på frågan om den estetiska upplevelsens sanning: dess ursprung i erfarenheten såväl som dess funktion i samtiden och effekter på framtiden.

Läs mer...

Kronoperna jubilerar

Bloggar Peter LandeliusDen 1 mars 2012
Av PETER LANDELIUS

I tisdags träffades ett sällskap kronoper på en bar i Madrid för att fira femtioårsminnet av ”Historias de cronopios y famas” (i utmärkt svensk översättning av Karin Sjöstrand: Kronoper & Famer, 1991).

Hur kronoper, famer och esperanser är beskaffade hörs ju på namnen. Julio Cortázars underbara bok kan inte rättvist beskrivas. Men så här slutar den:

”Det är nu en gång så att sköldpaddor är stora beundrare av snabbhet, vilket är naturligt. Esperanserna vet det, men de bryr sig inte. Famerna vet det, och de skämtar om det. Kronoperna vet det, och var gång de träffar en sköldpadda tar de fram asken med färgkritor och på sköldpaddans runda griffeltavla tecknar de en svala.”

Liksom sin läromästare Macedonio Fernández hör Cortázar till de få författare som fått ett eget adjektiv på spanska. I Solna fanns tack vare Paco Uriz en bar där kronoper bytte tankar. Kronoper i Malmö och Lund får trösta sig med att Cortázar var släkt med Fakiren.

Nästa år är det ”Hoppa hage” som fyller femtio. Då tänker jag skriva litet längre, för den är längre.

 


 


 

Herman Bang – född på Als, död i Utah

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 februari 2012
Av IVO HOLMQVIST

Om Ola Hansson, en av de skånska skalderna kring förra sekelskiftet, finns en uppgift som fascinerar: att han var född i Hönsinge men död i Turkiet. Det står kanske också inristat på den sten som rests till hans minne på Söderslätt. Han dog alltså långt bortom rustgården på skånska slätten, den som han från sin europeiska exil skildrade i ”Vägen hem”. Men hans samtida danske kollega Herman Bang slår lätt det rekordet, åtminstone vad gäller geografiskt avstånd. Han var född i Asserballe på ön Als men dog på tåget mellan Chicago och Kalifornien, nära Ogden i Utah.

Det gjorde han för i dagarna hundra år sedan, några månader före den åtta år äldre Strindberg i Stockholm. I Berlingske Tidende slår Sven Hakon Rossel nu ett slag för honom med anledning av detta jubileum, under den lätt anklagande rubriken ”Herman Bang burde være et verdensnavn”. Han tycker att det är på tiden att Bang uppmärksammas internationellt, och föreslår att man börjar med ett ordentligt symposium kring honom på något danskt universitet (själv var Rossel länge verksam vid det i Wien).

Han påminner om att Bang upplevde en boom i DDR där man läste honom som socialrealist (fast då måste man nog ha haft skygglappar eller i varje fall rosafärgade glasögon) och att för trettio år sedan en samlingsupplaga på tre band kom i Förbundsrepubliken. ”Derimod er han sørgeligt ukendt i andre sprogområder” påstår Rossel och efterlyser en engelsk, spansk och fransk översättning av hans huvudverk, ”det må være en national opgave”.

Att han, förutom i Tyskland, skulle vara okänd utanför Danmark är nog en sanning med viss modifikation, i alla fall vad gäller Sverige. Två utmärkta avhandlingar ägnades hans verk redan för många år sedan, först Jan Mogrens monografi 1957 om Bangs deterministiska roman ”Haabløse Slægter”, sedan Torbjörn Nilssons stilstudie ”Impressionisten Herman Bang” 1965. Och så sent som för tre år sedan kom Axel Lindéns avhandling ”Förnimmelser – en fenomenologisk analys av Herman Bangs författarskap”. Man får hoppas att den var mera lyckad än hans försvenskning av Bangs roman ”Ludvigsbakke” några år tidigare.

Den var så behäftad med språkliga missuppfattningar, fel och grodor att den föranledde Knut Ahnlund till en veritabel bredsida i en understreckare i Svenska Dagbladet där han jämförde med den unge David Sprengels långt tidigare klavertramp vad gäller översättningar från danskan, det som häcklades i Beyron Carlssons klassiska kåseri ”Den skinnsjuke greven". Ahnlund skrev för övrigt en intressant essä (i ”Diktarliv i Norden”, 1981) där han ställer Bang bredvid Henrik Pontoppidan som de kanske mest betydande danska författarna i den generationen (de var båda födda 1857).

Bangs ”Tine”, berättelsen om flickan som bevittnar katastrofen 1864 vid Dybbøl när preussiska trupper anföll och besegrade Fædrelandets försvarare, översattes av ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt. Och cirkushistorien ”De fire Djævle” blev både till svensk stumfilm och har i sen tid kommit i en vacker upplaga i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Dansösen Irene Holm i den sorgsna kortromanen som bär hennes namn - ett pålitligt antologistycke - hör till de många ”Stille Eksistenser” som befolkar Herman Bangs romaner och noveller.

Hon har en medsyster i Katinka Bai i ”Ved Vejen”, gift med stinsen i ett litet stationssamhälle, en Emma Bovary i danska provinsen som livet passerar förbi. Det är mycket vackert och mycket melankoliskt. När Max von Sydow översatte boken till film (den enda han regisserat) blev det ovanligt lyckat: ”Vid vägen” är ett impressionistiskt mästerverk i bild liksom ”Ved Vejen” är det i ord.

Att hävda att Herman Bang skulle vara sorgligt okänd i Sverige stämmer alltså inte alls – vilket inte hindrar att mycket mer gärna kunde få komma på svenska, som ett brett urval av hans tidningsskriverier.

De sex banden av hans ”Værker i Mindeudgave” som Peter Nansen gav ut bara några månader efter hans död inleds med denna deklaration: ”Af hans Journalistik har vi intet medtaget, thi han vidste, at Bladartikler, hvor kunstneriske de end er udarbejdede, hører Døgnet til.”

Men också det är en Sandhed med Modification – Herman Bang var en av sin samtids främsta journalister. Om man vill veta mer om denne dandy som var illa tåld av många i Köpenhamn (inte bara för sin homosexualitets skull) och hans hektiska liv fram till blodstörtningen på tåget i amerikanska mellanvästern den 29 januari 1912 kan man läsa Dorrit Willumsens fina roman ”Bang” (för vilken hon fick Nordiska rådets litteraturpris 1997).

Mannen som hängdes på ett kommatecken

EssäerDen 14 november 2011 | 2 kommentarer

Denna essä tillägnas professor emeritus Jan Svartvik, Lund
Av LARS LINDVALL
Bakbunden och med förbundna ögon står han under galgen. Bödeln, den kortvuxne John Ellis, till yrket frisör, ber honom tyst böja ner huvudet. Och den dödsdömde känner snaran läggas om sin hals. Han hann höra en sista viskning från Mr. Ellis: ’Om ni håller andan, går det fortare, sir.’ Han lydde honom. Så avslutar nobelpristagaren Mario Vargas Llosa sin roman El sueño del celta (Keltens dröm) från 2010. Den handlar om Roger Casement, avrättad genom hängning för högförräderi i Pentonville Prison den tredje augusti 1916. John Ellis, som senare skulle begå självmord, skrev i sina minnen att ingen av dem han haft att avrätta visat större sinnesnärvaro inför döden än Roger Casement.
Läs mer...

Rebecca West

EssäerDen 14 november 2011 | 1 kommentar
Av IVO HOLMQVIST
Efter det myckna symboliska talet om spökande vita hästar går den unga Rebekka West, i slutscenen i Ibsens skådespel ”Rosmersholm”, rakryggat och modigt i döden samman med Rosmer. Kvar finns bara hushållerskan att bevittna hur forsen tar dem. Den scenen gjorde säkert ett varaktigt intryck på en ung irländska några år in på 1900-talet. Cicely Isabel Fairfield var född på Irland 1892. När hon var tio dog fadern-officeren, och man flyttade till Edinburgh, kanske var det där hon såg Ibsen-pjäsen. När hon tjugo år gammal kastade sig ut i journalistiken hade hon i alla fall funnit den pseudonym som hon skulle göra känd: Rebecca West. Hon avled i mars 1983, alltså drygt nittio år gammal.
Läs mer...

Fritz J. Raddatz – Tagebücher 1982 – 2001

TyskaDen 14 november 2011
Av RICHARD SWARTZ
Vem som är det tyska kulturlivets viktigaste hovnarr och enfant terrible, Rolf Hochhuth eller Fritz J. Raddatz, kan vara hugget som stucket – men klart är att den senare är den roligare och satiriskt mer begåvade.

Det är nu slutgiltigt bevisat genom denna tegelsten på nära 1000 sidor, dagböcker som kan läsas som ett slags “Hänt i veckan” över alla som mot slutet av förra seklet hörde till den tyska Läs mer...

Willkommen in Wilmersdorf

Bloggar Margareta ZetterströmDen 14 november 2011 | 3 kommentarer


Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Om någon frågade mig vad som är allra mest typiskt för Berlin skulle jag utan tvekan svara: koloniträdgårdarna. Aldrig har jag någon annanstans sett så många inhägnade koloniområden breda ut sig, kvarter efter kvarter, hypervälskötta småträdgårdar med fruktträd, bärbuskar, blomrabatter och grönsaksland, omväxlande med totalt igenväxta tomter med trästugor som, likt små förfallna törnrosaslott, verkar ha stått övergivna åtminstone sedan kriget.

Och det bästa av allt: grindarna är inte låsta. Man kan promenera rakt igenom dessa koloniområden, på smala stenbelagda gångar som heter sådant som Tulpanvägen, Nejliksvägen, Körsbärsvägen, Plommonvägen etc. Inte in på varje enskild tomt, naturligtvis, men mellan de olika kolonitomterna. Fantastiska promenader, speciellt nu på hösten när sommarens sista rosor och dahlior böjer sig mot marken och löven bildar prasslande mattor under fötterna.

Att jag fastnat just för Berlins koloniträdgårdar sammanhänger delvis med att jag, under mina vistelser i staden, aldrig bott i de centrala delarna utan alltid i lite mer perifera områden. Oftast i stadsdelen Wilmersdorf i sydvästra Berlin, men också någon gång i de östra ytterområdena, typ Adlershof.

Samtidigt är det ett obestridligt faktum att dessa koloniträdgårdar inte är någon liten pittoresk och betydelselös företeelse. Nej, de har under 1900-talet spelat en viktig roll i stadens historia. Under krig, nödår och avspärrning har de gett möjlighet både till extra livsmedelstillskott (potatis, frukt och grönsaker) och skydd undan politisk förföljelse. Att gömma sig i kolonistugor var, speciellt under naziregimen, ett ofta beprövat sätt att, åtminstone för en tid, hålla sig undan bödlarnas polisögon. Men vintertid var det förstås ganska så knepigt, eftersom dessa småstugor saknade elektricitet och värme.

Skådespelaren Michael Degen berättar i sin självbiografiska och verklighetsbaserade bok Nicht alle waren Mörder (på svenska Alla var inte mördare, 2008) om hur han och hans judiska mamma, helt mirakulöst, överlevde Förintelsen genom att — med goda vänners och okända välgörares hjälp — hålla sig gömda i huvudstaden Berlin, i olika lägenheter och villor men också en period i en kolonistuga.

Jag tänker ofta på sådana människoöden när jag denna höst promenerar omkring i koloniområdena i stadsdelen Wilmersdorf. Och jag inser också att dessa gröna lungor måste ha spelat en viktig roll efter kriget, i det delade Berlin, där den västra stadshalvan låg där som en liten avspärrad ö mitt i DDR-land.

Rätt vad det är brister jag också ut i skratt. Det finns nämligen en kolonistuga som skiljer sig från alla de övriga. Där huserar personer som uppenbart gillar trädgårdstomtar — men i form av djur. Och där finns, bland alla de andra miniatyrdjuren (harar, rådjur, storkar, kossor, höns m.m.), ett alldeles obetalbart vildsvin som grymtar dovt var gång man går förbi. Men bara i fullt dagsljus, inte när det börjat skymma. Det måste vara något slags solstyrd sensor som känner av förbipasserande. Men effekten är likadan varje gång, en grymtande hälsning som enklast besvaras med ett ”Guten Tag, schönes Wildschwein!”.



Litteraturkritikern Jens Christian Brandt skrev i Sydsvenskan för ett tiotal år sedan om hur
Berlins olika stadsdelar under mellankrigstiden skildrats av olika författare. Det var, skrev han, ”som kapplöpningen till Sydpolen”, där ”varje lyktstolpe, varje spårvagnshållplats i staden” mutades in. Den enda stadsdel som aldrig fick någon litterär upphöjelse var Wilmersdorf, ”den sista outforskade zonen: en grå kvadrat i Berlins sydvästra hörn”. De tyska författarna fann helt enkelt, enligt Brandt, inte någonting där som tycktes värt att gestalta, bara ”gator utan gatuliv” och ”några parker vars gräsmattor inte får beträdas”.

Kanske har Brandt rätt. Här fanns då (liksom nu) inget upphetsande nattliv. Heller inga utpräglade arbetarkvarter med politiskt medveten arbetarklass och proletär kultur. Ändå bodde här tidvis många stora andar i tyskt kulturliv, däribland Georg Grosz, Egon Erwin Kisch, Heinrich Mann och Anna Seghers. Men de hade troligen, som tiderna var, annat att tänka på än att skildra denna välartade, ja närmast idylliska, stadsdel.

Wilmersdorf var nämligen, alltifrån 1900-talets början, en stadsdel för bättre bemedlade borgare, ”övre medelklass” som det brukar heta, eller rentav ”Grossbürger”. Här fanns också en stor judisk befolkning som, vid Hitlers Machtübernahme, utgjorde cirka tretton procent av invånarna. I gymnasieskolorna lär nästan en tredjedel av eleverna ha varit judiska ungdomar, och här fanns också fem judiska privatskolor. Samt en synagoga, på Prinzregentenstrasse, byggd 1929 men vandaliserad och förstörd i november 1938, under Kristallnatten.

I dag vittnar små metallklädda, kvadratiska stenar i gatubeläggningen, s.k. Stolpersteine, utanför vissa hus om att här bodde (”Hier wohnte”) den och den namngivna personen, född det och det året, fängslad, deporterad och mördad, exempelvis i Auschwitz. Stenarnas sidor är bara tio centimer, och det har diskuterats — inte minst i judiska kretsar — om det är rätt att de placeras så att förbipasserande inte kan låta bli att trampa på dem. Men dessa Stolpersteine, vars upphovsman är den tyske konstnären Gunter Demnig, har hur som helst vunnit genklang och det finns nu sådana i många städer, inte bara i Tyskland.

Fem minuters promenad från min (tillfälliga) bostad i Wilmersdorf ligger den kyrkogård där Marlene Dietrich är begravd. Eftersom denna kyrkogård ligger öster om Laubacher Strasse, som utgör gräns mot stadsdelen Schöneberg, kan jag alltså inte räkna in den bland Wilmersdorfs egna ”sevärdheter”. Men även om nu graven, strikt formellt, ligger i Schöneberg, den stadsdel för övrigt där Dietrich för hundratio år sedan såg dagens ljus, vill jag ändå nämna den bland mina promenadmål.

På gravstenen kan man läsa Theodor Körners ord i dikten Abschied vom Leben, Avsked från livet: Hier stehe ich an den Marken meiner Tage. Översatt till svenska någonting i stil med: Här står jag vid gränsen av mitt liv. Och praktiskt taget varje dag lägger människor nya färska blommor på denna Ehrengrab (hedersgrav), företrädesvis långskaftade röda eller gula rosor, ibland hela buketter.



Ja, Marlene är inte bortglömd. Och jag förmodar att en del av hennes popularitet beror på att hon faktiskt vägrade tjäna naziregimen, att hon sade nej till Goebbels’ frestande anbud och i stället avsade sig sitt tyska medborgarskap och blev en amerikansk medborgare som aktivt, med sin sång, understödde de allierades kamp mot Hitlertyskland.

Vem minns inte Lili Marleene? Eller den förföriska sången ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, som jag och mina tonåriga tjejkompisar brukade sjunga medan vi kråmade oss framför spegeln och försökte se ut som La Dietrich i filmen Blå ängeln.

Vilken skriftställare med självaktning vill ödsla sin talang på Wilmersdorf, frågade Jens Christian Brandt retoriskt i sin artikel i Sydsvenskan. Tja, svarar jag, men koloniträdgårdarna är likafullt väl värda ett besök. Och det är en mycket populär stadsdel att bo i, både i dag och när den planerades för hundra år sedan, en stadsdel för välbärgade medelklassyuppies som har råd att köpa sig de jättestora paradvåningar som finns här i de vackert jugendsmyckade stenhusen runt Rhüdesheimer Platz. Enda felet är att alla berlinare inte har samma möjlighet, att här liksom annorstädes råder djupa ekonomiska klyftor och sociala orättvisor.

I Wilmersdorf är påfallande många småbarnsfamiljer i rörelse på morgnarna och eftermiddagarna, på väg till och från dagis (Kita, som det heter på tyska, en förkortning för Kindertagesstätte). Ofta cyklandes, med hjälmar både på barnens och föräldrarnas huvuden. Här finns också misstänkt många italienska restauranger och ost- och pastabutiker, liksom bagerier och mataffärer med begrepp som ”biologisch”, ”natürlich”, ”Gesundheit” och ”Wohlbefinden” som lockande signalord. BioBackHaus är ett sådant typiskt affärsnamn, och jag kan svära på att i detta bageri finns extra dyrt och nyttigt surdegsbröd att köpa för de välbeställda och hälsomedvetna medelklassmänniskor som bor här.

Ja, vackert är det sannerligen i Wilmersdorf. Och stadsdelen har ingen som helst likhet med de officiella och storvulna kvarteren inne i centrum, alltså runt Museuminsel, Unter den Linden och Brandenburger Tor. För här är det koloniträdgårdarna som dominerar. Med eller utan grymtande vildsvin.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Rudolf Steiner på museum

Bloggar Margareta FlygtDen 25 oktober 2011 | 2 kommentarer
Av MARGARETA FLYGT

Jag minns antroposofer i Tyskland på 80-talet – när andra dansade disco höll de på med sin eurytmik. Deras barn lekte med pedagogiska träleksaker och alla verkade i det hela rätt världsfrånvända. På deras reklamskyltar till affärerna med ”rätt” varor var blonda, blåögda familjer avbildade – rätt lika de gamla nazibilderna av den ariska familjen.

Nu hyllas Rudolf Steiner i en utställning på Vitra Designmuseum i Weil am Rhein, ett tjusigt designmuseum.

Enligt deras utskick är Steiner en av förra århundradets mest inflytelserika omdanare och en inspirationskälla till Mondrian, Kandinsky och Beuys. Steiner ville inte bara reformera arkitekturen, utan ville skapa något för hela människan.

Vid invigningen talade den kände filosofen Peter Sloterdijk. Enligt honom var ”Rudolf Steiner oerhört viktig, för konst, och överhuvudtaget…” Steiner är enligt honom inte bara viktig som historisk person, utan även för framtiden.

Är detta 2011?

Jag sätter i halsen, för det är inte länge sedan jag läste citat av Rudolf Steiner själv:
”Låt oss se på de svarta i Afrika. Dessa svarta i Afrika har egenheten att de kan suga upp världsalltets ljus och värme. Detta ljus och denna värme kan inte bara passera genom dem, för en människa är ju ändå en människa, även om hon är svart. Det går inte genom kroppen utan stannar i huden och därför är den svart. … Därför är allt som har med kroppen och ämnesomsättning väl utvecklat hos negern. Han har mer lustar och instinkter.” Och så fortsätter det. Enligt honom är : ”Den vita rasen /.../ den framtida, den som skapar med hjärnan.” (citatet hämtat ur Vom Leben des Menschen und der Erde – Über das Wesen des Christentums, Dritter Vortrag Dornach 3 mars 1923

Det är inte svårt att hitta Steinercitat av denna kaliber. Som vi vet var Rudolf Steiner ingalunda ensam om dessa tankar – men att han blir hyllad än idag får mig att baxna.

Margherita Hack – La mia vita in bicicletta

ItalienskaDen 22 oktober 2011
Av ÅKE MALM
Det här är ingen stor bok. Inga omstörtande tankar förmedlas i den. Men La mia vita in bicicletta (Edicicloeditore) ger på sitt vis en bild av årtiondena som gick. Och hur den vanliga medborgaren kunde uppleva dem. Författarinnan heter Margherita Hack, 89, och är en av Italiens mest kända astronomer och astrofysiker. Hon är medias favorit när det gäller att få igång en diskussion om de stora frågorna och en medaljerad pedagog när det gäller att sprida kunskap i vetenskapliga frågor.
Läs mer...

Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

EssäerDen 20 oktober 2011
Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”
Läs mer...

En oavslutad filosofi
Merleau-Ponty efter 50 år

EssäerDen 3 oktober 2011
Av LOVISA HÅKANSSSON
För 50 år sedan avled oväntat den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, då 53 år gammal och mitt uppe i arbetet med vad som borde ha blivit hans viktigaste verk. Under läsningen av Descartes Dioptrik drabbades han av en hjärtattack och avbröts i ett arbete som han ägnat sig åt i 14 år. Det skulle ha blivit en slutgiltig uppgörelse med den cartesianska idealismen men resulterade istället i tusentals sidor opublicerade manuskript, av vilka en liten del har givits ut postumt under titeln Le visible et l’invisible.
Läs mer...

Våldets barn
Barndomsskildringar hos Saint-Exupéry och Mare Kandre

EssäerDen 3 oktober 2011
Av EVELINA JOHANSSON
Barnet, den lille pojken, gråter. En sådan hjärtskärande gråt som skulle få de flesta föräldrar att instinktivt lyfta upp sitt barn i famnen, omhulda det, för att på alla vis försöka att erbjuda trygghet och tröst. Men detta är inte vad som sker på denna perrong i Paris en kvav fredagsmorgon i juli där jag står och väntar på att ta linje 4 in till ett bibliotek beläget i Latinkvarteren. Istället uppmanas barnet, som vid det här laget – ömsom hulkande ömsom skrikande – ligger på den hårda cement som perronggolvet utgörs av, att resa sig upp genast då byxorna riskerar att förstöras och mamma för övrigt också är trött.
Läs mer...

Madman Bovary
Christophe Claro

FranskaDen 3 oktober 2011
Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

Hela Helle Helle

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 oktober 2011


Av IVO HOLMQVIST

För ett par år sedan skrev jag uppskattande på den här sidan om Helle Helles roman ”Ned til hundene” när den var nästan ny, i en kort serie om danska minimalister varav hon råkade bli den första.

Det är inte fullt tjugo år sedan hon debuterade knappt trettioårig, men hon har marscherat rask sedan dess. Nu har hennes första bok införlivats med Köpenhamns-förlaget Rosinantes Nyklassiker-serie, novellsamlingen ”Eksempler på liv” från 1993. Samtidigt sänder man i samma serie ut ett nytryck av hennes roman ”Hus og hjem” från 1999.

Just så hette en populär dansk veckotidning, fast det stavades visst Hus och Hjem, och den var nog mer av en Hemmets Journal eller Husmodern än Femina. Den gick hursomhelst utomordentligt bra under en lång följd av år – det vet jag eftersom min mors kusin var ekonomichef där, en man som alltid haft styr på tingene, också sedan detta ugeblad långt om länge fick läggas ner när yngre läsarskaror blev allt mindre husligt orienterade och intresserade.

Tre år före ”Hus og hjem” kom Helle Helles novellsamling ”Rester”, och för elva år sedan ännu en, ”Biler og dyr”. Men annars har hon skrivit idel romaner, ofta med välvalda titlar: ”Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand” (2002), ”Rødby-Puttgarden” (2005 – ja, huvudpersonen färjependlar mellan Danmark och Tyskland – om några år finns där en bro), ”Ned til hundene” (2008) som jag alltså gillade, och nu senast årets ”Dette burde skrives i nutid”. Mellan de båda senaste fick hon Per Olov Enquist-priset för sitt författarskap.

Att det var välförjänt kan man lätt konstatera nu när Rosinante skickat ut de båda nytrycken. ”Dermed er hele Helle Helles forfatterskab i handlen”, meddelar man stolt. Och det här handlar ”Hus og hjem” om, enligt samma förlagsreklam:

”Anne vender hjem til sin barndomsby i provinsen efter mange år i København.
Hun har købt hus sammen med kæresten Anders, som først ankommer senere.
Anne har tænkt sig at male og indrette huset, mens hun venter på ham, men hun kommer ikke rigtig nogen vegne. De to skoleveninder fra dengang modtager hende med glæde. Andre i byen har svært ved at huske hende eller hendes afdøde forældre. I nabohuset bor Jens, byens yngre, ugifte præst, og han tiltrækker sig Annes opmærksomhed på en måde, som ikke passer ind i hendes planer for den nærmeste fremtid.”


Jag har en märklig déjà-vu (eller déjà-lu) känsla av att jag läst just den historien även om jag inte kommer ihåg den ogifte prästens roll i sammanhanget. Fast kanske var det en bok av någon annan författare som lämnat Kongens By för det provinsiella livet på landet.

Sådana har det funnits många av: Tom Kristensen slog sig ner på Thurø söder om Fyn efter att ha rumlat runt i det inre av Köpenhamn (om man tillåter sig att läsa hans stora roman Hærværk som en självbiografi).

Frank Jaeger flyttade också han till en ö – Langeland – för att på slutet av sitt alltför korta liv hamna i Helsingør. I en festlig novell låter han en pilsk gubbe med kikare spana in en lättklädd donna på andra sidan Sundet. Det slutar snöpligt sedan hon sol- och vårat honom - men det är en annan historia...

_____________

- För den som vill läsa Helle Helle på svenska finns flera böcker översatta, bl.a. Rödby-Puttgarden och Hus och Hem Klicka här för att se ett urval av dem

Klaus Rifbjerg – årets klassiker 2011

Bloggar Ivo HolmqvistDen 19 september 2011
Av IVO HOLMQVIST

Den självmedvetne Horatius visste att han med sin diktning hade upprättat ett monument som var varaktigare än om det gjutits i koppar, ”exegi monumentum aere perennius”. Man kan undra hur bestående dagens litteratur kommer att bli, och hur den bäst ska bevaras.

Av det senaste numret av det alltid intressanta nyhetsbrevet från Håndskriftsafdelingen på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn får vi veta att Klaus Rifbjergs arbetspapper kommer att bli en av Det Kgl. Biblioteks mest omfattande manuskriptsamlingar. Dels har man köpt in mycket under årens lopp, dels har Rifbjerg donerat än mer.

Samlingen görs tillgänglig efter hand och allteftersom. Nu kan man själv bläddra i det spiralhäfte som han använde när dikterna i samlingen ”Mytologi” från 1970 kom till, utan att det alls sliter på de gulnade sidorna eftersom manuskriptet är utlagt på nätet. På ett uppslag finns dikten ”Sara Lidman er dum” som jag citerat från tidigare på Dixikon, här ”skrevet i hånden” som det så vackert heter på danska.

Man kan se att inte mycket ändrats från första utkast till den färdiga versionen i diktsamlingen med det vackra omslaget på ett dubbeldäckat flygplan:

”Hvorfor kan svenskerna ikke kun blive hjemme i det hele taget
vi kan ikke forstå hvad de siger…”


Fast den självironiska radens lillebrorskomplex gentemot broderfolket österut gällde varken då eller senare Klaus Rifbjerg. Han har alltid förstått svenskarna – hans morfar var en av dem.

Intressantast är att läsa det skrivmaskinsskrivna manuskriptet till ”Den kroniske uskyld”, hans genombrottsroman skriven 1957 och utgiven året därpå.

Där finns ett inledande kapitel som aldrig kom med i den tryckta versionen och som man hittills bara kunnat hitta i ”Omkring Den kroniske uskyld” från 1974,  en samling utläggningar och essäer redigerad av John Chr. Jörgensen och Erik Olesen som numera inte är alldeles lättöverkomlig. Inledningsraden är lite tövande: ”Jeg ved ærligt talt ikke, hvorfor jeg fortæller denne her historie, heller ikke fordi jeg har særlig lyst.”

Det är inte så svårt att förstå att denna defensiva spelöppning ströks, det hade varit en alltför tacksam språngbräda för negativa recensenter. Eller så låg hans inledning lite för tätt inpå den ännu slängigare och nonchalantare i en amerikansk roman som kom 1951, just när Rifbjerg hade avslutat sitt läsår som stipendiat på Princeton, och som han med stor sannolikhet läste redan då:

“If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth.”


För sju år sedan nyöversatte Rifbjerg för övrigt den boken till danska, J.D. Salingers ”The Catcher in the Rye”, som ”Griberen i rugen” (titeln på den norska översättningen är mera allittererande, ”Redderen i rugen”).

Klaus Rifbjerg som fyller åttio år den 15 december har just blivit vald till Årets klassiker, som den första nulevande författaren.

Den som har vägarna förbi det inre av Köpenhamn den 20 september kan passa på att gå inom Københavns Kommunes Hovedbibliotek på Krystalgade, granne med Synagogan. Klockan 17 låter sig Rifbjerg intervjuas där, varpå följer ett föredrag om honom som ”provokatør og samtidsfortolker” av Peter Stein Larsen från Aalborgs universitetscenter.

Sedan kommer fyra författare som alla fått Rifbjergs debutantpris till tals, bland dem Lars Bukdahl och Kirsten Hammann (han själv har hunnit få all världens priser och utmärkelser – kan man se fram emot ett Nobelpris till honom lagom till åttioårsdagen?). Klockan 19 ska det hela vara över: Tak for i aften!

Ivo Holmqvist

_________________

- Klicka här för att läsa mer om Rifbjerg och lyssna på ett utdrag från Den kroniske uskyld på Den store Danske
 

 

Vem dödade Dag Hammarskjöld?

EssäerDen 17 september 2011
Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits Läs mer...

Visión desde el fondo del mar
Rafael Argullol och jagets virvelström

EssäerDen 12 september 2011
Av ULF ERIKSSON
Efter en tids bekantskap med den mångkunnige författaren och filosofen Rafael Argullols nya jätteverk Visión desde el fondo del mar (”Syn från havsbottnen”, Acantilado, 2010) känns det som en kär förpliktelse att påminna om essäkonstens centrala betydelse för det litterära skapandet, både när det gäller essäformens frihetslöften och dess fordringar.Det finns redan en rik mytflora kring denna 1212 sidor långa bok, tryckt i december 2010 och enligt författaren själv frukten av sex års kontinuerligt skrivande för hand åtta till nio timmar om dagen.
Läs mer...

Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux?
Eric Marty

Essäer FranskaDen 4 september 2011 | 1 kommentar
Av LENA KÅRELAND
Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.

Läs mer...

Las experiencias del deseo. Eros y misos
Jesús Ferrero

SpanskaDen 4 september 2011
Av ULF ERIKSSON
Romanförfattaren Jesús Ferrero vann för några år sedan Anagramas prestigefyllda essäpris med sin originella bok om begärets betydelse.

Ferrero, som under studietiden i Paris följde bland annat Lacans, Lévi-Strauss, Foucaults, Deleuzes och Barthes seminarier, använder en enkel fyrställig modell.

Utifrån de grekiska begreppen eros och misos behandlar han vår kärlek till andra och till oss själva respektive vårt hat till andra och till oss själva.

Läs mer...

Tarabisco
Frédérick Tristan

FranskaDen 4 september 2011
Av NICLAS JOHANSSON
Frédérick Tristans nya bok, Tarabisco, handlar om gränsen mellan det egna och det andra och om följderna av att inte kunna upprätthålla gränserna.

Huvudpersonen, Lucien Calicot, håller på att förlora greppet – om verkligheten och om sig själv. Yttervärlden består endast av de fabriksarbetare som Lucien kan se från sitt köksfönster då de tar ett glas på baren mittemot. Inte heller den inre världen bevarar konturerna.

Läs mer...

Wasteland with Words. A Social History of Iceland
Sigurður Gylfi Magnússon

EngelskaDen 3 september 2011
Av TOMMY ANDERSSON
Massmedias rapportering från Island har på senare år varit intensiv: bankkriser och vulkanutbrott har dominerat bilden, men vad vet vi egentligen om detta vårt nordiska broderland? Det är inte alltid så lätt att finna nyutgivna verk om Island på andra språk än isländska, men med Wasteland with Words. A Social History of Iceland har mikrohistorikern Sigurður Gylfi Magnússon vid den fristående forskningsinstitutionen Reykjaviks akademi fyllt ett tomrum. I denna lärorika bok med poetisk titel behandlas Islands historia och samhällsutveckling från sjuttonhundratalet och framåt.

Läs mer...

William M. Adler
The Man Who Never Died

Bloggar Ivo HolmqvistDen 3 september 2011
Av IVO HOLMQVIST

Det har skrivits mycket om Joe Hill alltsedan han avrättades i statsfängelset i Salt Lake City 1915, för ett rånmord som han säkert var oskyldig till. Ture Nermans tidiga bok om honom är lite gles, det märks att han hade få fakta att gå efter. Den av amerikanen Gibbs M. Smith är desto bättre, och bäst är nog Ingvar Söderströms grundliga ”En sång kan inte arkebuseras”, tryckt i en andra omarbetad och utvidgad upplaga 2003 - åtminstone tills nu när William M. Adler har lyckats leta upp sensationella fakta som varit gömda och glömda i många år. Han redovisar dem i en bok vars undertitel säger vad den handlar om: ”The Life, Times and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon.”

Visst stämmer det både att Joe Hill lever vidare, och att han blev en ikon, i varje fall var han det så sent som långt in på 1970-talet. Ett kort porträtt av honom finns med i sista delen av John Dos Passos episka USA-trilogi från trettiotalet där en av huvudpersonerna är en socialistagitator i den organisation Joe Hill arbetade för, IWW, International Workers of the World, som konkurrerade med den mera pragmatiska AFL, American Federation of Labor. Och ”I dreamed I saw Joe Hill last night”, en ballad som skrevs 1936, har hållit sig kvar tack vare två av dem som tog upp den på sin repertoar, Pete Seeger och Joan Baez.

I Kerstin Ekmans roman ”Menedarna” från 1970 finns Joe Hill med även om det är en kompis till honom som står i centrum, och året därpå kom Bo Widerbergs film om honom, en ganska romantiserad historia. Den verklige Joe Hill var nog betydligt mera hårdför än filmens lycklige anarkist, spelad av Tommy Berggren. Episoden med den blonda farmardottern som så när får honom bofast är nog påhittad, men rekonstruktionen av händelserna som sedan följde – fängelse efter en summarisk rättegång och avrättning trots protester från president Wilson och andra - grundar sig på kända fakta.

Joe Hill, född i Gävle 1879 som Joel Hägglund, utvandrade till Amerika samman med sin äldre bror 1902, sedan föräldrarna gått bort. Där över amerikaniserade han sitt namn till Joseph Hillstrom men blev känd som Joe Hill när han började skriva satiriska och medryckande kampsånger för IWW. Han rörde sig över kontinenten, kom till Chicago och sedan till Kalifornien, drogs in i strejker och försökte få arbetarna att organisera sig. ”There is power in a union” är en parafras på en känd väckelsesång, liksom många andra av hans smittande och lättlärda visor. Så kom han till Utah sent på sommaren 1913, arbetade i en gruva och blev bekant med en annan amerikasvensk, Otto Appelquist.

Han umgicks också med en frånskild svenska som han känt redan i Gävle, Maria Johansson. När en butiksägare rånades i Salt Lake City den 10 januari 1914 tog man fast Joe Hill. Han var skottskadad och därmed misstänkt. Han hävdade att han hade sårats när han bråkat med en rival om en kvinna, men vem hon var vägrade han avslöja. Alla som kommenterat saken hittills har utgått från att det var Maria Johansson (som var mormon) och vars heder Joe Hill inte ville fläcka med att dra in henne som vittne. Det har också antytts att han insåg att han skulle göra störst nytta för rörelsen som martyr, och så blev det ju.

Bo Widerberg gjorde bra ifrån sig, särskilt i den otäckt realistiska avrättningen, så annorlunda mot motsvarande slut för Greta Garbo när hon går att möta döden i den tårfyllt förljugna trettiotalsfilmen ”Mata Hari”. I slutsekvensen hos Widerberg delar hans efterlämnade vänner på IWW upp hans stoft och lägger det i brev som ska skickas runt till rörelsens olika lokalkontor över hela kontinenten. Men så distraheras de av bostonvalser i lokalen bredvid, går dit, finner dansanta flickor, och tar en paus i kuvertslickandet – en socialism med mänskligt ansikte. Nå, men verkligheten bakom allt detta?

Det har länge varit känt att polisen i Utah hade ett gott öga till svenska invandrare och gärna satte åt och in dem eftersom mormonerna några år tidigare förbjudits att missionera i Sverige. De märkliga turerna kring förundersökningen är många, med försvunna vittnesmål och dokument som städades undan av FBI, och ett snabbt frisläppande av den som enligt vittnen var den skyldige till mordet på butiksägaren. Det är lockande att dra paralleller till anarkisterna Zacco och Vanzetti som man såg som offer för ett justitiemord när de avrättades 1927 (åtminstone Zacco var nog skyldig, anses det numera). I båda fallen blåste det upp en internationell proteststorm, men alltså till ingen nytta. Och Maria Johansson teg…



Nu har William M. Adler, historiker i Denver, Colorado, med amerikansk arbetarrörelse som specialitet, letat där andra borde ha snokat långt tidigare. Han har följt spåren efter en professor som för sextio år sedan hade planer på en bok om Joe Hil. Den blev aldrig av, men på vinden hos hans dotter fanns alla anteckningar, och bland dem ett brev som Hilda Erickson skrev till professorn 1949. Trettiofem år tidigare hade hon varit förlovad med Joe Hills gode vän Appelquist. I brevet förklarar hon att hon en vecka före mordet på specerihandlaren hade brutit med sin fästman, till förmån för Joe Hill (hon var systerdotter till två svenska bröder som Joe Hill delade lägenhet med):I liked Joe better than him… I heard Joe tease Otto once that he was going to take me away from him.”

Ett simpelt svartsjukedrama alltså, Otto sköt Joe som klarade skottskadan men togs fast av polisen. Olycklig tajming, kan man tycka, men den gamla gåtan verkar äntligen vara löst. Man har också namnet på den skurk som på sannolika grunder var mordmisstänkt men gick fri, Frank Z. Wilson, han var senare inblandad i St. Valentine´s Day Massacre i Chicago 1929, den som bildar upptakt till Billy Wilders ”Some like It Hot”. Det hindrar inte att en sonson till den mördade specerihandlaren fortfarande framhärdar att det var Joe Hill och ingen annan som sköt farfar och förstörde familjens ekonomi – undras om denne man röstar på Tea Party?

Om Joe Hill finns en bra hemsida på Wikipedia, full av fakta, och Magnus Eriksson skrev en initierad understreckare i Svenska Dagbladet den 3 januari 2003 med anledning av Söderströms bok. Joe Hill själv satte punkt genom att författa sitt epitafium kvällen innan han avrättades:

My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don't need to fuss and moan --
"Moss does not cling to rolling stone".

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,
Joe Hill

La sima
José María Merino

SpanskaDen 31 augusti 2011
Av ULF ERIKSSON
Att spanska författare inte släpper inbördeskriget bekräftar att historieskrivning och skönlitterär gestaltning båda är nödvändiga förutsättningar för de levandes arbete med att begrunda och sinsemellan dela det förflutnas erfarenheter.

Ett särskilt läsvärt exempel är José María Merinos roman La sima (Avgrunden). Huvudpersonen, historikern Fidel, återvänder till den bergsby där han växte upp för att vara med om öppnandet Läs mer...

Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes
Clemens J. Setz

TyskaDen 28 augusti 2011
Av RICHARD SWARTZ
Åtminstone sedan den sjuhundra sidor omfattande romanen “Die Frequenzen” – utgiven 2009 och med förhållandet far-son som tema – gäller den österrikiske författaren Clemens J. Setz som en av den tyska litteraturens unga genier.

Detta år belönades han så med förstapriset i den skönlitterära klassen vid bokmässan i Leipzig för just sin novellsamling “Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes”.

Läs mer...

Dieu s´amuse
Michel Lambert

FranskaDen 28 augusti 2011 | 1 kommentar
Av MARIANNE JEFFMAR
Michel Lambert är en av de mest intressanta franskskrivande belgiska författarna i dag. Framför allt hans noveller är värda att läsas med eftertanke. Titelnovellen i ”Dieu s´amuse” (Gud roar sig) syftar på uttrycket: ”Slumpen, det är Gud som roar sig.”

Slumpen är ett genomgående tema i den nya novellsamlingen. Människor möts av en slump, eller som av en slump, de attraheras av varandra, eller de repelleras. Det förflutna hinner upp dem, de minns, försöker värja sig mot minnet men lyckas sällan. De irrar omkring i en anonym stad, tycks inte veta vart de är på väg.
Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

TyskaDen 28 augusti 2011
Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Orejudo och ansvaret för det verkliga
Antonio Orejudo – Un momento de descanso

EssäerDen 13 augusti 2011
Av ULF ERIKSSON
Den 48-årige, i Madrid födde Antonio Orejudos författarskap är en utmärkt ingång till flera av berättarkonstens centrala frågeställningar. Han debuterade med Fabulosas narraciones por historias (Fabuleringar i stället för historier, -96; återutgiven -07), en virtuos collageroman förlagd till Madrids händelserika 20-tal. År 2000 återkom Orejudo med Ventajas de viajar en tren (Fördelar med tågresande), en hybrid mellan novellsamling och roman som inspirerats av Cervantes Exemplariska noveller. Den tar sin utgångspunkt i ett möte på ett tåg mellan en kvinna som nyss lagt in sin man på ett psykiatriskt sjukhus och en läkare från samma sjukhus.

Läs mer...

Señora Mirs heta tårar
Juan Marsé – Caligrafía de los sueños

SpanskaDen 13 augusti 2011
Av PETER LANDELIUS
Bakom den kryptiska titeln “Caligrafía de los sueños” (Drömmarnas kalligrafi) döljer sig en berättelse från det sena fyrtiotalets fattiga Barcelona, besegrat i inbördeskriget och förtryckt av frankistregimen. Det har inte hindrat Juan Marsé att skriva en rolig, känslig och spännande intrig kring den ömsinta massösen Victoria Mir och hennes komplicerade kärleksaffärer.

Huvudperson är dock den femtonårige “Ringo” (född Domingo), son till Victorias väninna Berta och den argsinte anarkisten Pep som brukar svära litet för högt över frankisterna och extraknäckar som smugglare när inkomsterna från råttutrotningen inte räcker till.
Läs mer...

Narrativ medicin

EssäerDen 27 juni 2011 | 1 kommentar
Av OLA SIGURDSSON
En av de mest framgångsrika nordamerikanska TV-serierna de senaste åren är serien om läkaren Gregory House, suveränt spelad av den brittiske skådespelaren Hugh Laurie, som precis avslutat sin sjunde säsong. Jag har tittat från och till under ett antal år och ställt mig själv frågan vad som är så fascinerande med serien House.

Ett svar är naturligtvis House personlighet: narcissistisk, infantil, misantropisk, beräknande, men samtidigt briljant som diagnostiker, med ett till synes outtömligt förråd av medicinsk kunskap. Ett ännu bättre svar är kanske att varje program är utformat som en deckare med House som Sherlock Holmes: varje avsnitt får House och hans Läs mer...

Franz-Olivier Giesbert – Monsieur Le Président. Scènes de la vie politique 2005-2011

FranskaDen 12 juni 2011
Av RUTH LÖTMARKER
Under detta fjärde och näst sista år av Nicolas Sarkozys mandat som fransk president har Franz-Olivier Giesbert, välkänd journalist och författare, gett ut en bok som presenterar Sarkozy inte bara som politisk makthavare utan även som person. Giesbert har redan tidigare porträtterat Sarkozys föregångare, Mitterrand, i "Le Président" och Chirac i boken med den mindre neutrala titeln, "La Tragédie du Président".
Läs mer...

Roger-Pol Droit – Maîtres à penser

FranskaDen 6 juni 2011
Av RUTH LÖTMARKER
Den franske filosofen Roger-Pol Droit har gjort det till en egen specialitet att popularisera ämnet filosofi. I listan av de böcker han gett ut figurerar titlar som "Att leva med Sokrates, Epikuros och alla de andra" eller "Etik förklarad för alla". I sitt senaste verk griper han över hela 1900-talet. Han presenterar ett tjugotal filosofer som trätt fram under detta märkliga århundrade, som mer än något annat i mänsklighetens historia härjats av krig och massakrer, vilka grusat idéer från upplysningstiden om att vetenskap och förnuft skulle göra människan till en alltmer fredlig och civiliserad varelse.
Läs mer...

Tio steg mot ett bättre Italien

EssäerDen 6 juni 2011
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.
Läs mer...

Philip Roth (2) – Everyman

Bloggar Ivo HolmqvistDen 6 juni 2011
Av IVO HOLMQVIST

Det gamla spelet om Envar”, den medeltida moraliteten om livets korthet och människans vanskliga vägval, finns i bakgrunden till Philip Roths tjugosjunde bok som börjar vid en grav och slutar vid en annan. Däremellan handlar det om kärlek, svek och avund.

I centrum står en före detta reklamman och art director från New York, drygt sjuttio år gammal (Roth var sjuttiotre när han skrev boken 2006) som vuxit upp på andra sidan Hudson-floden i New Jersey. Hans far var juvelerare, och som pojke har han skickats som bud mellan olika diamanthandlare. Men han minns också lata dagar vid kusten.

I yttre mening har det gått honom ganska väl i livet, men hälsan blir allt bräckligare. Hans första operation, för bråck i tioårsåldern, har följts av en lång rad andra, på senare år i allt snabbare takt. I sitt privata liv har han ständigt valt fel, kan det tyckas. Han har varit gift och skild tre gånger, och de båda sönerna i första giftet hatar och föraktar honom.

Men dottern i det andra äktenskapet älskar honom, oegennyttigt och utan förbehåll. Kanske har Philip Roth sneglat på Shakespeares King Lear, han som först sent i livet inser att den förskjutna yngsta dottern är den som verkligen älskar honom. Och det faller nog också en skugga från Hamlet över slutscenen, när Roths huvudperson visar stort intresse för en dödgrävares hantverk, här beskrivet med stor sakkunskap.

Man känner igen den judiska småborgerliga miljön, och temat om kroppens skröplighet dyker upp allt oftare i Roths senare romaner (inte alltid är det som här bara gamla gubbar som drabbas, som man ser i ”The Dying Animal” eller ”Exit Ghost”). Nedräkningen har börjat:

Men nu tycktes det som om han, i likhet med de flesta andra som åldrades, befann sig i en process där allt skalades ner, och att han skulle bli tvungen att vänta ut sina tomma dagar till slutet som inget annat än det han var – de tomma dagarna och otrygga nätterna och den maktlösa insikten om kroppens förfall och den ändlösa sorgen och denna långa långa väntan på ingenting. Det är så här det blir, tänkte han, det var det här man aldrig kunde ana. (”Envar”, Bonniers 2007, övers. Hans-Jacob Nilsson)


Det är mollstämt, och det är hans egen begravning vi bevittnat inledningsvis (ett par år senare renodlade Roth det berättarperspektivet i ”Indignation”: där är det en död som för ordet genom hela boken, en ung man fallen i Korea-kriget nästan innan hans liv hunnit börja). Men när han summerar sitt liv minns han lika mycket de intensivt livsbejakande ögonblicken, det ivriga simmandet längs New Jerseys stränder där han senare hamnar i ett lyxigt pensionärsboende och mest för sällskaps skull ordnar kurser i målning, de varma relationerna till föräldrarna och till den äldre brodern som han blir allt mera avundsjuk på, i takt med att hans egen hälsa försämras medan brodern förblir oförskämt frisk.

Han förverkar sin andra hustrus förtroende när han låter sig drabbas av en passion för en hälften så gammal blondin, en dansk modell, reser till Paris med henne och alltför sent upptäcker att det inte finns något under den vackra ytan. Sjukdom, död och begravningar alltså – men också korta stunder av kärlek (och som alltid hos Roth sex). Det är lätt att känna sympati för, och till dels känna igen sig i, denna allmängiltiga moralitet om Envar, Everyman och Jedermann.

Manning Marable – Malcolm X: A Life of Reinvention

EngelskaDen 29 maj 2011
Av OLA SIGURDSON
Vem var Malcolm X? Utan tvivel en av samtidens amerikanska ikoner, men vid sidan av den populärkulturella bilden av honom, vem var han, religiöst och politiskt? Den allmänna bilden av Malcolm X har förmodligen formats av den självbiografi som han, tillsammans med Alex Haley, arbetade på under flera år men som först publicerades efter hans död 1965.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

TyskaDen 25 maj 2011
Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Tatiana de Rosnay – Le voisin

FranskaDen 24 maj 2011
Av MARIANNE JEFFMAR
Romanen börjar med något som verkar vara en mardröm. En kvinna, jagberättaren, ligger gömd under grannens säng. Hon ser ingenting men hon hör. Grannen är på väg in i lägenheten… Kvinnan heter Colombe och arbetar som spökskrivare på ett bokförlag. Hon är gift och har två barn. En dag ser hon en annons om en fyrarumslägenhet att hyra. Den är perfekt. Hon hyr den och flyttar in med sin familj. Mannen är ofta borta på Läs mer...

Joseph Vogl – Das Gespenst des Kapitals

TyskaDen 16 maj 2011
RICHARD SWARTZ
Den världsekonomiska krisen – och då särskilt den finansiella – har redan givit upphov till en omfattande internationell litteratur, men sannolikt har ingen med samma analytiska skärpa och teoretiska anspråk som litteraturvetaren (!) Jospeh Vogl tagit sig an den. Att han ändå förblivit läsbar också för lekmannen är bara en av denna boks många förtjänster.
Läs mer...

Italienska kvinnoromaner

EssäerDen 16 maj 2011
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Man behöver inte vistas länge i Italien, eller följa italienska medier särskilt ingående, för att inse hur långt vi i Sverige — trots allt — kommit vad gäller jämställdhet mellan könen. Jag menar: skulle en manlig svensk statsminister kunna förlusta sig med lyxhoror och karriärsugna småtjejer, på det sätt som Silvio Berlusconi gör, utan att omedelbart tvingas avgå? Skulle vi i Sverige acceptera att kvinnor i tv uteslutande uppträdde som kråmande Läs mer...

Céline

EssäerDen 16 maj 2011
Av LENA KÅRELAND
För femtio år sedan avled den franske författaren Céline, vars egentliga namn var Louis-Ferdinand Destouches. Hans författarskap är ytterst särpräglat, och den bild av världen och tillvaron som träder fram i hans verk utmärks av främlingskap och nihilism. Språkligt och stilistiskt räknas han till det tjugonde århundradets främsta franska Läs mer...

Anne Wiazemsky – Mon enfant de Berlin

FranskaDen 6 maj 2011
Av EVA MATTSSON
De sista krigsåren 1944-1945 är Röda Korset fullt upptaget med att undsätta krigsskadade, ta hand om döende eller avlidna soldater och evakuera fångläger tvärs över Europa. En fransk sjukvårdare, Claire, har just fyllt 27 år och stationerats i Béziers i södra Frankrike. Hon sköter de sårade men kör också ambulans med bravur. Gladlynt, mycket stark och opjåskig gör hon succé bland arbetskamrater och soldater.
Läs mer...

Det som sker är som en roman.

FranskaDen 10 april 2011
Av JAN HENRIK SWAHN
1997 ägde ett märkligt författarmöte rum i Stockholm. Inför hundratalet åhörare presenterades svensken Arne Sundelin och greken Jannis Kiourtsakis för varandra, skådespelaren Michalis Koutsogiannakis läste valda avsnitt ur de båda författarnas romaner (Det som sker av Arne Sundelin och ”Som en roman” av Jannis Kiourtsakis), den senare talade på franska, Heidi von Born översatte till svenska, Arne Sundelin talade engelska, det var en röra.
Läs mer...

Nya böcker i nygammal debatt i Polen

EssäerDen 27 mars 2011 | 2 kommentarer
Av PETER JOHNSSON
Tio år efter att den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross publicerade sin uppmärksammade bok om morden på judarna i det polska samhället Jedwabne (Grannarna) och fem år efter det att han publicerade sin nästan lika uppmärksammade bok ”Rädslan” som handlade om antisemitismen i efterkrigsårens Polen har nu Gross i samarbete med sin hustru Irena Grudzińska-Gross, också hon känd historiker, kommit med en ny bok som rört upp en ny och kanske än mer djupgående diskussion i Polen om förhållandet mellan polacker och judar under och strax efter andra världskriget.
Läs mer...

Umberto Eco – Il cimitero di Praga

ItalienskaDen 13 mars 2011 | 1 kommentar
Av BARBARA CZARNIAWSKA
Mästaren är tillbaka, och ännu en gång får läsarna smaka på en litterär delikatess som tillagats av en semiotiker (mina metaforer är starkt påverkade av originalet...). I Il cimitero di Praga ("Begravningsplatsen i Prag" - titeln anspelar på en mycket känd och gammal judisk begravningsplats i Tjeckiens huvudstad) väver Eco in en fabula med en sujet (dessa ryska Formalisters termer förklaras i slutet av boken men är inte nödvändiga för att förstå de två berättelserna).
Läs mer...

  Konstnär: bengt johansson

bild


  sök på dixikon

  Nyhetsbrev

Fyll i formuläret nedan för att ta del av vårt nyhetsbrev.

Tidskrifter

Cicero logo

Carlos Fuentes, 1928-2012

Den 16 maj 2012

Carlos Fuentes, 1928-2012

Av IVO HOLMQVIST Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från [...]

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Den 13 maj 2012

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM, Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse. I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i [...]

James Gould Cozzens – bortglömd?

Den 13 maj 2012

James Gould Cozzens – bortglömd?

Av IVO HOLMQVIST Det händer allt oftare – det har väl med min stigande ålder att göra – att jag snubblar över unga eller i varje fall yngre skribenter som hävdar att en författare som inte är alldeles dagsaktuell är stendöd, bortglömd, läst av ingen, och att det då alltid rör sig om någon som [...]

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Den 13 maj 2012 | 1 kommentar

<em>A Difficult Woman</em><br /> Om Lillian Hellman

Av IVO HOLMQVIST ”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle. Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören [...]

Kommunalval i Italien

Den 9 maj 2012

Kommunalval i Italien

Av ÅKE MALM Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse. Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot [...]

Utflykt till Umbrien

Den 6 maj 2012

Utflykt till Umbrien

Av ÅKE MALM Det händer att det känns som ett tvång. Man måste ut från Rom, bort från trafik och trängsel, lea politiker och köerna i postkontoret. Då kommer lagom en trevlig inbjudan från Umbria-regionen. Man har ordnat ett sedvanligt convegno, den här gången för något hundratal bloggare, tillhörande en internationell församling av Travel bloggers. [...]

Hög fart i Italien

Den 26 april 2012 | 1 kommentar

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM Först de glada och goda nyheterna Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser. [...]

Bossi, far och son

Den 15 april 2012

Bossi, far och son

Av ÅKE MALM Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar. Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta [...]

  Klicka här för fler inlägg...

Franska bokhandeln

bild

Köpa böcker på franska?

Du kan köpa all sorts fransk
litteratur här på Dixikons
Franska bokhandel!

Läs mer...

Bokhandel

Köp böckerna genom DIXIKON!

Som tidigare kan du också köpa utländska böcker här, men nu direkt hos Amazon och andra internationella boklådor.

Klicka på länkarna nedan för att komma till det språk, som intresserar dig!