DIXIKON

Italienska böcker för mörka höstkvällar

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Årstidernas växlingar kan vi inte göra mycket åt. Men det är lättare att fördra det tilltagande mörkret om man i god tid skaffat sig stimulerande läsning. Med tanke på de Dixikonläsare som vill öva upp sin nyförvärvade italienska eller bara se till att hålla gamla kunskaper vid liv vill jag därför ge några boktips inför den stundande höst- och vintersäsongen.

Läs mer...

El oficinista
Guillermo Saccomanno

Av ULF ERIKSSON
Genom en latinamerikansk stad utan namn vandrar den kontorist som är hjälten i denna strama lilla roman, där det dystopiska inslaget är lika påtagligt som det skickliga bruket av deckarlitteraturens grepp. Som fiktionsfigur är kontoristen besläktad med personer i den existentiella pessimismens tradition, exempelvis hos Kafka, Hamsun, Onetti och Lispector.

Läs mer...

Madman Bovary
Christophe Claro

Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

“I like roads. I like to move”

Av IVO HOLMQVIST

Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj - inklusive hund - i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.

Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.

Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året - och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).

Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.

Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.

När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.

Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.

Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).

Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.

Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.

Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.

Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.

I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).

Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann - att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.

Ivo Holmqvist

Vem dödade Dag Hammarskjöld?

Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits Läs mer...

Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux?
Eric Marty

Av LENA KÅRELAND
Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.

Läs mer...

William M. Adler
The Man Who Never Died

Av IVO HOLMQVIST

Det har skrivits mycket om Joe Hill alltsedan han avrättades i statsfängelset i Salt Lake City 1915, för ett rånmord som han säkert var oskyldig till. Ture Nermans tidiga bok om honom är lite gles, det märks att han hade få fakta att gå efter. Den av amerikanen Gibbs M. Smith är desto bättre, och bäst är nog Ingvar Söderströms grundliga ”En sång kan inte arkebuseras”, tryckt i en andra omarbetad och utvidgad upplaga 2003 - åtminstone tills nu när William M. Adler har lyckats leta upp sensationella fakta som varit gömda och glömda i många år. Han redovisar dem i en bok vars undertitel säger vad den handlar om: ”The Life, Times and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon.”

Visst stämmer det både att Joe Hill lever vidare, och att han blev en ikon, i varje fall var han det så sent som långt in på 1970-talet. Ett kort porträtt av honom finns med i sista delen av John Dos Passos episka USA-trilogi från trettiotalet där en av huvudpersonerna är en socialistagitator i den organisation Joe Hill arbetade för, IWW, International Workers of the World, som konkurrerade med den mera pragmatiska AFL, American Federation of Labor. Och ”I dreamed I saw Joe Hill last night”, en ballad som skrevs 1936, har hållit sig kvar tack vare två av dem som tog upp den på sin repertoar, Pete Seeger och Joan Baez.

I Kerstin Ekmans roman ”Menedarna” från 1970 finns Joe Hill med även om det är en kompis till honom som står i centrum, och året därpå kom Bo Widerbergs film om honom, en ganska romantiserad historia. Den verklige Joe Hill var nog betydligt mera hårdför än filmens lycklige anarkist, spelad av Tommy Berggren. Episoden med den blonda farmardottern som så när får honom bofast är nog påhittad, men rekonstruktionen av händelserna som sedan följde – fängelse efter en summarisk rättegång och avrättning trots protester från president Wilson och andra - grundar sig på kända fakta.

Joe Hill, född i Gävle 1879 som Joel Hägglund, utvandrade till Amerika samman med sin äldre bror 1902, sedan föräldrarna gått bort. Där över amerikaniserade han sitt namn till Joseph Hillstrom men blev känd som Joe Hill när han började skriva satiriska och medryckande kampsånger för IWW. Han rörde sig över kontinenten, kom till Chicago och sedan till Kalifornien, drogs in i strejker och försökte få arbetarna att organisera sig. ”There is power in a union” är en parafras på en känd väckelsesång, liksom många andra av hans smittande och lättlärda visor. Så kom han till Utah sent på sommaren 1913, arbetade i en gruva och blev bekant med en annan amerikasvensk, Otto Appelquist.

Han umgicks också med en frånskild svenska som han känt redan i Gävle, Maria Johansson. När en butiksägare rånades i Salt Lake City den 10 januari 1914 tog man fast Joe Hill. Han var skottskadad och därmed misstänkt. Han hävdade att han hade sårats när han bråkat med en rival om en kvinna, men vem hon var vägrade han avslöja. Alla som kommenterat saken hittills har utgått från att det var Maria Johansson (som var mormon) och vars heder Joe Hill inte ville fläcka med att dra in henne som vittne. Det har också antytts att han insåg att han skulle göra störst nytta för rörelsen som martyr, och så blev det ju.

Bo Widerberg gjorde bra ifrån sig, särskilt i den otäckt realistiska avrättningen, så annorlunda mot motsvarande slut för Greta Garbo när hon går att möta döden i den tårfyllt förljugna trettiotalsfilmen ”Mata Hari”. I slutsekvensen hos Widerberg delar hans efterlämnade vänner på IWW upp hans stoft och lägger det i brev som ska skickas runt till rörelsens olika lokalkontor över hela kontinenten. Men så distraheras de av bostonvalser i lokalen bredvid, går dit, finner dansanta flickor, och tar en paus i kuvertslickandet – en socialism med mänskligt ansikte. Nå, men verkligheten bakom allt detta?

Det har länge varit känt att polisen i Utah hade ett gott öga till svenska invandrare och gärna satte åt och in dem eftersom mormonerna några år tidigare förbjudits att missionera i Sverige. De märkliga turerna kring förundersökningen är många, med försvunna vittnesmål och dokument som städades undan av FBI, och ett snabbt frisläppande av den som enligt vittnen var den skyldige till mordet på butiksägaren. Det är lockande att dra paralleller till anarkisterna Zacco och Vanzetti som man såg som offer för ett justitiemord när de avrättades 1927 (åtminstone Zacco var nog skyldig, anses det numera). I båda fallen blåste det upp en internationell proteststorm, men alltså till ingen nytta. Och Maria Johansson teg…



Nu har William M. Adler, historiker i Denver, Colorado, med amerikansk arbetarrörelse som specialitet, letat där andra borde ha snokat långt tidigare. Han har följt spåren efter en professor som för sextio år sedan hade planer på en bok om Joe Hil. Den blev aldrig av, men på vinden hos hans dotter fanns alla anteckningar, och bland dem ett brev som Hilda Erickson skrev till professorn 1949. Trettiofem år tidigare hade hon varit förlovad med Joe Hills gode vän Appelquist. I brevet förklarar hon att hon en vecka före mordet på specerihandlaren hade brutit med sin fästman, till förmån för Joe Hill (hon var systerdotter till två svenska bröder som Joe Hill delade lägenhet med):I liked Joe better than him… I heard Joe tease Otto once that he was going to take me away from him.”

Ett simpelt svartsjukedrama alltså, Otto sköt Joe som klarade skottskadan men togs fast av polisen. Olycklig tajming, kan man tycka, men den gamla gåtan verkar äntligen vara löst. Man har också namnet på den skurk som på sannolika grunder var mordmisstänkt men gick fri, Frank Z. Wilson, han var senare inblandad i St. Valentine´s Day Massacre i Chicago 1929, den som bildar upptakt till Billy Wilders ”Some like It Hot”. Det hindrar inte att en sonson till den mördade specerihandlaren fortfarande framhärdar att det var Joe Hill och ingen annan som sköt farfar och förstörde familjens ekonomi – undras om denne man röstar på Tea Party?

Om Joe Hill finns en bra hemsida på Wikipedia, full av fakta, och Magnus Eriksson skrev en initierad understreckare i Svenska Dagbladet den 3 januari 2003 med anledning av Söderströms bok. Joe Hill själv satte punkt genom att författa sitt epitafium kvällen innan han avrättades:

My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don't need to fuss and moan --
"Moss does not cling to rolling stone".

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,
Joe Hill

La sima
José María Merino

Av ULF ERIKSSON
Att spanska författare inte släpper inbördeskriget bekräftar att historieskrivning och skönlitterär gestaltning båda är nödvändiga förutsättningar för de levandes arbete med att begrunda och sinsemellan dela det förflutnas erfarenheter.

Ett särskilt läsvärt exempel är José María Merinos roman La sima (Avgrunden). Huvudpersonen, historikern Fidel, återvänder till den bergsby där han växte upp för att vara med om öppnandet Läs mer...

Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes
Clemens J. Setz

Av RICHARD SWARTZ
Åtminstone sedan den sjuhundra sidor omfattande romanen “Die Frequenzen” – utgiven 2009 och med förhållandet far-son som tema – gäller den österrikiske författaren Clemens J. Setz som en av den tyska litteraturens unga genier.

Detta år belönades han så med förstapriset i den skönlitterära klassen vid bokmässan i Leipzig för just sin novellsamling “Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes”.

Läs mer...

Dieu s´amuse
Michel Lambert

Av MARIANNE JEFFMAR
Michel Lambert är en av de mest intressanta franskskrivande belgiska författarna i dag. Framför allt hans noveller är värda att läsas med eftertanke. Titelnovellen i ”Dieu s´amuse” (Gud roar sig) syftar på uttrycket: ”Slumpen, det är Gud som roar sig.”

Slumpen är ett genomgående tema i den nya novellsamlingen. Människor möts av en slump, eller som av en slump, de attraheras av varandra, eller de repelleras. Det förflutna hinner upp dem, de minns, försöker värja sig mot minnet men lyckas sällan. De irrar omkring i en anonym stad, tycks inte veta vart de är på väg.
Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Annie Ernaux – L´autre fille

Av MARIANNE JEFFMAR
Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Läs mer...

Det som sker är som en roman.

Av JAN HENRIK SWAHN
1997 ägde ett märkligt författarmöte rum i Stockholm. Inför hundratalet åhörare presenterades svensken Arne Sundelin och greken Jannis Kiourtsakis för varandra, skådespelaren Michalis Koutsogiannakis läste valda avsnitt ur de båda författarnas romaner (Det som sker av Arne Sundelin och ”Som en roman” av Jannis Kiourtsakis), den senare talade på franska, Heidi von Born översatte till svenska, Arne Sundelin talade engelska, det var en röra.
Läs mer...

Umberto Eco – Il cimitero di Praga

Av BARBARA CZARNIAWSKA
Mästaren är tillbaka, och ännu en gång får läsarna smaka på en litterär delikatess som tillagats av en semiotiker (mina metaforer är starkt påverkade av originalet...). I Il cimitero di Praga ("Begravningsplatsen i Prag" - titeln anspelar på en mycket känd och gammal judisk begravningsplats i Tjeckiens huvudstad) väver Eco in en fabula med en sujet (dessa ryska Formalisters termer förklaras i slutet av boken men är inte nödvändiga för att förstå de två berättelserna).
Läs mer...

Ferdinand von Schirach – Schuld

Av EVA MATTSSON
Ferdinand von Schirach är en brottmålsadvokat och bestsellerförfattare som i den här boken valt att berätta om ett antal fall som han stött på under sin karriär. Naturligtvis har han blandat bort korten, ändrat enskildheter i vissa karaktärer och stuvat om sitt stoff så att han inte utelämnar de klienter han talar om. Resultatet är likväl ohyggligt och man känner på den lakoniska och precisa stilen att han eftersträvat största möjliga sanning.
Läs mer...

Anna Katharina Hahn – Kürzere Tage

Av EVA MATTSSON
Handlingen i korthet:beskrivning av ett par bostadskvarter i den efter krigen återuppbyggda storstaden Stuttgart med sin idag mycket blandade befolkning. I ett av de burgnare husen bor ett antal yngre människor som via studier och ambitioner kommit sig upp, skaffat kapital, fått doktorstitlar (männen), köpt bil och planenligt skaffat två barn per familj.
Läs mer...

Alice Munro och en brun ylleklänning

Av MERETE MAZZARELLA

För ett halvår sen köpte jag en pocketbok, Alice Munros Kärlek, vänskap, hat och började läsa titelnovellen. Den handlar om den medelålders, alldagliga Johanna, ett före detta barnhemsbarn som i åratal tjänat hos andra, först hos en gammal dam, sedan hos en äldre herre i Ontario, Mr Cauley. Historien börjar med att hon står på järnvägsstationen och adderar och dividerar med stationsföreståndaren om hur hon ska få möbler skickade västerut till Saskatchewan, sedan går hon in i en dyr affär för att köpa en klänning.

Det är när hon ser sig själv i spegeln i en fin grön sammetsdräkt som de flesta kvinnliga läsare åtminstone i någon mån torde kunna identifiera sig med henne och hennes förödmjukelse : ”Det var inga problem med själva dräkten. Problemet var det som stack av. Hennes hals och ansikte, håret och de stora händerna och tjocka benen.” Men episoden slutar lyckligt, för kvinnan som äger butiken hjälper henne att hitta en vacker brun ylleklänning som passar henne och till sin egen förvåning säger hon: ”Det blir nog den klänningen jag gifter mig i.”

Jag läste ytterligare ett par tiotal sidor. Det visade sig att den man hon fantiserade om att gifta sig med var hennes arbetsgivares, Mr Cauleys, svärson, Ron Boudreau, som – åtminstone när vi får honom beskriven ur Mr Cauleys perspektiv – framstår som en odåga som sen sin hustrus död inte gjort stort annat än tiggt sin svärfar om pengar.

Som läsare anar man i hög grad oråd när man tar del av det brev Johanna lämnar i köket åt Mr Cauley: ”Jag reser härifrån med tåg nu i eftermiddag, fredag. Jag vet att jag inte har sagt upp mig, men jag låter bli att ta ut min innestående lön, tre veckor kommande månad. Det står köttgryta i ångkokarn på spisen, och den behöver bara värmas upp. Det räcker till tre gånger eller kanske till fyra.”

Ännu värre blir det naturligtvis när det visar sig att de ömsinta brev som Johanna tror sig ha fått av Ron Boudreau och som närt hennes drömmar i själva verket är skrivna i fnissig maskopi mellan hans tonåriga dotter Sabitha – som bor hos Mr Cauley - och Sabithas skolkamrat.

Det var här min läsning tog slut för i pocketboken saknades ett fyrtiotal sidor. Jag kunde naturligtvis ha gått tillbaka till bokhandeln och krävt att få en ny bok men jag gjorde det inte och orsaken till att jag inte gjorde det var helt enkelt att jag inte ville behöva följa någon så renhjärtad på hennes väg mot katastrofen.

Men som så många kritiker genom åren har sagt om Alice Munro är hon en författare som i novellens format förmår suggerera fram ett universum som är lika stort som en begåvad romanförfattares och Johanna levde ohjälpligt vidare i mina tankar som människor gör när man mött dem och de kommit att intressera en och sen försvunnit. Ett bra tag fortsatte jag att intala mig att det var bra just precis som det var - att jag fått möta henne, att jag blivit intresserad och att hon försvunnit.

Efter ett halvår köpte jag ändå en ny bok – jo, köpte, för vid det här laget hade jag naturligtvis tappat bort kvittot.

Och tur var det att jag fick läsa novellen till slut för mirakulöst nog slutar den lyckligt. Jag ska inte säga hur, bara att det största miraklet med Alice Munros författarbegåvning är att hon faktiskt lyckas göra det lyckliga slutet alldeles trovärdigt.

 

Hervé Le Tellier – Assez parlé d´amour

Av EVA MATTSSON
Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour Läs mer...

Pippi – en pigg pensionär

Av IVO HOLMQVIST

”Heute wäre Pippi Langstrumpf 65 jahre ’alt’ geworden”, påstod litteratursidorna i Die Welt för några dagar sedan, och svenska tidningar hävdar samma sak ser jag.

Det där stämmer förstås inte, även om det är riktigt att ”Pippi Långstrump” kom 1945. Både tyska och svenska skribenter har läst på lite lättvindigt. Av inledningskapitlets tredje mening får vi veta, sedan Astrid Lindgren zoomat in på utkanten av den lilla lilla staden, den förfallna trädgården där, och villan i den, att Pippi som bor ensam i huset är nio år gammal. Därmed blev hon folkpensionär redan för nio år sedan. Hursomhelst är hon en pigg pensionär, och inte minst i Tyskland tycks hon och hennes upphovskvinna förbli evigt populära.

I en stort uppslagen artikel i samma nummer av Die Welt skriver Martina Scheffler om vad ”Anne på Grönkulla”, L.M. Montgomerys långa serie om en ostyrig kanadensisk yrhätta, betytt som förebild för Pippi. Det där är kanske nytt för tyska läsare, för andra är det välbekant sedan länge.

Svenska forskare som Vivi Edström och Ulla Lundquist har uppmärksammat att de böckerna hörde till den mycket unga Astrid Lindgrens lektyr i Vimmerby. Sarah Death vid The University of East Anglia i Norwich skrev en grundlig essä om saken 1996, refererad av Åsa Warnquist i en understreckare i Svenska Dagbladet ett par dagar före jul för två år sedan, osv.

Hursomhelst är artikeln i Die Welt utmärkt och har rätt i det allra mesta, förutom möjligen på sluttampen där det påstås att de svenska översättningarna av ”Anne of Green Gables” kom på samma förlag som ”Pippi Långstrump”. Där hugger man nog i sten. Den första försvenskningen, av Karin Jensen f. Lidforss, kom på CWK Gleerups förlag i Lund 1909, trettiotre år innan Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren startade sitt förlag och nästan från starten hade turen att kunna räkna in Astrid Lindgren bland sina författare, och snart också som en efter hand mycket mäktig förlagsredaktör.



Jag äger originalupplagan av ”Pippi Långstrump”, med grå linnerygg och gulnat trähaltigt papper, och med Ingrid Wang Nymans svartvita illustrationer och omslag i färg där Pippis röda fläta sprakar och herr Nilsson lyfter sin vita halmhatt på belevat markattevis. Boken är av någon anledning häftad med klammer. I andra upplagan som jag också har (där är ryggen röd) har man i stället använt den vanliga linnetråden men bytt tryckeri, från Ronzo i Stockholm till A.B. Littorin Rydén i Örebro som tycks ha satt om hela texten så att man kom upp i 176 sidor, två fler än i originalet.

Med tanke på att både min bror och jag läste boken många gånger om har denna förstaupplaga hållit ovanligt bra och är ungefär lika lite – eller mycket – sliten som det tidiga exemplar jag har av A.A. Milnes ”Nalle Puh”, i Brita af Geijerstams geniala översättning (i samma behändiga fickformat, fast i Bonniers rödryggade barnbibliotek).

Den första boken om Pippi Långstrump fick min mor av sin far när den var pinfärsk och livligt omdebatterad (John Landquist blev moraliskt upprörd över anarkismen i den), med trevlig tillskrift i bläck: ”Anna-Lisa Holmqvist av Far julafton 1945 (30 år försenad)”. Trettio år tidigare var hon bara ett år äldre än vad Pippi Långstrump har förblivit alltsedan 1945. Kanske fick hon den gången i stället, i sin mest mottagliga lässlukarålder, ”Anne på Grönkulla” av sin snälle far…

Giancarlo De Cataldo – I traditori

Av ÅKE MALM
Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
Läs mer...

Pierre Alain Bergher – Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art

Av LENA KÅRELAND
Vad har Mark Twains Huckleberry Finn gemensamt med Fabrice del Dongo, huvudpersonen i Stendhals La Chartreuse de Parme? Vad finns det för likheter mellan Goethe och Stendhal? Frågorna kan tyckas gripna ur luften och föga relevanta. Men Pierre Alain Bergher ger dem ett både fascinerande och oväntat svar i sin studie Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art. Där presenterar han en helt ny tolkning av Stendhals Kartusianerklostret i Parma som den heter på svenska, den roman som anses vara en av 1800-talets största.
Läs mer...

Harry Mulisch (1) De ontdekking van de hemel

Av IVO HOLMQVIST

Raden av förtjänstfulla författare från Nederländerna och Flandern som aldrig fick Nobelpriset är lång, alltifrån Stijn Streuvels och Simon Vestdijk till Louis Paul Boon, Marnix Gijsen, W. F. Hermans och Hugo Claus.

Nu har ytterligare ett namn tillfogats, Harry Mulisch som var född i Haarlem 1927 och som dog i sin våning i Amsterdam i lördags. Skada att priset gick honom förbi – jag ska ta upp hans båda mest kända böcker och börjar med den digra ”De ontdekking van de hemel” från 1992, på svenska ett dussin år senare i en utmärkt översättning av Joakim Sundström: ”Upptäckten av himlen”.

För några år sedan, när jag hälsade på en god vän i Haag, körde vi förbi mängder av ämbetsverk i denna burget borgerliga huvudstad och försökte ta oss fram till kungliga slottet mitt i centrum men hindrades av vägspärrar och utposterade poliser. Vi fick fara tillbaka med oförättat ärende, förundrade över att man överallt flaggade på halv stång.

Först med tv-nyheterna på kvällen kom förklaringen: drottningmodern Juliana som för länge sedan abdikerat till förmån för sin dotter Beatrix hade avlidit. Och så fylldes rutan av återblickar och minnesprogram över denna Europas förmögnaste regent, i sin krafts dagar en slagfärdig dam.

Hunnen två tredjedelar genom Harry Mulischs mastodontroman (830 sidor!) fann jag följande reflexion av en trött politiker:

”Och i ännu dystrare stunder brukar jag tänka på drottningen i sitt dödstysta palats: hennes majestät måste uträtta sådana handlingar dagarna i ända, livet ut, och hon får aldrig använda sig av sina egna ord; bara av våra. Egentligen borde man avskaffa monarkin av ren artighet mot henne.”

Den som yttrar det är Onno Quist vars kalvinistiskt stränge far varit premiärminister. Själv är han till en början familjens svarta får, född 1933 på samma dag som den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe satte eld på riksdagshuset i Berlin - om det nu var han och inte nazisterna själva som gjorde det.



Onno, en briljant men bohemisk lingvist, gör som vanligt bort sig på familjefesten, i en öppningsscen som kunde ha varit tagen ut en av Lars von Triers filmer. Han ger sig ut i den regniga natten denna höst 1967 och får lift med Max Delius, en lika briljant begåvad astronom som är född samma dag som han. De blir genast oskiljaktiga, förenade av vidsträckta intressen i de mest skilda ämnen.

När de diskuterar blixtrar det av hisnande infall och snabba repliker, om historia, språk och politik, astronomi och talmystik, arkitektur och allt annat upptänkligt. Den charmerande Max – kvinnorna faller som käglor - har en mörk bakgrund, en judisk mor som dött i koncentrationsläger och en far som efter kriget avrättats för sitt samröre med nazisterna. Musik fyller en stor del av deras tid och tillvaro, särskilt sedan de träffat den unga cellisten Ada Broms som först slår sig samman med Max, och sedan med Onno.

Dramatiska händelser följer: Adas far, en försynt antikvariatsbokhandlare, drabbas av en infarkt en lika regnig natt som den inledande, ett träd faller ner över bilen med de tre som är på väg till sjukhuset. Ada som är gravid hamnar i en koma som hon aldrig vaknar upp ur. Sonen Quinten föds med kejsarsnitt och blir efter en del parlamenterande omhändertagen av Max (som lika väl som Onno kan vara pappan) och Adas mor som blir hans älskarinna. Den vackre Quinten (förnamnet är inte alldeles ovanligt, i Gent hade jag en begåvad student som hette så) växer snabbt till i ålder och visdom, medan Onno gör politisk karriär och Max fortsätter som chefsastronom i Westerbork, på platsen för ett koncentrationsläger under kriget. Quinten ser i en dröm en byggnad som han ger sig på jakt efter och finner en blek skugga av i Piranesis Carceri, de arkitektoniska fantasierna, och i Pantheon i Rom (vars interiör med ljusinsläppet hisnande långt uppe finns med på den svenska utgåvans omslag).

Och så fortsätter förvecklingarna i fyra avdelningar med logiska underrubriker: början på början, slutet på början, början på slutet, slutet på slutet. Alla inleds med prologer i himlen, som i Goethes ”Faust” (en bok som förstås kommenteras i marginalen, samman med Thomas Manns ”Doktor Faustus”) varav framgår att Quinten är en bricka i ett himmelskt spel mellan Lucifer och Chefen, dvs Gud.

Någon gång knakar det i det väldiga romanbygget och ibland är idéassociationerna kanske lite väl esoteriska, men det är en oerhört medryckande och engagerande läsning. Mulisch ger sina präktigt rejäla landsmän en del satiriska slängar, ”här var det Erasmus som angav tonen, i Nederländerna fanns det bara en väg och det var den gyllene medelvägen”. Där är underbarnet Quinten en främmande fågel liksom Thomas Manns Tonio Kröger var det bland de goda borgarna i Lübeck: ”Skönhet var egentligen inte passande för rättskaffens människor.”

I den uppsluppna skildringen av en revolutionär kongress på Kuba vädrar Mulisch en del sanningar om den befängda sextiotalsradikalismen. Men han har ett lika gott öga vad till tiden därefter, när all solidaritet kastas på soptippen. Vi får inblickar i Auschwitz dit Max reser på jakt efter sitt förflutna. Det är ett ämne som finns också på andra håll hos Mulisch (vars mor var judinna och vars far, en bankir, var kollaboratör).

Detta korta kapitel är lika tänkvärt som motsvarande sidor hos Imre Kertesz eller Primo Levi: ”Om helvetet hade den här filialen på jorden, var hade då himlen sin filial? Någon sådan plats existerade inte, för endast helvetet existerade, inte himlen.”  Men en positiv motvikt utgör den täta vänskapen mellan de två och sedan tre, fyra och fem huvudpersonerna. Den första fjärdedelen påminner i mycket om den lätta och samtidigt melankoliska stämningen i Truffauts klassiska film ”Jules och Jim”. Sedan driver de svarta molnen in. I epilogen hörs demiurgens furiösa röst från himlen som räknar upp vad vi lyckats åstadkomma på jorden alltsedan Bacons dagar:

”Till alla gamla katastrofer kommer nu också den förödande flodvågen av det nya … människorna kommer till slut att förinta sig själva med kärnkraft, förbrännas genom hålet de slagit i ozonskiktet, lösas upp i det sura regnet, stekas av växthuseffekten, klämmas ihjäl av befolkningsexplosionen, hänga sig i DNA-kedjans dubbelspiral, kvävas av sitt eget avfall.”

Men slutet lämnas öppet, kampen är ännu inte avgjord: ”Kan vi inte göra något åt den där pakten som Lucifer slöt med Bacon? Ge mig omedelbart ett nytt uppdrag!”

_________

- Klicka här för att se böcker av Mulisch (Bokus)

- Se en trailer för filmen The Discovery of heaven med bl.a. Stephen Fry:

Maximilien Le Roy och Michel Onfray – Nietzsche. Se créer liberté

Av JAYNE SVENUNGSSON
Jag kan inte säga att tecknade serier varit någon stor grej i mitt vuxna liv. Men sedan en god vän initierat mig i den blomstrande fransk-belgiska seriekulturen har saken hamnat i ett annat ljus. I kvarteren runt Bastiljen i Paris ligger en rad välsorterade seriebokhandlar där man förutom klassiker som Tintin och Asterix finner titlar som Souvernirs de la Grand Armé och Läs mer...

Aktuellt: Storm över Jamaica

Av IVO HOLMQVIST

Minst ett dussin döda och åtta saknade efter stormen Nicoles framfart över Jamaica, meddelar en notis från TT: - ”Tre dagar av ihärdigt regn har lett till störtfloder i vattendrag, stängda skolor och hundratals evakuerade.”

Det är varken första eller sista gången det blåser i Karibien. För drygt åttio år sedan beskrev den unge Richard Hughes, årsbarn med förra seklet, blixt och dunder, storm och jordskalv på de breddgraderna. Första kapitlet i hans debutroman är en suverän skildring av ovädret som drar in över ön, och av den engelska familj som försöker överleva naturkrafterna. Mamma rabblar psalmer och dikter av Walter Scott när det blåser som värst, och pappa försöker förgäves stänga fönsterluckorna:

”The wind by now was more than redoubled. The shutters were bulging as if tired elephants were leaning against them, and Father was trying to tie the fastening with that handkerchief. But to push against this wind was like pushing against rock. The handkerchief, shutters, everything burst: the rain poured in like the sea into a sinking ship, the wind occupied the room, snatching pictures from the wall, sweeping the table bare (…) Bushes were lying flat, laid back on the ground as close as a rabbit lays back his ears. Branches were leaping about loose in the sky.”

Föräldrarna, de fem barnen och tjänstefolket räddar sig undan i källaren medan huset ovanför dem brakar samman. Till all lycka finns några oöppnade flaskor madeira därnere,

”and everyone had a swig (…) all the children made the most of this unholy chance (…) blind drunk, they slept in a heap on the cellar floor.” Och nästa morgon är det stiltje och solen lyser som vanligt: ”Then they stood up and stared about them rather stupidly. It seemed not credible that all this had been done by a current of air”.

När romanen gavs ut i England på hösten 1929 hette den “A High Wind in Jamaica”, högst varudeklarerande.

Stormen gör att Bas-Thorntons bestämmer sig för att återvända till det trygga England från det koloniala Jamaica, men först skickas barnen iväg per båt till hemlandet.

När boken kom ut i USA, några månader före den engelska upplagan, kallades den ”The Innocent Voyage”, en titel vars ironiska underskruv framgår allt tydligare ju mer man läser. En förlaga för Hughes var R. M. Ballantynes oskuldsfulla äventyrsbok ”Coral Island”, men mer påminner den om William Goldings ”Lord of the Flies”, om barn som inte är barnsligt oskyldiga så värst länge. Visserligen hade Hughes vid den tiden ännu inga egna barn, men det märks att han läst på hos både Darwin och Freud.

Pirater äntrar och tar över skeppet, något som de får skäl att ångra. De kan möjligen klara av vuxna, men barnen rår de inte på, tvärtom. Boken innebar ett formidabelt genombrott för Hughes på båda sidor Atlanten och den blev genast a minor classic som aldrig försvunnit ur bokhandeln.

Pengarna som öste in över författaren använde han till ett litet hus i den gamla inre kärnan av Tanger, och så en racerbil, förstås en grön Bentley. Bådadera var han dock tvungen att göra sig av med när åren gick mellan hans glesa romaner (fyra stycken hann han med). När boken skrevs hade han inte varit på Jamaica, men hans mor hade vuxit upp där, och historien om piraterna grundar sig delvis på en avlägsen släktings upplevelser på 1860-talet.

Filmen med Anthony Quinn som sjörövare är sevärd, men inte riktigt lika bra som förlagan. Sin intuitiva förståelse för unga människor, särskilt de som ännu inte nått puberteten, bevarade Richard Hughes livet ut.

Det genomskådande porträttet av den knappt tonåriga Emily Bas-Thornton i ”A High Wind in Jamaica” borde vara obligatorisk läsning för alla blivande föräldrar och alla barnpsykologer. Jag minns inte om det stormar lika mycket över Jamaica i Jean Rhys lika läsvärda ”Wide Sargasso Sea” från 1966. I den använde hon sig av Charlotte Brontës ”Jane Eyre” vars Mrs Rochester, ”the mad-woman in the attic”, inspirerade henne till romanens huvudperson Antoinette Cosway i 1830-talets Jamaica och det som ett årtionde senare blev Dominikanska republiken.

Ivo Holmqvist

___________

- Klicka här för att läsa också Jan Normings "Sorgesång i baktakt" efter den förra förödande stormen över Jamaica

Nick Taylor – American Made

Av IVO HOLMQVIST

Det var en liten utvald skara studenter som togs in på kursen i Book Design på Dartmouth College hösten 1964. Dels fick vi en introduktion till bokens historia, dels lärde vi oss att sätta och trycka böcker. Föreläsare och faktor var Ray Nash, skicklig, gammal i gamet och med många kontakter. De blev till nytta när han tog oss med på utflykter, både till Leonard Baskin, mästare på träsnitt som bodde i närheten i New England-skogarna, och ner till New York där vi fick en privat förevisning av J. Pierpoint Morgan Librarys ovärderliga dyrgripar: illuminerade inkunabler, Gutenberg-tryck, Kobergers Nürnberg-bibel…

Ray Nash tog mig dessutom med till sin privata klubb på Manhattan, kanske för att jag var den ende utlänningen i gruppen. Där mötte vi en äldre gentleman, en gång utrikesminister, som genast kom in på sina intryck av Stockholm, en vacker stad som han mindes den från ett besök drygt trettio år tidigare. Han hade varit där samman med presidenten som den gången var Herbert Hoover, och träffat Gustav V, lång och stilig. Jag har den senaste veckan funderat på vad Hoover fick ut av det statsbesöket, om det nu var ett sådant, och om han träffade arkitekterna bakom det framväxande svenska folkhemmet, Per Albin och de andra.

Jag undrar om Sverigeresan skedde när världskrisen var ett faktum, efter kollapsen på Wall Street och när Ivar Kreuger senare skjutit sig på sitt hotellrum i Paris och hans tändsticksimperium och så mycket annat hade rasat samman, och arbetslösheten rusat i höjden. Hoover försökte bemästra den ekonomisk katastrof som snabbt växte honom och alla andra över huvudet genom en svångremspolitik och ett snålande med allmänna medel, åtgärder som bara förvärrade det hela. Allt detta är noga beskrivet inledningsvis i Nick Taylor högintressanta rundmålning över vad som hände när Hoover väl efterträtts av Franklin Delano Roosevelt, i början av 1933.

”American Made”, med den förklarande undertiteln "The enduring legacy of the WPA: when FDR put the nation to work” (Bantam) är både en historieskrivning att dra lärdom av, och en högaktuell bok. Barack Obama skulle ha nytta av att läsa den just nu (det är inte otänkbart att han gjort det). Liksom Obama tillträdde FDR vid en kritisk tidpunkt, vid depressionen som följde på börskraschen. Under sina första hundra dagar genomförde han slag i slag långtgående reformer, som TVA, det väldiga dammbygget i Tennesse, och det statliga arbetsprogrammet WPA, Works Progress Administration. Till chef för det utsåg han arbetsnarkomanen Harry Hopkins som redan från första stund gavs vida befogenheter, i en politik som var rakt motsatt Hoovers.

Hopkins satte genast sprätt på miljontals dollar federala medel, redan innan J M Keynes förordade allmänna beredskapsarbeten som ett verksamt sätt att motverka massarbetslöshet. Nick Taylor är mycket detaljerad i sin genomgång av vad WPA åstadkom under de åtta år den tilläts existera: mängder av dammbyggen om än inte lika grandiosa som TVA, broar, tusentals mil nya motorvägar, nya flygfält över hela kontinenten (New Yorks La Guardia var ett av dem, uppkallat efter borgmästaren där), skolor, bibliotek, kommunala simbassänger, offentliga byggnader: allt var välbyggt, det mesta finns kvar.



Konstnärer engagerades för muralmålningar på sjukhus, postkontor och skolor, en hord författare sattes i arbete med en storsatsning på resehandböcker för alla delstaterna, klassiker som trycktes om femtio år senare, musiker togs i anspråk för fria konserter. Teaterprojekt drogs igång av den unge Orson Welles och många andra, oftast med radikal inriktning. Arbetslösa arkeologer fick jobb genom att gräva fram lämningarna efter tidig indiankultur, och man sökte släcka en kolgruva som brunnit i mer än femtio år. Timberline Lodge byggdes, ett ståtligt turisthotell i Oregon, nu renoverat. Mängder av WPA-arbetare slussades också in akut vid återuppbyggnaden efter orkaner, stormfloder och översvämningar, något som Obama kanske tänkte på när han talade i New Orleans häromveckan.

Taylor lättar upp den kompakta faktamängden och statistiken genom att låta folk som var med den gången komma i blickpunkten, liksom i Studs Terkels många reportage eller Tom Brokaws ”The Greatest Generation” som också bygger på ögonvittnesskildringar av depressionen men går längre fram i tiden. Nick Taylor är särskilt intressant när han kartlägger det ihärdiga motståndet mot Roosevelts politik och hatet mot honom, hans hustru Eleanor, och Harry Hopkins, från folk på högerkanten. Republikanerna satte systematiskt käppar i hjulet, och ett kongressutskott som utredde påstått oamerikansk verksamhet var en tidig stormsvala för vad som komma skulle, McCarthys kommunisthets på femtiotalet.

Den högerextreme demagogen Father Coughlin vrålade mot FDR och WPA, och Louisiana-guvernören Huey Long – så nära en diktator som man väl haft i USA – hade kunnat bli en farlig konkurrent till FDR men sköts ihjäl vid en läglig tidpunkt. Hans historia ligger till grund för Robert Penn Warrens roman ”All The King´s Men”, liksom för Sinclair Lewis tankeexperiment om ett fascistiskt maktövertagande i USA i ”It Can´t Happen here” – samma sak tas upp av Philip Roth i ”The Plot Against America” där den isolationistiske Charles Lindbergh spelar en huvudroll. Det försökte han också i verkliga livet, som Nick Taylor kommer in på, när han propagerade för att hålla Amerika neutralt. WPA överlevde trots ständigt byråkratiskt bråk, stora pendlingar i antalet arbetslösa, och politiskt käbbel. WPA avsomnade först sommaren 1943, då statliga stödåtgärder var överspelade. Då befann sig USA i krig sedan knappt två år, och alla fick jobb.

____________


- Se en trailer för filmatiseringen från 1949 av All the King´s Men här:



- Se en trailer för den senaste filmatiseringen av All the King´s Men här:

Christoph Poschenrieder – Die Welt ist im kopf

Av MARTIN LAGERHOLM
1818 företog en ännu relativt okänd Arthur Schopenhauer — sedermera en av Tysklands och den västerländska tanketraditionens mest vittberömda filosofer — en längre resa från Dresden via Österrike till Venedig.

Manuskriptet till det omsider inflytelserika huvudverket, ”Världen som vilja och föreställning”, hade ännu inte gått i tryck, och i väntan på det begav han sig med ett rekommendationsbrev från självaste Goethe till det fashionabla Venedig, där inte minst den Läs mer...

Arturo Fontaine – La vida doble

Av PETER LANDELIUS
La vida doble heter den, chilenaren Arturo Fontaines nya roman som nyss kommit ut hos Tusquets i Madrid och redan hunnit få beröm av Carlos Fuentes och en positiv recension i El País.

Den börjar och slutar på Ersta i Stockholm men utspelar sig i Santiago de Chile under de värsta åren av Pinochets diktatur. Den svenska anknytningen kommer sig av att huvudpersonen till slut kan fly till Sverige – kanske också av en association till det fenomen som har kommit att kallas ”stockholmssyndromet”.
Läs mer...

Bernd Stiegler – Reisender Stillstand

Av MARTIN LAGERHOLM
När Montaigne 1570 drog sig tillbaka till sitt torn i slottet Montaigne i Bordeaux, skapade han litteraturhistoria med sina fria och prövande essäer.

Att på så vis ”uppfinna” jaget i världen på en isolerad plats bildade snart skola och fick sin kanske mest radikala utövare i fransmannen Xavier de Maistre och dennes stilbildande ”Resa i mitt rum” (1795).

I litteraturvetaren och redaktören Bernd Stieglers kulturhistoriskt stimulerande och Läs mer...

En knivsudd höst. VM från sidan (9)

Av JAN NORMING

När VM går mot sitt slut infinner sig vemod och höstkänning.

Liksom de varma dagarna glesnar blir det längre mellan matcherna. Det gäller att ta vara på dem.

Från början var de så många att man kunde nöja sig med en halvlek då och då. Och alla hade ännu chansen, på papperet i alla fall.

Sedan vet man ju hur det går. Och det är inte alltid så kul. För det är ju Ghana man vill se.

Men man måste ändå. Och finalen är inte en höjdpunkt. Och inte en peripeti - det har vänt för länge sedan.

Den är just bara slutet, en knivsudd höst i luften, en föraning om döden, varken mer eller mindre.

Sommarläsning (7): Ricarda Huch

Av IVO HOLMQVIST

”The Last Station”, den nya filmen om Leo Tolstojs sista dagar och död (Helen Mirren och Christopher Plummer är stiliga också när de grälar, fast jag saknar Tolstojs potatisnäsa), fick mig att läsa på nytt ”Der letzte Sommer”. Ricarda Huchs korta roman kom 1910, samma år som Tolstoj på flykt från hemmet avled på den sydryska järnvägsstationen.

Hon var född 1864 i Braunschweig, doktorerade i historia i Zürich, och dog 1947. För Thomas Mann var hon ”die erste Frau Deutschlands”, och hennes tidiga roman ”Erinnerungen von Ludolf Ursleu” handlar liksom hans Buddenbrooks om en undergångsmärkt borgarfamiljs sönderfall.

På foton kan hon påminna om Rebecka West i England eller Marika Stiernstedt här hemma, med samma stramt aristokratiska hållning, samma höga kragar, samma fotsida dräkter. Hennes skönhetsdyrkande och sorgmodiga poesi blev tidigt uppmärksammad och passade in i tiden. Den var inte olikt det som skrevs kring förra sekelskiftet i Sverige, av Sven Lidman och andra skönandar. Bertil Malmberg har träffande talat om ”passionens guld- och purpursken som förlänar en så skälvande eldglans” åt hennes kärlekslyrik.

Hennes omfångsrika historiska romaner har fortfarande sina läsare, som ”Der grosse Krieg”, ett profetiskt trebandsverk om trettioåriga kriget, tillkommet just före första världskriget, och en annan bok handlar om Wallenstein. I en tidigare skrift där fiktionen på samma vis byggde på grundlig källforskning beskrev hon Garibaldis väg till makten och Italiens enande, och en av hennes essäsamlingar behandlade ”Das Risorgimento”. Hon var också en produktiv litteraturhistoriker, med romantiken som sitt särskilda intresseområde, och hon skrev också om ”Michael Bakunin und die Anarchie”.

Till skillnad mot bland andra Gottfried Benn var hon rakryggad i sin opposition när nazisterna tagit makten 1933 och begärde genast sitt utträde ur Preussens Akademie der Künste som hon valts in i tre år tidigare, som första kvinna: ”Was das jetzige Regierung als nationale Gesinnung vorschreibt, ist nicht mein Deutschtum.”

Dessutom behärskade hon likt Hermann Hesse och Thomas Mann den halvlånga berättelsens form. Redan 1954 kom en tysk film på ”Der letzte Sommer”, och för tjugo år sedan transponerade Suzanne Osten om romanen till svenska förhållanden i sin intressanta fast lite spretiga ”Skyddsängeln” (så heter också Madeleine Gustafssons försvenskning från 1989).

Det är historien om en rysk guvernör som vilar ut från tjänsteförpliktelser på sitt lantställe utanför St. Petersburg, omgiven av sin familj: hustru och tre tonåriga barn. Anarkistiska attentat gör livet farligt för den som arbetar i det beståendes tjänst (samma sak skildrade Per Olov Enquist och Anders Ehnmark i pjäsen ”Mannen på trottoaren”, med mordet på von Plehve 1904 i centrum). Guvernörshustrun ängslas, och en ung man anställs som livvakt och sekreterare åt hennes man. Fast den klartänkte studenten är inte den han utger sig för att vara. Lju charmar familjen med sin världsvana, sin förmåga att gjuta olja på upprörda vågor, och sin behärskning av de mest skilda materier.



Men han är inte harmlös, och gradvis blir familjen varse en viss distansering hos honom. Lju är alltför intelligent. Läsaren anar de rätta sammanhangen redan i denna brevromans allra första epistel, och intrigens våldsamma upplösning blir man tidigt förberedd på. Trots det kommer den plötsligt och drabbande. Det är skickligt gjort, med små medel förskjuts stämningar och attityder de sex kontrahenterna emellan. Det avslöjas i de brev som de växlar inbördes men också till utomstående, till en faster, och till Ljus medsammansvurne anarkistkumpan. Den politiska handlingen – guvernören har låtit stänga universitetet på obestämd tid för att kväsa oroshärdar, upproriska studenter har förvisats till Sibirien, dödsdomar har utfärdats – får en privat parallell i diverse känsloförvecklingar.

De båda tonårsflickorna Jessika och Katja förälskar sig var och en på sitt vis i Lju, och husets son blir hans nära vän. Det hettar till mellan guvernören hustru Lusinja och Lju, fast mer i Susanne Ostens filmatisering, i romanen är vad som försiggår dem emellan mera återhållsamt antytt. Guvernören själv skriver bara ett enda brev där en moders nådeansökan för sin dödsdömde son avslås. Han är en överansträngd ämbetsman, lojal mot sin arbetsgivare, men med problem både offentligt och privat. Även om han inser systemets fel och brister fyller han sina plikter utan synbara samvetskonflikter.

Hans båda äldsta barn engagerar sig på studenternas sida och ordnar alternativ undervisning i privat regi. Delvis därför sänds husets ungdomar iväg till utlandet. Det är hälsosammare att studera i Berlin eller Paris under dessa oroliga månader när tsarväldet hotar att braka samman, fast det allstå vacklade vidare ännu sju år. Den ryska sekelskiftesatmosfären är väl fångad, Ricarda Huch var säkert väl påläst hos Tjechov, Turgenjev och andra samtida ögonvittnen. Automobilen är tidens blänkande nymodighet, en sådan köper guvernören. Den alkoholiserade kusken kör förstås i diket, och studenten Lju får hjälpa till med det mekaniska.

Han övertalar dessutom sin arbetsgivare att investera i en annan teknisk uppfinning, en skrivmaskin. Den blir det utlösande redskapet i attentatet sedan studenten sett till att den apterats. När den exploderar har Lju lämnat sin arbetsplats och ungdomarna befinner sig på annat håll. Guvernören mördas, allt enligt de vänsterradikalas plan, men även hans hustru omkommer. Lju är inte okomplicerad, han visar ett visst mått av tveksamhet och villrådighet, och aningen av ont samvete. Men klarsyntast i denna onda tid är guvernörens hustru Lusinja:

”O Gott, alle Leute haben Recht, alle die, welche hassen und morden und verleumden – o Gott was für eine Welt.”

Ivo Holmqvist

P.S. Det stämmer inte helt att guvernören skriver bara ett enda brev, men hans andra blir hans sista, oavslutat och oavsänt. Med tanke på vad som händer honom och skrivmaskinen på bokens allra sista rad stör det mig att vi kan ta del av det – någon ordning i det berättartekniska får det väl vara…

Citatet från Bertil Malmberg finns i hans inledning till ”Vita nätter”, försvenskningen av Ricarda Huchs långa berättelse ”Weisse Nächte”. Den kom i Tidens tyska klassiker 1957, en elegant historia som Karen Blixen inte skulle ha skämts för. Där uppträder en lindansare och hans dödsfiende, en polisprefekt med skumt förflutet, folk som väntar på att förvisas till Sibirien, och tsarfamiljen som bjuds på cirkus av den franske ambassadören Paléologue. Man kan undra hur identisk han är med den berömde diplomaten Maurice P som bland mycket annat skrev ner sina minnen från det sista ryska hovet.

_________________

- Se en trailer för The last Station:

Sommarläsning (6): James Hilton

Av IVO HOLMQVIST

”Goodbye Mr Chips” av James Hilton är historien om latinläraren som på sin ålderdom minns alla generationer elever han sett passera på internatskolan Brookfield, inte sällan far, son och sonson, och den korta tiden av lycka han förunnats.

Den trycktes i julnumret 1933 av British Weekly och sommaren därpå i Atlantic Monthly, och blev en pyramidal framgång på båda sidor Atlanten när den kom som bok. Den filmades 1939, med Robert Donat och Greer Garson och i regi av Sam Wood. En onödig nyversion kom senare, fast Peter O´Toole är bra som Chips. Petula Clark finns också med, fast jag har glömt om hon brister ut i sång…

Chips som egentligen heter Chipping pensioneras året före första världskriget, efter mer än sextio år i katedern. Men han gör ett inhopp när de flesta av hans yngre kolleger kallats in och många stupat i skyttegravarna. Och när freden kommer drar han sig tillbaka igen, till sin våning mittemot skolan. Hans stillsamma vardagsrutin bryts bara när nya elever bjuds in på te.

Louis de Geer, gymnastikläraren på Lundsberg med engelska erfarenheter, hade redan fyra år tidigare börjat sin hurtfriska krönika om Gunnar Wigelius (”Wajgilius”) som hamnar på Singleton, först som elev, senare som lärare, och till slut som rektor, och där nästa världskrig spelar stor roll.

Tidigare samma ödesdigra 1933 som berättelsen om Chips kom ”Lost Horizon”, James Hiltons genombrottsroman som filmades fyra år senare, i regi av Frank Capra och med Ronald Colman i huvudrollen. Filmen är fortfarande sevärd trots all sentimentalitet och trots kitschiga kulisser. En senare version från 1973 är usel, trots alla ansträngningar från Liv Ullmann, Peter Finch, Charles Boyer och John Gielgud. Boken går fortfarande an. Vi hade den hemma i den svenska versionen, ”Blå månen”, bunden i mjukt rött läder, en riktig lyxupplaga. Det är en fabel på hög höjd.

Tre män och en kvinna flyr undan oroligheter i Kina och hamnar ombord på ett plan vars gåtfulle pilot ställer kursen mot ett okänt mål. Man hamnar i Shangri-La, ett kloster i en undangömd bergsdal dit få funnit vägen (samma berättarknep använde sig tecknaren Alfred Kubin av i sin enda roman, den fascinerande ”Die andere Seite”). Miljön är inte alldeles olik Lhasa i Tibet, länge ett förbjudet område.

Malison, den yngre engelsmannen i sällskapet, vill bryta upp fortast möjligt och ta sig tillbaka till London. Men storsvindlaren Barnard är efterlyst av Interpol och stannar helst, liksom miss Brinkow som är missionär och som lika gärna kan omvända hedningar i dessa okända trakter.

Den fjärde är den intressantaste, den eftertänksamme konsulatstjänstemannen Conway som får kontakt med klostrets mystiske Storlama vars efterträdare han utses till även om han inte hinner så långt.

I en mera krävande form återkom en liknande intrig ett dussin år senare, i Herman Hesses ”Glaspärlespelet” om Joseph Knecht som hamnar i Kastalien och blir stormästare. Fast också han får nog av utopin.

I ”Lost Horizon” smyger James Hilton in en kärlekshistoria mellan den impulsive Malison och den evigt unga Lo-Tsen. När hon lämnar den undangömda dalen åldras hon till oigenkännlighet på en minut, en knalleffekt som är det man minns bäst från filmen. Bokens politiska budskap, fred och frihet mot krig och förtryck, är lika aktuellt nu som när boken skrevs.

_________________


- Se ett klipp ur filmen Good-Bye Mr Chips från 1939:


- Här ett klipp ur Lost Horizon från 1973:

Judith Oriol – Femmes proustiennes

Av LENA KÅRELAND

Marcel Prousts monumentala verk A la recherche du temps perdu hör till den europeiska litteraturens viktigaste 1900-talsromaner. Med sin skildring av de adliga och högborgerliga kretsarna i Paris under perioden 1880 – 1920 förnyade Proust romankonsten och kom att utöva stort inflytande på senare författare.

Proustforskningen är omfattande, såväl i Frankrike som i övriga Europa och USA. Judith Oriols brett upplagda studie Femmes proustiennes skiljer sig dock från flertalet andra arbeten genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv.

Prousts verk har sin utgångspunkt i det sena 1800-talets kvinnofientliga samhälle, där kvinnornas liv och relationer Läs mer...

René de Ceccatty – Moravia

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Alberto Moravia var den första italienska författare jag vågade mig på när jag skulle ta steget från kursboken Buongiorno Italia! till ren skönlitteratur.

Det visade sig vara ett bra val. Moravias språk är nämligen helt fritt från abstraktioner och tvetydigheter som annars kan ställa till problem för en nybörjare. Det är grammatikaliskt enkelt och klart till sin uppbyggnad, konkret och verklighetsförankrat vad gäller ordval. Fult, tycker en del högt utbildade italienare och jag gissar att de då menar torftigt och fattigt, i avsaknad av prunkande akademismer.
Läs mer...

Sommarläsning (4): John O´Hara

Av IVO HOLMQVIST

John O´Hara hoppades länge på ett Nobelpris men det hamnade ständigt i fel ficka, hos William Faulkner och hos hans goda vänner Ernest Hemingway och John Steinbeck (därmed svalnade vänskapen något). När Steinbeck fick det 1962 skickade O'Hara honom ett sötsurt telegram: "Congratulations, I can think of only one other author I'd rather see get it."

Den biografi som Geoffrey Wolff, själv läsvärd romanförfattare, skrev om honom 2003 har en välfunnen titel: ”The Art of Burning Bridges”.

Att bränna broar bakom sig var O´Hara bra på, han bevarade en social osäkerhet livet ut (som kan påminna om Gustaf Hellströms), parad med en arrogant självöverskattning.

Att han inte kom in på Yale som han siktat på blev ett livslångt trauma. Han kom från gruvdistrikten i Pennsylvania, född i Pottsville som blir till det fiktiva Gibbsville. Fadern var läkare och dog 1925 då John var tjugo. Änkan höll strikt ordning på sina åtta barn, men pengar till ett Ivy League-universitet blev det alltså inte.

Ekonomiskt revanscherade han sig dock. När pengarna flödade in som bäst omgav han sig med den nyrikes alla statussymboler, ett stall med flotta bilar, bland annat en sportig MG och en Rolls Royce Silver Cloud III, och flera hustrur, dock en i taget.

Och han klädde sig gärna i engelsk tweed, efterliknande en country gentleman (liksom hans beundrare Jolo härhemma). Som så många av sina amerikanska kolleger hade han dessutom lätt att ta till flaskan – en av hans många novellsamlingar heter betecknande nog ”Sermons and Sodawater”.

Som novellist är han ofta i klass med Hemingway, någon gång bättre, som i den mästerliga och sorgliga ”Andrea” vars komprimerade slut gör läsaren lika ställd som den trubbige jag-berättaren. Dialogen har dessutom en svensk anknytning. Den vackra Andrea är blond och blåögd:

”Aren´t there a lot of Swedes in Iowa? They spilled over from Minnesota”. – ”I didn´t know that. Then I may be part Swedish. I´ve never been to Iowa” – “You do look rather Swedish”, I said. “I´ve been there, on the North Cape cruise. You could be taken for a Swede.”

Kanske är det en blinkning till Erskine Caldwells kända novell ”A Country full of Swedes”, kanske spökade O´Haras dagar på Kungsholm, under en kryssning i Karibien stod han för Kungsholm Cruise News.

Ett par hundra av hans noveller kom i den sofistikerade The New Yorker. Men O´Hara var mindre välanskriven hos högbrynta kritiker. Edmund Wilson var garderat återhållsam i sin uppskattning i den klassiska essän ”The Boys in the Back Room”, och John Updike som dock satte honom i klass med Tjechov lämnade honom i kylan när han gav ut antologin ”The Best American Short Stories of the Cenrury”, och Joyce Carol Oates tog inte med honom i sin ”The Oxford Book of American Short Stories” (själv unnar hon sig femtio sidor). Det var snålt och orättvist.



Men hans första roman har platsat både i Harold Blooms ”The Western Canon” och på listan över de hundra bästa romanerna på engelska hos Modern Library. Det är ”Appointment in Samarra” från 1934 som stått sig bra, en grekisk ödestragedi överflyttad till Amerika. I sina romaner och noveller höll O´Hara sig till medelklassen i New York och i nordöstra USAs småstäder, liksom senare hans kollega John Cheever.

Titeln på boken är lånad, sedan Dorothy Parker tipsat honom om det, från Somerset Maugham: Tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.”

Ingen undgår sitt öde, allra minst bokens huvudperson, den framgångsrike Julian English som är knappt trettio och chef för den lokala Cadillac-agenturen. Han är lämpligt och lyckligt gift - boken är frispråkig vad gäller deras och andras sexuella relationer, sådant var inte riktigt rumsrent i O´Haras samtid – och en klättrare som börjat få en social position i Gibsville. Men han dricker mer än vad som är nyttigt för honom, och han har dåligt ölsinne.

Det här är under förbudstiden då starka drycker flödade friare än någonsin. På en julfest på golfklubben lyssnar han till det eviga tjatet från en irländsk katolik och gör vad många andra tänkt men varit kloka nog att låta bli. Han kastar en grogg – med hårda isbitar – i ansiktet på skrävlaren som vägrar förlåta honom. Den episoden blir vändpunkten, därefter går det illa i allt snabbare tempo. Han blir utfryst, och de sämre sidorna som dolts under en polerad yta visar sig, med rasism och obehagliga fördomar.

Den väluppfostrade hustrun håller god min, men på annandagen har Julian nått vägs ände. Höggradigt berusad startar han sin bil i sitt stängda garage. Drivs han dit av sin snobbiga brackighet, eller av ett ont arv? John O´Hara låter en intrigtråd löpa två släktled bakåt. Julians far är en redbar läkare, chef för det lokala sjukhuset, men farfar English har förskingrat, och när han ertappats har han tagit sitt liv. Hans skulder återbetalas av sonen, en hårdför pliktmänniska som i sin tur knappast förtjänar den son som han fått.

Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras ”Appointment in Samarra”, om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som ”The Great Gatsby” av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Fritiof Nilsson Piraten författade som bekant själv sitt eftermäle, som man kan se i stenstil på Ravlunda kyrkogård på Österlen: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”

John O´Hara som dog två år tidigare är begravd i Princeton, New Jersey. För säkerhets skull författade han själv texten på sin gravsten, bäst så. Då slapp han både underskattning och falsk blygsamhet: ”Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well.”

Ivo Holmqvist

Sommarläsning (3): Eduard von Keyserling

Av IVO HOLMQVIST

Vem minns längre den tysk-baltiske författaren Eduard von Keyserling, född 1855 på godset Paddern i Kurland?

Kring förra sekelskiftet var han populär och lästes flitigt. Sidor av honom förekom ofta i antologier och i tyska läseböcker. Mot slutet av 1910-talet översattes hans båda band om resor i Ostasien, spekulativt teosofiska böcker som nog fortfarande efterfrågas på antikvariat (jag ägde dem en gång och sålde dem vidare alldeles för billigt). Men av hans romaner och noveller finns nog knappast något längre i tryck, åtminstone inte på svenska. ”Beate och Mareile” kom i Britta Edfelts översättning 1951, i Tidens tyska klassiker med Mark Sylwans eleganta omslag och en sakkunnig inledning av Per Erik Wahlund.

En regnig sommardag i en auktionsgodsaffär råkade jag på en annan av hans böcker, ”Kvava dagar”, eller rättare ”Kvafva dagar” eftersom försvenskningen av ”Schwüle Tage” (1906) kom på Bonniers 1912, samma år som Strindberg dog, då stavningsreformen ännu inte gripit om sig fast väl bland andra Selma Lagerlöf redan hunnit ändra sitt skrivsätt. Det är en samling på tre längre noveller, en egendomligt otidsenlig och lockande inaktuell läsning. Dock hänger boken inte alldeles i tomma luften, och var ingen ensam svala.

Keyserling stammade från en av de äldsta släkterna i Kurland och var en av de sista grenarna på släktträdet, en tillbakadragen man som höll distans till underlydande på fideikommisset och till hela sin omgivning – under sina senare år var han blind. Efter oavslutade studier i det estländska Dorpat, det nuvarande Tartu, och en del år utomlands flyttade han samman med två systrar och en mängd ärvda möbler in i en lägenhet i München där han dog 1918, sextiotre år gammal.

Han skriver om en värld som var dödsdömd redan då hans böcker var nya, några år på båda sidor om 1900. Hans figurer är släkt med många andra fördrömda och fördömda existenser i Norden och Ryssland, med Herman Bangs ”Haabløse Slægter” eller Arne Garborgs ”Trætte Mænd”.

Och i rysk litteratur förekommer liknande figurer i mängd, hos Turgenjev, Tjechovs tre systrar, Gontjarovs oföretagsamme Oblomov som har svår att ta sig ur sängen, till Ivan Bunins rotlöse man från San Francisco...

I Finland kallas de ”dagdrivargenerationen”, i Sverige hörde Bo Bergman dit, han som var född gammal och trött men blev allt yngre med åren, han dog som en pigg hundraåring. Ett bekant yttrande av hans kamrat Hjalmar Söderberg parafraseras av Per Erik Wahlund när han talar om Keyserlings ”övertygelse om livets svekfullhet, värdenas relativitet och själens obotliga ensamhet.” Och han erkänner att romankonflikterna ibland är en smula lavendeldoftande men finner mycket annat att beundra, ”den finslipade resonörskonsten, den psykologiska nyanseringsförmågan, kompositionens och stilens genomskinlighet och grace”.

Wahlund är imponerad av den keyserlingska impressionistiska naturbeskrivningen, nämner böckernas idélöshet (utan att mena det som kritik) och deras tidsbundet konventionella mansideal (kvinnorna är mera komplicerade), och citerar några rader ur romanen ”Fürstinnen” som belägg för en långtgående determinism: ”Wir können aus unserm Leben doch nicht das machen, was wir daraus machen wollen; es tut immer, was es selbst will.”

Keyserlings mittnovell är en folklivsrealistisk skildring av en ung kvinna vars man drar ut i krig. Hon blir med barn med en annan, men mannen återvänder. Det tar tid innan han förlåter hustrun för otroheten, slutar slå henne och erkänner förekomsten av en annans dotter i huset. Men han gör det dock. Det är ingen dålig novell, fast förutsägbar. Men de båda omgivande historierna är märkligare, med en egendomligt svävande och obestämd stämning under ljusa nätter.

På godset råder skarpa skillnader mellan herrskap och tjänstefolk, men älskande par stämmer möte i slottsparkens alléer och förbindelser förekommer över klassgränserna, som en initiationsrit för godsägarens son (säkert har tyska feministiskt inriktade forskare sedan länge slitit Keyserlings patriarkala kvinnosyn i stycken). Kvinnorna av folket är blodfulla, den adliga familjen anemisk. Där är Keyserling frispråkigare än bokens drygt hundra år låter ana. Godsägarens självmord blir ett sidostycke till yxhuggen i Tjechovs körsbärsträdgård. Den gamla ordningen sjunker undan i ett Litauen som marscherade in i en ny tid.

Per Erik Wahlund karakteriserar träffsäkert den tysk-baltiska godsägaradelns dåtida privilegierade leverne i Kurland, så som det speglas hos Eduard von Keyserling:

”Medan lantbefolkningen långsamt började göra sina anspråk gällande, levde de spleentyngda vivörerna och de anemiska skönheterna sitt eget liv innanför baroniernas gallergrindar, lustvandrade på trädgårdsgångar som sakta höll på att gro igen, matade svanarna i nateövervuxna dammar, förströdde sig med tennis eller krocket, anordnade baler och utflykter, förälskade sig i ovärdiga moatjéer och vårdade ömt sina krossade hjärtan, tills konvenansäktenskapet var ett faktum och de sista ilningarna av passion bäddades in i en tilltagande fetma.”

Ivo Holmqvist

_________________

- Schwüle Tage finns också att läsa gratis på Projekt Gutenberg - klicka här för att komma dit

Teaterfestival för Neue Stücke aus Europa

Av MARGARETA FLYGT

I år firar den enda verkligt stora teaterfestivalen för nyskrivna pjäser ”Neue Stücke aus Europa”, tioårsjubileum i Wiesbaden och Mainz.

Tyskland är en stark teaternation, och festivalen visar att det också finns ett stort intresse att lyssna på och lära av andra. Men även om festivalen kallar sig internationell på hemsidan är det 21 europeiska länder som spelar på 17 europeiska språk.

Teater, ja kanske all kultur, handlar alltid och överallt om sökandet efter identitet. För dem som skapar liksom för publiken. Därför lyser ofta minoritetsspråk starkare, som flamländsk teater i Belgien eller katalansk i Spanien. De som känner sig ifrågasatta vill stärka sin identitet, har en vilja att synas – och då når teatern ut.

Den teater som uppskattas av många är ofta mycket lokal. Jon Fosses rollfigurer är förankrade i Norge och Robert Lepages kommer tydligt från Quebec. Det kallas ”glocalisation” – att lyfta egenarten så att den blir allmängiltig.

Beskrivningen av vardag inom ett hems fyra väggar kan vi känna igen oss i. Försöker någon gestalta vad som händer hos tusen förstår vi ingenting.

Göteborgs stadsteater representerar Sverige med Johan Hassan Khemirirs pjäs ”Vi är hundra” i regi av Mellika Melouani Melani. Khemiri beskrivs som litteratursveriges enfant terrible, en märklig klassificering av en så folkkär författare.

_______________

- Se festivalens filmtrailer här:

Christine Drouard – Solange Sand ou la folie d’aimer

Av LENA KÅRELAND

Ett nytt perspektiv på den franska författaren George Sand får man i Christine Drouards intressanta studie Solange Sand ou la folie d’aimer.

I sin fiktionaliserade berättelse ger Drouard ordet åt Sands dotter Solange, den dotter som hela sin barndom stod i skuggan av den äldre brodern Maurice, moderns favorit.

Det är med Solanges ögon som vi får följa den berömda George Sands liv och leverne: älskarna som i snabb takt avlöste varandra, resorna och den omtalade vistelsen på Mallorca tillsammans med Chopin samt vardagstillvaron på herrgården Nohant, söder om Paris.

Solange, som tidigt sattes i pension i Paris, skrev brev på brev fyllda av längtan efter sin mor. Ofta fick hon vänta på svar, och svaren bestod ibland enbart av stränga förebråelser.

Läs mer...

Originalitet, äkthet och kopior

Av MARGARETA FLYGT

Årets stora litterära skandal i Tyskland har varit Helene Hegemanns roman ”Axolotl Roadkill”. Först hyllad, sedan krossad för att ha påkommits att ha plagierat långa stycken av andra författare.

Hegemann var nominerad till Leipziger Buchpreis och alla samtal kring priset berörde skandalen. Hon vann i alla fall den mediala uppmärksamheten. Att sedan Georg Klein vann själva utmärkelsen för sin ”Roman unserer Kindheit”, på svenska ”Vår barndoms roman” är ett ställningstagande om något.

Är det stöld att göra litterära collage med små ändringar?

De tre ryska bröderna Eugen, Semjon och Michael Posin har gjort kopiering till sitt levebröd. De målar av konsthistoriens mästare helt legalt och har världsrykte. Deras galleri i Berlin-Neukölln har många välbetalande kunder.

Här kan man i allsköns ro strosa runt bland Mona Lisa, Van Goghs och Rembrandts självporträtt, impressionister och annat för en medelinkomsttagare annars olösbart. Det är helt legalt och lovordas som gediget hantverk.

Bröderna har tidigare gått 10 år på Leningrads konsthögskola, innan de flyttade västerut och började tjäna pengar på att återskapa andras idéer. ”Varje bild är en ny skapelse”. De flesta motiven känner vi ändå igen från museumshoppens varianter av Klimt på anteckningsblock, van Goghs solrosor på glasunderlägg eller da Vinci som suddgummi.

Kopieringen gör att jag känner mig mätt på motiven, tröttnar på mästerverken, lika mycket som jag gjort det på IKEAS massproducerade tygmönster och inte orkar se dem längre.

Hegemann påstod att det inte finns någon originalitet, bara äkthet. Det är en brådmogen och ihålig kommentar till en diskussion som sysselsatt människor i decennier.

Just nu är det lätt att kopiera, vilket gör faran ännu större för att konstnärligt material plötsligt återfinns i nya sammanhang. Och problemet är inte bara den konstnärliga äran. Pengarna går också till andras konton.

_____________

- Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om kopiering

- Klicka här för att läsa Ivo Holmqvist om plagiat

- Klicka på bilden nedan för att se en video om de tre bröderna Posin:

Francesco Pacifico – Storia della mia purezza

Av RAGNAR STRÖMBERG

En våldsamt rolig bok!

Att läsa Francesco Pacificos språkvilda satir Storia della mia purezza på barer och kaféer i Rom under påsken, var en omtumlande upplevelse som inte blev mindre bisarr av påve Ratzingers samlade tystnad kring pedofilhärvan.

Jag tror att Oscar Wilde hade njutit i fulla drag av detta exempel på hur livet imiterar konsten, bara med sämre resultat, för Pacificos roman är en hejdlös resa genom den katolska tankevärlden, vars stormöga är just celibatet.

Huvudpersonen Piero Rosini är en ung, glödande katolik, som betraktar den hedonistiska samtiden med avsmak och ser sig själv som den sexuella avhållsamhetens sista hjälte. Piero är i färd med att skriva en egendomlig bok med Läs mer...

Andrea Camilleri – L´età del dubbio

Av BARBARA CZARNIAWSKA
Är den senaste Montalbanoboken nyskapande på något sätt? Nej. Är det ett problem? Också nej. Umberto Eco har förklarat för oss deckarfantaster att vi läser deckare just för att de är förutsägbara och för att de ger oss en trösterik illusion om att förstå världen och livet.

Montalbano fortsätter att åldras – han har nått tveksamhetens ålder – och förstår allt mindre och mindre av världen, och särskilt lite förstår han sig själv. Ett av hans ålderstecken som vi trogna läsare har blivit Läs mer...