DIXIKON

”Un buon lavoro”

Av ÅKE MALM
Med en sista kraftansträngning förra veckan lyckades Mario Monti få en enig regering att godkänna förslaget till ny arbetsmarknadslag.

Det hela ger ju ett positivt intryck, men – i själva verket...

I själva verket var regeringen ordentligt splittrad. Minister Pietro Giarda, ansvarig för regeringens relationer med parlamentet, var en av dem som hotade avgå (enligt tidningarnas referat). Och Mario Monti själv såg tämligen trött och uttråkad ut efter den långa diskussionen – 7 timmars regeringskonselj, den längsta i Montiregeringens korta historia.

Förutom den eviga ”paragraf 18” (som bloggen behandlat tidigare) gällde sista frågan om det skulle bli ett nytt regeringsdekret (alltså enligt italienska regler att lagen skulle få omedelbar verkan) eller den mera omständliga men absolut demokratiska vägen, att som ett ordinärt lagförslag behandlas i de båda kamrarnas utskott och plenisalar.

Som vanligt är det bråttom. Monti vill ha arbetsmarknadslagen godkänd och gällande före sommaruppehållet. Men däremellan kommer påsken och pausen i riksdagsarbetet för de viktiga lokalvalen 6 och 7 maj. Dessa föregås av en ordentlig valkampanj, för här handlar det om en väljarskara på nästan 7,5 miljoner väljare.

Men regeringens lagförslag har vållat så het kritik och så många bittra kommentarer från facken och partierna att få tror att den kan gå igenom parlamentets behandling utan stora ändringar. Huvudfrågan är om enbart frågor som rör diskriminering skall ge arbetsdomstolarna rätt att döma till återanställning.

Med lagtexten nu överlämnad till utskotten packade Monti väskorna för en resa till Sydkorea, Kina och Japan. Det hade smakat att kunna visa upp ett nytt starkt Italien med ordning i ekonomin för de möjliga institutionella investerarna. Trots problemen med arbetsmarknaden rapporterade ändå en nöjd Monti att budskapet hade gått hem – i varje fall i Kazakstan där han gjorde en teknisk mellanlandning.

För de medföljande italienska journalisterna förklarade Mario Monti att hans uppgift var att ”göra ett gott jobb” och inte sitta hur länge som helst.

- Skulle det vara så att landet inte är moget för resultatet av detta ”goda jobb” är det också tänkbart att regeringen inte sitter kvar.

Ord som sände vibrationer ner i partikanslierna. För situationen är verkligen komplicerad.

Av de tre partierna som lovat stödja lagförslagets text är Pdl och Tredje polen de som kräver färre ändringar. PD riskerar att splittras. För Pierluigi Bersani gäller det att nå en kompromiss mellan CGIL, landets största LO och partiets moderater i form av gamla kristdemokrater.

En närmast omöjlig uppgift, anser många. För CGIL har ett metallarbetarförbund Fiom vars ledare är Maurizio Landini, en person som många betraktar som trotskist, andra pekar på hans självbiografi: han började jobba som svetsare vid 15 års ålder för ett rött kooperativ i Reggio Emilia.

Hans aktioner mot Fiats nedläggningsbeslut och omstruktureringar ledde till att Fiom nekade skriva på det nya avtalet. Resultatet är att för första gången sedan kriget är Fiom inte representerat inom Fiat.

- Vi förhandlar bara med folk som godkänner avtalen vi ingår med majoriteten av de representerade facken, förklarade Fiatchefen Sergio Marchonne.

Och beordrade att l’Unità, tidningen som Antonio Gramsci grundade, som var PCI:s organ och som nu ”står nära”, PD, inte fick finnas längre på fabrikerna. Det hade då varit en tradition i över 50 år att l’Unità fick sitta uppspikad i en glasram så att alla kunde följa den, dag för dag.

Minst sagt frostigt alltså mellan Fiat och Fiom.

Resultatet idag är att Susanna Camussi, CGIL:s nu mycket uppskattade ledare inte får visa sig alltför positiv till regeringsförslaget. För då riskerar hon en splittring och att Fiom går sin egen väg.

Ett spel med ett antal dominobrickor där den ena påverkar den andra. Att Bersani inte gärna diskuterar med Landini vet alla för Maurizio är envis som synden och dessutom en dialektisk ekvilibrist.

Det kommer att bli mychet spännande att se hur Bersani och hans parti agerar i parlamentets båda kamrar.

Övriga partier har enklare positioner. Antonio Di Pietro och hans Idv har intagit en position som påminner om Landinis – ett våghalsigt spel för ett parti som annars försöker ligga så nära mitten som möjligt.

Fortsättning följer....

Nazismens koloniala rötter
David Olusoga & Casper W. Erichsen
The Kaiser’s Holocaust. Germany’s Forgotten Genocide and the Colonial Roots of Nazism

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Ibland när man tänker på den tyska nazismen och Hitlerregimens massmord på judar, slaver, romer etc. låser sig hjärnan och man frågar sig, i intellektuell vanmakt och känslomässig förtvivlan: hur var någonting sådant över huvud taget möjligt? hur kunde ett folk som framfött några av vår europeiska kulturs främsta tonsättare och författare sluta upp bakom en politisk rörelse med en så bottenlöst ond och fasansfull ideologi?

Vi har ju också under efterkrigstiden matats med böcker och filmer som framställer nazismen som ett Läs mer...

Italienska ord – Paccata

Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 

Herman Bang – född på Als, död i Utah

Av IVO HOLMQVIST

Om Ola Hansson, en av de skånska skalderna kring förra sekelskiftet, finns en uppgift som fascinerar: att han var född i Hönsinge men död i Turkiet. Det står kanske också inristat på den sten som rests till hans minne på Söderslätt. Han dog alltså långt bortom rustgården på skånska slätten, den som han från sin europeiska exil skildrade i ”Vägen hem”. Men hans samtida danske kollega Herman Bang slår lätt det rekordet, åtminstone vad gäller geografiskt avstånd. Han var född i Asserballe på ön Als men dog på tåget mellan Chicago och Kalifornien, nära Ogden i Utah.

Det gjorde han för i dagarna hundra år sedan, några månader före den åtta år äldre Strindberg i Stockholm. I Berlingske Tidende slår Sven Hakon Rossel nu ett slag för honom med anledning av detta jubileum, under den lätt anklagande rubriken ”Herman Bang burde være et verdensnavn”. Han tycker att det är på tiden att Bang uppmärksammas internationellt, och föreslår att man börjar med ett ordentligt symposium kring honom på något danskt universitet (själv var Rossel länge verksam vid det i Wien).

Han påminner om att Bang upplevde en boom i DDR där man läste honom som socialrealist (fast då måste man nog ha haft skygglappar eller i varje fall rosafärgade glasögon) och att för trettio år sedan en samlingsupplaga på tre band kom i Förbundsrepubliken. ”Derimod er han sørgeligt ukendt i andre sprogområder” påstår Rossel och efterlyser en engelsk, spansk och fransk översättning av hans huvudverk, ”det må være en national opgave”.

Att han, förutom i Tyskland, skulle vara okänd utanför Danmark är nog en sanning med viss modifikation, i alla fall vad gäller Sverige. Två utmärkta avhandlingar ägnades hans verk redan för många år sedan, först Jan Mogrens monografi 1957 om Bangs deterministiska roman ”Haabløse Slægter”, sedan Torbjörn Nilssons stilstudie ”Impressionisten Herman Bang” 1965. Och så sent som för tre år sedan kom Axel Lindéns avhandling ”Förnimmelser – en fenomenologisk analys av Herman Bangs författarskap”. Man får hoppas att den var mera lyckad än hans försvenskning av Bangs roman ”Ludvigsbakke” några år tidigare.

Den var så behäftad med språkliga missuppfattningar, fel och grodor att den föranledde Knut Ahnlund till en veritabel bredsida i en understreckare i Svenska Dagbladet där han jämförde med den unge David Sprengels långt tidigare klavertramp vad gäller översättningar från danskan, det som häcklades i Beyron Carlssons klassiska kåseri ”Den skinnsjuke greven". Ahnlund skrev för övrigt en intressant essä (i ”Diktarliv i Norden”, 1981) där han ställer Bang bredvid Henrik Pontoppidan som de kanske mest betydande danska författarna i den generationen (de var båda födda 1857).

Bangs ”Tine”, berättelsen om flickan som bevittnar katastrofen 1864 vid Dybbøl när preussiska trupper anföll och besegrade Fædrelandets försvarare, översattes av ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt. Och cirkushistorien ”De fire Djævle” blev både till svensk stumfilm och har i sen tid kommit i en vacker upplaga i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Dansösen Irene Holm i den sorgsna kortromanen som bär hennes namn - ett pålitligt antologistycke - hör till de många ”Stille Eksistenser” som befolkar Herman Bangs romaner och noveller.

Hon har en medsyster i Katinka Bai i ”Ved Vejen”, gift med stinsen i ett litet stationssamhälle, en Emma Bovary i danska provinsen som livet passerar förbi. Det är mycket vackert och mycket melankoliskt. När Max von Sydow översatte boken till film (den enda han regisserat) blev det ovanligt lyckat: ”Vid vägen” är ett impressionistiskt mästerverk i bild liksom ”Ved Vejen” är det i ord.

Att hävda att Herman Bang skulle vara sorgligt okänd i Sverige stämmer alltså inte alls – vilket inte hindrar att mycket mer gärna kunde få komma på svenska, som ett brett urval av hans tidningsskriverier.

De sex banden av hans ”Værker i Mindeudgave” som Peter Nansen gav ut bara några månader efter hans död inleds med denna deklaration: ”Af hans Journalistik har vi intet medtaget, thi han vidste, at Bladartikler, hvor kunstneriske de end er udarbejdede, hører Døgnet til.”

Men också det är en Sandhed med Modification – Herman Bang var en av sin samtids främsta journalister. Om man vill veta mer om denne dandy som var illa tåld av många i Köpenhamn (inte bara för sin homosexualitets skull) och hans hektiska liv fram till blodstörtningen på tåget i amerikanska mellanvästern den 29 januari 1912 kan man läsa Dorrit Willumsens fina roman ”Bang” (för vilken hon fick Nordiska rådets litteraturpris 1997).

Poesins dubbla blick

Av ULF ERIKSSON
Vi lever inne i en galax av bilder, ibland kallad ikonosfären. Ständigt genomströmmas vårt medvetande av bilder ur denna ikonosfär som vi alltså både bor i och hyser inom oss. Vardagsförnuftet säger att en bild är motsatsen till ett begrepp, såtillvida att bilden är konkret medan begreppet är en abstraktion. Bland flera som på senare år försökt att tänka nytt kring vårt förhållande till bilden utmärker sig denna höst på svenska Marcia Sá Cavalcante Schuback, filosof på Södertörns högskola. I boken Att tänka i skisser – essäer om bildens filosofi & filosofins bilder (Glänta 2011) erbjuder hon en rad intressanta reflexioner som inte endast präglas av hennes filosofiska expertkunnande om exempelvis fenomenologin. Hon förmedlar också genomgående ett intresse för de kvaliteter i (vårt möte med) bilder som innebär ett blivande i stället för något statiskt och i den meningen utgör en del av det mänskliga om man så vill.
Läs mer...

Frédéric Beigbeder – Un roman français

Av FREDRIK ROSVALL
Författaren och medieprofilen Frédéric Beigbeder (född 1965) är ungefär lika uppskattad på en del håll som han är ratad på andra. När begreppet ”bobo” (bourgeois-bohème) myntades för tio år sen kom han snabbt att räknas som typisk för denna urbana hybrid av snobbism och ytlig alternativism. Han har arbetat med PR, varit programledare på Canal +, redaktör på förlaget Flammarion och där instiftat Prix de Flore (med namn efter Sartres favoritkafé i Saint-Germain-de-Près). Priset delas ut till unga lovande franska författare och har bl.a. gått till Michel Houellebecq (1996).
Läs mer...

Rudolf Steiner på museum

Av MARGARETA FLYGT

Jag minns antroposofer i Tyskland på 80-talet – när andra dansade disco höll de på med sin eurytmik. Deras barn lekte med pedagogiska träleksaker och alla verkade i det hela rätt världsfrånvända. På deras reklamskyltar till affärerna med ”rätt” varor var blonda, blåögda familjer avbildade – rätt lika de gamla nazibilderna av den ariska familjen.

Nu hyllas Rudolf Steiner i en utställning på Vitra Designmuseum i Weil am Rhein, ett tjusigt designmuseum.

Enligt deras utskick är Steiner en av förra århundradets mest inflytelserika omdanare och en inspirationskälla till Mondrian, Kandinsky och Beuys. Steiner ville inte bara reformera arkitekturen, utan ville skapa något för hela människan.

Vid invigningen talade den kände filosofen Peter Sloterdijk. Enligt honom var ”Rudolf Steiner oerhört viktig, för konst, och överhuvudtaget…” Steiner är enligt honom inte bara viktig som historisk person, utan även för framtiden.

Är detta 2011?

Jag sätter i halsen, för det är inte länge sedan jag läste citat av Rudolf Steiner själv:
”Låt oss se på de svarta i Afrika. Dessa svarta i Afrika har egenheten att de kan suga upp världsalltets ljus och värme. Detta ljus och denna värme kan inte bara passera genom dem, för en människa är ju ändå en människa, även om hon är svart. Det går inte genom kroppen utan stannar i huden och därför är den svart. … Därför är allt som har med kroppen och ämnesomsättning väl utvecklat hos negern. Han har mer lustar och instinkter.” Och så fortsätter det. Enligt honom är : ”Den vita rasen /.../ den framtida, den som skapar med hjärnan.” (citatet hämtat ur Vom Leben des Menschen und der Erde – Über das Wesen des Christentums, Dritter Vortrag Dornach 3 mars 1923

Det är inte svårt att hitta Steinercitat av denna kaliber. Som vi vet var Rudolf Steiner ingalunda ensam om dessa tankar – men att han blir hyllad än idag får mig att baxna.

Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”
Läs mer...

PdL på väg splittras?
Om malpancisti, nytt bottenmärke och ljuvliga persikor

Av ÅKE MALM

Den politiska nyheten i Italien idag är att det finns ett alternativ till Silvio Berlusconis regering. Åtminstone är det två som jobbar på detta inom hans eget parti PdL, Popolo della Libertà. En är en tidigare inrikesminister och långtida kristdemokrat, Giuseppe Pisanu, en seriös man från Sardinien som har en viss uppbackning även från vänsterhåll.

Den andre är Claudio Scajola, även han en veteran bland de tidigare kristdemokraterna, flera gånger minister, två gånger tvingad att avgå. (Det blir tillfälle att återkomma till honom).

Dessa båda jobbar nu på ett manifest som skulle kunna samla ett 40-tal namn – många menar att det kan röra sig om över 60 - inom PdL och kanske bli ett embryo till ett nytt parti. En lång rad hemliga sammankomster har avhållits som nu läckt ut till tidningarna. De som jobbar på detta tillhör eller är i närheten av L’Associazione Amici dell’Istituto Luigi Sturzo.

Luigi Sturzo var prästen som grundade den moderna kristdemokratiska rörelsen i Italien. Han kom från Sicilien och 1919 startade han Partito Popolare. Då skall man komma ihåg att detta var en tid då påven förbjudit katolikerna att delta i politiken. Italien hade endats 1860, Rom blivit huvudstad 1870 och påven befann sig i sin ”frivilliga” fångenskap i Vatikanen.

Sturzo samlade omkring sig en betydande skara ekonomer och politiska filosofer för att, med kyrkans principer i bakgrunden, ge katolikerna en roll i samhället. Kristdemokraterna blev en svår konkurrent till Mussolinis fascism och don Sturzo tvingades gå i landsflykt i England och USA. Han återvände så snart kriget var över, var idéskapare till det nya partiet Democrazia cristiana. Detta hade bildats redan före krigsslutet, praktiskt taget efter fascismens fall 1943. Politiker som De Gasperi, Fanfani och La Pira och många, många andra, samlades i skydd av kyrkans seminarier för att snickra på det nya partiet.

Sedan vet vi hur det gick. DC vann valet 1948 och förpassade vänstern (socialister och kommunister gick till valet som en enad folkfront) till en ständig oppositionsroll under de kommande 40 åren. Kristdemokraterna blev det statsbärande partiet, omgivet av en serie koalitionspartners hämtade från olika mittengrupperingar.

Detta i all korthet för att beskriva vad som nu synes ske.

Gruppen kring Pisanu och Scajola går under olika namn. Den vanligaste är kanske ”i malpancisti” – de som har ont i magen. Vilket i praktiken betyder: de som inte vill spräcka mitten-högeralliansen men som fått ont i magen av Silvio Berlusconis dominerande personstyre.

Sexskandalerna, osäkerheten om den politiska linjen och den vacklande ekonomin ger mer än tillräckligt material till detta manifest.

Ännu har ingenting konkret läckt ut men det talas om att texten kommer att fastställas vid ett möte på tisdag. Enligt gissningarna innehåller det krav på ett öppnare parti som bättre representerar alla strömningarna i PdL, på en ny dialog som kan leda till beslut i de lokala föreningarna. (En sällsam tanke när man vet att partiets lokalföreningar på de flesta håll är tomma skal som endast lever upp vid någon årlig manifestation när medlemmarna samlas för att lyssna till ett telefontal från Silvio Berlusconi).

Det viktigaste kravet är hur det nya utvecklingsdirektivet formuleras. Berlusconi själv har sagt att han hittills använt antibiotika för att bota Italiens sjuka – nu kommer vitaminerna som skall ge nytt liv i ekonomin.

Detta är en huvudfråga för malpancisti (eller frondisti som de också kallas ibland). Allt skall mynna ut i en ny samlingsregering av ”landets främsta” för att angripa orsakerna till Italiens problem och den globala krisen.

Nu är det inte bara frondisti som sysslar med att diskutera nya partibildningar. Tanken sysselsätter även Berlusconi – på hans eget vis. Glammande och skojande i parlamentetskorridoren Transatlantico (ja, den kallas verkligen så) förklarade han att enligt hans opinionsundersökningar funkar inte namnet PdL längre. Och då var det någon som föreslog ”Forza Gnocca” som ett nytt namn – till allas stora förtjusning.

När jag undrande frågade min kära hustru vad gnocca kunde vara för något (gnocchi hade jag minsann smakat på – men gnocca?), rodnade hon lätt och förklarade att detta var ett folkligt namn på det kvinnliga könsorganet.

Alltså, Berlusconi menade, skämtsamt får man förmoda, att det nya partiet skulle heta "Heja ..-!" Ännu ett bottenmärke för Berlusconis politiska liv. Så till den milda grad att rader av hans egna partivänner öppet protesterade. Det måste finnas några gränser, menade man.

Därefter avreste Berlusconi till Ryssland för att privat fira vännen Putins 59-årsdag. Före avgång hann han förklara – i telefontal till olika lokalklubbar – att det finns inga alternativ till honom själv, hans parti. ”Skulle ni kunna tänka er att överlämna landet till kommunisterna eller ”la magistratura”, domare och åklagare", frågade han retoriskt. Som så många gånger tidigare.

Samtidigt diskuterade parlamentet den tredje versionen av lagen om telefonavlyssningar. En lag som majoriteten av invånarna inte prioriterar högst, ironiserade kammarens talman, Gianfranco Fini. En lag som dyker upp varje gång Berlusconi själv känner sig hotad i någon av alla rättegångarna mot honom. Som upptar parlamentets dyra tid medan ekonomin rasar.

Den senaste versionen är så full av censur och hot mot media att Wikipedias italienska sajt frivilligt blockerades under 4 - 6 oktober, ”därför att lagtexten hotar Wikipedias neutralitet”. Detta är en av många nyhetsstrypande ingrepp; var och en som anser sig vara föremål för ett angrepp i media skall kunna kräva att en rättelse publiceras i samma format och utseende som angreppet, inom 48 timmar. Texten till rättelsen formuleras av den angripne och får inte diskuteras eller förändras.

Eftersom Wikipedia – och de flesta demokratiska medier – bygger just på en fri dialog och analys, riskerar Wikipedia att tvingas införa ”rättelser” som inte får ifrågasättas.

Ett annat förslag i lagtexten som diskuteras är att journalister skall kunna få upp till tre års fängelse när de publicerar t.ex. utdrag ur avlyssnade telefonsamtal. Det är en av Berlusconis egna advokater, Maurizio Paniz, också deputerad förstås, som driver den här tesen.

Han får mothugg av Gaetano Pecorella, som både varit B.'s personlige advokat och dessutom vald till ordförande i justitieutskottet. ”Det fria ordet kan aldrig sättas bakom galler”, förklarar han myndigt och lovar att aldrig rösta på en sådan formulering.

Under tiden...

Även Fitch sänkte sitt betyg för Italiens kreditvärdighet och Berlusconi ryckte som vanligt på axlarna med ett: "Ingen överraskning, situationen är helt under kontroll."

Allt det här ligger alltså på bordet när ”i malpancisti” träffas för att röja Berlusconi ur vägen. Pisanu lovar dock att det inte skall ske genom någon kupp: "Vi är inga carbonari", framhåller han. (I carbonari var en hemlig sekt av intellektuella som under 1800- talets första decennier arbetade på att genomföra en italiensk revolution och ena landet).

Man kan fråga sig hur nu det skall gå till när Berlusconi tvingas ”ta ett steg tillbaka”. Det finns många bud. Man kan tänka sig att det sker i veckan om han beslutar att ställa ett nytt förtroendevotum om avlyssningslagen. Det har redan hotats med detta om förändringsförslagen skulle bli alltför många och diskussionerna skulle kräva alltför lång tid. Tidigare har Berlusconi briljant klarat 50 förtroendeomröstningar i parlamentet - men skall ”i malpancisti” se till att han förlorar den femtioförste?

Se där en fråga som kan få sitt svar i veckan som kommer.

__________

Nu över till någonting helt annat. Till det jag kallade livets goda i förra bloggen. Det har kommit flera kommentarer och många har undrat hur de ugnsstekta persikorna kommer till.

Här är ett recept – men redan nu vet jag att det finns flera varianter i bekantskapskretsen.

Ta en större eldfast form, välj ut ett tiotal persikor i deras bästa ålder. Dela dem och ta ut kärnan. Skala dem och finhacka en eller två halvor. Blanda den hackade massan med mörk choklad (fondente) och cacao. Lägg till ammaretti, russin och pinjefrön. Fyll persikohalvorna med smeten, gärna med en aning råge. Sätt in formen i 150 grader och vänta en timme cirka.

En fantasifylld dessert...

Åke Malm

En oavslutad filosofi
Merleau-Ponty efter 50 år

Av LOVISA HÅKANSSSON
För 50 år sedan avled oväntat den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, då 53 år gammal och mitt uppe i arbetet med vad som borde ha blivit hans viktigaste verk. Under läsningen av Descartes Dioptrik drabbades han av en hjärtattack och avbröts i ett arbete som han ägnat sig åt i 14 år. Det skulle ha blivit en slutgiltig uppgörelse med den cartesianska idealismen men resulterade istället i tusentals sidor opublicerade manuskript, av vilka en liten del har givits ut postumt under titeln Le visible et l’invisible.
Läs mer...

Hela Helle Helle

Av IVO HOLMQVIST

För ett par år sedan skrev jag uppskattande på den här sidan om Helle Helles roman ”Ned til hundene” när den var nästan ny, i en kort serie om danska minimalister varav hon råkade bli den första.

Det är inte fullt tjugo år sedan hon debuterade knappt trettioårig, men hon har marscherat rask sedan dess. Nu har hennes första bok införlivats med Köpenhamns-förlaget Rosinantes Nyklassiker-serie, novellsamlingen ”Eksempler på liv” från 1993. Samtidigt sänder man i samma serie ut ett nytryck av hennes roman ”Hus og hjem” från 1999.

Just så hette en populär dansk veckotidning, fast det stavades visst Hus och Hjem, och den var nog mer av en Hemmets Journal eller Husmodern än Femina. Den gick hursomhelst utomordentligt bra under en lång följd av år – det vet jag eftersom min mors kusin var ekonomichef där, en man som alltid haft styr på tingene, också sedan detta ugeblad långt om länge fick läggas ner när yngre läsarskaror blev allt mindre husligt orienterade och intresserade.

Tre år före ”Hus og hjem” kom Helle Helles novellsamling ”Rester”, och för elva år sedan ännu en, ”Biler og dyr”. Men annars har hon skrivit idel romaner, ofta med välvalda titlar: ”Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand” (2002), ”Rødby-Puttgarden” (2005 – ja, huvudpersonen färjependlar mellan Danmark och Tyskland – om några år finns där en bro), ”Ned til hundene” (2008) som jag alltså gillade, och nu senast årets ”Dette burde skrives i nutid”. Mellan de båda senaste fick hon Per Olov Enquist-priset för sitt författarskap.

Att det var välförjänt kan man lätt konstatera nu när Rosinante skickat ut de båda nytrycken. ”Dermed er hele Helle Helles forfatterskab i handlen”, meddelar man stolt. Och det här handlar ”Hus og hjem” om, enligt samma förlagsreklam:

”Anne vender hjem til sin barndomsby i provinsen efter mange år i København.
Hun har købt hus sammen med kæresten Anders, som først ankommer senere.
Anne har tænkt sig at male og indrette huset, mens hun venter på ham, men hun kommer ikke rigtig nogen vegne. De to skoleveninder fra dengang modtager hende med glæde. Andre i byen har svært ved at huske hende eller hendes afdøde forældre. I nabohuset bor Jens, byens yngre, ugifte præst, og han tiltrækker sig Annes opmærksomhed på en måde, som ikke passer ind i hendes planer for den nærmeste fremtid.”

Jag har en märklig déjà-vu (eller déjà-lu) känsla av att jag läst just den historien även om jag inte kommer ihåg den ogifte prästens roll i sammanhanget. Fast kanske var det en bok av någon annan författare som lämnat Kongens By för det provinsiella livet på landet.

Sådana har det funnits många av: Tom Kristensen slog sig ner på Thurø söder om Fyn efter att ha rumlat runt i det inre av Köpenhamn (om man tillåter sig att läsa hans stora roman Hærværk som en självbiografi).

Frank Jaeger flyttade också han till en ö – Langeland – för att på slutet av sitt alltför korta liv hamna i Helsingør. I en festlig novell låter han en pilsk gubbe med kikare spana in en lättklädd donna på andra sidan Sundet. Det slutar snöpligt sedan hon sol- och vårat honom - men det är en annan historia...

_____________

- För den som vill läsa Helle Helle på svenska finns flera böcker översatta, bl.a. Rödby-Puttgarden och Hus och Hem Klicka här för att se ett urval av dem

“I like roads. I like to move”

Av IVO HOLMQVIST

Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj - inklusive hund - i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.

Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.

Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året - och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).

Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.

Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.

När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.

Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.

Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).

Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.

Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.

Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.

Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.

I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).

Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann - att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.

Ivo Holmqvist

Visión desde el fondo del mar
Rafael Argullol och jagets virvelström

Av ULF ERIKSSON
Efter en tids bekantskap med den mångkunnige författaren och filosofen Rafael Argullols nya jätteverk Visión desde el fondo del mar (”Syn från havsbottnen”, Acantilado, 2010) känns det som en kär förpliktelse att påminna om essäkonstens centrala betydelse för det litterära skapandet, både när det gäller essäformens frihetslöften och dess fordringar.Det finns redan en rik mytflora kring denna 1212 sidor långa bok, tryckt i december 2010 och enligt författaren själv frukten av sex års kontinuerligt skrivande för hand åtta till nio timmar om dagen.
Läs mer...

Dieu s´amuse
Michel Lambert

Av MARIANNE JEFFMAR
Michel Lambert är en av de mest intressanta franskskrivande belgiska författarna i dag. Framför allt hans noveller är värda att läsas med eftertanke. Titelnovellen i ”Dieu s´amuse” (Gud roar sig) syftar på uttrycket: ”Slumpen, det är Gud som roar sig.”

Slumpen är ett genomgående tema i den nya novellsamlingen. Människor möts av en slump, eller som av en slump, de attraheras av varandra, eller de repelleras. Det förflutna hinner upp dem, de minns, försöker värja sig mot minnet men lyckas sällan. De irrar omkring i en anonym stad, tycks inte veta vart de är på väg.
Läs mer...

Roger-Pol Droit – Maîtres à penser

Av RUTH LÖTMARKER
Den franske filosofen Roger-Pol Droit har gjort det till en egen specialitet att popularisera ämnet filosofi. I listan av de böcker han gett ut figurerar titlar som "Att leva med Sokrates, Epikuros och alla de andra" eller "Etik förklarad för alla". I sitt senaste verk griper han över hela 1900-talet. Han presenterar ett tjugotal filosofer som trätt fram under detta märkliga århundrade, som mer än något annat i mänsklighetens historia härjats av krig och massakrer, vilka grusat idéer från upplysningstiden om att vetenskap och förnuft skulle göra människan till en alltmer fredlig och civiliserad varelse.
Läs mer...

Manning Marable – Malcolm X: A Life of Reinvention

Av OLA SIGURDSON
Vem var Malcolm X? Utan tvivel en av samtidens amerikanska ikoner, men vid sidan av den populärkulturella bilden av honom, vem var han, religiöst och politiskt? Den allmänna bilden av Malcolm X har förmodligen formats av den självbiografi som han, tillsammans med Alex Haley, arbetade på under flera år men som först publicerades efter hans död 1965.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Tatiana de Rosnay – Le voisin

Av MARIANNE JEFFMAR
Romanen börjar med något som verkar vara en mardröm. En kvinna, jagberättaren, ligger gömd under grannens säng. Hon ser ingenting men hon hör. Grannen är på väg in i lägenheten… Kvinnan heter Colombe och arbetar som spökskrivare på ett bokförlag. Hon är gift och har två barn. En dag ser hon en annons om en fyrarumslägenhet att hyra. Den är perfekt. Hon hyr den och flyttar in med sin familj. Mannen är ofta borta på Läs mer...

Theatertreffen 2011

Av MARGARETA FLYGT
Teater är ofta politisk i Tyskland. Det märks inte minst på årets Theatertreffen i Berlin. Här handlar det inte om självömkande, missförstådda själar – nej, här spottas och fräses det rakt ut på publiken.

Som i Nurkan Erpulats ”Verrücktes Blut” på hyllade Ballhaustheater i Kreuzberg. Teatern som kallar sig postmigrantisk och som fått hela teatertyskland att göra vågen. Läs mer...

Paul Lendvai – Mein verspieltes Land. Ungarn im Umbruch

Av RICHARD SWARTZ
Den ungerske publicisten och journalisten Paul Lendvai, sedan den ungerska revolutionen 1956 bosatt i Wien, uppfattas med rätta som en av de mest sakkunniga experterna när det gäller detta land; hans tidigare böcker över revolutionen och Ungerns historia måste gälla som populärhistoriska standardverk.
Läs mer...

Carlo Michelstaedter – La melodia del giovane divino

Av RAGNAR STRÖMBERG
”Man kan inte tala om tragedin,utan om den eller den tragedin;varje grundläggande definition av tragedin är en definition av konsten själv.” Så skriver filosofen, bildkonstnären och poeten Carlo Michelstædter från Gorizia vid den italiensk-slovenska gränsen i ”La catarsi tragica” halvtannat år innan han tjugotre år gammal sätter pistolmynningen mot tinningen den 17 oktober 191O.
Läs mer...

Alice Munro och en brun ylleklänning

Av MERETE MAZZARELLA

För ett halvår sen köpte jag en pocketbok, Alice Munros Kärlek, vänskap, hat och började läsa titelnovellen. Den handlar om den medelålders, alldagliga Johanna, ett före detta barnhemsbarn som i åratal tjänat hos andra, först hos en gammal dam, sedan hos en äldre herre i Ontario, Mr Cauley. Historien börjar med att hon står på järnvägsstationen och adderar och dividerar med stationsföreståndaren om hur hon ska få möbler skickade västerut till Saskatchewan, sedan går hon in i en dyr affär för att köpa en klänning.

Det är när hon ser sig själv i spegeln i en fin grön sammetsdräkt som de flesta kvinnliga läsare åtminstone i någon mån torde kunna identifiera sig med henne och hennes förödmjukelse : ”Det var inga problem med själva dräkten. Problemet var det som stack av. Hennes hals och ansikte, håret och de stora händerna och tjocka benen.” Men episoden slutar lyckligt, för kvinnan som äger butiken hjälper henne att hitta en vacker brun ylleklänning som passar henne och till sin egen förvåning säger hon: ”Det blir nog den klänningen jag gifter mig i.”

Jag läste ytterligare ett par tiotal sidor. Det visade sig att den man hon fantiserade om att gifta sig med var hennes arbetsgivares, Mr Cauleys, svärson, Ron Boudreau, som – åtminstone när vi får honom beskriven ur Mr Cauleys perspektiv – framstår som en odåga som sen sin hustrus död inte gjort stort annat än tiggt sin svärfar om pengar.

Som läsare anar man i hög grad oråd när man tar del av det brev Johanna lämnar i köket åt Mr Cauley: ”Jag reser härifrån med tåg nu i eftermiddag, fredag. Jag vet att jag inte har sagt upp mig, men jag låter bli att ta ut min innestående lön, tre veckor kommande månad. Det står köttgryta i ångkokarn på spisen, och den behöver bara värmas upp. Det räcker till tre gånger eller kanske till fyra.”

Ännu värre blir det naturligtvis när det visar sig att de ömsinta brev som Johanna tror sig ha fått av Ron Boudreau och som närt hennes drömmar i själva verket är skrivna i fnissig maskopi mellan hans tonåriga dotter Sabitha – som bor hos Mr Cauley - och Sabithas skolkamrat.

Det var här min läsning tog slut för i pocketboken saknades ett fyrtiotal sidor. Jag kunde naturligtvis ha gått tillbaka till bokhandeln och krävt att få en ny bok men jag gjorde det inte och orsaken till att jag inte gjorde det var helt enkelt att jag inte ville behöva följa någon så renhjärtad på hennes väg mot katastrofen.

Men som så många kritiker genom åren har sagt om Alice Munro är hon en författare som i novellens format förmår suggerera fram ett universum som är lika stort som en begåvad romanförfattares och Johanna levde ohjälpligt vidare i mina tankar som människor gör när man mött dem och de kommit att intressera en och sen försvunnit. Ett bra tag fortsatte jag att intala mig att det var bra just precis som det var - att jag fått möta henne, att jag blivit intresserad och att hon försvunnit.

Efter ett halvår köpte jag ändå en ny bok – jo, köpte, för vid det här laget hade jag naturligtvis tappat bort kvittot.

Och tur var det att jag fick läsa novellen till slut för mirakulöst nog slutar den lyckligt. Jag ska inte säga hur, bara att det största miraklet med Alice Munros författarbegåvning är att hon faktiskt lyckas göra det lyckliga slutet alldeles trovärdigt.

 

Gunnar Herrmann – Elchtest: Ein Jahr in Bullerbü

Av CLARISSA BLOMQVIST
Tyskarna älskar Sverige som ingen annan nation, förmodligen som kompensation för det som gick förlorat i två världskrig – ett fenomen som kallats för ”Bullerbysyndromet”. Tyskarna semestrar gärna i Sverige, Läs mer...

Vieni via con me

Av ÅKE MALM

Roberto Saviano och Fabio Fazio gjorde det igen!

Ett nytt rekord för Rai3 – över 9 miljoner tittare och 30,21 i share. Inget program under de tre decennier som kanalen existerat har kommit i närheten av dessa siffror. Och detta för ett program som sannerligen inte friar till det enkla eller flärdfulla.

Mediaexperter lägger pannorna i tunga veck och försöker finna en förklaring. Kanske har folket/tittarna tröttnat på det glättiga, ytliga och strängt taget, väldigt gamla? Kanske kräver man litet mera nu, program som berättar den komplicerade verkligheten utanför dörren. Bara förmodanden, förstås. Ingen vet om den här tendensen håller i sig även efter de två återstående programmen i serien.

Hursomhelst – program nummer två var minst sagt välmatat. Och reaktionerna är våldsamma. För att ta de senare först: inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, gick i taket när han hörde Saviano tala om den organiserade brottslighetens, i synnerhet ’ndranghetans, spridning till norra Italien. Ja, hur större delen av Norditaliens ekonomi nu fungerar i samklang med ’ndranghetan, ”som öppnar kanalerna (interloquisce) med Lega Nord”.

Maroni kräver att få lika mycket tid som Saviano i nästa program för att få genmäla, gärna i ett fritt åsiktsutbyte öga mot öga. Från programmakarna kommer tummen ned. Formatet medger inte att man sätter in en politisk debatt, hävdas det. Varpå ministern svarar att detta är den nya inkvisitionen.

Saviano tar ministerns attacker med upphöjt lugn. Dock konstaterar han att ordvalet påminner litet väl mycket om det camorrabossen Sandokan Schiavone använde: ”Undrar om Saviano skulle ha mod att upprepa sina anklagelser om vi möttes öga mot öga”. I munnen på en inrikesminister är detta oroväckande ord, konstaterar Saviano.

Uppgifterna, som Savianos anklagelser bygger på, härrör från åklagarna Ilda Boccasini i Milano och Giuseppe Pignataone i Reggio Calabria (Pignatone var den som ledde jakten på bossarnas boss, Bernardo Provenzano). "Jag har endast citerat dessa åklagares utredning och konstaterat att den medlem av Lega Nord som sammanträffade med bossen Pino Neri aldrig arresterades."

Saviano började sitt berättelse om Italiens tre maffior redan på 1400-talet, då tre legendariska riddare slog sig ned på ön Favignana utanför Sicilien och där skapade det första edsvurna broderskapet. En legend som inte alla historiker skriver under på. Men det gav anledning att för första gången (med hjälp av skådespelare) spela upp ritualen som föreskrivs när en ny medlem skall tas upp i ”l’onorata società".

Duetten som följde mellan högerns Gianfranco Fini och vänsterns Pierluigi Bersani var mera uppseendeväckande i debatten innan de, i enlighet med programidén, båda läst sina listor om vad som idag döljer sig bakom begreppen höger/vänster. Knappast några formler som kommer att citeras om fjorton dagar.

I det nästan 3 timmar långa programmet måste jag till slut nämna ännu ett inslag – det som handlade om dödshjälp och som var skickligt uppbyggt kring Piergiorgio Welby. Han drabbades av muskeldystrofi och begärde till slut att få dö på ett anständigt vis. Istället för att i tysthet få hjälp att stänga av maskinerna, gjorde han det hela till en politisk fråga. Högerpartierna, katolikerna i allmänhet och domstolarna sa nej till att avbryta de livsuppehållande ingreppen. Till slut kom en läkare till hjälp och gav honom en injektion för att minska plågorna under de sista minuterna.

En brännande fråga för några år sedan som ännu inte ebbat ut. För det finns en bild som etsat sig fast hos många. Bilden av Piergiorgios kista utanför kyrkan som stängt sina portar för begravningen. Kvarterets kyrkoherde följde ordern från Vatikanen som alltid hävdat att den aldrig kan acceptera någon form av eutanasi. Piergiorgio Welby, en fromt troende krisen, nekades rätten till en kyrklig begravning.

Denna historia berättade Roberto Saviano igen på ett enkelt men genialt vis. Han fick hjälp av Piergiorgios änka, Mina. Ett inslag som fascinerade och som höll åtta och en halv miljon tittare klistrade vid rutan. Det finns ögonblick när man kan se en framtid även för TV.

Några ord till sist om det rent politiska.

Precis som aviserats drog Gianfranco Fini tillbaka sina ministrar från Futuro e Libertà från regeringen. Några nya har inte nominerats.

Under ett möte i Quirinalen igår eftermiddag kom Gianfranco Fini och senatens talman Renato Schifani överens med president Giorgio Napolitano om hur krisen skall rulla vidare. 14 december har avsatts till Det Stora Avgörandet. På morgonen med start kl 9 skall Silvio Berlusconi framträda i senaten och därefter blir det debatt och förtroendeomröstning 11,30. I deputeradekammaren startar man kl 10 med omröstningen kl 12.30. Resultatet från senaten skall förkunnas någon minut före kammarens voteringsresultat.

Denna kompromiss har lugnat statschefen som krävde att först och främst måste budget och stabiliseringsplan godkännas. Sedan kan krisen starta.



Det anses fortfarande troligt att Berlusconi får en majoritet i senaten men i kammaren kan det bli förlust. Men detta är bara gissningar. Deputerade som tidigare meddelat att de lämnar PdL har åter ändrat sig. Det ryktas om väldiga transfersummor. Berlusconis just nu mest aktiva stöd, den utmanande skönheten Daniela Santanché, smålog igår med hela sina uppblåsta läppar och lovade: ”det kommer fler”.

Om Daniela Santanché skulle mycket kunna sägas. Det kan räcka just nu med att erinra om att hon till valet 2008 var kandidat för de verkliga fascisterna i La Destra – enligt henne var PdL alldeles för mycket till vänster. Idag är hon statssekreterare och Berlusconis just nu mest aktiva stöd.

Slutligen. Den 14 december är också dagen då Författningsdomstolen skall komma med sin dom i målet om lagen om ”legittimo impedimento”, ungefärligen ”giltig frånvaro”. Alltså den för Berlusconi direkt skrivna lagen som ger honom rätt att inte ställa upp när åklagarna kallar till rättegång. Han kan då hänvisa till att han har ”giltig frånvaro”. Det har hävdats att denna lag ad personam i grunden är författningsvidrig. Den 14 december vet vi om Corte Costituzionale tycker samma sak.

”Il giorno di Giudizio” , Yttersta domen, kallar idag många tidningar detta datum: den 14 december.

Ytterligare några brännande nyheter.

Som jag nämnde i förra bloggen var det primärval i Milano i söndags om vem som skall utmana borgmästaren Letizia Moratti. Silvio Berusconi har just bekräftat att hon blir PdL:s kandidat i valet nästa vår. Segrare bland de fyra vänsterkandidaterna blev Giuiliano Pisapia. Naturligtvis den som inte hade den lokala PD-ledningens stöd. Varpå hela denna partiledning i Milano avgår! Nytt kaos och alla undrar vad PD egentligen sysslar med.



Nästa nyhet är domen i Brescia mot de anklagade för terroristattacken på Piazza della Loggia. Det är 36 år sedan denna massaker inträffade. Den 28 maj 1974, kl 10:12, exploderade en sprängladdning under ett fackligt möte på torget. 8 personer dödades och över 100 skadades.

Det har skett en lång rad utredningar, flera rättegångar har hållits. Ofta har de anklagade fällts i första omgången och friats efter överklagande.

Igår föll den troligen sista domen. Alla utpekades friades. De överlevande, släkt och vänner tog beslutet med tårar och uppgivenhet. Benedetta Tobagi har skrivit en bra artikel i La Repubblica idag. Hon konstaterar inledningsvis att ”detta är en labyrint bestående av 5 utredningsfaser och 8 rättegångar. Ingen har ännu fällts men undan för undan har en stor mängd fakta sedimenterats i det allmänna medvetandet.”

Piazza della Loggia är en del i vad som i fyra decennier kallats ”La strategia della tensione” – Spänningens strategi. Enligt detta teorem arrangerades från extremhögern och med hjälp av ”avvikande” grenar ur kontraspionaget en lång rad attentat i Italien. Starten var den 12 december 1969 på Jordbrukarbanken i Milano då 16 dödades och ett 80-tal sårades Efter sju rättegångar vet man fortfarande inte vilka som juridiskt sett är de ansvariga.

31 maj 1972 slog fällan till vid Peteano, norr om Venedig. En bilbomb exploderade och tre karabinjärer dödades och två skadades. Två nyfascister dömdes för dådet medan fyra dömdes för att ha försökt vilseleda polisens spanare.

17 maj 1973 sprängdes en bomb vid Polishögkvarteret (La Questura) i Milano. Fyra dödades och 52 sårades. Gianfranco Bertoli, som kallade sig själv anarkist, dömdes till livstid och dog i Livorno för tio år sedan. Men stora delar av historien består av motstridiga uppgifter och stora frågetecken.

4 augusti 1974 sprängdes en bomb på expresståget Italicus mellan Rom och München när tåget befann sig vid San Benedetto Val di Sambro, strax före Bologna. 12 döda och 48 sårade. Alla anklagade har frikänts i två rättegångar.

2 augusti 1980 – en oerhört stark sprängladdning detonerade i väntsalen i järnvägsstationen i Bologna. 85 döda och 200 sårade. Två nyfascister har dömts till livstid – men även här kvarstår en lång rad frågetecken och obesvarade frågor.

23 december 1984 – en sprängladdning detonerade ombord på snälltåget 904 också denna gång vid San Benedetto Val di Sambro. 17 dödades och 255 sårades. Flera ansvariga greps och dömdes. Attentatet betecknas som det första i Cosa Nostras utmaning mot staten.

Så ser bakgrunden ut mot vilken utredningarna kring Brescia-attentatet genomfördes. Tidningarna och många radiokanaler diskuterade domen intensivt idag. Många hävdar att de ansvariga är kända men att det är omöjligt att få fram bevisning eftersom viktiga handlingar har hemligstämplats.

Många av de journalister, åklagare, domare och historiker som ägnat decennier av sina liv för att följa utredningarna kommer nu med ett förslag: Låt oss följa Sydafrikas exempel och instifta en sanningsdomstol. Lova de inblandade fri lejd och straffrihet mot att de berättar allt de vet. Offren och deras anhöriga har rätt att få veta alla detaljer i dessa attentat.

Problemet är att så många politiska intressen är inblandade och ganska säkert även flera länders kontraspionage. Det är föga troligt att den fulla sanningen någonsin kommer fram.

Slutligen: just nu rapporteras att polisen gripit bossarnas boss i Casal de Principe, Antonio Iovine, även kallad O’ Ninno. Han har varit efterspanad i 16 år.

Nådens gränser
Om universella ambitioner och partikulära hämskor. Paulus, Badiou och Žižek

Av JAYNE SVENUNGSSON
Under gångna decennier har de europeiska samhällena i hög takt blivit mer mångkulturella på det faktiska planet, alltmedan de blivit mindre mångkulturella på det attitydmässiga planet. Denna aningen krassa analys gjordes häromåret av den amerikanske politiske skribenten och filosofen Mark Lilla apropå den europeiska vänsterintelligentians uppbrott från postmodernismens vurmande för skillnad, identitet och partikularitet.
Läs mer...

Moritz von Uslar – Deutschboden. Eine teilnehmende Beobachtung

Av CLARISSA BLOMQVIST
20 år efter murens fall beger sig journalisten och författaren Moritz von Uslar till Oberhavel, en liten stad en timme nordost om Berlin, för att tillbringa tre månader bland dess 14 000 invånare. Med sin höga arbetslöshet, relativa fattigdom och utbredda alkoholism känns Oberhavel som en typisk östtysk småstad och därmed den perfekta platsen för von Uslars sociala studie: Läs mer...

Peter Wawerzinek – Rabenliebe

Av MARGARETA FLYGT
Det finns oändligt många sätt att svika någon på. Det allra värsta anses ofta vara när en moder lämnar sina barn. Det handlar Peter Wawerzinkes roman ”Rabenliebe” om. En Rabenmutter, en korpmor, betyder på tyska en hårdhjärtad mor, som saknar moderskänslor.
Läs mer...

Dikten lämnar oss inte

Av PETER LANDELIUS

Jorge Luis Borges är ständigt närvarande i den spansktalande litteraturen.

Referenserna till mästaren duggar tätt. En av de senaste och mest intressanta kommer från colombianen Héctor Abad Faciolince. I ”El olvido que seremos” (Glömskan som väntar oss) skriver han om sin beundrade och beundransvärda pappa, professor i preventiv medicin, som till slut mördas på öppen gata i Medellín. I pappans innerficka hittar Héctor en dikt av Jorge Luis Borges.

Eller är den verkligen av Borges? Var har den i så fall publicerats? I de officiella bibliografierna finns den inte upptagen.

I sin följande bok, ”La traición de la memoria” (Minnets förräderi) berättar författaren om sin mångåriga spaning efter diktens ursprung. Sökandet kommer att föra honom till ett halvdussin städer på tre kontinenter.

Först hittar han den obskyre poet som en gång påstått sig ha funnit den tidigare opublicerade dikten. Men nu säger han att det var ett påhitt: han har skrivit den själv. Konstigare saker har förekommit i mytologin kring Borges.

Men Héctor Abad ger sig inte. Inte ens när såväl diktarens änka, Maria Kodama, som den mest metodiske Borgessamlaren av dem alla, Nicolás Helft i Buenos Aires, försäkrar att det måste vara en förfalskning.

Med hjälp av en väninna i Finland hittar han till slut sanningen i ett antikvariat i Mendoza vid Andernas fot—och på Les deux magots i Paris. Här är dikten:

AQUI. HOY.
Ya somos el olvido que seremos.
El polvo elemental que nos ignora
Y que fue el rojo Adan y que es ahora
Todos los hombres, y que no veremos.

Ya somos en la tumba las dos fechas
Del principio y del término. La caja,
La obscena corrupción y la mortaja,
Los ritos de la muerte, y las endechas.

No soy el insensato que se aferra
Al mágico sonido de su nombre,
Pienso con esperanza en aquel hombre
Que no sabrá que fui sobre la tierra.

Bajo el indiferente azul del cielo
Esta meditación es un consuelo.

Och här följer ett försök att överföra något av den till svenska:

HÄR. IDAG.
Nu är vi redan glömskan som oss väntar,
ett stycke av den likgiltiga mylla
som gjorde Adam röd och hunnit fylla
med människor en värld där döden gläntar.

I graven möts de nu för andra gången:
början och slutet. Kistan, den obscena
förruttnelsen och svepningen, förenas
i dödens riter och i sorgesången.

Så dum är inte jag att jag begär den
magiska lovsången från eftervärlden.
Jag hoppas gärna på den nya kvinnan
som inte anar att jag fanns här innan.

Under en blå och tröstlös himmels tron
finner jag tröst i min meditation.

P.S: Jodå, originalet är av verkligen författat av Jorge Luis Borges. En gång frågade jag Artur Lundkvist om det var sant att han inte var förtjust i Borges. Han svarade: ---Hans noveller säger mig inte särskilt mycket. Men jag tycker mycket om hans dikter, särskilt dem från 30-talet.
Vad Artur skulle ha tyckt om just den här dikten vet vi inte. Den är skriven, eller i varje fall putsad, bara något år före argentinarens död.

__________________


- Se ett videoinslag från en konferens där Abad talar om just "La Memoria":

Tony Curtis 1925-2010

Av IVO HOLMQVIST

I den småstad där jag växte upp fanns två biografer, Palladium och Capitol. Söndagsmatinéerna kostade 75 öre, på köpet fick man om man satt därnere hårdrullade biljetter i nacken från glina på balkongen. Filmerna brukade sluta när de var som mest spännande, med hjälten ombord på en flotte halvvägs nerför Niagara: fortsättning nästa söndag.

Just tonårig, samtidigt som jag övergav tecknade serier som jag varit en storkonsument av för mera krävande läsning, hade jag sett mig mätt på Hopalong Cassidy på sin vita springare. Den första mer allvarligt syftande spelfilm jag såg hette ”Trapets”, med två vältränade stjärnor som svingade sig i en sådan högt under taket på cirkustältet – den var mycket spännande. Jag har inte sett den sedan dess, men minns hur atletiska Burt Lancaster och Tony Curtis var i den.

Den filmen var ny 1956, regisserad av engelsmannen Carol Reed som sju år tidigare filmat Graham Greenes ”The Third Man”, minnesvärd både för hur den diaboliskt cyniske Orson Welles frestar Joseph Cotten uppe i korgen på pariserhjulet i Pratern i Wien, och för slutjakten i kloakerna under denna stad, uppdelad i fyra zoner av de allierade ockupationsmakterna efter kriget. Den filmen ser jag om med jämna mellanrum.

Redan året efter ”Trapeze” dök Curtis och Lancaster upp i ”Sweet Smell of Success”, i regi av Alexander Mackendrick som visserligen var född i Boston men uppvuxen i Skottland. En film från slutet av fyrtiotalet av honom var den festliga ”Whisky Galore”, på Compton Mackenzies roman om ett skepp lastat med whisky som går i kvav utanför en liten kustby, till den lokale pastorns och alla ortsbornas glädje.

En sen film av honom var ”High Wind in Jamaica” från 1967, på Richard Hughes bok som jag skrev om häromdagen. 1955 hade han gjort den sista av komedierna från Ealing Studios i London, den klassiska ”Ladykillers” med Alec Guiness, om det tuffa gangstergänget som inte klarar av den gamla tanten i ett hus som skakar varje gång ett tåg far förbi och där semaforen spelar en avgörande roll på slutet. Den filmen har sina diaboliska ögonblick.

Två år senare satte han alltså i scen en riktigt svart amerikansk film noir, med Burt Lancaster som den framgångsrike muckrakern J.J. Hunsecker på en tidning i New York, med en egen daglig slaskspalt. Tony Curtis är hans handgångne man, alltid lika flåsande tjänstvillig. Lancaster är en kallhamrad cyniker, Curtis en slem och slickad amöba utan ryggrad.

Jag tog fram filmen på nytt och såg den när jag nyss fick veta att Bernard Schwartz (så hette han innan han fastnade för det mera säljande artistnamnet Tony Curtis) från de fattigare delarna av Bronx avlidit. Det hela utspelar sig på det nattliga Manhattan och är en ganska enkel och banal historia. Den framgångsrike kolumnisten överbeskyddar sin unga syster (de incestuösa övertonerna är tydliga) och ser till att hennes spirande romans med en jazzmusiker går om intet. Den vesslesnabbe Tony Curtis springer hans ärenden, obehagligt opålitlig. Pressen är genomkorrumperad liksom polisen, och nästan alla i storstadsdjungeln är vargar och hyenor. Lancaster var väl så bra i ”The Swimmer” och ”Birdman of Alcatraz”, men Tony Curtis var nog lika bra fast på annat vis bara i en enda film, den som kom två år senare.

1959 förvaltade Billy Wilder komediarvet väl efter Mauritz Stiller och Ernst Lubitsch i ”Some Like It Hot". Den har stått sig, mindre tack vare Jack Lemmon än just Tony Curtis som är suverän i sina tre roller: som en musiker som råkar bli vittne till en gangsteruppgörelse i Chicago, som utklädd medlem av ett damkapell när han försöker undvika att bli mördad, och när han inbillar Marilyn Monroe att han är en miljonär i oljebranschen (kammusslan han visar henne på stranden liknar till förvillelse Shells varumärke).

I alla roller han kreerade hördes det att han kom från Bronx, fast som oljemagnat imiterade han på pricken Cary Grant (som också han bytt bort sitt namn, Archibald Alexander Leach, han var född i Bristol). Som råttan Sidney Falco i ”Sweet Smell of Success” är Tony Curtis otäckt bra. På senare år övergick han till en annan konstart, som Ephraim Katz torrt konstaterar i sin underhållande ”The Macmillan International Film Encyclopedia”: ”His paintings, especially the Marilyn Monroe portraits, fetch considerable sums.”

___________________

- Se en intervju med Tony Curtis om filmen Some like it hot:

Storm i balettglaset

Av MARGARETA FLYGT

Det har blåst upp en storm i Centraleuropas balettglas.

Att en skådespelare eller dansare klär av sig naken på scenen tillhör en av de mest överanvända symbolerna inom teater och ballett de senaste årtiondena. När vi åskådare vant oss, och inte längre låter oss chockeras av det avklädda, blir det ofta platt och sällan lyckat. Det som ska chockera blir förutsägbart och tröttsamt.

Samtidigt som vi omringas av nakenhet, gror ett nypryderi, framför allt bland tonåringar. Inte sällan händer det, att yngre ovana bastugäster på Ribersborgs kallbadhus vill sätta sig i dambastun med bikini och baddräkt. Är det pryderi, eller en skam för den egna, ofullkomliga kroppen, som föranleder dem att vilja skyla sig?

De som till synes är perfekta visar sig något hellre, som primaballerinan Karina Sarkissova vid Wiener Staatsballett. Den 27-åriga solodansaren lät sig fotograferas naken i det österrikiska trendmagasinet ”Wiener”, vilket ledde till att hennes chef gav henne sparken. Ett så omoraliskt beteende kunde inte accepteras. Samtidigt som vi vid varje föreställning ser dansarna närmast nakna i sina hudfärgade kroppsstrumpor.

När Nijinskis Våroffer dansades i Malmö 2007 var det självklart att den offrade dansade naken – och det passade. Den typen av repertoar lär inte kunna spelas i Wien. Eller är det skillnad på symbolisk nakenhet och verklig nakenhet?

I min medelålders kropp, full av skavanker och brister, förundras jag att vi fortfarande låter oss provoceras av det mest naturliga vi alla lever i.

___________________


- Se Karina Sarkissova i ett utdrag från "Giselle":

Christoph Schlingensief

Av MARGARETA FLYGT

Christoph Schlingensief (49), en av Kulturtysklands förgrundsgestalter, dog den 21 augusti efter flera års kamp mot cancern.

Han arbetade som film-, teater- och operaregissör, författare och skulle gestalta den tyska paviljongen på nästa Venedigbiennal. Han blev känd som provokatör när han bjöd in landets arbetslösa till Wolfgangsee (sjön skulle svämma över och Helmut Kohl avsluta sin semester) och arrangerade ett ”Big brother” för asylsökande, där de som åkte ut skulle lämna landet. En gång kallades han mediaclown, erövrade snart alla salonger. Han regisserade till och med Wagner i Bayreuth – den besuttna borgerlighetens högborg.

Katharina Wagner, barnbarn till den legendariske Bayreuthledaren Wolfgang Wagner, som nu förestår festspelen, sa ”efter Christophs tid här är inget sig likt”. Han rörde om var han än kom – och till slut verkade det en gång hatade enfant terrible vara älskad, och nu saknad av alla.

När Berlins teaterveckor 2009 öppnades med hans fluxusoratorium ”Eine Kirche der Angst” om sin dödsångest, tro och katolska kyrkan, började regissörens livsdröm ta form - att bygga ett opera- och kulturhus i Afrika.

Schlingensief ansåg att den europeiska operan börjar likna ett bårhus och för att den ska återupplivas måste nytt blod komma in. Våra kulturer måste berika varandra. I januari togs det första spadtaget i Ouagadougou i Burkina Faso. Drömmen förverkligas och lever vidare.

___________

- Se "Eine Kirche der Angst" här:

Finns det ingen politisk opposition i Italien?
Tidskriften MicroMega

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När man följer utvecklingen i Italien frågar man sig ofta: finns det då ingen politisk opposition som kan stoppa nuvarande marsch mot avgrunden (och jag tänker då både på Berlusconi-regeringens ständiga attacker mot rättsstaten och demokratin, den akuta risken för ekonomisk härdsmälta och den organiserade brottslighetens växande inflytande)?
Läs mer...

Sommarläsning (9): Thomas Bernhard

Av IVO HOLMQVIST

”Tempo furioso” hade varit en lämplig upprepad undertitel för Thomas Bernhards många romaner och skådespel, särskilt de som är ett fortgående rasande utfall mot hans hemland Österrike (fast han var född i Holland).

En av dem är den korta ”Wittgensteins Neffe” som kom 1982, sju år innan han dog, 58 år gammal. Kanske lånade han boktiteln från Diderots klassiska dialog ”Rameaus brorson”, men den är samtidigt varudeklarerande. En av de båda huvudpersonerna är filosofen Ludwig Wittgensteins brorson Paul, den andre är Thomas Bernhard själv. Man får ta ett djupt andetag när man börjar läsa denna maniskt uppdrivna monolog utan några vilopauser, med vindlande meningar på en halv sida eller mer, och med en mängd inskjutna bisatser.

Det handlar mest om året 1967 när Thomas Bernhard var inlagd på lungkliniken Baumgartnerhöhes paviljong Hermann i västra Wien, opererad för en stor tumör, och Paul Wittgenstein på liknande vis var intagen på sinnessjukhuset Am Steinhof i närheten, passande nog på paviljong Ludwig.

Familjen Wittgenstein hörde – och hör kanske fortfarande – till de rikaste i Österrike, med en enorm förmögenhet skapad på bland annat vapentillverkning. Pauls farbror filosofen Ludwig som föredrog att vara byskollärare i en lantlig avkrok innan han blev professor i Cambridge sågs över axeln av mera stadgade medlemmar av klanen, och likadant var hans bror Paul (senior) ett svart får, pianisten som förlorade ena handen i första världskriget.

Han är bekant för att han efter det beställde pianokonserter för vänster hand, kändast av dem den som Ravel skrev (också Ludwig rörde sig bland konstnärer, hans kubistiska hus i Wien som han delvis ritade själv var inspirerat av Adolf Loos). Den äldre Paul var en kuf, anekdotfloran kring honom är tät. Kanske gick ett stråk av Aspbergers syndrom i släkten.

Paul Wittgenstein spelar Ravels vänsterhandskonsert

Paul i nästa släktled (vem av Ludwigs bröder som var hans far framgår inte) var psykiskt labil och lades in på sinnessjukhus med jämna mellanrum, med åren allt tätare, för elchocker. Han var lidelsefullt upptagen av musik, liksom Thomas Bernhard. Det var i det intresset de möttes, och en del sidor ägnas deras ingående diskussioner om bland andra Herbert von Karajan, höjd till skyarna av Bernhard, sönderkritiserad av Wittgenstein.

Så länge Paul Wittgenstein junior ännu var stadd vid kassa – efter hans extravaganta eskapader såg släkten till att han blev omyndigförklarad – kunde han resa jorden runt för att bevista alla stora operaföreställningar, dock alltid med Wiens Staatsoper som favorit. I yngre år var han en ivrig racerförare och en god seglare, men han blev alltmera labil, med bisarra uppträdanden som oroade inte bara de närmaste. Han bodde samman med hustrun i ett iskallt familjegods med stora möglande målningar av Gustav Klimt på väggarna, under dem rann fukten. Senare flyttade de till en mörk minimal lägenhet i centrala Wien, med dystert slut för dem båda.

Framför allt finner Paul Wittgenstein och Thomas Bernhard varandra i ett gemensamt förakt för det provinsiella Österrike och all dess självgodhet och dumdryga snobberi. Man kör mil efter mil på jakt efter Neue Zürcher Zeitung, men den går inte att få tag på någonstans, och den inhemska pressen är inte värd många groschen.

Thomas Bernhard prisar sig lycklig som kan läsa engelska och franska tidningar:

”Vad vore min värld, tänker jag ibland, om den bara vore hänvisad till de tyska bladen, som i det stora hela bara är tarvliga skitblaskor, alldeles bortsett från de österrikiska, som ju över huvud taget inte är några tidningar, bara dagligen i miljontal utkommande oanvändbara toalettpapper.”

Kängorna viner kring öronen och åsnesparkarna är många när Thomas Bernhard kommer in på den gången han tilldelades Grillparzerpriset (det finare Büchnerpriset fick han 1970), överräckt av en obildad kulturminister och kring honom en svans av djupt bugande lakejer.

Och när han kommenterar den wienska Burgtheater-uppsättningen av hans pjäs ”Die Jagdgesellschaft” osar det svavel lång väg:

”De gör sig ögonblickligen gemena med publiken och prostituerar sig och gör den så kallade förnämsta scenen på det tyska språkområdet, som den kallar sig i infantil självöverskattning, till den allra förnämsta teaterbordellen i världen…” (när han tar i riktigt ser han till att kursivera sina ord, för extra eftertryck).

Skådespelarna gör vad de kan för att sabotera uppsättningen så fort de förstår att publiken är avog mot författaren. De flesta österrikare har haft svårt att svälja Bernhards kritik och skällde honom både i hans livstid och senare för en Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo. I utlandet har han alltid gått bättre hem.

Han i sin tur återgäldade sådan småsinthet genom att se till att inkludera i sitt testamente ett förbud mot att uppföra hans dramatik i hemlandet, och inte heller fick hans postuma verk utges i Österrike. Ett drygt dussin av hans böcker finns på svenska, och han borde förstås ha fått Nobelpriset (kanske kan det till Elfriede Jellinek, lika häcklad som han av landsmännen, ses som ett senkommet halvt erkännande av Thomas Bernhards storhet).

Ivo Holmqvist

P.S. Daniel Birnbaum och Anders Olsson ägnar ett kort och koncentrerat avsnitt i sin ”Den andra födan. En essä om melankoli och kannibalism” (1992) åt mani och melankoli hos Samuel Beckett och Thomas Bernhard vars säregna stil karakteriseras på ett träffande vis:

”en retorisk besatthet som får syntaxen att kränga: ordsammanställningar och figurer tas om gång på gång – varieras, inverteras, repeteras. Överallt samma maniska upprepning: exaktheten i detta repetitiva vansinne skapar svindelkänslor.” Och vidare påstår de att ”övergången från melankoli till mani innebär att den inre tomheten projiceras utåt som hat. I Bernhards fall riktas det maniska hatet mot fosterlandet Österrike.”

____________

- Se ett videoklipp från Youtube med Thomas Bernhard här:

Nya Kulturstudion?

Av MARGARETA FLYGT

Jag önskar mig ett kulturprogram som bjuder in lika ämnesinsatta gäster, som fotbollskommentatorerna vi mött under några sommarveckor.

Att de samlas kring ett bord, och sedan via storbildsskärm och pedagogiska ringar förklarar en dikt, en roman eller en uppsättning för de inte helt initierade.

Tre ansedda specialister som alla är kunniga i ämnet, som uttalar sig om en författares ordval, hur det hade sett ut om Ann Jäderlund valt presens istället för imperfekt, hur Eva-Stina Byggmästar lyckas smussla in humor i sina betraktelser och vad som skiljer en briljant Shakespearetolkare från en annan.

Ju djupare vi går in i ett ämnes detaljer, desto intressantare för oss alla. Det gäller fotboll lika mycket som kultur.

Lustigt nog, anses sport och dess regler behöva förklaras mer än kultur, vars kvalitet och angelägenhet bedöms som fullvärdig ett statligt stöd endast om majoriteten har en omedelbar förståelse till verbala dribblingar och sparkar.

Det är dags att lära sig något av VM-teven -  att våga gå in för sin sak, våga stanna vid tolkningar och bjuda in fler till att förstå, utan att förflackas till innehållslös populism.

____________

- Se ett klipp från Teatersport från 1987

 

En knivsudd höst. VM från sidan (9)

Av JAN NORMING

När VM går mot sitt slut infinner sig vemod och höstkänning.

Liksom de varma dagarna glesnar blir det längre mellan matcherna. Det gäller att ta vara på dem.

Från början var de så många att man kunde nöja sig med en halvlek då och då. Och alla hade ännu chansen, på papperet i alla fall.

Sedan vet man ju hur det går. Och det är inte alltid så kul. För det är ju Ghana man vill se.

Men man måste ändå. Och finalen är inte en höjdpunkt. Och inte en peripeti - det har vänt för länge sedan.

Den är just bara slutet, en knivsudd höst i luften, en föraning om döden, varken mer eller mindre.

Jag – en kulturtant?

Av RUTH PERGAMENT

Den obehagskänslan som rubriken ”En urcool kulturtant” på Georg Cederskogs intervju av Patti Smith i DN den 4 juli vållade, vägrade att ge med sig under dagen.

”Tant”? ”Kulturtant”? Rubriken innehåller ett oxymoron, eller i det här fallet, två motsatspar, ett som antyder Patti Smith som ett fenomen – gammal kvinna, det vill säga sextiotre år, och ändå aktiv kompositör och rockartist, och det andra, ”cool” som motsats till kultur som konservativt begrepp.

Som av en slump förekommer kulturtanten även i Jessika Gedins artikel om bildning i GP samma dag. Medan Gedin tycks mena den där kvinnliga medelålders läraren eller bibliotekarien som håller den svenska teatern under armarna, ger Cederskogs användning av kulturtantsbegreppet upphov till andra associationer.

I Svenska akademins ordlista (1979 års upplaga) kombineras ”tant” med suffixerna -aktig, -aktighet och -moral. Den ”tanten” översätts svårligen till andra språk.

Det hindrade dock inte Monty Python från att gestalta henne som medelålders, förnumstig, fördomsfull, fysiskt motbjudande, högljudd, talträngd, i städrock , med papiljotter och ständigt svängande handväskan som tillhygge. Det groteska i den arketypiska figuren framträdde extra tydligt när hon spelades av en man.

Patti Smith representerar den kvinnliga rockikonen som fortsätter att verka. Hon ifrågasätter, skriver och sjunger med en frenesi som varken avtagit i tempo eller kraft. Åldern lyser igenom i ögonen och käkpartiet. Papiljotter har hon aldrig tyckts bruka, inte heller handväska, däremot kläder som signalerar ett estetiskt och konstnärligt fritänkande, en stil hon har gemensamt med fyrtio år yngre kvinnor.

Hon har verkat i en miljö med manliga rockartister som medmusiker och förebilder, plockat russinen ur den kakan och försökt att överleva utan att väja för de erfarenheterna och motståndet som hennes könstillhörighet har bjudit. (Jo, förebilderna är som vanligt manliga. Se Lisbeth Larssons artikel Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män i DN.)

Jag värjer mig mot idén på ”tanten”. Jag har sökt och funnit de några år äldre kvinnliga förebilderna som framhåller kritiken, nyfikenheten, bildningen, ifrågasättandet och intresset för attityder och idéer som ligger ”i tiden”. Dottern och jag tilltalas av samma mode och jag intar kaffet på kaféer där jag tyvärr brukar vara äldst. Jag gymmar och springer och kroppens styrka genererar självförtroende.

Georg Cedergren må ha menat väl men rubrikens övertoner antyder en annan tonalitet. Artikelförfattaren får vänja sig vid att en ny generation kvinnor är i antågande – de äldre – med bibehållen attityd och rockstuk.

Uruguays skenbara långsamhet. VM från sidan (7)

Av JAN NORMING

Laget har alltid förefallit långsamt.

För fyrtio år sedan gick Uruguay till semi. Störst av alla var Pedro Rocha. Till vardags spelade han i Peñarol som var världens bästa lag. I Montevideo minns man Rochas mål i detalj.

Också de som inte var med minns. Så långsamt såg det ut att gå.

Men skenet bedrar. Om uruguayanerna inte är lika snabba som andra beror det på att de inte behöver. De står rätt. Mot Sydkorea var det rent vackert att se.

De rörde sig i regnet som en slow motion-upptagning på sig själva.

Teaterfestival för Neue Stücke aus Europa

Av MARGARETA FLYGT

I år firar den enda verkligt stora teaterfestivalen för nyskrivna pjäser ”Neue Stücke aus Europa”, tioårsjubileum i Wiesbaden och Mainz.

Tyskland är en stark teaternation, och festivalen visar att det också finns ett stort intresse att lyssna på och lära av andra. Men även om festivalen kallar sig internationell på hemsidan är det 21 europeiska länder som spelar på 17 europeiska språk.

Teater, ja kanske all kultur, handlar alltid och överallt om sökandet efter identitet. För dem som skapar liksom för publiken. Därför lyser ofta minoritetsspråk starkare, som flamländsk teater i Belgien eller katalansk i Spanien. De som känner sig ifrågasatta vill stärka sin identitet, har en vilja att synas – och då når teatern ut.

Den teater som uppskattas av många är ofta mycket lokal. Jon Fosses rollfigurer är förankrade i Norge och Robert Lepages kommer tydligt från Quebec. Det kallas ”glocalisation” – att lyfta egenarten så att den blir allmängiltig.

Beskrivningen av vardag inom ett hems fyra väggar kan vi känna igen oss i. Försöker någon gestalta vad som händer hos tusen förstår vi ingenting.

Göteborgs stadsteater representerar Sverige med Johan Hassan Khemirirs pjäs ”Vi är hundra” i regi av Mellika Melouani Melani. Khemiri beskrivs som litteratursveriges enfant terrible, en märklig klassificering av en så folkkär författare.

_______________

- Se festivalens filmtrailer här:

Von fremden Ländern und Menschen

Av IVO HOLMQVIST

En dryg tredjedel in i Göran Tunströms roman ”Juloratoriet” har den unge Sidner, han vars mamma Solveig omkommit när hon cyklat i väg till en körrepetition av Bachs oratorium, träffat den romantiska Fanny Udde som släpper ner sitt långa hår för honom.

Men de blir avbrutna när den kinesiska klockan på dörren till Fannys sybehörsaffär pinglar. Sidner blir kvar i det inre rummet där det finns en väldig svart flygel:

Åh, hans händer darrade, han sprang fram till pianostolen och utan att tänka sig för började han spela Schumanns Von fremden Ländern, det var som att fortsätta flykten in genom ytterligare en dörr. Han kastade huvudet bakåt och flöt iväg. Ett sådant instrument hade han aldrig spelat på!

Likt Orfeus som ger sig till underjorden på jakt efter sin döda Eurydike ger sig Sidners pappa Aron av på väg till Nya Zeeland, inser det dåraktiga i företaget och hoppar i havet innan han kommer fram. Fram kommer däremot Sidner så småningom, och den son han får med Fanny kommer att fullfölja farmors musik när han som berömd dirigent är tillbaka i Värmland för att ta sig an just Bachs oratorium. Det är där denna mycket musikaliska roman börjar.

Hur lät det när Sidner lekte fram Schumann på flygeln? Därom ger boken inget besked. Selma Lagerlöf som avbrutit intimiteterna förebrår i stället Fanny för hennes naivitet, särskilt passionen för den store upptäcktsresanden Sven Hedin.

Hur ska man spela Schumanns Kinderszenen? Man kan följa komponistens egna råd:

”Ansträng dig att spela lätta stycken väl och tillfredsställande, Det är värt mer än att spela svåra kompositioner dåligt ... Klinka aldrig på pianot. Spela alltid bestämt och aldrig ett stycke till hälften.”

Alla stora pianister har gett sig i kast med Schumann, mest ihärdigt Jörg Demus, Peter Frankl, Claudio Arrau och Wilhelm Kempff, och det finns filmer från den åldrade Alfred Cortots mästarklasser i konsten att drömma fram Schumann. Kanske har Glenn Gould också spelat honom, i varje fall passar ett annat Schumann-citat in märkligt väl på just honom:

”Du måste inte bara utföra dina stycken med fingrarna utan du måste också kunna gnola dem utan pianot. Stärk din fantasi så att du kan bevara i minnet inte bara ditt styckes melodi utan också de fullständiga harmonierna.”

Gould nöjde sig som bekant inte med att gnola utan piano. I hans Bach-tolkningar hörs inte bara instrumentet utan också pianisten själv. Vissa finner det besvärande, jag uppskattar denna absoluta inlevelse i musiken. Likadant gör Pablo Casals när han spelar Schumann, han nynnar i kapp med den musik han framför, både i cellokonserten och de fem styckena i folkton.

Fast han bara blev 46 hann Schumann med mycket, förutom alla kompositioner också åtta barn med sin Clara, det sista postumt. Under sina båda sista år ansattes han av hörselhallucinationer, oftast en ihållande ton på a – tinnitus? – men ibland musik för full orkester, fylld av änglar och demoner. När det blev som värst försökte han dränka sig i Rhen men fiskades upp och återhämtade sig hjälpligt. Sedan togs han på egen begäran in på ett hospital som var försett med piano. Den 29 juli 1856 var plågan över.

Varför dessa rader just nu om dem som diktat och drömt om främmande länder och folk? Förstås för att det liksom i Chopins fall är jubileumsår. Robert Schumann föddes i sachsiska Zwieckau för jämt tvåhundra år sedan, den 8 juni 1810.

Ivo Holmqvist

____________

- Glenn Gold spelar Bachs Goldbergvariationer (Youtube):


- Pablo Casals spelar Schumanns cellokonsert (Youtube):

Sommarläsning (2): Georges Simenon

Av IVO HOLMQVIST

Enligt många samstämmiga vittnen var Georges Simenon en riktig svinpäls, en fullblodsegocentriker som behandlade sin hustru brutalt och var burdus mot bekanta. Om man ska sätta tro till hans egna memoarer så låg han med de flesta flickor han råkade få syn på, och han skryter med ett par tre bordellbesök varje dag, år ut och år in.

Sådant får nog tas med åtskilliga nypor salt (Pierre Soulines biografi kommer närmre verkligheten). Hur som helst var han enormt produktiv, sålde oändliga miljoner exemplar av sina böcker på de flesta språk och kunde liksom Chaplin köpa sig ett slott i Schweiz.

Men han lika lite som andra besparades tragedier. Hans enda dotter begick självmord, efter det var han knäckt och tystnade.

Må det vara hur som helst med sanningen om hans privatliv, skriva kunde han i alla fall. Det finns få böcker jag hellre tar fram och läser på nytt än hans romaner, fast inte så ofta historierna om kommissarie Maigret, hellre böcker som ”Snön var smutsig”, ”Den lille mannen från Archangelsk”, ”Sanningen om Bébé Donge”, ”Klockorna i Bicêtre” och alla de andra som demonstrerar hans djupa psykologiska insikter samtidigt som de lyhört avlyssnar folks sätt att tala i vardagen.

Allra bäst är ”Mannen som såg tågen gå förbi”, på svenska redan 1950. Det är historien om kälkborgaren vars moraliska spärrar plötsligt släpper.

Ingen holländsk stad är mera välordnad än Groningen, universitetsstaden i Friesland där bokaffärer ligger lika tätt som kaféerna. Belgaren Simenon placerar sin huvudperson Kees Popinga just där, som prokurator i ett rederi. Han äger alla borgerliga dygder, är plikttrogen och noggrann, flitig och mån om sin familj, sitt hus och sin segelbåt. En dag i veckan unnar han sig dock ett parti schack och ett glas öl på krogen.

Annars består hans utsvävningar bara av enstaka cigarrer. Men så vickar universum till, och tillvaron kantrar. Av en slump får Kees först av alla reda på att rederiet gått omkull, av chefen på kvällen innan nyheten ännu briserat. Han lyder ögonblickets ingivelse och tar tåget till det syndiga Amsterdam där han söker upp chefens älskarinna som bara skrattar ut honom. Det borde hon inte ha gjort, Kees drar åt handduken om hennes hals och tar sedan nästa tåg till Paris. Han klarar sig länge undan polisen och kan följa jakten på sig själv via tidningsspalterna.

Kees skickar egna epistlar till redaktionerna och är listig nog att länge klara sig undan det utlagda nätet. Som schackspelare vet han hur man ligger draget före motståndaren. Men så hinner slumpen ifatt honom, en simpel ficktjuv sätter krokben. Då blir han äntligen fast, men förklaras otillräknelig. Han har börjat på anteckningarna om sitt eget liv under rubriken ”Sanningen om fallet Kees Popinga”. Fler rader än så blir det aldrig, och med ett generat småleende ursäktar han sig inför läkaren: ”Det finns ju ingen sanning, eller hur?”

Ivo Holmqvist

_______________

- Adlibris har boken på danska och tyska

- Klicka här för att söka bland 2 978 andra böcker av Simenon på Franska bokhandeln

- Se en intervju med Simenon från 1960 här:

Attentaten mot demokratin

Av ÅKE MALM

Riskerade Italien en statskupp på vintern 1992-93?

Och i så fall – vem var det som låg bakom, vem hade organisationen i sin hand?

De här frågorna har legat i bakgrunden under de 17-18 år som gått sedan Cosa Nostra på Sicilien iscensatte den långa serien av attentat som brukar gå under samlingsnamnet ”stragi” – massakrer.

Under veckan som gick har en rad prominenta personer fört fram de här frågorna i förgrunden igen.

Först talade chefen för samhällets kamp mot alla maffior, Pietro Grasso. Hans titel är i själva verket Procuratore Nazionale Anti-mafia – Riksåklagare i antimaffiaärenden. Det ämbetet kom till som en följd av särskilt två stragi, attentatet mot Giovanni Falcone i 23 maj 1992 och det mot hans vän och kollega, Paolo Borsellino 19 juli samma år.

De var båda domare i Palermo, båda hade de drivit undersökningarna om och kring Cosa Nostra längre än vad någon tidigare lyckats göra. Framför allt Giovanni Falcone lyckades klarlägga hela Cosa Nostras struktur genom sina förhör med bossen Tommaso Buscetta som valde att börja samarbeta och beskriva allt han visste – nästan.

Ett år senare skedde attentatet i Florens mot ett av världens mest kända konstmuseer, Gli Uffizi. En Fiat Fiorino hade packats full med sprängmedel som bragtes att explodera i gränden Via dei Georgofili där akademin med samma namn håller till. Fem personer dödades medan ett 50-tal sårades.

En knapp månad senare exploderade ännu en bil med 100 kg sprängmedel vid kyrkan San Giorgio in Velabro, inte långt från Forum Romanum i Rom. En 1200 år gammal konstklenod. Hela den främre portiken smulades sönder.

Nära nog samtidigt exploderade en annan sprängladdning vid Roms främsta kyrka efter Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano. Totalt skadades vid dessa två attentat ett 20-tal personer. Dessutom förekom en lång rad andra attentat både i Rom och Milano.

17 år har gått sedan dess och nu dyker de eviga frågorna upp på nytt. Varför – och vem?

Walter Veltroni, tidigare ledare för PD, i sju år Roms borgmästare, inledde i en intervju med La Repubblica. Anledningen var att det framkommit nya fakta om det misslyckade attentatet i Addaura, platsen för en villa Giovanni Falcone hyrde sommaren 1989 utanför Palermo.

Även detta attentat är som ett utsökt kapitel i en maffiaroman – enda skillnaden är att verkligheten den här gången överträffar den vildaste författarfantasi.



Alltså 21 juni 1989 skulle Giovanni Falcone dö. Det hade bossarna i Corleone bestämt. Det var tre år innan bossen Totò Riina genomförde attentatet i Capaci där Falcone, hans hustru och livvakterna dödades.

Men då, 1989, hade 58 dynamitgubbar placerats i en väska på en liten murad hylla som bildar badbryggan nedanför villan. Men det blev lyckligtvis aldrig någon explosion – den första officiella utredningen hävdade att apteringen var felaktig. Enligt denna version var det två poliser ur Falcones livvakt som upptäckte väskan.

Men i själva verket, avslöjade Attilio Bolzoni i La Repubblica för några veckor sedan, fungerade apteringen perfekt. Innan laddningen hann utlösas, hade två poliser, som tillhörde den statliga hemliga säkerhetstjänsten, SISDE, försedda med dykardräkt varit och hämtat väskan och tagit hand om laddningen. De två dykande poliserna dödades senare i två mystiska överfall. Bolzonis källa var en person inom samma säkerhetstjänst. Det lär nu också stå klart att runt villan dagarna för attentatet fanns flera personer från säkerhetstjänsten tillsammans med Cosa Nostras specialister.

Det här är alltså en av de första påtagliga kopplingarna mellan grenar ur säkerhetstjänsten och maffian.

I det här läget uttalar sig alltså Walter Veltroni:

De nya undersökningarna är oerhört viktiga. Det gäller inte bara att bättre förstå och kunna tolka Giovanni Falcones offer. Nu kan vi för första gången börja förstå sambandet mellan maffian och politiken, maffian och makten. Det oerhörda är att om dessa nya fakta kommer att bekräftas då vet vi att Giovanni Falcone och två hederliga poliser dödades i en komplott organiserad av maffian och av grenar i den hemliga säkerhetstjänsten (Servizio segreto).

Veltroni krävde att den parlamenterariska maffiakommissionen ännu en gång skulle ta upp händelserna kring stragi för en diskussion i ljuset av dessa nya fakta.

Dagen därpå intervjuades Pietro Grasso:

Giovanni Falcone var helt klart maffians store fiende. Men det fanns också hat och misstro bland olika statliga institutioner. De var motståndare till de reformprojekt han försökte genomföra. I samband med stragi, i många av de mord som Cosa Nostra genomförde, finns det en genomgående tråd som vi aldrig lyckats helt rekonstruera. Det gäller mandanti, de som organiserat och legat bakom attentaten. Det gäller vilka motiv de haft och det handlar alldeles säkert om komplexa, sammanfallande motiv (moventi convergenti). Jag tänker nu alldeles särskilt på de s k politiska morden. Det gäller guvernören i sicilianska regionen, Piersanti Mattarella, den lokale sekreteraren för kommunistpartiet (PCI), Pio La Torre, generalen Carlo Alberto Dalla Chiesa (karabinjären). I alla dessa fall får man intrycket av att maffiaorganisationen är en väpnad gren som tolkar och genomför aktioner som ligger utanför dessa vanliga ”institutioners ” intressesfär. Man har intrycket att attentaten genomfördes för att gynna en ny politisk gruppering (entità).

De orden slog ned som en bomb. Vilken politisk gruppering var det han tänkte på. Vilken ny politisk gruppering växte fram de där åren i början av 90-talet.

Nästa intervjuobjekt i La Repubblica var Carlo Azeglio Ciampi, legendarisk riksbankschef mellan 1979 och 1993, då han blev regeringschef, räddade ekonomin och lotsade Italien in i EU och euron och som 1999 valdes till landets tionde statschef efter kriget. Han var medlem i Partito d’Azione vid krigsslutet, ett liberalt, socialdemokratisk parti med i vissa delar kristna rötter. Partiet dog 1947. Idag är Ciampi som alla tidigare statschefer Senatore a vita, livstidssenator.

Ciampi berättar att Veltroni hälsat på för ett samtal om de nya fakta.

Jag känner mig enig med Veltroni till hundra procent. De här frågorna måste diskuteras på nytt. En demokrati dör om den inte bygger på sanning, säger den åldrade Ciampi. Alla dessa obesvarade frågor, alla tvivel och alla krav på att få veta. Var det bara maffian eller var även statliga institutioner inblandade? Eller enheter som körde sitt eget race (pezzi deviati). Kanske fanns det en anti-Stat som opererade inom och mot den demokratiska staten.

Ciampi tycks minnas allt klart. Han berättar hur hans regering påverkades och karaktäriserades av alla bombattentat.

Jag minns så väl den där 27 juli. Jag hade just avslutat en arbetsam dag och nått ett positivt resultat i och med att vi lyckades ro i land ett avtal med transportarbetarsektorn. Jag var mycket nöjd och åkte iväg till Santa Severa (där Ciampi har ett fritidshus) för att få vila litet. Jag kom fram sent och vid midnatt fick jag information om bomben som briserat i Milano. Jag ringde omedelbart Palazzo Chigi (Italiens Rosenbad) för att tala med regeringskansliets generalsekreterare Andrea Manzella. Medan vi talades vid i telefonen, hörde vi en våldsam smäll. Det var bomben som exploderade vid San Giorgio al Velabro. Andrea sa: ”Carlo, jag förstår inte vad som håller på att hända...” men innan han hunnit avsluta meningen bröts förbindelsen. Jag ringde upp igen, men det var hopplöst. Alla linjer var på något mystiskt vis avbrutna.

I det ögonblicket blev jag rädd, jag tvekar inte att säga det idag. Jag var rädd att en statskupp var på gång. Det tänkte jag då – och jag tänker det fortfarande.

Jag körde som en galning in till Rom och till Palazzo Chigi och kom fram en kvart över ett på natten och kallade samman Nationella försvarsrådet till kl 3. Min tanke var att Staten måste ge ett starkt och positivt svar på attentaten. Klockan 4 talade jag med dåvarande statschefen, presidenten Oscar Luigi Scalfaro i Quirinalpalatset. ”Signor Presidente”, sa jag. ”Vi måste reagera”. Klockan åtta sammanträdde regeringskonseljen och omedelbart därefter reste jag till Milano, till platsen för det första attentatet.

Det blev ingen statskupp, guskelov. Men, det är helt klart: över den natten och de dagar som följde, vilar fortfarande en mysteriets slöja. Nu borde ögonblicket ha kommit att riva den slöjan itu.

La Repubblicas vicedirektör Massimo Giannini, kommenterar Ciampis ord:

Som Veltroni har också Ciampi ett tvivel. Hur kom det sig att samtidigt med att regeringen Ciampi tillträdde började morden. Och hur kunde det komma sig att kort efter att regeringen börjat arbeta ersattes morden av bomberna? Varför började maffian att placera ut bomber? Och varför slutade den plötsligt med bomberna?

Giannini fortsätter:

Detta är scenariot som Grasso teoriserar om: att attentaten tjänade till att bereda vägen för en ny politisk grupperings födelse? En rörelse som skulle storma in på scenen efter allt Rena Händer-skandalen åstadkommit? Den nya grupperingen skulle kunna vara Forza Italia.

För i samma ögonblick som partiet föds, 1994, upphör attentaten. Är detta en möjlig, en logisk hypotes? Ciampi gör inga egna komplotthypoteser: ”Det är inte mitt jobb". Men händelserna under den här perioden talar för sig själva. Det är de som Grasso talat om och riksåklagaren i maffiafrågor säger sanningen och jag delar fullständigt hans ord.

Nu är det nödvändigt att alla som vet något också talar ut. Det måste till en extra parlamentarisk session för att diskutera de här frågorna. Därför att situationen idag på många sätt påminner om den 1992-93. Och utan sanning finns ingen demokrati.

Ciampis ord vållade stor uppståndelse. Men omedelbart dagen därpå intervjuades också förre presidenten Scalfaro.

Han berättar bl a om ett sammanträde i Quirinalen med polischefer och säkerhetstjänstens högsta ansvariga. Prefekten Vincenzo Parisi, högste polischef, meddelade att han fått ett tips från Mossad som innebar att den fått information om att extremhögern var aktiva med att destabilisera den italienska situationen för att tvinga statschefen att avgå.

Det var en het politisk tid med stora sociala frågor som krävde avgöranden samtidigt som Rena Händer-utredningen fortsatte. Gentemot Scalfaro startades en kampanj för att smutskasta honom vilket tvingade honom att gå ut i ett TV-tal till nationen.

Tyvärr har alla utredningar gått i stå utan att det kommit fram några konkreta detaljer, konstaterar Scalfaro. Men det är åklagare och domare som skall söka rätt på sanningen och tills den kommit fram med alla bevis gäller det att ha is i magen.

Talade och sade il magistrato, Oscar Luigi Scalfaro vilken som åklagare en gång kom att bli den som yrkade krigstidens sista dödsstraff.

Åke Malm

Jacques Attali – Bruits

Av RUTH LÖTMARKER

Världen ska inte betraktas, man ska lyssna till dess musik.

Det är den tes som författaren, ekonomen och musikälskaren Jacques Attali framför i sin helt reviderade nyutgåva från 2001 av boken "Bruits" (Ljud/Oljud; 284 s., Fayard). Det är en bred skildring av musikens betydelse århundradena igenom. Musik och samhälle förändras båda men det är musiken som går före och visar i vilken riktning förändringen går.

I tidernas begynnelse levde alla i fruktan för våld och rivalitet. Musiken framträdde som en motkraft. Den födde drömmar om harmoni och ordning.
Läs mer...

Kolossala Rom

Av ÅKE MALM

Sånt här kan man naturligtvis bara vara med om i Rom.

I onsdags stod jag med arkitekten Barbara Nazzareno nästan 10 meter under marknivån nere i Colosseums källare.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tycka sig uppleva miljön här nere bland rytande lejon och tigrar, skräckslagna människor som våndades i mörkret och förnedringen medan de ansvariga ropade ut kommandona till dem som var satta att vrida hissanordningarna och se till att spektaklet fungerade.

Medan däruppe i det bländande solljuset 50.000 åskådare väntade på nästa iscensatta mord eller avrättning.

Anledningen till att jag och några tiotal kollegor från internationella pressklubben fick tillfälle att vandra nere i Colosseums källare är att sedan nästan sex månader håller konservatorer och arkeologer på att göra klar även denna del av Colosseum för turisterna.

Sex miljoner turister löser varje år en biljett i Colosseums kassor och det är på gränsen till vad monumentet förmår ta emot. Många av historikerna och arkeologerna skulle gärna se en begränsning av turistskarorna. Om ytterligare ett par månader skall det bli möjligt att boka in sig för en visning av källarna. Bara 30 personer åt gången i varje grupp skall släppas ned i detta hittills för turisterna outforskade område.

Men det kommer att vara värt all möda. Jag har varit många gånger i Colosseum och skrivit en lång rad med reportage – senaste gången handlade det om gladiatorer när Ridley Scotts film med Russel Crowe var aktuell på biograferna. Men detta besök i underjorden var överväldigande. Man imponeras av de enorma marmorblocken som använts för att bygga upp strukturerna för Anfiteatro Flavio som var anläggningens första namn. De sinnrika anordningarna för att hastigt lyfta upp djur och gladiatorer till scenen. I golvet finns fortfarande fästet för de capstanliknande anordningar som användes för hissar och gallergrindar,

Även en amatör förstår vilka förberedelser som måste ha krävts. Hur noggranna projektritningarna måste ha varit. Man häpnar över skickligheten i att lägga rätt lutning i golvet så att vattnet kunde rinna iväg av sig självt. Och det fungerar än i dag – en kanal löper längs hela anläggningen och vattnet rör sig långsamt i rätt riktning.

Här kan man också se den speciella passage som användes för att släppa in vatten för att vattenfylla arenan när det skulle vankas sjökrig på scenen.

Detta hände dock bara under de första åren av Colosseums historia. Sedan leddes vattnet en annan väg och istället blev detta den hemliga passage i vilken kejsarna promenerade från palatsen på Palatinen över till Celiokullen och sedan ner i underjorden för att till slut – man kan tänka sig den effektfulla entrén – nästan mirakulöst presentera sig i den kejserliga logen.

En väl förberedd entré med solen bakom kejsaren – han som själv kunde härledas ur denna himlakropp. Alltså måste även astronomin ha använts för att bestämma hur Colosseum skulle byggas.

Allt detta och mer därtill får man lära sig när man har förmånen att vandra bland Roms minnesmärken med passionerade arkeologer, arkitekter och historiker.



Dagen därpå – idag torsdag – slungades man istället in i nuet – och framtiden. Roms och Italiens nyaste museum håller på att invigas. Maxxi heter det och är en lysande skapelse av den ursprungligen irakiske arkitekten Zaha Hadid. Som nu är brittisk medborgare och opererar från London.

Hon vann arkitekttävlingen om att ge Rom ett museum för nutida konst. Som en representant för dekonstruktivism har hon skapat en fantastisk byggnad. Det är ljust och stort och massor av rymd, gångar och spångar slungar åskådarna ständigt uppåt och fram till ett vidunderligt panoramafönster med utblick över en god del av Rom.

Jag har sett det här långsamt växa fram på platsen för några gamla militärkaserner. Det var på den tiden då Francesco Rutelli var borgmästare, faktiskt den förste direktvalde sedan valsystemet gjorts om. Han ledde en koalitionsregering som dominerades av resterna efter det gamla kommunistpartiet. Francescos pappa var arkitekt och han har ofta berättat hur hans intresse för hemstadens utformning väglett honom.

Invigningen av Maxxi sker med pompa och ståt och en lång serie utställningar på olika temata. Dock kan rapporteras att när kulturministern Sandro Bondi försökte göra Silvio Berlusconi ansvarig för denna kulturlivets triumf, dränktes hans ord av burop och visslingar. Han ändrade sig snabbt och förklarade att naturligtvis krävdes en applåd även för övriga regeringar som medverkat till att Maxxi kunnat förverkligas.

- Jag älskar kultur, lovade Bondi och förklarade att han minsann känner saknad efter den tid då politikerna kunde diskutera med kulturens utövare på nästan jämnbördig nivå. Underförstått: det är det ingen som klarar av idag.



Med Maxxi bör nu guideböckerna för Rom ritas om en hel del. Det finns faktiskt en modern del av denna antika stad som borde ingå i programmet för ett Rombesök.

Ta bara Auditorium – världens största musikcentrum som jag brukar kalla det med sina tre salar för totalt över 5000 åskådare plus utomhusarenan för ytterligare 3000. Ett verk av Renzo Piano. Auditoriet invigdes för 8 år sedan.

Francesco Rutelli är också ansvarig för den nya byggnad som täcker kejsar Augustus Ara Pacis – fredsaltaret. Naturligtvis omdiskuterad och kritiserad från högerhåll. Men nu står den där och har börjat foga sig in i stadsbilden.

Samtidigt med Maxxi invigs nu också Macro – som också är ett centrum för nutida konst. Första delen invigdes 2002 i de restaurerade lokalerna där bryggeriet Peroni huserade. En andra del är nu klar och ligger vid det gamla slakthuset i kvarteret Testaccio.



Jag kan heller inte undvika att tala om en av mina favoriter bland alla dessa museer. Museo di Montemartini ligger obekvämt till ute på Via Ostiense en bra bit utanför pyramiden. Men ett besök där är värt varje möda.

Montemartini var faktiskt Roms första elcentral och fortfarande står en gigantisk dieselmoter, stor som en atlantkryssares i en av salarna. Efter restaurering och ombyggnad samsas nu kommunstyrets samlingar från Capitolium med denna industriarkeologi.

Tänk bara på grekiska originalstatyer bredvid en Alfa Laval-separator från början av 1920-talet. Jag lovar – tanken svindlar....

Åke Malm

Charles Lewinsky – Zehnundeine Nacht

Av MARTIN LAGERHOLM

Den schweiziske författaren Charles Lewinsky introducerades på svenska härom året med den intagande judiska släktkrönikan ”Meijers”.

Den välavvägda blandningen av verklighetsdiktning och magisk realism som präglade den episka romanen är ett dominerande drag också i berättelsesamlingen ”Zehnundeine Nacht”.

Som titeln skvallrar om handlar det om ett slags modern omskrivning av den klassiska sagosamlingen ”Tusen och en natt”, men där berätterskan Scheherazade är utbytt mot en prostituerad kvinna (Prinsessan), som efter varje sexualakt med en av sina stamkunder, en brutal och lågpannad förbrytargestalt (Kungen), mer eller mindre tvingas Läs mer...

Svenska författare på spanska

Av PETER LANDELIUS

Bokmässan har börjat i Madrid, och de nordiska bidragen väcker i år ovanlig uppmärksamhet.

Storsäljare som Stieg Larsson och Henning Mankell ger draghjälp, men deras lärare Per Wahlöö och Maj Sjöwall har långt tidigare haft trogna spanska läsare. Lars Gustafsson, P-O Enquist och Torgny Lindgren är redan representerade med flera titlar på spanska. Kjell Espmarks "Bela Bartok mot Tredje riket" översattes häromåret. Ett nytt namn i den spansktalande världen är Tomas Tranströmer med "Den halvfärdiga himlen".

Även här gäller att man helst ska vara publicerad på engelska först. Det är nog bara Norstedts som har intresserat sig för att marknadsföra svensk skönlitteratur här, så en hel del beror på personkontakter och tillfälligheter.

Kompetenta översättare från svenska till spanska växer inte på träd, men de kan vara till stor hjälp i sammanhanget -- Francisco Uriz och Marina Torres har under årens lopp inte bara översatt mängder av svensk litteratur, från Gunnar Ekelöf till Ingmar Bergman, utan också sett till att få den publicerad.

Och även i Spanien finns det ännu dödsföraktande förläggare som älskar böcker.




Ingmar Bergman - Persona


Tomas Tranströmer - El cielo a medio hacer


Torgny Lindgren - En elogio de la verdad


Lars Gustafsson -  Muerte de un apicultor

Hans Joachim Schädlich – Kokoschkins Reise

Av RICHARD SWARTZ

Sedan sin debut med Versuchte Nähe i slutet av sjuttiotalet, då uppbackad och beskyddad av Günter Grass, är den i DDR uppvuxne Schädlich en del av den större tyska litteraturen.

Dock har hans lakoniska och utanför alla moden hemmahörande konst aldrig vunnit någon större publik i Tyskland och kritikerna har väl varit mer respektfulla än entusiastiska.

Åtminstone det senare har nu radikalt ändrats genom denna längre berättelse (av slentrian snarare än berättigande försedd med beteckningen "roman"). Lovorden är överallt genomgående.

Vad som berättas är enkelt och rakt. Den mer än nittioårige exilryssen Fjodor Kokoschkin, sedan fyrtiotalet emigrant och naturaliserad amerikan, bestämmer sig för Läs mer...

Camilleri om Leonardo Sciascia som politiker

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Succéförfattaren Andrea Camilleri fyller i september 85 år. Men han visar för den skull inga tecken på sviktande produktivitet. Snarare tvärtom. Det sprutar hela tiden böcker ur honom, inte bara Montalbano-deckare utan också ”vanliga” romaner, berättelser från Sicilien, ibland med historiska motiv, och även mer direkt politiska böcker om den sicilianska maffian (t.ex. Voi non sapete. Gli amici, i nemici, la mafia, il mondo nei pizzini di Bernardo Provenzano, förlaget Mondadori 2007) eller dagens italienska politiska situation (t.ex. Un inverno italiano. Cronache con rabbia 2008-2009, Chiarelettere 2009, skriven tillsammans med journalisten Saverio Lodato, författare till flera oumbärliga böcker om maffian).

Camilleri visar också, som den utpräglat sicilianske författare han är, ett särskilt intresse för andra sicilianska författare, typ Luigi Pirandello och Leonardo Sciascia. Om den förre har han skrivit en skönlitterär biografi med titeln Biografia del figlio cambiato (Rizzoli 2000). Och om den senare utgav han i höstas, på förlaget Bompiani, en bok betitlad Un onorevole siciliano.

Läs mer...

Ord för ord. Philippe Djian och Incidences

Av CECILIA CARLANDER

Jag lyssnar på ett radioprogram med Philippe Djian, en minst sagt produktiv och medieomtyckt författare. Lite överallt har man kunnat se och höra honom under våren i samband med utgivningen av hans nya roman Incidences.

Incidences är romanen om den 53-årige universitetsläraren i litterär gestaltning som förför sina kvinnliga studenter, en efter en, tills han en morgon vaknar upp med en av dem vid sin sida och inser att denna är livlös. Den unga och lovande studenten Barbara är död, och protagonisten ser ingen annan utväg än att flytta på kroppen, gömma undan den i en grotta och låtsas som ingenting.

I radioprogrammet återkommer Djian till något jag hört honom säga på flera håll. Detta är något han tycks vill ha sagt, han säger det på samma sätt, om och om igen. Det handlar om hur han skriver sina texter ord för ord. Hur han som författare menar att ingen riktig författare kan göra på något annat sätt. Ord för ord. Att det är denna medvetenhet som är att vara författare.

Litteraturhistorien har gott om exempel på hur författare går upp i sin ord- och uttrycksperfektionism så till den grad att de knappt kan lämna något ifrån sig. Tiden det tar att skriva klart ett alster kan te sig oöverskådlig.

Flaubert, Mallarmé och Yourcenar är bara några exempel på sådana perfektionister. Mycket möda, vånda och tid ligger bakom deras arbeten. Riktigt så kan det inte vara för Djian. Hans romaner kommer på löpande band och inte sällan är de omfångsrika; inte minst romanserien Doggy Bag som kom i sex delar under loppet av tre år (2005-2008).

När jag sedan läser Incidences tänker jag på Djians ord om orden; de präglar min läsning och väcker min förundran. Så kommer jag att tänka på mitt eget skrivande, på de olika texter jag sysslar med dagligen. Ord för ord. Men meningarna då? Ofta kommer väl meningar och stycken som i ett enda svep? De enskilda orden är ju så fragmentariska i sig själva. På svenska blir mina svep större, tydligare, på franska är medvetandet om ordens enskilda betydelse starkare. Och i min översättargärning tror jag mig ha lika stor respekt för de enskilda orden som för den större meningen och helheten.

Hur jag än vänder och vrider på saken så kvarstår faktum: Ord för ord uppstår textens helhet. Och aldrig kan man komma ifrån att ett enda ord kan förändra helheten. Ganska uppenbart, egentligen.

_________________

- Klicka här för fler böcker av Phillipe Djian

- Philippe Djian intervjuas om sin bok här:

Abraham Verghese – Cutting for Stone

Av MERETE MAZZARELLA

Mest har jag väl den senaste tiden gått och undrat om jag verkligen har lust att betala runt hundra euro till EUs
stödpaket till Grekland.

Ja, det är femhundrafemtio miljoner som Finland ska bidra med så i själva verket kommer mitt bidrag att bli ännu större om summan ska fördelas på de medborgare som verkligen är skattebetalare.

Men jag har faktiskt funderat på en roman också, nämligen Abraham Vergheses drygt femhundra sidor långa Cutting for Stone som utkom på svenska i fjol under titeln Skära för sten. Verghese är född av indiska föräldrar, har vuxit upp i Etiopien och bor numera i USA där han tidigare gett ut böcker om sitt yrke som läkare.

Medicin i vidaste mening är också huvudtemat i Cutting for Stone: medicin som drama, medicin som hantverk, medicin som erfarenhetskunskap, medicin som livshållning, medicin som människokärlek.

Jagberättaren Marion och hans siamesiska tvillingbror Shiva föds på ett litet missionssjukhus i Addis Abeba. De kommer till världen under våldsamma omständigheter och som i högsta grad oönskade barn: deras mor är nämligen en indisk nunna, syster Mary Joseph Praise, som blir förlöst av den brittiska kirurgen Thomas Stone som med ens inser att han älskat henne i flera år men inte att han haft samlag med henne.

Och som inte kan rädda hennes liv trots att han försöker döda tvillingarna och till slut i desperation lägger ett snitt mellan fjärde och femte revbenet, skär sig fram genom muskler och brosk och med händerna griper tag i hennes hjärta för att se om det ännu skulle kunna fås att slå.

Aldrig har metaforen ”att röra vid någons hjärta” blivit så konkret.

Stone försvinner, Marion och Shiva skiljs åt och tas om hand om missionssjukhusets gynekolog, den frigjorda Hema – som olyckligt nog var bortrest när de föddes – och av den smått luggslitne Ghosh, läkaren som länge tålmodigt och obesvarat älskat Hema. De växer alltså upp på missionssjukhuset och av sina fosterföräldrar – som småningom gifter sig med varandra - introduceras de tidigt i det medicinska hantverket. De påverkas på nära håll av den politiska utvecklingen i Etiopien – inte minst av kejsar Haile Selassies fall – och de förälskar sig i samma kvinna. För Marion – som tvingas fly från Etiopien - betyder kärleken sorg och sjukdom, för Shiva leder den indirekt till döden. Men utan regelrätt läkarutbildning hinner han också bli expert på gynekologiska fistlar och räddar många etiopiska kvinnor från utstötthet medan Marion blir kirurg i USA.

Det här är en roman som vill mycket. Den behandlar stora existentiella frågor, kärlek, svek, förlust, saknad och försoning, den är full av arketypiska motiv, den har ett stråk av magisk realism. Den vill levandegöra både etiopiska och amerikanska miljöer: det sjukhus Marion kommer till i New York är ett fattigsjukhus med idel indiska läkare och idel puertoricanska patienter (vita amerikanska läkare visar sig bara för att hämta transplantationsdugliga organ efter skottdramer i kvarteret).

Frågan är om den inte sist och slutligen vill för mycket. Verghese har i intervjuer sagt: ”Det tog mig sju år att skriva romanen. Men efter tre faktaböcker ville jag verkligen skriva skönlitteratur.” Man får känslan att det inte bara är skönlitteratur han velat skriva utan Skönlitteratur eller Den Stora Amerikanska Romanen.

Den Stora Amerikanska Romanen – eller Den Stora Romanen överhuvudtaget – är ett slags machodröm: i en brevväxling för ett par decennier sen talade de två finlandssvenska författarna Monika Fagerholm och Henrika Ringbom om Den Stora Romanen som ett slags jaktbyte som under allmän beundran släpas hem till kvällens lägereld. Det machomässiga har intressant nog aldrig uteslutit ett stråk av sentimentalitet och det stråket finns också hos Verghese, kanske framförallt när han skriver om försoning.

Hur imponerad jag än är av hans bredd och kringsyn kan jag inte värja mig för känslan att ”more is less”.

______________

- Se ett videoklipp där Verghese talar om vad som inspirerat honom till boken:

- Klicka här för att komma till bokhandeln och Somerset Maughams "Of Human Bondage"

Alan Sillitoe 1928-2010

Av IVO HOLMQVIST

”As soon as I got to Borstal they made me a long-distance cross-country runner. I suppose they thought I was just the build for it because I was long and skinny for my age (and still am) and in any case I didn´t mind it much, to tell you the truth, because running had always been made much of in my family, especially running away from the police.”

Alan Sillitoes inledning till “The Loneliness of the Long-Distance Runner” är ton- och träffsäker. Långdistansaren Smith – det tar tid innan vi får veta hans namn - är en arg ung man, och därmed mycket tidstypisk: novellsamlingen där den historien är huvudnumret kom 1959.

Året innan gav irländaren Brendan Behan, i den självbiografiska ”Borstal Boy”, sin syn på hur det var att komma på uppfostringsanstalt, i hans fall efter en lärlingstid som misslyckad IRA-terrorist.

Smith var en av de första stormsvalorna, några senkomna hittar man i Lindsay Andersons rebelliska internatelever i filmen ”If” som monterar upp kulsprutor på skolans tak och mejar ner folk i the quad. Fast då var det redan 1968, med universitetsrevolter runtom i Europa och USA.

Långdistanslöparens uppror är mera stillsamt, men effektivt. I terrängloppet där Borstal kämpar mot en privatskola ligger han långt före, men han väljer att invänta näste man och låter sig bli omsprungen på upploppet. Det är hans sätt att sätta sig på tvären, i protest mot klassamhället i allmänhet och mot chefen för anstalten i synnerhet, han som tar ut Borstals seger i förskott.

Filmen kom tre år efter novellsamlingen, på manus av Sillitoe själv och i regi av Tony Richardson. Tom Courtenay är just så som man föreställer sig Smith från hans monolog, mager och gänglig, och med konstant missnöjda mungipor (anstaltschefen spelades av Michael Redgrave, vars son Corin, också han aktör, avled häromveckan).



Sillitoe, liksom D. H. Lawrence född i gruvornas och stålverkens sotsvarta Nottingham, hade en besvärlig uppväxt där fadern oftast var arbetslös. Man flyttade ofta, mest för att komma undan kronofogden. Sitt första jobb på en cykelfabrik lämnade han efter tre månader i ett bråk kring lönen, sedan blev han svarvare, var en tid telegrafist i Malaysia, fick tuberkulos och blev inlagd ett drygt år – den tiden använde han till att bekanta sig med världslitteraturens klassiker.

1952 träffade han den amerikanska poeten Ruth Fainlight, flyttade samman med henne och blev författare på heltid. De drog till Frankrike, Spanien och Mallorca (där de blev goda vänner med Robert Graves) och gifte sig, när hennes skilsmässa var klar, samma år som novellsamlingen om löparen kom ut.

Då hade han redan slagit igenom året innan med romanen ”Saturday Night and Sunday Morning” som filmades av Karel Reisz 1960. Huvudpersonen Arthur Seaton är lika mycket en antihjälte som Kingsley Amis Lucky Jim, fast mera diskbänksrealistisk och mindre farsartad. Albert Finney i filmen var bra på att få fram hans buffliga charm. Han klarar sin trista arbetsvecka som svarvare på en cykelfabrik bara genom att supa och ligga med andras fruar under helgerna. På slutet är han infångad och på väg att gifta sig, lördagskvällen övergår till den nyktrare söndagsmorgonen.

Sillitoe lät honom senare i romanen ”Key to the Door” få en storebror som han lånade ut sina egna erfarenheter till: botad från TBC är den äldre Seaton en författare in spe som kommer till Malaysia. I en senare romantrilogi står arbetaren Frank Dawley från Nottingham i centrum. Han växer upp under trettiotalets depression, överger hustru och barn för en internationell socialisms skull, och hinner bli vapensmugglare i Nordafrika innan han kommer hem, slokörad och med utopin i spillror. De politiserande digressionerna i de böckerna kan man med fördel läsa kursivt.

Sillitoe hyste vissa sympatier för kommunismen, som framgår av hans ryska resereportage ”Road to Volgograd” från mitten av sextiotalet. Det hindrade inte honom från att kritisera Sovjetunionens hårda linje mot judar.

Han var mycket flitig i alla genrer, epik, lyrik och dramatik, därtill essäer och mycket annat, inalles ett femtiotal böcker varav självbiografin ”Life Without Armour” kom 1995. Men han kommer nog mest att bli ihågkommen för de båda första böckerna, från den gången för ett halvsekel sedan när de arga unga männen från framför allt Nordengland dominerade den brittiska samtidslitteraturen, oftast ur ett underklassperspektiv.

Där fanns förutom han själv John Osborne vars Jimmy Porter såg sig om i vrede, Arnold Wesker som lät sin arbetarsolidaritet utspelas i restaurangkök i Londons East End, Harold Pinter som behöll sin politiska glöd till slutet, John Braine vars Joe Lampton klättrade till ett rum på toppen, John Wain som lät sin egen brokiga bakgrund med en rad skilda grovarbeten färga fiktionen… Och på andra sidan Atlanten Jack Kerouac på drift över kontinenten, och Salingers valpiga Holden Caulfield – samtliga rebeller, de flesta med en sak att kämpa för, några likt James Dean Rebels without a Cause…

Alan Sillitoe avled den 25 april, åttiotvå år gammal.

Ivo Holmqvist

__________

- Se ett klipp från Richardsons film med Tom Courtenay här:

Francesco Pacifico – Storia della mia purezza

Av RAGNAR STRÖMBERG

En våldsamt rolig bok!

Att läsa Francesco Pacificos språkvilda satir Storia della mia purezza på barer och kaféer i Rom under påsken, var en omtumlande upplevelse som inte blev mindre bisarr av påve Ratzingers samlade tystnad kring pedofilhärvan.

Jag tror att Oscar Wilde hade njutit i fulla drag av detta exempel på hur livet imiterar konsten, bara med sämre resultat, för Pacificos roman är en hejdlös resa genom den katolska tankevärlden, vars stormöga är just celibatet.

Huvudpersonen Piero Rosini är en ung, glödande katolik, som betraktar den hedonistiska samtiden med avsmak och ser sig själv som den sexuella avhållsamhetens sista hjälte. Piero är i färd med att skriva en egendomlig bok med Läs mer...

Don Binney – Drawing the Waitakere Coast

Av IVO HOLMQVIST

En gång bilade vi från Norwich längs Englands ostkust upp till Lindisfarne, på gränsen till Skottland. Orten var oss bekant, det var där vikingar första gången bet sig fast på brittisk mark. Lindisfarne Castle på Holy Island ligger högt på en klippa, man kommer dit på en tidvattensväg.

Att det var en sådan insåg vi först när vi dundrat förbi stora skyltar vars varningstext försiktigare bilister stannat för att läsa. På vägen tillbaka kom vi inte många hundra meter innan vattnet forsade in med kraft, först över däcken, sedan över navkapslarna. Vi lyckades vända, åkte tillbaka till ön och tvangs invänta ebben, otåliga att nå fastlandet.

Andra som varit mindre lyckosamma plockades allt som oftast upp med helikopter, fick vi veta. Och jag kände plötsligt igen platsen från Roman Polanskis ”Cul de sac”. Efter sina tjuvstreck (jag kommer inte längre ihåg vad de bestod av) flyr filmens gangstrar, en av dem den skallige Donald Pleasence, i en Morris Minor men kommer inte långt när högvattnet väller in över vägen. Bilen går i stå och fylls med havsvatten.

För en vecka sedan hände samma sak i en helt annan del av världen. I vår västra utpost av Auckland har vi en vid utsikt över havet. Bortom horisonten finns Australien, på närmsta håll grunda vikar där skillnaden mellan ebb och flod är många meter. Några oförvägna äventyrare, dummare än spån, vågade sig ut med sina bilar på den inte särskilt torrlagda havsbottnen, och körde fast i dy och lera. En av bilarna kunde dras i land med hjälp av traktor, fast först efter att ha hamnat på taket och plattats till.

Den andra tillbragte natten som ubåt. Nästa dag hakade man på tomma oljefat, så kunde den flyta i land, men säkert totalförstörd av saltvattnet, ”a total write off” som ingen försäkring täckte. Så dumt, och så onödigt.

Kusten utanför bergskedjan Waitakere Ranges är vacker och omväxlande, men förrädisk, inte bara för dem som väljer osäkra genvägar. Fiskare som vågar sig ut på de yttersta klipporna dras alltför ofta ut i havet och kan inte alltid räddas, drunkningsolyckor är inte ovanliga.



På Lopdell House i Titirangi ställs just nu ut två dussin färgteckningar från den kusten, av en av Nya Zeelands mest kända konstnärer, den sjuttioårige Don Binney. På vernissagen talade han, eftertänksamt och mycket hörvärt, om sina många minnen från dessa trakter. ”Drawing the Waitakere Coast” (Godwit) innehåller alla teckningarna med hans ledsagande kommentarer.

Det är en vacker bok som i ord och bild följer vägen från Huia i söder till Bethells Beach i norr (på omslagets baksida finns en detaljerad karta), bland annat via Karekare där flygeln i Jane Campions film ”The Piano” så när sveptes i väg av bränningarna.

Don Binney vars verk finns på de flesta muséer är känd för sina stiliserade landskap, alltid med en emblematisk fågel.

Så inte med dessa nya bilder från Waitakere-kusten. På min lite fåniga fråga vart fåglarna tagit vägen – han måste ha hört den till leda – svarade han vänligt att nog fanns de bland kullarna och bergen, fast dolda. Inte heller ser man några människor på hans tavlor, de står i stället utanför ramen och betraktar dem.

Och så ser jag på sidan 17 att Don Binney, om än några år äldre än jag, också han kommit ihåg Polanskis bil som fastnade i vattnet:

”I think of the hexed emptiness Donald Pleasence moved through in some 1960s films… though such qualms must blow away on an ocean beach as wide as this.”

Ivo Holmqvist

Javier Cercas: Ögonblickets anatomi

Av PETER LANDELIUS

Den 23 februari 1981 fick hela världen se en statskupp på TV. Överstelöjtnant Tejero och ett kompani ur Guardia Civil stormade parlamentet och tog alla ledamöterna till fånga, just som man stod i begrepp att välja Leopoldo Calvo Sotelo till regeringschef efter Adolfo Suarez' avgång. Många spekulerade under de följande åren kring kuppförsökets orsaker och motiv.

Javier Cercas blev känd för en bred publik sedan Mario Vargas Llosa hade berömt hans bok "Soldados de Salaminas" (2001), en berättelse från inbördeskriget som ovanligt nog hade något gott att säga om ett par människor från var sin sida.

I år har han publicerat "Anatomía de un instante" (ungefär"Ögonblickets anatomi"), en fascinerande bok om försöket att störta den återfödda spanska demokratin. Den kallar sig roman eftersom inte alla fakta går att belägga, men i själva verket är den reportage, historieskrivning, analys, essä.

En svensk släkting kunde vara P.O. Enquists Legionärerna, men Cercas text är tätare, intensivare och mer krävande Läs mer...

Izis – drömmarnas och poeternas fotograf

Av CECILIA CARLANDER

”On me dit souvent que mes photos ne sont pas réalistes. Elles ne sont peut-être pas réalistes, mais c’est ma réalité.”

Så beskriver fotografen Izis sina foton; möjligen orealistiska, men samtidigt som hans egen verklighet.

Izis, Israël Bidermanas (1911-1980), är en nästan helt ny bekantskap för mig, och det tack vare Paris stad som bjuder på utställning av hans verk i Hôtel de Ville fram till slutet av maj.

1951 var han en av MoMA-utställningens ”Five French Photographers” i New York. De fyra andra fotograferna Brassaï, Henri Cartier-Bresson, Robert Doisneau och Willy Ronis kom att få mer berömmelse än den drömmande Izis. Bland anledningarna till detta pekas det på att Izis tidigt såg till att ha en säker inkomstkälla via veckotidningen Paris Match och därmed inte behövde anstränga sig för att göra sig ett namn. Man har också menat att hans bilder inte utstrålar lika mycket hopp som de övriga humanistfotograferna.

Huruvida det finns hopp eller ej i Izis fotograferade värld ser jag som en tolkningsfråga. Men visst hänger det ett vemod, ett nostalgiskt skimmer över bilderna – samtidigt som det drömlika är det gemensamma för dem. Drömmande människor, kanhända sovande längs med Seine eller inne i stadspulsen på en trottoar, förälskade par eller ovetande barn, alla vända med blicken bortåt mot något vi iakttagare själva får fantisera kring. Alla fullt upptagna med sina egna imaginära (eller verkliga) världar.

Mest drömlika och fantasikittlande är nog cirkusbilderna, de som Izis samlade i boken Le Cirque (1965). Dessa bilder ser jag som en sammanfattning, om än tillsammans med Izis alla porträtt av såväl kända som okända, av en konstnärssjälens ensamhet, där var och en av karaktärerna sticker ut med sina unika drag och kvaliteter. Den mest framträdande bilden här blir förstås clownen, vars porträtt finns i många variationer, alltid utan sällskap, ofta på väg, utelämnad med sin väska, likt Izis själv som lämnade sitt forna hemland som 19-åring 1930 och sedan alltid var på väg.

Izis beskrivs som en drömmare och som en fotografernas poet. Oavsett miljö och motiv var hans mål att hitta nya former, en ny form för varje motiv, något som sägs göra honom mer modern än många av hans samtids fotografer. Det är den blandade formen, de blandade uttrycken som fångar mig; de väcker min nyfikenhet.

I Paris hittade Izis den stimulans han behövde för sin kreativitet; här fanns hoppet, ljuset, jämlikheten och så mycket annat som han inte fann i sin hemort i Lituaen. Hans son, fotografen Manuel Bidermans, som också varit med och gjort utställningen, påpekar dock att Izis aldrig fann lyckan. Izis var en glad sorgsen, som önskade förmedla lyckans tristess, eller omvänt - tristessens lycka.

Han var också en sökare, som i sin eget skapande fascinerades av andras skapande. Så kom han att samarbeta och göra böcker tillsammans med poeter och konstnärer såsom Colette, Prévert och Chagall. Ett av flera fina resultat blev boken Paris des rêves, Drömmarnas Paris. I denna skriver poeter dikter inspirerade av Izis foton.

Izis fascination inför inspirationen och kreativiteten bidrog ofta till en dialog. Det förvånar mig inte, för är det något jag upplever är det inspiration. Jag vill se mer av det här. Och hoppas innerligt att Izis verk ska få mer av den uppmärksamhet som det väl förtjänar, även utanför utställningen i Paris Hôtel de Ville.

__________

- Se ett videoinslag om utställningen här:


--

Christian Bobin – La dame blanche

Av MARIANNE JEFFMAR

Den vita damen är Emily Dickinson, den amerikanska poet som instängd i sin kammare i Amherst, Massachusetts, skrev de underbaraste dikter utan att publicera dem.

När hon skrivit 20, sydde hon ihop dem och gömde dem i byrålådan, fortsatte sedan med ytterligare häften. Men några dikter nådde ändå offentligheten under hennes livstid tack vare hennes kärlek på avstånd Samuel Bowles, journalist på ”Springfield Rebublican”.

När Emily dog vid 55 års ålder 1886 var hon känd för två saker: sitt rågbröd och sina kamelior och jasminbuskar. Då hade ingen i Amherst sett henne på 25 år.

Läs mer...

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).

Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.

Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.

Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.

Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.

Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?

Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").

Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.

Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

När är en poet skald?

Av MERETE MAZZARELLA

Jag har funderat på frågan i några veckor, ända sen jag hörde litteraturvetaren Anna Cullhed – forskare vid Svenska Akademien – tala (eller som vi av nån för mig obegriplig anledning numera alltid säger: prata) om Bengt Lidner – ”tårarnas poet” som hon i sin rubrik kallade honom även om hon sedan under själva föredraget satte ett frågetecken efter epitetet.

Bengt Lidner kallade själv sina dikter för skaldestycken och Anna Cullhed menar att det är en skillnad mellan att vara poet och att vara skald: en skald är mer inspirerad, mer naturlig eller naturnära.

Jag kan inte bedöma om hon har rätt. Däremot vet jag – liksom alla finländare – vad en nationalskald är.

Det vet man inte i Sverige. Bara unga nationer har nationalskalder: Sverige och Danmark behöver ingen nationalskald men Finland har Runeberg. En nationalskald är folklig – eller åtminstone folkligt sinnad. Han är  konstruktiv, nationsbyggande, överhuvudtaget uppbygglig (en Strindberg, en Ibsen och en Kierkegaard är alla för utpräglat ironiska för att vara nationalskalder.)

En nationalskald är självklart just en han: man måste vara man, kanske rentav en patriarkalisk man, för att kunna bygga något så tungt som en nation (en Edith Södergran, en Astrid Lindgren eller en Tove Jansson är alla mycket lästa och älskade men nationalskalder är de inte.)

En nationalskald skapas av behov i sin samtid och hans betydelse haussas upp av samtiden. När Runebergs Samlade Skrifter började komma ut  på 1870-talet presenterades han såhär:

”Johan Ludvig Runeberg äger ett namn, som i våra dagar har mäktigare klang än kanske något annat, tillhörigt nutidens män. Grunden härtill är enkel och klar. Han är det finska folkets levande skyddsvärn, den manligt förtröstansfulla bilden av dess folkande, med all dess undergivna, men dock modiga samt av omutlig rättskänsla ledda motståndskraft och trofasthet, han är det svenska språkets utan gensägelse främste nu levande tolk inom diktens förklarade rymd; han är nordens och den västerländska odlingens mäktigaste utpost mot öster; han är i vår jämförelsevis diktfattiga tid ett av världens yppersta skaldesnillen, vida omkring bekant och älskad, ej blott i norden, utan i en stor del av det bildade Europa.”

Jo, det är lätt att dra på mun nu – och det är intressant att föreställningen om Finland som utpost mot öster finns redan här - men det kan inte hjälpas: också för min generation är Runeberg inte bara nationalskald utan Skalden.

Edith Södergran har naturligtvis aldrig kallats skald men litteraturvetaren Gunnar Tideström som skrev hennes biografi kallade henne skaldinna. Fast oftare har hon kallats poetissa.

Jag vet inte om det är stor skillnad mellan att vara poet och skald men det är helt klart stor skillnad mellan att vara skaldinna och poetissa.

Själv har jag genom åren inte varit odelat förtjust när jag kallats kåsör men värre var det den gången jag kallades kåsös.

Det var av  Göran Schildt och även om jag senare lärde känna honom och kom att uppskatta honom har jag aldrig helt förlåtit honom.

Dea Loher, Volker Lösch och tysk teater

Av MARGARETA FLYGT

Politisk samhällsdebatt har blivit ett kännetecken för tysk teater. Kritiken i pjäserna är ofta svidande – och det finns ett publikt intresse för att den ska gestaltas konstnärligt.

Den politiska teaterns status i det offentliga samtalet är betydligt högre än i Sverige. Det finns en dialog mellan vad som sker på den politiska arenan och på scenen – ibland kan dramatiken till och med påverka debatten.

En av de verkligt stora dramatikerna i Tyskland är Dea Loher. Ännu har hennes pjäser inte kunnat ses i någon större utsträckning på svenska scener. Hon har bara blivit uppsatt enstaka gånger, som 2008 när avgångseleverna vid teaterhögskolan i Malmö spelade ”Klaras relationer” på Bryggeriteatern och nu senast ”Oskuld” i regi av Melanie Merderlind som varit på turné med riksteatern.

Dea Loher föddes 1964 i Traunstein, en liten ort nära österrikiska gränsen. Hon studerade först historia och litteraturvetenskap i München, bodde ett år i Brasilien och började sedan på utbildningen Szenisches Schreiben (dramatiskt skrivande) hos Heiner Müller och Yaak Karsunke i Berlin, där hon också bor idag.

Läs mer...