”Un buon lavoro”
Av ÅKE MALM
Med en sista kraftansträngning förra veckan lyckades Mario Monti få en enig regering att godkänna förslaget till ny arbetsmarknadslag.
Det hela ger ju ett positivt intryck, men – i själva verket...
I själva verket var regeringen ordentligt splittrad. Minister Pietro Giarda, ansvarig för regeringens relationer med parlamentet, var en av dem som hotade avgå (enligt tidningarnas referat). Och Mario Monti själv såg tämligen trött och uttråkad ut efter den långa diskussionen – 7 timmars regeringskonselj, den längsta i Montiregeringens korta historia.
Förutom den eviga ”paragraf 18” (som bloggen behandlat tidigare) gällde sista frågan om det skulle bli ett nytt regeringsdekret (alltså enligt italienska regler att lagen skulle få omedelbar verkan) eller den mera omständliga men absolut demokratiska vägen, att som ett ordinärt lagförslag behandlas i de båda kamrarnas utskott och plenisalar.
Som vanligt är det bråttom. Monti vill ha arbetsmarknadslagen godkänd och gällande före sommaruppehållet. Men däremellan kommer påsken och pausen i riksdagsarbetet för de viktiga lokalvalen 6 och 7 maj. Dessa föregås av en ordentlig valkampanj, för här handlar det om en väljarskara på nästan 7,5 miljoner väljare.
Men regeringens lagförslag har vållat så het kritik och så många bittra kommentarer från facken och partierna att få tror att den kan gå igenom parlamentets behandling utan stora ändringar. Huvudfrågan är om enbart frågor som rör diskriminering skall ge arbetsdomstolarna rätt att döma till återanställning.
Med lagtexten nu överlämnad till utskotten packade Monti väskorna för en resa till Sydkorea, Kina och Japan. Det hade smakat att kunna visa upp ett nytt starkt Italien med ordning i ekonomin för de möjliga institutionella investerarna. Trots problemen med arbetsmarknaden rapporterade ändå en nöjd Monti att budskapet hade gått hem – i varje fall i Kazakstan där han gjorde en teknisk mellanlandning.
För de medföljande italienska journalisterna förklarade Mario Monti att hans uppgift var att ”göra ett gott jobb” och inte sitta hur länge som helst.
- Skulle det vara så att landet inte är moget för resultatet av detta ”goda jobb” är det också tänkbart att regeringen inte sitter kvar.
Ord som sände vibrationer ner i partikanslierna. För situationen är verkligen komplicerad.
Av de tre partierna som lovat stödja lagförslagets text är Pdl och Tredje polen de som kräver färre ändringar. PD riskerar att splittras. För Pierluigi Bersani gäller det att nå en kompromiss mellan CGIL, landets största LO och partiets moderater i form av gamla kristdemokrater.
En närmast omöjlig uppgift, anser många. För CGIL har ett metallarbetarförbund Fiom vars ledare är Maurizio Landini, en person som många betraktar som trotskist, andra pekar på hans självbiografi: han började jobba som svetsare vid 15 års ålder för ett rött kooperativ i Reggio Emilia.
Hans aktioner mot Fiats nedläggningsbeslut och omstruktureringar ledde till att Fiom nekade skriva på det nya avtalet. Resultatet är att för första gången sedan kriget är Fiom inte representerat inom Fiat.
- Vi förhandlar bara med folk som godkänner avtalen vi ingår med majoriteten av de representerade facken, förklarade Fiatchefen Sergio Marchonne.
Och beordrade att l’Unità, tidningen som Antonio Gramsci grundade, som var PCI:s organ och som nu ”står nära”, PD, inte fick finnas längre på fabrikerna. Det hade då varit en tradition i över 50 år att l’Unità fick sitta uppspikad i en glasram så att alla kunde följa den, dag för dag.
Minst sagt frostigt alltså mellan Fiat och Fiom.
Resultatet idag är att Susanna Camussi, CGIL:s nu mycket uppskattade ledare inte får visa sig alltför positiv till regeringsförslaget. För då riskerar hon en splittring och att Fiom går sin egen väg.
Ett spel med ett antal dominobrickor där den ena påverkar den andra. Att Bersani inte gärna diskuterar med Landini vet alla för Maurizio är envis som synden och dessutom en dialektisk ekvilibrist.
Det kommer att bli mychet spännande att se hur Bersani och hans parti agerar i parlamentets båda kamrar.
Övriga partier har enklare positioner. Antonio Di Pietro och hans Idv har intagit en position som påminner om Landinis – ett våghalsigt spel för ett parti som annars försöker ligga så nära mitten som möjligt.
Fortsättning följer....
