DIXIKON

Italienska ord – Paccata

Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 

Margherita Hack – La mia vita in bicicletta

Av ÅKE MALM
Det här är ingen stor bok. Inga omstörtande tankar förmedlas i den. Men La mia vita in bicicletta (Edicicloeditore) ger på sitt vis en bild av årtiondena som gick. Och hur den vanliga medborgaren kunde uppleva dem. Författarinnan heter Margherita Hack, 89, och är en av Italiens mest kända astronomer och astrofysiker. Hon är medias favorit när det gäller att få igång en diskussion om de stora frågorna och en medaljerad pedagog när det gäller att sprida kunskap i vetenskapliga frågor.
Läs mer...

Folkomröstningen – ännu en förlust för Berlusconi

Av ÅKE MALM

Silvio Berlusconi förlorade sin tredje omröstning på en månad. Folkomröstningen i fyra frågor krävde att minst 50 procent plus en deltog i valet.

Den siffran överträffades stort. När drygt hälften av de drygt 8000 valkretsarna kontrollerats visar det sig att 55-60 procent av väljarna deltagit. Vid det här laget råder det inga tvivel om att quorum har uppnåtts.

Av dem som deltog i folkomröstningen har över 90 procent röstat för att avskaffa gällande lagar när det handlar om administrationen av vattenresurserna, byggandet av nya kärnkraftverk och rätten för regeringschefen och hans ministrar att hävda laga förfall när domstolarna kallar.

Den stora frågan de senaste dagarna har varit hur utlandsrösterna skulle behandlas. Men strax efter kl 15 stod det klart att även inräknat utlandsrösterna skulle oppositionen vinna klart.

Man kan naturligtvis hävda att de som deltagit i folkomröstningen gjort det för att de var övertygade i själva sakfrågorna, att lagarna skulle avskaffas. Men bland bedömare är enigheten stor om att Silvio Berlusconi gjort även detta val till en förtroendeomröstning om sig själv.

Hans tidningar och TV-kanaler har alla i kör uppmanat väljarna att åka och bada istället för att rösta. Men de enda som tycks ha följt det rådet var hans egna väljare.

- Berlusconi är slut, hans tid är ute, hävdade Corriere della Seras politiske kommentator Aldo Cazzulli i TV7.

- Detta är ett valresultat som tvinger Berlusconi att uppfylla några av sina löften, hävdade frankt chefredaktören i hans egen tidning Il Giornale, Vittorio Feltri. Som också tillade:

- OK – Berlusconi har förlorat. Men vem har vunnit?

Svaret kom från Marco Travaglio, vid det här laget en legendarisk motståndare till Berlusconisidan:

- Berlusconi försökte göra folkomröstningen till en fråga om sig själv. Där förlorade han stort och nu återstår bara att se hur systemet skall få ett slut på hans epok. Men samtidigt står det klart att center-vänsterpartierna först i sista stund accepterade utmaningen och stödde folkopinionen. PD var minst sagt ironiskt i början, när Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori började namninsamlingen för att få till stånd folkomröstningen. Frågan är nu om PD ännu en gång skall missa chansen och igen avstå från att lyssna till folkmeningen som den spontant kommer till uttryck utanför de traditionella partierna.

Se där ett par intressanta frågor att diskutera de närmaste dagarna.

____________

- Se och hör Marco Travaglia tala om kärnkraften inför folkomröstningen i TV-programmet Annozero här:

Tio steg mot ett bättre Italien

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.
Läs mer...

Giancarlo De Cataldo – I traditori

Av ÅKE MALM
Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
Läs mer...

René de Ceccatty – Moravia

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Alberto Moravia var den första italienska författare jag vågade mig på när jag skulle ta steget från kursboken Buongiorno Italia! till ren skönlitteratur.

Det visade sig vara ett bra val. Moravias språk är nämligen helt fritt från abstraktioner och tvetydigheter som annars kan ställa till problem för en nybörjare. Det är grammatikaliskt enkelt och klart till sin uppbyggnad, konkret och verklighetsförankrat vad gäller ordval. Fult, tycker en del högt utbildade italienare och jag gissar att de då menar torftigt och fattigt, i avsaknad av prunkande akademismer.
Läs mer...

Attentaten mot demokratin

Av ÅKE MALM

Riskerade Italien en statskupp på vintern 1992-93?

Och i så fall – vem var det som låg bakom, vem hade organisationen i sin hand?

De här frågorna har legat i bakgrunden under de 17-18 år som gått sedan Cosa Nostra på Sicilien iscensatte den långa serien av attentat som brukar gå under samlingsnamnet ”stragi” – massakrer.

Under veckan som gick har en rad prominenta personer fört fram de här frågorna i förgrunden igen.

Först talade chefen för samhällets kamp mot alla maffior, Pietro Grasso. Hans titel är i själva verket Procuratore Nazionale Anti-mafia – Riksåklagare i antimaffiaärenden. Det ämbetet kom till som en följd av särskilt två stragi, attentatet mot Giovanni Falcone i 23 maj 1992 och det mot hans vän och kollega, Paolo Borsellino 19 juli samma år.

De var båda domare i Palermo, båda hade de drivit undersökningarna om och kring Cosa Nostra längre än vad någon tidigare lyckats göra. Framför allt Giovanni Falcone lyckades klarlägga hela Cosa Nostras struktur genom sina förhör med bossen Tommaso Buscetta som valde att börja samarbeta och beskriva allt han visste – nästan.

Ett år senare skedde attentatet i Florens mot ett av världens mest kända konstmuseer, Gli Uffizi. En Fiat Fiorino hade packats full med sprängmedel som bragtes att explodera i gränden Via dei Georgofili där akademin med samma namn håller till. Fem personer dödades medan ett 50-tal sårades.

En knapp månad senare exploderade ännu en bil med 100 kg sprängmedel vid kyrkan San Giorgio in Velabro, inte långt från Forum Romanum i Rom. En 1200 år gammal konstklenod. Hela den främre portiken smulades sönder.

Nära nog samtidigt exploderade en annan sprängladdning vid Roms främsta kyrka efter Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano. Totalt skadades vid dessa två attentat ett 20-tal personer. Dessutom förekom en lång rad andra attentat både i Rom och Milano.

17 år har gått sedan dess och nu dyker de eviga frågorna upp på nytt. Varför – och vem?

Walter Veltroni, tidigare ledare för PD, i sju år Roms borgmästare, inledde i en intervju med La Repubblica. Anledningen var att det framkommit nya fakta om det misslyckade attentatet i Addaura, platsen för en villa Giovanni Falcone hyrde sommaren 1989 utanför Palermo.

Även detta attentat är som ett utsökt kapitel i en maffiaroman – enda skillnaden är att verkligheten den här gången överträffar den vildaste författarfantasi.



Alltså 21 juni 1989 skulle Giovanni Falcone dö. Det hade bossarna i Corleone bestämt. Det var tre år innan bossen Totò Riina genomförde attentatet i Capaci där Falcone, hans hustru och livvakterna dödades.

Men då, 1989, hade 58 dynamitgubbar placerats i en väska på en liten murad hylla som bildar badbryggan nedanför villan. Men det blev lyckligtvis aldrig någon explosion – den första officiella utredningen hävdade att apteringen var felaktig. Enligt denna version var det två poliser ur Falcones livvakt som upptäckte väskan.

Men i själva verket, avslöjade Attilio Bolzoni i La Repubblica för några veckor sedan, fungerade apteringen perfekt. Innan laddningen hann utlösas, hade två poliser, som tillhörde den statliga hemliga säkerhetstjänsten, SISDE, försedda med dykardräkt varit och hämtat väskan och tagit hand om laddningen. De två dykande poliserna dödades senare i två mystiska överfall. Bolzonis källa var en person inom samma säkerhetstjänst. Det lär nu också stå klart att runt villan dagarna för attentatet fanns flera personer från säkerhetstjänsten tillsammans med Cosa Nostras specialister.

Det här är alltså en av de första påtagliga kopplingarna mellan grenar ur säkerhetstjänsten och maffian.

I det här läget uttalar sig alltså Walter Veltroni:

De nya undersökningarna är oerhört viktiga. Det gäller inte bara att bättre förstå och kunna tolka Giovanni Falcones offer. Nu kan vi för första gången börja förstå sambandet mellan maffian och politiken, maffian och makten. Det oerhörda är att om dessa nya fakta kommer att bekräftas då vet vi att Giovanni Falcone och två hederliga poliser dödades i en komplott organiserad av maffian och av grenar i den hemliga säkerhetstjänsten (Servizio segreto).

Veltroni krävde att den parlamenterariska maffiakommissionen ännu en gång skulle ta upp händelserna kring stragi för en diskussion i ljuset av dessa nya fakta.

Dagen därpå intervjuades Pietro Grasso:

Giovanni Falcone var helt klart maffians store fiende. Men det fanns också hat och misstro bland olika statliga institutioner. De var motståndare till de reformprojekt han försökte genomföra. I samband med stragi, i många av de mord som Cosa Nostra genomförde, finns det en genomgående tråd som vi aldrig lyckats helt rekonstruera. Det gäller mandanti, de som organiserat och legat bakom attentaten. Det gäller vilka motiv de haft och det handlar alldeles säkert om komplexa, sammanfallande motiv (moventi convergenti). Jag tänker nu alldeles särskilt på de s k politiska morden. Det gäller guvernören i sicilianska regionen, Piersanti Mattarella, den lokale sekreteraren för kommunistpartiet (PCI), Pio La Torre, generalen Carlo Alberto Dalla Chiesa (karabinjären). I alla dessa fall får man intrycket av att maffiaorganisationen är en väpnad gren som tolkar och genomför aktioner som ligger utanför dessa vanliga ”institutioners ” intressesfär. Man har intrycket att attentaten genomfördes för att gynna en ny politisk gruppering (entità).

De orden slog ned som en bomb. Vilken politisk gruppering var det han tänkte på. Vilken ny politisk gruppering växte fram de där åren i början av 90-talet.

Nästa intervjuobjekt i La Repubblica var Carlo Azeglio Ciampi, legendarisk riksbankschef mellan 1979 och 1993, då han blev regeringschef, räddade ekonomin och lotsade Italien in i EU och euron och som 1999 valdes till landets tionde statschef efter kriget. Han var medlem i Partito d’Azione vid krigsslutet, ett liberalt, socialdemokratisk parti med i vissa delar kristna rötter. Partiet dog 1947. Idag är Ciampi som alla tidigare statschefer Senatore a vita, livstidssenator.

Ciampi berättar att Veltroni hälsat på för ett samtal om de nya fakta.

Jag känner mig enig med Veltroni till hundra procent. De här frågorna måste diskuteras på nytt. En demokrati dör om den inte bygger på sanning, säger den åldrade Ciampi. Alla dessa obesvarade frågor, alla tvivel och alla krav på att få veta. Var det bara maffian eller var även statliga institutioner inblandade? Eller enheter som körde sitt eget race (pezzi deviati). Kanske fanns det en anti-Stat som opererade inom och mot den demokratiska staten.

Ciampi tycks minnas allt klart. Han berättar hur hans regering påverkades och karaktäriserades av alla bombattentat.

Jag minns så väl den där 27 juli. Jag hade just avslutat en arbetsam dag och nått ett positivt resultat i och med att vi lyckades ro i land ett avtal med transportarbetarsektorn. Jag var mycket nöjd och åkte iväg till Santa Severa (där Ciampi har ett fritidshus) för att få vila litet. Jag kom fram sent och vid midnatt fick jag information om bomben som briserat i Milano. Jag ringde omedelbart Palazzo Chigi (Italiens Rosenbad) för att tala med regeringskansliets generalsekreterare Andrea Manzella. Medan vi talades vid i telefonen, hörde vi en våldsam smäll. Det var bomben som exploderade vid San Giorgio al Velabro. Andrea sa: ”Carlo, jag förstår inte vad som håller på att hända...” men innan han hunnit avsluta meningen bröts förbindelsen. Jag ringde upp igen, men det var hopplöst. Alla linjer var på något mystiskt vis avbrutna.

I det ögonblicket blev jag rädd, jag tvekar inte att säga det idag. Jag var rädd att en statskupp var på gång. Det tänkte jag då – och jag tänker det fortfarande.

Jag körde som en galning in till Rom och till Palazzo Chigi och kom fram en kvart över ett på natten och kallade samman Nationella försvarsrådet till kl 3. Min tanke var att Staten måste ge ett starkt och positivt svar på attentaten. Klockan 4 talade jag med dåvarande statschefen, presidenten Oscar Luigi Scalfaro i Quirinalpalatset. ”Signor Presidente”, sa jag. ”Vi måste reagera”. Klockan åtta sammanträdde regeringskonseljen och omedelbart därefter reste jag till Milano, till platsen för det första attentatet.

Det blev ingen statskupp, guskelov. Men, det är helt klart: över den natten och de dagar som följde, vilar fortfarande en mysteriets slöja. Nu borde ögonblicket ha kommit att riva den slöjan itu.

La Repubblicas vicedirektör Massimo Giannini, kommenterar Ciampis ord:

Som Veltroni har också Ciampi ett tvivel. Hur kom det sig att samtidigt med att regeringen Ciampi tillträdde började morden. Och hur kunde det komma sig att kort efter att regeringen börjat arbeta ersattes morden av bomberna? Varför började maffian att placera ut bomber? Och varför slutade den plötsligt med bomberna?

Giannini fortsätter:

Detta är scenariot som Grasso teoriserar om: att attentaten tjänade till att bereda vägen för en ny politisk grupperings födelse? En rörelse som skulle storma in på scenen efter allt Rena Händer-skandalen åstadkommit? Den nya grupperingen skulle kunna vara Forza Italia.

För i samma ögonblick som partiet föds, 1994, upphör attentaten. Är detta en möjlig, en logisk hypotes? Ciampi gör inga egna komplotthypoteser: ”Det är inte mitt jobb". Men händelserna under den här perioden talar för sig själva. Det är de som Grasso talat om och riksåklagaren i maffiafrågor säger sanningen och jag delar fullständigt hans ord.

Nu är det nödvändigt att alla som vet något också talar ut. Det måste till en extra parlamentarisk session för att diskutera de här frågorna. Därför att situationen idag på många sätt påminner om den 1992-93. Och utan sanning finns ingen demokrati.

Ciampis ord vållade stor uppståndelse. Men omedelbart dagen därpå intervjuades också förre presidenten Scalfaro.

Han berättar bl a om ett sammanträde i Quirinalen med polischefer och säkerhetstjänstens högsta ansvariga. Prefekten Vincenzo Parisi, högste polischef, meddelade att han fått ett tips från Mossad som innebar att den fått information om att extremhögern var aktiva med att destabilisera den italienska situationen för att tvinga statschefen att avgå.

Det var en het politisk tid med stora sociala frågor som krävde avgöranden samtidigt som Rena Händer-utredningen fortsatte. Gentemot Scalfaro startades en kampanj för att smutskasta honom vilket tvingade honom att gå ut i ett TV-tal till nationen.

Tyvärr har alla utredningar gått i stå utan att det kommit fram några konkreta detaljer, konstaterar Scalfaro. Men det är åklagare och domare som skall söka rätt på sanningen och tills den kommit fram med alla bevis gäller det att ha is i magen.

Talade och sade il magistrato, Oscar Luigi Scalfaro vilken som åklagare en gång kom att bli den som yrkade krigstidens sista dödsstraff.

Åke Malm

Biografi på engelska om Elsa Morante

Av IVO HOLMQVIST

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik, med en allvetande berättare som ger plats åt brev och dagboksanteckningar.

Irländskan Ella Lynch uppvaktas av Francisco Solano i Bois de Boulogne 1854, sedan följer hon honom till Paraguay där han blir diktator (en översiktlig karta med Asunción i centrum finns med, till läsarens fromma), och så biter sig romanen i svansen genom att sluta där den började, i Paris tjugo år senare.

Baksidan jämför med Márquez och Mario Vargas Llosa. Det är att ta i, men det är underhållande och rappt berättat, om latinamerikanska förvecklingar och intriger mot slutet av artonhundratalet.

Riktigt lika lyckosam har Lily Tuck inte varit i sin ambitiösa levnadsteckning ”Woman of Rome – A Life of Elsa Morante”. Det börjar illavarslande, med författaren som knackar på dörren till ett av de hus Elsa Morante bebott i Rom. Hon släpps inte in, och hon medger avväpnande att hennes italienska inte är särskilt kurant. Desto våghalsigare att ge sig i kast med den språkligt avancerade Elsa Morante.

Lily Tuck, född 1939, känner sig hemma i Italien sedan hon som ung rörde sig i det sena femtiotalets filmkretsar där hennes far var regissör, och hon har både dessförinnan och därefter levt ett kosmopolitiskt liv. En intervju med henne tyder på att hon känner samhörighet med sin biografis komplicerade föremål:

"Living in other countries has given me a different perspective as a writer. It has heightened my sense of dislocation and rootlessness. . . . I think this feeling is reflected in my characters, most of them women whose lives are changed by either a physical displacement or a loss of some kind".

Några djärvare djupdykningar i Elsa Morantes romaner letar man förgäves efter, där har hon inte sin styrka. Men Lily Tuck är bra på att skildra de många konstigheter och konflikter som kantade Elsa Morantes sextiotreåriga levnad. Modern var en megära som inte lät sin impotente man lämna källaren, barnen fick hon med en god vän i familjen. Dottern frigjorde sig redan i tonåren, hade en mängd korta förbindelser, och gick på gatan för att alls överleva.

Biografin spekulerar att en abort fick henne att aldrig önska sig några barn. Det fick hon inte heller i det långa äktenskapet med den fem år äldre Alberto Moravia. De träffades 1937 – han kommenterade senare spydigt att det var samma år som Hitler mötte Mussolini – och gifte sig fyra år senare.



När tyskarna ockuperat Rom 1943 gömde de sig (båda hade judiska föräldrar) först i hans svenska översättares våning i staden. Hon nämns inte vid namn men det var nog den flitiga Karin de Laval som tog sig an flera dussin av hans böcker. Sedan tvangs de upp i bergen och lämnade inte en enkel hydda på nio månader, en paradoxalt lycklig tid. När det var som värst visade hon sig som bäst, erkände han senare.

De levde snart skilda liv även om de formellt var gifta i drygt tjugo år. Hon förälskade sig i tre halvt eller helt homosexuella män, först regissören Visconti, sedan den unge amerikanske målaren Bill Morrow som begick självmord från en skyskrapa på Manhattan, kanske i ett LSD-rus, och så Pier Paolo Pasolini tills han skrev en förödande recension av en av hennes böcker (han mördades kort därefter på stranden i Ostia).

När hennes sista roman kom ut hade hon redan börjat gå in i skuggorna. Året därpå försökte hon begå självmord men misslyckades, drabbades av Hydrocefalus, "vattenskalle", och levde gravt invalidiserad ännu tre år, till november 1985. Ett dystert liv, kan tyckas, med brant stupande kurva, även om inte allt var nattsvart.

Lika produktiv som Alberto Moravia var hon inte, och aldrig lika känd utanför Italien. Lily Tuck påstår att Moravia håller på att bli glömd, Morante återupptäckt. Det är nog ett önsketänkande, men visst är hon värd all uppmärksamhet.

Framför allt tre romaner har nått utanför Italien (det är också de enda som översatts till svenska): först ”Arturos ö” från 1957 som är en förälskad skildring av en ung pojke på en ö som lyckliga veckor på Capri kanske inspirerade henne till, så den breda krönikan ”Historien” som sålde i nästan en miljon enbart i hemlandet redan utgivningsåret 1974 men som vänstern ogillade, och så den mörka ”Aracoeli” från 1982, samtliga med starka sexuella understråk. Kanske läste Lars Saabye Christensen ”Historien” innan han skrev sin ”Halvbroderen”, båda börjar med att en tysk soldat våldtar en kvinna. Han dör kort därefter, hon föder en son…

Ivo Holmqvist

_________

- Se ett urval av Morantes titlar på olika språk här

Boris Pahor – Necropoli

Av ÅKE MALM

Boris Pahors Necropoli är en smärtsam, ja, ångestfylld läsning. Jag har läst många skildringar av livet i nazismens koncentrationsläger och i utrotningslägren. Men knappast någon gång har jag läst en beskrivning som öppnar sådana avgrunder av mänsklig ondska och offrens elände.

Själv är Pahor mera modest och framhåller flera exempel på skildringar som beskrivit scener han själv slapp se. Men kanske är det bäst att lämna jämförelserna mellan olika berättelser om outsägbar mänsklig förnedring och nazismens syn på och behandling av ”die Untermenschen”.

Liksom Primo Levi upplever även Pahor ögonblick av skuld när han betänker att han själv slapp undan med livet i behåll medan miljoner lägerkamrater dukade under eller brutalt dödades.
Läs mer...

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).

Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.

Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.

Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.

Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.

Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?

Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").

Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.

Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

En röst för 20 Euro…

Av ÅKE MALM

Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:

- Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.

Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.

- Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
- Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.

Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.

Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.

Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.

"Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta."

Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.

”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:

"Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni - Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen."

Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.

"Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent."

Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.

"Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna."

Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.

Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.

Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.

De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.

Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:

- Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.

Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.



Vi återgår till Pagnoncelli:

Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.

Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?

Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.

- Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
- Mindre än 3 procent.

Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort - men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.

Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.

Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.

En röst där kostar mellan 20 och 50 euro...

Åke Malm

Il risorgimento och musiken

Av ÅKE MALM

Nu skall äntligen den stora frågan få ett svar!

Det Stora Projektet har jag skrivit om någon gång i denna blogg. Nu skall jag avslöja vad det handlar om. (Jag förstår att bloggläsarna inte kunnat sova i avvaktan på enigmats upplösning).

I morgon, måndag, kl 12.30 startar en serie i Sveriges radio P2 under rubriken Musikmagasinet. Ämnet för en serie på fyra program är Il Risorgimento – en folkrörelse som gjorde Italien till – Italien.

I fyra heltimmesprogram försöker jag berätta och ge exempel på hur denna makalösa rörelse som hade som mål att ena Italien, föddes och utvecklades. Man kan ju säga att det idag är så självklart att Italien omfattar hela den kända stöveln. När vi startar en semesterresa mot Milano eller Rom är det ingen tvekan om att vi är på väg till Italien.

Men det har sannerligen inte alltid varit så. Det är faktiskt bara 150 år sedan man kunde börja tala om Italien ur det här perspektivet. Och det hade tagit 70 år av strider, projekt, drömmar och nederlag innan allt var klart. Att Rom är Italiens huvudstad är därmed ett faktum sedan ”bara” 140 år.

Ett spännande projekt och fascinerande har det varit att under nästan ett år kasta sig in i det här mänskliga äventyret. För min del började det faktiskt i Göteborg och det handlade om musik.

Fratelli d´Italia

Förra hösten fick jag en inbjudan av Göteborg Wind Orchestra att presentera en kväll med italiensk musik. Programmet var redan spikat och det inleddes med den italienska nationalsången ”Fratelli d’Italia”. Presentationen krävde en djupdykning i hymnens ursprung. Jag läste om textskrivaren Goffredo Mameli och i någon liten mån om musikens kompositör Michele Novaro. Något kände jag till sedan tidigare men här öppnade sig en värld som en aktuelltskrivande reporter inte haft någon vidare anledning att fördjupa sig i.

De studierna drog ut på tiden. Det visade sig att ämnet var gigantiskt. Med en oändlig mängd sidogrenar och en skara komplicerade hjältar kring vilka det i decennier författats högvis med lärda utredningar.

Bara Giuseppe Garibaldi har varit föremål för biografier och analyser i över 20.000 verk!

Hade jag vetat hur komplicerad Il Risorgimento verkligen är hade jag naturligtvis aldrig vågat ge mig i kast med det här. Men nu är jag ändå glad att jag i min oskuld och ignoranza vågade föreslå SR projektet. Och jag är fullt beredd på att rader av experter och akademiska forskare kommer att ha invändningar. För att många händelser är utelämnade, att många av huvudpersonerna ("i protagonisti") bara antytts.

Men så blir det när en journalist kastar sig in på proffshistorikernas område. Vilda hugg med kroksabeln för att försöka finna en logisk stig genom en djungel av fakta.

Och så var det det här med musiken. Jag hade kravet på mig att minst 50 procent av sändningstiden skulle utgöras av musik. Så det krävdes att man kunde finna anknytningar och logiska associationer till händelserna i historien. I och för sig inte något större problem. För som alla vet – sällan har en nationell revolution skett till sådana mängder med musik. Jag börjar med Domenico Cimarosa (vad spelades på Teatro la Fenice i Venedig i december 1796 inför de franska ockupationstrupperna?)

Va pensiero, ur Nabucco, än en gång...

Fortsättning följer med Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini, Gaetano Donizetti och Giuseppe Verdi, förstås. Alla hade de på något sätt sitt finger med i spelet kring il Risorgimento. Även Beethoven kommer in på ett hörn men tyvärr blev det inte plats för Giacomo Puccini. Tosca är ju så intimt förknippad med striderna om vem som skall vara ledaren i Rom, påven eller Italiens kung. Aktuella frågor ännu idag. Men Tosca och Puccini tillhör ju ändå en något senare generation.

Källorna har varit många. Skall sanningen fram så har en dryg meter litteratur samlats på mina redan tämligen överfulla bokhyllor. Först Lucio Villaris Il Risorgimento i 8 volymer, sprängfyllda av kunskap och läckra smådetaljer. Oxfordhistorikern Dennis Mack Smith har bidragit med både Giuseppe Garibaldi och hans allmänna italienska historia. Harold Acton berättade utförligt om de sista bourbonerna (Gli ultimi borboni), Cambridgehistorikern Christopher Duggan följer den engelska historikertraditionen i La forza del Destino. Alfonso Scirocco har skrivit den senaste utförliga studien i Giuseppe Garibaldi. Men också Aldo G. Riccis biografi med titeln Obbedisco har varit till hjälp. Alberto Mario Banti har sin version av Il Risorgimento Italiano.

Einaudis gigantiska projekt Storia d’Italia innehåller magnifika uppsatser av världens främsta forskare ur olika aspekter på l’Illuminismo e il Risorgimento. Och till och med blev det tillfälle att ta fram en gammal version av Carlo Pisacanes samlade verk, inköpta för många herrans år sedan.

Bara några få exempel på den oändliga litteratur som finns på området.

På måndag alltså. Klockan 12.30 i P2.

Buon ascolto.

________________

‣ För att lyssna på första avsnittet i programserien - klicka här
___

Italienska nyheter..

Av ÅKE MALM

1. Är detta en nyhet?

Åklagarna i Milano har slutfört utredningen som går under benämningen Mediatrade. Silvio Berlusconi utpekas som ansvarig för skattebrott och bokföringsbrott. Hans son Pier-Silvio anklagas också för skatteflykt liksom Mediasets styrelseordförande Fedele Confalonieri, ungdomsvän till Mediasets grundare.

Jo, det är en nyhet. Men är detta yttrande av Berlusconis ledande försvarsadvokat, Niccolò Ghedini, en nyhet:

- Typiskt, just före ett nytt viktigt val – detta är förföljelse.

Nej, det är ingen nyhet. De orden yttrar Ghedini nämligen varje gång hans partiledare drabbas av en ny åtalspunkt. Vid det här laget känner man igen varje ord i den kör som falangen av Berlusconivänliga röster, enligt manus, skall yttra varje gång deras älskade ledare får ett nytt problem på halsen.

Varje gång är det en komplott, varje gång är domarkåren ("50 procent av den består av kommunister"), ansvarig för en förföljelse av gigantiska dimensioner. (”Ingen politiker tidigare i världshistorien har varit utsatt för en sådan häxjakt från åklagare och domare. Jag har 106 rättegångar bakom mig”. - I själva verket är de färre än 30.)

Mera Ghedini:

- Det är helt otroliga anklagelser som dessutom gäller en period i vilken Silvio Berlusconi inte hade några som helst möjligheter att påverka besluten hans företagsledning hade att ta.

Är det verkligen så? Åklagarna i Milano, Fabio De Pasquale och Sergio Spadaro, anser givetvis inte att deras misstankar, är otroliga eller ogrundade.

Och åtalspunkterna och misstankarna denna gång? Här ett försök till sammanfattning av ett halvdussin tidningars redovisningar.

I grunden bygger åklagarnas anklagelse på en väldigt enkel fråga. Varför måste ett storföretag i mediabranschen som börsnoterade Mediaset göra sina inköp av program, "formats" och TV-serier via en mellanhand, istället för att gå direkt och förhandla med Paramount. Mellanhanden heter i detta fall Frank Agrama och är en av Berlusconis affärsvänner sedan 1976.

Anledningen är, enligt åklagarna, uppenbar. Priset som Mediaset bokförde för filmerna och programmen var upp till 45 proc högre än det verkliga priset. När Paramountfilmerna sändes ut i kanalerna hade de en prislapp som var långt över normala marknadspriser. Orsaken? Jo, det var Agramas bolag, mellanhanden, som fakturerades för programmen. Det - verkliga - pris Paramount fakturerade Agrama var oerhört mycket lägre. Mellanskillnaden blev så till en svart fond som bollades mellan bankkonton i olika skatteparadis. Och som naturligtvis inte redovisades i Mediasets bokföring.

Utredningen består av 43.000 dokumentsidor, utskrifter av förhör och annat bevismaterial. Utredningen började redan 2002 men kunde i och för sig ha börjat med händelser redan från -80-talet. De är dock numera preskriberade. Åklagarna har haft stora problem att komma framåt i sin utredning. Vid ett tillfälle, skriver La Repubblica, skall amerikanska myndigheter ha stoppat allt material som FBI hade lagt beslag på. Det hemligstämplades.

Åklagarnas utredning går nu till en utredningsdomare som skall besluta om materialet räcker för att inleda en rättegång.

Dagen efter den här nyheten framträdde Pier-Silvio Berlusconi, som också är vice styrelseordförande i Mediaset:

- De vill bara komma åt min far – och då kommer även jag i kläm.

En poäng. Dagen efter försvinner också praktiskt taget hela den här historien från La Stampas förstasida. Istället en prunkande titel över fem spalter: "Berlusconi annonserar en ny bostadspolitik." På andra sidan förtydligas: En bostadspolitik mot de röda områdena. En gissning vågar sig tidningen på: Berlusconi kommer att lägga ett förslag om att alla får bygga till sina hus med 35 procent ökad yta utan några anklagelser om svartbyggen.

Ack, hur skall man någonsin, efter detta, kunna förklara storheten i den något ökade Friggebodsytan för häpna italienska vänner.

Det var den första nyheten idag.

2. Den andra nyheten

Den andra nyheten är närmast otrolig. En av de senaste två decenniernas mest kända och dominerande politiker på Sicilien, Totò Cuffaro, fick sitt straff höjt i andra instans. I Corte d’Appello strök domstolen den subtila skillnaden mellan att vara vän med enstaka mafiosi och gick istället på linjen att Cuffaro varit vän med hela Cosa Nostra. Det blev två år till som fängelsestraff och den tidigare guvernören på Sicilien skall nu avtjäna 7 år. Naturligtvis behöver han inte gå i finkan direkt - ännu återstår Corte di Cassazione, HD.

Förra gången – då han bara dömdes till fem år – bjöd han alla närvarande och tillströmmande vänner och sympatisörer på ett hav av Cannoli siciliani. De läckerheterna uteblev den här gången.

Åke Malm

____________


‣ Maffia och Cannoli siciliani? I Gudfadern 3 mördas med förgiftad Cannoli. Och här förekommer den också ("Leave the gun. Take the cannoli"):

‣ Ett recept på oförgiftad Cannoli siciliani

I morgon demonstration för pressfrihet

Av ÅKE MALM

Rom fredag 2 oktober. - Så har jag varit med om när historia skrivs. Naturligtvis gjorde jag mig beredd att följa Annozero, Rai 2, igår kväll.

Programledaren Michele Santoro presiderade, litet tyngre, litet mindre påstridig, något lägre tonläge än tidigare, då han gjorde Samarcanda, den första riktiga talkshowen, med en antydan om vad intervjuer i fria media kunde betyda. Sedan hörde det ju till att det var vänster, klar vänster och liberalerna i Forza Italia gick i taket varje gång.

Michele Santoro hade lovat att Patrizia D’Addario skulle vara med i programmet. Så visst slogs det rekord igår. Över 7,3 miljoner tittare och en share på 28,9 proc. En jämförelse: den samtidiga och mycket uppskattade deckarfiction med Don Matteo, en gammaldags katolsk kyrkoherde som löser mordgåtor, en klassiker på Rai1, bara fick 5,7 miljoner tittare och en share av 21,8. Berlusconis eget flaggskepp i Canale 5, Doctor House landade på en share av 15,93 eller 4,8 miljoner tittare.
Läs mer...

Höjden av tragik

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Är Erik Gandinis Videocracy en slagkraftig kritik av tillståndet i Berlusconis Italien, en film som skulle kunna få italienarna att överge de glättade och fördummande tv-programmen och börja söka sig mer seriös information och kultur? Eller fungerar den, genom sitt återgivande av alla dessa ytligheter, bara som bekräftelse av videokratins totala hegemoni?

En del svenska kritiker har ställt den frågan, och jag har inget svar. Jag vet bara hur jag själv reagerade när jag såg filmen — med avsmak och äckel. Ungefär som när jag vistas i Italien och, på hotellrummet, i jakt på tv-nyheter råkar få in något av alla dessa otaliga underhållningsprogram.

Det nya, och Läs mer...

Giovanni Guareschi – Don Camillo. Mondo piccolo

Av RAGNAR STRÖMBERG

På omslaget till den 39:e upplagan av Giovanni Guareschis Mondo Piccolo di Don Camillo finns ett handkolorerat vykort infällt, där vi blickar ut över en dåsig småstad på den emilianska Po-slätten.

I varsin ände av huvudgatan står två mäktiga monument över inbördes fientliga världsbilder mot varandra: den nya tidens och det sociala framstegets beskäftige upplysningsman i en smäcker gatlyktas gestalt, och traditionens dystra förkunnare i sliten prästkåpa av sandsten: kampanilen.

Det är Läs mer...

Back to keyboard!

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Så är jag då tillbaka vid tangentbordet igen — efter en lång och (så gott som) fullständigt nät- och datorfri semester. Urkopplad, nerkopplad och avkopplad har jag i drygt en månads tid njutit av att vara AFK och av att fylla själens lador inför vintern, precis som huvudpersonen Krilon rekommenderar i Eyvind Johnsons antifascistiska romantrilogi från andra världskriget.

Vad är det då jag denna sommar samlat och lagrat i min själs lador? Minnen av flödande sol och ljumma Medelhavsbad, av italiensk musik och matkultur, av värmländska skogspromenader och cykelturer, av stilla läs- och blockflöjtsaftnar framför kakelugnen.

Samt, inte minst viktigt, den ljuvliga träningsvärken i stela fingrar som åter, under ett par veckor, fått greppa fiolens strängar. Övriga året har jag ofta svårt att sätta av tid till Läs mer...

Om en ny bok av Mario Calabresi och om att aldrig ge upp

Av ÅKE MALM
Jore udde, 3 augusti. - Regnet öser ned, temperaturen är långt under de 20 graderna och i den öppna spisen flammar en trevlig brasa. Det finns ögonblick när man misstänker att man valt fel plats i jakten på den svenska sommaren. Från abruzzerna där resten av familjen nu håller hus rapporteras sol, tämligen  frisk vind och 25 grader.

I denna svenska sommar  har jag avslutat Mario Calabresis nya bok La fortuna non esiste (Mondadori Strade bru) 154 sidor, euro 16,50. Någon av mina läsare kanske minns  min entusiastiska presentation av Mario Calabresis första bok, Spingendo la notte più in là, den som handlade om hans far, poliskommissarien Luigi Calabresi, som deltog i utredningen av attentatet mot Jordbrukarbanken i Milano, som förhörde anarkisten Giuseppe Pinelli som ”föll” ut genom fönstret och dog mot innergårdens stenläggning i Milanos polishus. När detta hände var fem polismän i rummet – dock inte kommissarien Calabresi.

Läs mer...

Giulio Cesare och Glyndebourne 2009

Av RUTH PERGAMENT
Det var med Theodor Adornos tankar om operafestivaler som jag åkte till Glyndebourne, som med en av världens mest prestigefyllda och välrenommerade operafestivaler ligger cirka 15 kilometer sydväst om London, och som i år firar 75-årsjubileum. Adorno avskydde dessa kommersiella jippon. Smokingklädda herrar och aftonklänningsdraperade damer som i sakta mak vandrar över gräsmattor och grusgångar, beställer champagne på restaurangerna och faller i sömn efter halva operan. Biljettpriserna, våra, på fjärde raden, kostade drygt tvåtusen kronor styck. Överklassen roar sig. Men dirigenten bjöd på biljetterna och klänningen och skorna inhandlades på second hand.
Läs mer...

Berlusconi, Lega Nord och ett nytt MSI

Av ÅKE MALM
Rom, måndag 15 juni. - Det har skrivits om mediekrig i Italien. Att vissa media drar vapen mot Silvio Berlusconi. Själv säger han att en komplott organiserats mot honom. Att vänstern intrigerar för att avlägsna en demokratiskt vald regeringschef. Nu ger han själv order om hur motattacken skall organiseras. På föreningen Unga företagares årliga kongress i Santa Maria Ligure rådde Italiens konseljpresident företagarna att inte annonsera i de tidningar som deltar i kuppen mot honom.

Han sa mycket annat också. Som att  attacken mot honom genomförs systematiskt av tidningen La Repubblica. Att den handlar om fyra huvudpunkter: Veline, minderåriga, Läs mer...

Giuseppe Lo Bianco och Sandra Rizza – L’agenda rossa di Paolo Borsellino

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När domaren Giovanni Falcone mördades av maffian i maj 1992 insåg hans kollega Paolo Borsellino att det nästa gång var han själv som stod i tur.

Han använde fristen till att försöka ta reda på vilka utomstående krafter (i stat och regering?) som kunde ha beställt mordet på Falcone och som även önskade hans egen död. Sina tankar därom skrev han ner i en röd anteckningsbok som han alltid bar med sig i sin portfölj och som ingen fick läsa.

Efter sprängattentatet mot Läs mer...

Mario Calabresi – Spingendo la notte più in là

Av ÅKE MALM

"En av årets stora läsupplevelser!"

För en hel generation italienare var kommissarie Luigi Calabresi den som mördade anarkisten Giuseppe Pinelli i polishuset i Milano, dagarna efter attentatet i Jordbrukarbanken 12 december 1969. 17 personer dödades och 88 sårades, många av dem allvarligt.

Pinelli hade själv tagit cykeln till Questuran där han visste att hans gode vän Calabresi väntade på honom. Efter tre dagars förhör, när Calabresi lämnat rummet, föll Pinelli ut genom fönstret och krossades mot stenläggningen tre våningar under. Om det som hände senare, hur Calabresi utsågs till huvudmål för Läs mer...

Eugenio Scalfari – L´uomo che non credeva in Dio

Av RAGNAR STRÖMBERG

Varje gång Vatikanen går till politisk offensiv, som inför folkomröstningarna om skilsmässo- och abortlagarna, är deras intellektuellt mest svårfjällade motståndare den 84-årige författaren och journalisten Eugenio Scalfari, legendarisk chefredaktör för L’Espresso på 60-talet och grundare av La Repubblica under den politiska fanatismens 70-tal.

Nu som då är det den 84-årige Scalfari försvarar i sina samtidigt passionerade och lugnt resonerande artiklar det sekulariserade förnuftet han som socialliberal av klassiskt snitt betraktar som det Läs mer...

Limes – En italiensk International Affairs

Av ÅKE MALM
Limes kan man säga är Italiens svar på International Affairs. Ett formidabelt instrument för alla som vill bli informerade om geopolitik – ett ord som, lär man sig, faktiskt uppfanns av svensken Rudolf Kjellén. I det här fallet rör det sig om en varannanmånadstidskrift i bokformat. Tunga volymer på bortåt 300 sidor, var och en koncentrerad till ett specifikt ämne.

Och liksom MicroMega är även Limes en produkt av Carlo Caracciolos företagarfantasi. Tillsammans med Eugenio Scalfari var Carlo Caracciolo en av skaparna av Italiens näst största dagstidning, La Repubblica. Ett frihetens andningshål i ett tätnande mediamörker. Carlo hade inga svårigheter att bestämma sin tillhörighet efter att ha deltagit i den Läs mer...

Rom, eftermiddag

Min tidiga bloggupplaga måste korrigeras på en punkt. När jag citerade l’Unità hämtade jag rubriken från nätupplagan. Papperstidningens rubrik är enkel och rakt på sak:

- Dimissioni – Avgå! Inte i något demokratiskt land skulle han kunna regera.

Tidningen var en gång organ för det som kallades västvärldens största kommunistparti, PCI. Stolt bär tidningen fortfarande indikationen under sitt huvud: Grundad av Antonio Gramsci 1923. Dock har mycket hänt med partiet som alla vet. Numera Demokratiska partiet inspireras mera av Obama än av Marx.

Chefredaktören Concita De Gregorio kommenterar

- "Un corruttore. No, non di minorenni. Oggi non parliamo di quello." En som korrumperar. Nej, idag skall vi inte tala om minderåriga. Inte idag. Men om vittnen som betalats för att inte säga sanningen. Detta är vad domskälen i fallet Mills handlar om. Femhundra sidor dokument ur Fininvests eget arkiv och undertecknade av företagets högsta ledning, bevisar hur regeringschefen betalat 600.000 dollar till en konsulent som skapat 64 företag off shore för att gömma undan hans tillgångar utomlands. 600.000 dollar för att garantera sig själv straffrihet i rättegångar mot honom. ´Mitt vittnesmål undanhöll mister B ett hav av problem – i vilket han skulle ha simmat om jag berättat allt jag visste. 600.000 dollar ställdes till mitt förfogande för detta ändamål´, skrev Mills till sin finansielle rådgivare. - Nu vet vi alltså officiellt två saker som vi informellt redan kände till: att Papi – här kallad Mister B - köper (eller betalar, utnämner, eliminerar skulder, allt beror på) fördelar och tystnad och detta är precis vad lodo Alfano (Anm: den lag som ger immunitet åt vissa högre funktionärer) kom till för.

Så långt Concita De Gregorio.

Corriere della Sera kör sidorna 2 och 3 i frågan och lyckas på tio rader koncentrera vad det handlar om:

- Telepiù (en TV-kanal Berlusconi ägde genom bulvaner) kontrollerad genom brott mot Mammìlagen, Finanspolisen (Guardia di Finanza) korrumperad genom mutor från Fininvest, socialistpartiledaren Bettino Craxi finansierad illegalt med 10 miljarder lire genom off-shorebolaget All Iberian, Berlusconis ”glömska” när det gäller ett nattligt samtal 23 november 1995 när han ångestfyllt pratade om de första polisutredningarna i All Iberian, den absoluta tystnaden vad gäller barnen Marina och Piersilvio och deras relationer till offshorebolaget Universal One/Century One med hemort i Schweiz (med bankiren Paolo Del Bues firma), från dessa bolag lyftes 100 miljarder lire under 1991-94, David Mills som byggt upp Fininvests hemliga finansiella tillgångar, ljög för att skydda alla om detta. Det gällde att hålla Silvio Berlusconi som person långt från allt som hette offshorebolag (om vilka Fininvest förnekade all kännedom).

Det finns mer ändå men detta kan kanske räcka. Liknande redogörelser finns i La Repubblica som skrivit tre långa ledare. Riktigt roligt blir det dock först när man jämför dessa rapporter med Liberos presentation:

- Mills fälld – domen nuddar vid Berlusconi. Texten är minnesvärd som inledning till en artikel om en fällande dom som rör landets regeringschef: - Advokaten David Mills är en sådan där person som skapar trubbel. Det engelska skatteverket ville veta mer om hans bokföring; 600.000 dollar saknade ordentliga noteringar. När han kände sig upptäckt, bad han sin skatteexpert att hjälpa honom skriva en bekännelse om alla detaljer i dessa illegala fonder. - Och så vidare i en närmast lekfull stil.

Som jag nämnde i morgonrapporten har Berlusconis reaktioner varit våldsamma och alla hans ”vasaller”, som många kallar jasägarna för, håller med. Att domen ges just nu, dagarna före EU-valet, är en komplott. En genomideologiserad domarkår fortsätter som den alltid har gjort. Avsikten är att skada Berlusconi så mycket som möjligt.

Vad som inte kommer fram därifrån är det enkla faktum att domarna enligt lag har högst 90 dagar på sig att ge domen efter rättegången. Och att det kan ta 89 dagar att skriva ihop nästan 500 sidors domskäl, grundade på tiotusentals dokumentsidor, kan vara rimligt.

Några ord om media-Italien just nu. Som vanligt råder en våldsam strid kring utnämningarna av den nya styrelsen och kanalcheferna för Rai. För en månad sedan fattades av många rapporter att döma det verkliga beslutet om vem som skulle bli ny chef för Rai1 och för samma kanals nyhetssändning, TG1. Det skedde under en lunch i regeringschefens egen privata bostad.

Ett klarare exempel på intressekonflikten är svårt att tänka sig. Här sitter regeringschefen, som samtidigt är ägare av Mediasets tre kanaler, hemma, dit han kallat de trofasta delarna av Rai:s styrelse och beslutar om styrelse och kanalchefer i konkurrentkanalerna, Rai. Det hör till saken att i högtidliga ögonblick benämns Rai, pubblico servizo.

Public service. Jodå.

Åke Malm

Brottsligt att vara illegal flykting i Italien

Rom, söndag 17 maj - Det blåser hetluft i den italienska valkampanjen. Varje dag eskorterar italienska marinen några hundra båtflyktingar tillbaka till Libyen. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord konstaterar belåtet att äntligen visar Italien musklerna. Nu heter regeln ”respingimento”, som innebär att stöta bort flyktingarna. Det började med kriget med Malta som nekade ta emot flyktingar som plockats upp av det turkiska fartyget Pinar. Maltesarna nekade direkt och det verkade till en början som om Pinar skulle bli en flygande holländare. Kalla handen i alla hamnar för att Pinars befälhavare hade följt den internationella marina principen om att varje sjöfarare som är i nöd måste undsättas.

De 140 ombord på Pinar togs till slut om hand i Porto Empedocle på Sicilien. Men då hade två journalister och ett läkarateam på eget bevåg åkt ut till Pinar. Deras rapporter talade om ett verkligt nödläge för flyktingarna där en av dem redan dött. Liket förvarades under en presenning en meter ifrån platsen där en annan kvinna förlöstes. En sådan bild kunde ge en negativ trend i konseljpresidentens, Berlusconi, opinionsundersökningar.



En film hämtad från YouTube om immigranterna, flyktingarna på Pinar

Men tydligen blev händelsen droppen för Lega Nord-ministern Maroni. Nästa gång flyktingbåtar rapporterades i farvattnen mellan Libyen och Sicilien ryckte italienska marinen ut innan de kommit in på italienskt territorium. Närmare 300 fördes tillbaka till Tripoli. Maroni förklarade att detta skulle i framtiden bli den italienska politiken.

Och så har det fortsatt sedan dess. Varje dag återförs ett hundratal och ingen vet egentligen vad som händer med dem i det libyska fängelset. Visserligen protesterar valda delar av de italienska biskoparna, men kyrkans högre prelater tiger som muren. Visst protesterar både FN:s generalsekreterare och chefen för flyktingsekretariatet. Men det får de gärna göra – opinionssiffrorna visar att fortfarande är över 70 proc av väljarna helnöjda.

Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har uttryckt sin oro. Ingenting av detta tycks påverka den italienska regeringen för alla opinionssiffror visar att den har, liksom så många andra gånger, väljarna med sig. Inte bara de sedvanliga högerväljarna utan allt fler även från vänsterblocket tycker att det var hög tid att ta i med hårdhandskarna mot flyktingströmmen.

La Stampa uppmanade väljarna att tala om vad de tyckte om regeringens säkerhetspaket. 65 proc tyckte det var bra. Ändå behövde Silvio Berlusconi använda förtroendeomröstning som vapen för att hålla koalitationen samman. Fyra gånger kallades deputeradena en efter en att vandra genom den obligatoriska passagen för att lägga sina röster. Och majoriteten var som vanligt orubblig. Förtroendeomröstning har blivit ett institut som används allt oftare i Italien. Att begära förtroendeomröstning innebär att diskussionen i kammaren kortas ned till ett minimum. I stort sett blir det endast en relativt kort deklaration från respektive gruppledare om hur partigrupperna beslutat rösta.



Säkerhetspaketet innehåller en lång rad nyheter. Många anses från början vara författningsvidriga. - Här är en kort lista:

- Det blir ett straffrättsligt brott att vara en papperslös, illegal invandrare. Det kan bli böter på mellan 5.000 och 10.000 euro. Men det räcker inte att betala böterna. Den skyldige skall dömas av en domstol ”per direttissima”, vilket borde betyda på mindre än en vecka. Därefter skall han omedelbart förpassas ur landet. Brottet gäller alla: både de som grips vid gränserna medan de försöker ta sig in, och de som redan befinner sig i landet.

- En misstänkt papperslös kan nu hållas i Cie upp till 6 månader, istället för som tidigare under 60 dagar. Akronymen Cie betyder Centro di identificazione ed espulsione – alltså Centrum för identifiering och förpassning. Beteckningen ersätter den gamla Cpt – Centrum för tillfällig förvaring. Förlängningen av tiden ger myndigheterna större möjligheter att undersöka om det finns anledning att ge politisk eller humanitär asyl.

- Det blir obligatoriskt att visa uppehållstillstånd för de flesta byråkratiska handlingar. Att registrera födelse, giftermål eller att utnyttja vilken offentlig myndighet som helst, kräver att man kan visa upp ett giltigt uppehållstillstånd. Det här riskerar att leda till, hävdar oppositionen, att det kommer att finnas oregistrerade barn som kan tas ifrån föräldrarna och sedan erbjudas för adoption.

Oppositionen har vunnit en seger genom att ha tvingat regeringen att gå med på två undantag. Det blir inte obligatoriskt för läkare att anmäla papperslösa flyktingar som söker vård. Inte heller lärare och rektorer får sådan anmälningsskyldighet.

- Det blir fritt fram för ”le ronde” – medborgargarden. I lagtexten talas det om ”frivilliga för säkerhet”. Kommunala myndigheter kan ge medborgare tillstånd att patrullera städerna. Deras uppgift blir att samarbeta med polisen och larma myndigheterna om de upptäcker personer som kan misstänkas vara brottsbenägna. De får inte uppträda beväpnade.

- Hemlösa måste föras upp i ett register.



Allt detta och medias ihärdiga dunkande om när utlänningar begår brott, gör att känslan av osäkerhet och fruktan för övergrepp, stärks hela tiden. Och visst rör det sig om en medveten kampanj. Det är en uråldrig och väl känd politisk princip att se till att väljarna känner hotet utifrån, hellre än att se problemen på hemmaplan.

Och visst har han problem, Silvio Berlusconi. Den 31 maj löper hyreskontrakten ut med de hundratals hotell på Adriatsidan, som hittills har hyst jordbävningsoffren från Abruzzerna.  Nu skall turisterna från Nordeuropa tas om hand och då åker de som förlorat hem och anförvanter i jordbävningen ut från hotellen. Det rör sig om 33.000 personer som måste tas om hand på något annat vis.

Samtidigt klagar de som bor i tältstäderna – 180 tältstäder har rests i l’Aquilaprovinsen. Sommaren har nu kommit och efter köld och fukt i tälten är det nu 40 grader varmt. Berlusconi har varit tiotals gånger i området och försökt lugna invånarna samtidigt som han lovat att de skall kunna flytta in i riktiga hus med början från september.

Det här har blivit det stora provet för Berlusconis politik. Många undrar hur det skall vara möjligt att lösa bostadsproblemen för bortåt 30.000, som fått sina hus totalt förstörda. För 14.000 har bostäderna kontrollerats och de får nu tillstånd att flytta tillbaka. Problemet är bara att jordstötarna fortsätter och invånarna lever i skräck för att det som hittills inte har förstörts kan komma att drabbas i en kommande jordstöt.

Och så fortsätter följetongen om 18-åriga Noemi Letizia och hennes förhållande till Silvio Berlusconi. De italienska tidningarna gör som så många gånger förr - de ligger lågt med egna utsända och väntar istället på att engelska Times eller Guardian skall servera nyheterna. Mycket riktigt har Richard Owen åkt en andra gång till Neapel för att träffa familjen och försöka räta ut frågetecknen. Det mest spännande nu är mamma Annas påstående: Hoppas papi (pappsen ungefär) kan ge Noemi det han inte kunde ge mig. Det finns inga gränser för hur den meningen uttolkas.

Åke Malm

P.S. Angående flyktingar. Försvarsministern Ignazio La Russa, en gammal stridig person från den tid när MSI, senare AN, betecknades som nyfascistiskt, har sagt vad han tycker om FN:

FN är en absolut meningslös institution. Flyktingkommissariatet betyder inte mer än ett gammal fikon (fico secco). UNHCR:s språkrör i Rom sedan något decennium, Laura Boldrini betecknas som ”omänsklig eller en kriminell som dessutom bär en känd partisans namn och röstar på kommunisterna”.

Dagen därpå bad han om ursäkt och menade att han kanske överdrivet något. Då hade en enkel koll visat att Laura inte är släkt med en legendarisk partisankämpe och att hon aldrig varit medlem i Rifondazione comunista.

Över eller under lagarna?

Förr i tiden hette det om envåldshärskare att de var ”legibus soluti”, lösta från lagarna. De stod alltså över lagen och hade rätt att handla totalt efter eget gottfinnande. Gäller samma sak idag för Israel och dess bundsförvant USA?  Anser de sig också ”legibus soluti”, obundna av internationella överenskommelser och FN-resolutioner?

En som nyligen gjort denna koppling är Danilo Zolo, tidigare professor i rättsfilosofi vid universitetet i Florens. Det skedde i en intervju med den italienska nättidningen PeaceReporter, som en kommentar till den just avslutade konferensen om rasism i Genève. Zolo framhöll också att USA i FN:s säkerhetsråd gång på gång använt sin vetorätt för att försvara Israels självpåtagna rätt att stå över lagen. Vilket i sin tur lett till att palestinierna aldrig fått åtnjuta det skydd och de rättigheter som FN och folkrätten tillerkänner dem.




Intervju med Zolo (på italienska) om säkerhet och osäkerhet i Italien
Danilo Zolo andas stor bitterhet över staten Israels utveckling och menar att det är fullkomligt korrekt att, som exempelvis organisationen Stop the Wall, beskriva diskrimineringen av palestinier i Israel som en form av apartheid, och alltså följaktligen en form av rasism.



Den sionistiska ideologin som i början rymde även socialistiska, liberala och demokratiska drömmar har med tiden, enligt Zolo som själv tidigare tjusats av kibbutztanken, bara blivit mer och mer oförsonlig, chauvinistisk och kolonialistisk. Själva staten Israel bildades ju faktiskt — påpekar han och hänvisar här bl.a. till den israeliske historieprofessorn Ilan Pappés böcker — som ett resultat av etnisk rensning. Och idag utgör Israel snarare en etnokrati än en demokrati, en stat där en och halv miljon av befolkningen diskrimineras, en stat som inte har någonting gemensamt med de ideal som exempelvis den judiske religionsfilosofen Martin Buber en gång kämpade för.



Martin Buber, som undkom Förintelsen genom att 1938 utvandra från Tyskland till Jerusalem, förespråkade en gemensam stat för araber och judar i Palestina. Han talade visionärt om att judar och palestinier måste leva i fred och broderskap med varandra och sträva efter att utveckla sitt gemensamma land till en republik där båda folkgrupperna har samma rättigheter och skyldigheter, även om det nu skulle innebära att judarna blev i minoritet. Buber och de övriga judiska intellektuella som förespråkade en sådan lösning marginaliserades dock till förmån för en mer hårdför politisk och militär sionism vars brutala ansikte världen nyligen skådat i Gaza.

Danilo Zolo saknar idag europeiska intellektuella som förmår hålla flera bollar i luften samtidigt, alltså röster som fördömer Hitlerregimens förbrytelser och aldrig glömmer Förintelsen men som samtidigt vägrar acceptera att det palestinska folket, i generation efter generation, skall tvingas lida för dessa Nazitysklands brott.

Kloka ord från en gammal klok juridikprofessor som valt att inte tjuta med ulvarna, en man Fuori dal coro (Utanför kören) som det heter i PeaceReporters rubrik.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

En nagel i ögat på de västerländska oljebolagen

Precis när jag tänkte skriva något lyriskt — och garanterat opolitiskt — om vårfåglar, vitsippor och nyutslagna björkar fick jag syn på en artikel i la Repubblica som jag bara måste kommentera. Av den enkla anledningen att den anknyter till vad jag i ett tidigare blogginlägg skrev i ämnet ”italienska mysterier”.

Ni kanske minns Enrico Mattei, chef för det italienska oljebolaget Eni? Han som vägrade gå i USA:s och Storbritanniens ledband och i stället hävdade Italiens rätt att göra affärer även med Sovjetunionen och länder i tredje världen. Och som hösten 1962 dog i en flygolycka som många misstänker var ett attentat.

Artikeln som jag läste i La Repubblica den 3 maj handlar dock inte om själva flygolyckan utan om hur man i Storbritannien på den tiden såg på Enrico Mattei. Artikelförfattaren ägnar sig alltså inte åt några spekulationer utan refererar och citerar dokument som forskaren Mario J. Cereghino hittat i brittiska arkiv, i första hand rapporter från brittiska diplomater hem till Foreign Office i London.

Av dessa dokument framgår att Eni-chefen uppfattades som ett stort hot mot de västerländska oljebolagen. Inte bara ekonomiskt och kommersiellt utan även och kanske framför allt politiskt, eftersom han — enligt de dokument som citeras — angrep själva imperialismen som system och uppmuntrade världens länder till nationellt självbestämmande och antikolonialism. För att beskriva denna politiska företeelse uppfann man rentav ordet ”matteism”.

Det framgår också av dessa dokument att man i Storbritannien samtidigt respekterade och fruktade denne farlige italienare. Till skillnad från många andra italienska makthavare var Mattei nämligen inte alls korrupt. Han levde ett förhållandevis enkelt liv och hade som enda fritidsnöje att fiska, när han kom åt. Farlig blev han, i britternas och amerikanernas ögon, just för att han var omutbar, handlingskraftig och inriktad på att hävda nationella italienska intressen.



Intervju med Enrico Mattei

För att förstå den politiska laddningen i denna fråga bör man betänka att detta var avkoloniseringens stora tid. I de brittiska diplomaternas rapporter om Mattei heter det bl.a. att ”framgångarna i Egypten och i Persien har stigit honom åt huvudet”. Det som här åsyftas är den nationaliseringspolitik som fördes av Nasser i Egypten och av Mosaddeq i Iran.

Som chef för Eni slöt Mattei oljeavtal med Sovjet och förberedde sig att göra samma sak med Kina. Vid 60-talets början beskrevs han som ”starkare än någonsin” och bland de citerade uppgiftslämnarna finns även flera högt uppsatta italienare. ”Matteis antiamerikanska känslor är så starka att de skulle kunna utvecklas till ett verkligt hot”, uppges en italiensk bankir ha sagt. Och det hot som avses i alla dessa dokument är just de eventuella politiska följdverkningarna av det italienska oljebolagets affärer och allmänna policy. Man fruktade helt enkelt att Matteis agerande som Eni-chef, i förlängningen, skulle kunna leda till att Italien utträdde ur Nato och blev en inflytelserik röst i den alliansfria rörelsen.

Om denna fruktan sedan också ledde till att man, på ett eller annat sätt, engagerade sig i att röja Eni-chefen ur vägen är en annan fråga som fortfarande väntar på svar.

Men att Enrico Mattei uppfattades som ett hot mot den västerländska imperialismen, det råder det inget som helst tvivel om. Och på så sätt har denna pusselbit i den italienska efterkrigshistorien intresse även idag och även för icke-italienare, som en påminnelse om hur farligt — men samtidigt livsnödvändigt — det kan vara att utmana världens herrar och att försvara alla länders rätt till nationellt självbestämmande.