DIXIKON

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM,

Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse.

I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i förlagsbranschen.

Men över alltihopa tornar sig - Henning Mankell. ”Den svenska deckarkungen. Mästaren i svensk noir” som presentatören kallade honom, höll hov redan första dagen. En sprängfylld ”Sala Gialla”, vilket betyder bortåt 1500 personer lyssnade andäktigt till Mankell som berättade om sitt författarskap, sina mödor och sina tankar om Europa, Afrika, italienska rättssamhället och om sin mor.

Han är en skicklig estradör, Mankell. Börjar med att berömma den verkligt skickliga tolken, otroligt snabb och precis. Han linkar på katastrofens rand när han börjar förklara vad Medea handlar om. Medea, inför en publik som är uppvuxen med den klassiska världen. Men han tar sig elegant vidare när han förklarar att man redan då, för runt 2500 år sedan, väl visste vad en deckare var för något.

Eller ”giallo” som man säger i värdlandet. Giallo betyder gul och namnet uppstod sedan förlaget Mondadori 1920 startade en pocketserie med deckare, främst från USA. Böckerna i serien hade gula ryggar och det blev allt vanligare att folk när de kom till tidningskioskerna bara bad att få ”en gul”. Sedan bet sig ordet fast. Idag används ”giallo” dagligen och stundligen för allt som kan ha med det kriminella att göra. ”Polisen undersöker xxx. Det är giallo”, kan det heta i tidningarna.

Nåväl, Henning Mankell anser att genren är klart missförstådd. ”Om John Le Carre’ hade fötts 30 år senare hade han fått Nobelpriset”. Det är litteraturkritikerna som inte fattat det här. De kan inte sitt yrke, säger han djärvt. Följaktligen placerar lokaltidningen, mäktiga La Stampa, en notis på 10 rader i slutet av en hel kolonn. Man måste akta sig för att trampa på ömtåliga tår i Italien.

Vad han själv är intresserad av är det motsägelsefulla i det mänskliga. Han skulle aldrig skriva en story där allt var svart och vitt. Kommissarie Wallander är ingen snarfager person och absolut ingen James Bond-typ. ”Tänk er själva en James Bond som har problem med diabetes!”.

Förresten, att Wallander fick diabetes var en god läkarväns förtjänst. På en fråga om vilken sjukdom Wallander borde drabbas av, förklarade den kvinnliga läkaren diabetes förstås. "Det får nästan alla förr eller senare.”

Och så var det frågan om demokratin. Grunden för en fungerande demokrati är det rättsliga systemet, påpekade Wallander, förlåt Mankell. Det har alltid förundrat honom att Italien inte lyckas komma till rätta med sina långt utdragna rättgångar. Att inte korruptionen sätts under kontroll. Några frågor som bloggens läsare känner väl till.

”Men trots allt har Europa fantastiska förtjänster. Vi har kommit långt och folket vill att vi skall komma ännu längre. Det finns mycket att rätta till men mycket att vara stolta över som européer”.

Afrika – alla känner väl till Mankells engagemang. Problemen är enorma men de flesta stammar från kolonialismen. Det är mycket europeerna kan göra för att rätta till de fruktansvärda misstag som begicks under det europeiska förtrycket i Afrika. ”Men om jag lyckades göra en deal med Vår Herre om att få komma tillbaka om 50 år är jag säker på att Mocambique kommer att vara en välstående stat”.

I Afrika har han mött sin största läsupplevelse någonsin. I en AIDS-drabbad by i Uganda, där hela föräldragenerationen har gått bort och där bara gamla och barn finns kvar, uppstår ett stort problem. Vem skall ge barnen deras rötter, föräldrarnas sagor och folkets traditioner? En liten flicka kom fram till honom och räckte över ett pappersark, vikt flera gångar. Den svenske besökaren öppnade det och där inne låg en pressad blå fjäril. ”Min mamma älskade blå fjärilar”, förklarade flickan.

- Den vackraste bok jag läst, förklarade Henning Mankell under en storm av applåder.

Så får publiken en anekdot: På stranden i Maputo kom en 15-åring fram till honom och undrade. När en pojke och en flicka kysser varandra – vem av dem skall blunda? Henning mumlade något till svar men var medveten om att pojken inte skulle bli nöjd med svaret. Sedan fick han veta att i det området var det inte vanligt att man kysste varandra alls. Så pojken ville bara ha en enkel, teknisk förklaring. "Som om hur kopplingen fungerar när man skall köra bil”.

Det gäller att ta läsarna på allar...

I nästa blogg kommer mer information från Il salone del libro.

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM

Först de glada och goda nyheterna

Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser.

Programmet återges med frustande entusiasm: Trento utses till inte bara Italiens utan helas Europas Silicon Valley. Stora företag inom området som IBM, Microsoft, Ericsson och Frauenhofer öppnar laboratorier och forskningscentra i området. 600 forskare från hela världen jobbar på framtiden.

- Och dessutom kan vi erbjuda ren och vacker natur, en region som stödjer nya fòretag och kräver så litet byråkrati som möjligt, skriver Gabriele Catania.

Nästa positiva nyhet. Den 28 april startar den första verkliga konkurrenten till det gamla statliga järnvägsbolaget, Trenitalia. Nykomlingen heter Italo och är Ferrarichefen Luca Cordero de Montezemolos senaste skapelse tillsammans med skofabrikanten Diego della Valle. Hans företag går under namnet Ntv – Nuovo trasporto viaggiatori (den som är nyfiken på hur det skall se ut kan klicka här).

Och visst handlar det om ny transport. Italo har amaranterröda tåg (på italienska föredrar man jämförelsen med Bordeaux) från franska Alstom och klarar Rom-Milano på tre och en halv timme, med stopp i Florens och Bologna. Från 1 september går vissa tåg direkt och då är tiden under 3 timmar, lovar man. Rälsen är förstås Trenitalias som nog ser till att ta betalt av konkurrenten. Stationerna är delvis ombyggda för Italo men i Rom används Tiburtinastationen. En hypermodern skapelse som blir en hub för all nord-sydgående trafik med beteckningen TAV – Treni ad alta velocità, höghastighetståg, både för Trenitalia och NTV.

Stazione Tiburtina var för inte så länge sedan en avsides, föga underhållen station för pendeltrafik: eventuellt platsen för tårögda avsked när ungarna gick ombord på nattåget för skidresan till Alto Adige (som är det italienska namnet för Sydtyrolen – det här är en obligatoriskt dubbelspråkig region). De som reser Milano-Neapel behöver inte längre behöver passera Roms centralstation, Stazione Termini.

Ntv är en investering i storleksordningen 1 miljard euro och helt och hållet - rigorosamente - ett privat projekt. För att det hela skall gå runt krävs att Italo-tågen tar 25 procent av marknaden på ett par år. Ingenting som Trenitalialedningen gillar – det gamla monopolföretaget kämpar fortfarande med balansräkningen.

I samband med Italo annonserar dessutom regeringen att Alitalia-monopolet på sträckan Rom-Milano Linate skall upphöra. Fritt fram för konkurrens även på den linjen. Det här har varit Alitalias kassakista och regeringens besked tas illa emot på den kanten. För redan nu utgör TAV-tågen med genomsnittsfarter runt 300 km/tim och topphastighet vid 360 km/tim ett verkligt alternativ till flyget.

______________

En säker källa för fantastiska stories har alltid varit CNR – nationella forskningsrådet. Där kunde man i dagarna också finna en absolut världsnyhet.

Giuseppina Capriotti, ryktbar egyptolog, har äntligen funnit bilder på Antonius och Kleopatras tre barn, pojken Tolomeo Filadelfo, samt tvillingarna Alessandro Helios och Cleopatra Selene. Fram tills nu har man bara känt till Selene som giftes bort med kung Juba II. Från det evenemanget finns ett mynt och en skulptur, förklarar dottoressa Capriotti.

Sedan föräldrarna begått självmord är det troligt att de båda pojkarna gick samma tragiska öde till mötes som Kleopatras andra son, som hon fick tillsammans med Julius Cesar, Cesarione. Helios och Tolomeo skaffades troligen snabbt undan enligt de grymma traditionerna i den Julisk-Claudiska dynastin.



En ny analys har gjorts av en skulptur som är ca en meter hög och föreställer två barn, en pojke och en flicka, som omfamnar varandra, omgivna av två ormar. Skulpturen, som redan fanns på museet i Kairo, härstammar ursprungligen från templet till guden Hathor, vid staden Dendera i Övre Egypten.

Detta och mycket annat kan man läsa i den korta kommuniken från CNR. En läsning som sätter fart på nyfikenheten och fantasin. Och som vittnar om spännvidden i den italienska forskningen.

______________

Hunnen så här långt tvingas bloggen kasta sig över nyheter av andra slag.

Lega Nord tycks närma sig sitt totala sönderfall. Partiet som lovade att utgöra ett värn mot Syditaliens korruption och skojeri, har visat sig vara precis likadant själv.

Förutom det jag berättade om i förra bloggen vet vi nu att ansenliga belopp investerades i diamanter och fastigheter. Grundaren Umberto Bossi och hans familj har satsat pengar i minst 18 fastigheter. Ja, en känd adelskvinna testamenterade en lyxvåning till partiet som Bossi snabbt sålde och där likviden stoppades i de egna – tämligen vidlyftiga – fickorna.

Fullt krig har brutit ut mellan partikollegorna Roberto Maroni, tidigare inrikesminister och Roberto Calderoli. Av någon märklig anledning avslöjas att Calderoli, också han tidigare minister och en av de som oftast slungade mot syditalienarna, hade åtminstone två lägenheter i Rom som partiet betalade.

Maroni försöker nu skapa sig en profil som den som tvättar rent och sopar ut dem som brutit mot Lega Nords ideal. Han har dock redan fått en annan motståndare, nämligen Lega Venezia. Detta är den allra äldsta legan som en gång förenades med Bossis skapelse. Legan har en lång historia så full av namnbyten och partisprängningar att den är närmast omöjlig att hålla reda på. Så mycket är klart att den nuvarande legan inte alls gillar kriget i Lega Nord. I det här läget inställer sig en verkligt intressant fråga: vart kommer besvikna Lega Nord-anhängare att ta vägen?

Samtidigt har Silvio Berlusconi börjat röra på sig efter några månader bakom kulisserna. Hans hittills enda och enstaka framträdanden har varit från Milano, där rättegångarna mot honom maler vidare.

Den viktigaste just nu är den om Ruby, marockanskan Karima El Mahroug, med smeknamnet Ruby Rubacuore. Berlusconi anklagas – som jag tidigare beskrivit – för ha köpt sex av den då minderåriga Ruby. Vid bunga-bungapartyna i Berlusconis villa i Arcore skall det ha gått vilt till enligt avlyssnade telefonsamtal mellan de inblandade tjejerna. Häromdagen stod Berlusconi på nytt i domstolen och beskrev ”de mycket eleganta och stiliga” festerna där absolut ingenting olagligt förekom. Visst hade det hänt att flera av tjejerna klätt ut sig till sjuksköterskor men absolut inte till nunnor, förklarade Berlusconi mycket nervös och illa till mods.

Men allt det här, menade han, kan ju förklaras med att ”kvinnor är som alla vet rena exhibitionister”. Ett påstående som fått också hans egna partimedlemmar att mullra.

Hur det går i rättegången är svårt att säga. Berlusconi har också fått ett nytt åtal på nacken, nu för att ha betalt stora summor för att flickorna skulle ta tillbaka sina tidigare berättelser. Pengar, säger han idag, han gärna betalt därför att många av flickorna fått sina rykten och karriärer förstörda genom den här historien och alla skriverier och TV-reportage som gjorts i ämnet.

Bortser man nu från bunga-bunga och det som betecknas som slutet för ”den andra republiken”, börjar det röra sig i partihögkvarteren. Så här ser läget ut just nu:

Den tredje polen, officiellt Nuovo polo, består av partier som Gianfranco Finis Giustizia e libertà per l’Italia, Per Ferdinando Casinis Unione di Centro, Francesco Rutellis Alleanza per l’Italia och Riccardo Lombardis Movimento per le Autonomie plus ytterligare några andra ännu mindre grupperingar. Totalt cirka 10 procent av väljarna.

Casini har sett att något intressant händer till höger om sig. Berlusocnis Pdl visar tydliga tecken på kris. Beppe Pisanu (tidigare kristdemokratisk veteran och inrikesminister) och Lamberto Dini, en yngling på 81 år, tidigare riksbankschef, regeringschef och ständig hoppjerka mellan mittenpartierna, har författat ett upprop som fått ett tjugotal namnteckningar. Någonting som skulle kunna bli en utbrytning från Berlusconi. Casini vill hänga på det tåget och lanserar nu tanken på ”Partito della Nazione”. En samling i mitten som skulle kunna organisera gamla nyfascister (oops – f d medlemmar av högerpartiet Alleanza Nazionale) och kristdemokrater från gamla tider.

Ett första möte mellan intresserade parter har hållits. En tämligen ömklig – måste sägas – parad av 70 och 80-åringar från Democrazia cristianas glansdagar. Förgrämda ansikten som hörde hemma i TV-rutorna för 20 år sedan eller mera – dock kunde man skönja något spår av ännu inte bortglömda ambitioner.

La Repubblica avslöjade för ett par dagar sedan att Silvio B. redan och sedan två månader tillbaka dragit igång en stor apparat för att också han skapa ett nytt parti. Han lär med experters hjälp ha studerat hur en okänd senator från Chicago tog sig hela vägen fram till Vita Huset, de metoder som användes då och hur nya sociala medier som Facebook och Twitter användes i marknadsföringen. Det här verkar bekant för oss som följt fenomenet Berlusconi. Det var precis vad som hände när han startade Forza Italia. På den tiden dock utan Facebook.



Först och främst gäller det att hitta ett nytt partinamn. Det talas om ”Tutti per l’Italia”. Inte särskilt originellt så där kan det bli ändring. I dagsläget är arbetsnamnet Pdl 2.0.

En ny TV-kanal håller också på att dras igång – vilket förklarar de utomordentligt sura minerna från Berlusconi och hans Mediaset när Montiregeringen fimpade projektet att skänka bort de nya digitala Tv-kanalerna.

Och på vänstersidan? Pierluigi Bersani i PD kämpar vidare, trots många kritiska röster i partiet. Långsamt segar sig opinionssiffrorna upp och ligger idag runt 27-28 proc – inte dåligt om man ser på Pdl som ständigt sjunker mot 20 procent.

I dagsläget med Mario Montis teknikerregering deltar PD i den majoritet som stödjer regeringen. En märklig situation: ett parti som öst kritik mot Silvio Berlusconi samarbetar med Pdl:s nye partiledare, Angelino Alfano tillsammans med Casini. Bersani måste visa sig ansvarsfull och hjälpa till att rädda landet ur krisen. Vilket betyder att han måste ge sitt stöd även när Mario Monti rensar bland landets utgifter och skriver ut ständigt nya skatter – som ännu drabbar mest PD:s väljare. Det ständiga kravet från vänstern att skriva ut en skatt på de riktigt stora förmögenheterna, har Bersani inte fått gehör för bland den märkliga koalitionens högerpartier.

Bersani måste ha en koalitionspartner när man börjar diskutera en framtida regering. Och där börjar problemen. Alternativen är Antonio Di Pietros Idv och Nichi Vendolas Sel – Sinistra, ecologia e libertà. Inget av alternativen är särskilt attraktivt. Di Pietro är alltför ”ambiguo”, med stundtals populistiska utspel.Vendola har lyckats oväntat bra med att kombinera gröna med kommunistisk nostalgi – men det ger 7 procent.

Den verkliga nyheten är väljarnas ständigt växande hat mot de traditionella partierna och i synnerhet de gamla politikerfejsen. De senaste månadernas skandaler och avslöjanden om politikernas enorma honorar och förmåner, har drivit sympatierna i botten. Många opinionsinstitut räknar med kanske 40 procents soffliggare vid nästa val. Det räcker inte längre för politikerna att övertyga väljarna om att deras eget parti är annorlunda och att giriga politiker bara skulle finnas hos konkurrenterna. Det kunde man säga på Enrico Berlinguers tid – inte idag.

Stora skräcken utbröt i veckan sedan det visat sig att Beppe Grillos Movimento 5 stelle med största sannolikhet blir Bolognas tredje parti. Och inte bara Bolognas – vissa opinionsexperter ser redan rörelsen som landets tredje största parti.

Enastående för ett parti som inte finns, som lever på Internet och Facebook och vars legendariske ledare är en före detta komiker som blev ståuppare med vrål, könsord och radikala mediciner (lämna euron, sluta betala av på statsskulden").

- Beppe Grillo är en modern Masaniello, menade en vän med Neapels historia som specialitet.

(Masaniello var en fiskare som blev revoltledare mot skatterna och vållade tusentals döda när folket gjorde historien kort med aristokrater och statliga tjänstemän. Men till slut vände sig hatet mot Masaniello själv och han dödades 1647 i en klostercell där han försökt gömma sig. Hans huvud höggs av och hans kropp släpades genom gatorna.)

Men så illa skall det väl inte gå den här gången.

Non dimenticare, non odiare
Eugenio Occorsio

Av ÅKE MALM
Aldrig glömma, aldrig hata betyder titeln på Eugenio Occorsios bok om hans far Vittorio. Ännu en bok i den numera tämligen långa raden av berättelser av söner och döttrar till dem som mördades av terrorister i Italien på 70-talet. Det har med åren blivit en långa rad böcker och berättelser av barn till mördade föräldrar som vill göra upp med de där hemska ögonblicken när de såg eller fick veta att deras fäder hade mördats. Vi har kunnat läsa Umberto Ambrosolis Qualunque cosa succeda, Benedetta Tobagis Come mi batte forte il tuo cuore, Mario Calabreses Spingendo la notte più in là (klicka här för att läsa tidigare recensioner)
Läs mer...

”Un buon lavoro”

Av ÅKE MALM
Med en sista kraftansträngning förra veckan lyckades Mario Monti få en enig regering att godkänna förslaget till ny arbetsmarknadslag.

Det hela ger ju ett positivt intryck, men – i själva verket...

I själva verket var regeringen ordentligt splittrad. Minister Pietro Giarda, ansvarig för regeringens relationer med parlamentet, var en av dem som hotade avgå (enligt tidningarnas referat). Och Mario Monti själv såg tämligen trött och uttråkad ut efter den långa diskussionen – 7 timmars regeringskonselj, den längsta i Montiregeringens korta historia.

Förutom den eviga ”paragraf 18” (som bloggen behandlat tidigare) gällde sista frågan om det skulle bli ett nytt regeringsdekret (alltså enligt italienska regler att lagen skulle få omedelbar verkan) eller den mera omständliga men absolut demokratiska vägen, att som ett ordinärt lagförslag behandlas i de båda kamrarnas utskott och plenisalar.

Som vanligt är det bråttom. Monti vill ha arbetsmarknadslagen godkänd och gällande före sommaruppehållet. Men däremellan kommer påsken och pausen i riksdagsarbetet för de viktiga lokalvalen 6 och 7 maj. Dessa föregås av en ordentlig valkampanj, för här handlar det om en väljarskara på nästan 7,5 miljoner väljare.

Men regeringens lagförslag har vållat så het kritik och så många bittra kommentarer från facken och partierna att få tror att den kan gå igenom parlamentets behandling utan stora ändringar. Huvudfrågan är om enbart frågor som rör diskriminering skall ge arbetsdomstolarna rätt att döma till återanställning.

Med lagtexten nu överlämnad till utskotten packade Monti väskorna för en resa till Sydkorea, Kina och Japan. Det hade smakat att kunna visa upp ett nytt starkt Italien med ordning i ekonomin för de möjliga institutionella investerarna. Trots problemen med arbetsmarknaden rapporterade ändå en nöjd Monti att budskapet hade gått hem – i varje fall i Kazakstan där han gjorde en teknisk mellanlandning.

För de medföljande italienska journalisterna förklarade Mario Monti att hans uppgift var att ”göra ett gott jobb” och inte sitta hur länge som helst.

- Skulle det vara så att landet inte är moget för resultatet av detta ”goda jobb” är det också tänkbart att regeringen inte sitter kvar.

Ord som sände vibrationer ner i partikanslierna. För situationen är verkligen komplicerad.

Av de tre partierna som lovat stödja lagförslagets text är Pdl och Tredje polen de som kräver färre ändringar. PD riskerar att splittras. För Pierluigi Bersani gäller det att nå en kompromiss mellan CGIL, landets största LO och partiets moderater i form av gamla kristdemokrater.

En närmast omöjlig uppgift, anser många. För CGIL har ett metallarbetarförbund Fiom vars ledare är Maurizio Landini, en person som många betraktar som trotskist, andra pekar på hans självbiografi: han började jobba som svetsare vid 15 års ålder för ett rött kooperativ i Reggio Emilia.

Hans aktioner mot Fiats nedläggningsbeslut och omstruktureringar ledde till att Fiom nekade skriva på det nya avtalet. Resultatet är att för första gången sedan kriget är Fiom inte representerat inom Fiat.

- Vi förhandlar bara med folk som godkänner avtalen vi ingår med majoriteten av de representerade facken, förklarade Fiatchefen Sergio Marchonne.

Och beordrade att l’Unità, tidningen som Antonio Gramsci grundade, som var PCI:s organ och som nu ”står nära”, PD, inte fick finnas längre på fabrikerna. Det hade då varit en tradition i över 50 år att l’Unità fick sitta uppspikad i en glasram så att alla kunde följa den, dag för dag.

Minst sagt frostigt alltså mellan Fiat och Fiom.

Resultatet idag är att Susanna Camussi, CGIL:s nu mycket uppskattade ledare inte får visa sig alltför positiv till regeringsförslaget. För då riskerar hon en splittring och att Fiom går sin egen väg.

Ett spel med ett antal dominobrickor där den ena påverkar den andra. Att Bersani inte gärna diskuterar med Landini vet alla för Maurizio är envis som synden och dessutom en dialektisk ekvilibrist.

Det kommer att bli mychet spännande att se hur Bersani och hans parti agerar i parlamentets båda kamrar.

Övriga partier har enklare positioner. Antonio Di Pietro och hans Idv har intagit en position som påminner om Landinis – ett våghalsigt spel för ett parti som annars försöker ligga så nära mitten som möjligt.

Fortsättning följer....

Italienska ord – Paccata

Av ÅKE MALM

I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero."

Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.

Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.

Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.

Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.

Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.

Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.

På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.

Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.

Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.

Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.

Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:

- Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.

Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .

Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.

Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.

Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.

Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.

Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.

Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.

 

Prodi om vad som egentligen är upp och ner i Europa

Av ÅKE MALM

Någon i salen ger signalen, spontant reser sig alla de 2.800 i Sala Santa Cecilia i Roms nya auditorium upp. President Giorgio Napolitano vandrar in bland hyllande åhörare mot sin plats.

En lång varm applåd och många som ropar:”Grazie Presidente”.

Så blir en vanlig söndagskonsert också ett tillfälle till en politisk demonstration. Alla vet att utan Napolitano hade det inte blivit något byte i Palazzo Chigi. Framför allt hade det inte blivit någon Mario Monti-regering, ”d’impegno nazionale”, (skall vi översätta till en regering "med nationellt engagemang”).

I sanningens namn är det här heller ingen vanlig konsert. På pulten står Claudio Abbado som tagit med sig sin egen Mozart-orkester och slagit ihop den med Santa Cecilias egen. Det blir en stöddig uppställning på över 200 musiker på scenen, plus Akademins egen jättekör. Plus sopranen Anna Caterina Antonacci och basen Anatoli Kotscherga.

På programmet står musikalisk och kinematografisk arkeologi. Först Tjajkovskis musik till Shakespeares Stormen. Efter pausen Sjostakovitjs musik till Grigorij Kozincevs film King Lear. Det är anledningen till att en gigantisk filmduk monterats bakom kören. En märklig upplevelse, som att vara med i en inspelningsstudio medan man lägger musik till en färdig film.

Nu blir det hela ganska jobbigt. Man får läsa två olika textrader samtidigt som man försöker omfatta detta väldiga orkesterverk. Vilken makalös orkestreringsförmåga han hade den gode Dmitrij. Och vilket filmspråk av en regissör som kämpade med Sjostakovitj mot diktatorn Stalins uppfattning om vad som var konst.

Nåväl, ovationerna för Napolitano understryker bara de senaste opinionsundersökningarna. Medan övriga politikers opinionssiffror stått mer eller mindre stilla, har Napolitanos bara stigit vecka efter vecka. Den senaste visar att över 90 procent av befolkningen uppskattar vad han gör. Ännu ett bevis för att folk tröttnat på vardagspolitikerna – särskilt i dagens nödsituation.

Romano Prodi har som vana att skriva en egen kommenterande ledare varje söndag i Roms stora lokaltidning Il Messaggero och kollegan i Neapel, Il Mattino. (Båda tidningarna ägs av storbyggmästaren Francesco Caltagirone). Prodi har varit ordförande i EU-kommissionen, två gånger italiensk regeringschef och mycket annat.

- Ingen hade tänkt sig att det skulle räcka med en ny regering i Italien för att lösa landets alla problem och dessutom eurozonens, börjar Prodi sin artikel som har titeln ”Frankrikes och Tysklands närsynta politik”.

Men, fortsätter han, det räckte med att bara några dagar förflöt så ändrades totalt situationen. Nu är inte Italien ensamt om att sitta på de anklagades bänk. Det spanska ränteläget har nått upp till och även överträffat det italienska. Men även de franska och österrikiska räntorna har börjat röra på sig på ett sätt som aldrig hänt tidigare.

Nu menar jag inte att delad sorg är halv glädje, för det finns inte mycket att glädja sig åt, men jag är övertygad om att ju mer oron breder ut sig, desto mer medvetna blir också ledningarna om nödvändigheten att med större insikt och energi finna lösningarna på krisen, skriver Prodi.

Först och främst gäller detta regeringen i Berlin, framhåller Prodi. Tyskland är den europeiska politikens huvudskådespelare, men landet har ännu inte förstått att detta ledarskap också medför ett större ansvar. Sedan euron kom till har Tyskland samlat på sig ett ständigt ökande överskott gentemot hela världen men framförallt gentemot euroländerna. Detta har nu uppnått den hisnande summan av 1100 miljarder.

Bara överskottet (Prodi använder genomgående surplus) gentemot Italien har under perioden som föregick krisen, ökat från 10 till 20 miljarder per år. Vad gäller Spanien har det tredubblats. Detta har skett inte bara genom en stark ökning av produktiviteten i Tyskland utan också genom ett starkt tillbakahållande av den interna konsumtionen. En viktig del av detta ökande överskott har använts till att köpa statliga obligationer eller som lån till banker i andra länder inom Eurozonen. På detta sätt har obalansen ytterligare accentuerats.

När sedan krisen slog till, dvs när de andra europeiska länderna hade ett ökat behov av hjälp i form av lån, stoppade Tyskland dessa. Inte nog därmed; Tyskland hindrade ECB att göra det som amerikanska Fed gjorde under 2008 och 2009, alltså att stoppa ekonomins tillbakagång genom att kasta in mera likviditet i systemet.

Idag är Tyskland i den mycket komplicerade situationen att man med alla medel måste förhindra en kollaps inom euron, därför att en sådan skulle medföra att en hypotetisk ny Mark skulle få en skyhög växelkurs vilket i sin tur skulle medföra att den tyska ekonomins soliditet skulle urholkas. Samtidigt saknar man förmågan att leva upp till sitt eget ansvar att nu utforma en ekonomisk politik som skulle klara att minska de obalanser som landet självt vållat.

Ställd inför detta dilemma har den tyska regeringen tills nu nöjt sig med att gömma sig bakom fiktionen av en orealistisk axel med Frankrike. Som om dessa starkt begränsade toppmöten skulle kunna göra situationen lika i de båda länderna. Dessa möten leder alltid fram till lösningar som är otillräckliga och för sena just därför att förhållandena och intressena är så olika i Frankrike och Tyskland, hävdar Romano Prodi.

Jag har frågat mig många gånger (och lika många gånger har jag ställt frågan till viktiga franska kontakter) varför de fortsätter att följa en politik som är resultatlös gentemot Tyskland och varför de inte istället tar sig an andra länders problem, i synnerhet som deras problem en dag kommer att mycket likna våra. Men svaren har alltid varit svåra att tolka då man ibland menade att det var en medveten fransk politik medan man i andra ansåg att det var fråga om att Italien och Spanien inte accepterade den. Ännu vet jag inte vilket av svaren som innehåller den verkliga sanningen, skriver Prodi och avslutar med att understryka att Tyskland bara kan komma till insikt om sina verkliga intressen och sin stora historiska uppgift om det sker i samarbete med alla andra stora euroländer.

Mario Monti har idag flugit till Bryssel där han skall träffa Manuel Barroso och Herman van Rompuy. Han flyger hem redan på tisdagskvällen men återvänder norrut på torsdag för mötet med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. Frågan är om Prodis medvetenhet under dessa diskussioner hinner smitta av sig på övriga Europa.

Orrorismo – Overro della violenza sull’inerme
Adriana Cavarero

Av EVELINA JOHANSSON
De senaste årens terrorattacker - och det utropade kriget mot dem - har i alla fall lärt oss att det inte finns en enkel och tydlig definition av begreppet terrorism. Det förblir istället något både politiskt och medialt vagt och obestämt. Vad som tex skiljer terrorism från ett statligt subventionerat våld, ofta motsägelsefullt kallat ”humanitärt”, ”rättfärdigt” eller ”preventivt” krig, tycks ha mer att göra med vem som har makt att definiera våldshandlingarna än med en verklig skillnad mellan dem.
Läs mer...

PdL på väg splittras?
Om malpancisti, nytt bottenmärke och ljuvliga persikor

Av ÅKE MALM

Den politiska nyheten i Italien idag är att det finns ett alternativ till Silvio Berlusconis regering. Åtminstone är det två som jobbar på detta inom hans eget parti PdL, Popolo della Libertà. En är en tidigare inrikesminister och långtida kristdemokrat, Giuseppe Pisanu, en seriös man från Sardinien som har en viss uppbackning även från vänsterhåll.

Den andre är Claudio Scajola, även han en veteran bland de tidigare kristdemokraterna, flera gånger minister, två gånger tvingad att avgå. (Det blir tillfälle att återkomma till honom).

Dessa båda jobbar nu på ett manifest som skulle kunna samla ett 40-tal namn – många menar att det kan röra sig om över 60 - inom PdL och kanske bli ett embryo till ett nytt parti. En lång rad hemliga sammankomster har avhållits som nu läckt ut till tidningarna. De som jobbar på detta tillhör eller är i närheten av L’Associazione Amici dell’Istituto Luigi Sturzo.

Luigi Sturzo var prästen som grundade den moderna kristdemokratiska rörelsen i Italien. Han kom från Sicilien och 1919 startade han Partito Popolare. Då skall man komma ihåg att detta var en tid då påven förbjudit katolikerna att delta i politiken. Italien hade endats 1860, Rom blivit huvudstad 1870 och påven befann sig i sin ”frivilliga” fångenskap i Vatikanen.

Sturzo samlade omkring sig en betydande skara ekonomer och politiska filosofer för att, med kyrkans principer i bakgrunden, ge katolikerna en roll i samhället. Kristdemokraterna blev en svår konkurrent till Mussolinis fascism och don Sturzo tvingades gå i landsflykt i England och USA. Han återvände så snart kriget var över, var idéskapare till det nya partiet Democrazia cristiana. Detta hade bildats redan före krigsslutet, praktiskt taget efter fascismens fall 1943. Politiker som De Gasperi, Fanfani och La Pira och många, många andra, samlades i skydd av kyrkans seminarier för att snickra på det nya partiet.

Sedan vet vi hur det gick. DC vann valet 1948 och förpassade vänstern (socialister och kommunister gick till valet som en enad folkfront) till en ständig oppositionsroll under de kommande 40 åren. Kristdemokraterna blev det statsbärande partiet, omgivet av en serie koalitionspartners hämtade från olika mittengrupperingar.

Detta i all korthet för att beskriva vad som nu synes ske.

Gruppen kring Pisanu och Scajola går under olika namn. Den vanligaste är kanske ”i malpancisti” – de som har ont i magen. Vilket i praktiken betyder: de som inte vill spräcka mitten-högeralliansen men som fått ont i magen av Silvio Berlusconis dominerande personstyre.

Sexskandalerna, osäkerheten om den politiska linjen och den vacklande ekonomin ger mer än tillräckligt material till detta manifest.

Ännu har ingenting konkret läckt ut men det talas om att texten kommer att fastställas vid ett möte på tisdag. Enligt gissningarna innehåller det krav på ett öppnare parti som bättre representerar alla strömningarna i PdL, på en ny dialog som kan leda till beslut i de lokala föreningarna. (En sällsam tanke när man vet att partiets lokalföreningar på de flesta håll är tomma skal som endast lever upp vid någon årlig manifestation när medlemmarna samlas för att lyssna till ett telefontal från Silvio Berlusconi).

Det viktigaste kravet är hur det nya utvecklingsdirektivet formuleras. Berlusconi själv har sagt att han hittills använt antibiotika för att bota Italiens sjuka – nu kommer vitaminerna som skall ge nytt liv i ekonomin.

Detta är en huvudfråga för malpancisti (eller frondisti som de också kallas ibland). Allt skall mynna ut i en ny samlingsregering av ”landets främsta” för att angripa orsakerna till Italiens problem och den globala krisen.

Nu är det inte bara frondisti som sysslar med att diskutera nya partibildningar. Tanken sysselsätter även Berlusconi – på hans eget vis. Glammande och skojande i parlamentetskorridoren Transatlantico (ja, den kallas verkligen så) förklarade han att enligt hans opinionsundersökningar funkar inte namnet PdL längre. Och då var det någon som föreslog ”Forza Gnocca” som ett nytt namn – till allas stora förtjusning.

När jag undrande frågade min kära hustru vad gnocca kunde vara för något (gnocchi hade jag minsann smakat på – men gnocca?), rodnade hon lätt och förklarade att detta var ett folkligt namn på det kvinnliga könsorganet.

Alltså, Berlusconi menade, skämtsamt får man förmoda, att det nya partiet skulle heta "Heja ..-!" Ännu ett bottenmärke för Berlusconis politiska liv. Så till den milda grad att rader av hans egna partivänner öppet protesterade. Det måste finnas några gränser, menade man.

Därefter avreste Berlusconi till Ryssland för att privat fira vännen Putins 59-årsdag. Före avgång hann han förklara – i telefontal till olika lokalklubbar – att det finns inga alternativ till honom själv, hans parti. ”Skulle ni kunna tänka er att överlämna landet till kommunisterna eller ”la magistratura”, domare och åklagare", frågade han retoriskt. Som så många gånger tidigare.

Samtidigt diskuterade parlamentet den tredje versionen av lagen om telefonavlyssningar. En lag som majoriteten av invånarna inte prioriterar högst, ironiserade kammarens talman, Gianfranco Fini. En lag som dyker upp varje gång Berlusconi själv känner sig hotad i någon av alla rättegångarna mot honom. Som upptar parlamentets dyra tid medan ekonomin rasar.

Den senaste versionen är så full av censur och hot mot media att Wikipedias italienska sajt frivilligt blockerades under 4 - 6 oktober, ”därför att lagtexten hotar Wikipedias neutralitet”. Detta är en av många nyhetsstrypande ingrepp; var och en som anser sig vara föremål för ett angrepp i media skall kunna kräva att en rättelse publiceras i samma format och utseende som angreppet, inom 48 timmar. Texten till rättelsen formuleras av den angripne och får inte diskuteras eller förändras.

Eftersom Wikipedia – och de flesta demokratiska medier – bygger just på en fri dialog och analys, riskerar Wikipedia att tvingas införa ”rättelser” som inte får ifrågasättas.

Ett annat förslag i lagtexten som diskuteras är att journalister skall kunna få upp till tre års fängelse när de publicerar t.ex. utdrag ur avlyssnade telefonsamtal. Det är en av Berlusconis egna advokater, Maurizio Paniz, också deputerad förstås, som driver den här tesen.

Han får mothugg av Gaetano Pecorella, som både varit B.'s personlige advokat och dessutom vald till ordförande i justitieutskottet. ”Det fria ordet kan aldrig sättas bakom galler”, förklarar han myndigt och lovar att aldrig rösta på en sådan formulering.

Under tiden...

Även Fitch sänkte sitt betyg för Italiens kreditvärdighet och Berlusconi ryckte som vanligt på axlarna med ett: "Ingen överraskning, situationen är helt under kontroll."

Allt det här ligger alltså på bordet när ”i malpancisti” träffas för att röja Berlusconi ur vägen. Pisanu lovar dock att det inte skall ske genom någon kupp: "Vi är inga carbonari", framhåller han. (I carbonari var en hemlig sekt av intellektuella som under 1800- talets första decennier arbetade på att genomföra en italiensk revolution och ena landet).

Man kan fråga sig hur nu det skall gå till när Berlusconi tvingas ”ta ett steg tillbaka”. Det finns många bud. Man kan tänka sig att det sker i veckan om han beslutar att ställa ett nytt förtroendevotum om avlyssningslagen. Det har redan hotats med detta om förändringsförslagen skulle bli alltför många och diskussionerna skulle kräva alltför lång tid. Tidigare har Berlusconi briljant klarat 50 förtroendeomröstningar i parlamentet - men skall ”i malpancisti” se till att han förlorar den femtioförste?

Se där en fråga som kan få sitt svar i veckan som kommer.

__________

Nu över till någonting helt annat. Till det jag kallade livets goda i förra bloggen. Det har kommit flera kommentarer och många har undrat hur de ugnsstekta persikorna kommer till.

Här är ett recept – men redan nu vet jag att det finns flera varianter i bekantskapskretsen.

Ta en större eldfast form, välj ut ett tiotal persikor i deras bästa ålder. Dela dem och ta ut kärnan. Skala dem och finhacka en eller två halvor. Blanda den hackade massan med mörk choklad (fondente) och cacao. Lägg till ammaretti, russin och pinjefrön. Fyll persikohalvorna med smeten, gärna med en aning råge. Sätt in formen i 150 grader och vänta en timme cirka.

En fantasifylld dessert...

Åke Malm

Om det vanliga och det ovanliga

AV ÅKE MALM

Den här bloggen skulle kunna handla...

... om Silvio Berlusconi som vunnit två omröstningar i parlamentet – i båda fallen lyckades det honom att rädda två partikamrater från att arresteras. En av de två är den regerande jordbruksministern, Francesco Saverio Romano. Han har en åklagarutredning på sig för misstänkt samröre med maffian.

... om oppositionen som dagligen kör sitt mantra: Berlusconi måste avgå. Italien skall räddas med en ny regering – gärna ledd av en opartitisk, internationellt erkänd ekonom. Läs: förre EU-kommissarien Mario Monti.

... om kardinal Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen, CEI, som i sin månatliga analys av situationen i landet, hävdade att han såg "comportamenti non solo contrari al pubblico decoro ma intrinsecamente tristi e vacui. Non è la prima volta che ci occorre di annotarlo: chiunque sceglie la militanza politica, deve essere consapevole della misura e della sobrietà, della disciplina e dell’onore che comporta, come anche la nostra Costituzione ricorda" (”beteenden i politiken som inte bara är emot den allmänna uppfattningen om anständighet men i sig själva är uttryck för tristess och tomhet. Det är inte första gången vi säger detta: den som väljer en politiskt militant hållning, måste vara medveten om det mått och den grad av disciplin och heder som detta val medför och som vår konstitution framhåller"). Kardinalen nästan citerade Strindberg när han tyckte att det behövdes “ny frisk luft”.

... om Emma Marcegaglia, ledare i Confindustria, som påpekade att nu är tålamodet slut bland de italienska företagarna. Regeringen har förbrukat hela sitt förtroendekapital utan att genomföra någon av de reformer som krävs för att rädda landet. Några dagar senare skrev hon under ett manifest i fem punkter för vad som krävs: höjd pensionsålder för kvinnor till 65 år, en skatt på 1,5 promille på förmögenheter över 1,5 miljoner euro (skulle ge 6 miljarder i fräscha inkomster för staten), reformerade arbetsdomstolar så att parterna slipper vänta 1200 dagar på en slutlig dom, försäljning av eller förbättring av lönsamheten på statens omätliga fastighetsägande, att äntligen komma igång med utlovade infrastrukturprojekt. Emma Marcegaglia fick med sig representanter för hela det producerande Italien: bankväsendet, de kooperativa rörelserna, handelsorganisationerna m.fl.

... om organisationen De unga företagarna (en avdelning av Confindustria) som beslutade att det är meningslöst att bjuda in politiker till deras nästa kongress på Capri. Politikerna har varken kunskap eller kraft att ta itu med situationen, underströks det.

... om minstern för infrastrukturer och transporter, Altero Matteoli, som blev totalt utbuad under ett framträdande inför byggnadsbranschens organisationer – en lobby som för några år sedan hundraprocentigt stödde högerregeringen.

... om 1.210.466 italienska medborgare som skrivit under ett upprop om att avskaffa nuvarande vallag. Under stort jubel transporterades namnsedlarna till Högsta domstolen för kontroll. Om domstolen finner att de giltiga namnunderskrifterna är fler än en halv miljon och att frågeställningen är rätt formulerad, blir det folkomröstning i vår – om inte regeringen lägger ett eget lagförslag som drastiskt förändrar den gamla lagen. Eller utlyser nyval – mycket talar för det senare.

... om Italiens president, Giorgio Napolitano, 86, Re Giorgio (kung Giorgio) kallad, som på fri hand, utan manuskript, höll ett 20 minuter långt föredrag i sitt gamla universitet i Neapel och förklarade: ”att tala om en separation av något som kallas Padania, att skapa en lombardisk-venetiansk ny stat, som skulle konkurrera med Kina, Indien, Usa och Brasilien – det är groteskt. Sist någon försökte (på Sicilien) greps han omedelbart av polisen.” Lega Nord hukade och svarade med lågt tonfall att det ju ändå finns något som heter "folkens självbestämmanderätt".

... om allt detta skulle den här bloggen kunnat handla – istället känns ett uttalat behov att tala om livets goda. Om allt det som gjorde Italien till ett så underbart land att leva i – men som många verkar ha glömt bort.

Dock inte alla – det hände sig att vänninnan Paola bjuder på söndagslunch sedan hon varit på landet och skaffat äkta, icke-industriella, råvaror.

På ett dignande bord står Melanzana alla parmigiana, Pasta al forno, Peperoni imbottiti, Involtini di melanzane, Zucca fritta, Verza (Savojkål), (Alltså – Aubergine på parmavis, ugnsbakad pasta, fyllda paprikor, auberginerullar, fritterad pumpa).

Och ostarnas långa rad: mozzarella, cacciotta, provola affumicata.

Och till sist: ljuvligheters ljuvlighet. Ungsbakade persikor fyllda med riven choklad, amaretti och mycket annat. För den som är intresserad kan jag leverera recept.

Efteråt på terrassen, i skuggan för den ännu heta septembersolen, säger professor Guido: Ni anar inte vilket jubel på fakulteten. Man ropade Han är död, han är död. Och många ville delta i jublet eftersom man trodde det handlade om Berlusconi. Men det var Bin Laden...

Några dagar senare kommer en inbjudan från La provincia di Roma, Roms landsting. Den nuvarande institutionen kom till efter Italiens enande och befinner sig sedan dess i Palazzo Valentini. Ett kvarter upp längs Via 4 novembre från Piazza Venezia. Första huset på höger hand.

Här startade 2004 utgrävningar i källarn och resultaten är helt enastående. Det här måste bli den verkliga nya turistfällan i Rom. Jag vandrade i över en timme och var helt fascinerad. För äntligen har man upptäckt vad datoriserad berättarkonst kan vara.

Här står man på ett glasgolv och ser en romersk badanläggning nästan 2000 år gammal under fötterna. En lyxavdelning i en romersk aristokrats utstuderade hem. Elegant mosaik med en halv miljon små marmorflisor, lovar speakern. Små dolda strålkastare pekar ut områden och fynd som speakerrösten berättar om. Avslutningen är en flygtur – via datorn – över det antika Rom, en upplevelse som tar andan ur en. Kanske litet väl mycket stråkar, men effekterna funkar.

Tyvärr kan man inte ta in fler än 15 personer per gång av utrymmes- och säkerhetsskäl. Försök att boka besök och språkgrupp (sju språk, ingen svenska!) på hemsidan www.palazzovalentini.it

En dag ringer en god vän och lockar med en utflykt till Subiaco – det var 30 år sedan sist så vi accepterar gärna. En resa till benediktinerordens grundare i en vansinnigt skön natur. På återvägen ser vi från vägen nere i dalen en julkrubbeliknande by högt ovanför oss. Ingen skylt pekar ut den men Google Earth hjälper mig senare. Det är Cervara di Roma. Av en händelse blir det tillfälle att studera den på nära håll. Ett helt underbart ställe på 1.000 meters höjd, nyrenoverat och välordnat i ren alpin natur. Bara 40 minuter från Rom.

Efter detta orkar man återvända till det politiska nuet.

Om urvattnet, telefonavlyssning och Santa Manuela

Av ÅKE MALM

Tidningsläsaren i Rom med omnejd kastas idag mellan tragedi, komedi och det tragikomiska.

Låt oss ta det komiska först. Än en gång organiserade Lega Nord igår sin pilgrimsfärd till Padanias ursprung. Än en gång lyfte Umberto Bossi triumferande ampullen med vattnet från Pos urkälla på sluttningen av det 3.841 meter höga Monviso i Piemonte.

Den svårt handikappade Lega Nord-grundaren (hjärnblödning och armbrott efter ett fall i hemmet) bars fram till platsen där Padanias mystiska fluidum bryter fram ur berget. Han hade mötts av 100 borgmästare, hans tidigare väljare, som protesterade mot regeringens sparpaket. Bossi svarade med den replik som inte kräver användning av hans svårt skadade talcentrum: ett rest långfinger mot kritikerna åtföljt av ett frammuttrat: ”Cornuti”.

Den politiska debatten kämpar vidare på högsta nivå.

Men ett par andra repliker finns idag citerade i tidningarnas reportage från Monviso. En gäller Bossis svar på en fråga om regeringen orkar kämpa vidare till ordinarie förfallodatum: 2013?

- Det verkar väldigt långt borta, blev svaret.

Resultat: samtliga tidningar förkunnar att Bossi emotser ett nyval nästa år.

”Och vad tycker Bossi om att Berlusconi inte ställer upp när åklagarna kallar till förhör”?

- Beato lui – han sparar en massa tid...

Lega Nords gröna garde höjer sitt stridsrop:

- Secessione, secessione – utbrytning, det gamla kravet att Padania skall bryta sig ut ur Italien och göra sig självständigt. Bossi svarar:

- Alla vet vi att Italien håller på att gå under. Det enda riktiga alternativet är Padania.

Men han sätter ingen tidpunkt för när denna utbrytning skall äga rum.

Sedan följer ett nytt inslag i riten. Med sin ännu tämligen friska arm lyfter han ampullen, som en ung flicka fyllt med vatten, och stänker dess innehåll ut över församlingen. Månne har hans ofta omtalade keltiska rit hämtat inspiration från kyrkans – den katolska – användning av vigvatten?

Idag förs enligt traditionen ampullen längs floden Po till Venedig där traditionen bjuder på ett nytt tal av Bossi och sedan den andlöst gripande ceremonin när ampullens rena vatten hälls ut och blandas i lagunens något mindre kristallklara innehåll.

En mera dialektisk debatttyp finner man på Corriere della Seras förstasida där Pierluigi Battista hävdar att en regeringschef som valts av folket måste respekteras. Men han måste också göra sig respekterad – varje dag. Vanligt bondförnuft säger att en regering som döljer sina kontraster med att slå rekord i förtroendeomröstningar i själva verket är en splittrad regering. Även om den genomfört en historiskt kraftfull budgetförstärkning, är dess väljare förvirrade och osäkra när de ser partiernas ledare låsa in sig i sitt fort och inte lyssna på väljarna.

Battista understryker vidare att högerväljarna inte har fel när de uppfattar Berlusconi som måltavla för en åklagarinstitution som är förhäxad av Berlusconi och drömmer om att lyckas kasta ut honom från regeringspalatset, Palazzo Chigi. Han uppmanar politikerna att reagera och finna alternativ till den politiska ledningen – annars är det uppenbart att regeringen kommer att gå under inför åklagarnas angrepp.

Jag citerar Battista för han är en typisk representant för de italienska media som håller sig till mitten, som alltid fördelar kritiken mellan blocken och inte väjer för att använda Berlusconis egna argument mot åklagarna.

Det finns noga räknat 100.000 anledningar till varför Battista vädjar om ett byte på regeringsnivå. 100.000 inspelade telefonsamtal som resulterat i 3.500 sidor med utskrivna samtal – och då har samtal som inte har någon straffrättslig inverkan valts bort.

De senaste dagarna har tidningarna publicerat sida upp och sida ned med utdrag ur dessa utskrifter. Dessa härrörde under veckan först från åklagarmyndigheten i Neapel och sedan, från och med igår, från dess kollegor i Bari. En förbluffande läsning.

Huvudpersonerna är Giampi Tarantino, företagare i protesbranschen i Bari och högste ansvarig för att ragga tjejer till regeringschefens nattliga partys. Han anklagas för att ha utövat utpressning mot Berlusconi som för att hålla honom tyst betalat ut ca 850.000 euro. Detta gör Berlusconi till den förfördelade parten och därför kräver nu åklagarna att han skall ställa upp som vittne.

Ett 40-tal damer som uppfyllde chefens krav har deltagit i övningarna: inte för långa, ganska magra men med ansenliga bröstmått. De har tillhållits att inte klä sig i högklackat, att ha korta svarta klänningar och vara beredda på allt. Tarantino är egentligen kokainberoende och arbetade för Berlusconi i avsikt att bredda sitt företagsimperium. Inte bara med proteser i framtiden utan med riktigt stora försvarsprojekt i 238-miljoner euronivån. Åklagarna säger rakt ut att han har inlett tjejerna i prostitution för att skaffa sig egna fördelar.

Tarantino skaffade fram damerna, betalade dem frikostigt och hoppades få pengarna igen mångfaldigt när den stora planen, i vilken statliga försvarsindustrin Finmeccanica spelade en avgörande roll, gick i mål.

Efter att ha läst utskrifterna är det lätt att förstå hur Berlusconis förra hustru, Veronica, förklarade honom vara en sjuk man. I tidningarna idag talas det om hans tvångsnevros, hans sexuella besatthet som får honom att skryta dagen efter ett lyckat party. Även damernas åsikter finns på band och är utskrivna. De verkar inte riktigt dela hans uppfattning.



Bland utskrifterna finns också rader med omdömen om kollegorna i politiken. Bland dessa märks orden Bildzeitung gjorde stor rubrik på häromdagen: Hat Berlusconi unsere Kanzlerin „aufs Vulgärste“ beleidigt?

Engelska media hängde på omedelbart. Guardian citerar Independent och får fram fulla storyn genom att gå till en läsarblogg.

I sammanhanget kan också nämnas att den verkliga hjältinnan idag är Manuela Arcuri SOM SA NEJ!.Trots en lång rad samtal med Tarantino gick hon inte med på att ställa upp hos Berlusconi. Inte ens om hon erbjöds att få presentera San Remofestivalen, Italiens schlagerevenemang varje år. Bloggar och kommentarer svämmar nu över med glada tillrop: Manuela santa subito! - Manuela helgon bums!

Berlusconi själv svarar idag i ett brev som publiceras av Il Foglio.

”Jag ger inte upp, ”lovar han. Och fortsätter: ”Det är sant att om jag uppfört mig som tidningarna beskriver så hade det varit en skandal. Men det har jag faktiskt inte. Som jag sagt så många gånger förut – jag har aldrig gjort någonting som jag måst skämmas för. Ingen politiker har någonsin utsatts för en sådan aggression som jag har fått utstå i media och av åklagarmyndigheter. Detta är oacceptabelt”, menar han.

Detta är orsaken till att han vill få igenom en lag som förbjuder tidningarna att publicera utskrifter av telefonavlyssningar. Men enligt uppgift har president Giorgio Napolitano sagt nej till ett dekret i den frågan. Så nu försöker Berlusconi sätta munkavle på pressen, något den själv kallar manövern, genom att tvinga parlamentet att hastigt införa en ny lag i ämnet.

Under tiden har han avbokat en resa till USA för förhandlingar på högsta nivå. På måndag har han lovat inställa sig i Milanotribunalen för processen som gäller hur han anklagas för att ha mutat den engelske advokaten David Mills. En historia jag tidigare behandlat.

Ovilligt vittne

Av ÅKE MALM

Detta händer också i Italien. Åklagarna ber hövligt att regeringschefen Silvio Berlusconi skall låta sig förhöras som vittne. Naturligtvis är alla åklagarna beredda att åka till Rom och ställa sina frågor till Berlusconi i regeringspalatset, Palazzo Chigi – Italiens Rosenbad.

Tre dagar före den överenskomna dagen meddelar regeringschefen att han måste åka till Bryssel. Tidningarna – javisst, oppositionskantens organ – berättar om frenetiska samtal mellan Rom och Bryssel för att ge Silvio en plats i Barosos och Herman Van Rompuys välfyllda kalendrar.

Så åker han iväg men påpekar i en morgonsoffa i hans egen Canale 5 att han minsann har annat att göra än att svara på åklagarnas frågor – han skall ju rädda Italien ur den ekonomiska krisen. ”På grund av oppositionen och dess tidningar har det uppstått en situation ute i Europa där man satte ifråga regeringens verkliga vilja att genomföra justeringen av budgeten”.

Efter samtalet med van Rompuy träder de båda ut framför TV-kamerorna och Berlusconi tar till orda – enligt Corriere della seras nätupplaga.

Oppositionen kritiserar vår budgetmanöver med det enda syftet att störta regeringen, att skada regeringschefens anseende i utlandet. Men den förstår inte att det här bara skadar Italien.

Samtidigt förklarar den ansvarige kommissarien Ollie Rehn att EU inte kräver några nya insatser från Italiens sida. Man avvaktar nu att parlamentet blir färdigt med behandlingen av reformen.

En diskussion som skall avslutas ikväll med en förtroendeomröstning. Den femtionde i årgången under denna regering. (Som jag tidigare flera gånger förklarat har förtroendeomröstningarna som enda avsikt att strypa debatten och tvinga fram en öppen omröstning, utan att riskera några ”krypskyttar”).

Istället för att räkna upp oppositionens argument mot reformen är det lättare att se till oppositionen inom Berlusconis eget parti eller dess allierade. Rader av lokalpolitiker har förklarat att neddragningarna nu är av en sådan storleksordning att det blir omöjligt att upprätthålla någon form av kommunal service på nödvändig nivå.

Ett aktuellt exempel: Skolföreståndare, presidi, har dragit ned så till den milda grad att en ensam kvinna har ansvar för 17 olika skolor, från dagis till högstadiet.

Och Lega Nords borgmästare i Verona, Flavio Tosi, skickade över ett symboliskt vräkningsföreläggande till Berlusconi. Det är möjligt att han blir utesluten ur partiet för den handlingen. En otrolig situation bara för några månader sedan – Tosi är en av veteranerna i partiet och står nära inrikesministern Roberto Maroni.

Men situationen i regeringspartiet PdL är uppriven. Det räcker att Madonna, vid filmfestivalen i Venedig, ställer en stilla motfråga till en journalist som bett henne bedöma Berlusconis agerande: ”Har inte Economist redan sagt allt?”.

Ett svar som gör Daniela Santanchë’ (en minst sagt hängiven fan som efter att ha utgjort en av grundarna i det högerextrema La Destra, återvände till PdL och belönades med en plats som statssekreterare med ansvar för regeringsprogrammets förverkligande).

- Jag hoppas att bara Madonna kommer att se den här filmen – hon går emot miljoner italienares demokratiska val.

För TV-kändisen Gabriella Carlucci ”finns det säkert en kommunist i Madonnas presskontor”.

Innan jag går vidare måste jag notera att La Repubblica på förstasidan genom sin chefredaktör Ezio Mauro drar en lättnadens suck. Han konstaterar att demokratin vunnit igen när en domstol istället för att tilldöma Silvio Berlusconi en miljon euro i skadestånd ålagt honom att betala rättegångskostnaderna i målet.

Det gällde om la Repubblica genom att publicera 10 frågor till Berlusconi dag efter dag, alltid samma frågor under samma rubrik (”Le dieci domande”) - som aldrig fått något svar - blivit skadeståndsskyldig mot Berlusconi. Enligt honom var det här en tendentiös och demagogisk metod. Domstolen tyckte dock annorlunda och hävdade att i en demokrati är kritik och rätten att ställa frågor en grundläggande rättighet.

Ännu en hjälpande hand

Bara tanken att en regeringschef stämmer en oppositionstidning för att den ställer frågor, är något alldeles oerhörd. Men nu gällde, och gäller, frågorna hans relation till den då minderåriga Noemi Letizia, en relation som till slut fick Berlusconis hustru Veronica Lario att gå i taket och inleda skilsmässan.

Men flykten till Bryssel då - vilken utredning är det nu Berlusconi flyr ifrån? Frågan är inte helt enkel – som vanligt har den hunnit bli mäkta komplicerad allteftersom åklagarna i Neapel och Bari arbetade sig igenom timme efter timme av avlyssnade telefonsamtal.

Som någon kanske minns var en baresisk företagare vid namn Giampaolo Tarantini inblandad i korruptionen inom hälsovården i regionen Puglia, dessutom ansvarig för att ragga tjejer till Berlusconis fester i Arcore eller på Sardinien. Det var de där festerna som slutade med bunga-bunga och gjorde uttrycket känt över hela världen.

Enligt åklagarna har Tarantini utövat utpressning mot Berlusconi som faktiskt betalat honom nästan 900.000 euro. Misstanken är att pengarna var ett sätt att få Tarantini att hålla truten om vad som försiggått på bunga-bungapartyna. Själv säger Berlusconi att det bara handlade om hans generösa sätt att hjälpa en familj som, på grund av problemen med rättvisan, inte kunde upprätthålla den levnadsstandard den var van vid - en standard som består av lyxvåningar vid Via Veneto t ex.

Vad som skiljer den här utredningen från många tidigare är att Berlusconi nu är kallad som vittne. Han är ju målsägande i den här utredningen, misstänkt för att ha varit föremål för Tarantinis utpressning.

Men att bli kallad som vittne i det här fallet skiljer sig betydligt, enligt den italienska lagboken, från de många föregående när Berlusconi utpekades som boven. Som vittne får han inte ha med sig en försvarsadvokat, har måste svära att säga sanningen och det går inte att skjuta upp förhöret hur länge som helst.

Enligt mångas uppfattningar är det här en ny situation som sätter skräck i Berlusconi. Han kommer att få hemska frågor om vad han sagt under de avlyssnade telefonsamtalen. Omdömen om politiker och i ett fall ett väldigt nedsättande omdöme om ett främmande lands politiker.

Den verkliga nyheten nu på eftermiddagen är att åklagarna i Neapel inte tänker acceptera några fler undanflykter. ”Vi sätter ut förhöret till söndag mellan 8 och 22 – kommer han inte då blir det hämtning med polishjälp”.

En spännande utveckling väntas.

Åke Malm

Im Satellitenstaat Kroatien – Eine Odyssee des Überlebens 1941 – 1945
Milo Zeev

Av RICHARD SWARTZ
Milo Zeev har lyckats förena faktisk historisk redogörelse med den mycket dramatiska berättelsen om hur han som jude – då fortfarande Vladimir Müller – överlevde kroatisk och italiensk fascism liksom tysk nazism under andra världskriget i Kroatien.

Efter kriget bosatt i Israel, har han nu i hög ålder redovisat en tid som i just denna del av Europa förfogar över få vittnesbörd.

Den kroatiska Ustasja-rörelsen under Ante Pavelic utmärkte sig genom en brutalitet och rasism som fick också deras nazityska läromästare att reagera och till och med protestera.

Läs mer...

Europa – ett mission impossible?

Av ÅKE MALM

Äntligen börjar termometern visa någorlunda mänskliga värden. Första dagen på länge som tempen legat under 30-gradersstrecket – hela dagen.

Politiskt har det också varit hett. Det gäller ju att motsvara kraven från Eu-myndigheterna. Regeringen Berlusconi har lagt fram två väldiga sparpaket, ett i juli och ett nu i mitten av augusti. Parlamentarikerna har fått avkortad sommarsemester, ”det minsta de kunde göra”, hävdar många vänner.

Det senaste sparbudet innebär att regeringen skall skära ner budgeten med dryga 47 miljarder euro. Så hette det i alla fall när paketet presenterades. Sedan har det pågått en sällan skådad kamp mellan olika partier, olika fraktioner inom partierna och – i någon mån – mellan regeringssidan och oppositionen.

Lega Nord hävdar att pensionerna inte får rubbas, ekonomiministern, Giulio Tremonti, understryker att bara euroobligationer kan rädda situationen. Oppositionen menar att regeringens nedskärningar går ut över dem som redan drabbats och som står lägst på samhällsstegen.

Mellan dessa finns frågor som: avskaffa provinserna? - Nej, bara några, nej alla.

Eller: minska parlamentarikerna med hälften? - Nej, en tredjedel.

Vad som kan komma ut av allt detta är omöjligt att säga. För regeringen lovar att slutsumman av ekvationen ändå skall vara besparingar på 47 miljader, oavsett hur man ändrar ekvationens faktorer. Som det verkar idag klarar man minskade nedskärningar genom att höja momsen med en procent. Det skulle kunna ge 3,7 miljarder vilket skulle kunna rädda pensionerna.

Det blir tillfälle att återkomma till denna i sommarhettan stönande debatt. Men eftersom en lång rad svenska kommentatorer sedan länge avkunnat domen över EU - och i synnerhet över euron - vill jag passa på att presentera Eugenio Scalfaris ledare i La Repubblica idag: Att bygga Europa – en Mission impossible.

Nej det finns inget frågetecken i den rubriken. Men i den första meningen ställer han den verkliga frågan: kan Europa rädda sig?

Scalfari påpekar att det är lätt att komma att tänka på de grekiska städernas öde under Alexander den stores tid. Athen, Sparta, Thebe och Korinth hade varit stora, grundat en rad kolonier längs Medelhavets stränder. De hade vunnit över Kyros persier, innan deras rike sönderslets av deras inbördes strider.

De grekiska städerna accepterade inte Alexanders förslag och lyckades aldrig röra sig ur deras egen perifera situation, vilken ledde till att de politiskt förlorade varje betydelse. Av detta föddes hellenismen som blev en brygga mellan den grekiska och den romerska kulturen. Hellenismen spelade en stor roll i den europeiska kulturens födelse, hävdar Scalfari. Men Grekland har sedan dess aldrig lyckats ta sig ur sin egen irrelevans. Är det detta som är dagens Europas öde?

Efter denna historiska start påpekar Scalfari att den europeiska kontinenten fortfarande är rikt befolkad, äger en kultur som finslipats under många sekler, som utvecklats till begrepp som tolerans, frihet och jämlikhet.

Här citerar han den italienske presidenten, Giorgio Napolitano, som i sitt senaste viktiga tal, formulerade situationen så här:

Det är utan tvivel sant att när man försöker bestämma folkens välstånd spelar olika kvantitativa aspekter en viktig roll (inkomsternas storlek och uppskattningen av medellivslängden), men dessutom måste man ta hänsyn till subjektiva faktorer som t ex livskvalitet. Så när man diskuterar om de unga generationerna kommer att lyckas förbättra deras fäders livssituation, är det dessa aspekter man måste ta hänsyn till.

Napolitano höll sitt tal inför den märkliga institution som är Communione e liberazione, en katolsk rörelse som blir allt mäktigare. Och alltmera kritiserad och fruktad. Bortsett från den intensiva verksamhet som CL bedriver i församlingarna, har också ett nätverk med över 50.000 småföretag och kooperativer bildats. Detta har gjort CL till en viktig ekonomisk faktor i samhället. Bara ett exempel som visar på CL:s betydelse: guvernören i Lombardiet (landets rikaste region), Roberto Formigoni, är inte bara medlem i CL (samtidigt som han är en av de mäktigaste rösterna inom Berlusconipartiet Popolo della Libertà) han tillhör CL:s högsta kategori Memores Domini, en grupp där medlemmarna avger löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.

En gång om året samlas CL:s medlemmar (i ciellini) till en veckolång kongress i Rimini. Den hålls i ett väldigt auditorium med plats för över 5000 sittande åhörare. Där tävlar landets politiker om att bli inbjudna och varje år kan man räkna in rader av viktiga utspel. Hedersgäst i år var alltså Giorgio Napolitano – för första gången. Han började sin dag i Rimini med att lägga ned en krans vid den minnessten som rests över tre partisaner som dödades av fascisterna. Först därefter begav han sig till CL – en klar och tydlig markering.

I talet uppmanade Napolitano CL:s unga medlemmar att ”öppna sig för andra ideer, att skapa en dialog med andra grupper med andra kulturella värderingar, att undvika den polarisering som skett under de senaste två decennierna”. Men Scalfari undrar om CL klarar av detta, med tanke på att deras organisation är så sluten och bygger till stora delar på att ”vara tillsammans”, på lydnad.

Det skulle vara viktigt att Napolitanos uppmaningar delades och att ”il motore del desiderio” startade runt om i Italien och Europa. Men vad innebär egentligen det här uttrycket ”il motore del desiderio”. Scalfari ger ett svar genom att citera Hegel som i Andens fenomenologi hävdar att människorna är ett släkte som önskar, begär eller åtrår. Som kämpar för att överträffa sig själv. Detta är vad den moderna tiden har gett oss i arv – behovet att överträffa oss själva, att inte grabba oss tag i identitetens trygghet (sicurezza identitaria), hävdar Scalfari.

Tyvärr är den i Europa förhärskande inställningen att hänga fast vid våra identiteter. Tyskland är det mest påtagliga exemplet. Men det finns många fler. De europeiska institutionerna lyckas inte ta det där steget som överträffar dem själva, ett steg som är nödvändigt för att skapa en stormakt som klarar av att förena en Unionens verkliga regering med ett demokratiskt valt parlament.

Romano Prodi har föreslagit en som det verkar teknisk lösning men som i själva verket har viktiga politiska följdverkningar, skriver Scalfari. Han har föreslagit att unionen ger ut obligationer, eurobond, garanterade av medlemsländernas guldreserver och av deras aktieinnehav, i avsikt att samla ihop 3.000 miljoner euro på de internationella finansmarknaderna. Dessa obligationer skulle suga upp en del av ländernas skulder (debiti sovrani) och finansiera investeringar med europeiska dimensioner.

Alldeles bortsett från de finanstekniska aspekterna skulle Prodis förslag också ge en ekonomisk substans åt parlamentets befogenheter och gynna en demokratisk regering i Unionen.

Kommer ni ihåg, frågar sig Scalfari, hur det gick till när USA fick sin ”governance”. I början var det en konfederation av suveräna stater, med mycket begränsade federala befogenheter. Men det var ett frö som slog rot i samband med ett självständighetskrig. Därefter krävdes ett frihetskrig, varpå följde en lång kamp för att hävda allas lika rättigheter. Steg för steg gavs sedan den federala regeringen alltmera makt vilket gjorde det möjligt att absorbera immigrationen. Den första demokratiska stormakten i världen föddes genom att en lång rad minoriteter smälte samman, menar Scalfari.

I Europa har det varit de enskilda nationerna som verkat i den riktning som USA följde, fortsätter Scalfari. Men de gjorde detta utan att vara en kontinental makt. De enskilda länderna skapade sina imperier, hela tiden i ett ständigt krigande med varandra.

De grekiska städerna hade åtminstone ett gemensamt språk – inte ens detta har vi idag och det är sannerligen ingen liten skillnad.

Ändå är ett steg framåt möjligt, anser Scalfari. Paradoxalt nog kan dagens ekonomiska kris utgöra ett sådant tillfälle. Kriget och freden i Libyen kan vara ett sådant tillfälle. Ungdomens revolutioner i länderna längs Medelhavet kan också vara det.

Avslutningsvis deklamerar Scalfari: Vi måste förstöra muren som fortfarande finns mellan kontinentens norr och söder. Vi måste göra euron till en verklig världens valuta, helt klart med var och ens intressen, men också med värderingar som frihet, jämlikhet och demokrati. Vi måste kort sagt starta ”il motore del desiderio”.

Så långt Scalfari, alltid tankeväckande och energigivande. En vid det här laget beprövad start på söndagsmorgonen.

Har du synpunkter på Scalfaris tankar? Skicka gärna en kommentar.

________


- Kommenterar gör du enkelt genom att använda rutan för kommentarer här nedan. Du kan välja att använda en signatur om du vill och din mailadress eller andra personliga uppgifter publiceras inte. Skulle det uppstå något problem, kan du istället skicka din kommentar, hälsning eller synpunkt här: http://www.dixikon.se/kontakt/


- Klicka här för att läsa Ragnar Strömbergs tidigare anmälan här på Dixikon av Scalfaris bok L´uomo che non credeva in Dio

Folkomröstningen – ännu en förlust för Berlusconi

Av ÅKE MALM

Silvio Berlusconi förlorade sin tredje omröstning på en månad. Folkomröstningen i fyra frågor krävde att minst 50 procent plus en deltog i valet.

Den siffran överträffades stort. När drygt hälften av de drygt 8000 valkretsarna kontrollerats visar det sig att 55-60 procent av väljarna deltagit. Vid det här laget råder det inga tvivel om att quorum har uppnåtts.

Av dem som deltog i folkomröstningen har över 90 procent röstat för att avskaffa gällande lagar när det handlar om administrationen av vattenresurserna, byggandet av nya kärnkraftverk och rätten för regeringschefen och hans ministrar att hävda laga förfall när domstolarna kallar.

Den stora frågan de senaste dagarna har varit hur utlandsrösterna skulle behandlas. Men strax efter kl 15 stod det klart att även inräknat utlandsrösterna skulle oppositionen vinna klart.

Man kan naturligtvis hävda att de som deltagit i folkomröstningen gjort det för att de var övertygade i själva sakfrågorna, att lagarna skulle avskaffas. Men bland bedömare är enigheten stor om att Silvio Berlusconi gjort även detta val till en förtroendeomröstning om sig själv.

Hans tidningar och TV-kanaler har alla i kör uppmanat väljarna att åka och bada istället för att rösta. Men de enda som tycks ha följt det rådet var hans egna väljare.

- Berlusconi är slut, hans tid är ute, hävdade Corriere della Seras politiske kommentator Aldo Cazzulli i TV7.

- Detta är ett valresultat som tvinger Berlusconi att uppfylla några av sina löften, hävdade frankt chefredaktören i hans egen tidning Il Giornale, Vittorio Feltri. Som också tillade:

- OK – Berlusconi har förlorat. Men vem har vunnit?

Svaret kom från Marco Travaglio, vid det här laget en legendarisk motståndare till Berlusconisidan:

- Berlusconi försökte göra folkomröstningen till en fråga om sig själv. Där förlorade han stort och nu återstår bara att se hur systemet skall få ett slut på hans epok. Men samtidigt står det klart att center-vänsterpartierna först i sista stund accepterade utmaningen och stödde folkopinionen. PD var minst sagt ironiskt i början, när Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori började namninsamlingen för att få till stånd folkomröstningen. Frågan är nu om PD ännu en gång skall missa chansen och igen avstå från att lyssna till folkmeningen som den spontant kommer till uttryck utanför de traditionella partierna.

Se där ett par intressanta frågor att diskutera de närmaste dagarna.

____________

- Se och hör Marco Travaglia tala om kärnkraften inför folkomröstningen i TV-programmet Annozero här:

Tio steg mot ett bättre Italien

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.
Läs mer...

Förlustval för Berlusconi och museinatt i Rom

Av ÅKE MALM

Ett sensationsval – inget tvekan om detta. - För första gången under hans drygt 17 år långa karriär som politiker förlorar Silvio Berlusconi i ett val där han ställt sin egen person i centrum. Ett lokalval med blicken riktad mot rikspolitiken, en omröstning som i första hand skulle visa hans egen odiskutabla popularitet.

Istället blev det tvärtom. I hans egen hemstad Milano, där hans sagolika karriär började, förlorade hans koalition nästan 10 procent jämfört med förra valet. De 53.000 som skrev hans namn på valsedeln förra gången, krympte nu till knappt 20.000.

Men framför allt: högeralliansens kandidat i Milano, avgående borgmästaren Letizia Moratti stannade på 41,6 procent trots att hennes make och det egna partiet enligt malisen skall ha satsat 200 miljoner kr på valkampanjen.

Giuliano Pisapia, advokat och vänsterns kandidat, som utpekades som extremvänster och närmast revolutionär, vann valet med 48 procent efter en ”moderat”, lågmäld och resonerande kampanj enligt den klassiska dörr-till-dörr-metoden.

Och då skall man komma ihåg att Pisapia före valdagen ansågs i bästa fall kunna pressa Moratti till ett utslagsval. Och så går han och vinner med 7 procentenheter!

Nu är det här bara första steget, som jag förklarade i en tidigare blogg. Ingen av kandidaterna fick absolut majoritet varför de två som fick flest röster går vidare till ett utslagsval (ballotaggio) om 14 dagar. Under tiden är fältet öppet för förhandlingar och bakom-kulisserna-spel. Hur kommer de väljare som inte längre har sin kandidat med i spelet att reagera? Stannar de hemma, följer de partiledningarnas uppmaningar att stödja deras näst-bästa, eller tar de ett alldeles eget beslut bortom alla uppmaningar?

Tidningarna talar om en ilsken Berlusconi som känner sig förrådd av sina närmaste. För första gången har hans sätt att radikalisera en valkampanj slagit snett. Nu är det han som är den som "extremiserar" medan vänsterkandidaten framstår som moderat.

Något liknande hände med högeralliansens andra ben, Lega Nord. Dalande siffror särskilt i deras egen nordöstra region. Ett fäste som Trieste såg vänsterns kandidat ta 40 procent medan Legan stannade på 10. Umberto Bossi stängde in sig på sitt kontor och nekade kommentera resultaten. ”En ekande tystnad”, kommenterar Corriere della Sera. Legan som ett från början typiskt lokalparti har tvingats greppa rikspolitiken och sett att allt inte är så lätt som den första populistiska approachen ville göra gällande.

Vänstern konstaterar med illa dold förtjusning framgångarna i Turin och Bologna. Piero Fassino vann i Turin, Torino, redan i första omgången. Det kanske var väntat, men inte att han skulle få 56,7 procent medan högeralliansens kandidat stannade under 30. Det minsta man kan säga är att Berlusconis utmålade kommunistspöken inte spökade i det här fallet. Fassino har gått den långa vägen inom PCI, PDS, Olivträdet och PD. Han har under långa tider varit ansvarig för partiets utrikespolitik och anses vara en trygg och säker gråsosse.

I Bologna var situationen mera komplicerad. Den tidigare borgmästaren, Flavio Delbono, hade tvingats hoppa av sedan det upptäckts att han tagit med sig sekreteraren på lyxresor på kontorets kreditkort. Sedan dess och fram till nu har Bologna regerats av en kommissarie regeringen tillsatt. En inte särskilt lovande inledning på valkampen för en kandidat som utmålades som litet grå och konturlös. Men det gick vägen ändå. Bologna, centrum för den emilianska kooperativa rörelsen, valde PD:s kandidat i första omgången med minsta tänkbara marginal. 50,5 procent.

Största problemet är som vanligt Napoli. Högeralliansen hade tänkt att sopa banan med vänstern efter en katastrofal administration synliggjord genom sopbergen på gatorna. Men det blir omval även här, mellan högerns Gianni Lettieri som stannade på dryga 38,5 procent, och outsidern och tidigare åklagaren Luigi De Magistris som fick 27,5. De Magistris hör hemma i Italia dei Valori, partiet som startades av Antonio Di Pietro. Även han tidigare åklagare som skapade sitt namn och rykte under Rena händerskandalen i Milano. Men samvaron mellan dessa båda ”magistrati” har inte alltid varit särskilt lätt.

Innan vallokalerna öppnar igen om 14 dagar måste alltså en hel del falla på plats. Intressant blir att se hur ”Tredje Polen” kommer att uppträda. Skall de fortsätta uppträda samlat eller skall var och en göra sitt eget val? Gianfranco Finis högerparti – satsar det på att i första rummet hålla vänstern borta från makten? Skall Pierferdinando Casinis kristdemokrater i UDC hålla fast vid den tuffa kritiken mot Berlusconi och stödja vänsterns kandidanter? Är det för Francesco Rutellis katoliker, som flydde ur PD, dags att tänka om nu? Ingen av dessa tre grupperingar nådde någon framgång i valet.

Det politiska spelet kommer att bli spännande de närmaste två veckorna.

Och under tiden...

Det finns ögonblick i Rom när tillvaron får ett nytt ljus. När man kan lämna vardagens rutiner och förundras över uppenbarelser man redan sett och upptäcka andra som varit dolda under alla dessa år.

Sådana ögonblick inträffade i lördags kväll och natt. Då organiserades ännu en gång ”La notte dei musei”, Museinatten. Då är alla museer öppna fram till kl 2 på morgonen och dessutom gratis för alla. Varje museum försöker lägga till något extra för att garantera sin publik. 200.000 besökare passade på i år – ett nytt rekord förstås.

Vi valde mitt gamla smultronställe Museo di Montemartini. Våra vänner hade, trots att de är infödda romare, missat denna enastående museiskapelse. För så är det – Montemartini platsar dåligt i guideböckerna, för det ligger ju litet avigt till, tycker man.

I själva verket når man Via Ostiense med tunnelbanan på några få minuter. Fem minuters promenad på gångbron över alla järnvägsspåren och så är man framme. Och finner att åtskilliga hundra hade haft samma intentioner. En lång kö ringlar sig fram mot ingången till den tempelliknande byggnaden. Lugnt och stilla. Romarna verkar vara födda med kökultur.

Medan vi väntar utväxlas kunskaper om denna skapelse. Här knyts klassisk arkeologi samman med den moderna tidens industriarkeologi. Det här var förr Roms största elcentral som började byggas redan kring 1912 – bara 40 år efter att staden blivit landets huvudstad.

Till en början användes ångpannor och turbiner för att producera elen. Mot slutet av 20-talet började man installera dieselmotorer som mot slutet av 30-talet byttes ut mot de senaste dieslarna på 7500 hk. Gigantiska apparater, höga som trevåningshus, av samma typ som drev atlantångarna på den här tiden.

Allt detta hade tjänat ut i mitten av 60-talet då anläggningen stängdes. Den stod oanvänd en tid innan någon fick en glimrande ide’. Länge hade man letat efter en lämplig lokal för alla skulpturer som lagrats i sekler i Kapitoleums magasin. 1997 gjordes Centrale Montemartini om till konstmuseum där dieselmotorerna och separatorerna från Alfa Laval står kvar som om skiftet just gått hem.

Framför och intill står grekiska original och romerska kopior efter hellenistiska original hämtade från utgrävningarna när Via Fori Imperiali kom till eller när villorna mellan dagens Via Boncompagni och Hadrianus stadsmur förstördes för att ge plats åt den nya huvudstadens kontor och direktörsbostäder.

Det ger en alldeles särskild effekt att se kejsar Caracallas byst avteckna sig mot en vevstake av enorma dimensioner. Eller porträttbysten av Marcus Aurelius och Faustinas dotter Lucilla från 165 e.Kr tillsammans med en manöverpanel från 30-talet. Jag lovar att några timmar i Montemartini är väl använda – särskilt som det i lördags ingick en liten konsert av en utsökt napolitansk jazzsångerska med bossa nova på programmet. Så bra att man inte riktigt kunde bestämma sig för att stanna och lyssna eller ströva omkring med musiken i bakgrunden.

Och sedan över till Diocletianus termer – just framför Stazione Termini, precis när man kommer upp ur tunnelbanan. Nästan midnatt och nästan fullmåne, rosenpergolan blommar för fullt och i en av badanstaltens salar spelar en barockorkester. Man strövar runt och upptäcker Roms största klostergård, cortile.

Ja, jag medger gärna att det är försmädligt men av någon anledning har det aldrig blivit av att undersöka vad som döljer sig bakom den höga muren mitt emot Ekonomiministeriet. Vi har åkt den här vägen tusentals gånger på väg till stationen och först nu faller förlåten. Nyrestaurerat och välorganiserat – mitt i centrum. Otroligt.

Sedan hör det till saken att trots att kommunen organiserat denna förlösande museinatt stänger spårvagnen trafiken vid midnatt. Det tar ett tag innan det istället kommer en sen nattbuss och till slut är man hemma i alla fall.

Med romerska nyupptäckter efter nästan 50 år i stan...

Åke Malm

Vieni via con me

Av ÅKE MALM

Roberto Saviano och Fabio Fazio gjorde det igen!

Ett nytt rekord för Rai3 – över 9 miljoner tittare och 30,21 i share. Inget program under de tre decennier som kanalen existerat har kommit i närheten av dessa siffror. Och detta för ett program som sannerligen inte friar till det enkla eller flärdfulla.

Mediaexperter lägger pannorna i tunga veck och försöker finna en förklaring. Kanske har folket/tittarna tröttnat på det glättiga, ytliga och strängt taget, väldigt gamla? Kanske kräver man litet mera nu, program som berättar den komplicerade verkligheten utanför dörren. Bara förmodanden, förstås. Ingen vet om den här tendensen håller i sig även efter de två återstående programmen i serien.

Hursomhelst – program nummer två var minst sagt välmatat. Och reaktionerna är våldsamma. För att ta de senare först: inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, gick i taket när han hörde Saviano tala om den organiserade brottslighetens, i synnerhet ’ndranghetans, spridning till norra Italien. Ja, hur större delen av Norditaliens ekonomi nu fungerar i samklang med ’ndranghetan, ”som öppnar kanalerna (interloquisce) med Lega Nord”.

Maroni kräver att få lika mycket tid som Saviano i nästa program för att få genmäla, gärna i ett fritt åsiktsutbyte öga mot öga. Från programmakarna kommer tummen ned. Formatet medger inte att man sätter in en politisk debatt, hävdas det. Varpå ministern svarar att detta är den nya inkvisitionen.

Saviano tar ministerns attacker med upphöjt lugn. Dock konstaterar han att ordvalet påminner litet väl mycket om det camorrabossen Sandokan Schiavone använde: ”Undrar om Saviano skulle ha mod att upprepa sina anklagelser om vi möttes öga mot öga”. I munnen på en inrikesminister är detta oroväckande ord, konstaterar Saviano.

Uppgifterna, som Savianos anklagelser bygger på, härrör från åklagarna Ilda Boccasini i Milano och Giuseppe Pignataone i Reggio Calabria (Pignatone var den som ledde jakten på bossarnas boss, Bernardo Provenzano). "Jag har endast citerat dessa åklagares utredning och konstaterat att den medlem av Lega Nord som sammanträffade med bossen Pino Neri aldrig arresterades."

Saviano började sitt berättelse om Italiens tre maffior redan på 1400-talet, då tre legendariska riddare slog sig ned på ön Favignana utanför Sicilien och där skapade det första edsvurna broderskapet. En legend som inte alla historiker skriver under på. Men det gav anledning att för första gången (med hjälp av skådespelare) spela upp ritualen som föreskrivs när en ny medlem skall tas upp i ”l’onorata società".

Duetten som följde mellan högerns Gianfranco Fini och vänsterns Pierluigi Bersani var mera uppseendeväckande i debatten innan de, i enlighet med programidén, båda läst sina listor om vad som idag döljer sig bakom begreppen höger/vänster. Knappast några formler som kommer att citeras om fjorton dagar.

I det nästan 3 timmar långa programmet måste jag till slut nämna ännu ett inslag – det som handlade om dödshjälp och som var skickligt uppbyggt kring Piergiorgio Welby. Han drabbades av muskeldystrofi och begärde till slut att få dö på ett anständigt vis. Istället för att i tysthet få hjälp att stänga av maskinerna, gjorde han det hela till en politisk fråga. Högerpartierna, katolikerna i allmänhet och domstolarna sa nej till att avbryta de livsuppehållande ingreppen. Till slut kom en läkare till hjälp och gav honom en injektion för att minska plågorna under de sista minuterna.

En brännande fråga för några år sedan som ännu inte ebbat ut. För det finns en bild som etsat sig fast hos många. Bilden av Piergiorgios kista utanför kyrkan som stängt sina portar för begravningen. Kvarterets kyrkoherde följde ordern från Vatikanen som alltid hävdat att den aldrig kan acceptera någon form av eutanasi. Piergiorgio Welby, en fromt troende krisen, nekades rätten till en kyrklig begravning.

Denna historia berättade Roberto Saviano igen på ett enkelt men genialt vis. Han fick hjälp av Piergiorgios änka, Mina. Ett inslag som fascinerade och som höll åtta och en halv miljon tittare klistrade vid rutan. Det finns ögonblick när man kan se en framtid även för TV.

Några ord till sist om det rent politiska.

Precis som aviserats drog Gianfranco Fini tillbaka sina ministrar från Futuro e Libertà från regeringen. Några nya har inte nominerats.

Under ett möte i Quirinalen igår eftermiddag kom Gianfranco Fini och senatens talman Renato Schifani överens med president Giorgio Napolitano om hur krisen skall rulla vidare. 14 december har avsatts till Det Stora Avgörandet. På morgonen med start kl 9 skall Silvio Berlusconi framträda i senaten och därefter blir det debatt och förtroendeomröstning 11,30. I deputeradekammaren startar man kl 10 med omröstningen kl 12.30. Resultatet från senaten skall förkunnas någon minut före kammarens voteringsresultat.

Denna kompromiss har lugnat statschefen som krävde att först och främst måste budget och stabiliseringsplan godkännas. Sedan kan krisen starta.



Det anses fortfarande troligt att Berlusconi får en majoritet i senaten men i kammaren kan det bli förlust. Men detta är bara gissningar. Deputerade som tidigare meddelat att de lämnar PdL har åter ändrat sig. Det ryktas om väldiga transfersummor. Berlusconis just nu mest aktiva stöd, den utmanande skönheten Daniela Santanché, smålog igår med hela sina uppblåsta läppar och lovade: ”det kommer fler”.

Om Daniela Santanché skulle mycket kunna sägas. Det kan räcka just nu med att erinra om att hon till valet 2008 var kandidat för de verkliga fascisterna i La Destra – enligt henne var PdL alldeles för mycket till vänster. Idag är hon statssekreterare och Berlusconis just nu mest aktiva stöd.

Slutligen. Den 14 december är också dagen då Författningsdomstolen skall komma med sin dom i målet om lagen om ”legittimo impedimento”, ungefärligen ”giltig frånvaro”. Alltså den för Berlusconi direkt skrivna lagen som ger honom rätt att inte ställa upp när åklagarna kallar till rättegång. Han kan då hänvisa till att han har ”giltig frånvaro”. Det har hävdats att denna lag ad personam i grunden är författningsvidrig. Den 14 december vet vi om Corte Costituzionale tycker samma sak.

”Il giorno di Giudizio” , Yttersta domen, kallar idag många tidningar detta datum: den 14 december.

Ytterligare några brännande nyheter.

Som jag nämnde i förra bloggen var det primärval i Milano i söndags om vem som skall utmana borgmästaren Letizia Moratti. Silvio Berusconi har just bekräftat att hon blir PdL:s kandidat i valet nästa vår. Segrare bland de fyra vänsterkandidaterna blev Giuiliano Pisapia. Naturligtvis den som inte hade den lokala PD-ledningens stöd. Varpå hela denna partiledning i Milano avgår! Nytt kaos och alla undrar vad PD egentligen sysslar med.



Nästa nyhet är domen i Brescia mot de anklagade för terroristattacken på Piazza della Loggia. Det är 36 år sedan denna massaker inträffade. Den 28 maj 1974, kl 10:12, exploderade en sprängladdning under ett fackligt möte på torget. 8 personer dödades och över 100 skadades.

Det har skett en lång rad utredningar, flera rättegångar har hållits. Ofta har de anklagade fällts i första omgången och friats efter överklagande.

Igår föll den troligen sista domen. Alla utpekades friades. De överlevande, släkt och vänner tog beslutet med tårar och uppgivenhet. Benedetta Tobagi har skrivit en bra artikel i La Repubblica idag. Hon konstaterar inledningsvis att ”detta är en labyrint bestående av 5 utredningsfaser och 8 rättegångar. Ingen har ännu fällts men undan för undan har en stor mängd fakta sedimenterats i det allmänna medvetandet.”

Piazza della Loggia är en del i vad som i fyra decennier kallats ”La strategia della tensione” – Spänningens strategi. Enligt detta teorem arrangerades från extremhögern och med hjälp av ”avvikande” grenar ur kontraspionaget en lång rad attentat i Italien. Starten var den 12 december 1969 på Jordbrukarbanken i Milano då 16 dödades och ett 80-tal sårades Efter sju rättegångar vet man fortfarande inte vilka som juridiskt sett är de ansvariga.

31 maj 1972 slog fällan till vid Peteano, norr om Venedig. En bilbomb exploderade och tre karabinjärer dödades och två skadades. Två nyfascister dömdes för dådet medan fyra dömdes för att ha försökt vilseleda polisens spanare.

17 maj 1973 sprängdes en bomb vid Polishögkvarteret (La Questura) i Milano. Fyra dödades och 52 sårades. Gianfranco Bertoli, som kallade sig själv anarkist, dömdes till livstid och dog i Livorno för tio år sedan. Men stora delar av historien består av motstridiga uppgifter och stora frågetecken.

4 augusti 1974 sprängdes en bomb på expresståget Italicus mellan Rom och München när tåget befann sig vid San Benedetto Val di Sambro, strax före Bologna. 12 döda och 48 sårade. Alla anklagade har frikänts i två rättegångar.

2 augusti 1980 – en oerhört stark sprängladdning detonerade i väntsalen i järnvägsstationen i Bologna. 85 döda och 200 sårade. Två nyfascister har dömts till livstid – men även här kvarstår en lång rad frågetecken och obesvarade frågor.

23 december 1984 – en sprängladdning detonerade ombord på snälltåget 904 också denna gång vid San Benedetto Val di Sambro. 17 dödades och 255 sårades. Flera ansvariga greps och dömdes. Attentatet betecknas som det första i Cosa Nostras utmaning mot staten.

Så ser bakgrunden ut mot vilken utredningarna kring Brescia-attentatet genomfördes. Tidningarna och många radiokanaler diskuterade domen intensivt idag. Många hävdar att de ansvariga är kända men att det är omöjligt att få fram bevisning eftersom viktiga handlingar har hemligstämplats.

Många av de journalister, åklagare, domare och historiker som ägnat decennier av sina liv för att följa utredningarna kommer nu med ett förslag: Låt oss följa Sydafrikas exempel och instifta en sanningsdomstol. Lova de inblandade fri lejd och straffrihet mot att de berättar allt de vet. Offren och deras anhöriga har rätt att få veta alla detaljer i dessa attentat.

Problemet är att så många politiska intressen är inblandade och ganska säkert även flera länders kontraspionage. Det är föga troligt att den fulla sanningen någonsin kommer fram.

Slutligen: just nu rapporteras att polisen gripit bossarnas boss i Casal de Principe, Antonio Iovine, även kallad O’ Ninno. Han har varit efterspanad i 16 år.

Giancarlo De Cataldo – I traditori

Av ÅKE MALM
Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
Läs mer...

Stora frågor kring en mindre lägenhet i Monaco

Av ÅKE MALM

Hur är det möjligt att en liten lägenhet på 50- 55 kvadratmeter i Monaco kan uppta landets hela uppmärksamhet i två månader?

Frågan ställs av talmannen i deputeradekammaren Gianfranco Fini i det mest efterlängtade TV-talet på lång tid.

Det här är en historia som utvecklats till en dramatisk följetong sedan 29 juli. Ekonomin har bromsat, hundratals företag har slagit igen och tiotusentals nya arbetslösa fyller gatorna med demonstrationer och protester. Men politikerna sysslar med denna dåligt underhållna lägenhet vid Avenue Princesse Clotilde i furstendömet Monaco.

Jag har inte gett mig in i den här historien förrän nu. Vi bloggare har den fördelen att man kan vänta och se hur en historia utvecklas innan det är dags att rapportera.

Starten sätter alltså Fini till den 29 juli. Den dagen höll Partito della Libertàs ledning ett möte och beslöt att utesluta partiets nummer två och medgrundare. Fini hade sysslat med partisplittrande verksamhet och var inte värdig sitt partimedlemskap, ansåg Silvio Berlusconi och därmed en majoritet av partiets ombud.

Dagen därpå startade en av de giftigaste presskampanjer det här landet har skådat. Jag höll på att skriva ”någonsin” men det kan vara en överdrift. Låt oss säga ”på väldigt länge”. Det här är värre än någon spionroman och tämligen komplicerat. Så håll i er nu!

Tidningarna Il Giornale och Libero, den första nominellt ägd av Silvios bror Paolo, den andra deklarerat trogen PdL:s främste grundare, avslöjade att en lägenhet som en förmögen adelsdam, grevinnan Anna Maria Colleoni, testamenterat till högerpartiet Alleanza Nazionale, sålts till Giancarlo Tulliano. Denne är bror till Gianfranco Finis sambo Elisabetta, en blond dam med stora ambitioner. Hon var tidigare Luciano Gauccis älskarinna.

Och vem är då Gaucci? Om honom kan sägas att han tjänade några tiotal miljoner kronor på att äga och sälja travaren Tony Bin, att han var ägare av fotbollslaget Perugia som ett antal gånger kvalificerade sig till div A. Att han är fälld för ”kriminell konkurs”, att han gjort upp med domarna om ett straff på tre år och att han tagit sin tillflykt till Santo Domingo.

Dessa fakta kan verka triviala men vi skall se att de har en viss betydelse i fortsättningen.

Nu säger Fini att hans gamla parti AN äger eller ägde ett tjugotal fastigheter som donerats av sympatisörer. I Monacofallet skickades två personer för att undersöka lägenheten. Dessa konstaterade att den var i mycket dåligt skick och att den skulle kunna användas endast efter omfattande reparationer.

Värdet av lägenheten rörde sig om 300.000 euro. Det beslöts att den skulle säljas och Giancarlo Tulliano informerade att han kände till mäklarföretag som kunde vara intresserade. Så småningom såldes den för 330.000 euro. Kritikerna i Il Giornale hävdar nu att det verkliga värdet var uppemot 1,5 miljoner euro och att Fini organiserat en affär som gett hans sambos familj otillbörliga tillgångar. Så mycket mera som att Giancarlo Tulliano just nu bor i lägenheten ifråga.

Nästa scoop av Il Giornale var när man kunde presentera två dokument i affären. Det ena tillhörde ett off-shorebolag i skatteparadiset Santa Lucia som skulle ha köpt lägenheten för att sedan sälja den vidare till ett annat brevlådeföretag i Santa Lucia. Detta har i sin tur skrivit hyreskontrakt med Giancarlo Tulliano.

Nästa gång det skrällde var när Il Giornale kunde presentera ett ”confidential memo” undertecknat av Santa Lucias justitieminister, Attorney General. Det var ställt till premiärministern och bekräftade att lägenheten i Monaco tillhörde Giancarlo Tulliani.

Ett minst sagt märkligt framträdande. Varför skulle ett ”confidential memo” inom regeringen, läcka ut till en deputerad i Tegucihalpa som sedan läckte det vidare till två tidningar, två konkurrenter, i Santo Domingo? Och hur kunde det komma sig att en skvalleragentur som Dagospia i Rom omedelbart fick veta vad tidningarna i Santo Domingo publicerade.

I vilket fall som helst – de Berlusconi närstående tidningarna kunde citera Santo Domingotidningarna och med det minska risken att bli anklagade för att ha producerat ett dokument som kanske inte alls var äkta.

För många verkade det vara en ganska skräddarsydd operation. Den påminde ganska mycket om hur Il Giornales anklagelser, som byggde på ett förfalskat dokument, tvingade chefredaktören för de italienska biskoparnas tidning, L’Avvenire, att begära avsked.

Någon hävdade att den italienska säkerhetstjänsten var inblandad men då kom dementierna som ett brev på posten.

Ett dygn innan Fini skulle förklara sig kom nästa skräll. Justiteministern på Santa Lucia, Luciano Rudolph Francis, bekräftade att hans uttalande i ett brev till premiärministern var autentiskt. Han bekräftade att hans memo läckts och att det nu pågår en utredning för att ta reda på vem läckan kan vara. Att ett land som Santa Lucia, vars ekonomi till stor del bygger på att vara ett skatteparadis, går ut och avslöjar vem som står bakom två offshorebolag, registrerade i landet, är ännu ett förhållande som väcker frågor.

Och varför vända sig till off-shorebolag när man skall sälja en lägenhet i Monaco, undrade skeptikerna. Och fick till svar att just sådana affärer är vardagsmat i furstendömet.

Sex timmar innan Fini visade sig i TV-rutorna, framträdde dessutom en advokat och förklarade att lägenheten i Monaco ägs av en av hans klienter. Han kunde naturligtvis inte avslöja vem denne skulle vara, men det var fullt riktigt att ett hyreskontrakt upprättats med unge Tulliani. Ett uttalande som togs emot med väldiga portioner skepsis.

Klockan 19 var Fini klar med talet och spelade in det. Videon lades sedan ut på en hemsida som tillhör hans egen stiftelse, Framtid och rättvisa. Detta är numera vardagsmat i Italien. Politiker gör inte längre sina utspel vid presskonferenser. Där skulle de ju behöva svara på frågor som okontrollerbara journalister formulerar.

Silvio Berlusconi började och nu fortsätter Fini med inspelade uppläsningar av uttalanden som alldeles tydligt skrivits med advokathjälp. Berlusconi brukar skicka dem direkt till TV- studiorna som aldrig brukar ställa till problem utan sänder ut dem direkt de kommer.

Finis nio minuter långa försvarstal lämnar många frågor obesvarade.

Nej, han anser sig inte ha gjort sig skyldig till något brott. Förfarandet med att sälja lägenheten var i stort sett riktigt. Kanske kunde man ha fått ett något högre pris och kanske gjorde han sig själv skyldig till att inte granska affären bättre. Och hans vrede när han fick veta att Giancarlo Tulliani var hyresgäst i fastigheten hade varit ”kolossal”. Men Giancarlo hade vid upprepade tillfällen försäkrat att han inte var ägare till fastigheten. Dock är Fini själv tveksam om han skall tro på den versionen.

Allt det här var småpotatis, ansåg Fini, mot den hets och förföljelsekampanj som premiärministern närstående tidningar utsatt honom för.

Nu ville han ge alla ett gott råd: att lugna ner sig, kyla ner situationen och försöka slutföra förverkligandet av regeringsprogrammet. Ett nyval idag skulle ändå inte accepteras av väljarna, hävdade han. Landets situation är så allvarlig att den kräver en stabil regering.

Frågan är nu om Finis utsträckta hand fattas av motståndarsidan. Situationen är onekligen bisarr. Samtidigt som Fini och hans 30-tal närmaste sympatisörer förbereder bildandet av någonting mellan en rörelse och ett parti, lovar man att rösta för regeringsprogrammets huvudfrågor. Fini har en lång serie frågor i vilka han inte är överens med regeringschefen. I första hand gäller det Berlusconis krav på att göra lagar som skall skydda honom från åklagarna. Fini säger sig stå för rättssäkerhet och konstitutionens princip om allas lika inför lagen.

Kan dessa teser förenas med stöd för regeringsprogrammet? Svaret får vi kanske på onsdag då Berlusconi framträder i deputeradekammaren med en regeringsförklaring. Ännu pågår diskussionerna om den påföljande debatten skall avslutas med en förtroendeomröstning eller inte. Fortfarande gäller att Berlusconi anser att han har 316 deputerade med sig. Men oppositionen hävdar att detta är långtifrån säkert.

Berlusconi, Mondadori och författarna

Av Åke Malm

Kan man kritisera Silvio Berlusconi och samtidigt publicera sig på hans helägda förlag Mondadori?

Frågan har varit ämne för en av de hetaste sommardiskussionerna i de italienska tidningarna. Den inleddes 21 augusti i La Repubblica då teologen Vito Mancuso pekade på konflikten mellan att vara oppositionell mot Berlusconi och ändå sälja sina böcker på Mondadoris förlag.

Starten för diskussionen utgjordes av en nyhetsartikel av Massimo Giannini i samma tidning några dagar tidigare. I den beskrevs den nya lag Berlusconiregeringen i all hast införde och som gav till resultat en minskad skattekostnad på i runda tal 3,3 miljarder kr.

Så här ligger det till. Det hela började redan 1991 när Berlusconi började omorganisationen av Mondadori han blivit ägare till efter striden med Carlo De Benedetti. Skattemyndigheterna började undra och konstaterade efter en utredning att Mondadori undanhållit skatter för 200 miljarder lire. Företaget överklagade och så började den sedvanliga långa, oändligt utdragna proceduren med ständigt nya överklaganden. Under tiden växte skulden till totalt 350 miljoner euro. Mondadori vann de två första omgångarna i domstolarna men skattemyndigheten överklagade till högsta instans.

Det hör till saken att Berlusconis och Mondadoris försvar handhades av en advokatbyrå som drevs av ekonomiministern, Giulio Tremonti.

Normalt sett borde ett företag försvara sig på marknadens villkor, skriver Giannini. Men enligt Berlusconis liberistiska principer är det enklare att ändra reglerna för hur marknaden skall fungera. Kort sagt man gör en ny lag. Hans justititeminister, Angelino Alfano, presenterar sitt stora lagpaket med reform av det juridiska systemet.

Bland många paragrafer märks också en med titeln: definizione agevolata delle liti tributarie. Ungefär: förenklad avslutning av skattekonflikter. Innebörden är att om en skattebetalare vunnit i två instanser kan man avsluta uppgörelsen med en engångsbetalning av 5 proc. Alltså ingen domstol behöver uttala sig om skattebetalaren har rätt eller fel. Han kan istället köpa sig fri och spara massor av tid och pengar.



En fiffig lösning, tyckte många, särskilt Berlusconi och hans närmaste. Men andra hävdade: detta är en ny reform som kan sorteras in under rubriken ”ad aziendam” tillsammans med de 36 tidigare införda reformerna som har beteckningen ”ad personam”, till företagets nytta, respektive till personens nytta.

Det här är alltså (i en mycket nedkortad och förenklad version) anledningen till att Vito Mancuso ställer sig frågan:

Kan jag fortsätta att vara en framgångsrik medlem i Mondadoris stall och samtidigt känna till att regeringschefen skriver lagar för att själv slippa stora skatteskulder? Dessutom i ett läge med finanskris och då hans egen ekonomiminister kämpar för att få ned skattesmitningen.

Man kan säga att denne unge och mycket framgångsrike teolog med en stor läsarskara, lyfte fram ett problem som dussintals kända skriftställare i landet förträngt och jagat bort i kulisserna. För Mondadori är landets största förlagskoncerner som under åren köpt upp en lång rad konkurrenter. Bland dessa märks Einaudi, den italienska vänsterns traditionella förlag.

Reaktionerna på Mancusos artikel blev många. La Repubblicas egen legendariske grundare, Eugenio Scalfari, ett av Einaudis många namn, var en av dem som svarade:

Sedan tre år tillhör jag Einaudis stall. Frågan är: skall jag stanna eller lämna det här förlagshuset?

Problemet bottnar, som så många gånger tidigare, i den vidunderliga intressekonflikt som rör Berlusconi från den dag han beslöt att ge sig in i politiken. Att sedan ingen politiker försökt göra något åt det här problemet är en annan allvarlig fråga (Den har varit uppe till diskussion många gånger under de 17 år Berlusconi funnits på den politiska scenen. Dock utan att det någon gång varit möjligt att finna en lösning).

Scalfari hävdar att han hamnade i Einaudi därför att där fanns en förläggarstab som skapats långt innan förlaget hamnade hos Mondadori. Einaudi har förlagt böcker från många av de traditionella namnen i den italienska vänstern: Rossana Rossanda, Pietro Ingrao, Alberto Asor Rosa och Gustavo Zagrebelsky. Hans svar ekade igenom många av de andra utpekade författarnas åsikter.

Corrado Augias som vid många tillfällen kritiserat Berlusconi, förklarade att han behöver professionella förlagsredaktörer och liknande tongångar hördes från många andra. Bland dem märks Massimo D’Alema, partiordförande i PD, som sålt stora upplagor av sina böcker genom Mondadoris proffsiga försäljare.

Idag återkommer Vito Mancuso i La Repubblica med något som kanske är ett debattslut.

Problemet är förstås det vidunderligt stora ämne som heter intressekonflikt. Om inte regeringschefen ägde Mondadori hade en lag som den här ”ad aziendam” på sin höjd varit ett exempel på vad en inflytelserik lobby skulle ha kunnat åstadkomma. Nu är Mondadoris ägare också regeringschef. Det gör det omöjligt att inte se ett samband mellan lagen som fick hans koncern att spara väldiga pengar och regeringens dekret.

För den som i första hand sysslar med etiska frågor och etik blir följande frågor avgörande: a) skall en författare granska en förläggares agerande för att se om det är korrekt, och b) har författaren en plikt att fråga sig vilka investeringar som förläggaren kan göra med den vinst hans verk alstrar.

På båda dessa frågor kan man svara nej, skriver Mancuso. Ett sätt att se på det här är att säga sig att författaren enbart skall tänka på vad han vill uttrycka, om han kan göra detta med maximal frihet. Att vad som verkligen är intressant är hur duktiga förlagsredaktörerna och marknadsförarna är att låta hans verk bli känt av så många som möjligt.

Men detta gäller fråga a). På fråga b) har dock ingen velat svara. För egen del anser Mancuso att en författare skall svara ja på båda frågorna.

Det vore önskvärt att alla författare aktivt bekämpade intressekonflikten, som gjort oss alla (vänster, mitten och höger) till fångar. Men jag förstår att inte alla har råd att ställa sig den här frågan. Primum vivere, deinde philosophari, citerar han Aristoteles.

Utan att han säger det klart, kan man förmoda att han själv tänker lämna Mondadori sedan han lämnat över manuskripten han just jobbar med. Men han sänder en hälsning till hans ”kära vänner i Mondadori”: ...magis amica iustitia.

Ett citat som ger upphov till nya reaktioner. Där man får veta att den fullständiga frasen egentligen lyder: "amico Plato sed magis amica veritas" och sägs härröra från Sokrates. I valet mellan vänskap och sanning bör sanningen vara det självklara valet.

Åke Malm

___________

- Klicka här för att se böcker av Mancuso

- Se en intervju med Mancuso

Statsbesök i Rom

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter sommarsemestern. Och sannerligen ingen nyhetstorka. Vi börjar från slutet – Libyens ledare Muammar Khadaffi gör sitt andra besök i Rom på 14 månader.

På måndagskvällen väntar jag ut den direktsända showen från karabinjärernas lyxiga anläggning vid Tor di Quinto, ett stenkast från Via Flaminia. Klockan 21 börjar direktsändningen i Rais nya newskanal Rainews och nästan samtidigt följer Sky efter. Kamerorna zoomar in på 130 karabinjärer i festuniform med napoleonhatt med rödblå plym, silverepåletter och snoddar och tränsar (vad de nu kan heta i det ceremoniella) uppställda med hästar och musikkår i mitten av planen.

Och där får de stå. Som vanligt har Khadaffi ett mycket personligt förhållande till klockan. Helikoptrar landar och lyfter och varje gång annonserar Rai:s två utsända att nu är nog Silvio Berlusconi i antågande med sin gäst. Men icke! Karabinjärerna svettas med dragna sablar och nervösa hästar gör piruetter – men någon Khadaffi syns inte till.

Å andra sidan hade reportrarna denna afton mycket att rapportera: De femhundra vackra damerna som en värdinneagentur valt ut, t ex. Mot 64 euro skulle de fungera som publik under Khadaffis föreläsningar om Islam.

Under de två dagarna i Rom samlades agenturflickorna för att lyssna på Khadaffi. De fick var sin grön upplaga av Koranen och budskapet att Profetens lära så småningom helt skall radera ut det kristna Europa. Enkel matematik – de muslimer som redan finns eller som kommer till Europa de närmaste åren producerar många fler barn än den ursprungliga kristna befolkningen. De muslimska kvinnorna är mycket friare än västerlandets därför att de slipper tunga jobb, som att vara militärer t ex, framhöll Khadaffi och glömde för ett ögonblick sitt eget garde av manhaftiga kvinnor i militära kamouflageuniformer. ”Ni måste omvända er till Islam – Muhammed är den siste profeten”.

Ett intressant budskap, tyckte några intervjuade besökare och tre sägs ha konverterat på allvar.

Men Khadaffis lektion satte fart på katolikerna i Berlusconis regering. ”Italien har blivit Khadaffis Disneyland”, hävdade FareFuturo på sin websida. Och då skall man veta att FareFuturo (skapa framtid) är Gianfranco Finis gruppering som kan bli landets nya parti. För Fini och hans trognaste har tvingats lämna PdL-partiet de var med om att grunda för mindre än två år sedan. Här kom alltså mera dynamit till en redan kokande inrikespolitisk situation. Men mer om detta längre fram.

Vi återvänder till de 130 tålmodiga karabinjärerna på Tor di Quintos rännarbana. Femtio minuter försenade anlände Khadaffi i helvit dräkt med många tygslängar över axeln och Berlusconi i statsmannens mörkblå dubbelknäppta. Stående i en öppen jeep färdades de fram längs karabinjärerna innan de tog plats i en... ja, skall man kalla det hedersloge. Egentligen en balkong över ridstadions entré, över huvudena på den församlade menigheten. Två gyllene paradstolar i någon slags barock väntade på dem. Knappast en bild av demokrati och jämlikhet. Nej, folket ledare satt för sig själva, upphöjda över de 800 särskilt inbjudna.

Folket på läktarna var sannerligen ingen vanlig stadionpublik. Ministrar, statssekreterare, UD-folk och några ambassader hade bjudits in. Plus något dussin libyska studenter som lär sig italienska vid universitetet i Perugia. Alla hade de väntat ut aftonens huvudpersoner.

Berlusconi äntrade talarstolen först. Ett ovanligt kort tal på knappt tio minuter. Han erinrade att det nu var två år sedan vänskapspakten mellan Italien och Libyen skrevs under, ett historiskt ögonblick för de båda folken, underströk han. Det hade gällt att avsluta ett tragiskt kapitel av italiensk ockupation och kolonisation av landet. Han påminde om att han varit med om att inviga en fotoutställning över de italienska våldsövergreppen under kolonialtiden. För att gå vidare har Italien lovat betala fem miljarder dollar under 25 år. Bland annat skall italienska byggföretag bygga en motorväg längs hela den libyska kusten. Den slutliga sträckningen av dessa 1700 kilometrar motorväg är redan klar, påpekade Berlusconi. Men fördraget har också inneburit att Libyen lovat stoppa flödet av flyktingar på väg mot Italien.

Khadaffi tackade ”min store vän” Silvio Berlusconi för att det nu råder en uppriktig vänskap mellan länderna. Och började en 40 minuter lång framställning om hur Berlusconi gråtit när han fick se bilderna från den italienska ockupationen. Han tackade de modiga italienarna för att de kunnat erkänna sina brott och be om förlåtelse. Italien är idag ett land som gjort upp med fascismen och som avrättat Mussolini, underströk Khadaffi. Hitler däremot tvingades begå självmord – i hans fall var det inte hans folk som dödade honom. Ändå hade Hitler studerat general Rodolfo Grazianis föredömliga organisation av koncentrationslägren i Libyen. Vad gäller flyktingarna: Libyen, stött av Italien, begär att EU skall betala fem miljarder euro om året för att undvika en fortsatt flyktingström från Afrika.

- Annars kan Europa, inför trycket från miljoner hungrande afrikaner, bli det framtida Afrika, spådde Khadaffi. Han menade också att de länder som inte har stränder vid Medelhavet borde dra bort sina militära flottstyrkor därifrån. Med viss sannolikhet kan man förmoda att han syftade på USA.

Lega Nord var inte sena att utnyttja Khadaffis påpekanden. Turkiet är en femtekolonnare som hotar Europa inifrån. Bevara det kristna Europa, skriver partitidningen La Padania.

Efter varma applåder kunde äntligen showen börja. Karabinjärerna lämnade arenan för att släppa fram en libysk folkdansgrupp som framförde en nordafrikansk variant av en poststalinistisk pantomim om hur en vitklädd fredsmäklare förverkligar folkets dröm om endräkt och försoning. Så äntligen kunde 30 berberkrigare släppas in för att galoppera fram och tillbaks några gånger. Hästar och krigare hade flugits in direkt för den här föreställningen.



Nästan midnatt och äntligen var det karabinjärernas tur att visa upp sin berömda ”Carosello”.

Om allt detta fyller tidningarna idag sida efter sida. Om man för ett ögonblick bortser från polemiken kan konstateras att italienska företag hoppas mycket på vänskapspakten. Statliga oljebolaget ENI räknar med nya kontrakt på olja och gas, försvarsindustrin Finmeccanica har redan räknat in över 200 miljoner euro i försvarsmaterial och många andra företag ligger på.

I den här situationen saknar Italien sedan 4 månader en verklig industriminister. Den förre, Claudio Scajola, begärde avsked sedan en fastighetsfirma betalat nästan 10 miljoner kr som del i kostnaden för en lyxig lägenhet med utsikt mot Colosseum. Berlusconi själv gick in som tillfällig minister och lovade att han snabbt skulle finna en ersättare. Tre välkända företagare fick chansen men tackade nej på direkten. En fjärde hann precis svära eden innan han tvingades medge att jobbet nog närmast var ett sätt att slippa undan en rättegång.

Ett problem som starkt påminner om regeringschefens egen situation.

Mer om detta i morgondagens blogg.

Åke Malm

Finns det ingen politisk opposition i Italien?
Tidskriften MicroMega

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När man följer utvecklingen i Italien frågar man sig ofta: finns det då ingen politisk opposition som kan stoppa nuvarande marsch mot avgrunden (och jag tänker då både på Berlusconi-regeringens ständiga attacker mot rättsstaten och demokratin, den akuta risken för ekonomisk härdsmälta och den organiserade brottslighetens växande inflytande)?
Läs mer...

Munkavlestrejk och förtroendefråga

Av ÅKE MALM

Fredag morgon och inga tidningar väntar utanför dörren i tid till morgonkaffet.

Nyhetsuppläsarna i radio och TV har okända ansikten och röster. Nyhetsprogrammen är korta sammandrag av de senaste händelserna. Inga reportage, inga kommentarer, inga bakgrunder, inga uppdateringar av websidorna.

Den italienska pressen har satt munkavle på sig själv.

Men det finns undantag. Silvio Berlusconis egen tidning, Il Giornale, och hans mest lojala: Libero.

Dessa sk tidningar fanns i tidningskioskerna i morse. Av hänsyn till min egen psykologiska balans har jag dock undvikit köpa någon av dem de senaste åren. De är propagandablaskor där allt snedvrids och fejkade sensationer pumpas upp till helsidor på förstasidan. Il Giornales chefredaktör Vittorio Feltri har lyckats med bedriften att bli utkastad, eller i varje fall suspenderad, ur journalistfacket.

Varför skulle man läsa sådant? Det räcker mer än väl att ögna genom dem på Pressklubben.

Sedan hör det till saken att inte alla tidningsläsare har mina problem med balansen. Il Giornale har sedan Feltri tog över ökat upplagan och säljer nu cirka 180.000 ex. Feltri säger i en video på tidningens hemsida:

- Varför skulle en journalist sätta munkavle på sig själv? Vi gillar heller inte den här lagen men föredrar att uttala våra åsikter istället för att tiga med dem.

Majoriteten är dock överens med facket om strejken. För ovanlighetens skull också tidningsutgivarna (Fieg). Helt eniga med strejkens mål är också domar- och åklagarkårerna. Strejken hade organiserats så att de som uttrycker sig på det tryckta pappret strejkade igår vilket alltså förhindrade merparten av tidningarna att komma ut idag. Eter- och elektroniska media strejkar idag. 24 timmars ekande tystnad i ett ständigt alltmera kluvet Italien.

Sammanfattningsvis – se gärna mina tidigare bloggar i ämnet – finns det två synvinklar i det här fallet. Åklagarna anser att lagen minskar deras möjligheter att bekämpa brottsligheten med hjälp av telefonavlyssning. Journalisterna hävdar att regeringen vill minska deras uppdrag att informera.

Strejkar gör också transportarbetarna. Inga tåg eller kommunala transporter idag. Och regionernas guvernörer är beredda att lämna över sina fullmakter till regeringen efter ett sista medlingsförsök idag med Berlusconi själv och hans allt mäktigare ekonominister, Giulio Tremonti. Samtliga guvernörer – även de normalt regeringstrogna - anser att det är omöjligt att ge medborgarna den service som krävs med regeringens hårda nedskärningar.

Berlusconi själv viker inte en tum. Han har redan förutsagt att han ställer förtroendefråga både i deputeradekammaren och i senaten på den nya budgeten med alla nedskärningar. Den åtgärden besparar honom åtskilliga dagar av diskussoner i parlamentet. Oppositionen protesterar men utan att lyckas åstadkomma annat än mindre förändringar i lagtexten.

Polariseringen av samhället visade sig också när de jordbävningsdrabbade i l’Aquila ännu en gång drog till Rom för att försöka tvinga fram nya medel som kan starta återuppbyggnaden. För första gången på länge tvingades polisen spärra av gatan framför Berlusconis eget Palazzo Grassi. Rena klappjakten uppstod nedför via del Corso när demonstranterna försökte ta sig fram till parlamentet. Två fick batongslag i huvudet och stämningen var riktigt uppjagad.

Sedan lyckades man förhandla fram en ytterligare avbetalning av alla skatter som även de jordbävningsdrabbade nu måste betala. En omöjlighet för många eftersom affärerna ligger totalt nere bakom rasmassorna.

Men i allt detta - vad är det som verkligen sysselsätter Berlusconis fantasi? Jo, ännu en gång handlar det om hur han skall försöka klara sig undan de rättegångar han borde framträda i.

Lagen om ”giltig frånvaro” gäller bara 18 månader. Sedan borde en författningsändring ske. Det gäller, ännu en gång, ”Lodo Alfano” som författningsdomstolen redan underkänt. Nu har den texten setts över och skall börja behandlas i kamrarna. Den måste dock godkännas i en folkomröstning innan den kan börja gälla.

Och frågan är om Berlusconi trots alla knep lyckas med detta för att nå sitt verkliga och slutliga mål: att väljas till den italienska republikens statschef.

En outhärdlig tanke för minst halva befolkningen.

Ny minister gömmer sig bakom nya lagarna

Av ÅKE MALM

Om kejsaren Caligula verkligen utnämnde sin häst till senator eller om legenden endast handlar om en frustrerad ledare som ansåg att hans häst skulle kunna klara senatens bestyr lika bra som någon folkvald, tvistar experterna.

Legenden om Caligulas häst finns i bakgrunden när la Repubblicas ledarskribent, Giuseppe D’Avanzo, hävdar att nyutnämnde ministern Aldo Brancher, är ett exempel på Silvio Berlusconis uppfattning av Staten och dess institutioner. En utnämning som hade som enda grund att Brancher skulle slippa inställa sig i domstolen i Milano som kallat honom.

Aldo Brancher arbetade i tidernas begynnelse som assistent åt Fedele Confalonieri, Berlusconis ungdomsvän och skapare av finansimperiet Fininvest (som är familjens kassakista vars främsta tillgång är TV-imperiet Mediaset).

Hans roll var då att hålla kontakterna (i praktiken sköta korruptionen, hävdar Giuseppe D’Avanzo) med Bettino Craxis socialister. Åklagarna i Milano hade bevis för att han 1993 ordnat en utbetalning på 300 miljoner lire till socialisterna och lika mycket till den liberale hälsoministern Francesco De Lorenzo). En oljning av hjulen som skulle leda till att en stor reklamkampanj från staten till största delen skulle tillfalla Fininvest.

Brancher greps och fick sitta 3 månader i arresten i Milanos väldiga fängelse San Vittore. Trots en lång rad förhör lyckades inte åklagarna förmå honom att göra några medgivanden. Han dömdes i första och andra instanserna för bokföringsfusk och illegal finansiering av partier. Men slapp straff då HD ansåg det första brottet vara preskriberat och det andra ansågs, efter en av Berlusconis lagar ”ad personam, istället utgöra ett mindre allvarligt brott.

Brancher var ursprungligen präst i Società San Paolo (Societas a Sancto Paulo Apostolo), en prästorden vars medlemmar i dagligt tal kallas paolini. Grundaren Giacomo Alberione, förstod tidigt vad media betydde för kommunikationen och grundade 1913 lokaltidningen Gazzetta di Alba. 1921 grundades Società San Paolo som producerar katolsk litteratur och skrifter att spridas över hela världen. Dess främsta produkt ur italiensk synpunkt sett är Famiglia Cristiana, med över 600.000 ex i upplaga och mer än 3 miljoner läsare varje vecka.

- Famiglia Cristiana skall inte tala om den kristna religionen men om allt på ett kristet sätt, var Giacomo Alberiones valspråk. Han saligförklarades, första steget mot helgonglorian, 2003.

Nåväl, Aldo Brancher blev politiker 1999, som ”tack för visad trohet mot Chefen och mot Företaget”, som D’Avanzo uttryckte saken. Han var statssekreterare till för en vecka sedan då han plötsligt och oväntat utnämndes till minister. Han svor eden framför statschefen, Giorgio Napolitano, och då kom förklaringen att han skulle ägna sig åt reformerna som skall göra Italien, hoppas Lega Nord, till en federal stat.

Ett besked som fick Umberto Bossi, Lega Nords legendariske grundare, att gå i taket. Det fanns redan två ministrar som skall ägna sig åt de federala frågorna. En tredje verkade minst sagt överdrivet, ansåg Bossi.

Den verkliga anledningen avslöjades i fredags då Aldo Brancher förklarade att han använde sig av den nya lagen om ”legittimo impedimento”, ungefär giltig frånvaro, för att inte inställa sig i domstolen i Milano.

- Jag måste organisera och bygga upp mitt ministerium, förklarade han.

På fredagkvällen kom beskedet från Quirinalpalatset och presidenten. Kallt, klart och utan diskussion.

- Brancher har inget ministerium att organisera. Han är ju en minister utan portfölj.

Idag har åklagaren, Eugenio Fusco, talat i rätten efter Napolitanos kalla tillrättaläggande. Fusco framhöll att han kände sig ”preso in giro”, utsatt för något slags skämt, och att de certifikat försvaret framlagt inte ens innehöll en indikation på vilka frågor ministern skulle syssla med.

Rättegången har fått medianamnet ”Antonveneta”, namnet på en bank i vilken en rad mystiska finansvalpar spekulerade för några år sedan. Brancher skall svara på åtalspunkterna medhjälp till förskingring (appropriazione indebita) och häleri (ricettazione).

Under tiden väntar landet och folket på vem som skall få jobbet som industriminister. Den förste innehavaren av den taburetten var Claudio Scajola som fick sparken för en månad sedan. Det upptäcktes att han tagit emot nästan 900.000 euro för att köpa en lägenhet med utsikt mot Colosseum.

- Man kan verkligen fråga sig om regeringen agerar med landets bästa inför ögonen, frågar sig Sergio Rizzo i Corriere della Sera idag. Och det handlar inte bara om Brancher.

Anledningen är att det skall bli byte på en rad chefsposter. En ny chef för Ferrovie dello stato, italienska SJ, skall utses och Rizzo rapporterar att förste kandidat till den posten är Lamberto Cardia, som varit chef för börsstyrelsen, CONSOB, sedan 1997. Vid 76 års ålder skall han nu ta över de krisande järnvägarna. Som börsens kontrollant kan komma nuvarande chefen för Antitrust, Antonio Catricalà. Men då blir frågan vem tar över Antitrust? Jo en av kandidaterna är Rai:s VD, Mauro Masi, under vars ledning Rai nått ett bottenmärke vad gäller självständighet och objektivitet hos public service.

Dessutom har Rai bara under det senaste året, fått två tunga bötesförelägganden just av Antitrust. Den ena för missvisande reklam och den andra för oetiskt kommersiellt förfarande. Och det är ju knappast en merit för en ny ansvarig för - Antitrust.

I övrigt diskuteras nu vem den mystiska blonda damen var som filmades medan hon steg ned från regeringsplanet, strax bakom Silvio Berlusconi, efter landningen i Toronto där G8 och G20 mötena skall avhållas.

Misteri di Roma

Av ÅKE MALM

Roms mysterier har alltid varit ett kärt ämne för journalister, författare och filosofer. Jag får med Googles hjälp upp 807.000 träffar på frågan ”misteri di Roma”.

Och om mysterierna haft karaktären av skandaler har det alltid puttrat ordentligt i Roms salonger. En som ägnade sig åt detta tema var franske f d diplomaten Roger Peyrefitte som bl a skrev Les Clefs de Saint-Pierre och som föregrep med åtskilliga decennier de senaste årens avslöjanden om de sexuella förvillelserna i vissa katolska prästkretsar. Från en åldrig belgisk kollega på pressklubben fick jag rådet att läsa den boken – ”annars förstår du inte ett ord av det du läser i telegrammen”, rådde han mig.

Idag handlar det inte om sex när alla italienska media sätter rubriker som: Kardinalen Sepe föremål för utredning. Nu handlar det om pengar, stora pengar. Det handlar om ministrar som ännu en gång tycks ha haft svårt att skilja mellan statens pengar och de egna.

Kardinal Sepe är nu högste prelat i Neapel men innan han fick den titeln var han åren 2000 och 2006 prefekt för Kongregationen för folkens evangelisering. Bakom detta stolta namn döljer sig en av katolska kyrkans mäktigaste institutioner, Propaganda Fide. Den är en av nio ”congregazioni” inom den romerska kurian. Man skulle kunna likna dem vid ”vanliga” staters ministerier eller departement.

Propaganda Fide bytte namn när påven Paulus VI omorganiserade kyrkans styrelse, la Curia på 60-talet. Enligt påvebullan Immortalis Dei skulle Propaganda Fide istället heta Folkens evangelisering. Det här var efter andra vatikankonsiliet och den kyrkliga självkritiken avspeglades också i detta namnbyte. Propaganda Fide hade alltför mycket av ”la Chiesa trionfante”, den triumferande kyrkan över sig. Men institutionens uppgifter är med få skillnader desamma som alltid: att organisera missionerandet världen runt.



Nåväl, trots alla namnbyten är det ändå Propaganda Fide som används i dagligt tal. Det står fortfarande kvar som inskrift på den sidan av det vackra barockpalatset vid Piazza di Spagna som vetter mot Piazza Mignanelli. Där inne finns ”ministeriets” administration som sannerligen inte bara sysslar med fattiga missionärer utan också handhar ett väldigt fastighetsinnehav. Kort och rått sagt: Propaganda fide är en av Roms största fastighetsägare.

Nu är det särskilt två fastigheter som dragit till sig intresset från åklagarna i Perugia – de som utreder större delen av skandalerna kring G8-mötet som jag tidigare beskrivit.

Vi som färdas i Romtrafiken har sett palatset gömt bakom byggnadsställningar och täckelse under långa tider. Någon form av restaurering har pågått men som alltid har den krävt en rundlig tid. Så rundlig att statsrevisorerna, Corte dei Conti, börjat granska arbetena närmare. Efter detta la åklagarna i Perugia samman ett och annat och och resultatet blev uppseendeväckande.

Först bara en kort sammanfattning av G8-skandalen. Den första tanken var att världens ledare skulle träffas på den tidigare USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Det brådskade och Guido Bertolaso, chefen för Räddningstjänsten, Protezione civile, fick uppgiften att bygga om och snygga upp bland de gamla militära anläggningarna. Han tog kontakt med chefen för Byggnadsstyrelsen, Consiglio superiore dei Lavori Pubblici, Angelo Balducci, som just fått en påvlig hederstitel, ”gentiluomo del papa”, vilket gav honom ett viktigt kontaktnät inte minst mot Vatikanens bank, IOR. Balducci åt lunch med byggmästaren Diego Anemone och utan att de visste något fotograferades de av spanande karabinjärer. Efter dryga 5 miljarder kronor investerade i projekten för Maddalenabasen, fantastiska byggnader som uppfördes i rekordfart, inträffade jordbävningen i l’Aquila. Blixtsnabbt togs beslutet att flytta G8-mötet till den drabbade staden med en ny miljardrullning för att uppföra bostäder åt de drabbade.

- Vi klarade det på fem månader, brukar en stolt Berlusconi förklara.

Det byggdes också jättefina hus. För runt 25.000 drabbade, till en kostnad som låg 3-4 gånger över ett normalt byggpris - och långt från l´Aquila. Och det totala antalet drabbade var 60.000 – så nästan 35.000 bor fortfarande på hotell. Och nu är katastrofpengarna slut och ingen vet vem som skall betala hotellnotorna. Samtidigt växer kritiken och opinionen mot att staden l’Aquila lämnats åt sitt öde och sina ruinhögar. Ekonomin är slagen i spillror och inom kort skall katastrofoffren börja betala skatt – en ny sten på deras börda.

Och ännu har inte en sten flyttats för att börja återuppbyggnaden. Större delen av rasmassorna ligger fortfarande på gatorna av den enkla anledningen att ingen kunnat bestämma var de skall dumpas.



Hur hänger nu allt detta ihop med kardinalen Sepe. Jo, som chef för Propaganda Fide gav han order om att Räddningstjänstchefen Guido Bertolaso skulle få en bostad på Via Giulia, inte långt från Birgittaklostret vid Piazza Farnese, mitt i Rom. Åklagarna hävdar att lägenheten betalades av Diego Anemone medan Bertolaso menar att han fick den som en väntjänst från Propaganda Fide. Dock påpekar ägaren sedan 20 år av lägenheten att den inte längre hade något med Vatikanen att göra och att hyran alltid betalades för sent och av Anemones vänstra hand.

Nu visar det sig att Anemone också hade kontakt med Berlusconis tidigare minister för allmänna arbeten, Pietro Lunardi. Resultatet av alla kontakter är, menar åklagarna, att staten betalat restaureringen av Propaganda Fides palats med över 2,5 miljoner euro samtidigt som minister Lunardi privat kunnat köpa 960 kvadratmeter bostadsyta, dvs ett helt palats vid Via dei Prefetti. Det betyder, anser åklagarna, att han betalade en bråkdel av marknadsvärdet för ett hus som ligger mindre än 50 meter från parlamentet.

Tjänster och gentjänster, anser åklagarna och anklagar kardinal Crescenzio Sepe och ministern Pietro Lunardi för grav korruption.

Detta om Vatikanens husaffärer.

Så något om läget för la legge bavaglio, munkavlelagen – förslaget att stoppa publicering av rättegångsmaterial och försvåra för åklagarna att genomföra telefonavlyssning. Lagförslaget godkändes i senaten, som jag berättade i förra bloggen, och ligger nu i deputeradekammarens utskott. Där har oppositionen öppnat spärreld och får ett visst stöd även av EU som lovar hålla ögonen öppna om media skulle få svårigheter. Silvio Berlusconi vill ha lagen godkänd före sommaruppehållet. Det kan bli svårt, menar många eftersom han också har bråttom att få igenom ”la manovra”, den korrigering av budget som EU och hans ekonomiminister kräver.

Oppositionen mot nedskärningarna växer eftersom de drabbar nästan hela samhället. Det gäller skolan, universiteten, forskningen och inte minst alla dem som under de senaste 10 åren levt på tillfälliga jobb eller kontraktsjobb. Skolan lär förlora bortåt 25.000 lärare och möjligheterna att köra fulltid i skolorna är på många håll redan lika med noll.

Det här drabbar arbetande föräldrar som måste ordna med barnhämtning och -passning. Bland de drabbade finns också alla Italiens fem poliskårer. Det finns inga pengar längre till bensin och reparationer av bilarna och framför allt inte för någon övertid. Denna har annars utgjort en försvarlig del av polisernas löner.

Sannerligen en märklig situation för ett parti som Berlusconis. Det gick till val med löften om att satsa på tre III: Istruzione, Internet och Inglese – alltså utbildning, Internet och engelska. Samt säkerhet i form av hårdare satsning på polisövervakning för att ge medborgarna trygghet.



Samtidigt pågår omställningen i det privata arbetslivet. Hundratals små och medelstora företag lägger ned eller flyttar produktionen österut någonstans. 238.000 nya arbetslösa räknas in men statistiken säger ingenting om det verkliga allvaret. Hundratusentals, särskilt kvinnor, har redan slutat söka jobb och finns därför inte med i statistiken.

Och i morgon skall arbetarna vid Fiat-fabriken i Pomigliano d’Arco, någon mil norr om Neapel folkomrösta om företagschefen Sergio Marchionnes krav för att fortsätta produktionen där. Han vill att facket skriver under ett avtal där sjukfrånvaron skall vara närmast noll och att arbetarna går med på att frånhända sig strejkrätten. Två av landets största fack har sagt ja, katolska CISL och socialdemokratiska UIL (med alla reservationer för verkligheten bakom detta försök att översätta till svenska).

Vänsterfacket CGIL nekar och hävdar att detta bara är första steget. Därefter kommer alla regler facket kämpat sig till under de senaste 40 åren att falla. Marchionne hånar och säger att senaste strejken var ju bara för att jobbarna skulle kunna se landslagsmatchen i Sydafrika (och den var ju inte mycket att se).

Under tiden kan han konstatera att hans aktion har lyckats. Facket har splittrats, vänstern ligger lågt och 50.000 demonstrerar med facklor längs gatorna för jobben. Vilka arbetsvillkor som helst - bara inte fabriken läggs ned. Det är lätt att skriva katastrof, men för området kring Neapel betyder 5.000 jobb allt.

Nu konstaterar statistikinstitutet också att statsskulden nått - 1.812.790 miljarder euro. Nytt rekord.

Åke Malm

Munkavlen nästan på..

Av ÅKE MALM

- Detta är mordet på demokratin och ett mord på yttrandefriheten. Från detta nu börjar massakern på friheten. Den som idag röstar ja till förtroendet för regeringen, säger ja till begränsningen av rätten att informera och för rätten att bli informerad. Samtidigt begränsas medlen som står åklagare och utredare till buds, när det gäller att upptäcka brott och bestraffa de skyldiga.

PD:s gruppledare i senaten, Anna Finocchiaro, själv jurist och tidigare jämlikhetsminister i Romano Prodis regering, skrädde inte orden under sitt inlägg i Senaten igår.

Den avslutande debatten om regeringens lagförslag gällande reglering för telefonavlyssning, var i full gång. Under natten hade plenisalen ockuperats av Antonio Di Pietro och hans partikamrater i Italia dei Valori (IdV). Just innan förhandlingarna skulle börja för dagen ockuperades också regeringsbänkarna nedanför talmannen. Med en viss försening och först efter att IdV-senatorerna stängts av kunde diskussionen börja.

Det handlade än en gång om röstdeklarationerna inför en förtroendeomröstning – den 34:e under två års regerande.

(Kort förklaring: Berlusconi använder institutet förtroendeomröstning för att avbryta en långdragen diskussion. Enligt reglerna äger en sådan omröstning rum inom 24 timmar efter att regeringen förklarat att man tillgriper detta institut. Den enda form av debatt som då tillåts är korta – ca 10 minuter - inlägg och då enbart från gruppledarna. Dessutom: förtroendeomröstningen är ”palese”, icke hemlig. Det är alltså inte möjligt, som under de vanliga elektroniska och snabba omröstningarna, att gömma en eventuell röst mot regeringen bakom anonymitetens sköld.)

Senatorn Finocchiaro deklarerade som avslutning på ett glödande tal att hela PD:s delegation skulle lämna plenisalen och inte delta i detta mord på friheten. Uppslutningen blev dock inte hundraprocentig. En senator blev kvar, liksom radikalerna, UDC och Rutellifraktionen. Däremot saknades samtliga livstidssenatorer.

Omröstningens resultat var givet. 191 närvarande, 189 röstande, 164 röstade för, 25 emot – "- Il Senato approva", förkunnade talmannen Renato Schifani.

Vad lagen handlar om sammanfattas i dagens La Repubblica:

1. Journalisterna får inte publicera anklagelsematerialet i sin helhet – endast i sammandrag fram till den första rättegångsdagen. Det här är en uppluckring av det ursprungliga förslaget som även uteslöt publikationen av en sammanfattning av anklagelserna.

2. TV-kanalerna får inte filma en domare (magistrato) inuti domstolsbyggnaderna.

3. Rättegångarna stängs för TV-kameror och mikrofoner om en av parterna så kräver. Undantag är möjliga om en hovrättspresident beslutar så.

4. Telefonavlyssningarnas utskrifter får inte publiceras i fullständig version , och ännu mindre i form av sammanfattningar, förrän rättegången är avslutad.

5. Spionmikrofoner får av poliskårerna och åklagarna inte placeras ut om man inte är säker på att ett brott kommer att begås på just på den platsen (Totò Riina hittades och kunde gripas bl a därför att spionmikrofoner placerats ut vid soptunnan på gatan där han brukade ha mötena med maffiabossarna.)

6. Åklagarna förbjuds att uttala sig om en pågående förundersökning. Om det ändå förekommer en läcka till massmedia kan åklagaren åtalas och om chefsåklagaren så bestämmer, kan den ansvarige åklagaren avlägsnas från utredningen.

7. Maffiamedlemmar kan inte avlyssnas mer än under 75 dagar. Därefter kan arbetet förlängas i perioder av 72 timmar. Det här gäller även brott som inte direkt behöver vara maffiabetingade: utpressning, häleri, transport av miljöfarligt avfall, ocker.

8. Inspelning av intervjuer är förbjudna och kan leda till 4 års fängelse. Någon form av undantag från denna regel kan göras för journalister.

Så ser lagen ut när den nu återvänder till deputeradekammaren för en sista behandling. Silvio Berlusconi har lovat att inga ändringar längre tillåts, nu är den ”blindato”.

Det finns också en rad andra förslag som allvarligt påverkar åklagarnas arbete. Det gäller t ex att ett beslut om telefonavlyssning, eller en förlängning av tiden för telefonavlyssningen, måste avgöras av ett domarkollegium på tre ”magistrati”, istället för bara en som gäller nu och skall höra hemma i en provins (landsting) som inte är den där undersökningen pågår. Kollegiet får heller inte grunda sitt beslut på bara en sammanfattning av bevisen utan hela förundersökningsmaterialet måste skickas till granndomstolen.

Det här är regler som verkar som gjorda för att komplicera, fördröja och manipulera en utredning. Reglerna kommer dessutom från en regering som hade som sin grundprincip att åstadkomma en förenkling av byråkratin i landet.

Det är anledningen till att La Repubblica idag kommer ut med en nästan helt vit förstasida. Där finns endast en slags post-itlapp med texten:

"- La legge del bavaglio nega ai cittadini il diritto di essere informati." ( Munkavlelagen stoppar medborgarnas rätt att bli informerade).

Journalistfacket manar till strejk 9 juli. Förlagen stödjer upproret mot lagen – och undra på det. En otillåten publicering av ett rättegångsdokument kan leda till böter på mellan 300.000 och 450.000 euro.

Situationen kompliceras av en lång rad ingrepp som får oppositionen att tala om regim.

De få program som återstår inom Rai där vanligt journalistiskt kritiskt och grävande material får förekomma, är på väg ut.

Michele Santoros Annozero kommer inte tillbaka när höstsäsongen börjar. I varje fall inte om generaldirektören Mauro Masi får bestämma. Serena Dandinis satiriska Parla con me, skall efter vad ryktet säger, begränsas till 2 inslag i veckan. Fabio Fazios Che tempo che fa kan också få begränsningar.

Milena Gabanelli i Rais Report

Ett dekret som härrör från Lega Nord-ministern Roberto Calderoli kräver dessutom att Rai i för- eller eftertexterna till varje program publicerar hur mycket varje enskild erhållit för sitt deltagande. Det gäller naturligtvis särskilt programledarna som otvivelaktigt är väl betalda. Santoro får 1,2 miljoner, Pippo Baudo 900.000. I den här ligan spelar Milena Gabanelli i botten – hennes lön för att göra Rai:s suveränt grävande program är bara 150.000 euro.

Nog är Calderolis dekret ett av de bästa och mest aktuella exemplen på demagogi.

Lyckligtvis stiger protesterna och folk börjar bli medvetna om vad som håller på att hända. En av de senaste aktionerna är websajten Valigia blu som arbetar parallellt med Violagrupperna.

Om man ser på det italienska samhället i allmänhet är det påtagligt hur polariseringen fortsätter, undan för undan och dag för dag. Lärarna protesterar tillsammans med skolbarnens föräldrar mot den ständigt pågående försämringen av skolan. Universitetens professorer och docenter, för att inte tala om forskarna, hävdar att deras arbete omöjliggörs.

För nu skall regeringens sparpaket diskuteras under de kommande veckorna. Det betyder nedskärningar på alla områden och inte minst inom transfereringarna till kommuner och regioner. Detta betyder t ex att pendeltågstrafiken kommer att skäras ned med väldiga belopp. Den som någon gång åkt ett pendeltåg i högtrafik i Italien kan förstå vad det handlar om.

Åke Malm

Attentaten mot demokratin

Av ÅKE MALM

Riskerade Italien en statskupp på vintern 1992-93?

Och i så fall – vem var det som låg bakom, vem hade organisationen i sin hand?

De här frågorna har legat i bakgrunden under de 17-18 år som gått sedan Cosa Nostra på Sicilien iscensatte den långa serien av attentat som brukar gå under samlingsnamnet ”stragi” – massakrer.

Under veckan som gick har en rad prominenta personer fört fram de här frågorna i förgrunden igen.

Först talade chefen för samhällets kamp mot alla maffior, Pietro Grasso. Hans titel är i själva verket Procuratore Nazionale Anti-mafia – Riksåklagare i antimaffiaärenden. Det ämbetet kom till som en följd av särskilt två stragi, attentatet mot Giovanni Falcone i 23 maj 1992 och det mot hans vän och kollega, Paolo Borsellino 19 juli samma år.

De var båda domare i Palermo, båda hade de drivit undersökningarna om och kring Cosa Nostra längre än vad någon tidigare lyckats göra. Framför allt Giovanni Falcone lyckades klarlägga hela Cosa Nostras struktur genom sina förhör med bossen Tommaso Buscetta som valde att börja samarbeta och beskriva allt han visste – nästan.

Ett år senare skedde attentatet i Florens mot ett av världens mest kända konstmuseer, Gli Uffizi. En Fiat Fiorino hade packats full med sprängmedel som bragtes att explodera i gränden Via dei Georgofili där akademin med samma namn håller till. Fem personer dödades medan ett 50-tal sårades.

En knapp månad senare exploderade ännu en bil med 100 kg sprängmedel vid kyrkan San Giorgio in Velabro, inte långt från Forum Romanum i Rom. En 1200 år gammal konstklenod. Hela den främre portiken smulades sönder.

Nära nog samtidigt exploderade en annan sprängladdning vid Roms främsta kyrka efter Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano. Totalt skadades vid dessa två attentat ett 20-tal personer. Dessutom förekom en lång rad andra attentat både i Rom och Milano.

17 år har gått sedan dess och nu dyker de eviga frågorna upp på nytt. Varför – och vem?

Walter Veltroni, tidigare ledare för PD, i sju år Roms borgmästare, inledde i en intervju med La Repubblica. Anledningen var att det framkommit nya fakta om det misslyckade attentatet i Addaura, platsen för en villa Giovanni Falcone hyrde sommaren 1989 utanför Palermo.

Även detta attentat är som ett utsökt kapitel i en maffiaroman – enda skillnaden är att verkligheten den här gången överträffar den vildaste författarfantasi.



Alltså 21 juni 1989 skulle Giovanni Falcone dö. Det hade bossarna i Corleone bestämt. Det var tre år innan bossen Totò Riina genomförde attentatet i Capaci där Falcone, hans hustru och livvakterna dödades.

Men då, 1989, hade 58 dynamitgubbar placerats i en väska på en liten murad hylla som bildar badbryggan nedanför villan. Men det blev lyckligtvis aldrig någon explosion – den första officiella utredningen hävdade att apteringen var felaktig. Enligt denna version var det två poliser ur Falcones livvakt som upptäckte väskan.

Men i själva verket, avslöjade Attilio Bolzoni i La Repubblica för några veckor sedan, fungerade apteringen perfekt. Innan laddningen hann utlösas, hade två poliser, som tillhörde den statliga hemliga säkerhetstjänsten, SISDE, försedda med dykardräkt varit och hämtat väskan och tagit hand om laddningen. De två dykande poliserna dödades senare i två mystiska överfall. Bolzonis källa var en person inom samma säkerhetstjänst. Det lär nu också stå klart att runt villan dagarna för attentatet fanns flera personer från säkerhetstjänsten tillsammans med Cosa Nostras specialister.

Det här är alltså en av de första påtagliga kopplingarna mellan grenar ur säkerhetstjänsten och maffian.

I det här läget uttalar sig alltså Walter Veltroni:

De nya undersökningarna är oerhört viktiga. Det gäller inte bara att bättre förstå och kunna tolka Giovanni Falcones offer. Nu kan vi för första gången börja förstå sambandet mellan maffian och politiken, maffian och makten. Det oerhörda är att om dessa nya fakta kommer att bekräftas då vet vi att Giovanni Falcone och två hederliga poliser dödades i en komplott organiserad av maffian och av grenar i den hemliga säkerhetstjänsten (Servizio segreto).

Veltroni krävde att den parlamenterariska maffiakommissionen ännu en gång skulle ta upp händelserna kring stragi för en diskussion i ljuset av dessa nya fakta.

Dagen därpå intervjuades Pietro Grasso:

Giovanni Falcone var helt klart maffians store fiende. Men det fanns också hat och misstro bland olika statliga institutioner. De var motståndare till de reformprojekt han försökte genomföra. I samband med stragi, i många av de mord som Cosa Nostra genomförde, finns det en genomgående tråd som vi aldrig lyckats helt rekonstruera. Det gäller mandanti, de som organiserat och legat bakom attentaten. Det gäller vilka motiv de haft och det handlar alldeles säkert om komplexa, sammanfallande motiv (moventi convergenti). Jag tänker nu alldeles särskilt på de s k politiska morden. Det gäller guvernören i sicilianska regionen, Piersanti Mattarella, den lokale sekreteraren för kommunistpartiet (PCI), Pio La Torre, generalen Carlo Alberto Dalla Chiesa (karabinjären). I alla dessa fall får man intrycket av att maffiaorganisationen är en väpnad gren som tolkar och genomför aktioner som ligger utanför dessa vanliga ”institutioners ” intressesfär. Man har intrycket att attentaten genomfördes för att gynna en ny politisk gruppering (entità).

De orden slog ned som en bomb. Vilken politisk gruppering var det han tänkte på. Vilken ny politisk gruppering växte fram de där åren i början av 90-talet.

Nästa intervjuobjekt i La Repubblica var Carlo Azeglio Ciampi, legendarisk riksbankschef mellan 1979 och 1993, då han blev regeringschef, räddade ekonomin och lotsade Italien in i EU och euron och som 1999 valdes till landets tionde statschef efter kriget. Han var medlem i Partito d’Azione vid krigsslutet, ett liberalt, socialdemokratisk parti med i vissa delar kristna rötter. Partiet dog 1947. Idag är Ciampi som alla tidigare statschefer Senatore a vita, livstidssenator.

Ciampi berättar att Veltroni hälsat på för ett samtal om de nya fakta.

Jag känner mig enig med Veltroni till hundra procent. De här frågorna måste diskuteras på nytt. En demokrati dör om den inte bygger på sanning, säger den åldrade Ciampi. Alla dessa obesvarade frågor, alla tvivel och alla krav på att få veta. Var det bara maffian eller var även statliga institutioner inblandade? Eller enheter som körde sitt eget race (pezzi deviati). Kanske fanns det en anti-Stat som opererade inom och mot den demokratiska staten.

Ciampi tycks minnas allt klart. Han berättar hur hans regering påverkades och karaktäriserades av alla bombattentat.

Jag minns så väl den där 27 juli. Jag hade just avslutat en arbetsam dag och nått ett positivt resultat i och med att vi lyckades ro i land ett avtal med transportarbetarsektorn. Jag var mycket nöjd och åkte iväg till Santa Severa (där Ciampi har ett fritidshus) för att få vila litet. Jag kom fram sent och vid midnatt fick jag information om bomben som briserat i Milano. Jag ringde omedelbart Palazzo Chigi (Italiens Rosenbad) för att tala med regeringskansliets generalsekreterare Andrea Manzella. Medan vi talades vid i telefonen, hörde vi en våldsam smäll. Det var bomben som exploderade vid San Giorgio al Velabro. Andrea sa: ”Carlo, jag förstår inte vad som håller på att hända...” men innan han hunnit avsluta meningen bröts förbindelsen. Jag ringde upp igen, men det var hopplöst. Alla linjer var på något mystiskt vis avbrutna.

I det ögonblicket blev jag rädd, jag tvekar inte att säga det idag. Jag var rädd att en statskupp var på gång. Det tänkte jag då – och jag tänker det fortfarande.

Jag körde som en galning in till Rom och till Palazzo Chigi och kom fram en kvart över ett på natten och kallade samman Nationella försvarsrådet till kl 3. Min tanke var att Staten måste ge ett starkt och positivt svar på attentaten. Klockan 4 talade jag med dåvarande statschefen, presidenten Oscar Luigi Scalfaro i Quirinalpalatset. ”Signor Presidente”, sa jag. ”Vi måste reagera”. Klockan åtta sammanträdde regeringskonseljen och omedelbart därefter reste jag till Milano, till platsen för det första attentatet.

Det blev ingen statskupp, guskelov. Men, det är helt klart: över den natten och de dagar som följde, vilar fortfarande en mysteriets slöja. Nu borde ögonblicket ha kommit att riva den slöjan itu.

La Repubblicas vicedirektör Massimo Giannini, kommenterar Ciampis ord:

Som Veltroni har också Ciampi ett tvivel. Hur kom det sig att samtidigt med att regeringen Ciampi tillträdde började morden. Och hur kunde det komma sig att kort efter att regeringen börjat arbeta ersattes morden av bomberna? Varför började maffian att placera ut bomber? Och varför slutade den plötsligt med bomberna?

Giannini fortsätter:

Detta är scenariot som Grasso teoriserar om: att attentaten tjänade till att bereda vägen för en ny politisk grupperings födelse? En rörelse som skulle storma in på scenen efter allt Rena Händer-skandalen åstadkommit? Den nya grupperingen skulle kunna vara Forza Italia.

För i samma ögonblick som partiet föds, 1994, upphör attentaten. Är detta en möjlig, en logisk hypotes? Ciampi gör inga egna komplotthypoteser: ”Det är inte mitt jobb". Men händelserna under den här perioden talar för sig själva. Det är de som Grasso talat om och riksåklagaren i maffiafrågor säger sanningen och jag delar fullständigt hans ord.

Nu är det nödvändigt att alla som vet något också talar ut. Det måste till en extra parlamentarisk session för att diskutera de här frågorna. Därför att situationen idag på många sätt påminner om den 1992-93. Och utan sanning finns ingen demokrati.

Ciampis ord vållade stor uppståndelse. Men omedelbart dagen därpå intervjuades också förre presidenten Scalfaro.

Han berättar bl a om ett sammanträde i Quirinalen med polischefer och säkerhetstjänstens högsta ansvariga. Prefekten Vincenzo Parisi, högste polischef, meddelade att han fått ett tips från Mossad som innebar att den fått information om att extremhögern var aktiva med att destabilisera den italienska situationen för att tvinga statschefen att avgå.

Det var en het politisk tid med stora sociala frågor som krävde avgöranden samtidigt som Rena Händer-utredningen fortsatte. Gentemot Scalfaro startades en kampanj för att smutskasta honom vilket tvingade honom att gå ut i ett TV-tal till nationen.

Tyvärr har alla utredningar gått i stå utan att det kommit fram några konkreta detaljer, konstaterar Scalfaro. Men det är åklagare och domare som skall söka rätt på sanningen och tills den kommit fram med alla bevis gäller det att ha is i magen.

Talade och sade il magistrato, Oscar Luigi Scalfaro vilken som åklagare en gång kom att bli den som yrkade krigstidens sista dödsstraff.

Åke Malm

Om Legge-bavaglio

Av ÅKE MALM

Först en oroande nyhet från Berlin. Claudio Abbado har tagits in på sjukhus. Den legendariske dirigenten behöver minst 3 veckors vila för nya kontroller och medicinering.

Han hade just återvänt från Venezuela där han varje år deltar i det enastående experiment som José Antonio Abreu arbetar med bland fattigt folk i Venezuela. Särskilt det som kallas El Sistema eller mera noggrant: Fundación del Estado para el Sistema Nacional de las Orquestas Juveniles e Infantiles de Venezuela.

Ett system som gett oss Gustavo Dudamel och en ung, dynamisk konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna.

Claudio Abbado jobbar med Abreu i Venezuela en period varje år. Han kom tillbaks till Europa för några veckor sedan och gjorde tre konserter med Berliner. Sedan konstaterade läkarna att han var totalt utkörd. Två konserter i Milano med La Scalas orkester 4 och 6 juni har annullerats – de skulle ha utgjort Abbados återkomst till La Scala efte 24 år. En återkomst som det spekulerats och pratats om i månader. Särskilt sedan Abbado krävt att kommunstyret skulle plantera 90.000 träd i stadens centrum som gage till honom.

Något kommunstyret först gick med på - ända tills man förstod vad det ingreppet skulle kosta för de tömda kommunkassorna. Då började en förhandling om hur många träd Abbado verkligen kräver. Och den är inte över ännu.

Abbado drabbades av cancer 2000 och opererades för den. Han klarade den fajten och något år senare kom han mager och åldrad till Rom med Berlinersymfonikerna. Han gjorde då en serie med samtliga Beethovensymfonier i en ny form. Små orkestrar med bara ett 60-tal musiker, en intim och fräsch ny Beethoven som man sällan glömmer.

Så nu håller musik-Italien tummarna för Abbado igen.

Så över till dagens ämne. Sällan har Italiens tidningar och journalister varit så enade som inför Berlusconiregeringens nya lagförslag, "Munkavlelagen", la Legge-bavaglio, ”som sätter munkavle på det fria ordet”. Demonstrationerna avlöser varandra framför parlamentet. Nära nog samtliga tidningar publicerar upplysningen: Denna artikel hade ni aldrig kunnat läsa om lagen mot telefonavlyssning går igenom.

Enligt en enig presskör, både fack och skrå, är lagen ett grundskott mot det fria ordet och rätten att bli informerad. Enligt Berlusconi och hans justitieminister Angelino Alfano är lagen till för att stoppa ”den politiska användningen av sekretesstämplat material”. Bland annat.

Som svensk journalist känner man sig något delad inför den här debatten. Publicistklubbens regler har väldigt litet att göra med den situation som råder i Italien. Jag kan väl förstå mina italienska kollegor som ser dörrarna stängas – i mer än en betydelse. En överträdelse av den nya lagen kan kosta en journalist mer än 4 miljoner kr i böter och fyra års fängelse.

Hittills har det varit möjligt för tidningarna att publicera utdrag ur privata telefonsamtal som avlyssnats av polisen. Det kan gälla misstänkta mafiosi, storbyggmästare med kontakter bland mäktiga politiker eller medlemmar av någon knarkmaffia.

Naturligtvis är dessa dokument hemliga eftersom de ingår i utredningsmaterialet på åklagarmyndigheterna. Men förr eller senare måste de göras tillgängliga för advokater eller registreras hos domstolarnas registrator, dess cancelleria. Och då blir de plötsligt offentliga i meningen att journalisterna kan läsa alla handlingar som ingår i målet.

Det här är den ena änden av den nya lagen. Den andra är att åklagare och poliser får betydligt svårare i framtiden att genomföra en omfattande telefonavlyssning. Det krävs nu övertygande bevis om brottslig handling, det räcker inte längre med bara en misstanke. Avlyssningarna måste godkännas av ett fullt domarkollegium – det räcker inte längre med bara en domare. De får inte heller pågå längre än 75 dagar.

Det är Milena Gabanelli som gör sammanfattningen på 1 minut och 21 sekunder. Briljant. Så är hon också ansvarig för det viktiga programmet Report på Rai3, en ljusglimt i mörkret, och ett andningshål med frisk luft på söndagskvällarna. Det handlar om grävande journalistik i ett land där det grävs allt mindre av en självcensurerande kår.

Vad Milena framhåller är en aspekt av den nya lagen. Den som handlar om frilansare som går under beteckningen ”pubblicisti”. Många av dessa arbetar för Rai och för Report. I framtiden skulle det bli omöjligt för dem att arbeta journalistiskt inom domstolar eller sjukhus – för att bara nämna några områden varifrån Report tagit fram skakande material.

Vad som skall gälla nu är att publicering av samtal, även i form av telefonsamtal, delvis eller i sammandrag eller sammanfattningsvis, är förbjudna, även om de inte längre är sekretessbelagda, så länge förundersökningen inte är avslutad, vilket betyder innan den första rättegångsförhandlingen inleds.

Ungefär så kan man översätta en utsökt snårig text. Regeringen lovar och bedyrar att egentligen kommer ingenting att förändras, opposition, media och journalister är övertygade om att det nu pågår en sista strid innan regimen sätter munkavle på landet.

Det är meningslöst att på senatens hemsida leta efter lagtexten. Även om man lyckas hitta den visar den sig vara fullständigt oläslig annat än för juridiska experter.

Men chocken som drabbade italienska folket i allmänhet och i synnerhet de jordbävningsdrabbade i l’Aquila, kom när alla kunde höra flabben och skratten från två byggherrar som förklarade, att ”jordbävningar kommer minsann inte varje dag, och jag blev så lycklig när jag förstod hur mycket arbete vi nu skulle få”. Det var en utskrift av en telefonavlyssning. Den skulle aldrig ha kunnat publiceras med den nya lagen. Det är lätt att föreställa sig vad de anhöriga till den 307 omkomna tänkte när de hörde inspelningarna sändas via nätet.

Och skandalen med eskorten som besökte Palazzo Grazioli och hela sjukvårdsskandalen i Puglia – den storyn hade aldrig kommit fram med den nya lagen.

Inte heller skandalen med de vidlyftiga entreprenaderna vid G8-mötet – mycket av debatten kring dessa byggde just på att alla kände till samtalen mellan byggmästarn Anemone och ordföranden i Consiglio superiore dei Lavori pubblici.

Demokratin har utan tvekan gynnats av just de här avslöjandena. Men var skall man sätta gränsen? Skall vad som helst publiceras med namn och allt vad som kan komma fram vid en avlyssning av privata telefoner? Och vem skall stå för urvalet.

De här frågorna diskuteras just nu. Hur det slutar kan ingen säga. Just medan jag skriver detta annonseras att regeringen är beredd att göra vissa förändringar i lagförslagets text.

Åke Malm

_______________

"Dudamel - One of the biggest stars in classical music"

Berlusconi städar?

Av ÅKE MALM

Är det någon som kommer ihåg Costa-Gavras film Z? Som fortfarande minns den frustande lättnaden och de befriande skratten från publiken när de grekiska överstarna paraderade i slutscenerna inför åklagaren och alla deras brott avslöjades?

Vi är inte framme i de slutscenerna ännu när det gäller Italien. Men kanske finns det tecken på att de kryper närmare. Tanken kommer för mig när ”il Cavaliere” Silvio Berlusconi lovar:

- Den som missbrukat sin ställning får betala för det. Jag ger honom avsked på grått papper.

Han säger det dagarna efter att 400 (!) medlemmar av regeringen, statsapparaten eller Berlusconis närmaste vänkrets, avslöjats. Då antyder regeringschefen denna förändring av sin tidigare linje.

Förut gällde ”il garantismo totale”. Alla anklagelser om korruption och svågerpolitik var resultat av oppositionens komplotter. I synnerhet en politiserad åklagarkårs förföljelser av Berlusconi och alla hans vänner. Anklagelser som besvarades med ständigt nya lagar som förkortade preskriptionstiden, befriade landets fyra högsta ämbeten från risken att behöva möta en domstol och som begränsade åklagarnas möjligheter att använda telefonavlyssning.

Men nu har någonting hänt. Nu läggs pappren på bordet och rader av kända politiker eller höga statliga tjänstemän avslöjas med att tillhöra ”la cricca” (förklaring till detta ord fanns i min förra blogg).

Förändringen kom när finanspolisen (Guardia di Finanza) gjorde en husundersökning i Diego Anemones kontor. I en PC tillhörande brodern Daniele hittades en lista med nästan 400 namn på VIP:ar i vars lägenheter Anemone utfört olika arbeten.

Bland namnen i listan fanns förstås Claudio Scajolas, som just lämnat ministerposten efter att han anklagats för att ha tillåtit Anemone att betala nästan 10 miljoner kr av köpeskillingen för en lyxlägenhet med utsikt mot Colosseum.

Det finns massor av spännande detaljer som kan sägas om alla som figurerar på den listan. Men låt oss lämna detaljerna tillfälligtvis åt sidan.

För Scajola har just upptäckt att finansminister Giulio Tremonti inte längre accepterar hans lista över dem som skall ingå i den kommande kärnkraftskommittén.

Och inrikesminister Roberto Maroni har funnit att bland namnen på dem som skulle tillsättas som nya ”prefetti” (ungefär landshövdingar) fanns också kunder hos Anemone. Och då läggs den tillsättningsrundan på is för tillfället. Och det betyder att prefekten i l’Aquila, inte kan flyttas till jobbet som ersättare för Guido Bertolaso, den allsmäktige chefen för Protezione civile, Räddningsverket.

Här måste man komma ihåg att Bertolasos - och inte minst Berlusconis – Räddningsverk hade massor av andra uppdrag än att hjälpa folk ut från jordbävningsraserade hus. Så snart en händelse förklarats vara ”grande evento” eller krävde en snabbehandling var det Räddningsverket som tog över. Då kunde alla regler för statliga uppköp kringgås. VM i simning utgjorde naturligtvis en riksangelägenhet och därför kunde firma Anemone ta hand om alla stora byggnadsjobb utan att firmans offert behövde kontrolleras i vanlig ordning.

- Vi är regeringen som levererar ("Il governo del fare") – till skillnad från dem som bara snackar, brukar Berlusconi säga. Och Bertolaso bedyrar att han minsann inte accepterade Anemones offert så där bara rätt av. Nej, han har garanterat i en officiell presskonferens att han skurit och sparat för att hålla kostnaderna för det allmänna nere.

Ändå kom kostnaden för omstruktureringen på Isola della Maddalena inför G8-mötet att ligga över 4 miljarder kr. För något som inte behövdes då, och som ännu ingen vet hur den skall utnyttjas.

Bertolaso har lovat att han kommer att lämna Protezione civile men hans utsedde efterträdare blir inte fri från jobbet i l’Aquila.

Nu maler kvarnarna allt fortare och Antonio Di Pietro manar PD att börja fundera över vem som skall leda oppositionen i en kommande valrörelse. En sådan kan enligt Italia dei Valoris grundare komma snabbare än någon någonsin kunnat tänka sig.

Önsketänkande, låter det från de flesta håll. Där man under tiden studerar en intervju i Corriere della Sera med Fedele Confalonieri, Berlusconis barn- och ungdomsvän, mäktig chef för TV-koncernen Mediaset och en man med vida intressen – tidigare styrelseordförande i Teatro alla Scala och dessutom tämligen nypromoverad konsertpianist.

Confalonieri skrev in sig på Milanos konservatorium som en ren personlig utmaning. Häromåret spelade han upp inför professorerna och godkändes med beröm. På programmet stod Beethovens Appassionata, en rapsodi av Brahms, tavlor på en utställning av Mussorgsky och en Schumann-fantasi.

En inte helt vanlig hobby för en företagsledare i mediabranschen.

Nåväl, Confalonieri säger i denna helsidesintervju att han inte ser sin vän Berlusconi som Italiens framtide president.

- Han har alltid varit en operativ person – den italienska konstitutionen ger presidenten en helt annan roll, säger han och konstaterar avslutningsvis att La Scala inte är som på Toscaninis tid. - La Scala är ett tempel, där krävs en andlig ledare som överstepräst – en Abbado eller Muti.

Han tycker också att Milan kostar för mycket. Nu är fotbollen i händerna på oljeshejkarna och Italien har redan en inhemsk schejk som heter Moratti och äger och driver Inter, hävdar Fedele Confalonieri

Åke Malm

______________

- Se en trailer för Costa-Gavras "Z" här:

Om la cricca

Av ÅKE MALM

I vår spridda språkkurs med aktuella italienska ord, har vi idag kommit till "Cricca" – uttal kricka.

Ordboken ger förklaringen: grupp av intriganter, med avsikt att skaffa sig ömsesidiga fördelar, även combriccola. Från franskans clique.

Cricca är i det aktuella språkbruket sinnebilden för de inblandade i den gigantiska korruptionsutredning som nu pågår. Den ledde igår till att industriministern Claudio Scajola avgick.

Utredningen börjar med de märkliga metoder för upphandling av miljonbyggen för G8-mötet som utfördes i den före detta USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Världens mäktigaste skulle sammanträda i en lyxbyggnad uppförd på den tidigare Arsenalens område och ett femstjärnigt hotell inrymt i det gamla militärsjukhuset.

Allt detta handlades upp av Protezione civile (Räddningsverket) och av dess allsmäktige chef, Guido Bertolaso, eftersom hela historien stämplats som Riksangelägenhet. Det betyder raka rör, snabba beslut – och absolut inget utlyst entreprenadförfarande. Kostnaden blev totalt 375 miljoner euro. Tidningarna konstaterade att bara hotellet kostade 75 miljoner och varje rum 742.000 euro.

23 april förra året och nästan 4 miljarder kr senare och med bara två månader kvar innan G8-gruppen skulle samlas steg Silvio Berlusconi fram och förkunnade att Maddalena var ute. Nu skulle världens ledare istället samlas i den jordbävningsdrabbade staden l’Aquila.

Ett i sitt slag genialiskt drag - som marknadsföring betraktat. Bilderna av Obama och Angela som vandrade omkring i ruinerna och lovade hjälp till de drabbade, kablades ut över världen.

Sedan togs kulisserna bort. Istället började åklagarna arbeta. I februari i år greps chefen för nationella byggnadsstyrelsen, Angelo Balducci, ägaren av en byggnadsfirma, Diego Anemone, den ansvarige för offentliga arbeten i Toscana, Fabio De Santis och arkitekten Mauro Della Giovampaola.

Den här gruppen går nu under beteckningen ”cricca”. På söndag skulle de fyra gripna ha släppts ur fängelset eftersom häktningstiden löper ut. Men enligt senaste uppgifter får de stanna kvar i finkan eftersom åklagarna anser sig ha tillräckligt med bevismaterial för att gå direkt till rättegång.

Under månaderna som utredningen pågick exploderade sedan den ena skandalen efter den andra. En gällde Bertolaso som anklagades för att ha utnyttjat tjänster som Anemone betalade för. Det gällde sexköp i en av de sportanläggningar som gjordes i ordning till VM i simning – och som också Bertolaso ansvarade för. VM var ju också ett stort event av riksintresse, gunås.

Det skall sägas att Bertolaso nekar till den anklagelsen – det skulle endast ha handlat om massage av en ond nacke utförd av en särskilt skicklig dam av brasilianskt ursprung.

Sedan avslöjades en högre prelat i Vatikanen för att också ha styrt och ställt bland sexköpare och andra. Han fördes ut i periferin och har sedan inte avhörts.

För två veckor sedan ramlade industriministern Scajola rakt in i smeten. La Repubblica hade uppgifter om att han köpt en lyxlägenhet med utsikt över Colosseum, en praktvåning på 180 kvadratmeter och 9 rum. Officiellt skulle han ha betalt den med ett lån genom parlamentets egen bank på 610.000 euro. Ett pris som ligger betydligt under marknadsvärdet – en lägenhet i det här området betingar enligt alla källor mellan 8.000 och 10.000 euro per kvadratmeter.

I själva verket skall byggmästare Anemone ha bidragit med 80 bankcheckar på tillsammans 900.000 euro. Till detta skall också läggas de 200.000 euro som ministern lagt som handpenning.

Trots att de båda systrarna som ärvt våningen av en förmögen mamma, nu riskerar åtal för skattesmitning, vittnade de och sade att de fått checkarna i samband med kontraktsskrivningen vilken ägde rum i ministerns eget arbetsrum på Via della Mercede. Närvarande var en notarie, en bankdirektör för Deutsche Bank som ställt ut checkarna och så säljarna. Alla har vittnat om hur checkarna ingick i husköpet.

Efter 10 dagar där tidningar och TV klarlade varenda liten detalj i den här affären, avgick alltså Scajola igår middag. Han är naturligtvis oskyldig, har aldrig betalat någonting mera än vad kontraktet föreskriver (det officiella och registrerade på vilket skatten beräknas).

- Och har något extra betalats har det skett utan att jag hade kännedom om det, förklarar han gravallvarligt.

Att få 10 miljoner kr i gåva är tydligen vanligt för en minister.

Silvio Berlusconi har varit märkbart sval trots sitt uttalade stöd för en minister som utsatts för ”massmedial skändning”.

Han anser dessutom att det är alldeles för mycket pressfrihet i Italien.

Åke Malm

Finiani och 25 april

Av ÅKE MALM

Decantare, på svenska dekantera (ett ord som bara finns som substantiv, "dekantering", i NE), innebär att ett kvalitetsvin tappas från ett fat till ett annat på ett sådant sätt att bottensatsen stannar kvar i det första kärlet. I Italien har ordet just nu i första hand en politisk betydelse.

Men decantare är också ordet som beskriver hur den italienska politiska krisen skall tacklas. I synnerhet den mellan Silvio Berlusconis majoritet i partiet Popolo della Libertà (Pdl) och medgrundaren av detta parti, idag talman i deputeradekammaren, Gianfranco Fini som nu leder fraktionen ”finiani”.

Det är denna kris som skall dekanteras – en process som också innebär att faten får stå stilla en tid så att bottensatsen verkligen hinner sjunka till botten.

Berlusconi har intresse av att konflikten mellan honom och Fini får vila en period. I synnerhet sedan regeringen igår lidit nederlag i deputeradekammaren. Med en enda rösts skillnad (225 mot 224) godkändes ett tilläggsförslag formulerat av oppositionen PD.

Diskussionen gäller en översyn av gällande arbetslagstiftning som i stort går ut på att försämra garantier och trygghet för anställda. Regeringen hade t ex föreslagit att en arbetstvist vid avskedande skulle kunna handläggas av en medlare, genom ett utslag av en fredsdomare (Giudice di pace). Istället för att som idag obligatoriskt behandlas av en arbetsdomare (Giudice di lavoro).

Och skillnaden? Den är avsevärd eftersom arbetsdomarna vanligen dömer till den avskedades fördel. I PD:s tilläggsförslag sägs att förfarandet endast får användas för redan timade konflikter, inte för framtida sådana. Och att vid avskedanden skall som förut gälla enbart arbetsdomaren.



Nederlaget i kammaren berodde till största delen på att 95 PdL-deputerade inte hunnit maka sig in i plenisalen efter lunchen, men ovanligt många av dem var ”finiani” som småpratade i Palazzo Montecitorios cortile medan den för tillfället tjänstgörande talmannen manade till votering.

Resultatet, regeringens prestigeförlust, ledde omedelbart till anklagelser om att Fini-minoriteten tänker visa sin styrka genom att bojkotta regeringens reformpolitik. En fråga som särskilt sätter skräck i Lega Nord som kämpar för att genomföra sitt grundkrav: att införa federalism i landet. Detta krav har regeringen röstat om flera gånger. Men då har det varit så allmänt formulerat att det egentligen kunde innehålla vad som helst.

Nu börjar man komma ner till konkreta fakta och då uppstår en rad intressanta frågor. T.ex. om statens gamla militärkaserner, som i många fall stått oanvända i decennier, skall överföras till lokala myndigheter som kommuner eller landsting – vad innebär detta i så fall för den skräckinjagande italienska statsskulden?

Jag är inte man att reda ut en sådan fråga men den sysselsätter staber av experter i dessa dagar.

En annan intressant fråga är denna: om Sicilien har 26.000 offentliganställda inom sjukvården – hur kan det komma sig att Lombardiet klarar sig med 3.000? Och om staten hittills lyckats plana ut underskottet i region Siciliens finanser – vad händer efter federalismens fullständiga införande?

Se där några uppiggande frågor som kommer att ge form, färg och esprit åt den politiska debatten den närmaste framtiden.

Berlusconi själv har genomgått en förvandling under de senaste 10 dagarna. Han har blivit en lågmäld, samarbetsvillig, statsman som ser till nationen i dess helhet.

Ett mirakel. Det börjar på sitt sätt för ett år sedan i den jordbävningsdrabbade staden Onna, nära l’Aquila. Där framträdde Berlusconi med en partisanhalsduk runt halsen – han som i 13 år avsiktligen undvikit att på något sätt delta i firandet av 25 april. I år framträdde han som allvarlig statsman framför tre officiella flaggor, sittandes vid ett imponerande barockskrivbord med en klassisk staty i bakgrunden

Bilder från befrielsen av Milano 1945

Den 25 april 1945 marscherade de allierade trupperna in i Milano och Norditalien var äntligen befriat från det ”nazi-fascistiska oket”, som det brukade heta i de flammande parollerna under de första efterkrigsdecennierna.

En befrielsens dag som borde ha enat italienarna, kan man tycka. Men trots la Resistenza - som följde på Il Risorgimento - förblev landet delat, efter kommungränser, regiongränser, politiska färger och religiösa övertygelser.
Inte ens de grundläggande demokratiska uppfattningarna omfattades av alla.

Igår sändes ett reportage i TG3 från Predappio, Benito Mussolinis födelseort och idag en pilgrimsort för alla gamla och unga fascister. En stad som lever på kulten av Mussolini och fascismen. De här dagarna verkar det vara tillåtet att klä sig i svarta skjortor, fascistpartiets fez, höja högerarmen och ropa Eja, eja, eja.

Varför det blev så kan man alltid diskutera. En av mina favoritteorier är att gamle kommunistledaren Palmiro Togliatti bär på en stor skuld. Han fungerade nämligen som justitieminister under den första samlingsregeringen efter kriget, strax innan kalla kriget startade. I avsikt att uppnå en försoning i landet genomfördes en allmän amnesti. Tiotusentals gamla fascistiska poliser, deras chefer och byråkrater i största allmänhet togs till nåder igen efter att ha varit ute i kylan några månader.

Detta skedde innan en stor samvetsprocess ägt rum i landet. Italien upplevde aldrig något i stil med Sydafrikas sanningskommission. Här vände man istället plåtskåpen i militäråklagarens källare mot väggen. Skåpen innehöll noggranna utredningar om fascismens våldsbrott. I över 30 år glömdes de bort.

Och naturligtvis: inga utredningar betyder förstås ingen klarhet, ingen sanningskommission. Därför har Rom idag en borgmästare som kommer från det gamla nyfascistiska MSI vars tidigare ledare, Gianfranco Fini, är talman i parlamentet och ständigt större skaror vallfärdar till Predappio.

Men visst – dessa angivna personligheter är ju alls inga fascister idag, utan vanliga högermän som bara arbetar för statens bästa. Heter det.

Åke Malm

PS På eftermiddagen kommer senaste fasen i krisen. Gianfranco Finis närmaste man, Italo Bocchino, har lämnat in sin avskedsansökan från jobbet som vice gruppledare i kammaren för PdL. Han säger:

I inget demokratiskt land är det möjligt att en partiledare och regeringschef uppträder som Berlusconi. Han ringer till mig och hotar göra livet kärvt för mig. Han kräver att jag uteblir från alla TV-diskussioner.

Det hade ingen kunnat tro för några månader sedan. Att Fini och hans närmaste skulle kräva demokrati och yttrandefrihet från Berlusconi.

Berlusconi, Fini och Lega Nord i Adro

Av ÅKE MALM

En historisk sekvens, en bild att lägga på minnet:

Gianfranco Fini, medgrundare av Popolo della Libertà, står nedanför talartribunen, hötter med fingret och vrålar något mot partiets grundare och allsmäktige ledare, Silvio Berlusconi.

Berlusconi vrålar i mikrofonerna så att Finis röst dränks av ljudkaskaderna.

- Det är du som har ändrat uppfattning. Vill du vara politiker – lämna då rollen som talman.

Och Fini som svarar:

- Vadå – jagar du iväg mig från partiet?

En strid som varade från 12-slaget till kl 18. Berlusconi stod till slut som segrare – som vanligt – på detta slagfält. När rösterna för den enda motion,som presenterats inför partistyrelsemötet, räknades hade bara 11 eller 12 (siffrorna varierar idag) lagt sin röst för Fini. Hur många som verkligen var närvarande och verkligen röstade ja är obekant. Partistyrelsen har 171 nominella medlemmar.

Sett så här är det egentligen inte mycket att tala om. En av partiets viktigaste personer utmanade Berlusconi och förlorade. Punkt slut.

Men det finns en rad faktorer som säger att utgången av denna ba talj var viktigare än så.

Ezio Mauro, chefredaktör för La Repubblica, sätter rubriken på sin ledare: Såret på suveränens mystiska kropp. En närmast eskatologisk analys av ett hittills okänt läge för Berlusconis parti.

Här en kort sammanfattning av Finis tal och hans utmaningar, anklagelser och kritik av Berlusconis sätt att leda partiet.

- Jag är ingen förrädare – men jag har rätt att säga vad jag tycker.

Berlusconi hoppar omedelbart in och avbryter:

- Jag har aldrig kallat dig förrädare. Men det är du som har ändrat dina ståndpunkter och nu kopierar Lega Nord de åsikter AN hade tidigare.
- Det måste finnas plats för att diskutera, där var och en kan säga sitt.
- Men du ställde ju inte ens upp vid demonstrationen vid San Giovanni, hoppar Berlusconi in i ringen igen.
- Men det var ju ett valmöte – inte en plats för diskussion, svarar Fini.

Fini varnar för ett parti som leds av ”centralismo carismatico”, en variant av gamla tiders kommunistiska principer om demokratisk centalism. Vilket i korthet gick ut på att när majoriteten bestämt en politisk linje skulle den interna oppositionen följa densamma – obligatoriskt. Han lovar att en partiminoritet inte behöver betyda en minskad makt för ledaren men mera debatt.

Fini menar att partiet gett upp Norditalien och delegerat Lega Nord att svara för politiken i landets ekonomiskt mest dynamiska område. Och så ger han sig på en av Berlusconis ständiga anklagelser från valkampen för en månad sedan:

- Tror du verkligen att problemen med vår vallista i Lazio berodde på en komplott från åklagarna, onda domare och våldsamma radikaler?

En utmaning som Berlusconi omedelbart vill svara på. Han griper mikrofonen och ropar högröd i ansiktet.

- Ja, det tror jag. Men inte en komplott utan ett regelvidrigt sätt. (Non un complotto ma un comportamento).

Fini protesterar också mot påhoppen och anklagelserna från tidningar som kontrolleras av Berlusconi.

- Men jag ringer inte upp och anger linjen för redaktörerna på Il Giornale, förklarar Berlusconi. Och släpper sedan dagens bomb – ”Jag har fått min familj att gå med på att vi säljer Il Giornale. Finns det några företagare som vill lägga pengar på tidningen är det fritt fram”.

En nyhet som inte många tror ha någon substans. Det är en av Berlusconis favorittricks: att göra ett överraskande utspel och sedan låta tiden och glömskan verka.

Fini anklagar också Berlusconi för att ha fallit undan för Lega Nord när det gäller firandet av 150 års jubileet av Italiens grundande. Det firandet har hittills skett med stor tveksamhet och utan några uppseendeväckande grepp. (Hittills har nog Sveriges radio firat mer än italienska media – men det kan ju ändra sig).

Intressant är att denna batalj levereras direkt i Tv-rutorna. Parlamentets egen TV-kanal sänder och alla stora tidningar är uppkopplade via webben. Dessutom sänder Radio Radicale direkt. Mera transparent och öppet än så....

I kommentarerna nu på morgonen är det helt klart att även om Fini idag nekar lämna sitt ämbete som talman och ännu mindre tänker överge partiet – kan det bara vara en tidsfråga innan brytningen blir total.

- 16 års politisk samverkan läggs i arkivet, skriver Massimo Franco i Corriere della Sera.
- Den politiska – för den personliga vänskapen hade förstörts för länge sedan. Bilden av Fini och Berlusconi som anklagar varandra inför Tv-kameror och publik, kastar en skugga över landets största parti (la maggioranza), över regeringen och över de återstående åren av mandattiden.
- Idag inleds en period som bara eufemistiskt kan kallas ”samboende” (coabitazione). Vi står vid randen för en daglig gerillakamp, även i parlamentet, och den kan så småningom göra landet instabilt.

I efterdyningarna till denna uppgörelse slår man sig ned på kvällen för att genomlida Annozeros dryga två timmar. En stor del av debatten upptas av fallet Adro, ett litet samhälle med 6416 invånare i Brescia-provinsen. I Norditalien.

Adro har blivit ett stort namn i rubrikerna efter att borgmästaren (Lega Nord) nekat lunchmat och skoltransporter för de barn vars föräldrar inte betalat gällande avgifter. Borgmästarn har också fifflat med räkenskaperna för att kunna säga att det saknas resurser till bostadsbidrag och liknande.

Resultatet. Aldrig tidigare har kontrasterna mellan Adros italienska medborgare och invandrarna varit så hätska, så hatfyllda. Påståenden om invandrarna (som är runt 600) går runt bland italienarna, ofta visar det sig att de är rena lögner. Invandrarna utpekas som lata och att bara vara ute efter bidrag. Inför TV-kamerorna utspelar sig scener man inte trodde var möjlig år 2010. Hysteriska invånare som vrålar mot skräckslagna invandrare.

Är det något som står klart är att Lega Nord med sin politik väcker hatkänslor och stryker under avundsjuka och förstör en gammal traditionell känsla för solidaritet i detta i grunden katolska område.

Kanske är detta det mest negativa resultatet av åratals skräckpropaganda mot invandrare – i synnerhet muslimer.

Men kanske känns den situationen igen även från nordliga delar av Europa? Det är hög tid att etablissemanget tar hand om den här situationen. Det räcker inte med att tala om rasism. Det krävs saklig information och dialog.

Åke Malm

Öppet bråk mellan Berlusconi och Fini

Av ÅKE MALM

Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.

Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)

Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.

Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.

Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.

Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.

I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).

Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.



Kom inte sedan och tala om nepotism... Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?

La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero...

Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.

En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.

Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.

”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.

Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:

- Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?

För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.

Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.



Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.

Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.

Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, "l’Avvocato" för hela Italien.

John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.

John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.

Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.

Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?

Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.

Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.

Åke Malm

Francesco Pacifico – Storia della mia purezza

Av RAGNAR STRÖMBERG

En våldsamt rolig bok!

Att läsa Francesco Pacificos språkvilda satir Storia della mia purezza på barer och kaféer i Rom under påsken, var en omtumlande upplevelse som inte blev mindre bisarr av påve Ratzingers samlade tystnad kring pedofilhärvan.

Jag tror att Oscar Wilde hade njutit i fulla drag av detta exempel på hur livet imiterar konsten, bara med sämre resultat, för Pacificos roman är en hejdlös resa genom den katolska tankevärlden, vars stormöga är just celibatet.

Huvudpersonen Piero Rosini är en ung, glödande katolik, som betraktar den hedonistiska samtiden med avsmak och ser sig själv som den sexuella avhållsamhetens sista hjälte. Piero är i färd med att skriva en egendomlig bok med Läs mer...

Berlusconis parti på väg att rämna?

Av ÅKE MALM

-          Stanna upp ett slag och tänk efter, uppmanar Roberto Saviano idag Silvio Berlusconi.

Han skriver ett öppet brev till Italiens regeringschef från La Repubblicas förstasida. Anledningen är att Berlusconi vid en presskonferens i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad) anklagat Saviano för att ge maffian reklam.

-          Anklagelsen är inte ny, skriver Saviano. I åratal har jag hört den. Men tänk efter ett ögonblick. Tänk på alla de journalister, socialassistenter, advokater, domare och åklagare, författare eller vanliga medborgare som sedan många år, i olika delar av Italien, har modet att berätta och avslöja, och som därmed riskerar sina liv. Eller som utpekas som medlöpare bara för att de vågar ta ställning. Bara för att de vågar tala. Jag tror att bara sanningen kan ge ett land dess anseende.

Berlusconis tal är numera repetitioner på det mesta han sagt under de senaste 14 åren. Trista upprepningar – med något tillägg då och då. Den senaste tiden har tilläggen handlat om hur han gett landet dess anseende åter. Att utlandet numera betraktar Italien med respekt.

Men det finns agenter som arbetar för motsatsen, hävdar han. Filmare som berättar om maffian, författare som tjänar stora pengar på sina berättelser om maffian. Och så drar han fram gamla TV-serier som La Piovra, Bläckfisken, italiensk televisions mest framgångsrika produkt som sålts till 160 länder. Den producerades mellan 1984 och 2001 i 10 olika små serier, med regissörer som Damiano Damiani, Florestano Vancini, Luigi Perelli och Giacomo Battiato.

En vid det här laget tämligen ålderstigen succe’. En mera näraliggande är förstås Gomorra av Roberto Saviano. En bok som översatts till 43 språk och sålts i 6 miljoner exemplar. På regeringschefens ägda förlag Mondadori. Kanske man skulle våga tala om en intressekonflikt även här.

Hursomhelst – Berlusconi anser att författare och regissörer som ägnar sig åt maffian, smutsar ner landets anseende i utlandets ögon. Och det är en urgammal anklagelse. Jag minns kristdemokrater från Sicilien som sa samma sak om Danilo Dolcis böcker och anklagelser på 60- och 70-talen. Enligt denna uppfattning skall det tigas om maffians verksamhet och tilltagande kontroll över viktiga delar av landet.

Det är i det här sammanhanget intressant att se hur Berlusconis egen tidning behandlar frågan. På sajten Il Giornale.it finns idag en artikel som pekar på regeringens stora framgångar i kampen mot maffian. 22 av de 30 mest fruktade maffiabossarna har arresterats. Värden för 10 miljarder euro har tagits i beslag.

-          Vi arbetar medan andra förstör vårt anseende, upprepar tidningen, som ironiserar över oppositionens försvar av Saviano.

Det är uppenbart att Berlusconisidan anser att polis och – kanske – åklagare skall arbeta med rent polisiära metoder. I själva verket har decennier av reportage i TV och litteratur visat, att bara kulturen kan skapa ett motgift till en sekelgammal maffiadominans.

Denna diskussion utspelar sig samma dag som åklagaren vid appellationsdomstolen i Palermo kräver 11 års fängelse för Marcello Dell’Utri ”för extern medverkan i maffiaverksamhet”. Det är två år mer än han dömdes till i första instansen. Han är Berlusconis gamle vän och den som skapade partiet Forza Italia.

Nu säger åklagaren att Dell’Utri i 30 år varit maffians mellanhand gentemot politiker och regering. Men Dell’Utri stannar inte ens kvar i rättssalen under åklagarens föredragning. Efter några minuter lämnar han Palazzo di Giustizia och går och köper godsaker vid den lokala marknaden. Typiska läckerheter som ”lo sfincione”, en pizza med tomater, lök och små ansjovisar.

-          Ja, dom la väl på räntan, kommenterade han syrligt åklagarens krav på två extra år.

Men nu krackelerar Berlusconialliansen. Och detta  är mycket spännande.

Skall vi börja från början så slog sig två av högersidans partier, Berlusconis Forza Italia (FI) och Gianfranco Finis Alleanza Nazionale (AN), 2009 samman till Popolo della Libertà, (PdL). I överenskommelsen ingick en fördelning enligt 70/30. Alltså att AN skulle ha 30 procent av ministerposter och representation.



Det senaste halvåret har Fini i alltmera klara ordalag hävdat att Berlusconi lyssnar mera på Lega Nord än på An. Droppen som fick bägaren att rinna över, var när Lega Nords minister, Roberto Calderoli (Minister för Normernas förenkling), stegade upp till statschefen Giorgio Napolitano, och överlämnade regeringens förslag till de ständigt diskuterade reformerna.

Fini som är talman i deputeradekammaren och en av PdL:s grundare, fick inte ens läsa texten.  En skymf som nu leder till att regeringen hotas. Berlusconi och Fini hade i torsdags ett möte där Fini krävde större plats för AN – om inte skulle han lämna PdL:s partigrupp och bilda en egen, både i deputeradekammaren och i senaten.

Igår, fredag, samlade Berlusconi alla sina trogna, hemma i Palazzo Grazioli. Som vanligt försvarade han sig med att själv gå till attack. Om inte Fini inordnar sig i leden, är han ute. Då kan han inte längre vara talman. Fini har 48 timmar på sig att bestämma hur han skall ha det.

Frågan är nu hur många av hans egna som följer honom. För att bilda en egen partigrupp krävs minst 20 deputerade. Man vet redan att en av hans viktigaste medarbetare på vägen mot makt och ära, Maurizio Gasparri, istället sluter upp bakom Berlusconi. Men enligt andra och många källor har Fini samlat 45-50 deputerade och 14 senatorer.

Den parlamentariska situationen är sådan, att Fini med 25 röster i deputeradekammaren och 13 i senaten skulle kunna bli vågmästare och sätta tryck på regeringen.

Om inte det blir nyval, förstås. Berlusconi har hotat med just detta om Fini fortsätter. Samma linje följer senatens talman, Renato Schifani. Om regeringens sammansättning förändras måste det bli nyval, har han sagt.

På torsdag vet vi med säkerhet – kanske – hur det har gått.

Åke Malm

Biografi på engelska om Elsa Morante

Av IVO HOLMQVIST

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik, med en allvetande berättare som ger plats åt brev och dagboksanteckningar.

Irländskan Ella Lynch uppvaktas av Francisco Solano i Bois de Boulogne 1854, sedan följer hon honom till Paraguay där han blir diktator (en översiktlig karta med Asunción i centrum finns med, till läsarens fromma), och så biter sig romanen i svansen genom att sluta där den började, i Paris tjugo år senare.

Baksidan jämför med Márquez och Mario Vargas Llosa. Det är att ta i, men det är underhållande och rappt berättat, om latinamerikanska förvecklingar och intriger mot slutet av artonhundratalet.

Riktigt lika lyckosam har Lily Tuck inte varit i sin ambitiösa levnadsteckning ”Woman of Rome – A Life of Elsa Morante”. Det börjar illavarslande, med författaren som knackar på dörren till ett av de hus Elsa Morante bebott i Rom. Hon släpps inte in, och hon medger avväpnande att hennes italienska inte är särskilt kurant. Desto våghalsigare att ge sig i kast med den språkligt avancerade Elsa Morante.

Lily Tuck, född 1939, känner sig hemma i Italien sedan hon som ung rörde sig i det sena femtiotalets filmkretsar där hennes far var regissör, och hon har både dessförinnan och därefter levt ett kosmopolitiskt liv. En intervju med henne tyder på att hon känner samhörighet med sin biografis komplicerade föremål:

"Living in other countries has given me a different perspective as a writer. It has heightened my sense of dislocation and rootlessness. . . . I think this feeling is reflected in my characters, most of them women whose lives are changed by either a physical displacement or a loss of some kind".

Några djärvare djupdykningar i Elsa Morantes romaner letar man förgäves efter, där har hon inte sin styrka. Men Lily Tuck är bra på att skildra de många konstigheter och konflikter som kantade Elsa Morantes sextiotreåriga levnad. Modern var en megära som inte lät sin impotente man lämna källaren, barnen fick hon med en god vän i familjen. Dottern frigjorde sig redan i tonåren, hade en mängd korta förbindelser, och gick på gatan för att alls överleva.

Biografin spekulerar att en abort fick henne att aldrig önska sig några barn. Det fick hon inte heller i det långa äktenskapet med den fem år äldre Alberto Moravia. De träffades 1937 – han kommenterade senare spydigt att det var samma år som Hitler mötte Mussolini – och gifte sig fyra år senare.



När tyskarna ockuperat Rom 1943 gömde de sig (båda hade judiska föräldrar) först i hans svenska översättares våning i staden. Hon nämns inte vid namn men det var nog den flitiga Karin de Laval som tog sig an flera dussin av hans böcker. Sedan tvangs de upp i bergen och lämnade inte en enkel hydda på nio månader, en paradoxalt lycklig tid. När det var som värst visade hon sig som bäst, erkände han senare.

De levde snart skilda liv även om de formellt var gifta i drygt tjugo år. Hon förälskade sig i tre halvt eller helt homosexuella män, först regissören Visconti, sedan den unge amerikanske målaren Bill Morrow som begick självmord från en skyskrapa på Manhattan, kanske i ett LSD-rus, och så Pier Paolo Pasolini tills han skrev en förödande recension av en av hennes böcker (han mördades kort därefter på stranden i Ostia).

När hennes sista roman kom ut hade hon redan börjat gå in i skuggorna. Året därpå försökte hon begå självmord men misslyckades, drabbades av Hydrocefalus, "vattenskalle", och levde gravt invalidiserad ännu tre år, till november 1985. Ett dystert liv, kan tyckas, med brant stupande kurva, även om inte allt var nattsvart.

Lika produktiv som Alberto Moravia var hon inte, och aldrig lika känd utanför Italien. Lily Tuck påstår att Moravia håller på att bli glömd, Morante återupptäckt. Det är nog ett önsketänkande, men visst är hon värd all uppmärksamhet.

Framför allt tre romaner har nått utanför Italien (det är också de enda som översatts till svenska): först ”Arturos ö” från 1957 som är en förälskad skildring av en ung pojke på en ö som lyckliga veckor på Capri kanske inspirerade henne till, så den breda krönikan ”Historien” som sålde i nästan en miljon enbart i hemlandet redan utgivningsåret 1974 men som vänstern ogillade, och så den mörka ”Aracoeli” från 1982, samtliga med starka sexuella understråk. Kanske läste Lars Saabye Christensen ”Historien” innan han skrev sin ”Halvbroderen”, båda börjar med att en tysk soldat våldtar en kvinna. Han dör kort därefter, hon föder en son…

Ivo Holmqvist

_________

- Se ett urval av Morantes titlar på olika språk här

Påsk, påven och piller

Av ÅKE MALM

I dessa påskatider skall jag idag närma mig några kyrkliga frågor.

Den första reaktionen på valresultatet var följande yttranden från segraren i valet om guvernörsposten i Piemonte, Roberto Cota, Lega Nord:

- Ru486 får användas endast av sjukhusen och de förpackningar som redan anlänt till Piemonte får för ögonblicket bli kvar på lagret. Min uppfattning om detta piller är totalt motsatt Mercedes Bressos (föregångaren på guvernörsposten) – jag kommer för min del att göra allt för att stoppa det.

Några minuter senare svarade hans partikamrat som vunnit guvernörsposten i Veneto, Luca Zaia med ett liknande utspel:

- Vi startar omedelbart med att försöka stoppa ru486 från alla sjukhus i Venedig.

På detta var kommentaren självklar från vänstersidan:

- Det var ovanligt snabbt och entydigt som Lega Nord inställde sig vid Vatikanens kassa för att betala draghjälpen de fått av kyrkan i valrörelsen.

Vad det handlar om är alltså det nya abortmedlet Ru486 som i Sverige används sedan 1992, om jag är rätt informerad. Kyrkan gick in redan i början av valrörelsen och förkunnade att kampen mot denna nya abortmetod skulle föras oförsonligt.

Det kan vara intressant att konstatera hur högersidans segrare i guvernörsvalet i Rom, Renata Polverini, å sin sida var betydligt försiktigare i sin kommentar:

- Användandet av Ru486 sker efter samma riktlinjer som andra mera traditionella metoder. Vi har en abortlag, 194, som måste respekteras. Naturligtvis är jag för livet och tänker göra allt för att försvara det med lagens hjälp.

Från hälsovårdsministern var också budskapet lugnare. Ru486 har godkänts av medicinalstyrelsen och därmed har regionerna ingenting med saken att göra, hävdade han.

Sedan hör det till saken att både Cota och Zaia småningom gav helt nya uttolkningar av sina första uttalanden. Tydligen hade det kommit order från något högkvarter (enligt la Repubblica från Berlusconi själv) om att inte göra ”ideologi” av den här frågan.

På radion igår hörde jag på morgonen en kvinna ringa in till Primapagina i Radio3 och ställa frågan:

- Hur kan det vara att bara män uttalar sig och bestämmer hur saker och ting skall vara och vilka principer som skall råda i frågor som i högsta grad gäller kvinnorna?

Idag är det officiella budskapet att gällande lagar gäller - även i Lega Nords regioner...

Påven Benedikt XVI undvek inte ämnet i sin predikan som naturligtvis innehöll en syftning på försvaret av det ännu ofödda barnet.

Kyrkan har också gått till motattack i pedofilfrågan. Den officiella linjen är nu att världspressen, med New York Times i spetsen, gått ut i en samlad aktion mot hela kyrkan, inte mot de enskilda präster som ertappats i pedofilfall. Den verkliga skrällen var långfredagspredikan som hölls av Raniero Cantalamessa, officiell vatikanpredikant, en imponerande gestalt med sitt vita skägg över den bruna munkkåpan:

- Mot kyrkan, mot påven och mot alla troende pågår nu en våldsam och koncentrisk attack. En aggression från hela världen där man använder stereotyper och lämnar det enskilda ansvaret och den personliga skulden för att pådyvla hela kyrkan ett kollektivt ansvar. Detta får oss att minnas de skamlösaste dragen i antisemitismen.

Smaka på de orden: ”de skamlösaste dragen i antisemitismen”. Ingen dålig klubba att slå alla i huvudet med som vill tala om enskilda prästers ansvar som pedofiler.

Svaret från judiskt håll kom omedelbart. Rabbinen i Rom, Riccardo Di Segni, smålog och hoppades att Gud skulle upplysa människornas hjärtan i synnerhet på den dag då ”de” (i katolska kyrkan) ber vår herre om att ”vi” skall erkänna Jesus (den nuvarande påven återinförde nyligen en äldre skrivning i den sk förbönen under långfredagens mässa: "Låt oss be för judarna, att vår Gud lyser upp deras hjärtan så att de erkänner Jesus Kristus, alla människors frälsare").

Idag, söndag, har Cantalamessa också i en intervju i Corriere della Sera bett om ursäkt för sitt uttalande.


Man kan förmoda att det blev en skrämselhicka i Vatikanen häromdagen då Il Giornale publicerade en intervju med adjungerande åklagaren i Milano, Pietro Forno, som hävdade att i Milanos stift var det väl känt hur biskoparna skyddat enskilda präster från utredning i pedofilfall. De höga prelaterna i Vatikanen ville veta om ett nytt Boffo-fall var på gång. Justitieministern Angelino Alfano skickade omedelbart sina inspektörer till Milano för att kontrollera att Forno verkligen hade fog för sitt uttalande.

I övrigt väntas delvis soligt väder. Det rapporteras utmärkt skidföre på 1800 meters höjd i Ovindolitrakten i Abruzzerna.

Glad Påsk önskas alla läsare.

Åke Malm

Mera om valet, Beppe Grillo och 5 stjärnor…

Av ÅKE MALM

Hur skall man förstå Lega Nord? Och hur skall man förstå att detta parti kunde ta 35 procent av rösterna i valet?

Låt oss ta Massimo Cacciari till hjälp. Han avgår nu, efter att under 15 år ha haft posten som borgmästare i Venedig, under en period då Lega Nord växt sig allt starkare i Nordöst (den sedvanliga beteckningen på nordöstra Italien, i första hand regionen Veneto).

I en intervju i La Repubblica idag säger filosofiprofessorn Cacciari bl a:

- Katolikerna och suntförnuft-vänstern stoppade skräckpartiet (il partito della paura).

Vad han syftar på är en av de stora nyheterna bland valresultaten, att Berlusconis och PdL:s minister för Administrationsreformen, Renato Brunetta, förlorade kampen om borgmästarposten i Venedig.

Brunetta är ett fenomen i den italienska politiken. Han är son till en fattig venetiansk souvenirförsäljare. En av dem som står på Piazza San Marco och säljer plastgondoler. Det var också fattigt när Renato Brunetta växte upp. Dessutom stannade han i växten på cirka 1,56 m höjd och har kämpat livet igenom mot gliringar och mobbning.

Han blev professor i arbetsrätt i sin hemstad och en entusiastisk supporter till Silvio Berlusconi. Ändå hävdar han att han är en autentisk socialist. Men hans utmaningar av statsapparatens ”slöfockar” har gjort honom populär i vida kretsar - dock inte alltid i det egna partiet... Ett faktum Cacciari förklarar så här:

- Lega Nord talar ständigt om hur de skall införa federalism, i första hand beskattningsfederalism. Skattepengarna skall stanna i de regioner där de producerats. Men i själva verket är Lega Nord numera ett av de mest centralistiska partierna. Ett parti som stödjer Berlusconis hjälp till Italiens södra regioner.

Även detta kan behöva en förklaring. Umberto Bossis gamla tanke är att ”här skall inga syditalienare sno åt sig pengar vi här i norr har slitit ihop”. Underförstått: det vet ju alla att syditalienare är lata och inte kan ordna det för sig.



Nu säger alltså Cacciari att denna Lega Nord-stödda regering i det tysta ändå öser stöd till bl a staden Roms högeradministration. Just den stad som var och är symbolen för Italiens gamla centralistiska styrning. ”Roma ladrona” – Rom tjyvstaden - hette det förr i Lega Nords propaganda.

Idag hörs det omdömet alltmera sällan. Verkligheten har tagit loven av åtminstone en del av Berlusconialliansens propaganda.

- Nu har Lega Nord haft en stor framgång i valet, fortsätter Cacciari. Partiet har en välorganiserad partikår som är fast rotad i småorterna. Men detta kan inte förklaras med vanlig enkel sociologi. Det kan bara förklaras med att partiet beslutat följa en högerlinje och nu spelar på medborgarnas osäkerhet. Precis så som den europeiska högern gör.

Vad hände då i Venedig? Jo, minister Brunetta fick stryk redan i första ronden och konstaterar bittert:

- Lega Nord och ekonomiministern Giulio Tremonti spelade mot mig.

Ny borgmästare i Venedig blir istället en stillsam advokat, som tidigare varit borgarråd i hemstaden, Giorgio Orsoni. Naturligtvis professor i förvaltningssrätt (Diritto amministrativo) vid Venedigs legendariska universitet Ca’ Foscari. Om honom säger Massimo Cacciari, numera alltså f.d. borgmästare:

- Jag tyckte mig ha förstått några viktiga faktorer. Först och främst den oförsonliga och orättvisa behandling min administration fått utstå från andra grupper på vänsterkanten som Antonio di Pietros Italia dei valori (IdV) och Rifondazione comunista. Om jag själv hade ställt upp som kandidat hade det varit omöjligt att vinna i första omgången. Istället krävdes en vidast möjliga koalition. Och den ende som kunde garantera en sådan var Orsoni. För att han är en mästare i medling och balans, för att han kan lyssna och för hans modesta framtoning. Dessutom är han naturligtvis en expert på statlig och kommunal administration.

Ett annat exempel är förre Lega Nords justitieminister Roberto Castelli som klart förlorade redan i första omgången i staden Lecco vid Comosjön. Segrare blev vänsterprofilen Virginio Brivio som fick 50,2 procent.

(Det här med ”första omgången” kanske kräver en förklaring. Enligt den relativt nya vallagen för kommunal- och regionalval, sker valen i två omgångar om ingen kandidat fått mer än 50, 1 procent av rösterna. Då blir det, ungefär som i Frankrike, en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Här kan det alltså växa fram intressanta koalitioner när första omgångens dimridåer lagt sig).

Nåväl, även Roberto Castelli beklagar att han inte fått tillräckligt stöd från den egna PdL-koalitionen.

Men fallen visar också att det kan bli moderata vänstersegrar om det bara finns kandidater där som inger förtroende. Så är faktiskt reglerna när man talar om lokalval.

En annan viktig nyhet i valet är förstås Beppe Grillo. Den skäggprydde komikern försökte för första gången presentera egna vallistor under partisymbolen ”De fem stjärnorna”. Men här slutar alla likheter med ett traditionellt, ”vanligt” parti.

Beppe Grillo, född i Genua 1942, började som ståuppkomiker med fräcka, könsordladdade invektiv mot makthavare och traditionella politiker i största allmänhet.

Hans stora dag var 8 september 2007, då han samlade över en halv miljon på olika piazzor Italien runt till en ”Vaffanculo day – ungefär (och ursäkta stilbrottet) – Ta-dig-i-ändan-dagen”. Numera ofta förkortat till Vaffa-dagen eller V-day. En sällsam upplevelse då inget skällsord var för lågt eller grovt för att inte passa på makthavarna. Och allt sändes via Internet, en ensam satellitkanal och tusentals bloggar.

Wikipedia påminner mig om en av hans första vitsar:

Socialistledaren Bettino Craxi får ett samtal från sin vänstra hand, Claudio Martelli som är på kongress i Peking. ”Du förstår, säger Martelli enligt Grillo, här finns en dryg miljard socialister.” Craxi: ”Ja, än sen då?” Martelli: ”Men från vem stjäl dom då”?

Grillo är noga med att han inte är någon partiledare, att detta är en helt ny politisk företeelse, en folkrörelse mot korruption, pampvälde och övergrepp på naturen. En slags miljörörelse men med mycket vidare fält att spela på.

Idag konstaterar La Stampa:

- De första årtiondenas skällsord och lättköpta vitsar har förbytts i en mera seriös politisk aktion. Vid Vaffa-dagen angreps allt och alla. Från högern med ”psyco-dvärgen Berlusconi” till vänsterns ”cialtroni – skojare” D’Alema och Veltroni. Alla var de tjuvar, ”inetti – odugliga” och framför allt – gamla. Den gången var det många som trodde att Vaffa-rörelsen knappast skulle kunna utvecklas till en politisk rörelse. Men nu 2010 förvånas plötsligt alla av att ”i grillini” blivit en rörelse som lockar väljare (6%) i regioner där det av tradition röstats till vänster. Som Emilia-Romagna. De samlade 90.000 röster och är alldeles säkert orsaken till att vänsterns Mercedes Bresso förlorade guvernörstiteln i Piemonte. Trots att de bara ställde upp i fem regioner röstade 390.097 väljare på denna ”Fem stjärnors rörelse").

Skriver alltså La Stampa. Och fortsätter:

- Nu har kraven på direktdemokrati och okvädingsorden mot den politiska kasten bytts ut mot slagord som ”inga sopförbränningsstationer, inga höghastighetståg” och framför allt – för en modest livsföring utan stora miljöpåverkningar. En typisk grillino är Davide Bono i Piemonte. 29 år, läkare, risorgimento-skägg, långt hår och utan någon tidigare politisk erfarenhet. Han kämpar för att vattentillgångarna fortfarande skall tillhöra det allmänna (trots alla krav på privatisering). Han beskriver sig själv så här:” Jag köper minsta möjliga antal prylar, jag köper inte produkter från multisarna, jag undviker stormarknader och föredrar kvarterets brödbutik och järnhandel. Jag kämpar för att kvarterens små marknader skall få överleva, rör mig i Turin enbart per cykel och gör allt hemma för att spara ström och undvika att skapa onödiga sopor, producerar mina egna tvättmedel.

Se där, säger La Stampas Fabio Martini, så här resonerade många unga väljare i USA när de lade sin röst på Barack Obama.

Åke Malm

Bossi och Lega Nord vinnare i Italien

Av ÅKE MALM

Tidningsrubrikerna liknar varandra mer än någonsin när rösterna i helgens val nu är räknade.

Corriere della Sera: Berlusconi vinner, Lega boom, Lazio och Piemonte mittenhöger.
La Repubblica: Bossi drar med sig högern Mitten-vänster förlorar också Piemonte och Lazio.
La Stampa: Boom för Lega nord, Cota vinner i Piemonte, Polverini i Lazio
L’Unità: Ett trött land – Un paese stanco. Efter striden: 7-6.

Den senare siffran måste förklaras. Valet gällde 13 av Italiens 20 ”normala” regioner. Av dessa kontrollerade vänstern 11 och högern 2. Efter valet har vänstern fortfarande 7 regioner men högern numera 6.

Sammanfattningsvis: Hela norditalien (Piemonte, Lombardiet och Veneto) kontrolleras nu av högern.

I Rom avgjorde mindre än 10.000 röster då vänsterns kandidat Emma Bonino förlorade med 48,2 proc mot högerns Renata Polverini,51,1.

Ett bälte i mitten av landet (Ligurien, Emilia-Romagna, Toscana, Umbria, Marche samt i söder Basilicata) visar en stärkt vänster. Kanske kan man säga att traditionerna från lokalpolitiken i det gamla PCI fortfarande lever kvar.

Puglia är dock en region för sig. Vänsterns kandidat Niki Vendola vann klart trots att PD gjorde allt för att spräcka hans lista. Man hade till och med tagit till ett förvalssystem med förhoppningen att Vendola skulle spricka. Två regioner var klara för högern redan före valet. I Campania har PD spelat bort alla sina kort genom att fortsätta att satsa på den tidigare borgmästaren i Neapel, Antonio Bassolino. Hans efterträdare i kommunhuset i Neapel, Rosa Russo Jervolino har sannerligen inte varit något starkare kort.

Silvio Berlusconi rapporteras vara nöjd men utan entusiasm. För den verkliga nyheten i detta val är att Lega Nord är större än PdL i Norditalien. Nu kommer Umberto Bossi att diktera politiken för Silvio Berlusconi. Och det kan inte bli lätt.

I kommunikéerna säger Berlusconi:

- De försökte förgöra mig men istället förlorade de nästan allt.

Som vanligt är ” de” ett vidlyftigt begrepp. Där finns domare, åklagare och vänsterns politiker. Och visst kan man säga att valresultatet för Berlusconi är något av en bedrift. Trots alla skandaler med prostituerade på besök i Palazzo Grazioli, korruptionen inom Civilförsvaret och hans ständigt nya lagar för att rädda sig undan rättegångarna, så fortsätter väljarna att stödja honom. Om inte direkt genom att rösta på hans parti, PdL, så genom att stödja koalitionspartnern Umberto Bossis Lega Nord.



Här kan det vara nödvändigt att säga något om Lega Nord. Det har alltid varit svårt att beskriva detta parti med några enkla ord. Ofta blir det ”protestpartiet” eller ”främlingsfientliga partiet”. Det är alldeles tydligt nu att detta inte räcker. Lega Nord har lyckats ta över den roll som de gamla vänsterpartierna hade, att bemästra medborgarnas problem på lokal nivå.

Nu kan man höra företagare, gamla vänsterväljare och till och med invandrare medge att de röstar på Lega Nord. Det har blivit ett parti med duktiga administratörer och med nära förbindelser med väljarna.

- Lyssna på medborgarna, har Umberto Bossi alltid sagt.

Och det fungerar tydligen. Spektaklen kring partiet blir en andrahandsfråga. Att åka upp i alperna för att fylla en ampull med heligt vatten från moder Pos källa, är kanske heller inte något annat än ett ”spektakel”. De våldsamma verbala utfallen mot invandrare, Rompolitiker och motståndare i största allmänhet tillhör kanske bara kommunikationssystemet till väljarna.

”Bara” . Frågan blir i dagens läge hur man skall förhålla sig till dessa ”bara” med ett parti som vinner valet i Venedigregionen med 60 procent. Som nu får en vinproducerande jordbrukare till guvernör genom Luca Zaia. Som jordbruksminister har han kanske inte utträttat något stort – men hans eleganta framträdande och praktiska språk har slagit an i den gamla kristdemokratiska provinsen.

Ytterligare en krisfråga i vänstern måste handla om hur förnyelsen av politikerna gått till. Det är ingen tvekan om att högern och framför allt Lega Nord fått fram en ”classe dirigente” som i mycket högre grad än vänstern talat folkets språk.

En gång i historien kom många av vänsterns rikspolitiker ur kommunistpartiets, PCI, partiskolor i Emilia Romagna och Toscana. Sedan följde en lång period då vänsterpolitikerna var akademiker med liten eller ingen kontakt med gräsrötterna. Tusentals partilokaler i storstädernas periferi slog igen. Istället kom först yttersta högern med dåvarande Allianza Nazionale, AN, och med dess ungdomskvartar eller Lega Nord med gröna halsdukar och löften om aktioner i medborgargarden.

Det mesta stannade – gudskelov - med detta men aktiviteterna var konkreta och gällde folkets vardag.

Så nu står det 7-6.

Åke Malm

__________

Se ett inslag från Tg2 om "Ampolla di Acqua del Po":

Senaste nytt från valet i Italien

Av ÅKE MALM

Rom, måndag kväll

Osäkerheten är total timmarna efter att vallokalernas stängdes. Bara en sak är helt klar.

En tredjedel av drygt 41 miljoner väljare stannade hemma. Jämfört med tidigare lokalval betyder det att ytterligare 8-10 procent avstått från att rösta.

Enligt Skynews anser 43 procent att detta beror på ”disaffezzione” – att väljarna tröttnat på politiken och kanske också på politikerna. 33 procent anser att skandalerna är den viktigaste orsaken.

Av de 13 regioner, som valet handlar om, hade vänstern tidigare 11 och högern 2. Varje region som byter flagga kan tas som intäkt för att man vunnit valet. De första prognoserna pekar mot det alla redan visste. Läget i nyckelregionerna avgörs med de sist räknade rösterna.

Det enda som hittills är klart är att jordbruksministern Luca Zaia vinner klart i Venedigregionen. Han har enligt prognoserna fått över 62 procent. Vänsteralliansens Giuseppe Bortulussi får bara ca 28 procent.

I övrigt kan nämnas, att i Lombardiet har regerande guvernören Roberto Formigoni - som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, och som först inte skulle få ställa upp alls i valet efter vallistetumultet - fått 57 procent medan vänsterns kandidat Filippo Luigi Penati stannat på 31.

I Lazio, Roms region, har båda kandidaterna hittills samma procenttal; 49,9 för Emma Bonino och samma för Renata Polverini (också hon först illa ute).

Neapelregionen Campania är den första region som byter flagga. Vänstern har regerat senaste perioden och regerat dåligt. Ingen glömmer sopbergen i Neapel och nu får Berlusconi utdelning på sina insatser bland soporna. Högerns kandidat torde komma att ligga på över 55 procent enligt prognoserna.

Det här är de allra första prognoserna. Definitiva resultat - från sammanlagt över 4 800 vallokaler - kan vara klara först långt in i natt.

Åke Malm

Vårhelg, valhelg och FAI-helg

Av ÅKE MALM

Låt mig förklara: de italienska söndagspromenerande fördelades på valdagen – också de – mellan två alternativ. Antingen promenerade man ut i parkerna efter att ha lagt sin röst i valurnorna, öppnade filten över havet av tusenskönor och bara njöt av det 23-gradiga vädret.

Andra lämnade vallokalerna med obefintliga köer för att ställa sig i köerna till en FAI-plats. Förkortningen betyder Fondo per l’Ambiente Italiano. En institution för bevarande av kulturen, landskapet och minnesmärkena i det här landet. En eller två gånger om året organiserar FAI besök i byggnader och monument som normalt är stängda för allmänheten.

Jag har genom FAI upptäckt vidunderliga platser som Biblioteca Casanatense (ett kunskapens och kulturens tempel skapat 1701 med kardinalen Girolamo Casanates 25.000 böcker som grundplåt och i sekler administrerat av dominikanernas experter. Läsesalen ger varje gång samma hisnande upplevelse).

Igår var öppet hus på Aventinen där man kunde besöka Istituto Nazionale degli Studi Romani och det ”stilla kloster” som en gång låg vägg i vägg med Malteserordens område idag. Men kön var förskräckande lång – minst en timme utlovades – så vi valde tusenskönorna istället.

Men först efter att ha tittat till vårt andra tempel, Roms Auditorium, Parco della Musica. Köer även där särskilt för att få lyssna till Roberto Saviano som nu lovar att han skall bli en ”vanlig” författare och inte bara en superspecialist på Camorran. Idag söndag dirigerar Claudio Abbado och i morgon har vi Alexander Lonquich med två Mozart. Hans första konsert i fredags var bara sublim.

Valet. Ja, det gick som alla hade förutskickat. Deltagarsiffrorna för första valdagen ligger 13-14 proc under de senaste valen. Men det går att lägga en röst även idag fram till kl 15. Det är troligt att valdeltagandet förbättras något under de här morgontimmarna. Men redan nu har tidningarnas experter diskuterat fram och tillbaks vem som kan förlora på att valdeltagandet är lågt. De flesta tycks mena att det är Berlusconi.

Kanske av den desperation som detta påkallar höll han ett, förbjudet, valmöte i lokalen där han själv röstade i hemkommunen Arcore utanför Milano. Vallagen säger nämligen att 24 timmar innan vallokalerna öppnas skall all valkampanj vara slut. Inga valmöten under de två valdagarna – tystnad skall råda, heter det.

Ett annat ämne som diskuteras innan prognosmakarna sätter igång är hur och vad man egentligen får göra kring vallokalerna. Berlusconi har nu installerat sina egna ”gladiatorer” som skall kontrollera rösträknandet. Det finns ett par fällor som kan ogiltigförklara vissa röster – om det skulle inträffa skall ”gladiatorerna” inskrida och kräva att de ändå accepteras.

På detta har prefekten i Rom sänt ut sin egen förklarande rundskrivelse till vallokalernas ordföranden. Valsedlar som kan identifieras eller som inte följer regelverket skall ogiltigförklaras, hävdar han. Och får omedelbart mothugg från högersidan som med stöd av en dom i HD förklarar att ett mindre, formellt fel ”på grund av okunnighet” inte skall leda till att valsedeln förkastas.

- Ett sätt att skapa kaos vid röstsammanräkningen, förklarar oppositionen.

Kl 15.01 idag måndag kommer prognoserna att dugga tätt i alla radio- och TV-kanaler. Men en tumregel är att i det här läget dröjer det innan de slutliga resultaten blir klara.

Dixikons allsmäktige skapare uppmanade mig att rapportera om Boris Pahors Necropoli så snart jag läst boken. Jag berättade om denne glade 97-åring i förra bloggen. Ännu har det bara blivit 77 sidor lästa, en tredjedel bara, men en förstahandsrapport är utan tvekan denna: Ett mästerverk.

Boris har redan nominerats till Nobelpriset några gånger. Och det vore nog läge för akademiledamöterna att köpa hem några ex av Boris inte allt för skrymmande produktion.

Men vilket språk! Vilka hisnande avgrunder! Varje mening är konstfärdigt utformad, fulländad konstruktion.

Det tycker Claudio Magris i förordet också.

Åke Malm

Om ett tv-program på rymmen, Berlusconi och Boris Pahor

Av ÅKE MALM

Idag är sista dagen för valkampanjen. Aldrig förr har avståndet mellan regering och opposition varit större.

Vi brukar skriva: Italien är ett delat land. Det räcker inte nu. Det är en total avgrund mellan Berlusconisidan och den mer eller mindre organiserade oppositionen.

Berlusconi strör nya förnedrande omdömen om oppositionen, nekar ställa upp i valdueller och hotar med en författningsreform som antingen skulle göra honom till folkvald president eller direktvald regeringschef.

Mediaombudsmannen (min egen översättning av AgCom - Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) har (äntligen) funnit att Rai:s nyhetsprogram TG1 och Mediasets TG5, grovt förbrutit sig mot kraven på allsidighet och mångfald. Det blir en miljon kr i böter för vardera kanalen.

Då gör Michele Santoro sin egen upplaga av Annozero. Programmet har ju som många andra av Rai:s politiska talk-shows stoppats av företagets styrelse.

Annozero sänds den här gången från sportpalatset i Bologna utan Rai:s medverkan. 50.000 trogna tittare har satsat varsin slant för att täcka kostnaderna.

Sändningen går direkt i Repubblica TV och i hundratals andra webkanaler. I sista stund förbjöd Rais ledning det egna satellitprogrammet Raisat24 att sända direkt. Men den ordern överträddes genom att programmet las ut någon timme senare.

Och det blev succé. 13 procents s.k. "share" för ett program som helt saknas i de sju stora nationella kanalerna. Programmet är mycket roligt. Och naturligtvis bedömer Berlusconi det som ”hänsynslös smutskastning”.

Programstarten är storslagen. Några sekunder filmjournal med Benito Mussolini som ställer sina retoriska frågor och folkmassan som ropar ja. Sedan raskt över till Berlusconi som också ställer sina frågor (vill ni leva i en polisstat osv). Och naturligtvis ropar demonstranterna neeej.

Ett av de mest signifikativa inslagen är en dramatiserad version av Berlusconis telefonsamtal med sin partigängare i mediautskottet. Sällan har chefen varit hänsynslösare och sällan har underhuggaren krupit så med svansen mellan benen.

Försvarslinjen för Berlusconisidan blir förstås att göra saken till en fråga om privacy – men faktum är att samtalen spelades in då åklagarna sökte bevis för helt andra brott.



En annan medieinstitution ägnade sig också åt Berlusconiklanen idag. L’Ordine dei Giornalisti – journalistskrået – suspenderade under en viss tid Vittorio Feltri, chefredaktör för Berlusconis tidning Il Giornale. (Som alla vet är det brodern Paolo Berlusconi som nominellt står som ansvarig för tidningen).

Vittorio Feltri fälldes för sitt övergrepp mot Dino Boffo, tidigare chefredaktör för italienska biskopskonferensen l’Avvenire. Feltri publicerade ett dokument med anklagelser om att Boffo skulle ha sextrakasserat en kvinna. Biskoparna tvingades sparka Boffo. Det här påhoppet sanktionerades uppenbarligen från högsta ort men innebar en lång kris mellan Berlusconi och kyrkans högsta ledning.

Sanktionerna gällde också påhoppet på deputeradekammens talman Gianfranco Fini och för att Il Giornale fortsatt publicera Renato Farinas artiklar även sedan denne uteslutits ur skrået. Farina arbetade under sin tid som anställd i en annan Berlusconi närstående tidning, Libero, samtidigt för italienska kontraspionaget. Han har medgett att han försett spionerna med falska uppgifter om politiska motståndare. Och att han tagit emot pengar för sitt arbete.

I Milanotribunalen var det sura miner som vanligt från Berlusconis advokater. I främsta rummet Nicolò Ghedini. Han hade begärt att få kalla 73 vittnen men domstolen godkände bara 12. Åklagarsidan fick 5 av sina vittnen godkända.

- Vi förhindras att utföra ett effektivt försvar, menade Ghedini.

Det hela gäller fortfarande rättegången i fallet med den engelske advokaten David Mills som först dömdes i första instans för att ha tagit emot 600.000 dollar för ett vittnesmål som inte helt överensstämde med sanningen. Det brottet förklarades preskriberat av högsta domstolen som dock påpekade att detta inte betydde att han frikändes från anklagelserna. Tvärtom. De ansågs styrkta.

Tidigare hade frågan om Berlusconis ansvar för att ha betalat mutan, avskiljts från rättegången mot Mills. Efter många förvecklingar har det nu blivit regeringschefens tur. Denne har emellertid under tiden hunnit skaffa sig skydd genom den nya lagen om ”legittimo impedimento”. Under 18 månader kan han underlåta att infinna sig i domstolen genom att hänvisa till att regerandet är en giltig ursäkt.

Men nu till något mycket roligare.



Igår invigdes Libri come. Festa del Libro e della lettura i Roms Auditorium Parco della Musica.

I fyra dagar möts läsare, författare, förläggare och en färgrik allmänhet i Renzo Piano-ritade lokaler. En fantastisk möjlighet att komma författarna närmare in på livet. Men också få höra förläggare och formgivare om trenderna just nu.

Först ut var en yngling. Ja, Boris Pahor, slovensk författare från Trieste, är född 1913.

97 år gammal, men fullständigt klar och en fängslande berättare. Han såg fascisterna bränna Narodni Dom och förhindra alla försök att släcka elden i en byggnad som var centrum för den slovenska kommuniteten i Trieste. En stad som då hade en slovensk majoritet av befolkningen – ett faktum som fascisterna sedan ändrade på.

En man som hela sitt liv stått mellan och över gränserna. Som bytt språk och kultur och vars viktigaste bok, enligt många, Necropoli, fick vänta 30 år på en italiensk översättning.

Boris berättade om sina erfarenheter från koncentrationslägren, som i hans fall, var arbetsläger. Ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av den judiska Shoah.

- Men vi hade också hjältar som gjorde vad de kunde för att inte deras arbete skulle vara enbart till fördel för nazisterna, förklarade Boris.

Och berättade att när han jobbade som sjukvårdare i det läger som utvecklade och byggde V2-robotarna som sändes mot London, saboterades många av dessa av de franska och italienska ingenjörer som nazisterna fängslat. När sabotaget uppdagades hängdes ett tiotal tekniker omgående.

- De är de bortglömda hjältarna, berättade Boris Pahor.

Nu skall jag börja läsa hans bok.

Åke Malm

_____________

- Klicka här för Nekropolis och en del andra titlar av Pahor på tyska

- Klicka här för att se en intervju med Pahor (på italienska):

En röst för 20 Euro…

Av ÅKE MALM

Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:

- Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.

Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.

- Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
- Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.

Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.

Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.

Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.

"Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta."

Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.

”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:

"Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni - Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen."

Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.

"Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent."

Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.

"Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna."

Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.

Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.

Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.

De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.

Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:

- Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.

Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.



Vi återgår till Pagnoncelli:

Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.

Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?

Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.

- Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
- Mindre än 3 procent.

Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort - men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.

Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.

Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.

En röst där kostar mellan 20 och 50 euro...

Åke Malm

Berlusconi – nästa president?

Av ÅKE MALM

Måndag igen – och kampen fortsätter. IMF publicerar sin beräkning av hur statsskulden utvecklas i västvärlden och Italien kommer, enligt denna uppskattning, att 2014 ha en statsskuld som utgör drygt 128 procent av BNP.

Om detta talas det inte i valkampanjen. Liksom det inte talas om arbetslösheten, den minskande exporten eller utanförskapet.

Vi går in i valkampens sista vecka och Silvio Berlusconi deklarerar ännu en gång:

- Det blir ingen valduell med oppositionsledaren.

Ingen nyhet det heller. Berlusconi har aldrig under sina 16 år i hetluften accepterat en klassisk partiledardebatt. Anledningen denna gång är, säger han, att han fått sådan kritik de senaste dagarna. En partiledardebatt skulle inte vara opportun i ett läge där tonen är så hätsk från oppositionen, menar han.

Själv leder han Kärlekens parti med parollen: "Kärleken övervinner alltid hatet och svartsjukan".

Den parollen täckte hela fonden på den 160 kvm stora talartribun som rests vid Piazza San Giovanni i lördags.

Den stora stridsfrågan nu på måndagsmorgonen är fortfarande om det verkligen fanns en miljon demonstranter på Piazza San Giovanni vid PdL:s stora demonstration i lördags. Partiets organisationsansvarige, Dennis Verdini, var den som med triumf i stämman informerade piazzan att nu hade man nått målet: en miljon demonstranter för Berlusconis regering.

Istället kom det vanliga dråpslaget från polishögkvarteret, La Questura, några timmar senare. Inte en miljon utan ”bara” 150.000.

Nästa dråpslag följde: Inte hade det varit 3 000 bussar som kört demonstranter till Rom från hela landet. La Questura informerade på nytt: "Vi har inte kunnat räkna till mer än 770".

Hur är detta möjligt, frågade sig Berlusconis närmaste. Polisen som sorterar under inrikesministern, Roberto Maroni från Lega Nord, ger oss denna ”brutta figura”, gör att vi förlorar ansiktet på detta vis.

Någon misstänkte att konkurrenten Lega Nord i alliansen hittat på en mystisk manöver för att visa sin självständighet.

På en punkt är de flesta överens. Silvio Berlusconis tal i lördags var en lång, tråkig, upprepning av andra hundratals tal han hållit de senaste åren. Han börjar bli trött och slut. Det är dags att börjat tänka på livet efter Berlusconi.

Som vanligt hade han försökt köra sin gamla dialog med massan: Vill ni ha tillbaka fastighetsskatten? Vill ni leva i en polisstat som jagar er med nya skatter? Vill ni ha spioner som följer er även hemma? Vill ni ha era telefonsamtal avlyssnade? Vill ni att vi öppnar alla portar för invandrare? Vill ni att era TV-abonnemang också skall betala kostnaderna för TV-debatterna som är rena hönsgårdar?

Varje gång svarar folkmassan med ett vrålande "Neeeej!!"


Berlusconi eldade på och till slut kom löftet:

- Inom tre år har vi vunnit slagit om cancern.

Ja, ni läste rätt. Med litet magi skall Berlusconi även lösa problemen med cancern. Ett märkligt löfte efter att forskningsanslagen har skurits ned och den stora frågan är hur man skall få unga forskare att återvända från utlandet.

Däremellan kommer de vanliga attackerna på domarkåren. Men numera begränsas hånet till den del som sysslar med utredningar där han själv och hans parti är inblandade. Resten av domarkåren kan accepteras.

Han utlovar också en stor författningsreform. Viktigaste punkten är att landets president skall väljas av folket. Men så talas det också om att detta har blivit en fix idé hos honom. Att sluta sin karriär som landets president med total makt över regering och rättsväsendet.

En mardröm för halva väljarkåren.

Åke Malm

Bland ”villani”…

Av ÅKE MALM

Bilden har etsat sig fast i minnet.

Italiens regeringschef, Silvio Berlusconi, ropar ”villano” (ordboken ger alternativen: ohövlig, tölpig, grov, plump, bondlurk, tölp, drulle, knöl) till en av journalisterna i presskonferensen.

Tre meter därifrån inskrider Italiens försvarsminister, Ignazio La Russa, mot samme journalist, griper tag i hans rock, sliter i halsduken och försöker rycka upp honom från stolen. Hela tiden hörs journalistens röst som frågar: "Vart tog pengarna vägen i l’Aquila? Vad gör ni mot korruptionen?"

En unik scen bland de västliga demokratierna.

Det skall sägas att journalisten ifråga, Rocco Carlomagno, inte är ny i genren provokatör. Enligt italienska normer är det tveksamt om han ens kan kallas för journalist eftersom han inte tillhör l’Ordine dei giornalisti, närmast att jämföras med ett medeltida skrå – endast folk som godkänts i skråets examen har rätt att kalla sig journalister.

Till och med Alberto Moravia fick underkasta sig uppsatsskrivandet eftersom han hade en veckokrönika i l’Espresso. Eftersom den inte utgjorde en tillfällig händelse utan återkom år efter år krävdes medlemskap i l’Ordine.

Det charmiga med Rocco Carlomagno är att han uppträder i alla politiska sammanhang. Visserligen betraktar han sig som medlem i PD men hans polemiska frågor har drabbat alla politiker av alla kulörer, inte minst storheter som Massimo d’Alema och Luciano Violante.

Nåväl, detta var tillfället då Berlusconi skulle starta den verkliga valkampanjen inför regionalvalet 28-29 mars. Ett viktigt ögonblick efter skandalen med vallistorna som inte godkändes. Berlusconis partis (PdL) främsta kandidat i Rom riskerar fortfarande att förlora sin viktigaste lista. Renata Polverini fick inte ens sitta bredvid Berlusconi utan fanns bland publiken.

En nervös och osäker Berlusconi började med att läsa en oändligt lång redogörelse för hur det verkligen gick till när hans parti stängdes ute från valmyndigheten (en ”fantasifull version”, skulle Pierluigi Bersani sedan framhålla). PdL hade till punkt och pricka följt lagens bokstav. Dess representanter var dagens verkliga hjältar, enligt Berlusconi. Skurkarna var radikalerna och förstås de vanliga kommunisterna. De hade gjort allt för att hindra Berlusconisidan att överlämna de handlingar reglerna föreskriver.

Regeringens version behandlades också punkt för punkt i La Repubblica och det krävde en hel tidningssida. Det kan räcka att här konstatera att regeringens version strider mot två officiella dokument: först motiveringen från den domstol som administrerar valfrågorna och, kanske ännu viktigare, den rapport karabinjärerna skrivit om vad som hände.

Berlusconi vänder upp och ned på allt detta. Han talar om hur PdL:s handlingar förvarats i en röd låda och att denna funnits i lokalerna inom den angivna tiden. Valmyndigheten å andra sidan förklarar att lådan var praktiskt taget tom. Där saknades ett tiotal av de handlingar lagen föreskriver, bl.a. den handling som ger partiets representanter fullmakt att alls överlämna materialet. Där saknades en logo med partibeteckningen och en handling i vilken kandidaterna accepterade att finnas med på listan.

Tämligen logiska och självklara handlingar, kan tyckas. För Berlusconi är det här småsaker, bagateller och den myndighet som inte godkänner hans sätt att se på saken är ansvarslös och odemokratisk.



Senare samma dag röstade Consiglio Superiore della Magistratura (den självstyrande myndighet som ansvarar för domarkårens självständighet) igenom ett uttalande där regeringschefen häftigt kritiseras. En regeringschef får inte kalla domarna kommunister eller talibaner. Man riskerar att maktbalansen mellan statens olika institutioner äventyras vilket betyder en ny risk för demokratin, står det i uttalandet.

Nu väntar vi på nästa domstol som skall behandla det sista möjliga överklagandet i vallistefallet. I det här fallet är det HD för administrativa beslut som heter Consiglio di Stato.

Samtidigt avhölls den 30:e förtroendeomröstningen i Senaten. Den gällde lagförslaget som ger regeringens medlemmar rätt att avstå från att närvara i domstolarna i 18 månader. ”Legittimo impedimento" – kallas det – ungefär giltigt förfall. Ingen domstol skall kunna kräva att ett statsråd under denna tidsperiod infinner sig till en rättegång som berör honom.

Oppositionen hade lovat filibustering och presenterat nästan 1 600 förslag till förändringar i lagtexten. Efter en dags debatt klev regeringens representant fram och förklarade att nu ställde regeringen förtroendefråga. Vilket, som jag tidigare förklarat, avbryter all debatt. Endast korta röstningsdeklarationer tillåts.

- Har ni avreagerat er nu, frågade talmannen syrligt.

Förtroendeomröstningen blev den vanliga. Regeringen vann med 169 ja och 126 nej.

Idag har valkampanjen rullat vidare för PdL i Lazio. Silvio Berlusconi vid mikrofonerna och Renata Polverini bredvid honom.

- Dom försöker genomföra en verklig ”porcheria” – (ung. "något svinaktigt") mot oss, vrålade regeringschefen. - Hela historien med att utesluta våra listor ingår i en utstuderad plan.

En ny komplott alltså.

"La sinistra e la sua mano giudiziaria non hanno perso il vizio. Non ne possiamo più di certi giudici e di certa sinistra".

Alltså: vänstern och dess rättsliga gren förnekar sig inte. Vi står inte ut längre med vissa domare och en viss vänster.

Och så fortsatte han: vänsterns domare försöker ännu en gång skandera rytmen i valkampanjen. Först har de hittat på en korruptionsskandal (Tangentopoli) som bara inte existerar och sedan försöker de ogiltigförklara våra vallistor.

Det är svårt att diskutera landets viktiga problem i en sådan atmosfär. Nu får vi se vad som händer på lördag när vänstern gemensamt ordnar stor demonstration på Piazza del Popoli i Rom. Högern följer efter med något liknande 21 mars.

Varpå naturligtvis följer den stora debatten – vilken demonstration var egentligen störst och mest imponerande?

Åke Malm

Rom, måndag den 8 mars

Av ÅKE MALM

8 mars - Felicità e abbracci a tutte le donne!

Igår, den 8 mars, var det inte Concita De Gregorio, chefredaktör för l’Unità, som skrev tidningens ledare. Det hade annars passat bra att på kvinnodagen kunna citera hennes alltid tänkvärda ord.

Istället var det Giovanni Maria Bellu som skrev:

Låt oss söka guldkornen i denna tragiska historia.Till exempel vad som står klart efter den. Om någon tidigare någonsin hoppats att Silvio Berlusconi och hans affärs- och politiska klan skulle kunna ingå som part i en normal demokratisk utveckling, så har det hoppet nu för alltid grusats.
Berlusconi och hans parti hade kunnat säga: "De våra gjorde ett stort fel, slarvade till det, och därför ber vi om ursäkt och hoppas på överseende med detta." Eftersom ingen kan känna någon glädje över att vinna utan en lämplig motståndare, är det heller inte omöjligt att man hade kunnat finna en lösning som alla kunnat godta. Men de valde hotelser, arrogans, bluff och skoj.
På sitt sätt har de nu visat vilka och hur de är.

Vad han syftar på är förstås vallistebråket, och det vore synd påstå att det ämnet är uttömt.

Lazios regionalstyre har beslutat att överlämna det slutgiltiga dekretet till Författningsdomstolen. Enligt många är möjligheterna stora att det – i sinom tid – förklaras ogiltigt. Lagboken är klar: dekret är inte tillåtna när det handlar om vallagar.

PD försöker nu hålla en kurs mellan två skär. Å ena sidan kan man inte ignorera den ökande politiska opinionen mot Berlusconiregeringens uppseendeväckande problemlösningar – om man får säga så. Å andra sidan måste man hålla gränsen mot Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori (IdV) mycket klar.

Den före detta Milanoåklagaren och som sådan en av huvudpersonerna i Tangentopoli i början av 90-talet, anklagar nu dagligen president Napolitano för att ha överskridit sina befogenheter. Att tala om impeachment är för mycket även för den yttersta vänstern.

Det här ger Berlusconisidan ett utsökt tillfälle att påstå att oppositionen går i Di Pietros ledband. PD:s ledare Pierluigi Bersani försöker förbereda en massivt stor och nationell demonstration till 13 mars, tillsammans med IdV här i Rom – men utan att därmed stödja Di Pietros mer extrema krav.
Se där en verklig politisk nöt att knäcka.

Under tiden kan man läsa den noggranna redogörelse Corriere della Sera gör av det första mötet mellan Berlusconi och Napolitano i Quirinalpalatset i torsdags kväll (Napolitano själv uppgav ”att mötet var spänt”), då Berlusconi ville ha igenom sitt första förslag till dekret.

Hur spänt det i själva verket var, förstår man av Corrieres berättelse.

Berlusconi försökte inte ens dölja sin irritation över de regler som finns och över den nödvändiga balans mellan olika institutioner, som är en del av en normal demokrati. Han ingrep också med ”brutalitet” gentemot statschefen och försökte tvinga denne, i en ”avgörande och uppfordrande ton” att skriva under ett dekret, som klart stred mot konstitutionen, så att vallistorna än en gång kunde lämnas in. Berlusconi hävdade att det var regeringens sak att godkänna det i sak och att Quirinalens (= statschefen Napolitanos) underskrift bara var av formell betydelse.
Som om statschefen, som skulle underteckna dekretet, endast vore en enkel tjänsteman.
Men i det läget höjde presidenten rösten, skriver Corriere. ”Om ni verkligen är övertygade om detta – gör då så och jag kommer omedelbart att vända mig till Författningsdomstolen – och så får vi se vem som har rätt."

Berlusconis försökte, skriver Corriere, hela tiden hävda att han själv är den högsta myndigheten, han som valts direkt av folket, vilket skulle ställa honom över alla andra institutioner, inklusive statschefen.

Resten är historia. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord och försvarsministern Ignazio La Russa från tidigare AN, och den allestädes närvarande Gianni Letta, fann för gott att dra sig tillbaka från Quirinalen och Napolitano till Palazzo Chigi för att skriva nya versioner av dekretet, versioner som sedermera också undertecknades av Napolitano.

Åke Malm

_________

‣ Klicka här för att höra en intervju med den välkände italienska författaren Antonio Tabucchi, som är mycket kritisk mot presidenten ("Un'altra legge vergogna. Ritengo responsabile in prima persona Giorgio Napolitano") och som anser "Napolitano vara en garanti för Berlusconi och inte för konstitutionen".

‣ Marco Travaglia tar upp dekretet i sin videoblogg Passaparola (textat på italienska):

En italiensk lösning

Av ÅKE MALM

Kl 23.45, natten mellan fredag och lördag, skrev statschefen, president Giorgio Napolitano, under det regeringsdekret som, enligt regeringen Silvio Berlusconi, löser problemen med vallistorna i regionerna Lombardiet och Lazio.

Det kan sägas från början att inget av de krav Corriere della Sera formulerat om hur krisen skulle lösas, uppfylldes. Ledarskribenten Sergio Romano skrev att först måste PdL erkänna att man haft fel och för det andra måste det till en uppgörelse med oppositionen för en gemensam lösning.

Av detta blev det platt intet. Efter en oändlig mängd turer tvingades Napolitano skriva på sedan han fått försäkringar om att lagen inte skulle ändras. Resultatet är en lösning ”all’Italiana”, som Corriere della Sera skrev dagen därpå. Regeringen har hittat på en lösning som inte är en ”inovazione”, en förnyelse av vallagen, utan en ”interpretazione”, en uttolkning av hur lagen skall tolkas.

Det var också kravet från Napolitano för att han skulle skriva på.

- En åtgärd som ger intryck av att vi ändrar vallagen med valkampanjen i full gång kan jag inte acceptera, skall han enligt många tidningar ha sagt.

Nu förstår man också varför regeringen hade så bråttom. För redan på lördagen, med fortsättning senare på måndag, skulle TAR i Lombardiet och Lazio bestämma hur överklagandena skall behandlas.

- Vi vill ge domstolarna en tolkningshjälp i deras svåra uppgift, förklarade inrikesministern Roberto Maroni med ett snett leende.

Och nog uppkom det en märklig situation – regeringen talar om hur domstolarna skall tolka en vallag som är själva grunden för hur valet skall gå till. I en fråga som gäller koalitionens eget parti.

Il Popolo Viola den 6 mars 2010

Reaktionerna blev minst sagt våldsamma. Redan natten mot lördagen hade ”de viola” samlats utanför presidentpalatset Quirinalen i en demonstration med avsikt att ge presidenten stöd och förhindra att han skrev under dekretetet. Nya demonstrationer följde lördag morgon framför Palazzo Chigi.

En tidningsrubrik: Efter lagar ad personam, eller ad famigliam, kommer nu vallagen Ad listam.

Stämningen blev sedan allt hetare under lördagen. Partiledaren Antonio Di Pietro gick ut med hotet att presidenten Giorgio Napolitano borde ställas inför en impeachment. Enligt den tidigare Milano-åklagaren hade presidenten överskridit sina befogenheter när han satt sin namnteckning på dekretet. Den förre vänsterledaren Walter Veltroni däremot ansåg att det rent vansinnigt att attackera Napolitano i en situation som denna med ett dekret av detta ytterst allvarliga slag, ”som högern är ensamt ansvarig för” .

Samtidigt lovade Pierluigi Bersani, ledare för PD, att partiet genom "obstruktionism" kommer att motverka att dekretet verkligen blir till en lag  (Normalt betyder "obstruktionism" i parlamentet att en oändlig mängd tilläggsförslag läggs fram av oppositionen och att den kräver en noggrann debatt om vart och ett av dessa. Det traditionella vapnet mot denna manöver från regeringen är att ställa ett förtroendevotum, något som omedelbart avbryter debatten. Detta är ett hot som Berlusconi tar med en klackspark eftersom han numera inte behöver frukta en förtroendeomröstning.Trots en viss långrandig procedur i förtroendeomröstningen brukar det hela numera, med Berlusconis enorma majoritet, vara över på ett par dagar).

Kl 16 på lördagen samlades de violetta i Milano till demonstration.

Och på kvällen spelade Roma hemma ödesmatch mot Milan.

Åke Malm

Hur löser man en ”pasticcio”?

Av ÅKE MALM

Tidningarna idag är fulla av goda råd.

Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.

Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet ("credibilità") skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.

Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig ("furbo") konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.

"Il pasticcio" - hur det började

Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).

- Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.

Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.

Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.



Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.

"We are the world for Polverini" - en parodi från nätet

I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN - (Alleanza Nazionale) - och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en "överfärjning", som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.

Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.

Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.

Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.

Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.

Åke Malm

Un vero pasticcio

Av ÅKE MALM

“Un vero pasticcio" – en riktig röra, konstaterade Italiens statschef, presidenten Giorgio Napolitano, förste statschef att möta den nya EU-kommissionen under statsbesöket i Bryssel.

Bättre kan nog inte dagens situation beskrivas. En salig röra – med ett bakomliggande hot om att piazzorna får bestämma gången.

I centrum för röran står Silvio Berlusconis parti PdL, Partito della Libertà. Som alla andra partier skulle PdL registrera sina valsedlar inför regional- och lokalvalen den 28 och 29 mars. Som alla andra gånger ställde sig partiernas representanter beredda att leverera in namnlistor, uppgifter om listornas symboler och allt annat som lagen kräver. För att en vallista skall godkännas, måste den vara försedd med 2.000 namnteckningar (i Rom) som verifierats av en notarie. Hur många som behövs varierar i olika delar av lande och i t.ex. Milano fordras över 3 000.



Listorna skulle lämnas in till hovrätterna mellan kl 9 i fredags och kl 12 i lördags. Som vanligt var det kö framför kontoret i Rom. Men alla som kom registrerades av karabinjärerna. PdL:s representant var bl a Alfredo Milioni, tidigare bussförare i Roms lokaltrafikbolag.

- Jag är beredd att sälja min själ till djävulen – hellre än att återvända till bussarna, förklarade han enligt många tidningar. Följaktligen ställde han upp tidigare för Forza Italia och nu alltså för PdL.

Han registrerades kl 11.25. Han upptäckte sedan att det saknades något papper och gick ut till bilen för att hämta det. Han återvände några minuter senare men avlägsnade sig sedan igen.

- Jag blev hungrig och gick och åt en macka, förklarade han sedan.

I vilket fall som helst kom han inte tillbaks förrän kl 12.40. Då la sig det radikala partiets representanter på golvet för att hindra att han kom in. Hovrättens ordförande kom så småningom ut för att höra vad det var för larm i korridorerna. Han konstaterade att Milioni inte deponerat pappren i tid och uteslöt därför listan.

PdL överklagade förstås beslutet men det kvarstod. Det betyder att PdL:s kandidat till posten som ordförande (guvernör) i regionen Lazio, Renata Polverini, inte finns med på vallistorna i slutet av månaden.

Samtidigt rapporterades in en annan skräll från Milano. Den nu sittande och allsmäktige Roberto Formigoni, som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, uteslöts från valet eftersom hundratals namnteckningar visade sig felaktiga.

Och det var en skräll som hördes över hela landet. För Formigoni är, liksom Berlusconi, en man som endast accepterar regler om de gäller för andra. Han tillhör dessutom den ytterst katolska organisationen Comunione e Liberazione, som i sin tur kontrollerar över 40.000 små och större företag och kooperativer. En mäktig ekonomisk faktor att räkna med i hela Norditalien.

Omedelbart levererades en rad synpunkter från landets armé av proffstyckare. Å ena sidan höjdes röster från högern som menade att byråkratin och några regler minsann inte skulle stoppa miljoner väljares rätt att i demokratisk ordning lägga sin röst på sina kandidater. Det skulle vara som att köra en Ferrari med tomma däck, förklarade en. Och andra hävdade att små bagateller som dessa verkligen inte skall stoppa ett val.

De som verkligen kände det koka inom sig var de som satsat stort på valkampanjen och för sin egen framtida roll i Lazios politiska ledning. Där finns folk som hyrt stora eleganta kontor och satsat väldiga summor för att bli valda. Och så blir allt bara en stor flopp.

PdL:s partisamordnare, försvarsministern Ignazio La Russa (med Benito som andra namn, ett faktum många understryker dessa timmar), höjde rösten och hävdade att han var beredd att ta till alla medel.

Den andra sidan försökte mana till lugn och besinning. Men rapporter om att Berlusconi laddar för en styrkedemonstration på Italiens piazzor, bekräftades från olika håll. Redan i eftermiddag, kl. 17, samlar också PdL sina styrkor på Campo de Fiori här i Rom.

Den roligaste reaktionen var Umberto Bossis, som småleende förklarade att så går det när amatörer skickas iväg utan ordentlig skolning. Eftersom hans Lega Nord tillhör regeringskoalitionen kan man tala om en viss splittring. Eller Guardian som konstaterade: "Valet som föll på en bulle". Även Gianfranco Fini uttalade att han inte kände igen sitt parti och att han ”inte gillade det som det framstår idag”.

Just den splittringen anses vara en av anledningarna till katastrofen. Ty det var alls ingen macka, som var orsaken till signor Milionis frånvaro, utan en order att stryka något namn på de färdiga listorna för att placera något annat där istället, hävdar vissa källor. Påståenden som tillbakavisas men som ändå hänger där i luften.

Formigoni på den egna websidan

Vad gäller Formigoni, solbränd och elegant efter en skön semester i det mest guld- och dollarkantade paradiset i Karabien, har de gångna dagarnas säkerhet om återval förbytts till en våldsam vrede, konstaterar Il Messaggero. Efter att överklagandet också tillbakavisats med konstaterandet att det saknas minst 250 namnteckningar, följde hans eget krav:

- Då vill jag att samtliga registrade vallistors namnteckningar kontrolleras lika noggrant som man gjort med min lista.

Underförstått – det finns säkert problem även där. I de röda domarkåpornas stad är det bara högerns listor som nagelfars och hur som helst är det fråga om en komplott.

Vad som återstår är att både i Milano och Rom vända sig till TAR – vilket uttytt är Tribunale Amministrativo Regionale. En slags ombudsmannadomstol dit folk som anser sig ha blivit illa behandlade av myndigheterna kan vända sig. TAR är en oerhört mäktig och viktig institution som kan fatta beslut på bara några timmar.

Men, kan sägas: om det nu finns regler borde det väl vara naturligt att dessa följs?

I relativismens hemland är detta dock långt ifrån säkert. Många vill nu lyfta fram ”il buon senso” – sunt bondförnuft ungefär – och hävdar att myndigheterna inte får vara så byråkratiskta och närsynta att de inte förstår de politiska realiteterna.

Och Berlusconi själv?

Han ligger lågt. Men det rapporteras från diskussionerna i hans romerska Palazzo Grazioli att han är uppretad och samtidigt ängslig för att hans parti skall splittras igen. Han sägs också ”vara orolig för vad som kan hända på piazzorna när våra väljare förstår att de inte har någon lista att rösta på”.

En varning?

Åke Malm

Mened preskriberad, men inte helt…

Av ÅKE MALM

Igår behövde tidningarna skohorn för att få in alla toppnyheter på sina förstasidor.

HD, Högsta Domstolen (Corte di Cassazione), har äntligen kommit med sin dom i målet mot David Mills. Han är den engelske advokat som byggde upp Silvio Berlusconis system av företag i skatteparadisen. Han anklagas för att ha tagit emot 600.000 dollar som tack för ett gynnsamt vittnesmål. I andra instansen dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse.

Nu har HD diskuterat fallet. Inte helt överraskande kommer man fram till att – jovisst har det förekommit korruption. Men det skedde i november 1999 och då är fallet preskriberat nu.

Och just preskriptionen har varit den stora stridsfrågan: skulle den räknas från det ögonblick då Mediasets advokater berättade att man höll på att göra i ordning Berlusconis konkreta tacksamhet över Mills vittnesmål eller skulle den börja räknas från den dag då pengarna verkligen fanns tillgängliga på rätt konto?

Med ett utsökt komplicerat resonemang som man skall kunna avnjuta i sin hela vidd först när domskälen i sin helhet blir tillgängliga om två månader, beslöt HD-domarna att preskriptionen skall räknas från det första alternativet. Och därmed är det för sent.

Dock - och detta måste vara en verklig finess i juridiska sammanhang – döms Mills ändå att betala italienska staten, i form av regeringskansliet, 250.000 euro som ersättning för förlorad goodwill.

Vilket måste betyda, argumenterar idag de flesta bedömare, att domarna är medvetna om att korruption förekommit.

Sedan är det ett speciellt körsbär på tårtan när man tänker på att i regeringskansliet, som alltså skall ta emot bötesbeloppet, sitter den person som själv sett till att korruptionen betalades ut. För säger domstolen att Mills korrumperats borde det, logiskt sett, också finnas en ansvarig för korruptionen.



Alldeles självklart gick Berlusconis försvarsadvokater omedelbart ut med kravet att den domstol, som behandlar Berlusconis del i härvan, nu måste ta en paus för att först beakta HD:s kommande domskäl och därefter bestämma hur man skall fortsätta. Vad domstolen beslutar på just den punkten får vi veta i morgon.

Några timmar senare sitter en iskall Berlusconi och talar minut efter minut i TV:s aktuelltsändning i valkampanjen i Piemonte.

"Italiens största problem är att vi har domare som är politiserade, att de använder rättvisan i politiska syften. Vi är i händerna på en liga talibaner. Lyckligtvis är inte alla så" skyndade han sig att lägga till.

Över till momsskandalen – två av Milanobörsens största företag anklagas för att ha organiserat en gigantisk skatteflykt med ett komplicerat system där miljonbeloppen bollades mellan länder och fiktiva företag. Strax efter midnatt landade Fastwebs grundare Silvio Scaglia i ett privatjet på Ciampino, Roms charterflygplats. Scaglia hämtades direkt vid planet av karabinjärerna som körde honom till Regina Coeli, huvudstadens berömda stadsfängelse.

Där får han nu vila sig medan han väntar på sin tur att förhöras. Jag skall återkomma med fler detaljer om den här härvan.

Åke Malm

Den onda växten

Av ÅKE MALM

Pressklubbens konferenssal känns laddad. Fyra till tänderna beväpnade karabinjärer bevakar porten mot Via dell’Umiltà. En civilklädd polis kontrollerar medlemskorten innan vi släpps in i salen. Ytterligare två civilklädda står med någonting som putar under den oknäppta kavajen.

De är Nicola Gratteris livvakter. Han är åklagare vid domstolen i Reggio Calabria. Sedan 20 år lever han med livvakter dygnet runt. Allt han gör måste planeras långt i förväg.

Han har skrivit en ny bok om ’ndranghetan, Kalabriens maffia, tillsammans med journalisten och historikern Antonio Nicaso. Nu har han lovat presentera boken på Internationella pressklubben under förutsättning att bara klubbens medlemmar är närvarande. Inga italienska kollegor släpps in.

La Malapianta (Den onda växten Mondadori 183 sidor) har en stramare ovanför boktiteln: Min kamp mot ’ndranghetan.

I Europas fattigaste landsända finns den rikaste maffian, står det i inledningsraden. Antonio Nicaso beskriver situationen med aktuell statistik.

’Ndranghetan (betoning på första stavelsen) betraktades för 20 år sedan som den fattiga, oborstade och okultiverade maffiaorganisationen. En tredjevärlden-kriminalitet. Men sedan dess har den växt till sig. Den beräknas idag omsätta 44 miljarder euro om året och har praktiskt taget kontrollen över all kokainhandel i Europa.

Nicola Gratteri och Antonio Nicaso byter av varandra i beskrivningen av denna ”onda växt”. De berättar hur ’ndranghetan undviker mord på andra än sina egna. Den har aldrig velat delta direkt inom politiken men ibland när Cosa Nostra har bett om ett handtag ställer man gärna upp. Det gällde till exempel mordet på Antonino Scopelliti. När Scopelliti utsågs till åklagare i den s k maxi-rättegången i Palermo var det ’ndranghetan som tog på sig uppgiften att röja honom ur världen.

´Ndranghetan är både local och glocal, säger Antonino Nicaso. Den är intimt förknippad med det territorium där den verkar. Men den har också lyckats organisera sig på det mest moderna sätt genom att ta upp kontakter och samarbete med den organiserade brottsligheten i alla europeiska länder, i Kanada, USA, Sydamerika och Australien. ’

Bästa sättet att bekämpa ’ndranghetan, liksom alla maffior, säger Gratteri, är mycket hårda fängelsestraff och konfiskering av egendomar och kapital. Det är meningslöst att tala om fängelset som en plats där den dömde skall lära sig sin roll i samhället och lova bli en god människa. Den som en gång svurit ’ndranghetans ed på dess heliga lagbok, il Codice, den förblir alltid en ”ndranghetista”.

På min fråga om han kan bekräfta tidigare rapporter om hur ’ndranghetan blixtsnabbt organiserade sig när Berlinmuren föll, svarar han: - Den historien är helt belagd. Det finns långa telefonavlyssningar där en boss i Kalabrien ger order till en kollega i Berlin, att köpa allt. Det fanns ingen begränsning av det tillgängliga kapitalet. Man kunde verkligen köpa allt, inklusive hela stålverk och hundratals fastigheter.



Boken och de två författarna är fascinerande och deras berättelse skrämmande. Det vore en uppgift för en svensk förläggare att översätta boken. Kanske kunde bombattentat i Göteborg med omnejd få en förklaring.

Dagen därpå exploderar nästa stora skandal. Två av milanobörsens största företag, Telecom Italia och Fastweb är inblandade i en jätteskandal med falska fakturor, illegalt kapital i skatteparadisen och samröre med just – ’ndranghetan. Åklagarna begär att senatorn Nicola Di Girolamo skall gripas. Han tillhör partiet Italienarna i utlandet. En märklig organisation som sedan kommit att ingå i Berlusconis allians.

Märklig för att senatorn Di Girolamo inte alls bor i utlandet som han hävdar utan i Italien vilket skulle göra det omöjligt för honom att kandidera på utlandslistorna. Åklagarna hävdar att ’ndranghetan förfalskat högvis med valsedlar. Alla försök att stoppa senatorns val i parlamentets valkommission har misslyckats. Själv säger senatorn att han är oskyldig. Givetvis.



Men l’Espresso publicerar en bild av honom tillsammans med ’ndranghetabossen Franco Pugliese. Och på kvällen går en grå Berlusconi ut i etern från en presskonferens i Palazzo Chigi och hävdar:

"Det måste bli ett slut på telefonavlyssningar. De används av vänstern för att kasta skit på Italiens moderata krafter. Samtidigt är vänstern ute efter att öppna alla gränser för en flod av immigranter i avsikt att använda deras röster för att vinna nästa val."

Attenzione, skriver en tidning. Det här är ingen satir.

Åke Mal

En för allt – allt för …?

Av ÅKE MALM
Vilken nyhetsvecka! Italienska tidningsläsare har utsatts för en stormflod av katastrofala nyheter varje morgon.

Största politiska nyheten var, utan tvekan, anklagelserna mot Guido Bertolaso, mäktig chef för italienska räddningsverket (Protezione civile).

Redan innan veckan började hade striden hettat till mellan regeringskoalitionen och oppositionen. Föremålet för striden var det regeringsdekret från december förra året, som avsåg att förvandla det statliga räddningsverket (Dipartimento della Protezione Civile) till ett verk i aktiebolagsform. Enligt en lag från 1992 är detta departement direkt underställt Regeringskansliet.

Det hör till saken att få institutioner har haft ett så gott rykte som detta. I synnerhet med chefen sedan 2001, Guido Bertolaso, har det fått namn om sig för effektivitet, en konstant samverkan mellan dussinvis institutioner och snabba ingrepp.

Under senare år har dock en kör av kritik blivit allt starkare. Särskilt har det gällt Bertolasos beredvillighet att ta på sig allt fler och alltmer gigantiska uppgifter och hans direkta samröre med regeringschefen Silvio Berlusconi. När Silvio trumpetat ut sina framgångar, gjort stor politik av sin förmåga att lösa problem och bryta institutionernas handlingsförlamning – då var det Bertolaso som egentligen gjort jobbet. Det var hans armé av 800 trogna som tog hand om de frågor som politikerna själva inte lyckades få någon rätsida på.

Så kom då avslöjandet att han delgivits misstanke om brott. Samtidigt arresterades fyra personer med vilka han haft ständig kontakt under de senaste fem åren. Främst bland de gripna var ingenjören Angelo Balducci, chef för något som skulle kunna motsvara Byggnadsstyrelsen i Sverige. Har tidigare varit Bertolasos vice och haft det direkta ansvaret för en lång rad av Protezione civiles uppdrag.

Övriga gripna var Fabio De Santis, Balduccis efterträdare i vissa updrag, Mauro Della Giovampaola, teknisk konsult och expert i den tekniska kommitté som utförde arbetena för G8- mötet i somras. Fjärde namn i kvartetten var Diego Anemone byggmästare som gjort raketkarriär i branschen.

Den direkta orsaken till rättsutredningen var de arbeten som skulle förvandla den tidigare USA-basen på ön Maddalena i norra Sardinien till en trivsam mötesplats för G8 ministrarna och deras följen inför mötet 2009. Arbetena innefattade bl.a. att förvandla ett militärsjukhus till ett lyxhotell och att bygga en kongresshall av modernaste snitt. Till en kostnad av 320 miljoner euro.

6 april förra året, klockan 03.32, drabbades så l’Aquila av en jordbävning som vållade 308 döda och 1600 skadade. Med ett genidrag förvandlade Silvio Berlusconi G8-mötet till en stor solidaritetshandling med jordbävningens offer. Mötet flyttades till l´Aquila och kunde där hållas i Finanspolisens universitetslokaler, som inte tagit skada av jordbävningen.

Nu gäller frågan – hur gick det till när Protezione civile fick ansvaret att genomföra ombyggnaden i Maddalena? Hur gick det till när firma Anemone fick jobbet?

Snart vidgades perspektivet. Tidningarna började publicera den långa lista av uppdrag som Protezione Civile och Guido Bertolaso gripit sig an genom åren. Det gällde sopbergen i Neapel, organisationen av vinter-OS i Turin 2005, VM i simning i Rom, Storfamiljernas internationella möte i Rom 2008, Jubelåret tillägnat aposteln Paulus i Rom 2008, Louis Vuitton Cup i segling i Maddalena 2009, italienska ordförandeskapet i EU 2002, förberedelserna för att fira 150 årsminnet av Italiens enande, saligförklaringen av Padre Pio 2002, saligförklaringen av Opus Deis grundare Josemaria Escrivà, regleringen av gondoltrafiken i Venedig, begravningen av påven Johannes Paulus II osv osv.

Alltså: praktiskt taget varje betydande företag – även sådana som kan förutses åratal i förväg – hade förvandlats till en ”nationell nödsituation" – emergenza nazionale - och därmed en angelägenhet för Bertolasos verk. Detta ger en lång rad fördelar.

Alla lagar och regler för hur en normal entreprenadupphandling skall utföras sätts nämligen åt sidan. Byggnadsfirmor får istället uppdragen direkt från Guido Bertolaso. Detta kan vara en naturlig och riktig åtgärd när det gäller att akut ge 60.000 jordbävningsdrabbade tak över huvudet. Men när det handlar om att organisera katolska kyrkans jubelår kan möjligen handläggningen diskuteras.

Och när det visar sig att Francesco Piermarini, arkitekt och ansvarig för projekteringen lyxbyggena i Maddalena, egentligen är bror till fru Gloria Bertolaso, svåger alltså, börjar en och annan känna obehag. Det konstateras att genom Angelo Balducci var det möjligt att kompensera en byggfirma som förlorade en upphandling (Musikens hus i Florens), genom att istället ge firman entreprenaden för att bygga hotellet för statscheferna i Maddalena vars kostnader därefter raskt accelererade från 59 till 73 miljoner euro (enligt la Repubblica).

Om detta och ytterligare en oändlig mängd detaljer har tidningarna fyllt dussinvis med sidor de senaste dagarna.

Och givetvis har frågan blivit politisk dynamit. För Guido Bertolaso är en nationell ikon, en hjälte av stratosfäriska mått. Att se honom bli anklagad för att ha utnyttjat vissa sexuella tjänster hos ”signora Francesca” i en av Roms lyxiga sportklubbar, chockerar minst sagt.

Själv förnekar han allt, utom att det ibland ”kanske gick litet för fort, jag har inte hunnit med att kontrollera allt”. Anklagelserna kommer från många timmars inspelade och avlyssnade telefonsamtal. Utskrifterna av dessa avlyssnade samtal blev till drygt tre hela sidor text i la Repubblica. I ett samtal säger han sig just ha landat från New York och skulle behöva en ”sistematina”, en liten behandling. I andra samtal mellan de anklagade skall det ha organiserats mega-fester för Bertolaso med trevliga damers sällskap.

Nu är ju inte köp av sexuella tjänster något brott i Italien. Men om det kan ledas i bevis att någon annan betalat signora Francescas, eller brasilianskan Monica, för behandlingen i avsikt att uppnå fördelar hos Bertolaso, kommer frågan givetvis i ett annat läge.

Berlusconi avfärdar hela historien med att ”Bertolaso hade ont i ryggen och alla vet att Francesca är jätteduktig i massage”. Själv säger Bertolaso att det bara handlade om massage mot den stress han ibland drabbas av.

Problemet är förstås att anklagelserna kommer från avlyssnade telefonsamtal. Det kan förefalla betänkligt att folk buras in enbart på grundval av att de skall ha diskuterat frågor som skulle kunna tyda på att samtalet gällde förberedelser eller kommentarer till redan begångna brott, utan ytterligare bevisning. Så var det också här, där några förhör med de misstänkta inte hölls förrän flera dagar efter gripandet.

Under tiden har också parlamentets debatt av dekretet om förvandlingen av Dipartimento della Protezione civile till ett aktiebolag på något sätt gått i stå (Här skall för säkerhets skull sägas, att ett italienskt regeringsdekret, som skall träda i i kraft omedelbart måste ha ”brådskande karaktär”. Det måste dock därefter godkännas i parlamentet inom 60 dagar. Alla regeringar har använt dekreten när oppositionen drar en fråga i långbänk – men ingen regering har gjort det så ofta som Berlusconis.) Senatens Berlusconimajoritet har redan röstat för förslaget trots en hård fight från oppositionen. Nu har lagtexten gått över till deputeradekammaren där det för närvarand behandlas i ett utskott.

Händelserna hittills visar, menar oppositionen, vilka faror en privatisering av en institution som redan fått så omfattande uppdrag och som arbetar med så förenklade procedurer kan föra med sig.



I det här läget kommer Giorgio Boccas nya bok ut med titeln Annus Horibilis. Bocca är en gammal partisan, socialist, journalist och författare med en gedigen pessimistisk framtoning.

Det hemska år boktiteln handlar om är förstås 2009. Jag tyckte det visade på en skrämmande utveckling mot en ”auktoritär demokrati”. Det var året då Berlusconi tjänade poäng – vad han än drabbades av i form av skandaler och avslöjanden.
Risken är att 2010 blir ännu mera ”horribilis” och att demokratin allvarligt sätts i fara.

Måndag morgon.

La Repubblicas legendariske grundare Eugenio Scalfari ställde i sin traditionella ”söndagspredikan”, ett antal frågor till Bertolaso. Frågorna gick i stort ut på om Bertolaso inte vid något tillfälle känt tvekan över utvecklingen av hans Protezione civile. Scalfari får svar över två hela sidor från Bertolaso.

Om man skulle våga sig på en sammanfattning – Bertolaso upprepar gång på gång att han bara arbetat med effektivitet och snabbhet som mål. Men aldrig i syfte att skapa eller utnyttja en anarki. Protezione Civile arbetar alltid "i den enda regelsamling som betraktar variabeln tid som verklig och påtvingande”, skriver Bertolaso.

Det har aldrig varit fel att använda dessa normer för att skapa förutsättningar att speciella event skulle bli en framgång, Och på den punkten får han naturligtvis rätt av Scalfari när det handlar om naturkatastrofer. Men knappast när det handlar om förutsebara händelser som är kända åratal i förväg.

Vad Bertolaso aldrig tar upp i sitt svar är fördelarna en liten grupp företag och företagare kunnat skaffa sig.

Att det verkligen handlar om fördelar pekar ett av de avlyssnade samtalen på. Två ägare till byggnadsfirmor berättade hur glada de blev när de fick höra nyheten om jordbävningen:

- Jag skrattade för fullt när jag hörde nyheten halv fyra i morse, säger en och hans motpart svarar:
- Ja, sannerligen – det kommer inte en jordbävning varje dag. Här gäller det att sätta full fart.

Detta samtal var anledningen till att några hundra Aquilabor demonstrerade igår med små hemmagjorda plakat med texten: Klockan 3.32 – då skrattade inte jag.

Sent på söndagskvällen stod det också klart att dekretet om att förvandla Protezione civile till aktiebolag kommer att ges en ny behandling. Antingen dras det tillbaka helt eller också blir det en så urvattnad version att alla kan godta den. Berlusconis alter ego, hans grå eminens Gianni Letta, deklarerade att det aldrig varit för avsikt att genomföra en privatisering. Bara att göra verksamheten mera effektiv. Ett påståeende som togs emot med småleenden av oppositionen.

Nu avvaktas med spänning vad utredningsdomaren kommer att säga efter de första förhören med de arresterade. Utredningens ansvarige hade talat om ett ”gelatinliknande system” med korruption i varje hörn. Om han har fog – och bevis – för det påståendet ger sig någon av de närmaste dagarna.

Åke Malm

Il risorgimento och musiken

Av ÅKE MALM

Nu skall äntligen den stora frågan få ett svar!

Det Stora Projektet har jag skrivit om någon gång i denna blogg. Nu skall jag avslöja vad det handlar om. (Jag förstår att bloggläsarna inte kunnat sova i avvaktan på enigmats upplösning).

I morgon, måndag, kl 12.30 startar en serie i Sveriges radio P2 under rubriken Musikmagasinet. Ämnet för en serie på fyra program är Il Risorgimento – en folkrörelse som gjorde Italien till – Italien.

I fyra heltimmesprogram försöker jag berätta och ge exempel på hur denna makalösa rörelse som hade som mål att ena Italien, föddes och utvecklades. Man kan ju säga att det idag är så självklart att Italien omfattar hela den kända stöveln. När vi startar en semesterresa mot Milano eller Rom är det ingen tvekan om att vi är på väg till Italien.

Men det har sannerligen inte alltid varit så. Det är faktiskt bara 150 år sedan man kunde börja tala om Italien ur det här perspektivet. Och det hade tagit 70 år av strider, projekt, drömmar och nederlag innan allt var klart. Att Rom är Italiens huvudstad är därmed ett faktum sedan ”bara” 140 år.

Ett spännande projekt och fascinerande har det varit att under nästan ett år kasta sig in i det här mänskliga äventyret. För min del började det faktiskt i Göteborg och det handlade om musik.

Fratelli d´Italia

Förra hösten fick jag en inbjudan av Göteborg Wind Orchestra att presentera en kväll med italiensk musik. Programmet var redan spikat och det inleddes med den italienska nationalsången ”Fratelli d’Italia”. Presentationen krävde en djupdykning i hymnens ursprung. Jag läste om textskrivaren Goffredo Mameli och i någon liten mån om musikens kompositör Michele Novaro. Något kände jag till sedan tidigare men här öppnade sig en värld som en aktuelltskrivande reporter inte haft någon vidare anledning att fördjupa sig i.

De studierna drog ut på tiden. Det visade sig att ämnet var gigantiskt. Med en oändlig mängd sidogrenar och en skara komplicerade hjältar kring vilka det i decennier författats högvis med lärda utredningar.

Bara Giuseppe Garibaldi har varit föremål för biografier och analyser i över 20.000 verk!

Hade jag vetat hur komplicerad Il Risorgimento verkligen är hade jag naturligtvis aldrig vågat ge mig i kast med det här. Men nu är jag ändå glad att jag i min oskuld och ignoranza vågade föreslå SR projektet. Och jag är fullt beredd på att rader av experter och akademiska forskare kommer att ha invändningar. För att många händelser är utelämnade, att många av huvudpersonerna ("i protagonisti") bara antytts.

Men så blir det när en journalist kastar sig in på proffshistorikernas område. Vilda hugg med kroksabeln för att försöka finna en logisk stig genom en djungel av fakta.

Och så var det det här med musiken. Jag hade kravet på mig att minst 50 procent av sändningstiden skulle utgöras av musik. Så det krävdes att man kunde finna anknytningar och logiska associationer till händelserna i historien. I och för sig inte något större problem. För som alla vet – sällan har en nationell revolution skett till sådana mängder med musik. Jag börjar med Domenico Cimarosa (vad spelades på Teatro la Fenice i Venedig i december 1796 inför de franska ockupationstrupperna?)

Va pensiero, ur Nabucco, än en gång...

Fortsättning följer med Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini, Gaetano Donizetti och Giuseppe Verdi, förstås. Alla hade de på något sätt sitt finger med i spelet kring il Risorgimento. Även Beethoven kommer in på ett hörn men tyvärr blev det inte plats för Giacomo Puccini. Tosca är ju så intimt förknippad med striderna om vem som skall vara ledaren i Rom, påven eller Italiens kung. Aktuella frågor ännu idag. Men Tosca och Puccini tillhör ju ändå en något senare generation.

Källorna har varit många. Skall sanningen fram så har en dryg meter litteratur samlats på mina redan tämligen överfulla bokhyllor. Först Lucio Villaris Il Risorgimento i 8 volymer, sprängfyllda av kunskap och läckra smådetaljer. Oxfordhistorikern Dennis Mack Smith har bidragit med både Giuseppe Garibaldi och hans allmänna italienska historia. Harold Acton berättade utförligt om de sista bourbonerna (Gli ultimi borboni), Cambridgehistorikern Christopher Duggan följer den engelska historikertraditionen i La forza del Destino. Alfonso Scirocco har skrivit den senaste utförliga studien i Giuseppe Garibaldi. Men också Aldo G. Riccis biografi med titeln Obbedisco har varit till hjälp. Alberto Mario Banti har sin version av Il Risorgimento Italiano.

Einaudis gigantiska projekt Storia d’Italia innehåller magnifika uppsatser av världens främsta forskare ur olika aspekter på l’Illuminismo e il Risorgimento. Och till och med blev det tillfälle att ta fram en gammal version av Carlo Pisacanes samlade verk, inköpta för många herrans år sedan.

Bara några få exempel på den oändliga litteratur som finns på området.

På måndag alltså. Klockan 12.30 i P2.

Buon ascolto.

________________

‣ För att lyssna på första avsnittet i programserien - klicka här
___

Anti-pentiti, maffiapengar och en kardinal

Av ÅKE MALM

Vilken nyhetsmorgon! Hur skall mina tålmodiga läsare orka med denna orkan av omstörtande nyheter. Friskt mod!

1. "Antipentiti"-lagen

Nu kommer anti-pentitilagen, skriver la Repubblica över hela förstasidan.

Vad är det? Jo, ett problem för (som han själv ser det) den ständigt av åklagare förföljde Silvio Berlusconi är, att då och då sticker det upp avhoppare ur maffiaorganisationerna. De som inte längre orkar med de tuffa villkoren enligt paragraf 41 bis (se tidigare bloggar), de hoppar av och börjar istället samarbeta med åklagarna. De blir ”pentiti”, egentligen ångerköpta, men mer brutalt och ur maffians synpunkt sett - tjallare.

Nu sägs högerregeringen vilja ställa nya krav på hur tjallarna får användas. Redan tidigare har vikten i rättegångar av deras berättelser ifrågasatts. Nu vill man att det skall finnas två av varandra oberoende pentiti, som också i detalj bekräftar varandras vittnesmål, för att deras utsagor alls skall få bevisvärde. Kravet på dokumenterbara bevis fanns redan. En rad rättegångar riskerar nu att falla igenom.

Det skall sägas att det på senare tid funnits ett par fall där välkända politiker, efter att ha utpekats som mafiosi under lång tid, frikänts i HD. Ett sådant gäller den tidigare kristdemokratiske ministern Calogero Mannino. Efter 17 års ständiga förhör, rättegångar och överklaganden, blev han till sist slutligen frikänd. Sådana fall talar naturligtvis inte för institutionen ”pentitismo”.

Efter la Repubblicas morgon-scoop tar Radio 3 upp frågan i en diskussion mellan flera kända jurister, som t ex Antonio Ingroia. Han har just kommit ut med en bok i ämnet. Efter en het men avspänd debatt på morgonsidan enas man om: 1. Ett lagförslag är ett förslag – ingen vet hur det kan se ut efter att parlamentet börjar behandla det. 2. Redan nu ställer lagarna mycket hårda krav på vilket bevisvärde en pentitos utsagor kan ha 3. Ingroia berättade hur han själv anklagat pentiti för ärekränkning efter att det visat sig att deras utsagor inte stämmer med andra bevis. 4. Pentiti har varit en fundamental del i en lång rad av de viktigaste rättegångarna mot maffiorna under de senaste decennierna. Från maxiprocessen i Palermo till Casalesirättegången mot camorran.

Så låt oss efter detta se la Repubblicas scoop som en varningssignal – men en något nedtonad sådan.





2. Massimo Ciancimino

Nästa nyhet finns i alla tidningar – mer eller mindre. Den handlar om Massimo Ciancimino, son till Vito Ciancimino, Palermos viktigaste maffiaboss under en lång period då han också var sindaco, borgmästare i staden.

Det pågår en rättegång i Palermo som skulle kräva ett minut-för-minutreportage för att komma till sin rätt. Den handlar i yttersta sammandrag om karabinjäröversten Mario Mori som sitter anklagad för att ha gynnat en ”förhandling” mellan statens myndigheter och maffian. Bakgrunden är att villan, där maffiabossen Totò Riina greps, stod obevakad och utan att någon form av husundersökning genomfördes under bortåt 2 månader efter gripandet. Under denna tid hade mafiosi alltså alla möjligheter att skaffa undan alla bevis. Som ett av vittnena i denna rättegång framträder nu under några dagar Massimo Ciancimino. Ett av hans påståenden från igår toppar tidningssidorna idag.

-          Pappa investerade maffians pengar litet överallt i Norditalien. Särskilt intresserad var han av en investering i Milano 2.

Och som alla vet, Milano 2 är ett stort kvarter i stadens utkanter, projekterat enligt alla moderna principer. Där fann den milanesiska medelklassen sina bostäder. Alltså återkommer den ständiga frågan: var fick Berlusconi sina pengar från under den långa tid han verkade som fastighetsbyggare i Milano? Frågan gäller inte bara Milano 2 utan också projekt som ligger tidigare i Berlusconis karriär.

På nolltid anländer förnekandet från Berlusconis advokat, Niccolò Ghedini.

-          Milano 2 byggdes och finansierades helt transparent. Alla investeringar är klart dokumenterade. Där finns inga maffiapengar. Jag överväger en stämning av signor Ciancimino.



3. Boffo, Feltri och kardinalen

Tredje nyheten för dagen är ett gränsfall – Kyrkan eller den världsliga staten? En riktig smaskig historia är det likafullt.

Den handlar om Vittorio Feltri, av Berlusconis familj tillsatt som chefredaktör för familjeorganet Il Giornale. Feltri är en totalt hänsynslös fejkare och skandalsökare som fungerar som en förlängd arm för regeringskansliets mediaexperter.

I höstas slog han upp stort att tidningen l’Avvenires chefredaktör Dino Boffo var föremål för en polisutredning, och då skall det sägas att dagstidningen l’Avvenire är organ för den italienska biskopskonferensen, i verkligheten en röst för Vatikanen. Polisutredningen skulle ha gällt hot mot en kvinna vars man Boffo skulle varit förälskad i.

Tala om skandal! Boffo fick en vecka på sig att avgå. Plötsligt saknades en röst i en ändå blygt kritisk kör av regeringskritiska tidningar. För l’Avvenire hade vid några tillfällen vågat kritisera Berlusconis regering.

Efter några månader erkände Feltri, på sitt eget föga klara maner – att hela historien nog var fel från början. Dokumentet han hade sett var en partsinlaga från en anonym källa och det hade sedan visat sig att någon polisutredning inte existerade med Boffo som huvudperson.

Igår skall Feltri och Boffo ha ätit lunch tillsammans i Milano. En försoningsgest? Knappast. Boffo säger att han bara ville veta vem som inspirerat Feltri till attacken mot honom.

Svaret från Feltri är en motfråga: varför är Bertone så kritisk mot dig? ("Perché Bertone ce l’ha tanto con te?"). Bertone i det här fallet är ingen mindre än kardinal Tarcisio Bertone, segretario di stato, i själva verket - Vatikanens regeringschef.

Av detta följer så denna hypotes: någon – vi skriver ”någon” – hade protesterat mot l’Avvenires regeringskritiska artiklar. Bertone hade gett order om att Feltri skulle informeras på lämpligt sätt.

Tala om stories, grabbar!

Åke Malm

____________

‣ Frågan om "i pentitis" roll i den italienska rättsprocessen har tagits upp tidigare, bl.a. av journalisten och författaren Carlo Lucarelli i dennes TV-serie Blu Notte:

Domarnas tåga

Av ÅKE MALM

Detta är dagens politiska huvudrubrik: Domarna vandrar ut ur salarna. De demonstrerar med italienska konstitutionen under armen.

Jag har berättat det tidigare. Varje år är ”öppnandet av det juridiska året” en stor mediahändelse. Det inleds i Rom i vad som populärt brukar kallas ”Il Palazzaccio”, den prunkande barockkrokan som hyser högsta domstolen, La Corte Suprema di Cassazione och Italiens överåklagareämbete,

En byggnad som utgör en sammanfattning av alla byggnadsstilar som använts i Rom från antiken till 1888 när arkitekten Guglielmo Candirini vann tävlingen om en byggnad för denna institution.

En så kolossal massa travertinmarmor gick åt att vikten av hela Palazzaccio höll på att tvinga ner det i leran med risk att krokanen skulle försvinna ut i Tibern. Allvarliga arkitektprofessor förespråkade att hela eländet borde rivas. Men man river ingenting i Rom. Istället stabiliserades byggnad och mark för oräkneliga liremiljarder. Nu vandrar Italiens högsta domare i denna apoteos av ineffektivitet: väldiga korridorer, paradtrappor, enorma pelare och en förbluffande liten audienssal där landets högsta juridiska auktoriteter tar plats.



Där slår denna dag hermelinbrämade kåpor ut som julrosor, normalt distingerade herrar sätter på sig lustiga små hattar och träder som en kardinalsprocession in i stora aulan. De företräds av tjänstemän i kåpor som bär maktens och rättvisans gyllene symboler. Dessa läggs i kors framför den talartribun där il Signor Procuratore Generale della Repubblica håller sitt med stor spänning väntade tal.

- Italiens rättvisa är i nivå med Gabons, säger han till slut. Och det var väl inte vad Silvio Berlusconi och hans ständigt (men bildlikt) knäfallande justitieminister Angelino Alfano hade väntat sig.

Dagen efter sker liknande ceremonier i alla städer med egen appellationsdomstol. Den lokale överåklagaren klagar över bristande resurser och som följd därav en enorm backlog av olösta tvister och ouppklarade grova brott.

Men i år följer den överväldigande delen av dessa ceremonier inte protokollet. När statens representant skall tala reser sig domare och åklagare och vandrar ut ur salarna med författningen under armen. En protest mot den karikatyr på reform som regeringens förslag om ”processo breve”, den korta rättegången, utgör. ”Ett destruktivt lagförslag”, hävdar domarnas fackförening.

Protestdemonstrationen har några undantag. I l’Aquila där justitieministern själv framträder. Här har domarna istället för röda kåpor klätt sig i svart i sorg över de 308 som dog i jordbävningen. Om regeringens förslag genomförs är det stor risk att de som utpekas som skyldiga till att så många hus rasade, aldrig kommer att behöva avtjäna något straff.

I Reggio Calabria framträdde landets näst högste företrädare, senatens talman Renato Schifani. Här avstod också domarna från sin protest. I Catanzaro avstår också domarna för att de skulle kunna bli för få för att märkas och i Messina där man säger sig föredra en fortsatt dialog med regeringen.

Video av oklart ursprung men med tydlig tendens.

I alla de andra salarna är uppställningen total. Ändå samlar Alfano TV-kamerorna omkring sig för att påvisa att domarkåren är splittrad, att ANM (Associazione Nazionale della Magistratura) är splittrad och att regeringen har ett ständigt större stöd från domarkåren.

Senare tolkas en mening av överåklagaren som att han skulle ha samma åsikt som regeringen vad gäller processo breve. Men inom bara någon halvtimme kommer beskedet. En feltolkning. Det finns inget sådant stöd.

Men det spelar ingen större roll. Nu har ändå mediabudskapet gått ut i alla kanaler om att domarna alls inte är eniga. Kanske några håller på att falla av för att sluta upp bakom konseljpresidenten?

Åke Malm

Rapport från Italien

Av ÅKE MALM

Uppställningen  var storståtlig – en show iscensatt av mediamogulens främsta arkitekter, inspicienter och skapande sekreterarkår.

För första gången sammanträdde den italienska regeringskonseljen i Reggio Calabria långt ned i den italienska stövelns tå. Ett storståtligt program för bekämpande av den organiserade brottsligheten presenterades. Berlusconi tillsammans med inrikes- och justitieministrarna framträdde framför en jättelik målad esplanad med perspektiv ut mot ett soligt och blått hav. Flankerande stod två jättekopior av ”I bronzi di Riace”, de två utsökta, 2 meter höga, grekiska bronsstatyer som i början av 70-talet hittades utanför Kalabriens kust.

I sanning en iscensättning värdig Mediasets resurser – dock litet väl kitschigt för att handla om ett regeringssammanträde.

Första gången jag såg Riacestatyerna på nära håll var strax efter att de restaurerats och den gamle socialisten, och dåvarande statschefen Sandro Pertini, visade upp dem i Quirinalpalatset under någon vecka, innan de överfördes till sina rättmätiga ägare i Reggios nationalmuseum.

Men först litet statistik, framförd av inrikesministern Roberto Maroni, sufflerad och kommenterad av regeringschefen Silvio Berlusconi själv.

-          Ingen tidigare regering har vidtagit så omfattande åtgärder i kampen mot maffiorna. Nu skall det bli ännu lättare att beslagta maffiabossarnas egendom, konstaterade Maroni.

Hans statistik – som ännu ingen ifrågasatt – ser ut så här (procentsiffrorna är en jämförelse med närmast föregående regering):



Polisingripanden mot maffiamedlemmar

427

+ 34 %

Gripanden/arresteringar

4,236

+ 26 %

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85 %

Beslagtagen egendom - 12.111 föremål i miljarder euro

6,9

+ 89 %

Konfiskerad egendom - 3.122 föremål i miljarder euro

1,9

+ 345 %

Polistillslag mot olika maffior

427

+ 34 %

varav mot Cosa Nostra

93

varav mot ’Ndrangheta

102

varav mot Camorra

165

varav mot kriminaliteten i Puglia

67

Arresterade

4.236

+ 26 %

varav Cosa Nostra

1.084

varav ’Ndrangheta

899

varav Camorra

1.605

varav kriminella i Puglia

648

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85%

varav från listan över de 30 farligaste

21

+ 133 %

varav från listan över de 100 farligaste

41

+141 %

Andra farliga rymlingar

241

+75%

Antalet upplösta kommunförvaltningar efter maffiainfiltration *)

14

*) I Italien kan en consiglio communale upplösas om den kan visas ha stått i förbindelse med maffian

Onekligen en bedövande statistik. Avsikten är naturligtvis att visa att i jämförelse med vänsterregeringar, som alltid pratat om maffian, är det Berlusconis regering som gjort de verkligt stora konkreta ingreppen.

Men är det verkligen så? Vad som inte sägs på den blomsterklädda estraden är att många av de lagar och förordningar som faller under ”kampen mot maffian” krävde år av diskussioner i parlamentet innan de kunde godkännas. Att Maroni idag kan peka på storartade resultat beror t ex på de trevanden och begynnande förhandlingar med överste Khedafi och Libyen som Romano Prodi inledde på sin tid.

De nya lagar som nu aviseras innebär t ex att ett särskilt verk inrättas i Reggio Calabria för att administrera de väldiga tillgångar som nu i allt snabbare takt konfiskeras från maffian. Avsikten är att de så snabbt som möjligt skall göras tillgängliga för medborgarna. Mycket skall säljas på auktioner – även om Berlusconi erkände att risken är att maffiabossarna köper tilbaks dem.

-          Det gör inget – då kan vi konfiskera dem en gång till, hävdade han.



En annan nyhet är att nu även ’ndranghetan är upptagen i listan över maffialiknande organisationer. Märkligt nog var det inte fallet tidigare. Vilket kanske hade något att göra med att denna kalabresiska specialitet kunde växa sig starkare än någon av de övriga organisationerna. Det talas nu allt mera om att Cosa Nostra skulle vara på väg att duka under –bara två av de kända storbossarna är ännu på fri fot.

Så i fredags fortsatte triumftåget med ett besök i l’Aquila där regeringen presenterade ännu en storslagen framgång, nu i kampen för att lösa bostadsproblemen för den jordbävningsdrabbade staden. Den omedelbara anledningen var att Civilförsvaret (Protezione civile) nu formellt och administrativt lämnar över till Kommissarien för återuppbyggnaden.

-          Det minsta jag kan göra för Guido Bertolaso efter att han har gjort för oss är att han får bli minister, förkunnade Berlusconi.

Vad för slags minister det handlar om är ännu inte känt. Men så går det till i Berlusconiland.  Il Padrone kan frikostigt nominera ministrar på alldeles egen hand.

Det intressanta är förstås att den här utnämningen kommer bara några dagar efter att Berlusconi fått be om ursäkt för vad Bertolaso yttrade under en tvådagarsinspektion på Haiti. Där hade han bedömt de amerikanska insatserna som ”patetiska” och i en total avsaknad av koordinering. Hillary Clinton hade känt sig fruktansvärt drabbad av kritiken och Berlusconi fick skynda till för att rädda sin trognaste medarbetare.

Själv skall jag erkänna att jag är ganska svag för den mannens effektivitet. Även om det är svårsmält att se hur han dyrkar sin Silvio. Men hans insatser, även för svenska offer, när det gällde Tsunamin, är oförglömliga.

För den som vill veta exakt hur insatsen i l’Aquila ägde rum, finns det en bra redogörelse på engelska som Bertolaso presenterade för den internationella katastroforganisationen, International Recovery Forum i Kobe, Japan, för några veckor sedan.



Problemet – om man vill se det så – är naturligtvis att i stort sett har ingenting hänt i den drabbade stan. Vissa monumentala byggnader som de berömda kyrkorna har delvis säkrats från att helt falla samman i avvaktan på verklig restaurering. Det viktiga har varit att ge befolkningen tak över huvudet. På ett eller annat sätt har detta lyckats även om åtskilliga nu bor i hotell som är vintertomma. Berlusconi lovade att före mars skall det sista nybyggda huset för dem som förlorade sina hem, kunna överlämnas. Hundratals hus, tillfälliga och permanenta, har byggts för större delen av dem som förlorade sina bostäder. Det handlade om över 50.000 hemlösa.

Så på vägen hem från l’Aquila drabbade verkligheten den italienska regeringen.

Cagliaris flygplats på Sardinien stängdes sedan ett tusental arbetare vid alluminiumverken Alcoa ockuperat landningsbanor och flygplatsbyggnad. I ett Sardinien som traditionellt haft hög arbetslöshet var beslutet att stänga fabriken en katastrof. Efter polischocker och ingripande från prefekten har ett möte med ansvariga utlovats i Rom.

Samma sak hände på Sicilien där 18 arbetare ockuperade taket på Fiatfabriken i Termini Imerese. Fabriken skall enligt Fiatledningen stängas eftersom den inte är ekonomiskt lönsamhet.

Och undra på det. De olika delarna till bilmodellen Lancia Ypsilon tillverkas på fastlandet i olika fabriker, körs sedan på långtradare och färjas över till Sicilien där delarna sätts samman till färdiga bilar. Ett omöjligt system, hävdar VD Sergio Marchionne.

Men även Sicilien kämpar med sin traditionella arbetslöshet. De 18 på taket höll ut en dryg vecka i regn och kyla innan också de fick löfte om ett möte med Fiatledningen och regeringen. Industriminister Claudio Scajola har sagt till på skarpen att regeringen inte tänker acceptera att hålla Fiat under armarna med stora bidrag i form av skrotningspremier, utan att företaget sedan tar sitt sociala ansvar.

I det här läget kommer forskningsinstitutet Eurospes med sin årliga rapport. En stor social och ekonomisk utredning som dimper ned på redaktionsborden varje år vid den här tiden. Det har blivit 27 vid det här laget.



I årets rapport beskrivs Italien som ett stillastående land i avsaknad av ideer och framtidstro. Institutionerna satta att leda landet tycks mera uppehålla sig vid att administrera en ständigt pågående övergång till något som ingen ännu vet vad det är.

Lönemässigt ligger Italien 17 proc under OECD-genomsnittet, 19 proc under EU-genomsnittet. Den årliga genomsnittslönen uppskattas till 14.700 euro. Det placerar Italien på 23 plats bland 30 länder. Därför är det kanske inte så konstigt att en fjärdedel av italienarna är övertygade om att invandrarna stjäl deras jobb.

Ändå pågår nu en sällan skådad ökning av antalet giftermål mellan italienska medborgare och utländska invandrare. Rekordet ligger i Emilien med Lombardiet på andra plats.

Troligen ser vi just nu bara början på den verkligt stora krisen. Verksamheter i områden som till för något år sedan betraktades som typiska exempel på ”det italienska undret”, tvingas nu slå igen. Det gäller också alla småindustrier i triangeln Bologna- Verona-Venedig.

”Small is beautiful”, hette det för några år sedan. Idag står det klart att det är inte riktigt så. Små industrier har inte de ekonomiska resurser som krävs för forskning och aggressiv marknadsföring.

Åke Malm

___________

‣ Se hela presskonferensen här

Italienska nyheter..

Av ÅKE MALM

1. Är detta en nyhet?

Åklagarna i Milano har slutfört utredningen som går under benämningen Mediatrade. Silvio Berlusconi utpekas som ansvarig för skattebrott och bokföringsbrott. Hans son Pier-Silvio anklagas också för skatteflykt liksom Mediasets styrelseordförande Fedele Confalonieri, ungdomsvän till Mediasets grundare.

Jo, det är en nyhet. Men är detta yttrande av Berlusconis ledande försvarsadvokat, Niccolò Ghedini, en nyhet:

- Typiskt, just före ett nytt viktigt val – detta är förföljelse.

Nej, det är ingen nyhet. De orden yttrar Ghedini nämligen varje gång hans partiledare drabbas av en ny åtalspunkt. Vid det här laget känner man igen varje ord i den kör som falangen av Berlusconivänliga röster, enligt manus, skall yttra varje gång deras älskade ledare får ett nytt problem på halsen.

Varje gång är det en komplott, varje gång är domarkåren ("50 procent av den består av kommunister"), ansvarig för en förföljelse av gigantiska dimensioner. (”Ingen politiker tidigare i världshistorien har varit utsatt för en sådan häxjakt från åklagare och domare. Jag har 106 rättegångar bakom mig”. - I själva verket är de färre än 30.)

Mera Ghedini:

- Det är helt otroliga anklagelser som dessutom gäller en period i vilken Silvio Berlusconi inte hade några som helst möjligheter att påverka besluten hans företagsledning hade att ta.

Är det verkligen så? Åklagarna i Milano, Fabio De Pasquale och Sergio Spadaro, anser givetvis inte att deras misstankar, är otroliga eller ogrundade.

Och åtalspunkterna och misstankarna denna gång? Här ett försök till sammanfattning av ett halvdussin tidningars redovisningar.

I grunden bygger åklagarnas anklagelse på en väldigt enkel fråga. Varför måste ett storföretag i mediabranschen som börsnoterade Mediaset göra sina inköp av program, "formats" och TV-serier via en mellanhand, istället för att gå direkt och förhandla med Paramount. Mellanhanden heter i detta fall Frank Agrama och är en av Berlusconis affärsvänner sedan 1976.

Anledningen är, enligt åklagarna, uppenbar. Priset som Mediaset bokförde för filmerna och programmen var upp till 45 proc högre än det verkliga priset. När Paramountfilmerna sändes ut i kanalerna hade de en prislapp som var långt över normala marknadspriser. Orsaken? Jo, det var Agramas bolag, mellanhanden, som fakturerades för programmen. Det - verkliga - pris Paramount fakturerade Agrama var oerhört mycket lägre. Mellanskillnaden blev så till en svart fond som bollades mellan bankkonton i olika skatteparadis. Och som naturligtvis inte redovisades i Mediasets bokföring.

Utredningen består av 43.000 dokumentsidor, utskrifter av förhör och annat bevismaterial. Utredningen började redan 2002 men kunde i och för sig ha börjat med händelser redan från -80-talet. De är dock numera preskriberade. Åklagarna har haft stora problem att komma framåt i sin utredning. Vid ett tillfälle, skriver La Repubblica, skall amerikanska myndigheter ha stoppat allt material som FBI hade lagt beslag på. Det hemligstämplades.

Åklagarnas utredning går nu till en utredningsdomare som skall besluta om materialet räcker för att inleda en rättegång.

Dagen efter den här nyheten framträdde Pier-Silvio Berlusconi, som också är vice styrelseordförande i Mediaset:

- De vill bara komma åt min far – och då kommer även jag i kläm.

En poäng. Dagen efter försvinner också praktiskt taget hela den här historien från La Stampas förstasida. Istället en prunkande titel över fem spalter: "Berlusconi annonserar en ny bostadspolitik." På andra sidan förtydligas: En bostadspolitik mot de röda områdena. En gissning vågar sig tidningen på: Berlusconi kommer att lägga ett förslag om att alla får bygga till sina hus med 35 procent ökad yta utan några anklagelser om svartbyggen.

Ack, hur skall man någonsin, efter detta, kunna förklara storheten i den något ökade Friggebodsytan för häpna italienska vänner.

Det var den första nyheten idag.

2. Den andra nyheten

Den andra nyheten är närmast otrolig. En av de senaste två decenniernas mest kända och dominerande politiker på Sicilien, Totò Cuffaro, fick sitt straff höjt i andra instans. I Corte d’Appello strök domstolen den subtila skillnaden mellan att vara vän med enstaka mafiosi och gick istället på linjen att Cuffaro varit vän med hela Cosa Nostra. Det blev två år till som fängelsestraff och den tidigare guvernören på Sicilien skall nu avtjäna 7 år. Naturligtvis behöver han inte gå i finkan direkt - ännu återstår Corte di Cassazione, HD.

Förra gången – då han bara dömdes till fem år – bjöd han alla närvarande och tillströmmande vänner och sympatisörer på ett hav av Cannoli siciliani. De läckerheterna uteblev den här gången.

Åke Malm

____________


‣ Maffia och Cannoli siciliani? I Gudfadern 3 mördas med förgiftad Cannoli. Och här förekommer den också ("Leave the gun. Take the cannoli"):

‣ Ett recept på oförgiftad Cannoli siciliani

Evigt aktuellt i evig stad

Av ÅKE MALM

Ganska snart efter att jag slagit mig ned här i Rom upptäckte jag att i den allmänna debatten fanns ett ämne som aldrig förlorade sin aktualitet.

Egentligen handlar det om två ämnen: hur reformera rättvisesystemet? Hur modernisera grundlagen eller författningen?

I det första fallet gällde diskussionerna om man skulle överge systemet ”processo accusatorio”, dvs riktlinjerna i den Codice penale som infördes av fascistregimen och som allmänt kallades för Codice Rocco. Formellt sett gäller den ännu, säger mig juridiska experter, även om den bearbetats ett oändligt antal gånger. Så står det också inom parentes före lagens första paragraf: (Testo coordinato ed aggiornato del Regio Decreto 19 ottobre 1930, n. 1398).

Ett annat juridiskt ämne som kan uppta dagar och nätter av diskussioner är rättegångsbalken: Codice di Procedura Penale. Den reformerades 1988 och har även den fått tillägg och förändringar senare. En grundprincip förändrades vilket innebar att man i någon (liten) mån närmade sig det amerikanska systemet.

Sedan har det gällt hur republiken skulle se ut. Kanske en federal organisation? Eller en ”presidenziale” enligt fransk förebild. Eller kanske en tysk modell.

I snart 50 år har jag hört och sett diskussionerna rasa kring dessa ämnen. Troligen finns det inget annat land i världen där juridiska finesser och filosofiska analyser i juridiska frågor ägnas en så intensiv behandling i den allmänna debatten. Och debatterna fortsätter rasa även efter reformerna. Man tycks aldrig bli färdig. Och varje reform, som till slut införs, verkar vara så fylld av kompromisser att den omedelbart leder till att det ställs nya reformkrav.

Och så i går antog senaten lagförslaget om ”Processo breve – Kort process”. För regeringskoalitionen innebär reformen att nu äntligen har rättegångsordningen moderniserats. Oppositionen däremot talar om en skam inför världsopinionen, ett rättshaveri och en katastrof för den vanliga människa, som via domstolarna vill söka ett rättsordningens svar på en konflikt i vilken han/hon är inblandad.



Men i grunden gäller ändå diskussionen idag om denna reform, denna  lag, kommit till för att lösa en enda persons problem med rättvisan. Eller som rubrikerna lyder: om det är en lag ”ad personam”.

Lagtexten som senaten godkände med 163 ja mot 130 nej och två som avstod från att rösta, säger att ingen rättslig process får ta mer än 6 år, två år vardera i de tre instanser som står den åtalade till buds (en grundprincip som det till sist tummades på i slutrundan i senaten).

Det här kan ju tyckas vara en storslagen reform i ett land där varje liten konflikt mellan anställd/företagare eller en anklagelse om samröre med maffian brukar kunna avgöras först efter 10 – 17 år.

Men som vanligt i detta land är situationen litet mera komplicerad än vad den kan synas från början. Arbetsförhållandena i många domstolar är fullständigt outhärdliga. Teknisk utrustning (låter flott men det handlar om kopieringsapparater eller vanliga pc) saknas i stor utsträckning, arkiven är översvämmade av pappersluntor som ligger staplade på varann, i många domstolar är mellan 50 och 80 procent av tjänsterna inte tillsatta. Detta i ett system där det formella har givits en avgörande roll. Det händer att utredningar, som det tagit åratal att slutföra, ändå måste göras om på grund av ett struntfel som ändå inte förändrar något i sak.



Det är framför allt i Syditalien som det saknas domare och åklagare. Det finns domstolar som den i Caltanisetta på Sicilien som bara har en tredjedel av tjänsterna tillsatta. Samma sak gäller i maffiaområden som i Kalabrien.

Att i det här läget komma med en tidsbegränsning för en rättsprocess, verkar vara att börja i fel ände. Enligt oppositionen kommer 100.000-tals processer att avbrytas. Folk som begärt domstolens hjälp för att få sin rätt, får till slut bara ett besked att målet avskrivits efter att tidsfristen löpt ut.

-          Än en gång har majoriteten (partierna runt Berlusconi) visat att den fungerar som en maffia, varnade Antonio Di Pietro, ledare för Italia dei Valori och underströk att lagen bara har ett syfte - att skydda Silvio Berlusconi. di Pietros partikamrater visade upp tryckta plakat med texter som: Processo breve Morte giustizia.

-          Detta är inte en lag ad personam utan försvar mot en ”rättvisa contra personam”, förklarade Maurizio Gasparri, gruppledare för PdL ("Frihetens Folk", dvs Berlusconis eet parti).

Ett par uttalanden som visar att alla försök att lugna ner samtalstonen misslyckats.

Silvio Berlusconi själv spädde på:  - Att ställa upp i de rättegångar som drivs mot mig skulle vara som att ställa sig framför Milanoåklagarnas exekutionspatrull, förklarade han.

La Repubblica har idag en lång intervju med Gomorras författare, Roberto Saviano (som just idag inleder sin första universitetskurs som lärare i ett seminarium han kallats till vid Italiens verkliga elitskola, La Normale di Pisa).

-          Man kan inte öka hastigheten i rättssystemet på bekostnad av dem som väntar på rättvisa, säger han. Budskapen är klara: Om någon i Italien tror att han kan vända sig till Staten för att få rättvisa, kommer han snart att se att så inte är fallet.
-          Och för dem som lever i gränstrakterna till den organiserade brottsligheten är budskapet nu att han har lättare att klara sig undan fällande domar.



Och Roberto Saviano tar ett exempel:

-          Processen Spartacus, ledde för några dagar sedan ledde till att HD (Corte di Cassazione) bekräftade domarna om livstidsstraff för 16 bossar i Camorran. Med den nya lagen hade detta inte varit möjligt. Utredningen var så omfattande att den hade dragit över den nu bestämda maxtiden. Det hade varit omöjligt att visa att Staten, om än med svårighet och med stora förseningar, ändå griper in mot de skyldiga.

Saviano är inte ensam. De samlade riksförbunden för alla advokater, även de som jobbar i Corte dei Conti, riksrevisionen, säger i ett uttalande nej till en lag "som förstör rättssystemet".

Hittills är det alltså senaten som godkänt lagen. Nu går senatens text till deputeradekammaren. Där är regeringskoalitionens majoritet om möjligt ännu starkare. Men oppositionen lovar en ny het strid. I det här läget har samtidigt en ny valkampanj börjat. Det handlar om regionalval och ingen kan idag säga annat än att högersidan har alla möjligheter att vinna över ännu några regioner till sin egen sida.

Regeringssidan har dock ännu en projektil att skjuta av mot domarkåren, åklagarna och domstolarna. För att Berlusconi skall vara absolut säker på att ingen domstol skall kunna tvinga honom att inställa sig, kommer nu också ett förslag som går under beteckningen ”legittimo impedimento”. Vilket uttytt är ungefär som ”giltig frånvaro”. Med Processo breve dör alla rättegångar mot honom. Med Legittimo impedimento har han vapnet som dessutom ger honom rätt att aldrig mera behöva visa sig i en domstol.

Skulle nu en åklagare ifrågasätta att en sådan lag överensstämmer med författningen, och skicka en fråga till Författningsdomstolen, som skall kontrollera att den nya lagtexten inte strider mot författningen, får det motsatt verkan. Hans förfrågan kommer att indirekt bidra i spelet ”Rädda Silvio”.  Därför att för varje försening kommer preskriptionen allt närmare.

Regeringschefens egna partikamrater, medger mellan skål och vägg, att lagen med säkerhet aldrig skulle godkännas i Författningsdomstolen, om nu någon dristar sig att skicka en förfrågan dit. För lagen innebär i praktiken en slags allmän amnesti, men utan att parlamentet haft möjlighet att besluta om den först.

Å andra sidan bör många mäktiga män nu känna en djup tacksamhet mot Silvio Berlusconi. Rättegångarna mot dessa,  inblandade i en lång rad finansskandaler, kommer att läggas ned. Det gäller storföretag som byggjätten Impregilo, storbanken Antonveneta och många andra.

Åke Malm

_________

Se Marco Travaglia ang bl.a. Impregilo och det nya sjukhuset i jordbävningsstaden l´Aquila