Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
I dag hade jag tänkt berätta om hur mitt förortsliv förflyter i rent språkligt avseende, alltså min pendling mellan svenska, italienska och franska. Men först måste jag relatera en i och för sig totalt obetydlig händelse som dock ställde till en hel del oreda i mitt strängt inrutade liv.
Precis när jag, på eftermiddagen klockan tre, skulle ta den första klunken eftermiddagste går koppens öra av och jag träffas av brännhet vätska som går rakt igenom byxtyget och bränner mig på lårets översida. Utspillt te och porslinsskärvor på golvet (koppen krossade även assietten med min sedvanliga eftermiddagssmörgås med fikonsylt)! Och så denna infernaliska smärta! Först sitter jag förlamad och fattar inte vad som hänt. Men sedan inser jag att det gäller att få av sig byxorna, snabbt som attan, och spola kallvatten på brännstället.
Så småningom är allt lugnt igen, tevattnet upptorkat och porslinsskärvorna slängda i soppåsen. Jag gör en ny kopp te och äter upp min smörgås. Men mitt sinneslugn är rubbat och det blir inte mycket översatt resten av den arbetsdagen. På kvällen köper jag gasbinda (”bande de gaze” på franska), på apoteket bredvid snabbköpet, för att skydda den skadade huden. Jag svär också en liten ed (på svenska för säkerhets skull) över den allmänt förekommande ovanan bland hyresvärdar (och detta gäller sannerligen inte bara Frankrike!) att när de hyr ut möblerat alltid placera porslin och möbler, som de själva ratat, i lägenheten i fråga.
Men till ämnet nu! När jag vistas i Frankrike försöker jag passa på att friska upp min franska som ganska länge legat i träda, speciellt sedan jag genom självstudier satsat allt språkligt krut på att lära mig italienska. Jag har också på senare år rest betydligt oftare till Italien än till Frankrike. Jag läser fortfarande franska tämligen obehindrat (behöver bara slå upp en del glosor som jag glömt eller aldrig lärt mig), och jag har också översatt en fransk bok från 1700-talet (Restif de la Bretonnes ögonvittnesskildring från franska revolutionen, ”Revolutionens nätter”, utgiven av Hägglunds förlag). Men jag har, ju mer jag tillägnat mig italienska, blivit allt ringrostigare på att själv tala och att uppfatta talad franska, speciellt snabbt framsluddrad modern vardagsfranska.
Alltså borde denna vistelse i Bures sur Yvette vara ett lägligt tillfälle för informella språkstudier. De allra första dagarna hänger jag inte ens med på tv-nyheterna, trots att man där i allmänhet (undantag finns) talar vårdat och relativt långsamt. Men för varje dag uppfattar jag mer och mer, speciellt när jag lyssnar på radiokanalen France Musique där jag begriper så gott som allt vad de säger, men det beror å andra sidan säkert på att de ämnen som där behandlas är mig bekanta, d.v.s. klassisk musik i olika former, äldre likaväl som nyare. Själva utbudet av musik är där också vida bättre än P2:s, alltid den kvalitativt bästa musiken, inga kompromisser och halvmesyrer därvidlag. Men det är i och för sig en helt annan fråga.
Det var ju språket jag skulle tala om. En översättares arbetsdag erbjuder inte så många tillfällen att tala med folk. Man sitter där bunden vid sin dator och de enda livs levande fransmän man träffar är ofta bara damerna i kassan på snabbköpet och tidningsförsäljaren på Tabacen. När jag på morgonen går in genom muren till den stora parken passar jag därför alltid på att hälsa på havsguden Neptunus som står staty vid vattendraget som leder till den gamla kvarnen. Jag tror åtminstone att det är Neptunus, för han har en präktig treudd i handen precis som Neptunus alltid brukar ha. ”Bonjour Monsieur Le Fleuve”, säger jag men får naturligtvis inget svar, högfärdig som han är.
Vissa dagar träffar jag också en svart katt på muren till det stora flerfamiljshus där min (eller rättare sagt min mans) möblerade lägenhet med det sekunda porslinet är belägen. Jag pratar även med denna katt som är mycket behagsjuk och inställsam. Jag frågar hur han (eller möjligen hon, men jag tror det är en han) mår och vad han heter (på franska naturligtvis!). Men han jamar bara till svar, och eftersom katter jamar i stort sett likadant i alla länder lär jag mig inte mycket på det.
I stället läser jag. För tillfället Simone de Beauvoirs självbiografiska ”
Mémoires d’une jeune fille rangée” som jag tidigare bara läst på svenska under titeln ”En familjeflickas memoarer”. En fantastisk bok om en borgerlig flicka som skulle ha kunnat gå det sedvanliga kvinnoödet till mötes: gifta sig och få barn, underordna sig sin man, avsäga sig alla sina egna intressen och ambitioner.
Men Simone är en flicka som i stället bryter sig ut, banar sig en egen väg, upptäcker och konstruerar ett nytt sätt att leva som kvinna. Självständig, nyfiken, målmedveten. En intellektuell gigant som föresätter sig, trots att hon är kvinna, att leva det liv som intellektuella män alltid kunnat göra. Därmed inte sagt att hon förskonades från personlig olycka. Men hon levde ändå ett liv hon själv valt och skapat, fast så långt sträcker sig inte hennes första självbiografiska roman. Där är det själva ursprungsmiljön och de första stegen mot uppbrott som skildras. Andlöst spännande, tycker jag.
Samtidigt som jag noterar att Simone här använder ett betydligt ”svårare” språk än i sina privatbrev och ungdomsdagböcker som jag nyligen slukat. Jag märker det på antalet glosor som jag måste slå upp, betydligt fler än i dagböckerna och i breven till Jean-Paul Sartre och Nelson Algren.
Men slut för idag! Jag hann inte heller denna gång riktigt fram till det jag tänkte berätta. Jag måste bara tillägga, för protokollets skull, att det idag blev Le Monde (inte Libération), eftersom dagens tidning innehåller artiklar om Italien och den italienske premiärministerns upphävda immunitet. Och i morgon utlovas där ett stort reportage från Rom om ”dessa italienare som fortsätter att fascineras av Berlusconi”.
Fortsättning följer alltså, inshallah.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
