DIXIKON

Ett skepp kommer lastat – med filosofer

Av JAN HENRIK SWAHN
Vi lever i en tid då. som jag ser det, inte ett tillfälle bör försummas att påminna om Greklands betydelse för Europa. Så varför inte slå ett slag för en bok som ger viktiga inblickar i nygrekisk filosofi och i det fransk-grekiska kulturella samarbetet under 1900-talet, på ett sätt som i alla fall delvis förklarar varför greker i dag tycker så illa om Merkel men tiger still om parhästen Sarkozy.

Boken bär titeln Destins d’exilés med underrubriken Trois philosophes grecs à Paris, är utgiven på förlaget Le Manuscrit i Paris och kan ses som frukten av ett seminarium i Stockholm för drygt ett år sedan, på Södertörns högskola och Franska Institutet. De tre filosofer som stod i fokus var Kostas Axelos (1924-2010), Cornelius Castoriadis (1922-1997) och Kostas Papaïoannou (1925-1981), samtliga till sin död verksamma och bosatta i Frankrike.
Läs mer...

Dépasser Darwin
Didier Raoult

Av RUTH LÖTMARKER
Ingen människa behöver någonsin känna sig ensam för varje människa är begåvad med ett rikt inre liv. Så spetsfundigt uttrycker sig den franske professorn i mikrobiologi, Didier Raoult, verksam vid ett forskningscentrum i Marseille. Han tänker då varken på våra andliga eller kulturella intressen utan på det faktum att var och av våra celler inhyser åtminstone hundra bakterier och tusen virus. Dessa mikrober gör varje individ till ett vandrande ekosystem.

Läs mer...

Prodi om vad som egentligen är upp och ner i Europa

Av ÅKE MALM

Någon i salen ger signalen, spontant reser sig alla de 2.800 i Sala Santa Cecilia i Roms nya auditorium upp. President Giorgio Napolitano vandrar in bland hyllande åhörare mot sin plats.

En lång varm applåd och många som ropar:”Grazie Presidente”.

Så blir en vanlig söndagskonsert också ett tillfälle till en politisk demonstration. Alla vet att utan Napolitano hade det inte blivit något byte i Palazzo Chigi. Framför allt hade det inte blivit någon Mario Monti-regering, ”d’impegno nazionale”, (skall vi översätta till en regering "med nationellt engagemang”).

I sanningens namn är det här heller ingen vanlig konsert. På pulten står Claudio Abbado som tagit med sig sin egen Mozart-orkester och slagit ihop den med Santa Cecilias egen. Det blir en stöddig uppställning på över 200 musiker på scenen, plus Akademins egen jättekör. Plus sopranen Anna Caterina Antonacci och basen Anatoli Kotscherga.

På programmet står musikalisk och kinematografisk arkeologi. Först Tjajkovskis musik till Shakespeares Stormen. Efter pausen Sjostakovitjs musik till Grigorij Kozincevs film King Lear. Det är anledningen till att en gigantisk filmduk monterats bakom kören. En märklig upplevelse, som att vara med i en inspelningsstudio medan man lägger musik till en färdig film.

Nu blir det hela ganska jobbigt. Man får läsa två olika textrader samtidigt som man försöker omfatta detta väldiga orkesterverk. Vilken makalös orkestreringsförmåga han hade den gode Dmitrij. Och vilket filmspråk av en regissör som kämpade med Sjostakovitj mot diktatorn Stalins uppfattning om vad som var konst.

Nåväl, ovationerna för Napolitano understryker bara de senaste opinionsundersökningarna. Medan övriga politikers opinionssiffror stått mer eller mindre stilla, har Napolitanos bara stigit vecka efter vecka. Den senaste visar att över 90 procent av befolkningen uppskattar vad han gör. Ännu ett bevis för att folk tröttnat på vardagspolitikerna – särskilt i dagens nödsituation.

Romano Prodi har som vana att skriva en egen kommenterande ledare varje söndag i Roms stora lokaltidning Il Messaggero och kollegan i Neapel, Il Mattino. (Båda tidningarna ägs av storbyggmästaren Francesco Caltagirone). Prodi har varit ordförande i EU-kommissionen, två gånger italiensk regeringschef och mycket annat.

- Ingen hade tänkt sig att det skulle räcka med en ny regering i Italien för att lösa landets alla problem och dessutom eurozonens, börjar Prodi sin artikel som har titeln ”Frankrikes och Tysklands närsynta politik”.

Men, fortsätter han, det räckte med att bara några dagar förflöt så ändrades totalt situationen. Nu är inte Italien ensamt om att sitta på de anklagades bänk. Det spanska ränteläget har nått upp till och även överträffat det italienska. Men även de franska och österrikiska räntorna har börjat röra på sig på ett sätt som aldrig hänt tidigare.

Nu menar jag inte att delad sorg är halv glädje, för det finns inte mycket att glädja sig åt, men jag är övertygad om att ju mer oron breder ut sig, desto mer medvetna blir också ledningarna om nödvändigheten att med större insikt och energi finna lösningarna på krisen, skriver Prodi.

Först och främst gäller detta regeringen i Berlin, framhåller Prodi. Tyskland är den europeiska politikens huvudskådespelare, men landet har ännu inte förstått att detta ledarskap också medför ett större ansvar. Sedan euron kom till har Tyskland samlat på sig ett ständigt ökande överskott gentemot hela världen men framförallt gentemot euroländerna. Detta har nu uppnått den hisnande summan av 1100 miljarder.

Bara överskottet (Prodi använder genomgående surplus) gentemot Italien har under perioden som föregick krisen, ökat från 10 till 20 miljarder per år. Vad gäller Spanien har det tredubblats. Detta har skett inte bara genom en stark ökning av produktiviteten i Tyskland utan också genom ett starkt tillbakahållande av den interna konsumtionen. En viktig del av detta ökande överskott har använts till att köpa statliga obligationer eller som lån till banker i andra länder inom Eurozonen. På detta sätt har obalansen ytterligare accentuerats.

När sedan krisen slog till, dvs när de andra europeiska länderna hade ett ökat behov av hjälp i form av lån, stoppade Tyskland dessa. Inte nog därmed; Tyskland hindrade ECB att göra det som amerikanska Fed gjorde under 2008 och 2009, alltså att stoppa ekonomins tillbakagång genom att kasta in mera likviditet i systemet.

Idag är Tyskland i den mycket komplicerade situationen att man med alla medel måste förhindra en kollaps inom euron, därför att en sådan skulle medföra att en hypotetisk ny Mark skulle få en skyhög växelkurs vilket i sin tur skulle medföra att den tyska ekonomins soliditet skulle urholkas. Samtidigt saknar man förmågan att leva upp till sitt eget ansvar att nu utforma en ekonomisk politik som skulle klara att minska de obalanser som landet självt vållat.

Ställd inför detta dilemma har den tyska regeringen tills nu nöjt sig med att gömma sig bakom fiktionen av en orealistisk axel med Frankrike. Som om dessa starkt begränsade toppmöten skulle kunna göra situationen lika i de båda länderna. Dessa möten leder alltid fram till lösningar som är otillräckliga och för sena just därför att förhållandena och intressena är så olika i Frankrike och Tyskland, hävdar Romano Prodi.

Jag har frågat mig många gånger (och lika många gånger har jag ställt frågan till viktiga franska kontakter) varför de fortsätter att följa en politik som är resultatlös gentemot Tyskland och varför de inte istället tar sig an andra länders problem, i synnerhet som deras problem en dag kommer att mycket likna våra. Men svaren har alltid varit svåra att tolka då man ibland menade att det var en medveten fransk politik medan man i andra ansåg att det var fråga om att Italien och Spanien inte accepterade den. Ännu vet jag inte vilket av svaren som innehåller den verkliga sanningen, skriver Prodi och avslutar med att understryka att Tyskland bara kan komma till insikt om sina verkliga intressen och sin stora historiska uppgift om det sker i samarbete med alla andra stora euroländer.

Mario Monti har idag flugit till Bryssel där han skall träffa Manuel Barroso och Herman van Rompuy. Han flyger hem redan på tisdagskvällen men återvänder norrut på torsdag för mötet med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. Frågan är om Prodis medvetenhet under dessa diskussioner hinner smitta av sig på övriga Europa.

En oavslutad filosofi
Merleau-Ponty efter 50 år

Av LOVISA HÅKANSSSON
För 50 år sedan avled oväntat den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, då 53 år gammal och mitt uppe i arbetet med vad som borde ha blivit hans viktigaste verk. Under läsningen av Descartes Dioptrik drabbades han av en hjärtattack och avbröts i ett arbete som han ägnat sig åt i 14 år. Det skulle ha blivit en slutgiltig uppgörelse med den cartesianska idealismen men resulterade istället i tusentals sidor opublicerade manuskript, av vilka en liten del har givits ut postumt under titeln Le visible et l’invisible.
Läs mer...

Annie Ernaux – L´autre fille

Av MARIANNE JEFFMAR
Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Läs mer...

Martine Reid – Des femmes en littérature

Av LENA KÅRELAND
De kvinnliga författarna är i dagens Frankrike väl ansedda, och ifråga om utgivningen av romaner dominerar de i antal över männen. Men i den franska litteraturhistorieskrivningen är de alltjämt förbisedda, med Läs mer...

Löpningar i djupled. VM från sidan (4)

Av JAN NORMING

Frågan är om Frankrike överlever gruppspelet, trots tröjor med korsvis resår över torson som lär ska fjädra tillbaka och snabba på armarnas pendelrörelse.

Spåren förskräcker. Minns byxorna på 70-talet - också det en estetisk genomklappning.

Den lever längst som bär löst sittande kläder, sa den tyska matematikern och geografen Maria Reiche.

I blommig bomullsklänning, och uppflugen på en aluminiumstege i den peruanska öknen, studerade hon Nazsa-linjernas gåtfulla löpningar i djupled.

 

Musée des lettres et manuscrits

Av CECILIA CARLANDER

Mina olika franska litterära utbildningar har nu också till sist visat mig vägen till manuskripten och breven.

Länge var jag nästan omedveten om de enorma samlingar som finns att ta del av världen över – inte minst i Paris. Men när jag gick en kurs i textkritisk utgivning väcktes mitt intresse och plötsligt såg jag storheten i dessa gamla dokument.

Sorbonnes 1800-talsseminarium har senare, via den äldsta delen av Bibliothèque nationale där vi har tittat på handskrivna originalmanus av Flaubert, Barrès, Maupassant och många andra, gett mig ytterligare inblick. Första gången jag fick hålla i en handskriven sida från Proust blev ett minnesvärt ögonblick. Att komma så nära ett handskrivet dokument, skrivet av en beundrad person ur en svunnen tid, var och är en speciell upplevelse.

I Frankrike uppskattas det handskrivna än idag, även om datorskrivna texter sedan länge är på god väg att ta över helt. För min del tror jag nog att det handskrivna alltid kommer att framstå som mer äkta, tydligare och starkare förknippat med upphovsmannen själv än ett papper med enbart tryckt text. Pappret med den handskrivna texten har ju dessutom alldeles påtagligt varit i direktkontakt med upphovsmannen.

Med den nya tekniken upphör förstås den tidigare möjligheten till studier av brev och manus - som ibland visat sig både fruktbara och spännande. Desto större anledning då att uppmärksamma de historiskt viktiga dokument som faktiskt finns bevarade, något man också gjort i Paris i vår, då man åter öppnat ett nytt museum i nya lokaler, ett museum med en samling på över 70 000 dokument.

I det nyöppnade Musée des lettres et manuscritss på 222 boulevard St Germain i Paris 7:e arrondissement får man möta historien, olika epoker och teman, genom handskrivna brev och manuskript. Den permanenta utställningen omfattar ett tusental dokument av kungar, kejsare och presidenter, vetenskapsmän och konstnärer av olika slag. I varje dokument har en historisk person lämnat sitt avtryck inte bara genom budskapet i texten, utan också genom sin egen karakteristiska handstil – konstnärlig, rund, mjuk eller hårdare och med mer eller mindre driv eller tydlighet.

Muséets första temporära utställning i de nya lokalerna tillägnas Marcel Proust. Genom 160 dokument speglas Prousts liv och verk fram till den sista tidens korta meddelanden med diverse önskemål, skrivna med darrande hand, utan ork.

Breven från författaren till vänner och redaktörer vittnar om de svårigheter Proust hade att få sitt verk utgivet. De presenterar också en del av Prousts umgängeskrets – från vilken han fick en hel del idéer till sina karaktärer förstås – och hans aktiva sätt att underhålla vänskapsrelationer.

Ett par exempel på hans typiskt väl bearbetade originalmanus finns också. Proust rättade sällan till saker i manuskripten, men han hade ett stort behov av att lägga till. Tilläggen gjorde han genom en sorts collage, där den tryckta texten klistrades på större ark och den handskrivna, utökade texten kom till vid sidorna, runt omkring den tryckta texten. En annan sak som lyfts fram via breven är det perfektionistiska draget. Marcel Proust betalade – åtminstone till en början – själv för omtryck, och hans krav på antal rader per sida och bokstäver per rad var alltid exakt.

Lugnet på museet är påtagligt. Sällskapen viskar så att det knappt hörs. Här inne får dokumenten vara i fred, andra intryck blir överflödiga. Historien talar genom dem och bilden kompletteras av väl avvägd information från museet. Den där högtidliga känslan finns där; precis som respekten för det handskrivna ordet, som präglar hela stämningen där, på Musée des lettres et manuscrits.

Kärleksbrev som går i kors

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Ibland får man intrycket att eftervärlden intresserar sig minst lika mycket för Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs privatliv som för deras författarskap.

Människor som inte läst en enda av deras böcker har ändå hört talas om den ”pakt” de båda ingick i början av sin bekantskap och som gick ut på att de skulle vara fria att inleda erotiska förhållanden med andra personer, vid sidan av. Enda villkoret var att de berättade för varandra om sina nya kärlekar och att de fortsatte att se sitt eget förhållande som den stora, och nödvändiga, kärleken.

Det har ibland hävdats att Sartre var den som drog mest ”nytta” av parets pakt och att Beauvoir därigenom orsakades mycken svartsjuka, trots att även hon hade flera förhållanden vid sidan av, både med kvinnor och män. Och vad män anbelangar var det inte bara den amerikanske författaren Nelson Algren utan även journalisten Claude Lanzmann. Samt Jacques-Laurent Bost, en begåvad yngling som hade Sartre som filosofilärare i gymnasiet och tidigt drogs in i ”familjen” som kretsen kring Sartre och Beauvoir brukar kallas.

En som menar att det är totalt missvisande att utmåla Sartre som paktens ”vinnare” är Simones adoptivdotter Sylvie Läs mer...

Izis – drömmarnas och poeternas fotograf

Av CECILIA CARLANDER

”On me dit souvent que mes photos ne sont pas réalistes. Elles ne sont peut-être pas réalistes, mais c’est ma réalité.”

Så beskriver fotografen Izis sina foton; möjligen orealistiska, men samtidigt som hans egen verklighet.

Izis, Israël Bidermanas (1911-1980), är en nästan helt ny bekantskap för mig, och det tack vare Paris stad som bjuder på utställning av hans verk i Hôtel de Ville fram till slutet av maj.

1951 var han en av MoMA-utställningens ”Five French Photographers” i New York. De fyra andra fotograferna Brassaï, Henri Cartier-Bresson, Robert Doisneau och Willy Ronis kom att få mer berömmelse än den drömmande Izis. Bland anledningarna till detta pekas det på att Izis tidigt såg till att ha en säker inkomstkälla via veckotidningen Paris Match och därmed inte behövde anstränga sig för att göra sig ett namn. Man har också menat att hans bilder inte utstrålar lika mycket hopp som de övriga humanistfotograferna.

Huruvida det finns hopp eller ej i Izis fotograferade värld ser jag som en tolkningsfråga. Men visst hänger det ett vemod, ett nostalgiskt skimmer över bilderna – samtidigt som det drömlika är det gemensamma för dem. Drömmande människor, kanhända sovande längs med Seine eller inne i stadspulsen på en trottoar, förälskade par eller ovetande barn, alla vända med blicken bortåt mot något vi iakttagare själva får fantisera kring. Alla fullt upptagna med sina egna imaginära (eller verkliga) världar.

Mest drömlika och fantasikittlande är nog cirkusbilderna, de som Izis samlade i boken Le Cirque (1965). Dessa bilder ser jag som en sammanfattning, om än tillsammans med Izis alla porträtt av såväl kända som okända, av en konstnärssjälens ensamhet, där var och en av karaktärerna sticker ut med sina unika drag och kvaliteter. Den mest framträdande bilden här blir förstås clownen, vars porträtt finns i många variationer, alltid utan sällskap, ofta på väg, utelämnad med sin väska, likt Izis själv som lämnade sitt forna hemland som 19-åring 1930 och sedan alltid var på väg.

Izis beskrivs som en drömmare och som en fotografernas poet. Oavsett miljö och motiv var hans mål att hitta nya former, en ny form för varje motiv, något som sägs göra honom mer modern än många av hans samtids fotografer. Det är den blandade formen, de blandade uttrycken som fångar mig; de väcker min nyfikenhet.

I Paris hittade Izis den stimulans han behövde för sin kreativitet; här fanns hoppet, ljuset, jämlikheten och så mycket annat som han inte fann i sin hemort i Lituaen. Hans son, fotografen Manuel Bidermans, som också varit med och gjort utställningen, påpekar dock att Izis aldrig fann lyckan. Izis var en glad sorgsen, som önskade förmedla lyckans tristess, eller omvänt - tristessens lycka.

Han var också en sökare, som i sin eget skapande fascinerades av andras skapande. Så kom han att samarbeta och göra böcker tillsammans med poeter och konstnärer såsom Colette, Prévert och Chagall. Ett av flera fina resultat blev boken Paris des rêves, Drömmarnas Paris. I denna skriver poeter dikter inspirerade av Izis foton.

Izis fascination inför inspirationen och kreativiteten bidrog ofta till en dialog. Det förvånar mig inte, för är det något jag upplever är det inspiration. Jag vill se mer av det här. Och hoppas innerligt att Izis verk ska få mer av den uppmärksamhet som det väl förtjänar, även utanför utställningen i Paris Hôtel de Ville.

__________

- Se ett videoinslag om utställningen här:


--

Romantiska hårstrån

Av CECILIA CARLANDER

Intresset för romantiken är på uppsving. Ja, det tycks verkligen vara så, åtminstone här i Frankrike.

Epoken tränger sig in lite här och var, och det även utanför min litteraturvetenskapliga vardag. I år, 200 år sedan den store pianisten föddes, är det Chopin-år, filmen L’Autre Dumas om Dumas och hans spökskrivare Auguste Maquet har fått en hel del uppmärksamhet och nu väcks ytterligare liv i epoken via romanen Le coiffeur de Chateaubriand, skriven av konsthistorikern och romanförfattaren Adrien Goetz. Att likt romantikerna sakna det förgångna, men att ändå hoppas på utveckling mitt i all nostalgi; det kan väl inte kännas annat än aktuellt.

Den sanna berättelsen om Chateaubriands frisör, som romanen bygger på, blir för mig dock speciellt fascinerande i sin inblick i något urromantiskt fetischistiskt. Kulten kring författaren når under romantiken sin kulmen och hårets betydelse efter perukernas försvinnande likaså.

Att vara en romantisk författares frisör var förmodligen något av en utmaning. Håret var en förlängning av själen och Chateaubriands rufsiga hårsvall var inte oviktig för den yttre stilen – det kom att bli som ett signum, ett rebellsjälens emblem.

På olika håll sparades celebra hårtestar. Det sägs till exempel att Alexandre Dumas blev ordentligt snaggad vid ett frisörbesök i Georgien, där kvinnor bett frisören att samla ihop så många hårtestar som möjligt. De georgiska kvinnorna skulle nämligen tillverka medaljonger av författarens hår.



Chateaubriands hårtestar kom också att återanvändas. Frisören, Adolphe Pâques, ska ha sparat varje hårstrå efter klippningarna och av hårtestarna gjorde han sedan tavlor.

En av Pâques hårtavlor finns på Saint-Malo-museet i Bretagne och föreställer Chateaubriands barndomsrum.

Jag var på museet en gång och såg tavlan, men då utan att förstå bakgrunden. Tack vare författaren Adrien Goetz har jag nu äntligen fått bakgrunden förklarad för mig. Samt fått en större inblick i romantikernas hårfetischism som jag ser får komma och gå även efter romantiken, såväl i litteraturen som i det verkliga livet.

Och den rebelliskt ostyriga kalufsen som än idag är så populär bland fransoserna, den ser jag numera som en rest från romantiken.

____________

- Se trailern för filmen L’Autre Dumas här:

Etienne de Montety – L’article de la mort

Av RUTH LÖTMARKER

Franska romaner är sällan roliga. Den bok med vilken Etienne de Montety, litterär redaktör på Le Figaro, debuterar och vars handling utspelar sig på en tidningsredaktion, är dock underhållande från början till slut.

Detta trots att den handlar om allvarliga ting, vilket framgår av den dubbeltydiga titeln. ”Etre à l'article de la mort”, ligga för döden, får i journalistjargong även betydelsen ”ha ansvar för nekrologer över kända personer”, vilka bör vara förberedda inför eventuellt dödsfall.

Tidningens ledning lanserar idén att dessa levnadsskildringar ska byggas ut till breda tidskrönikor över den avlidnes hela epok. Journalisten Läs mer...

Luc Ferry/Lucien Jerphagnon – La tentation du christianisme

Av RUTH LÖTMARKER

En nyligen utkommen bok på nätta 127 sidor bär den idag rätt ovanliga titeln "La tentation du christianisme" (Kristendomens lockelse; Grasset & Fasquelle).

Upprinnelsen till denna skrift är ett föredrag hållet på initiativ av den ideella föreningen Collège de philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, specialist på antikens filosofi.

Föredraget har därefter transkriberats och getts ut, helt uppenbart i syfte att påminna om hur kristendomen blev grunden för vår europeiska kultur. Ferry knyter an till den grekiska mytologin och filosofin medan Jerphagnon lägger tyngdpunkten på religionens framväxt och slutliga seger inom romarriket.
Läs mer...

Franska litterära rum

Av LENA KÅRELAND

Så här i slutet av året två tips på helgläsning på franska.

Den franske hostorieprofessorn Michelle Perrot gör en originell historisk exposé i Histoire de chambres och den franska litterära institutionen Revue des deux Mondes firar hundra år med ett jubileumsnummer.

Läs mer...

”Ett dygn utan invandrare”

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

När främlingsfientlighet, rasism och islamofobi frodas lite varstans i Europa skulle man i förstone kunna tro att det franska initiativet ”ett dygn utan invandrare” är ett utslag av just detta. Ungefär som schweizarnas minaretförbud eller vissa norditalienska kommuners ”operation White Christmas” (som inte är en dröm om julesnö utan om en helg utan papperslösa invandrare).

Men nej! När gruppen ”24h sans nous” (ett dygn utan oss) uppmanar alla Frankrikes invandrare - liksom alla ”vanliga” fransmän som ogillar landets skärpta invandringspolitik - att den 1 mars 2010 helt ”avstå från konsumtion och/eller från arbete” är syftet det rakt motsatta. Att visa att invandrarna — även den papperslösa, svarta, arbetskraften — är en tillgång och att landet helt enkelt inte skulle klara sig utan dem.

I stället för att följa president Sarkozys maningar till medborgarna om att slå vakt om ”den nationella identiteten” vill gruppen ”24h sans nous” att man byter perspektiv, att man slutar vara exkluderande och erkänner immigrationens positiva och berikande effekter.
Läs mer...

Les beaux livres – De vackra böckerna

Av CECILIA CARLANDER

Snart är det jul och i de flesta franska tidskrifter ges julklappstips. De tips jag fastnar för finns förstås bland böckerna. Och det är inte vilka böcker som helst, utan de vackra böckerna, les beaux livres. De vackra böckerna är de stora, tunga, dyra böckerna – de som visar konst, foton eller bilder utifrån en viss tematik. De är också upplysande, på ett sätt som gör att man, när man bläddrar i dem, får intryck av att tiden fylls med något väsentligt.

Exempelvis skulle jag inte ha något emot att ge bort (eller få!) Le Musée invisible av Nathaniel Herzberg, en bok som samlar 120 försvunna mästerverk av da Vinci, Rembrandt, Rubens, Carravaggio, Renoir, Van Gogh med flera.
Läs mer...

10 Strindberg i månaden i Paris…!

Av CECILIA CARLANDER

Det är lite rökigt i foajén märker jag när jag möter upp vännen som bjudit mig hit tillsammans med sina skådespelarvänner till Théâtre du Nord-Ouest. Vi slår oss ned på något som liknar gamla överblivna teatersäten, gröna i sliten sammet, och pratar om teaterns historia. Edith Piaf ska tydligen ha haft en serie framträdanden här, under en period då teaterns namn var något helt annat och snarare var en kabaré med många stora namn bland stamgästerna (Gabin, Carné, Prévert…).

Sedan ett tjugotal år huserar Le Théâtre du Nord-Ouest här, mellan Les Folies Bergère, en av de kända Paris-kabaréerna, och Les Grands Boulevards, mitt i ett kvarter som riktigt pulserar av nöjen och stadsliv. Men inne i foajén är allt det där långt borta. De gamla teatersätena är inte det enda som ser ut att ha en lång historia bakom sig. Jag undrar om det slitna är ett medvetet stilval eller inte. Jag inbillar mig att det är så. Att man här ska känna att det väsentliga pågår bortom yttre fasader.

Läs mer...

Claude Lanzmann – Le lièvre de Patagonie. Mémoires

Av LENA KÅRELAND

Den franske författaren och filmregissören Claude Lanzmann, född 1925, har fått stor uppmärksamhet för sina memoarer Le lièvre de Patagonie. Berättelsen om hans händelserika liv har blivit en bästsäljare i Frankrike och tryckts i den ena upplagan efter den andra.

Lanzmanns liv har i hög grad präglats av andra världskriget. Redan som tonåring engagerade han sig i motståndsrörelsen. Efter krigsslutet kom han till Paris, läste filosofi och lärde känna kretsen kring Jean-Paul Sartre. Under några år levde han tillsammans med Simone de Beauvoir.

Mest känd är Lanzmann dock för filmen Shoah om förintelsen under andra världskriget. Hans skildring av hur Shoah Läs mer...

André Le Gall – Ionesco

Av LENA KÅRELAND

När helst man kommer till Paris kan man gå och se Eugène Ionescos pjäser ”La cantatrice chauve” eller ”La leçon” på Huchette-teatern i latinkvarteren. De spelas där kontinuerligt sedan 1950-talet.

I år är det hundra år sedan Ionesco föddes i Rumänien (modern var fransk och fadern rumän). Som tvååring kom han till Paris men återvände till Bukarest i tonåren för studier. År 1938 reste han tillbaka till Frankrike och på 1950-talet fick franskt medborgarskap. Då inledde han också sin karriär som dramatiker och blev snart en av förgrundsgestalterna inom absurdismen.

Hans pjäser, på en gång farsartade och djupt tragiska, har en pessimistisk grundton och gestaltar det meningslösa i tillvaron. Bristen på sammanhang och kommunikation mellan människor är övergripande teman.
Läs mer...

le débat – fransk tidskrift

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Den vitala franska idétidskriften le débat har i sitt nummer för september och oktober 2009 (nr 156) bland annat ägnat universiteten en rad artiklar.

Både de franska och svenska universiteten genomgår numera en hårdhänt normalisering efter en internationell byråkratisk standard. Den franska utvecklingen är bara mer dramatisk, och den väcker också större motstånd.

I Sverige hukar de flesta inför rotting-majoren Björklund, men i Frankrike lyckas inte ens Sarkozy få tyst på universitetslärare och studenter.

Antoine Compagnon, som verkat vid Columbia-universitetet i New York innan han fick sin lärostol vid Collège de France, visar hur Läs mer...

Från min franska förort (7)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I går, på Allhelgonadagen eller Toussaint som det heter i Frankrike, stannade jag kvar här ute i Bures sur Yvette. Annars har ju Parisbesök stått på agendan varje söndag hittills. Men nu hade jag varit in dit redan på lördagen och besökt bokhandeln Gibert på Boul’ Mich’ samt tittat in i Luxembourg-trädgården som är min parisiska favoritplats alla kategorier.

Men på själva Toussaint stannade jag alltså kvar här ute i förorten. Och inledde med en uppfriskande promenad i Bures kommunala skog, där jag nu till slut kunde konstatera att träden faktiskt börjat fälla sina löv ordentligt och att det går utmärkt bra, även i floden Yvettes dalgång, att ägna sig åt den barnsliga men helt oemotståndliga aktiviteten ”sparka löv”, och helst då lönnlöv eftersom de är störst och prasslar mest och bäst.

Efter promenad och förmiddagskaffe, mässa i Bures lilla kyrka vid bygatan. Den började lustigt nog kvart över elva, en konstig gudstjänsttid som dock troligen förklaras av att prästen först skall avverka en annan mässa i en annan kyrka i församlingen. I egenskap av icke-katoliker satte vi oss (min man var också med, därav detta ”vi”), längst bak, fick något slags hemgjorda psalmböcker i händerna och försökte hänga med i sången efter bästa förmåga.
Läs mer...

Senaste hägernytt — Fransk bloggino (3)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

På min morgonpromenad till tidningsbaren passerar jag övre dammen, den som ligger på sluttningen, och konstaterar reflexmässigt att där inte står någon häger idag heller. Jag konstaterar också att träden här fäller sina löv mycket senare än hemma i Uppsala, de flesta har fortfarande större delen av sin ännu sommargröna lövdräkt kvar och tänker uppenbart inte göra sig av med den ens till stundande allhelgonahelg. Det märks för resten att allhelgonalovet redan börjat, för jag ser inga skolbarn streta genom parken med sina skolväskor på ryggen, som de annars brukar göra.

Jag noterar också att penséer har en helt annan innebörd än i Sverige. Hemma är ju det någonting som vi planterar i balkonglådor och rabatter på försommaren eller senvåren, när det ännu är risk för frost. Penséer anses ju frosttåligare än sommarens senare trädgårdsblommor, som petunior till exempel. Men här i Bures har man nu, inför hösten och Toussaint (Alla helgons dag), prytt de offentliga planteringarna med idel penséer. På samma sätt som man i Italien planterar rödlila cyklamen till Tutti i santi och Tutti i morti.

På tidningsbaren är tidningsstället idag tomt, där står bara några överblivna exemplar av gårdagens tidningar. Grève (strejk), förklarar Monsieur bakom disken, så det är bara att återvända hem med oförrättat ärende. Ungefär som i Italien där man ofta möts av beskedet ”sciopero” när man planerar att göra något speciellt.

På hemvägen genom parken passerar jag stora dammen utanför Grande Maison, den som har en sprutande fontän i mitten. Jag tror knappt mina ögon när jag då får se en liten grå fågel på andra sidan. Nej, tänker jag, den där är ju så liten och spinkig att det inte kan vara ”min” ståtliga häger. Men den är ändå märkligt hägeraktig, står alldeles blickstilla och rör inte en fjäder. Kanske är det frun, tänker jag sedan, eftersom jag tycker mig ha läst någonstans att hägrar lever i långvariga och monogama parförhållanden, eller möjligen en yngre släkting, kanske en tonårshäger.



Efter ett tag händer emellertid det märkvärdiga att fågeln växer inför mina häpna ögon, rätar ut halsen, burrar upp sig, sträcker på benen och si, då plötsligt är den precis så stor och tjusig som en äkta gråhäger skall vara.

Jag vet inte hur länge jag bara står och njuter av anblicken. Men så kommer en man gående i allén, raskt och oförväget, troligen på väg till jobbet, och skrämmer naturligtvis hägern som då omständligt vecklar ut sina vingar och fladdrar i väg till bortre kortsidan av dammen (jag undviker medvetet ordet ”flaxar”, för det passar inte i detta sammanhang). Tänk att en så pass liten fågelkropp, som det ändå rör sig om, kan ha så stora vingar! Ja, de är verkligen stora och vecklas liksom ut i flera led, därtill kantade i svart i böljande formationer.

När kyrkklockan slår nio inser jag att jag måste slita mig från hägern och gå hem och jobba. Jag kan ju inte hela dagen stå och stirra på en fågel i en park, för då skulle väl folk tro att jag var galen.

Väl hemma vid datorn läser jag att Jan Guillou, i en intervju i Expressen, nu säger sig ångra både att han lät bli att gå till Säpo och berätta om sin KGB-kontakt och att han inte nämnde något om dessa kontakter i sin nyligen utgivna memoarbok. Kanske ångrar han också att han i sitt Sommarprogram tidigare i år lät Edith Piaf sjunga Non, je ne regrette rien, Nej, jag ångrar ingenting…

När Piaf 1960, under brinnande Algerietkrig, gjorde den första inspelningen av denna sång, tillägnade hon den Franska främlingslegionen som för övrigt fortfarande lär sjunga den i sina parader. Non, je ne regrette rien var alltså de franska kolonialisternas hymn i deras kamp mot Algeriets självständighet.

Verkligheten är ofta mer komplicerad och mångtydig än man i förstone kan ana. Men en häger är alltid en häger.

_____________

Hör Piaf sjunga här:

Hägern har kommit – Fransk bloggino (2)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

När jag i morse återvände hem genom parken, med tidningen Libération i en kasse i handen, tyckte jag att det var lite mörkare och skummare än vanligt. Kanske hade jag av misstag satt väckarklockan på ringning för tidigt. Eller också är det vintermörkret som börjar märkas, även här nere i Frankrike.

Hur som helst gick jag där, helt aningslöst, med raska beslutsamma steg och tänkte på allt annat i världen än fåglar. Då ser jag den, den smäckra gråa hägern — le Héron cendré — stå där vid kortsidan av lilla dammen, i ensamt majestät, ännu vackrare än jag mindes den från förra gången.

Läs mer...

Från min franska förort (3)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Under veckoslutet är det inte mina vardagsrutiner som gäller. Ingen promenad genom parken för att köpa tidning på Tabacen. Inget sammanträffande med Monsieur Le Fleuve. Ingen översättning från italienska. I stället, på lördagsförmiddagen, städning, handlingstur till snabbköpet (som sedan jag sist var här, i vintras, hunnit byta namn från Attac till Simply; varorna är dock de samma och damerna i kassan likaså), telefonsamtal hem till Sverige etc. Och så på eftermiddagen besök på Grand Palais, inne i Paris, och närmare bestämt höstens stora utställning med verk av Auguste Renoir.
Läs mer...

Från min franska förort

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Egentligen har jag inte tid att blogga just nu. Jag sitter mitt uppe i en översättning från italienska (vilken bok det rör sig om är än så länge en ”affärshemlighet”), men jag kan ju inte hur länge som helst låta mina eventuella bloggläsare gå omkring och undra vart jag tagit vägen och vad jag sysslar med för närvarande.

Som framgår av rubriken befinner jag mig alltså i Frankrike. Mitt arbetsrum som annars är beläget i stadsdelen
Årsta i Uppsala är tillfälligt utlokaliserat till Parisområdet.

Men jag vill verkligen inte ge sken av att bo i Paris eftersom Bures sur Yvette minst av allt har någonting av storstad över sig. Det är en liten klassisk fransk bondby med kyrkan, posten, rådhuset, slakteributiken, tidningsbaren etc. uppradade längs bygatan, en bondby som med tiden växt ut till en äkta förort för människor med arbeten antingen härute, vid universitetet i Orsay till exempel, eller inne i Paris.
Läs mer...

Språkliga preferenser – på gott och ont

Av CECILIA CARLANDER

France Inter har en sommarserie om kvällarna, ”Un été d’écrivains”. Författare bjuds in för att berätta om sitt skrivande, alla får ungefär samma frågor om var de skriver som bäst, vid vilken tid på dygnet och hur de trivs bäst med att skriva, på datorn eller för hand. Men en kväll är frågorna inte riktigt desamma.

Danskan Pia Petersen är inbjuden. Hon bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, och skriver sina böcker direkt på franska. Man hör att hon har danskt påbrå när man vet om det, men ordförrådet, flödet, och en perfekt fransk grammatik vittnar om ett starkt intresse för språket. I egenskap av författare är hon förstås noga med orden.

Att inte vara Läs mer...

Marc Lambron – Les Menteurs

Av RUTH LÖTMARKER

Claire, Karine och Pierre är på 60-talet studiekamrater med ambitionen att bli antagna vid elithögskolan Ecole Normale Supérieure.

Claire och Pierre klarar inträdesproven, däremot inte Karine. De kommer att gå skilda vägar. I alternerande kapitel låter författaren dem berätta om yrken, privatliv och framför allt om synen på det motsatta könet. Claire gör akademisk karriär och lever i ett jämställt förhållande men hon konstaterar att den frihet kvinnan uppnått skrämmer många män. Pierre har en annan kvinnobild. Han har uppnått en betydande position inom kulturlivet och han upptäcker att yngre kvinnor flockas kring honom för att Läs mer...

Marie-Dominique Lelièvre – Sagan à toute allure

Av RUTH LÖTMARKER

Vad kan det finnas för nytt att berätta om Françoise Sagan knappt fyra år efter hennes död?

Journalisten Lelièvre ger inga nya aspekter på hennes böcker även om hon tar hennes succéartade debut vid sjutton års ålder med Bonjour Tristesse som utgångspunkt för sin biografi.

Däremot återberättar hon hennes liv med tonvikten lagd på hennes totalt okonventionella och hedonistiska livsstil. Sagan förde ett hektiskt nöjesliv, hade relationer med män och kvinnor, skydde inga droger, hamnade i fysisk misär och dog utfattig trots att hon hade Läs mer...

André och Raphaël Glucksmann – Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy

Av JOHAN DAHLBÄCK

I Frankrike är de intellektuellas ställning sådan att politikerna gärna vill ha dem på sin sida, så det väckte uppmärksamhet när André Glucksmann i en artikel i Le Monde anslöt sig till Nicolas Sarkozy.

Men vad tyckte då den gamle revoltören Glucksmann när hans kandidat pratade om att ”likvidera” idéerna från maj 68? Han var tillsammans med sin son Raphaël (född -79) närvarande när Sarkozy höll sitt famösa tal under valkampanjen. Sonen blev förbluffad, fadern närmast full i skratt.

Far och son har nu skrivit en bok för att Läs mer...

”Au Luxembourg”!

Av CECILIA CARLANDER

Det är augusti i Paris och semestertid. Min annars så livliga gata tycks nästan tom och de flesta av småbutikerna i kvarteret är stängda. Jag befinner mig som i en bubbla. Lugnet är så påtagligt, det starka solljuset och värmen som avtar mot kvällen framstår som livets essens, för nu har alla lämnat staden. Så känns det, och jag är oförberedd, trots att detta är vad så många försökt få mig att inse.

Bekanta som talat om Paris i augusti har alla gjort det i positiva ordalag. Vardagsbestyren har lagts åt sidan, de få som är kvar bildar en liten gemenskap, och den enda grannen som verkar vara hemma är ovanligt pratsjuk.

I mitt kvarter råder detta för mig ofattbara lugn, och jag stannar här. I flera dagar i sträck vill jag njuta av bubblan, av denna känsla att nästan ha staden för sig själv. Men så går jag en promenad, en liten sträcka på Läs mer...

Danielle Sallenave – Castor de guerre

Av LENA KÅRELAND
Hundraårsminnet av Simone de Beauvoirs födelse har resulterat i flera nya studier. En del av hennes egna skrifter har kommit i nyutgåvor, och de dagboksanteckningar som hon förde under åren 1926 – 30, ”Cahiers de de jeunesse”, har nu tryckts för första gången.

Ett mycket läsvärt arbete är den franska författaren Danièle Sallenaves bok Castor de guerre. Sallenave har utgått från Beauvoirs självbiografiska verk och brev, som hon ställer mot de skönlitterära verken. Hon ger en delvis ny och inte alltid smickrande bild av Beauvoir, lyfter fram motstridiga drag och visar hur denna feminismens kultfigur medvetet iscensatte sitt liv, driven av en ambition att aldrig böja sig för konventionerna, aldrig kompromissa. Läs mer...

Nathacha Appanah – Le dernier frère

Av EVA MATTSSON
Tre bröder växer upp i en hydda i Mapou på norra Mauritius. Deras mor är intelligent och beskyddande, deras far våldsam och alkoholiserad. Pojkarna leker och hjälper varandra och arbetar på fälten, tiden är 1944-45 och andra världskriget går mot sitt slut. Lantarbetarna här vet inget om det. De kämpar för att överleva det nyckfulla klimatet och bristen på mat. En dag då regnstormarna är furiösa dras två av bröderna ner i en ravin och dör. Kvar blir mellanpojken Raj, den ömtåligaste och räddaste av dem.
Läs mer...

Annie Ernaux – Les années

Av LENA KÅRELAND
Med Les Années har Annie Ernaux nått nya skaror av läsare. Boken har redan getts ut i sex upplagor och tryckts i 115 000 exemplar.

Författarinnan till de tidigare uppmärksammade romanerna ”La place” och ”Passion simple” skildrar i denna nya självbiografiskt inriktade roman sitt eget liv från tiden efter andra världskrigets slut fram till nutid. Utifrån dagboksanteckningar och fotografier av henne själv från olika tider rekonstruerar hon sitt liv i ett försök att fånga den tid som flytt.
Läs mer...

Eva Joly – tre böcker

Av LARS LINDVALL
I februari 1964 kom norskan Gro Eva Farseth till Paris för att arbeta som au pair och lära sig franska. Hon gifte sig med sonen i en av värdfamiljerna. Ett par decennier senare kände alla i Frankrike till Eva Joly.

Hon hade börjat arbeta som sekreterare, studerat juridik på kvällarna och blev juridisk rådgivare på en psykiatrisk vårdinrättning. Därefter tjänstgjorde hon vid olika domstolar och fick så småningom ansvar för den lilla ekobrottsmyndigheten i Palais de Justice där hon kom en stor korruptionshärva på spåren. Den följande utredningen, som tog åtta år i anspråk, kom att omfatta högt uppsatta personer i ledningen för det franska statliga oljebolaget Elf-Aquitaine. Under flera år fick hon leva med hot som föranledde nära livvaktsskydd.

Läs mer...

Jacques Tati – aktuell på nytt

Av CECILIA CARLANDER
Att första gången se en film av Jacques Tatis är en upplevelse. Jag minns min egen förväntan när jag började titta på Mon Oncle (1958), men också besvikelsen över att inte riktigt förstå, att inte hitta den rätta koncentrationen. Bildspråket engagerade mig, men det långsamma och, som jag tyckte, händelsefattiga scenariot förbryllade mig. Jag hade aldrig sett något liknande. Ändå tyckte jag någonstans om det jag såg. Därför såg jag strax därefter Les Vacances de Monsieur Hulot (1952). Det var längesedan nu. Men utan att sedan ha sett om dem, har jag kommit på mig med att tänka på dem, referera till dem och dra paralleller mellan dem och andra filmer.

Läs mer...

Carmaux, Jaurès, Balzac och Almqvist

Av LENA KÅRELAND
Jag brukar då och då besöka staden Carmaux, ett tiotal mil nordost om Toulouse i sydvästra Frankrike. Det är en gammal gruvstad, där man började bryta kol redan på 1700-talet. Numera är gruvbrytningen nedlagd, och Carmaux är idag med sina drygt 10 000 invånare en stillsam stad, där befolkningen domineras av pensionärer. Ungdomar har svårt att finna arbete och tvingas flytta. Carmaux förknippas också med filosofen och socialisten Jean Jaurés, född och uppvuxen i regionen. Han står staty på ett av stadens torg och blickar varje fredag ut över den alltjämt livaktiga marknadskommersen. Jaurès, en av de främsta ledarna för den franska socialismen och grundare av det socialistiska partiet 1901, kämpade aktivt för gruvarbetarna i Carmaux under de många strejkerna i slutet av 1800-talet.

I La Dépèche, den tidning han själv grundat och som fortfarande ges ut, skrev han glödande artiklar riktade mot arbetsgivarna. Men han var inte bara en ledande gestalt för den franska arbetarklassen, han var också den internationella arbetarrörelsens främsta röst. En man som Jaurès hade förstås även hade sina fiender, pacifist, kritiker av kolonialismen och försvarare av Dreyfus som han var. Strax före första världskrigets utbrott 1914 sköts han till döds på ett kafé i Paris.



Det är i år 150 år sedan Jean Jaurès föddes, och minnet av traktens store son uppmärksammas nu i Carmaux. Det märker jag, när jag besöker stadens tre bokhandlare. Där ligger på diskarna både utgåvor av Jaurès filosofiska arbeten, stora tjocka luntor, och en något tunnare nyutkommen biografi, vars titel kort och gott är Jaurès. Författaren Jean Sagnes, professor emeritus i historia vid universitet i Perpignan, ger en fängslande översikt över Jaurès mångsidiga verksamhet. Han tar upp olika fasetter i Jaurès politiska arbete och ger även en bild av Jaurès som filosof, historiker och vältalare av rang. Jag kan inför bokhandelns bokhögar inte låta bli att tänka på Hjalmar Branting, och jag har svårt att föreställa mig att hans minne är lika levande i Sverige i dag som Jaurès tycks vara i Frankrike.

Men finns det läsare i tillräcklig mängd för biografier om Jean Jaurès, och läser man verkligen i dag hans filosofiska skrifter? Den frågan får i hög grad aktualitet när jag tar del av statistik över läsvanor i landet. En nyligen utförd undersökning, som presenteras i aprilnumret av tidskriften Lire, visar att man i Frankrike tycks ha tappat läslusten. En tredjedel av fransmännen läser mindre än fem böcker per år. En tredjedel läser inte alls, och endast 15 % av befolkningen läser mer än en bok i månaden. Även i ett europeiskt perspektiv ligger fransmännen dåligt till. I de nordiska länderna är man t.ex. större bokläsare. När en fransk genomsnittsläsare ägnar sig åt läsning 23 minuter om dagen, läser man i Finland dubbelt så mycket, d.v.s. 46 minuter dagligen. I Tyskland är motsvarande siffra 38 minuter. Det är svårt att relatera dessa siffror till utbudet av böcker i Carmaux.

Men kanske ska man inte stirra sig blind på statistikens siffror. De franska bokförlagen tycks i varje fall inte vara särskilt oroade över den minskade läsningen. Bokförsäljningen har klarat sig bra i den nuvarande ekonomiska krisen. Försäljningen av romaner och tecknade serier till och med ökade med 4,8 % under år 2008. Den 29e bokmässan (Salon du livre), som ägde rum i Paris i mars, lockade rekordmånga besökare, närmare 200 000, vilket var 20 % fler än förra året. Och man inte bara tittade, man köpte också.

Försäljningssiffrorna var rentav större än tidigare år. En artikel om förlagens återutgivning av äldre klassiker i majnumret av Le Magazine littéraire tyder också på att det inte står så illa till med läsningen i Frankrike. Många förlag har satsat på att i omfångsrika volymer ge ut kompletta verk av olika författare, inte bara skönlitteratur utan även facklitteratur. Volymerna är ibland tematiskt upplagda, ofta elegant och sobert utförda.

Först ut på plan var serien Bouquins, som startade redan 1979 med Histoire de la musique av Lucien Rebatet. I början gick det trögt, men man förtröttades inte och utgivningen bär sig nu bra med 20 titlar per år. Bästsäljaren hittills har varit ett symbollexikon som sålt i 500 000 exemplar, medan Victor Hugos samlade verk har visat sig vara minst attraktivt. Närmast på tur i utgivningen är ett urval av general de Gaulles dagböcker och brev samt en samling omoraliska sagor från 1700-talet. Bouquins fick efter några år konkurrenter, bl.a. av serien Omnibus, som inledde sin utgivning 1988 med Georges Simenons samlade verk. Det blev succé, och sedan dess har 400 titlar kommit ut. Andra förlag har följt efter och startat sina serier. Ofta kan förlagen utnyttja sina s.k. backlists, vilket är ekonomiskt fördelaktigt.

Men det är inte fråga om någon vanlig pocketbokutgivning, även om priserna är relativt låga. I serien Quarto, som startade 1995, sätts författarskapen in i ett historiskt sammanhang genom introduktioner, vetenskapliga kommentarer och illustrationer. Utgivningstakten är 6 à 8 volymer per år, och bland de bästsäljande författarna märks Hannah Arendt och Simone Weil. Den här typen av böcker vittnar om ett alltjämt levande intresse för äldre litteratur. Även på landsbygden, i mindre städer och samhällen, kan man finna dessa serier och andra klassiker. Jag drar alltså slutsatsen, att det trots allt inte är så illa beställt med läslusten i Frankrike. Den slutsatsen styrks när jag i ett litet samhälle någon mil utanför Carmaux får syn på ett urval av Balzacs samlade skrifter i pressbyråns skyltfönster.

Det är svårt att tänka sig att man i en svensk ort av motsvarande storlek skulle finna några verk av t.ex. Fredrika Bremer eller Carl Jonas Love Almqvist, vare sig i skyltfönstret eller på hyllorna inne i affären.

Lena Kåreland

Paris en toutes lettres – en ny litteraturfestival

Av CECILIA CARLANDER
Stora blå affischer med bokhögar på runt om i staden meddelade att en nytt litterärt evenemang skulle äga rum den 4 till 8 juni. Bland alla affischer som finns i staden kan en affisch lätt försvinna i mängden, men det var via en affisch på en reklampelare i mitt kvarter som jag upplystes om de kommande händelserna. Kort därefter laddade jag ned programmet från Internet. Att scrolla sig igenom ett sextiotal sidor långt program på datorskärmen är dock inte det bästa sättet att få överblick. Riktig överblick fick jag först med programmet i min hand, men då var det redan den 6 juni och självklart hade jag missat en mängd spännande inslag. Mycket försiggår samtidigt som Läs mer...

Véronique Olmi – La Promenade des Russes

Av EVA MATTSSON
Först var det Romain Gary och sen för ett par år sen Le Clézio och nu är det Véronique Olmi som gjort det. Placerat ett personligt familje- och generationsdrama i staden Nice på den franska rivieran.

I två av fallen gällde det emigranter från Östeuropa. Om Gary i La promesse de l´aube skrev hjärtslitande om sin fattiga och stolta mor så har Olmi i år valt att granska en mormorsfigur som minst sagt kan kallas excentrisk. Olmi har ryska rötter och känner till de ryska matvanorna, den ryska kyrkan, den ryska själen och det som kallas Promenade des Anglais men som ryssättlingarna ändå ser som en promenade des Russes. Nog var de först här med Tjechov och Dostojevskij m. fl. i släptåg. Pendlande mellan Läs mer...

Anne Lombard-Jourdan – ”Montjoie et saint Denis!” Le Centre de la Gaule aux origines de Paris et de Saint-Denis

Av LARS LINDVALL
I Saint-Denis, en av Paris mera problemfyllda kranskommuner, byggdes inför fotbolls-VM 1998 en ny stadion (Stade de France).

Inte ens gamla latinstuderande tänkte väl då på att detta nybygge restes i det område som Caesar kallade regio media totius Galliae (ett centralt område för hela Gallien). Till detta för kelterna viktiga religiösa och politiska centrum kom i mitten av 200-talet Galliens apostel, den helige Läs mer...

Irène Némirovsky – Le maître des âmes

Av MARIANNE JEFFMAR
Dario Asfar är fattigläkare i Nice i början på 1920-talet. Han är besatt av sin ambition att till varje pris lyckas, att bli de rikas läkare och själv rik. När romanen börjar är han föraktad av fransmännen på grund av sin härkomst,  han är en av dessa lycksökare av orientaliskt ursprung som vill lämna det förflutna bakom sig. Dario är utsvulten, drar sig fram på lånade pengar.  Tills han en dag upptäcker psykoanalysen och skapar sin Läs mer...

Évelyne Bloch-Dano – Madame Zola. Biographie

Av LARS LINDVALL

Alexandrine Gabrielle Meley (1839-1925) skulle ha kunnat vara huvudperson i en roman av maken Émile Zola.

I denna väldokumenterade biografi som ger oss ett intressant kapitel fransk social- och kulturhistoria är hon huvudperson. Hon gjorde en lång klassresa men glömde aldrig de hårda villkor som präglat hennes uppväxt. Mellan makarna fanns ett förhållande av ömsesidigt kärleksfullt Läs mer...

Michel Onfray – Les ultras des Lumières

Av RUTH LÖTMARKER

Den franske filosofen Michel Onfray är inte bara känd som ateismens företrädare, han är även den som i Frankrike företräder folkbildningstanken. Det Folkuniversitet han startat i Caen är avgiftsfritt och öppet för alla. För att verkligen sätta sin prägel på undervisningen är han dessutom i färd med att skriva om filosofins historia. Läs mer...

Amélie Nothomb – Ni d’Eve ni d’Adam

Av JOHAN DAHLBÄCK

"Det bästa sättet att lära sig japanska föreföll mig vara att undervisa i franska”. Så börjar Amélie Nothombs nya bok. Denna excentriska ambassadörsdotter ger ut en bästsäljare om året och bevisar nästan varje gång att lättläst prosa inte alls behöver vara dum.

Bäst är Nothomb när hon berättar om sina upplevelser i Japan. Det gör hon i denna glasklara roman där den unga Amélie undervisar japanen Rinri i franska varefter bekantskapen övergår i intimitet. Man får lära sig en hel del: som att det i Japan är oartigt att inte tala om vädret, hur Läs mer...

René Girard, André Gounelle, Alain Houziaux – Dieu, une invention?

Av JAYNE SVENUNGSSON

Under de gångna två seklerna har filosofer, sociologer och psykologer lanserat hypotesen att Gud är en fabrikation av det mänskliga medvetandet. Att hypotesen varken bevisats eller motbevisats och att frågan därför alltjämt ligger öppen vittnar den lilla debattboken Dieu, une invention? om.

Det är lärdomsgiganten – antropologen, filosofen, litteraturvetaren – René Girard som vänder och vrider på frågan tillsammans med två Läs mer...

Jean Starobinski – Les Enchanteresses

Av RUTH PERGAMENT

Orfeus, vars klagosång klingar ut över oändligheten för att återkomma som ekot, minnet, utgör sinnebilden för operakonsten. Denna analyseras med fördel av litteraturvetare och/eller idéhistoriker som Jean Starobinski (född 1920).

I boken Les Enchanteresses, destillerar han fram operans berättelser; om den älskandes död, om ynglingens prövningar för att nå vuxenlivet, om män som överger och återkommer och om kvinnor som förtrollar och förför. Han leder Läs mer...

Paul Veyne – Foucault. Sa pensée, sa personne

Av LENA KÅRELAND

Foucault var varken marxist eller socialist. Överhuvudtaget går det inte att placera in honom i något politiskt fack. Vetenskapligt hörde han inte heller till strukturalisterna, något som ofta hävdats.

Främst kan han ses som en modern Montaigne, en skeptiker och empirist, tillika en lysande föreläsare som alltid lockade en jättepublik när han uppträdde. Detta slås fast i ett nyutkommet arbete om Foucault, skrivet av historikern Paul Veyne, framförallt känd för sina verk om bl.a. romarrikets historia. Vad var Läs mer...

Tidskriften Esprit – Universités vers quelle autonomie?

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Esprit, den ständigt lika vitala franska tidskriften, har vigt sitt decembernummer 2007 åt temat Universités: vers quelle autonomie? Mer än 200 sidor och drygt ett dussin artiklar ägnas åt frågan vad som händer med den högre utbildningen och forskningen i Frankrike.

Stora förändringar är på gång, överraskande drastiska för en nordisk betraktare som lätt föreställer sig att det franska systemet med sina Grandes écoles och sin därmed sammanhängande elitism skulle stå emot samtidens stormvindar. Men ingalunda! Alla de internationella rankinglistor som idag bekymrar både skol- och universitetspolitiker och vanliga människor över hela Europa har i stort utfallit till Frankrikes nackdel. De negativa resultaten har utlöst vad som närmast kan liknas vid panik, en panik som eldas på av Läs mer...

Pierre Bouretz – Témoins du futur

Av JAYNE SVENUNGSSON

Med en blick i backspegeln framstår 1900-talet stundvis som ett ruinlandskap. Storvulna politiska, vetenskapliga och arkitektoniska visioner ligger där om vartannat som vältrade gravstenar.

Vad som började med en ogrumlad tro på människans gränslösa förmågor mynnade gång efter annan ut i att hon stängde in sig i egeninrättade skräckvälden. Hegels idé om världshistorien som sin egen domstol framstod inte sällan som en självuppfyllande profetia. Men de fanns de som värjde sig mot denna bild. Franz Rosenzweig, Walter Benjamin, Ernst Bloch, Leo Strauss och Läs mer...

Denis Demonpion – Houellebecq non autorisé

Av JACOB CARLSON

Den första biografin om Michel Houellebecq bygger på ett omfattande researcharbete. Som Houellebecq själv konstaterar på sin personliga sajt (www.michelhouellebecq.com) har journalisten Demonpion intervjuat nästan alla i Houellebecqs liv utom de kvinnor han älskat (något som han speciellt tackar dem för).

Demonpion driver tesen att Houellebecq metodiskt konstruerat sitt liv som en roman. Bland annat skulle han konsekvent ha utgivit sig för att vara två år yngre än han i själva verket är. Demonpions intresse för avslöjanden tenderar ibland att alltför mycket påverka analys och historieskrivning. Men Läs mer...

Jacques Bouveresse – La connaissance de l’écrivain : Sur la littérature, la vérité et la vie

Av JACOB CARLSSON

När Jacques Bouveresse, professor i språkfilosofi och epistemologi vid Collège de France, tar sig an frågan om litteraturens nytta och sanningsvärde, sker det i viss polemik med den postmodernism som ofta tenderar att betrakta även filosofi och vetenskap som en sorts litteratur.

Bouveresse, vars stil och metod snarast för tankarna till analytisk filosofi, menar att man med detta synsätt bland annat får svårare att förklara vad som är poängen med det vi vanligen avser med litteratur. Med utgångspunkt hos såväl filosofer (särskilt Ludwig Wittgenstein, Martha Nussbaum och Hilary Putnam) som författare (särskilt de stora 1800-talsrealisterna, samt Henry Läs mer...

Simone Veil – Une vie

Av LARS LINDVALL
Sexton år gammal deporterades hon med sin mor och en syster till Auschwitz-Birkenau. Den älskade modern dog av sina umbäranden men Simone och systern Milou överlevde och kunde återvända till Frankrike. En tredje syster, Denise, som hade anslutit sig till franska motståndsrörelsen, tillfångatogs, deporterades men överlevde. Fadern och en bror sändes till Litauen där de försvann utan att lämna något spår efter sig.

Läs mer...

Véronique Campion-Vincent – Légendes urbaines : Rumeurs d’aujourd’hui

Av LARS LINDVALL

Alla känner vi tack vare etnologen och folklivsforskaren Bengt af Klintberg till “råttan i pizzan” – ett exempel på vandringsberättelser som vi ju rentav kallar “klintbergare”. Det som berättas har inte hänt berättaren själv - hon/han har hört det berättas av en vän eller en vän till en vän.

Denne okände sagesman kallas på franska un adua (un ami d’un ami) efter engelskans a foaf (a friend of a friend). Sådana berättelser, som har förbluffande stor internationell spridning, kallas i Frankrike ”légendes urbaines”. Campion-Vincent & Renard redovisar försök att finna ett antal berättelsers ursprung, kartlägga deras spridningsvägar och studera deras förekomst i fransk Läs mer...

Régis Descott – Caïn et Adèle

Av MARIANNE JEFFMAR

Det är sällan jag som förhärdad författare och läsare av kriminalromaner sitter på helspänn inför vad som kan komma att avslöjas på bokens sista sidor. Det var vad som hände här.

Caïn et Adèle är något i dag så sällsynt som en intelligent deckare. Läsaren möter en författare som kan konsten att använda symboler och mytologi på ett fruktbart sätt, som låter psykoanalytiska begrepp bilda resonansbotten i psykiatern Suzanne Lohmanns analys av en mordgåta och som gör detta på ett njutbart språk. Lohmanns arbete försvåras av att Läs mer...

Suzanne Julliard – Anthologie de la poésie française

Av LARS LINDVALL

Som ung franskstuderande drabbades jag en dag av en dikt som jag sedan dess burit med mig och vid behov kunnat använda som besvärjelse. Som sig bör finns den med i en ny fransk diktantologi (ungefär i mitten) som sammanställts av Suzanne Julliard. Där läser jag den nu med samma inlevelse som första gången.

Läs mer...

Émile Zola. De J’accuse au Panthéon

Förra året var det ett hundra år sedan stoftet efter Emile Zola under högtidliga former fördes till Panthéon i Paris. Därmed fick Zola sin upprättelse efter alla de angrepp han hade utsatts för i samband med sin modiga strid för Alfred Dreyfus sak.

Av LENA KÅRELAND

Zolas kamp för Dreyfus ledde för hans egen del till rättsprocess, en dom på ett års fängelse, böter på 3000 francs och exil till England 1899. Engagemanget för Dreyfus kostade honom också en eftertraktad stol i Franska Akademien. Dit hade han anmält sin kandidatur inte mindre än nitton gånger under åren 1890 – 1897, och varje gång misslyckades han med att få tillräckligt med röster. När han 1898 publicerade J’accuse, riktad till landets president, stängdes dörren till Akademien definitivt. Denna senare så beundrade artikel som stod att läsa i Georges Clemenceaus tidning L’Aurore mottogs av samtiden med blandade känslor. Det fanns även hängivna anhängare till Zola som tyckte att han uttalade sig alltför skarpt.

I den informativa studien Émile Zola. De J’accuse au Panthéon skildrar professorn vid Sorbonne, Zola-specialisten Alain Pagés,  Zolas insatser under Dreyfus-processen. Han ger även en bild av den bittra kampen mellan Dreyfusanhängarna och deras motståndare i dåtidens Frankrike, där denna rättsskandal under några år dominerade debatten. Den startade 1894 och pågick fram till 1906, fyra år efter det att Zola hade avlidit.


Zola började intressera sig för Dreyfus öde 1897. Han var då 57 år gammal, en respekterad författare, berömd för betydande romaner såsom Germinal och Nana. Han hade just hunnit skriva klart det som kom att bli hans sista roman Paris, den avslutande delen i trilogin Trois Villes. Varför gav han sig in i den inflammerade Dreyfus-affären? Pagès svar på den frågan kan läsas både som en spännande roman, skriven med medryckande patos, och en väl underbyggd historieskildring, där författaren går igenom ett rikt arkivmaterial, brev och tidningar, och därtill för en dialog med tidigare forskare inom området.


Med den syn på författarens roll som Zola hade, kunde han inte göra annat än att rycka ut till försvar för Dreyfus, hävdar Pagès. För Zola hörde politik och litteratur nära samman. Redan som ung författare och journalist under andra kejsardömet, en period av ideologiskt och moraliskt förfall, hade han tränat sin polemiska förmåga genom medverkan i tidningar och tidskrifter. Han kritiserade maktmissbruket, medelmåttornas dominans och de många intrigerna och komplotterna bland samhällets toppar. Maktens mekanismer och spelet mellan olika samhällsklasser var det bärande temat också i romanserien Les Rougon-Macquart, utgiven under åren 1871 – 1893.

Med det naturalistiska program som Zola lanserade åren runt 1880 hoppades han att litteraturen skulle lyckas erövra en position i samhällslivet och värderas högre än politiken. Tillsammans med vetenskapen är det litteraturen som står högst, först därefter kommer politiken, ansåg han. Det är författarna som ger odödlighet, inte politikerna, ”små män som åstadkommer så mycket väsen”, uttryckte han det. Den naturalistiska skolan fick dock aldrig det inflytande som Zola hade drömt om.


Pagès analyserar Zolas berömda artikel ”J’accuse” mot bakgrund av författarens tidigare verk. Den rättshistoria som är ämnet för romanen La Bête Humaine (1890), där två mord begås och en oskyldig båda gångerna döms, har många likheter med Dreyfus-affären. För Zola var Dreyfus öde framförallt ett mänskligt drama, och hans första reaktion var romanförfattarens. Han såg en narrativ struktur i händelseförloppet, där olika personer står mot varandra, en oskyldig fängslad och en skyldig i frihet.


Pagès låter oss följa processens förlopp dag för dag, presenterar dess främsta aktörer, berättar om vittnenas reaktioner och om sammandrabbningar både i och utanför rättssalen. Dreyfus-affären utvecklades till en politisk och moralisk debatt med påtagliga antisemitiska inslag mellan å den ena sidan det konservativa och klerikala Frankrike och å den andra sidan landets radikala och intellektuella kretsar. Pressens många kommentarer och utförliga analyser av händelseförloppet lästes av en allmänhet som passionerat följde alla turerna i dramat mellan Dreyfus och hans huvudmotståndare Esterhazy.


Det är Zola som står i centrum i Pagès skildring, men han belyser ingående även Dreyfus’ öde från förnedringen till den slutliga upprättelsen 1906, då han blev helt frikänd, fick tillbaka sin militära rang och belönades med Hederslegionen. Samtidigt får vi inblick i det kulturella och politiska spelet under några betydelsefulla år runt sekelskiftet 1900, en tid då de intellektuella spelade en framträdande roll och då litteratur och vetenskap kunde förenas i kampen för rättvisa.Lena Kåreland ©

Slutstrejkat vid Sorbonne, annars…

Först drabbas jag av en mirakelkänsla, glädje över att äntligen få komma in på jobbet igen. Efter tre månaders strejk och ovisshet verkade plötsligt allt vara som normalt igen, återställt. Salarna låstes upp när vi bad om det. Utanför min sal satt flera studenter och vi var glada att ses inomhus igen, glada att få vara i en riktig sal, glada att få fortsätta våra diskussioner, att få sätta igång igen, att få vara på plats. Påfallande overkligt, alltsammans.

Senare på kvällen kommer informationen. E-post börjar sändas och protokoll från ett möte mellan de institutionsansvariga skickas över. Jag får olika versioner som berättar om hur det ligger till. Ett budskap är dock i princip detsamma. Universitetets rektor har hotats av regeringen, därmed också hela universitetet och alla franska universitet som inte genast påbörjar undervisningen och tar igen den förlorade terminen. En annan sak är att hela terminens undervisning, den som gjorts i det dolda, anses ogjord. Alla de timmar vi mött studenter utanför universitetet eller till och med den undervisning som förts i universitetets lokaler räknas alltså inte.



Nu har vi några veckor på oss att ta igen den förlorade tiden, och görs inte detta förlorar universiteten sin bestämmanderätt. Regeringen säger sig vara i stånd att sparka universitetsrektorer som inte behagar lyda, och ersätta dessa med ledare som regeringen valt ut. Det är svårt att veta hur pass allvarligt man ska ta regeringens ord. Är det en varning eller ett hot? Eller är det rent och skärt pokerspel? Frågorna i mejlen som skickas är många, men man tycks vara överens på en punkt; nu vågar man inte strejka längre, nu måste undervisningen komma igång. Rädsla och uppgivenhet smyger sig in mellan raderna och jag drabbas av en stark obehagskänsla.

Efter månader av kämparglöd, demonstrationer och enat motstånd oavsett partitillhörighet eller politiska sympatier, är återvändsgränden så gott som ett faktum. Vår rektor menar att kampen ändå inte är över, att den kommer att fortsätta, men i en annan form. Men i Frankrike, där strejken är den ultimata metoden, kan man fråga sig vad för slags former man tänker ta till. Än är inte det sista ordet sagt, det är uppenbart, och flera nya möten står på agendan bara den här veckan. Själv vill jag givetvis som så många andra att undervisningen kommer igång igen; det är liksom en naturlig del av en lärares tillvaro. Fast under dessa omständigheter är känslorna – minst sagt – blandade.

______________
Fem eller sex universitet fortsätter att strejka på obestämd tid, men Sorbonne och flera andra universitet återupptar alltså undervisningen fr.o.m. den 25 maj (vissa universitet återupptog undervisningen tidigare, för någon vecka sedan).

Se även mitt tidigare inlägg om universitetsstrejken

En filmfestival och en rockikon

Det är filmfestival och jag är inte där. Men jag tröstar mig med tanken att vad gör det när varenda mediekanal har flyttat merparten av sin produktion till staden i söder? Jag har ju själv varit där en väldigt massa gånger, fast då i filmfestivalens skugga, som närmast någon dag efter festivalens slut.

Mediebevakningen är intensiv, minst sagt, och kombinationen av den och mina kunskaper om staden bidrar lustigt nog till en viss närvarokänsla. Och jag inbillar mig att man ser bättre vad som händer på teve, för som alla säger som varit där så är det mest en enda röra alltsammans ändå, och ofta rentav hysteriskt.

Igår såg jag antagligen något av det mest hysteriska – ja, tydligen är det ett av de största samtalsämnena i Cannes i år, fast likväl ett ständigt samtalsämne här i Frankrike – nämligen fenomenet, rocklegenden, Johnny Halliday.

Som utvald tröst för att jag inte är på plats i Cannes tittar jag varje dag på två teveprogram som sammanfattar dagens viktigaste festivalhändelser; det ena är Le Grand Journal på Canal+, det andra är Arte Culture. Och det var till Canal+, förstås, som fransmännens Johnny var inbjuden för att tala om sin rollprestation i filmen Vengeance, regisserad av Johnnie To. För att komma upp på Canal+-scenen krävdes muskulösa livvakter som förde fram Johnny, och inringad av deras muskler kom han efter en lång kamp upp, för folksamlingen runtomkring var – som alltid när Johnny är på plats – enorm och kompakt.



Man kan undra om han är värd mer uppmärksamhet, och att skriva om honom känns något märkligt. Men fenomenet Johnny Halliday fascinerar inte bara mig. Även om min fascination inte alls går att jämföra med de fanatiska fansens, som är av en helt annan sort. Så länge som jag varit i kontakt med detta land har Johnny varit den stora rockikonen och ansiktet alla känner igen. Det är rentav en omöjlighet att inte veta vem han är. För många fransmän är han (minst) lika stor som en världsstjärna, och hans fans chartrar flygplan för att se honom spela i olika delar av världen. Det finns också män som gör allt för att se ut som Johnny; precis som det finns Elvis-tävlingar finns det Johnny-tävlingar, och jag minns en man i Nancy där jag bodde som var en slående lik kopia. Något märkligt är det väl ändå att jag aldrig mött en fransman som förstår sig på Johnnys popularitet.

Nåväl. Nu är Johnny aktuell i Hong Kong-produktionen som en man som ska hämnas. Jag har sett trailern ett par gånger. Mitt första intryck var avsmak. Mitt andra intryck var fascination, och nyfikenhet. Johnny har sagt om sig själv att han är en skådespelare instängd i en sångares kropp, och att få göra den här filmen var tydligen en dröm som blev verklighet. Filmen har premiär på franska biografer imorgon, och jag misstänker att besökarna blir många. Fast personligen väntar jag nog lite med att se den. Antagligen har jag redan engagerat mig tillräckligt genom att skriva dessa rader.

Om bokhyllor

Finns det någon bibliofil som kan hålla sig ifrån att ta sig en titt i andras bokhyllor om tillfälle ges? På besök hos vänner kan bokhyllornas innehåll bli en spännande upptäckt som avslöjar åtminstone något om smak, intresseområden och preferenser. Liksom något om vem böckernas ägare vill eller önskar vara. Mycket kan sägas och mycket har sagts om detta ämne, både när det gäller inredning och annat. Som den bibliofil jag är tycker jag förstås att bokhyllor som får synas och vara en del av inredningen är det mest naturliga, och jag tror att många är beredda att hålla med. Att ha sina böcker omkring sig, att ha tillgång till en daglig fysisk kontakt med dem, att när som helst kunna plocka fram och bläddra i dem, det är något av en lyx. Speciellt lyxigt ser jag det nu eftersom jag på obestämd framtid inte har min boksamling hos mig.

Bokhyllan som statussymbol har kanske sett sin storhetsperiod komma och gå. Kanhända kommer den tillbaka. Under slutet av 1800-talet var bokhyllans innehåll i alla fall av största vikt, inte minst bland storstadens mondäna kretsar. Om detta vittnar dekadenta periodens litteratur, mest av allt i den bok som kom att bli den främsta bland dekadenterna: A rebours (Mot strömmen) av Joris-Karl Huysmans från 1884. I denna roman beskrivs dandyn des Esseintes bokhyllor väldigt utförligt (framför allt i kap III och XII), och innehållet ligger till grund för såväl hjältens som en hel litterär rörelses smak. Romersk-dekadenta författare såsom Petronius finns med, liksom de under 1800-talet omistliga Baudelaire och Mallarmé, bröderna Goncourt och Flaubert. Den dekadente hjältens smak spreds och hyllades i stora grupper. Frågan är om en fiktiv bokhylla någonsin fått en sådan uppmärksamhet, en sådan genomslagskraft? Eller någon i verkligheten existerande?

Mina egna bokhyllor har sett olika ut genom åren. Beroende på bostad och utrymme har mina böcker delats upp efter olika praktiska lösningar. Oftast har pocketböcker fått stå för sig, facklitteratur i större format för sig och de mindre skrymmande för sig. Skönlitteratur har delats in i språkområden och facklitteratur efter ämnesområden, och detta i alfabetisk ordning efter författarnamn. I mitt förra hem tyckte jag mig för första gången få verklig ordning på alla mina böcker, men det var visst bara tillfälligt. Nu bor jag i en alldeles för opraktiskt ordnat lägenhet, med stora fönster, knepiga vinklar och annat som gör det omöjligt att få plats med mer än två bokhyllor.

Två små bokhyllor. I dubbla rader står en utvald bråkdel av mina böcker. De flesta knyter an till min forskning eller undervisning. De flesta av mina böcker finns inte här. Visst har jag gjort mina tappra försök med alternativa bokhyllor, som DN skrev om i lördags, via diverse nätbaserade tjänster och sajter, som på den senast lanserade www.boktipset.se eller på den så mycket äldre men nog så hemtrevliga www.bokhyllan.com som jag gick med i när jag bodde i en annan fransk stad för flera år sedan. Givetvis kan inget av dessa alternativ ersätta kontakten med de fysiskt närvarande böckerna, men jag har i alla fall fått möjlighet att se mina verk, uppradade, listade, i någon sorts ordning.

Medan jag väntar på att återigen få leva i ett hem med böcker satsar jag på att njuta av andras bokhyllor. Inte bara vänners bokhyllor och samlingar, utan också celebriteters bokhyllor tittar jag närmare på, dels via radion, för på France Inter finns programmet Esprit critique där man på fredagsmorgnarna, åtminstone en gång i månaden, ber en känd person berätta om sin bokhylla, dels via nätet där bloggen www.dansmabibliotheque.com regelbundet filmar kulturpersonligheter som får berätta om sina bokhyllor och böcker.