Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”
Av ÅKE MALM,Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse.
I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i förlagsbranschen.
Men över alltihopa tornar sig - Henning Mankell. ”Den svenska deckarkungen. Mästaren i svensk noir” som presentatören kallade honom, höll hov redan första dagen. En sprängfylld ”Sala Gialla”, vilket betyder bortåt 1500 personer lyssnade andäktigt till Mankell som berättade om sitt författarskap, sina mödor och sina tankar om Europa, Afrika, italienska rättssamhället och om sin mor.
Han är en skicklig estradör, Mankell. Börjar med att berömma den verkligt skickliga tolken, otroligt snabb och precis. Han linkar på katastrofens rand när han börjar förklara vad Medea handlar om. Medea, inför en publik som är uppvuxen med den klassiska världen. Men han tar sig elegant vidare när han förklarar att man redan då, för runt 2500 år sedan, väl visste vad en deckare var för något.
Eller ”giallo” som man säger i värdlandet. Giallo betyder gul och namnet uppstod sedan förlaget Mondadori 1920 startade en pocketserie med deckare, främst från USA. Böckerna i serien hade gula ryggar och det blev allt vanligare att folk när de kom till tidningskioskerna bara bad att få ”en gul”. Sedan bet sig ordet fast. Idag används ”giallo” dagligen och stundligen för allt som kan ha med det kriminella att göra. ”Polisen undersöker xxx. Det är giallo”, kan det heta i tidningarna.
Nåväl, Henning Mankell anser att genren är klart missförstådd. ”Om John Le Carre’ hade fötts 30 år senare hade han fått Nobelpriset”. Det är litteraturkritikerna som inte fattat det här. De kan inte sitt yrke, säger han djärvt. Följaktligen placerar lokaltidningen, mäktiga La Stampa, en notis på 10 rader i slutet av en hel kolonn. Man måste akta sig för att trampa på ömtåliga tår i Italien.
Vad han själv är intresserad av är det motsägelsefulla i det mänskliga. Han skulle aldrig skriva en story där allt var svart och vitt. Kommissarie Wallander är ingen snarfager person och absolut ingen James Bond-typ. ”Tänk er själva en James Bond som har problem med diabetes!”.
Förresten, att Wallander fick diabetes var en god läkarväns förtjänst. På en fråga om vilken sjukdom Wallander borde drabbas av, förklarade den kvinnliga läkaren diabetes förstås. "Det får nästan alla förr eller senare.”
Och så var det frågan om demokratin. Grunden för en fungerande demokrati är det rättsliga systemet, påpekade Wallander, förlåt Mankell. Det har alltid förundrat honom att Italien inte lyckas komma till rätta med sina långt utdragna rättgångar. Att inte korruptionen sätts under kontroll. Några frågor som bloggens läsare känner väl till.
”Men trots allt har Europa fantastiska förtjänster. Vi har kommit långt och folket vill att vi skall komma ännu längre. Det finns mycket att rätta till men mycket att vara stolta över som européer”.
Afrika – alla känner väl till Mankells engagemang. Problemen är enorma men de flesta stammar från kolonialismen. Det är mycket europeerna kan göra för att rätta till de fruktansvärda misstag som begicks under det europeiska förtrycket i Afrika. ”Men om jag lyckades göra en deal med Vår Herre om att få komma tillbaka om 50 år är jag säker på att Mocambique kommer att vara en välstående stat”.
I Afrika har han mött sin största läsupplevelse någonsin. I en AIDS-drabbad by i Uganda, där hela föräldragenerationen har gått bort och där bara gamla och barn finns kvar, uppstår ett stort problem. Vem skall ge barnen deras rötter, föräldrarnas sagor och folkets traditioner? En liten flicka kom fram till honom och räckte över ett pappersark, vikt flera gångar. Den svenske besökaren öppnade det och där inne låg en pressad blå fjäril. ”Min mamma älskade blå fjärilar”, förklarade flickan.
- Den vackraste bok jag läst, förklarade Henning Mankell under en storm av applåder.
Så får publiken en anekdot: På stranden i Maputo kom en 15-åring fram till honom och undrade. När en pojke och en flicka kysser varandra – vem av dem skall blunda? Henning mumlade något till svar men var medveten om att pojken inte skulle bli nöjd med svaret. Sedan fick han veta att i det området var det inte vanligt att man kysste varandra alls. Så pojken ville bara ha en enkel, teknisk förklaring. "Som om hur kopplingen fungerar när man skall köra bil”.
Det gäller att ta läsarna på allar...
I nästa blogg kommer mer information från Il salone del libro.
