Av ÅKE MALM
Efter alla uppbyggliga tankar om frid i juletid, landar man plötsligt i något som bara kan beskrivas som en helig vrede.
Och visst är det skönt emellanåt med ett verkligt latinskt utbrott av denna vrede. Den här gången är den så välformulerad att det skulle var oursäktligt att inte låta Dixikons läsare få ta del av densamma (
klicka här för att komma till artikeln).
Den som står för utbrottet är Barbara Spinelli, ledarskaribent i La Repubblica. Bara för att placera in henne i sammanhanget: hon är dotter till Altiero Spinelli som skrev
Ventotenemanifestet, en av de första texterna som talar om ett enat Europa, skrivet av en antifascist på fängelseön Ventotene utanför Lazios kust, för nästan 70 år sedan.
Barbara Spinelli var en av grundarna av La Repubblica tillsammans med Eugenio Scalfari. Men sedan dess har hon ägnat sig både åt Corriere della Sera och La Stampa. Hennes styrka är, vad italienska journalister kallar ”Il Fondo”, den brett upplagda, kommenterande och analyserande artikeln. Den gamla ”understreckaren” kanske kommer närmast den här specialiteten.
Nu har Barbara skrivit en ”fondo” med rubriken Battisti och Frankrike, den militanta ignoransen".
Först några ord som introduktion.
Timmarna före midnatt på förra årets sista dag, förkunnade Brasiliens avgående president Lula da Silva att han inte hade för avsikt att utlämna
Cesare Battisti till Italien. Battisti är dömd för fyra mord till livstidsstraff. Morden begicks medan han agerade som medlem av PAC – Proletari armati del Comunismo.
Det här var under 70-talets ”
Gli anni del piombo, "Blyåren”, då terrorism med olika beteckningar skördade hundratals dödsoffer i Italien. Battisti flydde så småningom till Frankrike men dömdes ”in contumaciam”, i sin frånvaro. Han har bevisligen själv mördat tre och varit behjälplig i organisationen av ett fjärde mord.
Battisti togs om hand i Frankrike och undvek under många år att bli utlämnad till Italien enligt en förordning som François Mitterand utfärdade och som gav fristad åt folk från vänstern som kunde anses vara förföljda i sina hemländer. Under president Nicolas Sarkozy flydde Battisti vidare till Brasilien.
President Lulas beslut applåderades av många franska vänsterintellektuella, särskilt Bernard Henri-Lévy (BHL),
klicka här för att komma till hans hemsida. Detta är utgångspunkten för Barbara Spinellis artikel. Som hon inleder med orden:
- Det svåraste, mest skabrösa, oanständiga brev, Bernard Henri-Lévy borde ha skrivit är inte till president Lula men till president Napolitano för att informera sig om den italienska historien. Ingenting tyder på att han någonsin tänkt skriva ett sådant brev.
- Den svåraste, mest skabrösa, gest han kunde ha företagit, vore att besöka några släktingar till Battistis mordoffer. Det finns inga informationer om att han någonsin skulle ha gjort något sådant.
- Det har heller inte Philippe Sollers, Daniel Pennac, Fred Vargas gjort. Inte heller någon annan av alla de fransmän som betraktar Italien som ett land för apor, utan en hederlig domarkår. Som Stendhal uttryckte det: bellissimo ma incivilissimo.
- Fransmännen i detta fall är esteter, extremt selektiva: mot maffian eller mot den ständigt expanderande laglöshetens kultur som stöds av Berlusconi, har de aldrig yttrat ett ord.
Barbara Spinelli fortsätter:
- Jag använde ordet skabrös, det härrör från scavare, gräva, att leta efter något som ligger under ytan. Med entusiasmen efter Lulas beslut och i sitt brev till den brasilianske presidenten, tror BHL att han tänkt. Han stänger in sina funderingar i en skål som om det vore en rätt att värma upp emellanåt.
- Han har inte ens tänkt på att ta fram en spade för att skyffla undan jorden, såsom Rilke gjorde medan han mediterade över dunklet, ”ascolta come la notte s’inconca e s’incava”. Han dansar på ytan, han slår in på de enklaste stigar och förmodar att de är anti-konformistiska. Han tror att han sjunger utanför kören. På detta vis smutskastar han aktioner han och de andra företagit sig i Bosnien, Tjetjenien, Rwanda. Hans sätt att ställa
Sakinehs och Battistis ansikten mot varandra på hans hemsida, är vanvördigt. Han visar en radikal okänsla för det onda en oskyldig drabbats av. Det kan inte vara den verkligt lidande som intresserar honom, inte när som nu fascinationen inför mördaren upplevs på ett så översvallande och publikfriande vis. André Glucksman har aldrig sjungit i denna kör.
Ingen dålig början – men fortsättningen är inte sämre:
- Battisti är inte ens en terrorist, mot vad många påstår. Lévy kallar honom en ”ancien enragé” som blivit författare. Dessa enragés (som bokstavligt talat betyder ”arga”) var de verkliga extremisterna under franska revolutionen. Philippe Sollers döper (Battisti) till ”en revolutionär hjälte”. Andra, som citerar Céline, vederlägger domarna mot honom och ser honom som en ”person utan något kollektivt värde, en enkel individ”. Bara det faktum att han blivit en författare (Battisti har skrivit några deckare) förvandlar honom, frikänner honom. Han blir en intellò, som om denna titel skulle föra honom upp till en Zolas höjder, eller till dem som mellan 1895 och 1906, försvarade
kapten Dreyfus.
Men, säger Barbara Spinelli, faktum är att Battisti inte är bara en intellò. Han var en vanlig kriminell ända tills han av ren beräkning maskerade sig som en medlem av PAC (Proletari armati per il Comunismo). Han lyckades fly ur fängelset och dömdes i sin frånvaro för att ha dödat tre och deltagit i planläggningen av ett fjärde mord. Mellan 1978 och 1979 fördes hans fall genom den italienska rättvisans tre nivåer medan han försvarades av advokater han själv valt. 1981 flydde han till Paris för att utnyttja Mitteranddoktrinen, vilken vantolkades på det mest vanvettiga vis. I själva verket var Mitterand mycket tydlig när han 22 februari och 20 april 1985 förklarade att den som var ansvarig för ”blodsbrott”, eller som varit delaktig i sådana brott uteslöts från asylrätt. Denna tillkom endast dem som på något vis stött terrorismen men sedan tagit avstånd från den.
De intellektuella som idag mobiliserats till Battistis försvar, inbillar sig vara, inte bara dreyfusards utan också arvtagare till
les moralistes som levde mellan 1500 och 1700. Dessa moraliserade inte men beskrev med hänsynslös ironi människans bräckliga natur, med utgångspunkt från deras egen. Jag tänker, skriver Barbara Spinelli, på La Rochefoucauld, Pascal, Vauvenargues, Chamfort.
Fortsättningsvis, hävdar Barba Spinelli, att den universalism som fransmännen är så stolta över, gör dem blinda för deras egen begränsning, att lära sig något nytt. Deras bidrag till Europas enande är en deg av dekorativ universalism och effektiv nationalism. Det finns principer så till den grad heligförklarade att de förstenats och förlorats som de stjärnor, vars ljus vi fortfarande uppfattar, medan stjärnorna själv dött för länge sedan.
- Många intellektuella dispyter förs mellan fransmän. De talar inte till Europa och inte till världen i stort, mot vilken de visar en avgrundsdjup okunskap.
- Det är denna militanta ignorans som jag försökte beskriva i ett brev 14 mars 2004 till Le Monde. Ett brev som gällde fallet Battisti och som riktade sig till mina franska vänner. Men man vet ju redan att ord skrivna för att informera saknar värde när ingen vill lyssna till dem. Istället lever man i ett tillstånd där det man säger är det som gäller – även om det motsägs av reella fakta.
Det gäller t ex när man inte vill förstå hur den italienska domarkåren fungerar, att denna är så oändligt mycket mera självständig än någonsin den franska, att man inte vill se den kamp domare och åklagare för mot maffian, mot korruptionen, mot den politik som reducerats till att bli en fråga om personlig vinning.
- Inte att undra på att dessa intellektuella sedan talar samma språk som alla de marxister som till slut hamnat hos Berlusconi. Alla dessa attacker mot domarna eller mot ”rättvisans teorem”, samma instinkt som får dem att tala om Battisti som en utsedd syndabock, som en anklagad, istället för en flerfaldigt dömd.
Lévy vänder sig till italienarna och uppmanar dem att vända på historiens blad och gå vidare från ”anni di piombo”, eller att åtminstone se på dem utan passion, opartiskt.
Detta är, skriver Barbara Spinella, gammalt gods som italienarna känner väl till. Man skall vända historiens blad från fascismen, från (terrorismens) massakrer, från Renahänderskandalen (Mani Pulite), från morden på Falcone och Borsellino och deras hjältemodiga livvakter.
Men, fortsätter Barbara Spinelli, historiens blad vänder man efter att rättvisa skipats, nåd följer efter domen. Annars förblir brotten där som en dödlig förgiftning. Eller så vänder man historiens blad, helt enkelt som de enfaldiga eller de som ställt upp för Ignoranternas armé. Två kategorier som står varandra så sällsamt nära. Till och med Jesus hade svårt med dumbommarna (i stupidi). Det finns ett islamiskt citat från honom, som citerats av Sabino Chialà: ”De lytta har jag helat, liksom de blinda. Med dumbommarna har jag inte lyckats med” (
I detti islamici di Gesù, Mondadori).
Men vi har inte behov av att importera dumbommar – vi har nog av dem här hemma, utbrister Barbara Spinelli. Och fortsätter:
- Alla dessa händelser förstår sig inte fransmännen på. Även om de genomförde en revolution och bestämde att alla skulle kallas på samma sätt – citoyen – är skråmentaliteten stark och håller i sig. Om du är en intellektuell har du en särskild immunitet, även om du mördade din hustru som
Althusser gjorde. Redan
Tocqueville fann denna franska blandning mellan politiker och litteratör, intolerabel.
Finalen:
- Det är en del av den litterära abstraktionen (den minst acceptabla) att anse terrorister som förlorare. Förlorare är den som förlorat en strid, antingen han kämpat öppet eller som gerilla, eller som en verklig enragé. Gentemot en sådan person måste man visa respekt. Med honom kan en ny ordning byggas. ”Anni di piombo” var inte ett italienskt inbördeskrig. Det var en kriminell historia, som en stor del av den italienska historien.
Slutar Barbara Spinelli.
Kanske kan man tillägga att hennes upprördhet kan förklaras med att hon sedan många decennier är bosatt och arbetar i Paris. Hon har rört sig bland alla dem hon här nämner. Hennes vrede stammar ur denna blockering av kommunikationerna mellan personer som borde ha en möjlighet att föra den här dialogen.
Åke Malm
_______________
- Klicka här för att också läsa Åke Malms anmälan av Mario Calabreses bok Spingendo la notte più in là
