Startsida » boktips » Senaste

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Bloggar Ivo HolmqvistDen 13 maj 2012 | 1 kommentar
Av IVO HOLMQVIST

”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle.

Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören hördes. Paul Johnson visade i The Spectator (essän kom sedan med i hans samling ”Intellectuals”) att runan kunde ristas på annat vis. Han blåste undan all rökelse genom att påminna om många obehagliga sanningar hos denna stridbara amerikanska.

Hennes demokratiska sinnelag var det lite si och så med. Hon hörde i det allra längsta till de benhårda stalinisterna som gillade att dra på propagandaturnéer i Sovjet, och hon var en ivrig försvarare av trettiotalets skådeprocesser och den stora terrorns utrensningar. Och hennes roll under McCarthy-tidens kommunisthets under det kalla kriget var kanske inte riktigt så heroisk som hon själv ville göra gällande i den bittra memoarboken ”Scoundrel Time” (en av den tidens skurkar återfinns i bild på omslaget till pocketupplagan, den svartmuskige kommunistätaren Richard Nixon). Visserligen kom hon med ett ofta citerat yttrande när hon vägrade svara på HUAC-kommiténs alltför närgångna insinuationer om oamerikansk verksamhet och frågor om samröre med kommunisterna: ”Jag varken kan eller vill skräddarsy mitt samvete så att det passar dagens mode.”

Men Paul Johnson påpekade att hon inte pressades så värst hårt under utskottsförhören. Värre gick det för den man som hon sammanlevt med under trettio års tid, fram till hans död, deckarförfattaren Dashiel Hammett. Betydligt modigare var bland många andra Diana Trilling som därför råkade ut för Lillian Hellmans vrede. Det gjorde också Mary McCarthy, en lika tough cookie, som hade varit gift med den store kritikern Edmund Wilson i ett stormigt äktenskap. McCarthy var minst lika vass och elak: ”Lillian Hellman ljuger ständigt till och med när hon säger och och men”. Av det blev det en utdragen och hätsk ärekränkningsprocess som inte hann avslutas medan Hellman ännu var i livet.

Intressantast var vad Paul Johnson hade att säga om det långa kapitlet i Lillian Hellmans sena minnesbok ”Pentimento” som handlar om hennes amerikanska väninna Julia och nazisternas inmarsch i Wien 1938. Alla som såg filmen, med Jane Fonda som Lillian Hellman och Vanessa Redgrave som Julia, greps av den gastkramande historien som man trodde var grundad på självupplevelse. Filmen fick ett par Oscars. Men inte ens den berättelsen hade Lillian Hellman ensamrätt på, visade det sig.

En litteraturvetare på Boston University, Samuel McCracken, plöjde genom tågtidtabeller och passagerarlistor för 1938, lade biljetter under lupp och granskade alla fakta i målet. Någon Julia hittade han inte, som man kan se i hans artikel ”Julia and Other Fictions by Lillian Hellman”. Inte heller höll hon sig alltid nära sanningen då hon skrev om sina upplevelser av inbördeskrigets Spanien och om möten med Hemingway, det hade stjärnreportern Martha Gellhorn (en tid gift med Hemingway) avslöjat i en tidigare artikel där hon hade en förödande glosa för en del av Hellmans påstådda självupplevelser: de var ”apocryphisms”.

Än mera besvärande för sanningshalten i Hellmans bok var ”Code Name: Mary”, en självbiografi som kom 1984, skriven av en amerikansk psykoanalytiker, Muriel Gardiner, som visade att allt vad Hellman påstod att Julia hade gått igenom i själva verket var Gardiners egna erfarenheter, med den enda skillnaden att hon överlevde nazisternas inmarsch medan Julia inte gjorde det. Slutsatsen: Lillian Hellman hade aldrig någon kompis som hette Julia, hon knyckte fräckt Muriel Gardiners historia som var känd av den man som senare blev Lillian Hellmans advokat. När McCracken och andra skrev brev till henne och bad henne utreda det rätta förhållandet fick de aldrig något svar, och det kan ju tyckas graverande. När Paul Johnson och McCracken var färdiga med denna fajt var det inte så värst mycket kvar av Lillian Hellmans originalitet eller frihetspatos.

Men hennes trettiotalspjäser är förstås bra, tills nästa litteraturvetare kommer på var hon knyckt historien. Fler fakta i målet kom i det flertal biografier som följde, av William Wright, Deborah Martinson och Carl Rollyson som också åstadkommit en inte särskilt bra bok om Rebecca West.

Nu har Alice Kessler-Harris på nytt gjort upp räkningen i ”A Difficult Woman: The Challenging Life and Times of Lillian Hellman (Bloomsbury) som får bra betyg i The Economist där recensenten avslutar med att nämna den hätska rättsprocessen mellan de båda stridslystna damerna Hellman och McCarthy, men rundar av med några försonliga rader:

After years of defending civil liberties and criticising rapacious wealth-seeking, Hellman ended her days seeming like a greedy and vengeful censor. This is a shame. Hellman may not have been the hero of her reminiscences, but she spent a lifetime believing it was the duty of engaged citizens to fight racism, alleviate poverty and protect civil liberties. (…) She made some foolish choices, but Lillian Hellman was often on the right side of history. Too bad so many of her good ideas have been tossed out with the bad ones.

För övrigt inkluderade den ultrakonservative Norman Podhoretz en intressant essä om henne i sin bok “Ex-Friends” från 1999 – de andra forna vännerna som han sade upp bekantskapen med var Lionel och Diana Trilling, Norman Mailer, Allen Ginsberg och Hannah Arendt.

Dessutom är den långa uppslagsartikeln om Lillian Hellman på Wikipedia uttömmande faktarik, med många intressanta länkar. Och ”The Little Foxes”, filmen som William Wyler gjorde 1941 på hennes pjäs, går fortfarande att se, tack vare filmens djupfoto av fotografen Gregg Toland (mer berömd för samma sak i Orson Welles ”Citizen Kane”), Dorothy Parkers inblandning i manuskriptet, och Bette Davies i huvudrollen.

________________

- Se en trailer om filmen Julia

Die Herrlichkeit des Lebens
Michael Kumpfmüller

TyskaDen 6 maj 2012 | 1 kommentar
Av SVEN-ERIC LIEDMAN
Många författare varierar samma tema från bok till bok. Michael Kumpfmüller hör inte till dem. Man vet inte var han ska dyka upp i nästa roman. Den nu 50-årige författaren slog igenom för ungefär tio år sen med Hampels Fluchten som gav en ny vinkel åt väst-öst-problemen före Murens fall. Hampel, kvinnokarl och sängförsäljare, flyr från väst till öst för att slippa sina skulder men fortsätter samma slags osedliga liv på andra sidan gränsen. Dock, i DDR gör han därtill karriär som angivare åt Stasi. De följande romanerna tar upp helt andra teman, och år 2011 gav Kumpfmüller ut en oändligt vacker, vemodig och hoppfull berättelse om Franz Kafkas sista år i livet, Die Herrlichkeit des Lebens (Köln: Kiepenheuer & Witsch). Den handlar om den korta tid då Kafka tack vare sin sjukdom nästan helt befrias från familjens förlamande grepp och i stället upplever en reservationslös kärlek med den unga Dora Diamant.
Läs mer...

L’ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus
Michel Onfray

Essäer FranskaDen 6 maj 2012 | 1 kommentar
Av LENA KÅRELAND
Michel Onfray är en av de mest framstående och omtalade filosoferna i dagens Frankrike med en strid ström av böcker bakom sig. Ett av sina projekt kallar denne produktive författare ”Filosofins mothistoria”. Där lyfter han fram filosofer som oförtjänt har glömts bort eller tystats i filosofihistorien. Nu har han gett sig i kast med Albert Camus i ett arbete med titeln L’ordre libertaire, ett uttryck som tar fasta på det anarkistiska draget i Camus filosofi. (Libertaire betyder ordagrant libertarianism). Boken på nästan 600 sidor har fått stor uppmärksamhet i Frankrike, och när den kom ut i början av 2012 såldes den under endast en vecka i 8000 exemplar.

Den anarkism som Camus företräder är, menar Onfray, inte den mest välkända, den som förknippas med bomber och attentat. Det rör sig istället om en anarkism som är pacifistisk, konkret och pragmatisk, en anarkism vars Läs mer...

Sand
Wolfgang Herrndorf

TyskaDen 6 maj 2012
Av MARGARETA FLYGT
Förra årets tyska litterära överraskning var Wolfgang Herrndorfs roman Tschick. I år vann hans nya roman Sand Leipzigs bokmässas romanpris. Om Tschick beskrev det goda i människan, visas människans mörkare sidor i Sand, men komiken är densamma.

Herrndorfs roman utspelar sig i nordafrikanska öknen samtidigt som attentaten ägde rum i Münchens olympiaby 1972. Hela romanen är en samling av misslyckanden och knäppskallar. En man med amnesi ska skaffa fram en mina, en ung vacker amerikanska och två bedagade, trötta kriminalare ska reda ut fyra mord.
Läs mer...

Ist das Kafka? 99 Fundstücke
Reiner Stach

TyskaDen 6 maj 2012
Av RICHARD SWARTZ
Reiner Stach är en av de främsta Kafka-forskarna ur den yngre tyska generationen, redan välbekant genom en voluminös och ytterst detaljerad biografi som kanske imponerar mer genom utgrävda fakta än nya och originella analyser.

Den här blygsamma, men synnerligen läsvärda samlingen av mer eller mindre obekanta Kafka-texter, kan väl betraktas som passbitar som blivit kvar på Stachs skrivbord utan att få plats i den stora biografin, men alltför viktiga för att hamna i papperskorgen.
Läs mer...

A History of the World in 100 Objects
Neil MacGregor

EngelskaDen 6 maj 2012
Av MARTIN LAGERHOLM
När Neil MacGregor, konsthistoriker och chef på anrika British Museum, i skrivande stund skördar frukterna av sin internationellt redan omskrivna A History of the World in 100 Objects (baserad på en serie som tidigare sänts i BBC Radio), är det inte utan att man associerar till en annan upphovsman som alltid gått litet vid sidan om historieskrivningens mittfåra. Jag tänker på den tyske historikern, sociologen och slavisten Karl Schlögel och hans moumentala verk, där ”Im Raume Lesen wir die Zeit” och ”Terror och dröm” intar en särställning.
Läs mer...

Dépasser Darwin
Didier Raoult

FranskaDen 6 maj 2012
Av RUTH LÖTMARKER
Ingen människa behöver någonsin känna sig ensam för varje människa är begåvad med ett rikt inre liv. Så spetsfundigt uttrycker sig den franske professorn i mikrobiologi, Didier Raoult, verksam vid ett forskningscentrum i Marseille. Han tänker då varken på våra andliga eller kulturella intressen utan på det faktum att var och av våra celler inhyser åtminstone hundra bakterier och tusen virus. Dessa mikrober gör varje individ till ett vandrande ekosystem.

Läs mer...

The Hanging Garden
Om Patrick White

EssäerDen 6 maj 2012
Av IVO HOLMQVIST
När den drygt sextioårige Patrick White fick Nobelpriset 1973 var det för ”en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”. Redan före honom hade stora epiker sammanfattat särarten down under, som Xavier Herbert i ”Capricornia” 1940, och tio år tidigare Henry Handel Richardson i ”The Fortunes of Richard Mahony” (bakom det manliga författarnamnet fanns Ethel Richardson, flera gånger föreslagen till Nobelpriset). En av delarna i hennes romantrilogi om en europeisk invandrares undergång kallades ”Australia Felix”. Det lyckliga Australien, en sådan ironisk boktitel hade Patrick White säkert själv gärna använt. Hans inställning till hemlandet var kluven, som framgår av självbiografin ”Flaws in the Glass”.
Läs mer...

Losing it
William Ian Miller

EngelskaDen 2 maj 2012
Av LARS LÖNNROTH
Till den intellektuelle pensionärens värsta men sällan erkända plågor hör den förljugna idyllisering man utsätts för av välmenande yngre medmänniskor. Efter ett hetsigt arbetsliv med ständiga konflikter förväntas man plötsligt ha blivit en mysig och jättegullig farbror eller tant som bär sina år med lätthet, aldrig bråkar eller säger emot, ägnar sin tid åt barnbarnen eller någon harmlös hobby, uppträder med stillsam värdighet och framstår för omgivningen som ett mönster av mild visdom och resignation. Tills det blir dags att forslas till ett hem för dementa och därifrån vidare till kyrkogården.
Läs mer...

Livskraftiga kioskvältare

Bloggar Peter LandeliusDen 2 april 2012
Av PETER LANDELIUS

I år är det Dickensjubileum; jag påminns om min tidigaste ungdoms ivriga läsning av romaner som ”David Copperfield” och ”A Tale of Two Cities”, och om familjens rituella högläsning av ”Julen på Dingley Dell” framför julaftonsbrasan. Den oförtröttlige Dickens — romanförfattare, tidskriftsredaktör, regissör, skådespelare, pjässkrivare, reseberättare — förblir lika läsvärd idag.

Tack vare jubiléet hittade jag nu även hans vän och medarbetare Wilkie Collins, som tidvis sålde minst lika bra som sin äldre kollega. I det läsande England, där böcker ännu inte betraktas som färskvaror, finns båda fortfarande i tryck.

Collins var inte en stor persontecknare som Dickens, men hans förmåga att konstruera spännande intriger var desto större, och hans öga för miljö och väsentliga detaljer var inte sämre än Dickens.
Eftersom följetongen var ett vanligt sätt för den första publiceringen (och dramatisering en uppskattad metod för den kommersiella uppföljningen) lärde sig Collins i likhet med många samtida — Dickens, Pérez Galdós, Balzac, Hugo — konsten att hålla läsarens intresse vid liv.

Collins står inte en Stieg Larsson efter när det gäller att väcka nyfikenhet inför nästa scen; att hans stilistiska förmåga är ojämförligt överlägsen bör inte förvåna någon. Det ska också medges att hans intriger är minst lika skruvade som den svenske storsäljarens. I båda fallen har man ändå svårt att lägga boken ifrån sig.

Wilkie Collins gjorde vad han kunde för att fördärva sin bräckliga hälsa med hjälp av alkohol, opium och slutligen morfin, men han förblev länge oförtröttligt produktiv och orkade dessutom ställa upp på många gemensamma äventyr tillsammans med Dickens och andra vänner: resor på den engelska landsbygden och på kontinenten, långseglingar, teaterföreställningar och åtskilliga utsvävningar, inte bara i Pickwickklubbens anda.

Ännu mer än sin beskyddare Dickens utmanade han det viktorianska samhälle som han skildrade. Redan hans privatliv ansågs skandalöst: han hade två permanenta älskarinnor och minst fyra barn med dem — det flitiga intaget av laudanum stred däremot mindre mot tidens föreställningar om moral och normalitet. Och hans kritik av sociala orättvisor, kvinnoförtryck och insnöade fördomar retade nog lika många som den roade.

Av romanerna är det framför allt ”The Woman in White” och ”The Moonstone” som har motstått tidens tand.

Den senare är en av de första detektivromanerna, med en konstruktion som kan ha lärt Agatha Christie en hel del: ett dussin personer, alla mer eller mindre misstänkta, får berätta om stölden av den berömda indiska ädelstenen och allteftersom nya fakta dyker upp riktas läsarens misstankar mot än den ene, än den andre, ända tills detektiven (inte polisen) avslöjar sanningen.

”Damen i vitt” är jag särskilt förtjust i, och det inte bara för att titelpersonen uppenbarar sig på Avenue Road där min familj och jag bodde under ett par år på 60-talet. Collins var alltid noga med att undersöka geografin för sina böcker, och det kunde vara arbetsamt eftersom scenväxlingarna kom tätt. Men i det här fallet höll han sig till trakter som han (och jag) kände bäst: Hampstead, St Johns Wood, Regent’s Park, Marylebone.

Om Collins liv och leverne kan man inhämta både detta och mycket mer i Peter Ackroyds nyutkomna biografi, "Wilkie Collins", som även den är rolig att läsa.

_______________

- Klicka här för att via projekt Gutenberg läsa The Woman in White

- Klicka här för att se alla titlar av Collins på Gutenberg

- Också på Youtube finns en hel del Collins, bl.a. utdrag ut talböcker och denna The Moonstone:

Nazismens koloniala rötter
David Olusoga & Casper W. Erichsen
The Kaiser’s Holocaust. Germany’s Forgotten Genocide and the Colonial Roots of Nazism

EssäerDen 18 mars 2012 | 2 kommentarer
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Ibland när man tänker på den tyska nazismen och Hitlerregimens massmord på judar, slaver, romer etc. låser sig hjärnan och man frågar sig, i intellektuell vanmakt och känslomässig förtvivlan: hur var någonting sådant över huvud taget möjligt? hur kunde ett folk som framfött några av vår europeiska kulturs främsta tonsättare och författare sluta upp bakom en politisk rörelse med en så bottenlöst ond och fasansfull ideologi?

Vi har ju också under efterkrigstiden matats med böcker och filmer som framställer nazismen som ett Läs mer...

La luz es más antigua que el amor
Ricardo Menéndez Salmón

SpanskaDen 18 mars 2012
Av ULF ERIKSSON
Den i någon mening genreöverskridande prosan tycks få allt fler utövare.

I Spanien har den drygt fyrtioårige Menéndez Salmón nu efter en hyllad romantrilogi utgivit en mindre, kondenserad berättelse som också kan kallas essä, men lika gärna begrundan av en gåta.

Realhistoriska gestalter som konstnären Mark Rothko och Stalin uppträder vid sidan av fiktiva personer, vilka alla på olika sätt söker ett personligt svar på frågan om den estetiska upplevelsens sanning: dess ursprung i erfarenheten såväl som dess funktion i samtiden och effekter på framtiden.

Läs mer...

Kronoperna jubilerar

Bloggar Peter LandeliusDen 1 mars 2012
Av PETER LANDELIUS

I tisdags träffades ett sällskap kronoper på en bar i Madrid för att fira femtioårsminnet av ”Historias de cronopios y famas” (i utmärkt svensk översättning av Karin Sjöstrand: Kronoper & Famer, 1991).

Hur kronoper, famer och esperanser är beskaffade hörs ju på namnen. Julio Cortázars underbara bok kan inte rättvist beskrivas. Men så här slutar den:

”Det är nu en gång så att sköldpaddor är stora beundrare av snabbhet, vilket är naturligt. Esperanserna vet det, men de bryr sig inte. Famerna vet det, och de skämtar om det. Kronoperna vet det, och var gång de träffar en sköldpadda tar de fram asken med färgkritor och på sköldpaddans runda griffeltavla tecknar de en svala.”

Liksom sin läromästare Macedonio Fernández hör Cortázar till de få författare som fått ett eget adjektiv på spanska. I Solna fanns tack vare Paco Uriz en bar där kronoper bytte tankar. Kronoper i Malmö och Lund får trösta sig med att Cortázar var släkt med Fakiren.

Nästa år är det ”Hoppa hage” som fyller femtio. Då tänker jag skriva litet längre, för den är längre.

 


 


 

Sociolog utan gränser
Geir Angell Øygarden – Bagdad Indigo

Nordiska språkDen 8 januari 2012
Av TOMAS FORSER
I Karl Ove Knausgårds Min kamp förekommer namnet Geir på åtskilliga sidor. Det refererar till olika personer i författarens tillvaro. Redaktörer, förläggare och kompisar.

Den man blir mest nyfiken på är den nära vännen Geir Angell Øygarden. Sociologen som i lärdomsstaden Uppsala skrev en avhandling om boxning med titeln Den brukne neses estetikk.

Läs mer...

Les enfants d’Alexandrie
Françoise Chandernagor

FranskaDen 18 december 2011
Av RUTH LÖTMARKER
Historien om Kleopatra, den siste faraonen på Egyptens tron, har berättats många gånger, i bokform och på vita duken. I sin senaste bok, tydligen den första i en trilogi med handlingen förlagd i antiken, skildrar den franska författaren Françoise Chandernagor det stormiga äktenskapet mellan Kleopatra och Marcus Antonius. Chandernagor är väl insatt i det historiska skedet. Det är efter mordet på Ceasar 43 f.Kr. och som överbefälhavare över den östra delen av det romerska riket som Antonius anländer till Alexandria, som då redan var en världsstad, i avsikt att söka stöd hos Kleopatra i det krig han ämnar föra mot partherna.
Läs mer...

Frédéric Beigbeder – Un roman français

FranskaDen 14 november 2011 | 1 kommentar
Av FREDRIK ROSVALL
Författaren och medieprofilen Frédéric Beigbeder (född 1965) är ungefär lika uppskattad på en del håll som han är ratad på andra. När begreppet ”bobo” (bourgeois-bohème) myntades för tio år sen kom han snabbt att räknas som typisk för denna urbana hybrid av snobbism och ytlig alternativism. Han har arbetat med PR, varit programledare på Canal +, redaktör på förlaget Flammarion och där instiftat Prix de Flore (med namn efter Sartres favoritkafé i Saint-Germain-de-Près). Priset delas ut till unga lovande franska författare och har bl.a. gått till Michel Houellebecq (1996).
Läs mer...

Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

EssäerDen 20 oktober 2011
Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”
Läs mer...

Italienska böcker för mörka höstkvällar

Essäer ItalienskaDen 3 oktober 2011 | 2 kommentarer
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Årstidernas växlingar kan vi inte göra mycket åt. Men det är lättare att fördra det tilltagande mörkret om man i god tid skaffat sig stimulerande läsning. Med tanke på de Dixikonläsare som vill öva upp sin nyförvärvade italienska eller bara se till att hålla gamla kunskaper vid liv vill jag därför ge några boktips inför den stundande höst- och vintersäsongen.

Läs mer...

El oficinista
Guillermo Saccomanno

SpanskaDen 3 oktober 2011
Av ULF ERIKSSON
Genom en latinamerikansk stad utan namn vandrar den kontorist som är hjälten i denna strama lilla roman, där det dystopiska inslaget är lika påtagligt som det skickliga bruket av deckarlitteraturens grepp. Som fiktionsfigur är kontoristen besläktad med personer i den existentiella pessimismens tradition, exempelvis hos Kafka, Hamsun, Onetti och Lispector.

Läs mer...

Madman Bovary
Christophe Claro

FranskaDen 3 oktober 2011
Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

Vem dödade Dag Hammarskjöld?

EssäerDen 17 september 2011
Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits Läs mer...

Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux?
Eric Marty

Essäer FranskaDen 4 september 2011 | 1 kommentar
Av LENA KÅRELAND
Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.

Läs mer...

William M. Adler
The Man Who Never Died

Bloggar Ivo HolmqvistDen 3 september 2011
Av IVO HOLMQVIST

Det har skrivits mycket om Joe Hill alltsedan han avrättades i statsfängelset i Salt Lake City 1915, för ett rånmord som han säkert var oskyldig till. Ture Nermans tidiga bok om honom är lite gles, det märks att han hade få fakta att gå efter. Den av amerikanen Gibbs M. Smith är desto bättre, och bäst är nog Ingvar Söderströms grundliga ”En sång kan inte arkebuseras”, tryckt i en andra omarbetad och utvidgad upplaga 2003 - åtminstone tills nu när William M. Adler har lyckats leta upp sensationella fakta som varit gömda och glömda i många år. Han redovisar dem i en bok vars undertitel säger vad den handlar om: ”The Life, Times and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon.”

Visst stämmer det både att Joe Hill lever vidare, och att han blev en ikon, i varje fall var han det så sent som långt in på 1970-talet. Ett kort porträtt av honom finns med i sista delen av John Dos Passos episka USA-trilogi från trettiotalet där en av huvudpersonerna är en socialistagitator i den organisation Joe Hill arbetade för, IWW, International Workers of the World, som konkurrerade med den mera pragmatiska AFL, American Federation of Labor. Och ”I dreamed I saw Joe Hill last night”, en ballad som skrevs 1936, har hållit sig kvar tack vare två av dem som tog upp den på sin repertoar, Pete Seeger och Joan Baez.

I Kerstin Ekmans roman ”Menedarna” från 1970 finns Joe Hill med även om det är en kompis till honom som står i centrum, och året därpå kom Bo Widerbergs film om honom, en ganska romantiserad historia. Den verklige Joe Hill var nog betydligt mera hårdför än filmens lycklige anarkist, spelad av Tommy Berggren. Episoden med den blonda farmardottern som så när får honom bofast är nog påhittad, men rekonstruktionen av händelserna som sedan följde – fängelse efter en summarisk rättegång och avrättning trots protester från president Wilson och andra - grundar sig på kända fakta.

Joe Hill, född i Gävle 1879 som Joel Hägglund, utvandrade till Amerika samman med sin äldre bror 1902, sedan föräldrarna gått bort. Där över amerikaniserade han sitt namn till Joseph Hillstrom men blev känd som Joe Hill när han började skriva satiriska och medryckande kampsånger för IWW. Han rörde sig över kontinenten, kom till Chicago och sedan till Kalifornien, drogs in i strejker och försökte få arbetarna att organisera sig. ”There is power in a union” är en parafras på en känd väckelsesång, liksom många andra av hans smittande och lättlärda visor. Så kom han till Utah sent på sommaren 1913, arbetade i en gruva och blev bekant med en annan amerikasvensk, Otto Appelquist.

Han umgicks också med en frånskild svenska som han känt redan i Gävle, Maria Johansson. När en butiksägare rånades i Salt Lake City den 10 januari 1914 tog man fast Joe Hill. Han var skottskadad och därmed misstänkt. Han hävdade att han hade sårats när han bråkat med en rival om en kvinna, men vem hon var vägrade han avslöja. Alla som kommenterat saken hittills har utgått från att det var Maria Johansson (som var mormon) och vars heder Joe Hill inte ville fläcka med att dra in henne som vittne. Det har också antytts att han insåg att han skulle göra störst nytta för rörelsen som martyr, och så blev det ju.

Bo Widerberg gjorde bra ifrån sig, särskilt i den otäckt realistiska avrättningen, så annorlunda mot motsvarande slut för Greta Garbo när hon går att möta döden i den tårfyllt förljugna trettiotalsfilmen ”Mata Hari”. I slutsekvensen hos Widerberg delar hans efterlämnade vänner på IWW upp hans stoft och lägger det i brev som ska skickas runt till rörelsens olika lokalkontor över hela kontinenten. Men så distraheras de av bostonvalser i lokalen bredvid, går dit, finner dansanta flickor, och tar en paus i kuvertslickandet – en socialism med mänskligt ansikte. Nå, men verkligheten bakom allt detta?

Det har länge varit känt att polisen i Utah hade ett gott öga till svenska invandrare och gärna satte åt och in dem eftersom mormonerna några år tidigare förbjudits att missionera i Sverige. De märkliga turerna kring förundersökningen är många, med försvunna vittnesmål och dokument som städades undan av FBI, och ett snabbt frisläppande av den som enligt vittnen var den skyldige till mordet på butiksägaren. Det är lockande att dra paralleller till anarkisterna Zacco och Vanzetti som man såg som offer för ett justitiemord när de avrättades 1927 (åtminstone Zacco var nog skyldig, anses det numera). I båda fallen blåste det upp en internationell proteststorm, men alltså till ingen nytta. Och Maria Johansson teg…



Nu har William M. Adler, historiker i Denver, Colorado, med amerikansk arbetarrörelse som specialitet, letat där andra borde ha snokat långt tidigare. Han har följt spåren efter en professor som för sextio år sedan hade planer på en bok om Joe Hil. Den blev aldrig av, men på vinden hos hans dotter fanns alla anteckningar, och bland dem ett brev som Hilda Erickson skrev till professorn 1949. Trettiofem år tidigare hade hon varit förlovad med Joe Hills gode vän Appelquist. I brevet förklarar hon att hon en vecka före mordet på specerihandlaren hade brutit med sin fästman, till förmån för Joe Hill (hon var systerdotter till två svenska bröder som Joe Hill delade lägenhet med):I liked Joe better than him… I heard Joe tease Otto once that he was going to take me away from him.”

Ett simpelt svartsjukedrama alltså, Otto sköt Joe som klarade skottskadan men togs fast av polisen. Olycklig tajming, kan man tycka, men den gamla gåtan verkar äntligen vara löst. Man har också namnet på den skurk som på sannolika grunder var mordmisstänkt men gick fri, Frank Z. Wilson, han var senare inblandad i St. Valentine´s Day Massacre i Chicago 1929, den som bildar upptakt till Billy Wilders ”Some like It Hot”. Det hindrar inte att en sonson till den mördade specerihandlaren fortfarande framhärdar att det var Joe Hill och ingen annan som sköt farfar och förstörde familjens ekonomi – undras om denne man röstar på Tea Party?

Om Joe Hill finns en bra hemsida på Wikipedia, full av fakta, och Magnus Eriksson skrev en initierad understreckare i Svenska Dagbladet den 3 januari 2003 med anledning av Söderströms bok. Joe Hill själv satte punkt genom att författa sitt epitafium kvällen innan han avrättades:

My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don't need to fuss and moan --
"Moss does not cling to rolling stone".

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,
Joe Hill

La sima
José María Merino

SpanskaDen 31 augusti 2011
Av ULF ERIKSSON
Att spanska författare inte släpper inbördeskriget bekräftar att historieskrivning och skönlitterär gestaltning båda är nödvändiga förutsättningar för de levandes arbete med att begrunda och sinsemellan dela det förflutnas erfarenheter.

Ett särskilt läsvärt exempel är José María Merinos roman La sima (Avgrunden). Huvudpersonen, historikern Fidel, återvänder till den bergsby där han växte upp för att vara med om öppnandet Läs mer...

Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes
Clemens J. Setz

TyskaDen 28 augusti 2011
Av RICHARD SWARTZ
Åtminstone sedan den sjuhundra sidor omfattande romanen “Die Frequenzen” – utgiven 2009 och med förhållandet far-son som tema – gäller den österrikiske författaren Clemens J. Setz som en av den tyska litteraturens unga genier.

Detta år belönades han så med förstapriset i den skönlitterära klassen vid bokmässan i Leipzig för just sin novellsamling “Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes”.

Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

TyskaDen 28 augusti 2011
Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Orejudo och ansvaret för det verkliga
Antonio Orejudo – Un momento de descanso

EssäerDen 13 augusti 2011
Av ULF ERIKSSON
Den 48-årige, i Madrid födde Antonio Orejudos författarskap är en utmärkt ingång till flera av berättarkonstens centrala frågeställningar. Han debuterade med Fabulosas narraciones por historias (Fabuleringar i stället för historier, -96; återutgiven -07), en virtuos collageroman förlagd till Madrids händelserika 20-tal. År 2000 återkom Orejudo med Ventajas de viajar en tren (Fördelar med tågresande), en hybrid mellan novellsamling och roman som inspirerats av Cervantes Exemplariska noveller. Den tar sin utgångspunkt i ett möte på ett tåg mellan en kvinna som nyss lagt in sin man på ett psykiatriskt sjukhus och en läkare från samma sjukhus.

Läs mer...

Señora Mirs heta tårar
Juan Marsé – Caligrafía de los sueños

SpanskaDen 13 augusti 2011
Av PETER LANDELIUS
Bakom den kryptiska titeln “Caligrafía de los sueños” (Drömmarnas kalligrafi) döljer sig en berättelse från det sena fyrtiotalets fattiga Barcelona, besegrat i inbördeskriget och förtryckt av frankistregimen. Det har inte hindrat Juan Marsé att skriva en rolig, känslig och spännande intrig kring den ömsinta massösen Victoria Mir och hennes komplicerade kärleksaffärer.

Huvudperson är dock den femtonårige “Ringo” (född Domingo), son till Victorias väninna Berta och den argsinte anarkisten Pep som brukar svära litet för högt över frankisterna och extraknäckar som smugglare när inkomsterna från råttutrotningen inte räcker till.
Läs mer...

Sylvie Germain

Essäer FranskaDen 27 juni 2011
Av MARIANNE JEFFMAR
Under våren 2011 har Sylvie Germain gett ut två böcker, på två olika förlag. Så gör man i Frankrike. Först kom ”Quatre actes de présence” på Desclée de Brouwer, sedan ”Le monde sans vous” på Albin Michel. Båda böckerna har hämtat näring ur författarens lärdom, här i filosofi och teologi, men framför allt ur ett liv som tänkande och kännande medmänniska.
Läs mer...

Roger-Pol Droit – Maîtres à penser

FranskaDen 6 juni 2011
Av RUTH LÖTMARKER
Den franske filosofen Roger-Pol Droit har gjort det till en egen specialitet att popularisera ämnet filosofi. I listan av de böcker han gett ut figurerar titlar som "Att leva med Sokrates, Epikuros och alla de andra" eller "Etik förklarad för alla". I sitt senaste verk griper han över hela 1900-talet. Han presenterar ett tjugotal filosofer som trätt fram under detta märkliga århundrade, som mer än något annat i mänsklighetens historia härjats av krig och massakrer, vilka grusat idéer från upplysningstiden om att vetenskap och förnuft skulle göra människan till en alltmer fredlig och civiliserad varelse.
Läs mer...

Philip Roth (2) – Everyman

Bloggar Ivo HolmqvistDen 6 juni 2011
Av IVO HOLMQVIST

Det gamla spelet om Envar”, den medeltida moraliteten om livets korthet och människans vanskliga vägval, finns i bakgrunden till Philip Roths tjugosjunde bok som börjar vid en grav och slutar vid en annan. Däremellan handlar det om kärlek, svek och avund.

I centrum står en före detta reklamman och art director från New York, drygt sjuttio år gammal (Roth var sjuttiotre när han skrev boken 2006) som vuxit upp på andra sidan Hudson-floden i New Jersey. Hans far var juvelerare, och som pojke har han skickats som bud mellan olika diamanthandlare. Men han minns också lata dagar vid kusten.

I yttre mening har det gått honom ganska väl i livet, men hälsan blir allt bräckligare. Hans första operation, för bråck i tioårsåldern, har följts av en lång rad andra, på senare år i allt snabbare takt. I sitt privata liv har han ständigt valt fel, kan det tyckas. Han har varit gift och skild tre gånger, och de båda sönerna i första giftet hatar och föraktar honom.

Men dottern i det andra äktenskapet älskar honom, oegennyttigt och utan förbehåll. Kanske har Philip Roth sneglat på Shakespeares King Lear, han som först sent i livet inser att den förskjutna yngsta dottern är den som verkligen älskar honom. Och det faller nog också en skugga från Hamlet över slutscenen, när Roths huvudperson visar stort intresse för en dödgrävares hantverk, här beskrivet med stor sakkunskap.

Man känner igen den judiska småborgerliga miljön, och temat om kroppens skröplighet dyker upp allt oftare i Roths senare romaner (inte alltid är det som här bara gamla gubbar som drabbas, som man ser i ”The Dying Animal” eller ”Exit Ghost”). Nedräkningen har börjat:

Men nu tycktes det som om han, i likhet med de flesta andra som åldrades, befann sig i en process där allt skalades ner, och att han skulle bli tvungen att vänta ut sina tomma dagar till slutet som inget annat än det han var – de tomma dagarna och otrygga nätterna och den maktlösa insikten om kroppens förfall och den ändlösa sorgen och denna långa långa väntan på ingenting. Det är så här det blir, tänkte han, det var det här man aldrig kunde ana. (”Envar”, Bonniers 2007, övers. Hans-Jacob Nilsson)


Det är mollstämt, och det är hans egen begravning vi bevittnat inledningsvis (ett par år senare renodlade Roth det berättarperspektivet i ”Indignation”: där är det en död som för ordet genom hela boken, en ung man fallen i Korea-kriget nästan innan hans liv hunnit börja). Men när han summerar sitt liv minns han lika mycket de intensivt livsbejakande ögonblicken, det ivriga simmandet längs New Jerseys stränder där han senare hamnar i ett lyxigt pensionärsboende och mest för sällskaps skull ordnar kurser i målning, de varma relationerna till föräldrarna och till den äldre brodern som han blir allt mera avundsjuk på, i takt med att hans egen hälsa försämras medan brodern förblir oförskämt frisk.

Han förverkar sin andra hustrus förtroende när han låter sig drabbas av en passion för en hälften så gammal blondin, en dansk modell, reser till Paris med henne och alltför sent upptäcker att det inte finns något under den vackra ytan. Sjukdom, död och begravningar alltså – men också korta stunder av kärlek (och som alltid hos Roth sex). Det är lätt att känna sympati för, och till dels känna igen sig i, denna allmängiltiga moralitet om Envar, Everyman och Jedermann.

Manning Marable – Malcolm X: A Life of Reinvention

EngelskaDen 29 maj 2011
Av OLA SIGURDSON
Vem var Malcolm X? Utan tvivel en av samtidens amerikanska ikoner, men vid sidan av den populärkulturella bilden av honom, vem var han, religiöst och politiskt? Den allmänna bilden av Malcolm X har förmodligen formats av den självbiografi som han, tillsammans med Alex Haley, arbetade på under flera år men som först publicerades efter hans död 1965.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

TyskaDen 25 maj 2011
Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Tatiana de Rosnay – Le voisin

FranskaDen 24 maj 2011
Av MARIANNE JEFFMAR
Romanen börjar med något som verkar vara en mardröm. En kvinna, jagberättaren, ligger gömd under grannens säng. Hon ser ingenting men hon hör. Grannen är på väg in i lägenheten… Kvinnan heter Colombe och arbetar som spökskrivare på ett bokförlag. Hon är gift och har två barn. En dag ser hon en annons om en fyrarumslägenhet att hyra. Den är perfekt. Hon hyr den och flyttar in med sin familj. Mannen är ofta borta på Läs mer...

Joseph Vogl – Das Gespenst des Kapitals

TyskaDen 16 maj 2011
RICHARD SWARTZ
Den världsekonomiska krisen – och då särskilt den finansiella – har redan givit upphov till en omfattande internationell litteratur, men sannolikt har ingen med samma analytiska skärpa och teoretiska anspråk som litteraturvetaren (!) Jospeh Vogl tagit sig an den. Att han ändå förblivit läsbar också för lekmannen är bara en av denna boks många förtjänster.
Läs mer...

Italienska kvinnoromaner

EssäerDen 16 maj 2011
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Man behöver inte vistas länge i Italien, eller följa italienska medier särskilt ingående, för att inse hur långt vi i Sverige — trots allt — kommit vad gäller jämställdhet mellan könen. Jag menar: skulle en manlig svensk statsminister kunna förlusta sig med lyxhoror och karriärsugna småtjejer, på det sätt som Silvio Berlusconi gör, utan att omedelbart tvingas avgå? Skulle vi i Sverige acceptera att kvinnor i tv uteslutande uppträdde som kråmande Läs mer...

Céline

EssäerDen 16 maj 2011
Av LENA KÅRELAND
För femtio år sedan avled den franske författaren Céline, vars egentliga namn var Louis-Ferdinand Destouches. Hans författarskap är ytterst särpräglat, och den bild av världen och tillvaron som träder fram i hans verk utmärks av främlingskap och nihilism. Språkligt och stilistiskt räknas han till det tjugonde århundradets främsta franska Läs mer...

Annie Ernaux – L´autre fille

FranskaDen 16 maj 2011
Av MARIANNE JEFFMAR
Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Läs mer...

Adam Michnik – In search of lost meaning

EngelskaDen 6 maj 2011
Av PETER JOHNSSON
Att läsa det Adam Michnik skriver är alltid inspirerande. Hans texter är ingripande och stilrena. Tillsammans med György Konráds och Vaclav Havels och kanske också några andra centraleuropeiska skribenters pennor, samtliga helt säkert före detta så kallade ”dissidenter” och oppositionella politiker, tillhör hans penna, när det kommer till essän, de mest vassa i denna del av Europa. Läs mer...

Anne Wiazemsky – Mon enfant de Berlin

FranskaDen 6 maj 2011
Av EVA MATTSSON
De sista krigsåren 1944-1945 är Röda Korset fullt upptaget med att undsätta krigsskadade, ta hand om döende eller avlidna soldater och evakuera fångläger tvärs över Europa. En fransk sjukvårdare, Claire, har just fyllt 27 år och stationerats i Béziers i södra Frankrike. Hon sköter de sårade men kör också ambulans med bravur. Gladlynt, mycket stark och opjåskig gör hon succé bland arbetskamrater och soldater.
Läs mer...

Det som sker är som en roman.

FranskaDen 10 april 2011
Av JAN HENRIK SWAHN
1997 ägde ett märkligt författarmöte rum i Stockholm. Inför hundratalet åhörare presenterades svensken Arne Sundelin och greken Jannis Kiourtsakis för varandra, skådespelaren Michalis Koutsogiannakis läste valda avsnitt ur de båda författarnas romaner (Det som sker av Arne Sundelin och ”Som en roman” av Jannis Kiourtsakis), den senare talade på franska, Heidi von Born översatte till svenska, Arne Sundelin talade engelska, det var en röra.
Läs mer...

Umberto Eco – Il cimitero di Praga

ItalienskaDen 13 mars 2011 | 1 kommentar
Av BARBARA CZARNIAWSKA
Mästaren är tillbaka, och ännu en gång får läsarna smaka på en litterär delikatess som tillagats av en semiotiker (mina metaforer är starkt påverkade av originalet...). I Il cimitero di Praga ("Begravningsplatsen i Prag" - titeln anspelar på en mycket känd och gammal judisk begravningsplats i Tjeckiens huvudstad) väver Eco in en fabula med en sujet (dessa ryska Formalisters termer förklaras i slutet av boken men är inte nödvändiga för att förstå de två berättelserna).
Läs mer...

Ferdinand von Schirach – Schuld

TyskaDen 13 mars 2011 | 3 kommentarer
Av EVA MATTSSON
Ferdinand von Schirach är en brottmålsadvokat och bestsellerförfattare som i den här boken valt att berätta om ett antal fall som han stött på under sin karriär. Naturligtvis har han blandat bort korten, ändrat enskildheter i vissa karaktärer och stuvat om sitt stoff så att han inte utelämnar de klienter han talar om. Resultatet är likväl ohyggligt och man känner på den lakoniska och precisa stilen att han eftersträvat största möjliga sanning.
Läs mer...

Anna Katharina Hahn – Kürzere Tage

TyskaDen 28 januari 2011
Av EVA MATTSSON
Handlingen i korthet:beskrivning av ett par bostadskvarter i den efter krigen återuppbyggda storstaden Stuttgart med sin idag mycket blandade befolkning. I ett av de burgnare husen bor ett antal yngre människor som via studier och ambitioner kommit sig upp, skaffat kapital, fått doktorstitlar (männen), köpt bil och planenligt skaffat två barn per familj.
Läs mer...

Gisela von Wysocki – Wir machen Musik

TyskaDen 11 januari 2011 | 1 kommentar
Av MARTIN LAGERHOLM

En nostalgisk men osentimental fläkt från förr och ett stilsäkert tidsdokument från en värld och en kultur som inte längre finns. Så skulle man kunna sammanfatta den tyska manusförfattaren och essäisten Gisela von Wysockis senaste prosabok, den självbiografiskt genomsyrade berättelsen Wir machen Musik.
Läs mer...

Luise Schorn-Schütte – Konfessionskriege und europäische Expansion Europa 1500-1648

TyskaDen 6 januari 2011
Av EVA MATTSSON
Europas historia mellan Reformationen och den västfaliska freden var en period av spänningar mellan olika  trosriktningar som mynnade ut i politiskt/militära konflikter samtidigt som kontinenten förändrade sig i socialekonomiskt hänseende. Europas härskare skådade ut över gränserna och  blev glupska  efter större territorier. I takt med att de europeiska erövrarna for till Asien, Afrika och Läs mer...

Nobelpriset näsan förbi

Bloggar Ivo HolmqvistDen 11 december 2010
Av IVO HOLMQVIST

Det är lätt att ta fel på en bokstav i underrubriken till Aage Jørgensens ”Nærved og næsten - Danske Nobelpristabere fra Brandes til Blixen – en dokumentation”. Det gjorde Aarhus Universitetsforlag lite slarvigt på sin hemsida, fast det väl är rättat nu. Det handlar alltså inte om de danskar som tagit emot ett Nobelpris (om dem finns redan en bok på samma förlag, ”Nabo til Nobel. Historien om tretten danske Nobelpriser”, redigerad av Henry och Keld Nielsen 2001, med bidrag av bland andra Aage Jørgensen som skrev om det delade priset till Henrik Pontoppidan och den förtyskade Karl Gjellerup (om inte Jakob Knudsen råkat dö olägligt hade snarare han fått det), och 1944 års litteraturpris till darwinisten Johannes V. Jensen.

I sin nya bok uppehåller han sig i stället vid tretton danskar som föreslagits till Nobelpriset i litteratur men som aldrig fick det, taberne, de arma förlorarna. Den fyndiga boktiteln syftar på ordspråket ”Nærved og næsten slår ingen mand af hesten” – dvs ”Nära skjuter ingen hare”.

De båda mest betydande namnen som han tar upp har det redan skrivits en hel del om, Georg Brandes vars ständigt återkommande kandidatur Carl Fehrman kommenterat, och Kjell Espmark som var snabb att på själva femtioårsdagen, när sekretessen kunde hävas, skriva en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om Karen Blixen med ännu fler detaljer än Aage Jørgensen kunnat få med.

Det var mycket nära ögat att hon fått priset på femtiotalet. Många var säkra på att det skulle finna vägen till Rungstedlund, och en rapportör med försänkningar i kungahuset var oförsiktig nog att ge henne ett positivt förhandsbesked när det i stället gick till Salvatore Quasimodo – ”è subito sera”, minns man något mer av honom än den diktraden?

I efterhandsperspektiv kan man nog tycka att Eyvind Johnson som drev på priset till sicilianaren för att åstadkomma bättre geografisk spridning i stället och med större rätt kunde unnat den dubbelspråkiga Karen Blixen det. Hon var ju minst lika känd och uppburen utanför Norden, som den engelskspråkiga Isak Dinesen, och i en helt annan klass än senare t.ex. Toni Morrison eller Elfriede Jellinek.

Den radikale Georg Brandes fördes fram i allt tretton gånger, bland annat ivrade Selma Lagerlöf för att han skulle få priset. Hon hade all anledning att vara honom tacksam efter hans strålande recension av debutromanen ”Gösta Berlings saga”, den öppnade många dörrar för henne. Men motståndet var hårdnackat, framför allt från den mäktige ständige sekreteraren Carl David af Wirsén.

När andra argument tröt ansåg man plötsligt att priset borde förbehållas skönlitterära författare vilket inte hindrat historiker som Theodor Mommsen och Winston Churchill eller filosofer som Bertrand Russell (vars enda novellsamling ”The Devil in the Suburbs” är rolig läsning) att få det. Och senare var Fredrik Böök lika ivrig att sätta käpp i hjulet för Brandes, understödd av sin reaktionäre danske kritikerkollega Harald Nielsen (båda välvilliga gentemot nazismen).

Andra namn som föreslagits under årens lopp har varit lyrikern Valdemar Rørdam som blev hemmanazist, symbolisten Johannes Jørgensen, med helgonbiografier som tungt vägande merit – han kände sig mycket hemma i den heliga Birgittas Vadstena - och den bornholmske Martin Andersen Nexø där hans kommunistiska sympatier möjligen låg honom i fatet fast det inte senare hindrat Pablo Neruda, Dario Fo eller José Saramago från att få det.

Filosofen Harald Höffding och religionshistorikern Vilhelm Grønbech (mot slutet av sitt liv gift med Honorine Hermelin från Fogelstad-kretsen) var på tapeten flera gånger, liksom kulturhistorikern Troels-Lund (han kunde gott ha fått det, för sin formidabla krönika ”Dagligt liv i Norden”).

Riktigt intressant är det att läsa det långa kapitlet om lyrikern och dramatikern Ernst von der Recke som länge hade många ivriga förespråkare, framför allt Wirsén som i honom såg en idealisk representant för Nobel-testamentets dunkla ordande om idealism (men matematikern Gustaf Mittag-Leffler som kände Alfred Nobel hävdade att den idealismen snarast var liktydig med anarkism). Recke är knappast ens nämnd i senare danska litteraturöversikter, och när Hakon Stangerup tog upp honom i Politikens danska litteraturhistoria var det bara för att visa hur fånig denne tungfotade skolmästare i taktfötter var när han angrep den metriska förnyelsen hos Holger Drachman, också han föreslagen till ett Nobelpris.

Polarforskaren Knud Rasmussen och lyrikern Jeppe Aakjær är de sista av bokens tretton tabere. I sitt efterord nämner Aage Jørgensen att femtioårsgränsen hindrat honom att närmare redogöra för Knuth Becker, färingen William Heinesen, Albert Dam, Villy Sørensen och Inger Christensen som alla finns på listan över de danska författare som föreslagits till Nobelpriset i litteratur men vars näsa det gick förbi.

Vem mer dyker upp när Aage Jørgensen drar upp en ny fångst med sin notvarp i Nobelarkivet? Ännu är det inte försent att låta priset gå till den oerhört produktive och mångsidige titanen Klaus Rifbjerg…

Alice Munro och en brun ylleklänning

Bloggar Merete MazzarellaDen 7 december 2010
Av MERETE MAZZARELLA

För ett halvår sen köpte jag en pocketbok, Alice Munros Kärlek, vänskap, hat och började läsa titelnovellen. Den handlar om den medelålders, alldagliga Johanna, ett före detta barnhemsbarn som i åratal tjänat hos andra, först hos en gammal dam, sedan hos en äldre herre i Ontario, Mr Cauley. Historien börjar med att hon står på järnvägsstationen och adderar och dividerar med stationsföreståndaren om hur hon ska få möbler skickade västerut till Saskatchewan, sedan går hon in i en dyr affär för att köpa en klänning.

Det är när hon ser sig själv i spegeln i en fin grön sammetsdräkt som de flesta kvinnliga läsare åtminstone i någon mån torde kunna identifiera sig med henne och hennes förödmjukelse : ”Det var inga problem med själva dräkten. Problemet var det som stack av. Hennes hals och ansikte, håret och de stora händerna och tjocka benen.” Men episoden slutar lyckligt, för kvinnan som äger butiken hjälper henne att hitta en vacker brun ylleklänning som passar henne och till sin egen förvåning säger hon: ”Det blir nog den klänningen jag gifter mig i.”

Jag läste ytterligare ett par tiotal sidor. Det visade sig att den man hon fantiserade om att gifta sig med var hennes arbetsgivares, Mr Cauleys, svärson, Ron Boudreau, som – åtminstone när vi får honom beskriven ur Mr Cauleys perspektiv – framstår som en odåga som sen sin hustrus död inte gjort stort annat än tiggt sin svärfar om pengar.

Som läsare anar man i hög grad oråd när man tar del av det brev Johanna lämnar i köket åt Mr Cauley: ”Jag reser härifrån med tåg nu i eftermiddag, fredag. Jag vet att jag inte har sagt upp mig, men jag låter bli att ta ut min innestående lön, tre veckor kommande månad. Det står köttgryta i ångkokarn på spisen, och den behöver bara värmas upp. Det räcker till tre gånger eller kanske till fyra.”

Ännu värre blir det naturligtvis när det visar sig att de ömsinta brev som Johanna tror sig ha fått av Ron Boudreau och som närt hennes drömmar i själva verket är skrivna i fnissig maskopi mellan hans tonåriga dotter Sabitha – som bor hos Mr Cauley - och Sabithas skolkamrat.

Det var här min läsning tog slut för i pocketboken saknades ett fyrtiotal sidor. Jag kunde naturligtvis ha gått tillbaka till bokhandeln och krävt att få en ny bok men jag gjorde det inte och orsaken till att jag inte gjorde det var helt enkelt att jag inte ville behöva följa någon så renhjärtad på hennes väg mot katastrofen.

Men som så många kritiker genom åren har sagt om Alice Munro är hon en författare som i novellens format förmår suggerera fram ett universum som är lika stort som en begåvad romanförfattares och Johanna levde ohjälpligt vidare i mina tankar som människor gör när man mött dem och de kommit att intressera en och sen försvunnit. Ett bra tag fortsatte jag att intala mig att det var bra just precis som det var - att jag fått möta henne, att jag blivit intresserad och att hon försvunnit.

Efter ett halvår köpte jag ändå en ny bok – jo, köpte, för vid det här laget hade jag naturligtvis tappat bort kvittot.

Och tur var det att jag fick läsa novellen till slut för mirakulöst nog slutar den lyckligt. Jag ska inte säga hur, bara att det största miraklet med Alice Munros författarbegåvning är att hon faktiskt lyckas göra det lyckliga slutet alldeles trovärdigt.

 



Snart prisdags för Vargas Llosa

Bloggar Ivo HolmqvistDen 1 december 2010
Av IVO HOLMQVIST

“A Gripping New Novel from one of Latin America´s Greatest Writers”

Det påstår baksidan på en bok som jag plockade på mig häromdagen (”fyll en plastpåse för fem dollar” - det blev många). Det var Mario Vargas Llosas "The Bad Girl", Edith Grossmans översättning av ”Travesuras de la Nina mala”. Faber and Faber försöker göra boken mera säljbar genom att också citera Newsweek (”One of the World´s outstanding contemporary narrative masters”) och Sunday Times (”Vargas Llosa has remarkable gifts. He demonstrates the super abundant vitality of the Latin American imagination in its most challenging form”).

Jag var inte riktigt lika oreserverat imponerad i min recension när boken kom på svenska för tre år sedan, i Peter Landelius översättning. Vad jag säger om Nobelpriset är överspelat, om några dagar tar han emot både diplom, medalj och prispengar. Men det andra stämmer väl fortfarande:

”Graham Greene brukade dela in sina många romaner i de underhållande, och så de andra. Hans “entertainments” låg honom kanske i fatet - så fick han heller aldrig Nobelpriset. Peruanen Mario Vargas Llosa hör sedan länge till de ständiga kandidaterna för det, ryktas det (fast jag undrar om inte Carlos Fuentes ligger väl så bra till). Också han ägnar sig åt ett liknande växelbruk.

Efter “Bockfesten” häromåret, den stora politiska romanen om diktatorn Trujillo i Dominikanska republiken, kom en bok om Gauguin i Söderhavet (ett ämne som också Somerset Maugham gjorde roman av, i den mycket sålda och lästa “Månen och silverslanten”). Båda böckerna var som så mycket annat den flitige Vargas Llosa åstadkommit fullt nobelprisfähiga.

Jag är inte alldeles säker på att hans allra senaste roman är det, men den är i allra högsta grad underhållande. Om man känner till författarens biografi ser man gärna lokaliteterna som självupplevda. Liksom huvudpersonen har han bott i existentialisternas Paris, i London på sextiotalet, i Japan på åttiotalet och i Madrid därefter. Mellan de metropolerna rör sig juristen Ricardo, uppvuxen i Lima . Han blir översättare och tolk i Unesco, med större delen av världen som sitt arbetsfält.

Hans förflyttningar ger den värdekonservative författaren tillfälle att lufta sina aggressioner mot tidernas förfall, särskilt ur en politisk synvinkel. Han faller ut mot flower-power och studentradikalismen på sextiotalet, mot fåniga franska litteraturteoretiker, och mot mycket annat.

Men framför allt tecknar han en mörk bild av hur hans eget land härjats av sina härskare. Jämsides med det politiska löper det erotiska. Ricardo förälskar sig handlöst och som det visar sig livslångt i den framfusiga Lydia som han första gången träffar då de är femton, i femtiotalets Peru. Redan då vet hon vad hon vill i livet. Hon utger sig för att vara en chilenska och därmed en främmande fågel i Limas överklasskvarter. Henne återser sedan Ricardo gång på gång fram till det sista mötet drygt trettio år senare. Då är hon döende i cancer och testamenterar sina tillgångar till honom. Det är rätt och billigt. Hans kalvlika tillbedjan övergår snart i vettlös förälskelse. Andra gången de möts är i Paris då hon är på väg till Kuba för att bli gerillasoldat.

Och så försvinner hon, bara för att hemsöka honom varje gång hon hamnar i knipa. Denna bluffande lycksökerska gifter sig med allt rikare män (hennes rackartyg är snarast utstuderade elakheter) men ibland går hon på en nit. Dock finns alltid den hundlikt trogne Ricardo att komma tillbaka till. Det är som i Nabokovs “Lolita”, minus åldersskillnaden.

Hon är en kallhamrad egoist som han är livslångt betagen i. En snabb tillbakablick på hennes verkliga bakgrund i Limas slum förklarar varför hon har så skarpa armbågar. Det är en bitvis småpornografisk berättelse, och det är mycket underhållande (jag lade allt annat åt sidan för att läsa ut boken). Fast nobelpriskandidaten Mario Vargas Llosa växer nog inte många tum med denna finurligt konstruerade historia, trots raden av engagerande bihandlingar.”

Ivo Holmqvist

____________

- Se en intervju med Vargas Losa från 2009:

 

Hervé Le Tellier – Assez parlé d´amour

FranskaDen 28 november 2010 | 1 kommentar
Av EVA MATTSSON
Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour Läs mer...

Pippi – en pigg pensionär

Bloggar Ivo HolmqvistDen 27 november 2010
Av IVO HOLMQVIST

”Heute wäre Pippi Langstrumpf 65 jahre ’alt’ geworden”, påstod litteratursidorna i Die Welt för några dagar sedan, och svenska tidningar hävdar samma sak ser jag.

Det där stämmer förstås inte, även om det är riktigt att ”Pippi Långstrump” kom 1945. Både tyska och svenska skribenter har läst på lite lättvindigt. Av inledningskapitlets tredje mening får vi veta, sedan Astrid Lindgren zoomat in på utkanten av den lilla lilla staden, den förfallna trädgården där, och villan i den, att Pippi som bor ensam i huset är nio år gammal. Därmed blev hon folkpensionär redan för nio år sedan. Hursomhelst är hon en pigg pensionär, och inte minst i Tyskland tycks hon och hennes upphovskvinna förbli evigt populära.

I en stort uppslagen artikel i samma nummer av Die Welt skriver Martina Scheffler om vad ”Anne på Grönkulla”, L.M. Montgomerys långa serie om en ostyrig kanadensisk yrhätta, betytt som förebild för Pippi. Det där är kanske nytt för tyska läsare, för andra är det välbekant sedan länge.

Svenska forskare som Vivi Edström och Ulla Lundquist har uppmärksammat att de böckerna hörde till den mycket unga Astrid Lindgrens lektyr i Vimmerby. Sarah Death vid The University of East Anglia i Norwich skrev en grundlig essä om saken 1996, refererad av Åsa Warnquist i en understreckare i Svenska Dagbladet ett par dagar före jul för två år sedan, osv.

Hursomhelst är artikeln i Die Welt utmärkt och har rätt i det allra mesta, förutom möjligen på sluttampen där det påstås att de svenska översättningarna av ”Anne of Green Gables” kom på samma förlag som ”Pippi Långstrump”. Där hugger man nog i sten. Den första försvenskningen, av Karin Jensen f. Lidforss, kom på CWK Gleerups förlag i Lund 1909, trettiotre år innan Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren startade sitt förlag och nästan från starten hade turen att kunna räkna in Astrid Lindgren bland sina författare, och snart också som en efter hand mycket mäktig förlagsredaktör.



Jag äger originalupplagan av ”Pippi Långstrump”, med grå linnerygg och gulnat trähaltigt papper, och med Ingrid Wang Nymans svartvita illustrationer och omslag i färg där Pippis röda fläta sprakar och herr Nilsson lyfter sin vita halmhatt på belevat markattevis. Boken är av någon anledning häftad med klammer. I andra upplagan som jag också har (där är ryggen röd) har man i stället använt den vanliga linnetråden men bytt tryckeri, från Ronzo i Stockholm till A.B. Littorin Rydén i Örebro som tycks ha satt om hela texten så att man kom upp i 176 sidor, två fler än i originalet.

Med tanke på att både min bror och jag läste boken många gånger om har denna förstaupplaga hållit ovanligt bra och är ungefär lika lite – eller mycket – sliten som det tidiga exemplar jag har av A.A. Milnes ”Nalle Puh”, i Brita af Geijerstams geniala översättning (i samma behändiga fickformat, fast i Bonniers rödryggade barnbibliotek).

Den första boken om Pippi Långstrump fick min mor av sin far när den var pinfärsk och livligt omdebatterad (John Landquist blev moraliskt upprörd över anarkismen i den), med trevlig tillskrift i bläck: ”Anna-Lisa Holmqvist av Far julafton 1945 (30 år försenad)”. Trettio år tidigare var hon bara ett år äldre än vad Pippi Långstrump har förblivit alltsedan 1945. Kanske fick hon den gången i stället, i sin mest mottagliga lässlukarålder, ”Anne på Grönkulla” av sin snälle far…

Philippe de Flers & Thierry Bodin – L’Académie française de 1635 à nos jours au fil des lettres

FranskaDen 21 november 2010
Av LENA KÅRELAND
Franska Akademien, som grundades 1635 av kardinal Richelieu, firar sitt 375-årsjubileum med att ge ut ett rikt illustrerat verk om en tidigare relativt okänd brevsamling. Den innehåller brev och Läs mer...

Peter Tudvad om Kierkegaard (1) – Kierkegaards København

Bloggar Ivo HolmqvistDen 21 november 2010
Av IVO HOLMQVIST

Søren Kierkegaard var född på Nytorv 2 i Köpenhamn 1813, statsbankruttens år, “det gale Pengeaar, da saa mangen anden gal Seddel blev sat i Circulation”. Fyrtiotvå år senare begrovs han på Assistens Kirkegård, under en marmorplatta med en psalmvers av H S Brorson som han själv valt ut, med omsorg. Visserligen hann han med fyra vändor till Berlin, men annars var hans enda utlandsresa av beskedlig räckvidd: den gick till Kullen norr om Helsingborg (som H C Andersen seglade förbi tidigt i sitt författarskap). En inbiten köpenhamnare var och förblev Kierkegaard.

För tio år sedan gav Joakim Garff ut en stor biografi som han kallade SAK, som vore den danske filosofens initialer lika allbekanta som JFK eller FDR, eller borde bli det. Där finns en talande detalj som bestyrker hur peripatetiskt Kierkegaards liv var, även om vandringarna mest höll sig indenfor murene: hans skomakarräkningar var många och inte helt billiga, och halvsulningarna av stövlarna var ideligen återkommande utgiftsposter. Ett citat från 1847 ger syn för sägen:

“Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den (...) Naar man saaledes bliver ved at gaae, sa gaaer det nok.”


Man kan lätt, tack vare Peter Tudvads på alla vis imponerande ”Kierkegaards København” (Politikens forlag, 2004, som kommit i flera upplagor sedan dess) traska i den peripatetiske filosofens fotspår inom och utanför Kongens By som på hans tid verkligen var kungens stad. De fyra stadsportarna låstes varje natt och nycklarna lämnades sedan upp på slottet, ungefär som det går till den regnvåta kvällen i ”Prindsessen paa Ærten” (dock stod en port på glänt för nattsuddare att slinka in genom, mot betalning).

Peter Tudvad, realkommentator för den historiskt-kritiska upplagan av Kierkegaards Skrifter, satte samman ett alltigenom imponerande vademecum för sådana vandringar, dock för tung att ha i fickan. Garffs faktatäta biografi var på sjuhundra sidor, Tudvads översikt är visserligen tvåhundra sidor kortare men egentligen trehundra längre: den är satt med dubbla spalter, oerhört detaljerad, och strålande välillustrerad (Mette Thorsen har gjort en stor insats som bildredaktör, liksom Per-Ole Lind och Lene Nørgaard vad layouten beträffar – det är en mycket vacker bok).

Alldeles uppenbart är Peter Tudvad en spränglärd man med klæbehjerne, som det så uttrycksfullt heter på danska, och hans bok är innehållsrik till utmattningens gräns. Så föreslår han också hjälpsamt olika läsarter, man kan läsa hist och her och slå upp det som för stunden har ens intresse: koleraepidemin 1853, den sociala misären, de bättre ställdas välgörenhet för fattigdomens avhjälpande, de prostituerades villkor, polisens arbete osv. Den observante och allestädes närvarande Kierkegaard var för övrigt ett värdefullt vittne, en “selvbestaltet opsigtsbetjent eller renovationsbetjent, kvarterskommissær, gadefoged, gadebetjent eller gadeopsyningsbetjent” som han själv skriver.

Fredrika Bremer skymtar förbi i storstadsvimlet (så värst stor var dock inte staden, vid mitten av 1840-talet bodde 130.000 människor inom tullarna). Den väna Regine Olsen kan ses på ett älskligt porträtt, med henne var Kierkegaard förlovad en kort tid. Sedan växlade de biljetter och möttes några få gånger, tills hon drog iväg över haven till Västindien när hennes man blev guvernör för den danska besittningen St. Thomas . Men Kierkegaard höll sig alltså hemmavid.

Ett kapitel handlar om Christianshavn på hans tid, en förfallen och ruggig stadsdel sedan sjöfarten gått ner efter det katastrofala engelska bombardemanget från Köpenhamns redd mot slutet av Napoleonkrigen. Man kan också gå mera systematiskt fram genom boken och staden, först i en snitseljakt längs de adresser där Kierkegaard bodde under årens lopp, sedan i en vidgad geografi inom och utanför tullarna, företa en söndagsutflykt till Vesterbro, Frederiksberg och Dyrehavsbakken, och läsa om Knud Lyhne och Kamma Rahbeks Bakkehus - de dog 1830 - som blev en samlingspunkt för guldålderns litteratörer och målare. Några av dem har fått släppa till vackra illustrationer, som Wilhelm Bendz och Martinus Rørbye.

Repertoaren på Det Kongelige från 1827 ända fram till ett par år efter Kierkegaards död diskuteras utförligt. Det är läsvärt inte bara för den teaterhistoriskt intresserade. Det teaterhuset var ett fallfärdigt råttbo som revs i sinom tid. Brann gjorde det aldrig trots Søren Kierkegaards välkända apokalyptiska rader, med räckvidd långt bortom Kongens Nytorv, om världens gång och undergång:

“Det hendte paa et Theater, at der gik ild i Coulisserne. Bajads kom for at underrette Publicum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troer, at det er en Witz.”

Martine Reid – Des femmes en littérature

EssäerDen 8 november 2010
Av LENA KÅRELAND
De kvinnliga författarna är i dagens Frankrike väl ansedda, och ifråga om utgivningen av romaner dominerar de i antal över männen. Men i den franska litteraturhistorieskrivningen är de alltjämt förbisedda, med Läs mer...

Wojciech Jagielski – Nocni wędrowcy

EssäerDen 8 november 2010
Av PETER JOHNSSON
Den polske journalisten och reportern Wojciech Jagielski har av inhemska recensenter sedan flera år tillbaka jämförts med hans store föregångare Ryszard Kapuściński. Själv hyllade Kapuściński i Läs mer...

Giancarlo De Cataldo – I traditori

ItalienskaDen 8 november 2010
Av ÅKE MALM
Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
Läs mer...

Marie-Janine Calic – Geschichte Jugoslawiens im 20. Jahrhundert

TyskaDen 8 november 2010
Av RICHARD SWARTZ
Denna bok på nära 400 sidor är den första framställningen på tyska av Jugoslaviens historia efter det att staten gick under. Calic, specialiserad på just det sydöstra Europa, har lyckats skildra den jugoslaviska statens tragiska – och korta - historia utomordentligt sakligt utan att bli pedantisk, engagerat och ändå kyligt objektivt, och detta på en prosa som stundtals är elegant.
Läs mer...

Judith Zander – Dinge, die wir heute sagten

TyskaDen 7 november 2010
Av MARGARETA FLYGT
Vissa böcker kan inte översättas – Dinge, die wir heute sagten är en. Språket står mer i centrum än själva handlingen.

När personerna framträder en efter en är det inte i beskrivningarna av dem, utan med deras egna monologer de får färg. Den äldre generationen talar plattyska och tydliga spår av hur tyska språket färgades av DDR-regimen, den Läs mer...

  Konstnär: bengt johansson

bild


  sök på dixikon

  Nyhetsbrev

Fyll i formuläret nedan för att ta del av vårt nyhetsbrev.

Tidskrifter

Cicero logo

Carlos Fuentes, 1928-2012

Den 16 maj 2012

Carlos Fuentes, 1928-2012

Av IVO HOLMQVIST Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från [...]

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Den 13 maj 2012

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM, Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse. I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i [...]

James Gould Cozzens – bortglömd?

Den 13 maj 2012

James Gould Cozzens – bortglömd?

Av IVO HOLMQVIST Det händer allt oftare – det har väl med min stigande ålder att göra – att jag snubblar över unga eller i varje fall yngre skribenter som hävdar att en författare som inte är alldeles dagsaktuell är stendöd, bortglömd, läst av ingen, och att det då alltid rör sig om någon som [...]

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Den 13 maj 2012 | 1 kommentar

<em>A Difficult Woman</em><br /> Om Lillian Hellman

Av IVO HOLMQVIST ”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle. Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören [...]

Kommunalval i Italien

Den 9 maj 2012

Kommunalval i Italien

Av ÅKE MALM Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse. Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot [...]

Utflykt till Umbrien

Den 6 maj 2012

Utflykt till Umbrien

Av ÅKE MALM Det händer att det känns som ett tvång. Man måste ut från Rom, bort från trafik och trängsel, lea politiker och köerna i postkontoret. Då kommer lagom en trevlig inbjudan från Umbria-regionen. Man har ordnat ett sedvanligt convegno, den här gången för något hundratal bloggare, tillhörande en internationell församling av Travel bloggers. [...]

Hög fart i Italien

Den 26 april 2012 | 1 kommentar

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM Först de glada och goda nyheterna Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser. [...]

Bossi, far och son

Den 15 april 2012

Bossi, far och son

Av ÅKE MALM Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar. Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta [...]

  Klicka här för fler inlägg...

Franska bokhandeln

bild

Köpa böcker på franska?

Du kan köpa all sorts fransk
litteratur här på Dixikons
Franska bokhandel!

Läs mer...

Bokhandel

Köp böckerna genom DIXIKON!

Som tidigare kan du också köpa utländska böcker här, men nu direkt hos Amazon och andra internationella boklådor.

Klicka på länkarna nedan för att komma till det språk, som intresserar dig!