Startsida » bokblogg » Senaste

Madman Bovary
Christophe Claro

FranskaDen 3 oktober 2011
Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

Hela Helle Helle

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 oktober 2011


Av IVO HOLMQVIST

För ett par år sedan skrev jag uppskattande på den här sidan om Helle Helles roman ”Ned til hundene” när den var nästan ny, i en kort serie om danska minimalister varav hon råkade bli den första.

Det är inte fullt tjugo år sedan hon debuterade knappt trettioårig, men hon har marscherat rask sedan dess. Nu har hennes första bok införlivats med Köpenhamns-förlaget Rosinantes Nyklassiker-serie, novellsamlingen ”Eksempler på liv” från 1993. Samtidigt sänder man i samma serie ut ett nytryck av hennes roman ”Hus og hjem” från 1999.

Just så hette en populär dansk veckotidning, fast det stavades visst Hus och Hjem, och den var nog mer av en Hemmets Journal eller Husmodern än Femina. Den gick hursomhelst utomordentligt bra under en lång följd av år – det vet jag eftersom min mors kusin var ekonomichef där, en man som alltid haft styr på tingene, också sedan detta ugeblad långt om länge fick läggas ner när yngre läsarskaror blev allt mindre husligt orienterade och intresserade.

Tre år före ”Hus og hjem” kom Helle Helles novellsamling ”Rester”, och för elva år sedan ännu en, ”Biler og dyr”. Men annars har hon skrivit idel romaner, ofta med välvalda titlar: ”Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand” (2002), ”Rødby-Puttgarden” (2005 – ja, huvudpersonen färjependlar mellan Danmark och Tyskland – om några år finns där en bro), ”Ned til hundene” (2008) som jag alltså gillade, och nu senast årets ”Dette burde skrives i nutid”. Mellan de båda senaste fick hon Per Olov Enquist-priset för sitt författarskap.

Att det var välförjänt kan man lätt konstatera nu när Rosinante skickat ut de båda nytrycken. ”Dermed er hele Helle Helles forfatterskab i handlen”, meddelar man stolt. Och det här handlar ”Hus og hjem” om, enligt samma förlagsreklam:

”Anne vender hjem til sin barndomsby i provinsen efter mange år i København.
Hun har købt hus sammen med kæresten Anders, som først ankommer senere.
Anne har tænkt sig at male og indrette huset, mens hun venter på ham, men hun kommer ikke rigtig nogen vegne. De to skoleveninder fra dengang modtager hende med glæde. Andre i byen har svært ved at huske hende eller hendes afdøde forældre. I nabohuset bor Jens, byens yngre, ugifte præst, og han tiltrækker sig Annes opmærksomhed på en måde, som ikke passer ind i hendes planer for den nærmeste fremtid.”


Jag har en märklig déjà-vu (eller déjà-lu) känsla av att jag läst just den historien även om jag inte kommer ihåg den ogifte prästens roll i sammanhanget. Fast kanske var det en bok av någon annan författare som lämnat Kongens By för det provinsiella livet på landet.

Sådana har det funnits många av: Tom Kristensen slog sig ner på Thurø söder om Fyn efter att ha rumlat runt i det inre av Köpenhamn (om man tillåter sig att läsa hans stora roman Hærværk som en självbiografi).

Frank Jaeger flyttade också han till en ö – Langeland – för att på slutet av sitt alltför korta liv hamna i Helsingør. I en festlig novell låter han en pilsk gubbe med kikare spana in en lättklädd donna på andra sidan Sundet. Det slutar snöpligt sedan hon sol- och vårat honom - men det är en annan historia...

_____________

- För den som vill läsa Helle Helle på svenska finns flera böcker översatta, bl.a. Rödby-Puttgarden och Hus och Hem Klicka här för att se ett urval av dem

“I like roads. I like to move”

Bloggar Ivo HolmqvistDen 25 september 2011 | 3 kommentarer
Av IVO HOLMQVIST

Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj - inklusive hund - i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.

Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.

Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året - och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).

Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.

Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.

När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.

Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.

Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).

Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.

Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.

Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.

Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.

I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).

Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann - att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.

Ivo Holmqvist

Dieu s´amuse
Michel Lambert

FranskaDen 28 augusti 2011 | 1 kommentar
Av MARIANNE JEFFMAR
Michel Lambert är en av de mest intressanta franskskrivande belgiska författarna i dag. Framför allt hans noveller är värda att läsas med eftertanke. Titelnovellen i ”Dieu s´amuse” (Gud roar sig) syftar på uttrycket: ”Slumpen, det är Gud som roar sig.”

Slumpen är ett genomgående tema i den nya novellsamlingen. Människor möts av en slump, eller som av en slump, de attraheras av varandra, eller de repelleras. Det förflutna hinner upp dem, de minns, försöker värja sig mot minnet men lyckas sällan. De irrar omkring i en anonym stad, tycks inte veta vart de är på väg.
Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

TyskaDen 28 augusti 2011
Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Paul Lendvai – Mein verspieltes Land. Ungarn im Umbruch

TyskaDen 6 mars 2011
Av RICHARD SWARTZ
Den ungerske publicisten och journalisten Paul Lendvai, sedan den ungerska revolutionen 1956 bosatt i Wien, uppfattas med rätta som en av de mest sakkunniga experterna när det gäller detta land; hans tidigare böcker över revolutionen och Ungerns historia måste gälla som populärhistoriska standardverk.
Läs mer...

Anna Katharina Hahn – Kürzere Tage

TyskaDen 28 januari 2011
Av EVA MATTSSON
Handlingen i korthet:beskrivning av ett par bostadskvarter i den efter krigen återuppbyggda storstaden Stuttgart med sin idag mycket blandade befolkning. I ett av de burgnare husen bor ett antal yngre människor som via studier och ambitioner kommit sig upp, skaffat kapital, fått doktorstitlar (männen), köpt bil och planenligt skaffat två barn per familj.
Läs mer...

Nobelpriset näsan förbi

Bloggar Ivo HolmqvistDen 11 december 2010
Av IVO HOLMQVIST

Det är lätt att ta fel på en bokstav i underrubriken till Aage Jørgensens ”Nærved og næsten - Danske Nobelpristabere fra Brandes til Blixen – en dokumentation”. Det gjorde Aarhus Universitetsforlag lite slarvigt på sin hemsida, fast det väl är rättat nu. Det handlar alltså inte om de danskar som tagit emot ett Nobelpris (om dem finns redan en bok på samma förlag, ”Nabo til Nobel. Historien om tretten danske Nobelpriser”, redigerad av Henry och Keld Nielsen 2001, med bidrag av bland andra Aage Jørgensen som skrev om det delade priset till Henrik Pontoppidan och den förtyskade Karl Gjellerup (om inte Jakob Knudsen råkat dö olägligt hade snarare han fått det), och 1944 års litteraturpris till darwinisten Johannes V. Jensen.

I sin nya bok uppehåller han sig i stället vid tretton danskar som föreslagits till Nobelpriset i litteratur men som aldrig fick det, taberne, de arma förlorarna. Den fyndiga boktiteln syftar på ordspråket ”Nærved og næsten slår ingen mand af hesten” – dvs ”Nära skjuter ingen hare”.

De båda mest betydande namnen som han tar upp har det redan skrivits en hel del om, Georg Brandes vars ständigt återkommande kandidatur Carl Fehrman kommenterat, och Kjell Espmark som var snabb att på själva femtioårsdagen, när sekretessen kunde hävas, skriva en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om Karen Blixen med ännu fler detaljer än Aage Jørgensen kunnat få med.

Det var mycket nära ögat att hon fått priset på femtiotalet. Många var säkra på att det skulle finna vägen till Rungstedlund, och en rapportör med försänkningar i kungahuset var oförsiktig nog att ge henne ett positivt förhandsbesked när det i stället gick till Salvatore Quasimodo – ”è subito sera”, minns man något mer av honom än den diktraden?

I efterhandsperspektiv kan man nog tycka att Eyvind Johnson som drev på priset till sicilianaren för att åstadkomma bättre geografisk spridning i stället och med större rätt kunde unnat den dubbelspråkiga Karen Blixen det. Hon var ju minst lika känd och uppburen utanför Norden, som den engelskspråkiga Isak Dinesen, och i en helt annan klass än senare t.ex. Toni Morrison eller Elfriede Jellinek.

Den radikale Georg Brandes fördes fram i allt tretton gånger, bland annat ivrade Selma Lagerlöf för att han skulle få priset. Hon hade all anledning att vara honom tacksam efter hans strålande recension av debutromanen ”Gösta Berlings saga”, den öppnade många dörrar för henne. Men motståndet var hårdnackat, framför allt från den mäktige ständige sekreteraren Carl David af Wirsén.

När andra argument tröt ansåg man plötsligt att priset borde förbehållas skönlitterära författare vilket inte hindrat historiker som Theodor Mommsen och Winston Churchill eller filosofer som Bertrand Russell (vars enda novellsamling ”The Devil in the Suburbs” är rolig läsning) att få det. Och senare var Fredrik Böök lika ivrig att sätta käpp i hjulet för Brandes, understödd av sin reaktionäre danske kritikerkollega Harald Nielsen (båda välvilliga gentemot nazismen).

Andra namn som föreslagits under årens lopp har varit lyrikern Valdemar Rørdam som blev hemmanazist, symbolisten Johannes Jørgensen, med helgonbiografier som tungt vägande merit – han kände sig mycket hemma i den heliga Birgittas Vadstena - och den bornholmske Martin Andersen Nexø där hans kommunistiska sympatier möjligen låg honom i fatet fast det inte senare hindrat Pablo Neruda, Dario Fo eller José Saramago från att få det.

Filosofen Harald Höffding och religionshistorikern Vilhelm Grønbech (mot slutet av sitt liv gift med Honorine Hermelin från Fogelstad-kretsen) var på tapeten flera gånger, liksom kulturhistorikern Troels-Lund (han kunde gott ha fått det, för sin formidabla krönika ”Dagligt liv i Norden”).

Riktigt intressant är det att läsa det långa kapitlet om lyrikern och dramatikern Ernst von der Recke som länge hade många ivriga förespråkare, framför allt Wirsén som i honom såg en idealisk representant för Nobel-testamentets dunkla ordande om idealism (men matematikern Gustaf Mittag-Leffler som kände Alfred Nobel hävdade att den idealismen snarast var liktydig med anarkism). Recke är knappast ens nämnd i senare danska litteraturöversikter, och när Hakon Stangerup tog upp honom i Politikens danska litteraturhistoria var det bara för att visa hur fånig denne tungfotade skolmästare i taktfötter var när han angrep den metriska förnyelsen hos Holger Drachman, också han föreslagen till ett Nobelpris.

Polarforskaren Knud Rasmussen och lyrikern Jeppe Aakjær är de sista av bokens tretton tabere. I sitt efterord nämner Aage Jørgensen att femtioårsgränsen hindrat honom att närmare redogöra för Knuth Becker, färingen William Heinesen, Albert Dam, Villy Sørensen och Inger Christensen som alla finns på listan över de danska författare som föreslagits till Nobelpriset i litteratur men vars näsa det gick förbi.

Vem mer dyker upp när Aage Jørgensen drar upp en ny fångst med sin notvarp i Nobelarkivet? Ännu är det inte försent att låta priset gå till den oerhört produktive och mångsidige titanen Klaus Rifbjerg…

Snart prisdags för Vargas Llosa

Bloggar Ivo HolmqvistDen 1 december 2010
Av IVO HOLMQVIST

“A Gripping New Novel from one of Latin America´s Greatest Writers”

Det påstår baksidan på en bok som jag plockade på mig häromdagen (”fyll en plastpåse för fem dollar” - det blev många). Det var Mario Vargas Llosas "The Bad Girl", Edith Grossmans översättning av ”Travesuras de la Nina mala”. Faber and Faber försöker göra boken mera säljbar genom att också citera Newsweek (”One of the World´s outstanding contemporary narrative masters”) och Sunday Times (”Vargas Llosa has remarkable gifts. He demonstrates the super abundant vitality of the Latin American imagination in its most challenging form”).

Jag var inte riktigt lika oreserverat imponerad i min recension när boken kom på svenska för tre år sedan, i Peter Landelius översättning. Vad jag säger om Nobelpriset är överspelat, om några dagar tar han emot både diplom, medalj och prispengar. Men det andra stämmer väl fortfarande:

”Graham Greene brukade dela in sina många romaner i de underhållande, och så de andra. Hans “entertainments” låg honom kanske i fatet - så fick han heller aldrig Nobelpriset. Peruanen Mario Vargas Llosa hör sedan länge till de ständiga kandidaterna för det, ryktas det (fast jag undrar om inte Carlos Fuentes ligger väl så bra till). Också han ägnar sig åt ett liknande växelbruk.

Efter “Bockfesten” häromåret, den stora politiska romanen om diktatorn Trujillo i Dominikanska republiken, kom en bok om Gauguin i Söderhavet (ett ämne som också Somerset Maugham gjorde roman av, i den mycket sålda och lästa “Månen och silverslanten”). Båda böckerna var som så mycket annat den flitige Vargas Llosa åstadkommit fullt nobelprisfähiga.

Jag är inte alldeles säker på att hans allra senaste roman är det, men den är i allra högsta grad underhållande. Om man känner till författarens biografi ser man gärna lokaliteterna som självupplevda. Liksom huvudpersonen har han bott i existentialisternas Paris, i London på sextiotalet, i Japan på åttiotalet och i Madrid därefter. Mellan de metropolerna rör sig juristen Ricardo, uppvuxen i Lima . Han blir översättare och tolk i Unesco, med större delen av världen som sitt arbetsfält.

Hans förflyttningar ger den värdekonservative författaren tillfälle att lufta sina aggressioner mot tidernas förfall, särskilt ur en politisk synvinkel. Han faller ut mot flower-power och studentradikalismen på sextiotalet, mot fåniga franska litteraturteoretiker, och mot mycket annat.

Men framför allt tecknar han en mörk bild av hur hans eget land härjats av sina härskare. Jämsides med det politiska löper det erotiska. Ricardo förälskar sig handlöst och som det visar sig livslångt i den framfusiga Lydia som han första gången träffar då de är femton, i femtiotalets Peru. Redan då vet hon vad hon vill i livet. Hon utger sig för att vara en chilenska och därmed en främmande fågel i Limas överklasskvarter. Henne återser sedan Ricardo gång på gång fram till det sista mötet drygt trettio år senare. Då är hon döende i cancer och testamenterar sina tillgångar till honom. Det är rätt och billigt. Hans kalvlika tillbedjan övergår snart i vettlös förälskelse. Andra gången de möts är i Paris då hon är på väg till Kuba för att bli gerillasoldat.

Och så försvinner hon, bara för att hemsöka honom varje gång hon hamnar i knipa. Denna bluffande lycksökerska gifter sig med allt rikare män (hennes rackartyg är snarast utstuderade elakheter) men ibland går hon på en nit. Dock finns alltid den hundlikt trogne Ricardo att komma tillbaka till. Det är som i Nabokovs “Lolita”, minus åldersskillnaden.

Hon är en kallhamrad egoist som han är livslångt betagen i. En snabb tillbakablick på hennes verkliga bakgrund i Limas slum förklarar varför hon har så skarpa armbågar. Det är en bitvis småpornografisk berättelse, och det är mycket underhållande (jag lade allt annat åt sidan för att läsa ut boken). Fast nobelpriskandidaten Mario Vargas Llosa växer nog inte många tum med denna finurligt konstruerade historia, trots raden av engagerande bihandlingar.”

Ivo Holmqvist

____________

- Se en intervju med Vargas Losa från 2009:

 

Hervé Le Tellier – Assez parlé d´amour

FranskaDen 28 november 2010 | 1 kommentar
Av EVA MATTSSON
Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour Läs mer...

Philippe de Flers & Thierry Bodin – L’Académie française de 1635 à nos jours au fil des lettres

FranskaDen 21 november 2010
Av LENA KÅRELAND
Franska Akademien, som grundades 1635 av kardinal Richelieu, firar sitt 375-årsjubileum med att ge ut ett rikt illustrerat verk om en tidigare relativt okänd brevsamling. Den innehåller brev och Läs mer...

Marie-Janine Calic – Geschichte Jugoslawiens im 20. Jahrhundert

TyskaDen 8 november 2010
Av RICHARD SWARTZ
Denna bok på nära 400 sidor är den första framställningen på tyska av Jugoslaviens historia efter det att staten gick under. Calic, specialiserad på just det sydöstra Europa, har lyckats skildra den jugoslaviska statens tragiska – och korta - historia utomordentligt sakligt utan att bli pedantisk, engagerat och ändå kyligt objektivt, och detta på en prosa som stundtals är elegant.
Läs mer...

Harry Mulisch (2) – De Aanslag

Bloggar Ivo HolmqvistDen 7 november 2010
Av IVO HOLMQVIST

”Han stod med ryggen mot framtiden och ansiktet mot det förflutna. När han tänkte på tiden, som han gjorde ibland, såg han inte händelserna komma ur framtiden och gå via nuet till det förflutna, utan de utvecklade sig ur det förflutna fram till nuet mot en oviss framtid.”

Orden gäller Anton Steenwijk i Harry Mulischs roman ”De Aanslag” från 1982 (försvenskad av Ingrid Wikén Bonde fyra år senare, ”Överfallet”). I januari 1945 är han tolv år, familjen är samlad en kväll denna kalla krigsvinter, när Holland är ockuperat av tyskarna på femte året, kring ett sällskapsspel i sitt hus vid kanalen. Det är ett i en rad på fyra, i ett glest bebott område av Haarlem. Sex skott hörs från gatan. Anton gläntar på gardinen och ser en man ligga skjuten framför grannhuset där en sjöman och hans dotter bor. Och så ser han dem släpa liket bort från sitt hus, till Steenwijks. Sedan sker allt snabb, den fallne är den ökände kollaboratören Fake Ploeg (i Danmark skulle han kallats ”stikker”).

Tyskarna och deras handgångna samarbetsmän väller in, Antons föräldrar och storebror grips, huset sticks i brand av eldkastare och är snart en askhög. Anton hamnar på polisstation under natten, i samma cell som en flicka vars ansikte han inte kan urskilja i mörkret. Tyskarna tar honom till en farbror och faster i Amsterdam. Dit anländer han med knapp nöd, en hyfsat hygglig tysk rustmästare dödas när konvojen beskjuts av en Spitfire. Under sin fortsatta uppväxt förtränger Anton vad han varit med om. Släktingarna adopterar honom, och han utbildas till narkosläkare.

Först efter hand får han veta att föräldrarna omkommit, liksom brodern. Så kommer den första av sammanlagt fyra djupdykningar i hans fortsatta historia. 1952 får han veta att man vid kanten av kanalen framför huset som inte längre finns satt upp ett minnesmärke över hans föräldrar och andra som arkebuserats. Fyra år senare råkar han på Fake Ploeg junior som han varit klasskamrat med (att han just kommit tillbaka från bion där han sett Ingmar Bergmans nya film ”Sjunde inseglet” är en av många precist insatta tidsmarkörer). Så får han fler bitar till sitt pussel över vad som verkligen hände den där januarikvällen.

Ytterligare tio år senare är han gift med dottern till en diplomat med förflutet i motståndsrörelsen. På en fest råkar han av en slump på den som sköt några av de dödande skotten, och får veta att de andra avlossades av flickan vars cell han delade den natten. Sista avsnittet utspelar sig 1981 då han är skild från diplomatdottern och har hunnit gifta om sig. Han drabbas av akut tandvärk och tubbar sin tandläkare, en gammal studiekamrat, att ställa upp fast det är söndag. I gengäld lovar han att komma med och demonstrera mot stormakternas atomkapplöpning.

I myllret och trängseln stöter han på sjömannens dotter, hon som hjälpte sin far att släpa liket från ett hus till ett annat, och så får han efter alla dessa år reda på varför den döde hamnade framför Steenwijks hus, inte framför den tillbakadragna familj som bodde närmst. Se där skelettet i denna täta historia om krig och fred, skuld och försoning, och om episoder i det förgångna som i längden inte låter sig förträngas. De sex skotten dödade inte bara kollaboratören utan också en av de båda som sköt, tre av fyra i familjen Steenwijk, och sjömannen som emigrerar till Nya Zeeland med sin dotter men som kort därpå tar sig själv av daga.

Den filosofiskt slipade Harry Mulisch var i hög grad en homo politicus. Hans intresse för andra världskriget, ockupationen och följderna var monomant uppdrivet, och han hade följt processen i Israel mot Eichmann. Han låter Antons historia speglas i politiken: först nazismen, sedan kommunismen, därpå holländarnas antiamerikanska demonstrationer under Vietnamkriget och pacifistiska under kapprustningen.

Under berättelsens gång ställer han svåra moraliska och etiska frågor. Vem är den verkligt skyldige? Många i hans bok som försöker stå det onda emot hamnar i en moralisk rävsax: när blir priset för högt att möta våld med våld? Anton klarar sig, på enstaka panikattacker när, när han långt om länge väckt sina slumrande undertryckta minnen till liv.

Och om det vi läser i Harry Mulischs bok inte skulle råka vara absolut sant så är det i alla fall högst sannolikt: ”Jag fantiserar inte, jag minns bara saker som aldrig hänt”.

Av denna fascinerande roman får man för övrigt och bland mycket annat veta att Clemenceau, den franske statsmannen som kallades ”Tigern” för att han var så benhårt oförsonlig mot de besegrade tyskarna vid Versaillesfreden, var så rakryggad och in i döden medveten om sin värdighet att han lät sig begravas stående…

______________

- Se en trailer för filmen på Mulischs roman, The Assault:

Judith Zander – Dinge, die wir heute sagten

TyskaDen 7 november 2010
Av MARGARETA FLYGT
Vissa böcker kan inte översättas – Dinge, die wir heute sagten är en. Språket står mer i centrum än själva handlingen.

När personerna framträder en efter en är det inte i beskrivningarna av dem, utan med deras egna monologer de får färg. Den äldre generationen talar plattyska och tydliga spår av hur tyska språket färgades av DDR-regimen, den Läs mer...

Harry Mulisch (1) De ontdekking van de hemel

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 november 2010
Av IVO HOLMQVIST

Raden av förtjänstfulla författare från Nederländerna och Flandern som aldrig fick Nobelpriset är lång, alltifrån Stijn Streuvels och Simon Vestdijk till Louis Paul Boon, Marnix Gijsen, W. F. Hermans och Hugo Claus.

Nu har ytterligare ett namn tillfogats, Harry Mulisch som var född i Haarlem 1927 och som dog i sin våning i Amsterdam i lördags. Skada att priset gick honom förbi – jag ska ta upp hans båda mest kända böcker och börjar med den digra ”De ontdekking van de hemel” från 1992, på svenska ett dussin år senare i en utmärkt översättning av Joakim Sundström: ”Upptäckten av himlen”.

För några år sedan, när jag hälsade på en god vän i Haag, körde vi förbi mängder av ämbetsverk i denna burget borgerliga huvudstad och försökte ta oss fram till kungliga slottet mitt i centrum men hindrades av vägspärrar och utposterade poliser. Vi fick fara tillbaka med oförättat ärende, förundrade över att man överallt flaggade på halv stång.

Först med tv-nyheterna på kvällen kom förklaringen: drottningmodern Juliana som för länge sedan abdikerat till förmån för sin dotter Beatrix hade avlidit. Och så fylldes rutan av återblickar och minnesprogram över denna Europas förmögnaste regent, i sin krafts dagar en slagfärdig dam.

Hunnen två tredjedelar genom Harry Mulischs mastodontroman (830 sidor!) fann jag följande reflexion av en trött politiker:

”Och i ännu dystrare stunder brukar jag tänka på drottningen i sitt dödstysta palats: hennes majestät måste uträtta sådana handlingar dagarna i ända, livet ut, och hon får aldrig använda sig av sina egna ord; bara av våra. Egentligen borde man avskaffa monarkin av ren artighet mot henne.”


Den som yttrar det är Onno Quist vars kalvinistiskt stränge far varit premiärminister. Själv är han till en början familjens svarta får, född 1933 på samma dag som den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe satte eld på riksdagshuset i Berlin - om det nu var han och inte nazisterna själva som gjorde det.



Onno, en briljant men bohemisk lingvist, gör som vanligt bort sig på familjefesten, i en öppningsscen som kunde ha varit tagen ut en av Lars von Triers filmer. Han ger sig ut i den regniga natten denna höst 1967 och får lift med Max Delius, en lika briljant begåvad astronom som är född samma dag som han. De blir genast oskiljaktiga, förenade av vidsträckta intressen i de mest skilda ämnen.

När de diskuterar blixtrar det av hisnande infall och snabba repliker, om historia, språk och politik, astronomi och talmystik, arkitektur och allt annat upptänkligt. Den charmerande Max – kvinnorna faller som käglor - har en mörk bakgrund, en judisk mor som dött i koncentrationsläger och en far som efter kriget avrättats för sitt samröre med nazisterna. Musik fyller en stor del av deras tid och tillvaro, särskilt sedan de träffat den unga cellisten Ada Broms som först slår sig samman med Max, och sedan med Onno.

Dramatiska händelser följer: Adas far, en försynt antikvariatsbokhandlare, drabbas av en infarkt en lika regnig natt som den inledande, ett träd faller ner över bilen med de tre som är på väg till sjukhuset. Ada som är gravid hamnar i en koma som hon aldrig vaknar upp ur. Sonen Quinten föds med kejsarsnitt och blir efter en del parlamenterande omhändertagen av Max (som lika väl som Onno kan vara pappan) och Adas mor som blir hans älskarinna. Den vackre Quinten (förnamnet är inte alldeles ovanligt, i Gent hade jag en begåvad student som hette så) växer snabbt till i ålder och visdom, medan Onno gör politisk karriär och Max fortsätter som chefsastronom i Westerbork, på platsen för ett koncentrationsläger under kriget. Quinten ser i en dröm en byggnad som han ger sig på jakt efter och finner en blek skugga av i Piranesis Carceri, de arkitektoniska fantasierna, och i Pantheon i Rom (vars interiör med ljusinsläppet hisnande långt uppe finns med på den svenska utgåvans omslag).

Och så fortsätter förvecklingarna i fyra avdelningar med logiska underrubriker: början på början, slutet på början, början på slutet, slutet på slutet. Alla inleds med prologer i himlen, som i Goethes ”Faust” (en bok som förstås kommenteras i marginalen, samman med Thomas Manns ”Doktor Faustus”) varav framgår att Quinten är en bricka i ett himmelskt spel mellan Lucifer och Chefen, dvs Gud.

Någon gång knakar det i det väldiga romanbygget och ibland är idéassociationerna kanske lite väl esoteriska, men det är en oerhört medryckande och engagerande läsning. Mulisch ger sina präktigt rejäla landsmän en del satiriska slängar, ”här var det Erasmus som angav tonen, i Nederländerna fanns det bara en väg och det var den gyllene medelvägen”. Där är underbarnet Quinten en främmande fågel liksom Thomas Manns Tonio Kröger var det bland de goda borgarna i Lübeck: ”Skönhet var egentligen inte passande för rättskaffens människor.”

I den uppsluppna skildringen av en revolutionär kongress på Kuba vädrar Mulisch en del sanningar om den befängda sextiotalsradikalismen. Men han har ett lika gott öga vad till tiden därefter, när all solidaritet kastas på soptippen. Vi får inblickar i Auschwitz dit Max reser på jakt efter sitt förflutna. Det är ett ämne som finns också på andra håll hos Mulisch (vars mor var judinna och vars far, en bankir, var kollaboratör).

Detta korta kapitel är lika tänkvärt som motsvarande sidor hos Imre Kertesz eller Primo Levi: ”Om helvetet hade den här filialen på jorden, var hade då himlen sin filial? Någon sådan plats existerade inte, för endast helvetet existerade, inte himlen.”  Men en positiv motvikt utgör den täta vänskapen mellan de två och sedan tre, fyra och fem huvudpersonerna. Den första fjärdedelen påminner i mycket om den lätta och samtidigt melankoliska stämningen i Truffauts klassiska film ”Jules och Jim”. Sedan driver de svarta molnen in. I epilogen hörs demiurgens furiösa röst från himlen som räknar upp vad vi lyckats åstadkomma på jorden alltsedan Bacons dagar:

”Till alla gamla katastrofer kommer nu också den förödande flodvågen av det nya … människorna kommer till slut att förinta sig själva med kärnkraft, förbrännas genom hålet de slagit i ozonskiktet, lösas upp i det sura regnet, stekas av växthuseffekten, klämmas ihjäl av befolkningsexplosionen, hänga sig i DNA-kedjans dubbelspiral, kvävas av sitt eget avfall.”


Men slutet lämnas öppet, kampen är ännu inte avgjord: ”Kan vi inte göra något åt den där pakten som Lucifer slöt med Bacon? Ge mig omedelbart ett nytt uppdrag!”

_________

- Klicka här för att se böcker av Mulisch (Bokus)

- Se en trailer för filmen The Discovery of heaven med bl.a. Stephen Fry:

Peter Wawerzinek – Rabenliebe

TyskaDen 28 oktober 2010
Av MARGARETA FLYGT
Det finns oändligt många sätt att svika någon på. Det allra värsta anses ofta vara när en moder lämnar sina barn. Det handlar Peter Wawerzinkes roman ”Rabenliebe” om. En Rabenmutter, en korpmor, betyder på tyska en hårdhjärtad mor, som saknar moderskänslor.
Läs mer...

Dikten lämnar oss inte

Bloggar Peter LandeliusDen 28 oktober 2010
Av PETER LANDELIUS

Jorge Luis Borges är ständigt närvarande i den spansktalande litteraturen.

Referenserna till mästaren duggar tätt. En av de senaste och mest intressanta kommer från colombianen Héctor Abad Faciolince. I ”El olvido que seremos” (Glömskan som väntar oss) skriver han om sin beundrade och beundransvärda pappa, professor i preventiv medicin, som till slut mördas på öppen gata i Medellín. I pappans innerficka hittar Héctor en dikt av Jorge Luis Borges.

Eller är den verkligen av Borges? Var har den i så fall publicerats? I de officiella bibliografierna finns den inte upptagen.

I sin följande bok, ”La traición de la memoria” (Minnets förräderi) berättar författaren om sin mångåriga spaning efter diktens ursprung. Sökandet kommer att föra honom till ett halvdussin städer på tre kontinenter.

Först hittar han den obskyre poet som en gång påstått sig ha funnit den tidigare opublicerade dikten. Men nu säger han att det var ett påhitt: han har skrivit den själv. Konstigare saker har förekommit i mytologin kring Borges.

Men Héctor Abad ger sig inte. Inte ens när såväl diktarens änka, Maria Kodama, som den mest metodiske Borgessamlaren av dem alla, Nicolás Helft i Buenos Aires, försäkrar att det måste vara en förfalskning.

Med hjälp av en väninna i Finland hittar han till slut sanningen i ett antikvariat i Mendoza vid Andernas fot—och på Les deux magots i Paris. Här är dikten:

AQUI. HOY.
Ya somos el olvido que seremos.
El polvo elemental que nos ignora
Y que fue el rojo Adan y que es ahora
Todos los hombres, y que no veremos.

Ya somos en la tumba las dos fechas
Del principio y del término. La caja,
La obscena corrupción y la mortaja,
Los ritos de la muerte, y las endechas.

No soy el insensato que se aferra
Al mágico sonido de su nombre,
Pienso con esperanza en aquel hombre
Que no sabrá que fui sobre la tierra.

Bajo el indiferente azul del cielo
Esta meditación es un consuelo.

Och här följer ett försök att överföra något av den till svenska:

HÄR. IDAG.
Nu är vi redan glömskan som oss väntar,
ett stycke av den likgiltiga mylla
som gjorde Adam röd och hunnit fylla
med människor en värld där döden gläntar.

I graven möts de nu för andra gången:
början och slutet. Kistan, den obscena
förruttnelsen och svepningen, förenas
i dödens riter och i sorgesången.

Så dum är inte jag att jag begär den
magiska lovsången från eftervärlden.
Jag hoppas gärna på den nya kvinnan
som inte anar att jag fanns här innan.

Under en blå och tröstlös himmels tron
finner jag tröst i min meditation.

P.S: Jodå, originalet är av verkligen författat av Jorge Luis Borges. En gång frågade jag Artur Lundkvist om det var sant att han inte var förtjust i Borges. Han svarade: ---Hans noveller säger mig inte särskilt mycket. Men jag tycker mycket om hans dikter, särskilt dem från 30-talet.
Vad Artur skulle ha tyckt om just den här dikten vet vi inte. Den är skriven, eller i varje fall putsad, bara något år före argentinarens död.

__________________


- Se ett videoinslag från en konferens där Abad talar om just "La Memoria":

Alissa Walser – Am Anfang war die Nacht Musik

TyskaDen 22 mars 2010
AV MARGARETA FLYGT

Alissa Walser berättar i sin strålande romandebut om magnetisören Franz Anton Mesmer (1734-1815).

Det är inte första gången Mesmers liv har varit stoff för en roman, både PO Enqvist och Stefan Zweig har fascinerats av denne man som verkade mellan vetenskap och ockultism.

Walser berättar om hur Mesmer tar emot en blind flicka, pianisten Maria Theresia Paradis, för att ge henne tillbaka synen.

Patienten och Mesmer möts i sin kärlek till musiken och snart visar flickan de första tecknen på bättring. Visserligen Läs mer...

Romantiska hårstrån

Bloggar Cecilia CarlanderDen 21 mars 2010
Av CECILIA CARLANDER

Intresset för romantiken är på uppsving. Ja, det tycks verkligen vara så, åtminstone här i Frankrike.

Epoken tränger sig in lite här och var, och det även utanför min litteraturvetenskapliga vardag. I år, 200 år sedan den store pianisten föddes, är det Chopin-år, filmen L’Autre Dumas om Dumas och hans spökskrivare Auguste Maquet har fått en hel del uppmärksamhet och nu väcks ytterligare liv i epoken via romanen Le coiffeur de Chateaubriand, skriven av konsthistorikern och romanförfattaren Adrien Goetz. Att likt romantikerna sakna det förgångna, men att ändå hoppas på utveckling mitt i all nostalgi; det kan väl inte kännas annat än aktuellt.

Den sanna berättelsen om Chateaubriands frisör, som romanen bygger på, blir för mig dock speciellt fascinerande i sin inblick i något urromantiskt fetischistiskt. Kulten kring författaren når under romantiken sin kulmen och hårets betydelse efter perukernas försvinnande likaså.

Att vara en romantisk författares frisör var förmodligen något av en utmaning. Håret var en förlängning av själen och Chateaubriands rufsiga hårsvall var inte oviktig för den yttre stilen – det kom att bli som ett signum, ett rebellsjälens emblem.

På olika håll sparades celebra hårtestar. Det sägs till exempel att Alexandre Dumas blev ordentligt snaggad vid ett frisörbesök i Georgien, där kvinnor bett frisören att samla ihop så många hårtestar som möjligt. De georgiska kvinnorna skulle nämligen tillverka medaljonger av författarens hår.



Chateaubriands hårtestar kom också att återanvändas. Frisören, Adolphe Pâques, ska ha sparat varje hårstrå efter klippningarna och av hårtestarna gjorde han sedan tavlor.

En av Pâques hårtavlor finns på Saint-Malo-museet i Bretagne och föreställer Chateaubriands barndomsrum.

Jag var på museet en gång och såg tavlan, men då utan att förstå bakgrunden. Tack vare författaren Adrien Goetz har jag nu äntligen fått bakgrunden förklarad för mig. Samt fått en större inblick i romantikernas hårfetischism som jag ser får komma och gå även efter romantiken, såväl i litteraturen som i det verkliga livet.

Och den rebelliskt ostyriga kalufsen som än idag är så populär bland fransoserna, den ser jag numera som en rest från romantiken.

____________

- Se trailern för filmen L’Autre Dumas här:

J.D. Salinger – litteraturens Greta Garbo

EssäerDen 29 januari 2010
Av IVO HOLMQVIST
(tidigare publicerad den 4 juni 2009)

”Det är min möjligen subversiva mening att författarens känsla av anonymitet och obemärkthet är den näst värdefullaste egendom han har till låns under sina verksamma år” påstod den skygge J. D. Salinger, och han levde enligt den. 1951 kom hans ”Catcher in the Rye”, och två år senare köpte han ett anspråkslöst hus nära Cornish i New Hampshire, omgivet av nittio tunnland mark, där han förskansade sig sedan dess.

Den förste januari i fjol fyllde han nittio, och hans kontakter med omvärlden var som alltid ytterligt sparsamma. Och nu har han alltså avlidit, nittioettår och en månad gammal.

Fotografierna på honom är nästan lika sällsynta som de på Thomas Pynchon. Det senaste togs för tjugo år sedan när någon smög sig på honom i ett snabbköp och knäpptes just när han upptäckte fotografen – det syns att han är rasande. Han hade inte heller tur med de böcker som skrivits om honom, möjligen med undantag av dottern Margaret Salingers ”The Dream Catcher” (2000).
Läs mer...

Luc Ferry/Lucien Jerphagnon – La tentation du christianisme

FranskaDen 21 december 2009
Av RUTH LÖTMARKER

En nyligen utkommen bok på nätta 127 sidor bär den idag rätt ovanliga titeln "La tentation du christianisme" (Kristendomens lockelse; Grasset & Fasquelle).

Upprinnelsen till denna skrift är ett föredrag hållet på initiativ av den ideella föreningen Collège de philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, specialist på antikens filosofi.

Föredraget har därefter transkriberats och getts ut, helt uppenbart i syfte att påminna om hur kristendomen blev grunden för vår europeiska kultur. Ferry knyter an till den grekiska mytologin och filosofin medan Jerphagnon lägger tyngdpunkten på religionens framväxt och slutliga seger inom romarriket.
Läs mer...

Ferdinand von Schirach – Verbrechen

TyskaDen 21 december 2009
Av MARGARETA FLYGT

I elva lakoniskt berättade historier om allvarliga brott visar oss Ferdinand von Schirach att vi alla kan bli förövare.

Vårt samhälle är strukturerat kring moral och lagar. Von Schirachs bok handlar om dem som går utanför dessa ramar och varför.

Historierna är baserade på verkliga fall - en novell handlar om en läkare mördar och styckar sin fru efter ett 40-årigt äktenskap, en annan om en syster som dödar sin bror av kärlek.
Läs mer...

En pågående Romanzo criminale

Åke Malm BloggarDen 22 november 2009 | 1 kommentar
Av ÅKE MALM

Lördag kväll och nu känns Det Stora Projektet färdigskrivet och fixat. Paketet har gått iväg och om postverk och byråkrati fungerar så skall det landa så småningom på rätt skrivbord i Stockholm.

Ännu är det för tidigt att säga vad det handlar om. Men Det Stora Projektet har krävt mig till nära nog hundra procent. Ett vansinnigt spännande år har det varit och en enorm upptäckarglädje har det väckt. Nu återstår bara den magpirrande väntan på vad beställare och lyssnare kommer att säga.

Jag skall naturligtvis återkomma med en närmare beskrivning om några veckor. Men detta sagt som en förklaring till att bloggandet delvis legat nere under de senaste veckorna. En av de upptäckter man gör när födelsedagstårteljusen börjar bli så många att det är bäst att ersätta dem med bara ett, är att det blir litet knepigare att hålla flera bollar i luften samtidigt.

Det har varit en sällsam tid när man tassat ut att hämta morgontidningen och låtit kaffet svalna medan man ögnar rubriker och försöker slå nytt världsrekord att läsa tillräckligt många ledande artiklar. För det är ledande som räknas i Italien.
Läs mer...

Roberto Bolaño – Amuleto

SpanskaDen 16 november 2009 | 1 kommentar
Av ULF ERIKSSON

I Roberto Bolaños (1953-2003) berömda roman De vilda detektiverna finns ett parti om en kvinna som i september 1968 gömmer sig på en toalett i Mexiko Citys autonoma universitet, medan polisen arresterar och misshandlar studenter och lärare.

I den täta romanen Amuleto, som först utkom 1999, får vi lyssna till denna kvinnas berättelse. Hon heter Auxilio Lacouture och tänker under sina knappa två veckor av isolering på livet med Mexikos unga poeter.

Fram ur hennes rannsakan tonar en lovsång till gemenskapen och drömmarna. Men hon Läs mer...

Claude Lanzmann – Le lièvre de Patagonie. Mémoires

FranskaDen 16 november 2009

Av LENA KÅRELAND

Den franske författaren och filmregissören Claude Lanzmann, född 1925, har fått stor uppmärksamhet för sina memoarer Le lièvre de Patagonie. Berättelsen om hans händelserika liv har blivit en bästsäljare i Frankrike och tryckts i den ena upplagan efter den andra.

Lanzmanns liv har i hög grad präglats av andra världskriget. Redan som tonåring engagerade han sig i motståndsrörelsen. Efter krigsslutet kom han till Paris, läste filosofi och lärde känna kretsen kring Jean-Paul Sartre. Under några år levde han tillsammans med Simone de Beauvoir.

Mest känd är Lanzmann dock för filmen Shoah om förintelsen under andra världskriget. Hans skildring av hur Shoah Läs mer...

Rüdiger Safranski – Goethe & Schiller

TyskaDen 16 november 2009
Av MARTIN LAGERHOLM

För fyra år sedan uppmärksammades Friedrich Schillers 200:e dödsdag på bred front i Tyskland.

Bland den stora mängd nyutkomna titlar om universalgeniet och frihetsdiktaren utmärkte sig inte minst den briljante essäisten och filosofen Rüdiger Safranskis genomgripande studie Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus. Här presenteras en livlig ande långt från bilden av den mossige klassicisten, och inte minst den livslånga och idémässigt genomgripande vänskapen med den äldre Goethe skildras här med analytisk skärpa och inlevelse.

När nu nästa jubileumsår redan är här —Schiller 250 år — är Safranski på bettet igen. Med den lika grundliga boken Goethe & Schiller. Geschichte einer Freundschaft dyker han åter igen ned i den för världslitteraturen så viktiga vänskapen mellan de båda kanoniserade dioskurerna.

Med stilistisk briljans och intellektuell precision Läs mer...

Tanguy Viel – Paris-Brest

FranskaDen 16 november 2009
Av MARIANNE JEFFMAR

Tanguy Viel är född 1973 och bor i den bretonska staden Nantes. Av hans tidigare romaner är ”L´Absolue perfection du crime” översatt till svenska under titeln ”Ett helt fulländat brott”. En annan högintressant bok av hans hand är ”Insoupconnable”. Hans romaner har fått kritiker att tänka på Patricia Highsmith och Alfred Hitchcock.

Vem är unge Kermeur? frågar sig berättarjaget i Paris-Brest, denna bretonska kriminalgåta. Och vad har han att göra såväl i den ”familjeroman” berättarjaget skriver som i själva romanen?
Läs mer...

Berlinmuren – tjugo år sedan

Bloggar Margareta FlygtDen 9 november 2009
Av MARGARETA FLYGT

I år är det 20 år sedan världshistorien förändrades. Det ges ut mängder av fack- och skönlitteratur och det visas dokumentärer, skrivs artiklar och diskuteras i tevesofforna om murens fall och die Wende. Alla var med, alla minns. Eller hur var det egentligen?

Historiska fixpunkter görs ofta större efteråt – alla gör anspråk på att ha varit delaktiga, ha känt historiens vingslag – eller rentav ha varit delaktiga och flaxat lite själva.

När vi befinner oss mitt i händelsernas centrum är det svårare att greppa det stora.

Återföreningslitteratur är en helt egen genre inom tysk samtidslitteratur. Författare försöker klä upplevelserna i trovärdiga berättelser för att förstå historien, som ännu på inget vis tillhör det förgångna.  De flesta som skriver om denna tid är forna DDR-medborgare, som Thomas Brussig, Ingo Schulze, Uwe Tellkamp och Jana Hensel.

Andreas Platthaus är ett undantag. I hans roman ”Freispiel” firar en västtysk tjej nyår i Berlin 1989. Hon och hennes vänner möter för första gången en grupp östtyskar. Mötet blir aldrig ett möte, utan mer ett avståndstagande. Den skildringen ligger betydligt närmare hur verkligheten såg ut. Det var Tysklands riktigt stora revolution, folkrörelsen som ändrade maktbalansen. Men hur stort var det för dem som bodde långt borta i småorter som Memmingen, Gütersloh eller Donaueschingen?
Läs mer...

Tristram Stuart – Waste: Uncovering the Global Food Scandal

AktuelltDen 7 november 2009
RECENSION I WEEKENDAVISEN

Under rubriken En grim smag i munden skriver Annette K. Nielsen i Weekendavsien nr 30 om Tristram Stuarts undersökning av hur produktionsvillkoren, mat- och avfallshanteringen tillsammans gör att ca hälften av all världens matproduktion inte används, utan kasseras.

Under 2008 slängdes t.ex. i England 484 miljoner (!) oöppnade youghurtförpackningar, 1, 6 miljarder (!) äpplen och 2,6 miljarder skivor bröd.

Medan man förr tog vara på allt, kokade in, syltade och saltade, slängs numera maten, om den inte kasseras av bönderna redan innan den når konsumenten, ofta av kosmetiska skäl, för att den av olika skäl inte ser ut som den skall.

"Stuart menar, att välbärgade kunder i den rika delen av världen förlorat sambandet mellan maten och Läs mer...

Servitriser

Jan Henrik SwahnDen 3 november 2009

Av JAN HENRIK SWAHN

En god vän till mig beklagade sig nyligen att han i hela sitt liv endast hade varit tillsammans med servitriser. Andra kvinnor lyckades han inte komma nära men servitriser, de slog sina lovar kring hans bord och till slut bad han dem att slå sig ner och sedan följde de honom hem. I alla fall ibland.

Själv hade jag då ett halvår tidigare i slutfasen av en ny roman ägnat ett litet kapitel åt att skärskåda mitt eget förhållande till servitriser. Jag kom fram till att möjligheterna nog hade funnits men att jag inte sett dem. Jag var på krogen av andra skäl. Jag hade aldrig fått en servitris att öppna sig för mig, aldrig bett en att slå sig ner vid mitt bord, aldrig följt någon hem. Jag hade efter det konstaterandet ju kunnat skicka ett brev till någon vän och beklagat mig över att jag i hela mitt liv aldrig varit tillsammans med några servitriser. Det gjorde jag dock inte. Det finns så mycket jag inte har gjort som jag inte har beklagat mig över.

Härom veckan fick jag i uppdrag att ta hand om en grekisk kokboksförfattare som skulle komma till Stockholm och göra reklam för sin nya bok. För ändamålet hade vi skaffat oss utrymme på en välkänd grekisk restaurang. Här skulle hon Läs mer...

Frank Warren – Post Secret. Confessions on Life, Death and God

EngelskaDen 3 november 2009

Av ANN-CATHRINE JUNGAR

Om man delar en hemlighet med en vän är den då lika hemlig längre? Och om man delar den med väldigt många är den kanske inte hemlig överhuvudtaget?

Tusentals människor har sedan 2005 skickat postkort med bekännelser om små och stora brott, underlåtenhetssynder, hämndkänslor, försummelser, hemliga önskningar och innerlig längtan till Frank Warren i Maryland i USA.  Projektnamnet är måhända dubbeltydigt: Hemligheterna är postburna, men det händer kanske något med oss efter det att vi yppar våra hemligheter – kanske finns ett posthemligt läge?

Hemligheterna har publicerats i fem böcker, det finns ett webbaserat community som bär namnet www.postsecret.com och Frank Warren turnerar flitigt vid amerikanska college och möter unga människor. Bland unga kvinnliga vuxna hör webbplatsen till de tio mest populära i USA och det finns även Läs mer...

Pia Tafdrup – Stjerne uden land

Nordiska språkDen 3 november 2009

Av JAN HENRIK SWAHN

Pia Tafdrups första roman Hengivelsen fick ett blandat mottagande när den utgavs på svenska.

En recensent och tillika poet gick så långt som att kalla den för ”pigroman”. Kanske gick läsningen för snabbt. Få eller inga kritiker såg komplikationerna på djupet i den berättelsen. Kanske hängde de upp sig för mycket på att den ena huvudpersonen var en elegant Don Juan i förlagsbranschen.

Även i uppföljaren Stjerne uden land kretsar det mest kring en karismatisk man, Andreas, känd fotograf. Rebecca, en ung konstnärinna, får höra att han brustit i gråt vid anblicken av henne i ett flygplan och känner sig därför starkt dragen till honom. De inleder ett passionerat förhållande. Men långsamt inser hon att han försöker göra om henne till en kopia av en annan kvinna som varit hans stora kärlek en gång. Kopia eller original? Gränsen är hårfin.
Läs mer...

Brigitte Rossbeck – Zum Trotz glücklich

TyskaDen 3 november 2009

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Caroline Schlegel-Schelling (1763-1809) är en den tyska romantikens mest fascinerande gestalter.

Hon var själva navet i den kortlivade men oerhört inflytelserika krets som utgjorde den så kallade Jena-romantiken. I kretsen ingick också bland andra bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegel, Novalis, Fichte och Schelling.

Caroline spelade en viktig roll för August Wilhelm Schlegels Shakespeare-översättningar och för Schellings filosofi. Hon var och förblev politiskt radikal, något som Läs mer...

Från min franska förort (7)

Bloggar Margareta ZetterströmDen 2 november 2009
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I går, på Allhelgonadagen eller Toussaint som det heter i Frankrike, stannade jag kvar här ute i Bures sur Yvette. Annars har ju Parisbesök stått på agendan varje söndag hittills. Men nu hade jag varit in dit redan på lördagen och besökt bokhandeln Gibert på Boul’ Mich’ samt tittat in i Luxembourg-trädgården som är min parisiska favoritplats alla kategorier.

Men på själva Toussaint stannade jag alltså kvar här ute i förorten. Och inledde med en uppfriskande promenad i Bures kommunala skog, där jag nu till slut kunde konstatera att träden faktiskt börjat fälla sina löv ordentligt och att det går utmärkt bra, även i floden Yvettes dalgång, att ägna sig åt den barnsliga men helt oemotståndliga aktiviteten ”sparka löv”, och helst då lönnlöv eftersom de är störst och prasslar mest och bäst.

Efter promenad och förmiddagskaffe, mässa i Bures lilla kyrka vid bygatan. Den började lustigt nog kvart över elva, en konstig gudstjänsttid som dock troligen förklaras av att prästen först skall avverka en annan mässa i en annan kyrka i församlingen. I egenskap av icke-katoliker satte vi oss (min man var också med, därav detta ”vi”), längst bak, fick något slags hemgjorda psalmböcker i händerna och försökte hänga med i sången efter bästa förmåga.
Läs mer...

William College och Liberal arts

Ann-Cathrine Jungar BloggarDen 2 november 2009 | 1 kommentar
Av ANN-CATHRINE JUNGAR

”If you are part of the elite this is a great country to live in. If you are not, it is not such a good country”.

Den internationellt välkände sociologen Richard Sennett samtalar med studenterna på introduktionskursen i sociologi vid Williams college om den amerikanska meritokratiska kulturens övertro på excellens. Han menar att tanken att enbart excellenta personer kan göra excellenta arbeten är ett enormt missbruk av mänskliga resurser och humankapital.

”We need to pay less attention to guys like you here at Williams, but more attention to good education for everyone”.

USA borde därför satsa mera på god utbildning för alla, hävdar Sennett. I klartext handlar det om bra skolor till det stora flertalet och inte bara till en exklusiv elit.

Statistik pekar på att USA globalt halkar efter i olika kunskapsfärdigheter och i kombination med den nya arbetsmarknaden har en allt skarpare polarisering uppstått i det amerikanska samhället. Mattan har dragits undan för den amerikanska drömmen att Läs mer...

Dansk minimalism (2) – Pia Juul

Nordiska språkDen 30 oktober 2009

Av IVO HOLMQVIST

För ett par år sedan kom Klaus Rifbjerg på besök till Gents universitet, ditbjuden i samband med en utställning på biblioteket av hela hans väldiga produktion – han har åstadkommit ett par hundra böcker på femtio år.

Denne dansk litteraturs enfant terrible kan fortfarande konsten att provocera. I Flandern var han i toppform (han hade just fyllt sjuttiofem), älskvärd och full av anekdoter om kolleger, både döda och levande. Samtalen med honom kom in på mångahanda, inte minst dagens danska litteratur där han gillar den nya kortprosan, de yngre kolleger som ibland sorteras in under rubriken minimalister (själv skriver han i de flesta genrer och format, nästan alltid överväldigande bra). När vi tog farväl efter hans lyckade besök sa han, som en sista rekommendation: "Du måste läsa Pia Juul!".

Konkurrensen bland danska författare som skriver ultrakort är stor, Peter Duelund, Peter Adolphsen, Helle Helle, Simon Fruelund, namnen på de läsvärda är många. Men det är mycket möjligt att Rifbjerg har rätt, att Pia Juul är Läs mer...

Dansk minimalism (1) – Helle Helle

Nordiska språkDen 28 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

”Black Dogs” kallade Ian McEwan en av sina romaner, avsiktligt dubbeltydigt. En klunga löst springande demoniska dobermann-hundar, lika läskiga som Baskervilles dogg på Dartmoor-heden, sätter skräck i romanens personer och fart på handlingen. I en intervju när boken var ny berättade han om hur en flock sådana stormat fram i skogarna kring hans sommarhus nära St. Privat i södra Frankrike.

Sedan dess har han flyttat, kanske för hundarnas skull, kanske för att grannsämjan nog inte var den bästa. Vi har goda vänner som varsamt rustat upp ett hus i samma lilla by och som berättat att McEwans brackiga lyxhus uppe på berget inte uppskattades av byborna. Hursomhelst var mötet med de vilda bestarna bara ett av skälen till titeln, det andra var att black dogs har den överförda betydelsen av melankoli och depression.

Likadant är det med Helle Helles roman ”Ned til hundene” som kom på danska i april i fjol (Samlerens forlag) och som sedan dess hunnit kandidera till Nordiska Rådets litteraturpris 2009 (det gick till norrmannen Per Petterson) och som för en månad sedan välförtjänst belönades med Läs mer...

Mills, All Iberian och Rutelli

Åke Malm BloggarDen 27 oktober 2009
Av ÅKE MALM

Två stora nyheter idag:

Advokaten David Mills, närmare bestämt Silvio Berlusconis engelske skatteexpert, fick sin dom fastställd i hovrätten. Fyra år och sex månader. Dessutom skall han betala 250.000 euro i skadestånd till - regeringskansliet.

Situationen är ganska komisk: Silvio Berlusconi mutade, enligt dagens fastställda dom, David Mills med 600.000 dollar för att Mills skulle ljuga i de processer som behandlar bestickning och korruption av finanspoliser och skatteflykt genom skatteparadis, med hjälp av finansbolaget All Iberian. Och idag kan han - som chef för regeringskansliet - få ersättning med 250.000 euro.
- Denna dom får oss att allvarligt misströsta om rättsstaten, förkunnade en av försvarsadvokaterna. En annan lovade att fallet skall överklagas till högsta domstolen, Corte di Cassazione.

Läs mer...

Ödön von Horvath – Jugend ohne Gott

TyskaDen 26 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

”Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom,,,”

Så börjar en av Vilhelm Ekelunds svårmodigt vackra ”Melodier i skymning” från förra sekelskiftet (originalupplagans jugendomslag, nog ritat av Ingeborg Uddén, är lika vackert fast förnamnet råkade bli felstavat).

Dessvärre nöjde sig kastanjeträden längs Champs-Elysées inte med att luta trött den första juni 1938, åtminstone inte det som dramatikern Ödön von Horváth hade tagit sin tillflykt till undan ett åskväder – han var både skrockfull och svårartat åskrädd. Blixten slog ner i just det trädet, eller också var det en stormvind, hursomhelst brakade en kraftig gren loss och föll ner i huvudet på honom. Döden var ögonblicklig. Löjligt nog hade han kort tidigare gått till en spågumma i Amsterdam som i sin kristallkula sett att han skulle uppleva sitt livs största äventyr i just Paris.

Så abrupt ändade livet för Läs mer...

Två glada gossar på ferie – Franz Kafka och Ernst Weiss

TyskaDen 24 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

”Kafka hade det inte heller så roligt” fanns det en vida spridd t-shirt som påstod, under bilden på dysterkvisten från Prag. Men ett par dagar hade han nog hyfsat kul, de som hans kompis Ernst Weiss lockade honom att tillbringa på badhotellet Marielyst på danska Falster.

Det var på sensommaren 1914, några veckor efter skottet i Sarajevo. Åtminstone ser han glad ut på fotot därifrån, ett av drygt sexhundra i Kafka-kännaren Klaus Wagenbachs ”Franz Kafka, Bilder aus seinem Leben” (Wagenbach Verlag) och som nu också finns på danska (Forlaget Vandkunsten). Fast inte ens då hade Kafka så mycket att skratta åt. Förlovningen med Felice Bauer var just uppslagen för andra gången, efter minst lika mycken tövan som Kierkegaards med Regine, och sedan Felices väninnor backat upp henne och ställt Franz inför deras egen domstol.

Bilden på de glada gossarna ljuger inte, men det kom snart att mörkna över vägen för båda. Kafka avled i Läs mer...

Världsutställningar i Chicago och London, New York och Paris …

Bloggar Ivo HolmqvistDen 22 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

Lars Hertzbergs rader om Chicago häromdagen fick mig att ta fram Eric Larsons ”The Devil in the White City”, en bok försedd med en lockande undertitel: ”Murder, Magic and Madness at the Fair that Changed America”.



Det är historien om två män vars vägar korsas i världsutställningens vita stad i Chicago 1893. Den ene är arkitekten Daniel H. Burnham, den andre massmördaren Dr. H. H. Holmes som passade på att använda utställningen som lockbete för sina offer. Det är en spännande och väldokumenterad historia. Han har följt upp den med ”Thunderstruck” (2006), om en mera känd massmördare, Dr. Crippen (som Jolo skrivit om, fast jag just nu inte hittar var), och om hur man till slut fick fast honom ombord på en Atlantångare, tack vare ultramodern teknik: Marconis nya uppfinning telegrafen.
Läs mer...

21 ballonger – och några till

Bloggar Ivo HolmqvistDen 17 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

En sexåring från trakterna kring Denver i Colorado rapporterades häromdagen försvunnen i en heliumballong som slitit sig och farit iväg nio mil, tills den rådige hemvärnsmannen Erik Nilsson – svensk eller svenskättling? – sköt ner den. Mystiken tätnade när ingen gosse återfanns ombord. Han hittades senare gömd på vinden ovan familjens garage, och nu spekuleras det i om det hela var en bluff redan från början.

Det får mig att plocka fram en bok som jag inte läst på drygt femtio år men som en gång hörde till mina favoriter, ”21 ballonger” av William Pène du Bois. Den kom på Gebers förlag 1951, som nummer 18 av deras Favoritböcker (en annan var Terje Rakkes ”Etta till Lindesnes”, om en kappsegling längs Norges sydkust, en tredje Åke Holmbergs ”Ett äventyr i Stockholm”). Den hade skrivits fyra år tidigare och belönades med en Newbury Medal. Den säljer fortfarande bra i USA.

Historien är i korthet denna: den nyss pensionerade matematikprofessorn William Waterman Sherman ger sig iväg i augusti 1883 från San Francisco ut över Stilla Havet i en ballong, inställd på en maklig världsomsegling. Tre veckor senare fiskas han upp i Atlanten, från en stor flotte med resterna av tjugoen ballonger. Hårdnackat vägrar han avslöja vad som hänt förrän han kommit till Västra Amerikas Upptäcksresandes klubb i hemstaden (”Jorden runt på åttio dagar” finns förstås i bakgrunden, även om Phileas Fogg och Läs mer...

Henry Parland

Bloggar Ivo HolmqvistDen 16 oktober 2009 | 1 kommentar
Av IVO HOLMQVIST

”Jag fann allt han företog sig så nätt och fint att jag ville gråta. Hans ögon var klara och ändå varma, gulbruna med litet blått i, hans hår vitt (…) Jag såg honom som en vuxen med mjölktänderna kvar. Han tog inga omvägar, var inte inställsam. Denne tystnadens fragmentariker gav inte minsta intryck av förtegenhet.”



Så sympatisk framstår Gunnar Björling i tredje delen av Per Wästbergs memoarer,”Vägarna till Afrika”. Inte alla var lika intagna av denne finlandsvenske modernist – han hade kanske dessutom mildrats med åren. För Oswald och Maria Parland var han en ungdomens förförare, en mörksens man som lett deras son Henry på villovägar. Det framgår med stor tydlighet i Agneta Rahikainens just utgivna ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer – en bok om Henry Parland” (Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag).

Det är en tilltalande bok, i kvartoformat, och lika vacker som Läs mer...

Vel d´Hiv – Vintervelodromen

Bloggar Cecilia CarlanderDen 16 oktober 2009
Av CECILIA CARLANDER

I Paris kan man knappast bo eller leva någonstans utan att samtidigt känna historiens ständiga närvaro.

Mitt kvarter har mycket kulturell 1900-talshistoria att bjuda på. På min tvärgata höll bl.a. surrealisterna till, med Jacques Prévert i spetsen, och ännu finns det gott om poeter, trubadurer och andra konstnärer i kvarteret.

Och i mitt grannhus träffades en minst lika viktig grupp människor, av betydelse för hela Paris befolkning under de speciella förhållanden som rådde här under Andra världskriget. Detta blev jag uppmärksam på då jag lade märke till att förbipasserande fotograferade huset. När jag tittade efter såg jag att fasaden hade en minnesskylt. Här samlades tydligen poliser och andra nyckelpersoner under ockupationens motståndsrörelse, för att planera Paris frigörelse fram till det allra sista mötet den 19 augusti 1944.

Andra världskriget och Paris. Kombinationen känns så avlägsen nu. Men när jag står framför fasaden med minnesskylten inser jag återigen hur nära i tiden det där ofattbart sorgliga faktiskt ändå ligger. Människorna på min gata, rentav de i grannhuset, många av dem kan ha varit med då och upplevt 1940-talets Paris.
Läs mer...

Robin Hyde

EssäerDen 15 oktober 2009
Av IVO HOLMQVIST

The North Shore, stadsdelarna och kuststräckan längs olika Bays i de norra delarna av Auckland, har varit tillhåll för en stor mängd författare under årens lopp, också innan den stora Harbour Bridge (nästan lika imposant som den i Sydney) byggdes för femtio år sedan.

Där håller man reda på sina lokala skriftställare. Dels har man ett nyinrättat författarcentrum som fungerar som stipendiebostad, i en vacker gammal snickarglad villa högt uppe på Mount Victoria i Devonport, uppkallat efter Michael King som förutom sina historiker om hemlandet hann skriva ett par utmärkta biografier om Frank Sargeson och Janet Frame innan han avled i förtid. Och dels ordnar man årliga seminarier, tidigare kring poeten Rex Fairburn och novellisten Sargeson. I söndags var det Robin Hydes tur.

Trots att hon bara blev 33 hann hon med mycket: en rad Läs mer...

Kathrin Schmidt – Du stirbst nicht

AktuelltDen 13 oktober 2009
Deutsche Buchpreis 2009

Kathrin Schmidt har belönats med Tysklands förnämsta bokpris, de tyska bokhandlarnas Deutsche Buchpreis på 25 000 Euro  för sin roman om en kvinna som vaknar upp på sjukhus efter att ha legat i koma efter en hjärnblödning.

"Romanen berättar en historia om att återvinna världen /.../ Stavelse för stavelse och mening för mening söker huvudpersonen efter sitt förlorade språk och sitt förlorade minne" motiverar juryn sitt val och fortsätter "und lässt daraus mit großer Sprachkraft die Geschichte ihrer Familie, ihrer Ehe und einer nicht vorgesehenen, unerhörten Liebe herauswachsen. Zur Welt, die sie aus Fragmenten zusammensetzt, gehört die zerfallende DDR, gehören die Jahre zwischen Wiedervereinigung und dem Beginn unseres Jahrhunderts. So ist die individuelle Geschichte einer Wiederkehr vom Rande des Todes so unaufdringlich wie kunstvoll in den Echoraum der historisch-politischen Wendezeit gestellt“.

La Quinzaine littéraire, nummer 1000

Bloggar Cecilia CarlanderDen 11 oktober 2009
Av CECILIA CARLANDER

Det tusende (!) numret av litteraturtidskriften La Quinzaine littéraire (1-15 oktober 2009) är något utöver det vanliga.

Hälften av innehållet är tillbakablickar och hyllningar från olika håll som i sin tur bekräftar vikten av denna litterära tidskrift som har otvivelaktig kultstatus. Att det skulle bli tusen nummer kunde inte ens Maurice Nadeau, tidskriftens chefredaktör och grundare, riktigt tro på (Nadeau är även känd som förläggare med stor erfarenhet bakom sig. Hans upptäckter är otaliga och imponerande. Att han fortfarande är aktiv är minst lika imponerande. Han föddes 1911).

Detta hade han dock så gott som förutspått redan vid sitt första möte med Anne Sarraute, författaren Nathalie Sarrautes dotter. När tidskriften bara utkommit med ett par nummer sökte Anne Sarraute upp Nadeau efter att hennes mor skickat Nadeau ett rekommendationsbrev. Hon undrade om hon kunde vara till hjälp och när hon frågade om Nadeau ämnade fortsätta sitt arbete med La Quinzaine blev svaret: ”Självklart! Oroa dig inte, vi är på nummer tre och kommer att fortsätta till tusen…”
Läs mer...

Litteraturhelg med Le Monde des livres

Bloggar Cecilia CarlanderDen 5 oktober 2009
Av CECILIA CARLANDER

Det är tänkt att bli en tradition – det är åtminstone vad som sagts vid flera tillfällen under helgen i Le Mondes nya och toppmoderna lokaler i Paris 13 :e arrondissement. Varje första helg i oktober kommer Le Monde des livres, från och med i år, att arrangera möten, debatter och seminarier med bokhöstens aktuella författare.

För att få vara med och lyssna på de mest populära författarna krävdes en viss framförhållning; man var tvungen att boka plats minst en vecka i förväg. Alla seminarier var fullsatta, och för dem som inte fick plats i den stora hörsalen hade skärmar som visade hörsalens händelser ställts fram, så att det ändå gick att ta del av i stort sett allt.

Mest populär var nog, inte oväntat, förra årets nobelpristagare i litteratur, J.M.G. Le Clézio. Jag var där och lyssnade, och liksom förra året, den dag vi fick reda på att han blev nobelpristagare och jag hade den stora glädjen att få se honom, Läs mer...

Om två uteblivna Nobelpris

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 oktober 2009

Av IVO HOLMQVIST

I en kunskapsrik och välformulerad understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan skrev Alan Asaid, redaktör för Hjärnstorm, om alla käppar i hjulet som den dåvarande ständige sekreteraren i Svenska akademien satte när ett Nobelpris till Selma Lagerlöf var på tal.

Carl David af Wirsén förde till och med fram Swinburne som en mera prisvärd kandidat, trots att dennes dekadens nog rimmat illa med testamentators ord om idealitet. Men det hade af Wirsén förstås inget för, hon fick sitt pris 1909, och kom också kort därpå att väljas in i De adertons krets. Och i en lika läsvärd understreckare dagen därpå räknade Asaid upp de många kvinnor som varit på förslag men som aldrig fick priset. Mest beklagligt är kanske att det aldrig gick till Karen Blixen, trots att hon funnits med på den korta listan flera gånger.

"As a Nobel Prize winner I cannot but regret that the award was never given to Mark Twain, nor to Henry James, speaking only of my own countrymen. Greater writers than these also did not receive the prize. I would have been happy – happier -- today if the prize had been given to that beautiful writer Isak Dinesen. . . ."




Så vänligt formulerade sig 1954 års pristagare Ernest Hemingway, i en intervju i New York Times i november det året (i USA har Karen Blixen alltid varit mera känd under sin manliga pseudonym). Tre år senare var det nära ögat att hon fått pengar och diplom, så pass att både hon själv och andra var övertygade om att hon valts till 1957 års nobelpristagare i litteratur, som framgår av andra delen av Per Wästbergs underhållande och taktfullt skvallriga memoarer, ”Vägarna till Afrika”:

Förläggaren Lena Gedin, skriver han, ”kom från Karen Blixen som var förlamad av chock: Anders Lundebeck, Gustav V:s son, hade besökt henne och sagt att han från yppersta källa visste hon skulle få Nobelpriset. Så blev det Camus – sedan åratal livligt förespråkad av Bo Bergman – sedan Eyvind Johnson i slutröstningen ändrat sig.” Och sedan var det snart försent, fem år därefter var hon död.

Priset hade kanske blivit en kvarnsten också kring hennes hals: efter det skrev Hemingway föga av litterärt värde, och Camus som var den yngste pristagaren genom åren, jämte Kipling (och som var ett av de bästa valen, medges) körde nästan genast ihjäl sig. En annan bland de många kvinnor som varit på förslag men som aldrig fick priset var Henry Handel Richardson, född 1870 i Melbourne som Ethel Florence Lindsay Richardson och vars far var en utvandrad irländsk läkare, fast föga framgångsrik down under.



Hennes trilogi The Fortunes of Richard Mahony handlar om en sådan figur som det går illa för. Möjligen kan man sakna humor och lättsinne på de många sidorna, men det ska man nog inte begära av en obevekligt framskridande tragedi. Hursomhelst är det ett storverk, inte bara med australiska mått mätt, och särskilt sista delen, ”Ultima Thule”, kom att uppmärksammas stort när den var ny, inte minst i svensk översättning.

Då skrev en recensent i Stockholm att författaren vore värd ett Nobelpris, något som hennes ivriga förespråkare Netty Palmer snabbt fiskade upp och förmedlade till den sedan länge europeiserade H.H. (eller E.F.L.) Richardson som redan före förra sekelskiftet flyttat till Dublin och därefter vidare till London (där hennes man J. G. Robinson var den första professorn i tysk litteratur vid UCL).

Man kan följa hennes med tiden allt svalare förhoppningar om ett pris i de tre digra banden av hennes brev som Melbourne University Press gav ut för sex år sedan, i en mönstergill edition av Clive Probyn och Bruce Steele. Det är en bitvis sorgesam läsning som börjar med hennes ivriga tillskyndares notering i november 1931 att man sagt att ”Australia has an extraordinarily fine candidate in H.H.R. Has she been proposed?” Någon månad senare svarar HHR:  ”Like you, I too imagined it dropping like a ripe fruit into the recipient´s mouth. Whereas, it seems, innumerable strings have to be pulled.”

Och så engageras efter hand både konsuler, litteraturprofessorer och Australian Literary Society att dra i så många tåtar som möjligt, för den goda sakens skull, dock till  ingen nytta. I slutet av september året därpå har rönnbären surnat. Då har Nettie Palmer fått en lång lista på varför folket i Stockholm inte accepterat denna australiska kandidatur. HHR: ”To tell the truth … I´m glad. I don´t feel I could stand the awful publicity of the thing. I´d rather stay in the dark & my hiding, & go quietly on with my work.”

I ett brev från december 1933 konstaterar hon att priset gått till Ivan Bunin (”only a name to me”), och i februari året därpå nämns nobelpriset för sista gången i dessa nästan femtonhundra brev: ”Yes, Bunin walked off with the Nobel Prize. I knew – and still know – nothing of his work. My loss, no doubt.”

Ja, det kan man väl hålla med om, den nu återupptäckte Bunin är en av de stora författarna, det är lätt att se efter bara några sidor av hans novell ”Mannen från San Francisco”. Men också Henry Handel Richardson är värd att läsa, alla nobelpris förutan, både för trilogin och annat: The Getting of Wisdom finns med i Penguins nya serie hållbara klassiker, och i konstnärsromanen Maurice Guest har hennes studier till konsertpianist i Leipzig satt sina spår, liksom musiken är ett huvudtema i hennes The Young Cosima som förstås handlar om Wagners hustru, Franz Liszts dotter.

Ivo Holmqvist

”Alla de där…” – Om periferins arrogans

Bloggar Margareta FlygtDen 1 oktober 2009 | 2 kommentarer

Av MARGARETA FLYGT

”Mamma, was ist ein Nazischwein?” Jag var sju, åtta år och ringde hem från skolans mynttelefon. Bakom mig stod en av de där långa killarna med smala ben och långt flottigt sjuttiotalshår och väntade. Han hade hört att jag pratade tyska och kallade mig det han lärt sig att tyskar var.

Jag minns fortfarande hur tyst det blev i luren. Min mamma som inte var mer än tretton när kriget tog slut och vars far mist sitt jobb som journalist 1933 för att han kritiserat Hitler.

När vi såg dokumentärfilmer från Auschwitz i skolan var det jag som var den skyldiga. För hur ska vi annars reagera när vi ser det grymmaste, om vi inte får en förklaring, en skyldig att peka finger på?

Idag skriver jag ofta om tysk kultur. Intresset har ökat markant de senaste åren. Från att ha genomlidit många Läs mer...

Minnet – pålitligt otillförlitligt?

Bloggar Lars HertzbergDen 1 oktober 2009 | 1 kommentar

Av LARS HERTZBERG

”Palm leker med minnets skapande kraft i sättet som vi återberättar våra liv, i möjligheten att besvärja och förändra det förflutna, och visar samtidigt på minnets otillförlitlighet och identitetens obestämdhet…”
Förlagsreklam för Stina Palm Trollsländor och taggtråd

”[Astrid Trotzigs] nya roman kretsar kring minnets otillförlitlighet och ställer frågan om man egentligen kan känna och förstå en annan människa.”
Förlagsreklam för Astrid Trotzig Ibland undrar jag om jag minns rätt

”Varför dog Monika P [av Elisabeth Gilek] handlar om ekonomisk brottslighet, om människor som använder brottet som drog, om deras destruktiva dragning till varandra. I förbifarten avhandlas minnets otillförlitlighet...”
Läs mer...

Pojkvaskrar, karlakarlar och gubbstruttar

Bloggar Merete MazzarellaDen 30 september 2009 | 1 kommentar
Av MERETE MAZZARELLA
Orkar någon ännu höra om Bokmässan i Göteborg? 
Nej, det var väl vad jag tänkte, men något vill jag få berätta i alla fall.

För det första vill jag få berätta att det som i år mest sysselsatte mina tankar var trängseln: jag kan omöjligt föreställa mig att det hade gått att evakuera lokalerna om det hade börjat brinna, jag kan inte tro annat än att många hade brunnit inne och att andra hade blivit ihjältrampade på samma vis som hundratals pilgrimer till Mecka regelbundet blir det.

För det andra är det bara att konstatera att lokalerna är fruktansvärt svåra att orientera sig i: de är, som Horace Engdahl sa, de enda lokaler han känner till som förefaller ha mer än fyra väderstreck.
Läs mer...

Marie Ndiaye – Trois femmes puissantes

FranskaDen 21 september 2009

PRIX GONCOURT 2009

I Hufvudstadsbladet skriver Gunn Gestrin om bl.a. Ndiayes bok:

"Med stora rubriker presenteras fransk-senegaliska Marie Ndiayes bok Trois femmes puissantes (Tre starka kvinnor). Marie Ndiaye, född l967, debuterade som sjuttonåring. Hon har länge setts som en av de stora i fransk samtidslitteratur. I årets bok berättar hon om hur tre förnedrade kvinnor försöker förhindra att det onda, omgivningens svårigheter, krossar också dem själva."

Också Helena Lindblad i DN skrev om Den franska höstens stjärna: "ett litterärt underbarn född Läs mer...

Gennaro Sangiuliano – Giuseppe Prezzolini. L´anarchio conservatore

ItalienskaDen 17 september 2009

Av RAGNAR STRÖMBERG

Med avstamp i föremålets hundra år av konsekvent ombytlig trolöshet mot sina många samtiders förhärskande idéströmningar blir RAI-journalisten Gennaro Sangiulianos tegelstensbiografi över ”l’antitaliano” journalisten och debattören Giuseppe Prezzolini ( 1882-1982 ) en fascinerande rundmålning av italiensk politik och idéströmningar under åtta omvälvande decennier.

Läs mer...

Alicia Gimenez Bartlett – El silencio de los claustros

SpanskaDen 15 september 2009

Av BARBARA CZARNIAWSKA

Kommissarie Petra Delicado är numera lyckligt gift, så lyckligt att hon inte kan låta bli att tänka att något förr eller senare kommer att gå fel. Ödet håller med henne och skickar två utmaningar på samma gång: det svåraste fallet i hennes karriär och en ny roll – som styvmamma till makens fyra barn från tre tidigare äktenskap…

Fallet gäller en stöld från ett nunnekloster och två mord relaterade till det: ligger svaret i den komplicerade spanska historien eller i den ännu mer komplicerade spanska kyrkans historia?

Och vad skall en medelålders kvinna som inte tidigare haft barn göra med fyra ungar i åldrarna mellan 8 och 22? Det visar sig dock att när Läs mer...

Människors möte…

Bloggar Ivo HolmqvistDen 10 september 2009
Av IVO HOLMQVIST

Häromdagen förundrade sig Merete Mazzarella, tillbaka i Helsingfors efter tre månader i Ekenäs, ”över att här är så mycket människor, så många man inte känner, så många som inte hälsar. I Ekenäs hälsar så gott som alla på alla. De som inte hälsar är turister.”

Att hälsa vänligt också på okända är kanske ett småstadsfenomen i Finland, i Sverige har det nog mer med geografi att göra. Se här en alldeles ovetenskaplig undersökning om förekomsten respektive avsaknaden av denna sedvänja:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

skaldade Hjalmar Gullberg 1937, i samlingen “Att övervinna världen”.

En trettondag sextiofem år senare var vi varken ångestfulla eller befann oss i en ödslig skog. Förmiddagen bjöd på blå himmel, sol och gnistrande snö. Vi tog tillfället i akt och promenerade i rask takt över domkyrkobacken i Strängnäs, förbi kyrkogården och längs mälarkanten. Samtidigt företog vi ett experiment: hur många av de mötande (de var inte få denna vackra dag) skulle hälsa tillbaka på ett glatt “godmiddag!”, eller åtminstone nicka vänligt? Hundra? Femtio? Tio?

Alls icke: inte en enda en gjorde det. Några blev uppenbart besvärade, en och annan förlägen, inte så få vände bort blicken och stirrade åt sidan, som vore det en pinsamhet att tvingas möta förrymda dårar.

Är denna förlägna töntighet i det mellanmänskliga umgänget – jag vill inte gå så långt som att kalla den surmulenhet eller ohyfs – svensk eller enbart sörmländsk? Särskilt europeisk eller internationell är den i varje fall inte. Svenskar brukar med den självpåtagna rätten att veta bättre kritisera amerikaner för deras ytlighet. Visserligen imponeras de över att folk (det vill säga icke-svenskar) på fester i USA omedelbart lär sig samtligas förnamn och begagnar dem. Men egentligen är det väl något suspekt med en sådan lismande uppmärksamhet?

Att fransmän, italienare och latinamerikaner hälsar och hejar på fullkomliga främlingar som de möter på gatan är väl sliskigt? Att engelsmän både nickar, ler och gärna strör kring sig ett “dear” eller “love” också till någon de ser för första och kanske enda gången vittnar väl egentligen om karaktärslöshet? Att nyazeeländare och australier gör likadant måtte väl bero på det varma vädret där nere som kollrar bort deras sinne för det passande?

Man behöver dock inte resa särskilt långt söder- eller västerut för att märka en lättsammare attityd. Det räcker med Österlen, eller att man tar sig över Öresund. Valfrid Palmgren Munch-Petersen hette en märklig kvinna som förnyade svenska folkbibliotek kring sekelskiftet, efter en studieresa till USA, och som under sina många köpenhamnsår lärde generationer av danskar svenska språket.

Hennes arkiv finns numera på Kungliga Biblioteket i Humlegården. En låda innehåller danska pressklipp med mindre smickrande omdömen om det östra broderfolket. Det är en diger samling. Genomgående framställs svenskarna som strama, stronga och stela, och när man beskriver dem som stiliga är det inte särskilt vänligt menat. I umgänget med dem gör danskar bäst i att avhålla sig från allt fånigt och flabbigt hejsvejsande.

Sedan dess har Europa tack och lov ryckt närmare, och välska seder väller in över Sverige i takt med att befolkningen blir allt mindre homogen. Måtte det också påverka människors tillfälliga möten! När Johan Ludvig



Runeberg, som visste hur det gick till i både Helsingfors och Ekenäs, beskrev ett sådant (om det nu var mellan älskande eller, som någon mera prosaiskt lagd lyrikläsare hävdat, mellan en skogsvandrare och en älg) så förblev det på typiskt svensk-finskt vis stumt och ordlöst, “men ögat talte”.

Hjalmar Gullberg. som hade ett mera sydländskt temperament visste hur viktiga orden är också mellan främlingar:

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ivo Holmqvist

Den melankoliske resenären. Om Robert Burton

EssäerDen 2 september 2009
Av JAN NORMING

Isolarion är benämningen på en karta som var vanlig på 1400-talet och som i detalj skildrade ett avgränsat område utan synbar relation till omgivningen, på sitt sätt en insulär representation av världen. Kartan framställde helheten i delen, eller kanske kornet av sanning.

I sin bok Isolarion, A Different Oxford Journey, karterar James Attlee en del av Oxford, en annan del, kvarteren kring Cowley Road ett stycke ifrån de gängse stråken.

Turisten tar in på the Buttery Hotel, eller Randolph om han har råd, stannar till vid martyrerna på St. Mary Magdalen, sveper pliktskyldigt genom salarna på the Ashmolean, lunchar i Jericho eller köar hos Jamie Oliver på George Street, handlar souvenirer i Aliceshopen, hör gossopranernas ljusa röster fylla koret i Oxford Cathedral, sköljer ner ett glas champagne till friterade bläckfiskringar i baren på Quod, flanerar i Magdalens park där hjortarna betar och träden vadar i bluebells om våren, ser en college eightIsis med årorna som ett samfällt vingslag i vatten, och går en guidad tur på Trinity, Balliol, Merton eller University med sina quads och cloisters – Howard’s End och Brightshead Revisited, eller Lewis för den delen, på riktigt, liksom.
Läs mer...

Fakta, fiktion och påhitt

Bloggar Margareta FlygtDen 2 september 2009
Av MARGARETA FLYGT

En roman är en uppfunnen historia. Författaren ingår ett slags kontrakt med mig, jag läser dennes beskrivning och går med på att tro på att rosa elefanter kan flyga in i ett kontor, det är en del av fantasin. Ju bättre författaren är, desto trovärdigare är berättelsen – utan att behöva vara sann.

En sakbok, däremot, bygger på fakta och jag litar på att författaren gjort sig mödan att skaffa belägg för sina teser. När jag läser den vill jag tro att den har ett sanningsvärde.

Men så blandas dessa genrer och det blir problematiskt.

Läs mer...

  Konstnär: bengt johansson

bild


  sök på dixikon

  Nyhetsbrev

Fyll i formuläret nedan för att ta del av vårt nyhetsbrev.

Tidskrifter

Cicero logo

Carlos Fuentes, 1928-2012

Den 16 maj 2012

Carlos Fuentes, 1928-2012

Av IVO HOLMQVIST Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från [...]

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Den 13 maj 2012

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM, Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse. I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i [...]

James Gould Cozzens – bortglömd?

Den 13 maj 2012

James Gould Cozzens – bortglömd?

Av IVO HOLMQVIST Det händer allt oftare – det har väl med min stigande ålder att göra – att jag snubblar över unga eller i varje fall yngre skribenter som hävdar att en författare som inte är alldeles dagsaktuell är stendöd, bortglömd, läst av ingen, och att det då alltid rör sig om någon som [...]

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Den 13 maj 2012 | 1 kommentar

<em>A Difficult Woman</em><br /> Om Lillian Hellman

Av IVO HOLMQVIST ”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle. Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören [...]

Kommunalval i Italien

Den 9 maj 2012

Kommunalval i Italien

Av ÅKE MALM Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse. Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot [...]

Utflykt till Umbrien

Den 6 maj 2012

Utflykt till Umbrien

Av ÅKE MALM Det händer att det känns som ett tvång. Man måste ut från Rom, bort från trafik och trängsel, lea politiker och köerna i postkontoret. Då kommer lagom en trevlig inbjudan från Umbria-regionen. Man har ordnat ett sedvanligt convegno, den här gången för något hundratal bloggare, tillhörande en internationell församling av Travel bloggers. [...]

Hög fart i Italien

Den 26 april 2012 | 1 kommentar

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM Först de glada och goda nyheterna Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser. [...]

Bossi, far och son

Den 15 april 2012

Bossi, far och son

Av ÅKE MALM Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar. Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta [...]

  Klicka här för fler inlägg...

Franska bokhandeln

bild

Köpa böcker på franska?

Du kan köpa all sorts fransk
litteratur här på Dixikons
Franska bokhandel!

Läs mer...

Bokhandel

Köp böckerna genom DIXIKON!

Som tidigare kan du också köpa utländska böcker här, men nu direkt hos Amazon och andra internationella boklådor.

Klicka på länkarna nedan för att komma till det språk, som intresserar dig!