Startsida » Bok » Senaste

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Åke Malm BloggarDen 13 maj 2012
Av ÅKE MALM,

Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse.

I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i förlagsbranschen.

Men över alltihopa tornar sig - Henning Mankell. ”Den svenska deckarkungen. Mästaren i svensk noir” som presentatören kallade honom, höll hov redan första dagen. En sprängfylld ”Sala Gialla”, vilket betyder bortåt 1500 personer lyssnade andäktigt till Mankell som berättade om sitt författarskap, sina mödor och sina tankar om Europa, Afrika, italienska rättssamhället och om sin mor.

Han är en skicklig estradör, Mankell. Börjar med att berömma den verkligt skickliga tolken, otroligt snabb och precis. Han linkar på katastrofens rand när han börjar förklara vad Medea handlar om. Medea, inför en publik som är uppvuxen med den klassiska världen. Men han tar sig elegant vidare när han förklarar att man redan då, för runt 2500 år sedan, väl visste vad en deckare var för något.

Eller ”giallo” som man säger i värdlandet. Giallo betyder gul och namnet uppstod sedan förlaget Mondadori 1920 startade en pocketserie med deckare, främst från USA. Böckerna i serien hade gula ryggar och det blev allt vanligare att folk när de kom till tidningskioskerna bara bad att få ”en gul”. Sedan bet sig ordet fast. Idag används ”giallo” dagligen och stundligen för allt som kan ha med det kriminella att göra. ”Polisen undersöker xxx. Det är giallo”, kan det heta i tidningarna.

Nåväl, Henning Mankell anser att genren är klart missförstådd. ”Om John Le Carre’ hade fötts 30 år senare hade han fått Nobelpriset”. Det är litteraturkritikerna som inte fattat det här. De kan inte sitt yrke, säger han djärvt. Följaktligen placerar lokaltidningen, mäktiga La Stampa, en notis på 10 rader i slutet av en hel kolonn. Man måste akta sig för att trampa på ömtåliga tår i Italien.

Vad han själv är intresserad av är det motsägelsefulla i det mänskliga. Han skulle aldrig skriva en story där allt var svart och vitt. Kommissarie Wallander är ingen snarfager person och absolut ingen James Bond-typ. ”Tänk er själva en James Bond som har problem med diabetes!”.

Förresten, att Wallander fick diabetes var en god läkarväns förtjänst. På en fråga om vilken sjukdom Wallander borde drabbas av, förklarade den kvinnliga läkaren diabetes förstås. "Det får nästan alla förr eller senare.”

Och så var det frågan om demokratin. Grunden för en fungerande demokrati är det rättsliga systemet, påpekade Wallander, förlåt Mankell. Det har alltid förundrat honom att Italien inte lyckas komma till rätta med sina långt utdragna rättgångar. Att inte korruptionen sätts under kontroll. Några frågor som bloggens läsare känner väl till.

”Men trots allt har Europa fantastiska förtjänster. Vi har kommit långt och folket vill att vi skall komma ännu längre. Det finns mycket att rätta till men mycket att vara stolta över som européer”.

Afrika – alla känner väl till Mankells engagemang. Problemen är enorma men de flesta stammar från kolonialismen. Det är mycket europeerna kan göra för att rätta till de fruktansvärda misstag som begicks under det europeiska förtrycket i Afrika. ”Men om jag lyckades göra en deal med Vår Herre om att få komma tillbaka om 50 år är jag säker på att Mocambique kommer att vara en välstående stat”.

I Afrika har han mött sin största läsupplevelse någonsin. I en AIDS-drabbad by i Uganda, där hela föräldragenerationen har gått bort och där bara gamla och barn finns kvar, uppstår ett stort problem. Vem skall ge barnen deras rötter, föräldrarnas sagor och folkets traditioner? En liten flicka kom fram till honom och räckte över ett pappersark, vikt flera gångar. Den svenske besökaren öppnade det och där inne låg en pressad blå fjäril. ”Min mamma älskade blå fjärilar”, förklarade flickan.

- Den vackraste bok jag läst, förklarade Henning Mankell under en storm av applåder.

Så får publiken en anekdot: På stranden i Maputo kom en 15-åring fram till honom och undrade. När en pojke och en flicka kysser varandra – vem av dem skall blunda? Henning mumlade något till svar men var medveten om att pojken inte skulle bli nöjd med svaret. Sedan fick han veta att i det området var det inte vanligt att man kysste varandra alls. Så pojken ville bara ha en enkel, teknisk förklaring. "Som om hur kopplingen fungerar när man skall köra bil”.

Det gäller att ta läsarna på allar...

I nästa blogg kommer mer information från Il salone del libro.

Sand
Wolfgang Herrndorf

TyskaDen 6 maj 2012
Av MARGARETA FLYGT
Förra årets tyska litterära överraskning var Wolfgang Herrndorfs roman Tschick. I år vann hans nya roman Sand Leipzigs bokmässas romanpris. Om Tschick beskrev det goda i människan, visas människans mörkare sidor i Sand, men komiken är densamma.

Herrndorfs roman utspelar sig i nordafrikanska öknen samtidigt som attentaten ägde rum i Münchens olympiaby 1972. Hela romanen är en samling av misslyckanden och knäppskallar. En man med amnesi ska skaffa fram en mina, en ung vacker amerikanska och två bedagade, trötta kriminalare ska reda ut fyra mord.
Läs mer...

Dépasser Darwin
Didier Raoult

FranskaDen 6 maj 2012
Av RUTH LÖTMARKER
Ingen människa behöver någonsin känna sig ensam för varje människa är begåvad med ett rikt inre liv. Så spetsfundigt uttrycker sig den franske professorn i mikrobiologi, Didier Raoult, verksam vid ett forskningscentrum i Marseille. Han tänker då varken på våra andliga eller kulturella intressen utan på det faktum att var och av våra celler inhyser åtminstone hundra bakterier och tusen virus. Dessa mikrober gör varje individ till ett vandrande ekosystem.

Läs mer...

Losing it
William Ian Miller

EngelskaDen 2 maj 2012
Av LARS LÖNNROTH
Till den intellektuelle pensionärens värsta men sällan erkända plågor hör den förljugna idyllisering man utsätts för av välmenande yngre medmänniskor. Efter ett hetsigt arbetsliv med ständiga konflikter förväntas man plötsligt ha blivit en mysig och jättegullig farbror eller tant som bär sina år med lätthet, aldrig bråkar eller säger emot, ägnar sin tid åt barnbarnen eller någon harmlös hobby, uppträder med stillsam värdighet och framstår för omgivningen som ett mönster av mild visdom och resignation. Tills det blir dags att forslas till ett hem för dementa och därifrån vidare till kyrkogården.
Läs mer...

Acceso no autorizado
Belén Gopegui

SpanskaDen 20 februari 2012
Av ULF ERIKSSON
Den snart femtioåriga Gopegui är etablerad som en av de starkaste samhällskritiska berättarna i Spanien.

Hennes romaner om vänskap, socialt maskspel och ursinnigt identitetssökande i det begynnande 2000-talets sköna nya värld, har fått många att kalla henne Spaniens viktigaste prosaist. Likväl har hennes tydliga vänsterhållning också renderat henne kritik.

Den nya, mycket läsvärda romanen, Acceso no autorizado, skildrar en hög politikers relation till en okänd hacker som Läs mer...

Herman Bang – född på Als, död i Utah

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 februari 2012
Av IVO HOLMQVIST

Om Ola Hansson, en av de skånska skalderna kring förra sekelskiftet, finns en uppgift som fascinerar: att han var född i Hönsinge men död i Turkiet. Det står kanske också inristat på den sten som rests till hans minne på Söderslätt. Han dog alltså långt bortom rustgården på skånska slätten, den som han från sin europeiska exil skildrade i ”Vägen hem”. Men hans samtida danske kollega Herman Bang slår lätt det rekordet, åtminstone vad gäller geografiskt avstånd. Han var född i Asserballe på ön Als men dog på tåget mellan Chicago och Kalifornien, nära Ogden i Utah.

Det gjorde han för i dagarna hundra år sedan, några månader före den åtta år äldre Strindberg i Stockholm. I Berlingske Tidende slår Sven Hakon Rossel nu ett slag för honom med anledning av detta jubileum, under den lätt anklagande rubriken ”Herman Bang burde være et verdensnavn”. Han tycker att det är på tiden att Bang uppmärksammas internationellt, och föreslår att man börjar med ett ordentligt symposium kring honom på något danskt universitet (själv var Rossel länge verksam vid det i Wien).

Han påminner om att Bang upplevde en boom i DDR där man läste honom som socialrealist (fast då måste man nog ha haft skygglappar eller i varje fall rosafärgade glasögon) och att för trettio år sedan en samlingsupplaga på tre band kom i Förbundsrepubliken. ”Derimod er han sørgeligt ukendt i andre sprogområder” påstår Rossel och efterlyser en engelsk, spansk och fransk översättning av hans huvudverk, ”det må være en national opgave”.

Att han, förutom i Tyskland, skulle vara okänd utanför Danmark är nog en sanning med viss modifikation, i alla fall vad gäller Sverige. Två utmärkta avhandlingar ägnades hans verk redan för många år sedan, först Jan Mogrens monografi 1957 om Bangs deterministiska roman ”Haabløse Slægter”, sedan Torbjörn Nilssons stilstudie ”Impressionisten Herman Bang” 1965. Och så sent som för tre år sedan kom Axel Lindéns avhandling ”Förnimmelser – en fenomenologisk analys av Herman Bangs författarskap”. Man får hoppas att den var mera lyckad än hans försvenskning av Bangs roman ”Ludvigsbakke” några år tidigare.

Den var så behäftad med språkliga missuppfattningar, fel och grodor att den föranledde Knut Ahnlund till en veritabel bredsida i en understreckare i Svenska Dagbladet där han jämförde med den unge David Sprengels långt tidigare klavertramp vad gäller översättningar från danskan, det som häcklades i Beyron Carlssons klassiska kåseri ”Den skinnsjuke greven". Ahnlund skrev för övrigt en intressant essä (i ”Diktarliv i Norden”, 1981) där han ställer Bang bredvid Henrik Pontoppidan som de kanske mest betydande danska författarna i den generationen (de var båda födda 1857).

Bangs ”Tine”, berättelsen om flickan som bevittnar katastrofen 1864 vid Dybbøl när preussiska trupper anföll och besegrade Fædrelandets försvarare, översattes av ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt. Och cirkushistorien ”De fire Djævle” blev både till svensk stumfilm och har i sen tid kommit i en vacker upplaga i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Dansösen Irene Holm i den sorgsna kortromanen som bär hennes namn - ett pålitligt antologistycke - hör till de många ”Stille Eksistenser” som befolkar Herman Bangs romaner och noveller.

Hon har en medsyster i Katinka Bai i ”Ved Vejen”, gift med stinsen i ett litet stationssamhälle, en Emma Bovary i danska provinsen som livet passerar förbi. Det är mycket vackert och mycket melankoliskt. När Max von Sydow översatte boken till film (den enda han regisserat) blev det ovanligt lyckat: ”Vid vägen” är ett impressionistiskt mästerverk i bild liksom ”Ved Vejen” är det i ord.

Att hävda att Herman Bang skulle vara sorgligt okänd i Sverige stämmer alltså inte alls – vilket inte hindrar att mycket mer gärna kunde få komma på svenska, som ett brett urval av hans tidningsskriverier.

De sex banden av hans ”Værker i Mindeudgave” som Peter Nansen gav ut bara några månader efter hans död inleds med denna deklaration: ”Af hans Journalistik har vi intet medtaget, thi han vidste, at Bladartikler, hvor kunstneriske de end er udarbejdede, hører Døgnet til.”

Men också det är en Sandhed med Modification – Herman Bang var en av sin samtids främsta journalister. Om man vill veta mer om denne dandy som var illa tåld av många i Köpenhamn (inte bara för sin homosexualitets skull) och hans hektiska liv fram till blodstörtningen på tåget i amerikanska mellanvästern den 29 januari 1912 kan man läsa Dorrit Willumsens fina roman ”Bang” (för vilken hon fick Nordiska rådets litteraturpris 1997).

Sociolog utan gränser
Geir Angell Øygarden – Bagdad Indigo

Nordiska språkDen 8 januari 2012
Av TOMAS FORSER
I Karl Ove Knausgårds Min kamp förekommer namnet Geir på åtskilliga sidor. Det refererar till olika personer i författarens tillvaro. Redaktörer, förläggare och kompisar.

Den man blir mest nyfiken på är den nära vännen Geir Angell Øygarden. Sociologen som i lärdomsstaden Uppsala skrev en avhandling om boxning med titeln Den brukne neses estetikk.

Läs mer...

Frédéric Beigbeder – Un roman français

FranskaDen 14 november 2011 | 1 kommentar
Av FREDRIK ROSVALL
Författaren och medieprofilen Frédéric Beigbeder (född 1965) är ungefär lika uppskattad på en del håll som han är ratad på andra. När begreppet ”bobo” (bourgeois-bohème) myntades för tio år sen kom han snabbt att räknas som typisk för denna urbana hybrid av snobbism och ytlig alternativism. Han har arbetat med PR, varit programledare på Canal +, redaktör på förlaget Flammarion och där instiftat Prix de Flore (med namn efter Sartres favoritkafé i Saint-Germain-de-Près). Priset delas ut till unga lovande franska författare och har bl.a. gått till Michel Houellebecq (1996).
Läs mer...

“I like roads. I like to move”

Bloggar Ivo HolmqvistDen 25 september 2011 | 3 kommentarer
Av IVO HOLMQVIST

Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj - inklusive hund - i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.

Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.

Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året - och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).

Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.

Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.

När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.

Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.

Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).

Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.

Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.

Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.

Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.

I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).

Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann - att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.

Ivo Holmqvist

Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux?
Eric Marty

Essäer FranskaDen 4 september 2011 | 1 kommentar
Av LENA KÅRELAND
Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.

Läs mer...

Tarabisco
Frédérick Tristan

FranskaDen 4 september 2011
Av NICLAS JOHANSSON
Frédérick Tristans nya bok, Tarabisco, handlar om gränsen mellan det egna och det andra och om följderna av att inte kunna upprätthålla gränserna.

Huvudpersonen, Lucien Calicot, håller på att förlora greppet – om verkligheten och om sig själv. Yttervärlden består endast av de fabriksarbetare som Lucien kan se från sitt köksfönster då de tar ett glas på baren mittemot. Inte heller den inre världen bevarar konturerna.

Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

TyskaDen 28 augusti 2011
Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Orejudo och ansvaret för det verkliga
Antonio Orejudo – Un momento de descanso

EssäerDen 13 augusti 2011
Av ULF ERIKSSON
Den 48-årige, i Madrid födde Antonio Orejudos författarskap är en utmärkt ingång till flera av berättarkonstens centrala frågeställningar. Han debuterade med Fabulosas narraciones por historias (Fabuleringar i stället för historier, -96; återutgiven -07), en virtuos collageroman förlagd till Madrids händelserika 20-tal. År 2000 återkom Orejudo med Ventajas de viajar en tren (Fördelar med tågresande), en hybrid mellan novellsamling och roman som inspirerats av Cervantes Exemplariska noveller. Den tar sin utgångspunkt i ett möte på ett tåg mellan en kvinna som nyss lagt in sin man på ett psykiatriskt sjukhus och en läkare från samma sjukhus.

Läs mer...

Señora Mirs heta tårar
Juan Marsé – Caligrafía de los sueños

SpanskaDen 13 augusti 2011
Av PETER LANDELIUS
Bakom den kryptiska titeln “Caligrafía de los sueños” (Drömmarnas kalligrafi) döljer sig en berättelse från det sena fyrtiotalets fattiga Barcelona, besegrat i inbördeskriget och förtryckt av frankistregimen. Det har inte hindrat Juan Marsé att skriva en rolig, känslig och spännande intrig kring den ömsinta massösen Victoria Mir och hennes komplicerade kärleksaffärer.

Huvudperson är dock den femtonårige “Ringo” (född Domingo), son till Victorias väninna Berta och den argsinte anarkisten Pep som brukar svära litet för högt över frankisterna och extraknäckar som smugglare när inkomsterna från råttutrotningen inte räcker till.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

TyskaDen 25 maj 2011
Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Hervé Le Tellier – Assez parlé d´amour

FranskaDen 28 november 2010 | 1 kommentar
Av EVA MATTSSON
Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour Läs mer...

Harry Mulisch (1) De ontdekking van de hemel

Bloggar Ivo HolmqvistDen 2 november 2010
Av IVO HOLMQVIST

Raden av förtjänstfulla författare från Nederländerna och Flandern som aldrig fick Nobelpriset är lång, alltifrån Stijn Streuvels och Simon Vestdijk till Louis Paul Boon, Marnix Gijsen, W. F. Hermans och Hugo Claus.

Nu har ytterligare ett namn tillfogats, Harry Mulisch som var född i Haarlem 1927 och som dog i sin våning i Amsterdam i lördags. Skada att priset gick honom förbi – jag ska ta upp hans båda mest kända böcker och börjar med den digra ”De ontdekking van de hemel” från 1992, på svenska ett dussin år senare i en utmärkt översättning av Joakim Sundström: ”Upptäckten av himlen”.

För några år sedan, när jag hälsade på en god vän i Haag, körde vi förbi mängder av ämbetsverk i denna burget borgerliga huvudstad och försökte ta oss fram till kungliga slottet mitt i centrum men hindrades av vägspärrar och utposterade poliser. Vi fick fara tillbaka med oförättat ärende, förundrade över att man överallt flaggade på halv stång.

Först med tv-nyheterna på kvällen kom förklaringen: drottningmodern Juliana som för länge sedan abdikerat till förmån för sin dotter Beatrix hade avlidit. Och så fylldes rutan av återblickar och minnesprogram över denna Europas förmögnaste regent, i sin krafts dagar en slagfärdig dam.

Hunnen två tredjedelar genom Harry Mulischs mastodontroman (830 sidor!) fann jag följande reflexion av en trött politiker:

”Och i ännu dystrare stunder brukar jag tänka på drottningen i sitt dödstysta palats: hennes majestät måste uträtta sådana handlingar dagarna i ända, livet ut, och hon får aldrig använda sig av sina egna ord; bara av våra. Egentligen borde man avskaffa monarkin av ren artighet mot henne.”


Den som yttrar det är Onno Quist vars kalvinistiskt stränge far varit premiärminister. Själv är han till en början familjens svarta får, född 1933 på samma dag som den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe satte eld på riksdagshuset i Berlin - om det nu var han och inte nazisterna själva som gjorde det.



Onno, en briljant men bohemisk lingvist, gör som vanligt bort sig på familjefesten, i en öppningsscen som kunde ha varit tagen ut en av Lars von Triers filmer. Han ger sig ut i den regniga natten denna höst 1967 och får lift med Max Delius, en lika briljant begåvad astronom som är född samma dag som han. De blir genast oskiljaktiga, förenade av vidsträckta intressen i de mest skilda ämnen.

När de diskuterar blixtrar det av hisnande infall och snabba repliker, om historia, språk och politik, astronomi och talmystik, arkitektur och allt annat upptänkligt. Den charmerande Max – kvinnorna faller som käglor - har en mörk bakgrund, en judisk mor som dött i koncentrationsläger och en far som efter kriget avrättats för sitt samröre med nazisterna. Musik fyller en stor del av deras tid och tillvaro, särskilt sedan de träffat den unga cellisten Ada Broms som först slår sig samman med Max, och sedan med Onno.

Dramatiska händelser följer: Adas far, en försynt antikvariatsbokhandlare, drabbas av en infarkt en lika regnig natt som den inledande, ett träd faller ner över bilen med de tre som är på väg till sjukhuset. Ada som är gravid hamnar i en koma som hon aldrig vaknar upp ur. Sonen Quinten föds med kejsarsnitt och blir efter en del parlamenterande omhändertagen av Max (som lika väl som Onno kan vara pappan) och Adas mor som blir hans älskarinna. Den vackre Quinten (förnamnet är inte alldeles ovanligt, i Gent hade jag en begåvad student som hette så) växer snabbt till i ålder och visdom, medan Onno gör politisk karriär och Max fortsätter som chefsastronom i Westerbork, på platsen för ett koncentrationsläger under kriget. Quinten ser i en dröm en byggnad som han ger sig på jakt efter och finner en blek skugga av i Piranesis Carceri, de arkitektoniska fantasierna, och i Pantheon i Rom (vars interiör med ljusinsläppet hisnande långt uppe finns med på den svenska utgåvans omslag).

Och så fortsätter förvecklingarna i fyra avdelningar med logiska underrubriker: början på början, slutet på början, början på slutet, slutet på slutet. Alla inleds med prologer i himlen, som i Goethes ”Faust” (en bok som förstås kommenteras i marginalen, samman med Thomas Manns ”Doktor Faustus”) varav framgår att Quinten är en bricka i ett himmelskt spel mellan Lucifer och Chefen, dvs Gud.

Någon gång knakar det i det väldiga romanbygget och ibland är idéassociationerna kanske lite väl esoteriska, men det är en oerhört medryckande och engagerande läsning. Mulisch ger sina präktigt rejäla landsmän en del satiriska slängar, ”här var det Erasmus som angav tonen, i Nederländerna fanns det bara en väg och det var den gyllene medelvägen”. Där är underbarnet Quinten en främmande fågel liksom Thomas Manns Tonio Kröger var det bland de goda borgarna i Lübeck: ”Skönhet var egentligen inte passande för rättskaffens människor.”

I den uppsluppna skildringen av en revolutionär kongress på Kuba vädrar Mulisch en del sanningar om den befängda sextiotalsradikalismen. Men han har ett lika gott öga vad till tiden därefter, när all solidaritet kastas på soptippen. Vi får inblickar i Auschwitz dit Max reser på jakt efter sitt förflutna. Det är ett ämne som finns också på andra håll hos Mulisch (vars mor var judinna och vars far, en bankir, var kollaboratör).

Detta korta kapitel är lika tänkvärt som motsvarande sidor hos Imre Kertesz eller Primo Levi: ”Om helvetet hade den här filialen på jorden, var hade då himlen sin filial? Någon sådan plats existerade inte, för endast helvetet existerade, inte himlen.”  Men en positiv motvikt utgör den täta vänskapen mellan de två och sedan tre, fyra och fem huvudpersonerna. Den första fjärdedelen påminner i mycket om den lätta och samtidigt melankoliska stämningen i Truffauts klassiska film ”Jules och Jim”. Sedan driver de svarta molnen in. I epilogen hörs demiurgens furiösa röst från himlen som räknar upp vad vi lyckats åstadkomma på jorden alltsedan Bacons dagar:

”Till alla gamla katastrofer kommer nu också den förödande flodvågen av det nya … människorna kommer till slut att förinta sig själva med kärnkraft, förbrännas genom hålet de slagit i ozonskiktet, lösas upp i det sura regnet, stekas av växthuseffekten, klämmas ihjäl av befolkningsexplosionen, hänga sig i DNA-kedjans dubbelspiral, kvävas av sitt eget avfall.”


Men slutet lämnas öppet, kampen är ännu inte avgjord: ”Kan vi inte göra något åt den där pakten som Lucifer slöt med Bacon? Ge mig omedelbart ett nytt uppdrag!”

_________

- Klicka här för att se böcker av Mulisch (Bokus)

- Se en trailer för filmen The Discovery of heaven med bl.a. Stephen Fry:

Pavel Kohout – Mein tolles Leben mit Hitler, Stalin und Havel – Erlebnisse-Erkenntnise

TyskaDen 28 oktober 2010
Av RICHARD SWARTZ
Pavel Kohouts memoarer redovisar ett centraleuropeiskt liv med stationer som Auschwitz (i barndomen och innan katastrofen), Prag och Wien och där han själv kongenialt uppträder i roller som barnskådespelare, kommunist, stalinistisk poet och sångare, uppburen författare, dissident, (tvångs-)emigrant, demokrat och en av initiativtagarna till Charta 77.
Läs mer...

Arturo Fontaine – La vida doble

SpanskaDen 17 augusti 2010
Av PETER LANDELIUS
La vida doble heter den, chilenaren Arturo Fontaines nya roman som nyss kommit ut hos Tusquets i Madrid och redan hunnit få beröm av Carlos Fuentes och en positiv recension i El País.

Den börjar och slutar på Ersta i Stockholm men utspelar sig i Santiago de Chile under de värsta åren av Pinochets diktatur. Den svenska anknytningen kommer sig av att huvudpersonen till slut kan fly till Sverige – kanske också av en association till det fenomen som har kommit att kallas ”stockholmssyndromet”.
Läs mer...

Javier Marías – en av Spaniens idag viktigaste författare

Essäer SpanskaDen 27 maj 2010 | 1 kommentar
Av PETER LANDELIUS

”Man borde aldrig berätta någonting, inte lämna uppgifter eller bidra med historier eller få folk att minnas människor som aldrig har existerat eller sett dagens ljus eller levat på jorden, eller som faktiskt har gjort det men som nästan har hunnit klara sig in i den enögda, ovissa glömskan.”


Med den programförklaringen inleder Javier Marías första delen, ”Fiebre y lanza” (Feber och lans) av sin väldiga romantrilogi ”Tu rostro mañana” (Ditt ansikte i morgon), komponerad som en sonat, där tankar och ämnen ständigt återkommer i nya variationer. De utkom 2002-2007, och nyligen kom förlaget med en tegelstensvolym på 1.336 sidor som innehåller hela sviten.
Läs mer...

Charles Lewinsky – Zehnundeine Nacht

TyskaDen 27 maj 2010
Av MARTIN LAGERHOLM

Den schweiziske författaren Charles Lewinsky introducerades på svenska härom året med den intagande judiska släktkrönikan ”Meijers”.

Den välavvägda blandningen av verklighetsdiktning och magisk realism som präglade den episka romanen är ett dominerande drag också i berättelsesamlingen ”Zehnundeine Nacht”.

Som titeln skvallrar om handlar det om ett slags modern omskrivning av den klassiska sagosamlingen ”Tusen och en natt”, men där berätterskan Scheherazade är utbytt mot en prostituerad kvinna (Prinsessan), som efter varje sexualakt med en av sina stamkunder, en brutal och lågpannad förbrytargestalt (Kungen), mer eller mindre tvingas Läs mer...

Svenska författare på spanska

Bloggar Peter LandeliusDen 24 maj 2010
Av PETER LANDELIUS

Bokmässan har börjat i Madrid, och de nordiska bidragen väcker i år ovanlig uppmärksamhet.

Storsäljare som Stieg Larsson och Henning Mankell ger draghjälp, men deras lärare Per Wahlöö och Maj Sjöwall har långt tidigare haft trogna spanska läsare. Lars Gustafsson, P-O Enquist och Torgny Lindgren är redan representerade med flera titlar på spanska. Kjell Espmarks "Bela Bartok mot Tredje riket" översattes häromåret. Ett nytt namn i den spansktalande världen är Tomas Tranströmer med "Den halvfärdiga himlen".

Även här gäller att man helst ska vara publicerad på engelska först. Det är nog bara Norstedts som har intresserat sig för att marknadsföra svensk skönlitteratur här, så en hel del beror på personkontakter och tillfälligheter.

Kompetenta översättare från svenska till spanska växer inte på träd, men de kan vara till stor hjälp i sammanhanget -- Francisco Uriz och Marina Torres har under årens lopp inte bara översatt mängder av svensk litteratur, från Gunnar Ekelöf till Ingmar Bergman, utan också sett till att få den publicerad.

Och även i Spanien finns det ännu dödsföraktande förläggare som älskar böcker.




Ingmar Bergman - Persona



Tomas Tranströmer - El cielo a medio hacer



Torgny Lindgren - En elogio de la verdad



Lars Gustafsson -  Muerte de un apicultor





Ord för ord. Philippe Djian och Incidences

Bloggar Cecilia CarlanderDen 17 maj 2010 | 1 kommentar
Av CECILIA CARLANDER

Jag lyssnar på ett radioprogram med Philippe Djian, en minst sagt produktiv och medieomtyckt författare. Lite överallt har man kunnat se och höra honom under våren i samband med utgivningen av hans nya roman Incidences.

Incidences är romanen om den 53-årige universitetsläraren i litterär gestaltning som förför sina kvinnliga studenter, en efter en, tills han en morgon vaknar upp med en av dem vid sin sida och inser att denna är livlös. Den unga och lovande studenten Barbara är död, och protagonisten ser ingen annan utväg än att flytta på kroppen, gömma undan den i en grotta och låtsas som ingenting.

I radioprogrammet återkommer Djian till något jag hört honom säga på flera håll. Detta är något han tycks vill ha sagt, han säger det på samma sätt, om och om igen. Det handlar om hur han skriver sina texter ord för ord. Hur han som författare menar att ingen riktig författare kan göra på något annat sätt. Ord för ord. Att det är denna medvetenhet som är att vara författare.

Litteraturhistorien har gott om exempel på hur författare går upp i sin ord- och uttrycksperfektionism så till den grad att de knappt kan lämna något ifrån sig. Tiden det tar att skriva klart ett alster kan te sig oöverskådlig.

Flaubert, Mallarmé och Yourcenar är bara några exempel på sådana perfektionister. Mycket möda, vånda och tid ligger bakom deras arbeten. Riktigt så kan det inte vara för Djian. Hans romaner kommer på löpande band och inte sällan är de omfångsrika; inte minst romanserien Doggy Bag som kom i sex delar under loppet av tre år (2005-2008).

När jag sedan läser Incidences tänker jag på Djians ord om orden; de präglar min läsning och väcker min förundran. Så kommer jag att tänka på mitt eget skrivande, på de olika texter jag sysslar med dagligen. Ord för ord. Men meningarna då? Ofta kommer väl meningar och stycken som i ett enda svep? De enskilda orden är ju så fragmentariska i sig själva. På svenska blir mina svep större, tydligare, på franska är medvetandet om ordens enskilda betydelse starkare. Och i min översättargärning tror jag mig ha lika stor respekt för de enskilda orden som för den större meningen och helheten.

Hur jag än vänder och vrider på saken så kvarstår faktum: Ord för ord uppstår textens helhet. Och aldrig kan man komma ifrån att ett enda ord kan förändra helheten. Ganska uppenbart, egentligen.

_________________

- Klicka här för fler böcker av Phillipe Djian

- Philippe Djian intervjuas om sin bok här:

Francesco Pacifico – Storia della mia purezza

ItalienskaDen 21 april 2010
Av RAGNAR STRÖMBERG

En våldsamt rolig bok!


Att läsa Francesco Pacificos språkvilda satir Storia della mia purezza på barer och kaféer i Rom under påsken, var en omtumlande upplevelse som inte blev mindre bisarr av påve Ratzingers samlade tystnad kring pedofilhärvan.

Jag tror att Oscar Wilde hade njutit i fulla drag av detta exempel på hur livet imiterar konsten, bara med sämre resultat, för Pacificos roman är en hejdlös resa genom den katolska tankevärlden, vars stormöga är just celibatet.

Huvudpersonen Piero Rosini är en ung, glödande katolik, som betraktar den hedonistiska samtiden med avsmak och ser sig själv som den sexuella avhållsamhetens sista hjälte. Piero är i färd med att skriva en egendomlig bok med Läs mer...

Javier Cercas: Ögonblickets anatomi

Essäer SpanskaDen 19 april 2010 | 3 kommentarer
Av PETER LANDELIUS

Den 23 februari 1981 fick hela världen se en statskupp på TV. Överstelöjtnant Tejero och ett kompani ur Guardia Civil stormade parlamentet och tog alla ledamöterna till fånga, just som man stod i begrepp att välja Leopoldo Calvo Sotelo till regeringschef efter Adolfo Suarez' avgång. Många spekulerade under de följande åren kring kuppförsökets orsaker och motiv.

Javier Cercas blev känd för en bred publik sedan Mario Vargas Llosa hade berömt hans bok "Soldados de Salaminas" (2001), en berättelse från inbördeskriget som ovanligt nog hade något gott att säga om ett par människor från var sin sida.

I år har han publicerat "Anatomía de un instante" (ungefär"Ögonblickets anatomi"), en fascinerande bok om försöket att störta den återfödda spanska demokratin. Den kallar sig roman eftersom inte alla fakta går att belägga, men i själva verket är den reportage, historieskrivning, analys, essä.

En svensk släkting kunde vara P.O. Enquists Legionärerna, men Cercas text är tätare, intensivare och mer krävande Läs mer...

Christian Bobin – La dame blanche

FranskaDen 4 april 2010 | 1 kommentar
Av MARIANNE JEFFMAR

Den vita damen är Emily Dickinson, den amerikanska poet som instängd i sin kammare i Amherst, Massachusetts, skrev de underbaraste dikter utan att publicera dem.

När hon skrivit 20, sydde hon ihop dem och gömde dem i byrålådan, fortsatte sedan med ytterligare häften. Men några dikter nådde ändå offentligheten under hennes livstid tack vare hennes kärlek på avstånd Samuel Bowles, journalist på ”Springfield Rebublican”.

När Emily dog vid 55 års ålder 1886 var hon känd för två saker: sitt rågbröd och sina kamelior och jasminbuskar. Då hade ingen i Amherst sett henne på 25 år.

Läs mer...

J.D. Salinger – litteraturens Greta Garbo

EssäerDen 29 januari 2010
Av IVO HOLMQVIST
(tidigare publicerad den 4 juni 2009)

”Det är min möjligen subversiva mening att författarens känsla av anonymitet och obemärkthet är den näst värdefullaste egendom han har till låns under sina verksamma år” påstod den skygge J. D. Salinger, och han levde enligt den. 1951 kom hans ”Catcher in the Rye”, och två år senare köpte han ett anspråkslöst hus nära Cornish i New Hampshire, omgivet av nittio tunnland mark, där han förskansade sig sedan dess.

Den förste januari i fjol fyllde han nittio, och hans kontakter med omvärlden var som alltid ytterligt sparsamma. Och nu har han alltså avlidit, nittioettår och en månad gammal.

Fotografierna på honom är nästan lika sällsynta som de på Thomas Pynchon. Det senaste togs för tjugo år sedan när någon smög sig på honom i ett snabbköp och knäpptes just när han upptäckte fotografen – det syns att han är rasande. Han hade inte heller tur med de böcker som skrivits om honom, möjligen med undantag av dottern Margaret Salingers ”The Dream Catcher” (2000).
Läs mer...

Malin Kivelä – Du eller aldrig

Nordiska språkDen 16 juli 2009
Av MERETE MAZZARELLA
Kan en roman huvudsakligen handla om en livskänsla? Finlandssvenska Malin Kiveläs ”Du eller aldrig” visar att det är fullt möjligt.

Trädgårdsmästaren Aija må verka fullständigt ensam men hon har ritualiserat sitt liv med vackra små måltider som hon dukar fram i sin propra lilla lägenhet, med promenader kors och tvärs i Helsingfors. Och hon är livligt intresserad av den yttre verkligheten: av grannar och andra hon iakttar, av det som står i tidningen, av sina böcker, framför allt böckerna om Elvis Presley eller Wilson Bentley, mannen som mätte regndroppar och fotograferade 5000 snöflingor. Läs mer...

Deception, reputation och förtroende

Bloggar Merete MazzarellaDen 16 juli 2009

Av MERETE MAZZARELLA

Förtroende har jag funderat på de senaste dagarna. Jag har nämligen fortsatt att läsa den alldeles utmärkta Deception och det är just förtroende som det kanske allra mest tankeväckande kapitlet  - skrivet av den tyske samhälsvetaren Guido Möllering -  handlar om. Förtroende definieras här som:

”ett psykologiskt tillstånd som bygger på avsikten att acceptera sårbarhet utifrån positiva förväntningar på andras avsikter och beteende.”

Det svenska ordet, slår det mig, är ypperligt såtillvida att det uttryckligen är fråga om tro: man kan visserligen väga för och emot men i slutändan handlar förtroende om att ta ett slags språng, att släppa misstankar och tvivel, att helt enkelt välja att bete sig som om man ingenting har att frukta.

Läs mer...

David Garnett – Lady into Fox

Bloggar Ivo HolmqvistDen 15 juli 2009
Av IVO HOLMQVIST
Brentham Garden Suburb ligger tjugo minuters rask promenad från Ealing i västra London där man spelade in ”Ladykillers”, ”Kind Hearts and Coronets” och andra slitstarka femtiotalsfilmer, oftast med Alec Guinness i huvudrollerna. Gatorna och gränderna i dessa behagliga villakvarter böjer sig mjukt och bakom de låga häckarna finns välansade trädgårdar. Husen har harmoniska proportioner och mänskliga mått, med burspråk, korsvirke, vackert mönstrat murverk, tinnar och torn: det bästa av engelsk Arts and Craft. Kvarteren ritades 1901-1907 och är därmed äldre än den mera välkända trädgårdsstaden längre norrut, i Hampstead. Den berömde Raymond Unwin har varit inblandad också här.
Läs mer...

Om Bundanoons bannlysta buteljer och Ibsens envetne Folkefiende

Bloggar Ivo HolmqvistDen 11 juli 2009

Av IVO HOLMQVIST
Under femtiotalets heta sommardagar i mina morföräldrars syrénberså dracks det hyllesaft, dvs. fläder, antingen den ljusa gjord på blommorna, eller den mörkröda på bären. Men ibland också Pommac på en flaska med vacker etikett: en fylld fruktskål, ritad någon gång på tjugotalet. Kolsyran porlade lika bra som Franzéns Champagevin:

”Drick! De förflyga, de susande pärlorna: drick!”

Till måltider bjöds mest källarsvalt kranvatten men ibland även Ramlösa, också det i glasflaska. Den etiketten hade särskild förankring i familjen. Morfar var befryndad med släkten Döbelius vars anfaders porträtt återfanns på flaskorna eftersom han en gång i tiden hade upptäckt den hälsobringande källan i Ramlösa brunn.
Läs mer...

Judith Hermann och Sarah Kuttner

Aktuellt TyskaDen 11 juli 2009 | 1 kommentar

I SvD den 11 juli 2009 skriver Synnöve Claesson om två nyutkomna tyska böcker, Alice av Judith Herrmann och Mängelexemplar av Sarah Kuttner, som båda väckt stor uppmärksamhet och båda också är exempel på "en våg av framgångsrika självutlämnande unga författarinnor i Tyskland".





Judith Hermann född 1970, "väckte stor uppmärksamhet när hon debuterade med ”Sommerhaus, später” 1998 (på svenska ”Sommarhus, senare”, 2000) /.../ Det talades om den nya generationens sound." I Alice ligger berättarperspektivet hos en kvinna i yngre medelåldern, men hon finns "egentligen bara med i marginalen av berättelserna, som ett registrerande öga och ett bultande hjärta. I centrum för varje episod står – ligger – en döende man och dennes närmaste. Männen kan vara yngre eller äldre men när läsaren möter dem finns inte längre några tvivel om vart de är på väg. Alice tar på sig rollen att hjälpa de vakande, finnas hos, avlösa och avlasta – ibland bara hålla sig undan. /.../ Judith Hermann har prisats mycket Läs mer...

Astrid Sæther – Suzannah Fru Ibsen

Nordiska språkDen 2 juli 2009


Av IVO HOLMQVIST
Goethes sista ord var ”Mera ljus!” Heinrich Heines var ”Gud kommer att förlåta mig – det är hans yrke”.

Henrik Ibsens var mänskligare: ”Min søte, søte Frue. Hvor har du vært snild og god mot mig!”

Hustrun Suzannah, åtta år yngre, överlevde honom med lika många år. På hennes dödsattest 1914 stod ”degeneratio cordes”. Hennes hjärta hann slitas ut under de femtio åren med ”Kjære Ibsen”, hälsningsfrasen i de flesta av hennes brev. Slutorden låter ana ett livslångt harmoniskt äktenskap. Tvärtom: samlivet blev en lång rad påfrestningar för den kloka Suzannah vars styvmor var den framgångsrika författaren Magdalena Thoresen.
Läs mer...

Carmaux, Jaurès, Balzac och Almqvist

Bloggar EssäerDen 27 juni 2009
Av LENA KÅRELAND
Jag brukar då och då besöka staden Carmaux, ett tiotal mil nordost om Toulouse i sydvästra Frankrike. Det är en gammal gruvstad, där man började bryta kol redan på 1700-talet. Numera är gruvbrytningen nedlagd, och Carmaux är idag med sina drygt 10 000 invånare en stillsam stad, där befolkningen domineras av pensionärer. Ungdomar har svårt att finna arbete och tvingas flytta. Carmaux förknippas också med filosofen och socialisten Jean Jaurés, född och uppvuxen i regionen. Han står staty på ett av stadens torg och blickar varje fredag ut över den alltjämt livaktiga marknadskommersen. Jaurès, en av de främsta ledarna för den franska socialismen och grundare av det socialistiska partiet 1901, kämpade aktivt för gruvarbetarna i Carmaux under de många strejkerna i slutet av 1800-talet.

I La Dépèche, den tidning han själv grundat och som fortfarande ges ut, skrev han glödande artiklar riktade mot arbetsgivarna. Men han var inte bara en ledande gestalt för den franska arbetarklassen, han var också den internationella arbetarrörelsens främsta röst. En man som Jaurès hade förstås även hade sina fiender, pacifist, kritiker av kolonialismen och försvarare av Dreyfus som han var. Strax före första världskrigets utbrott 1914 sköts han till döds på ett kafé i Paris.



Det är i år 150 år sedan Jean Jaurès föddes, och minnet av traktens store son uppmärksammas nu i Carmaux. Det märker jag, när jag besöker stadens tre bokhandlare. Där ligger på diskarna både utgåvor av Jaurès filosofiska arbeten, stora tjocka luntor, och en något tunnare nyutkommen biografi, vars titel kort och gott är Jaurès. Författaren Jean Sagnes, professor emeritus i historia vid universitet i Perpignan, ger en fängslande översikt över Jaurès mångsidiga verksamhet. Han tar upp olika fasetter i Jaurès politiska arbete och ger även en bild av Jaurès som filosof, historiker och vältalare av rang. Jag kan inför bokhandelns bokhögar inte låta bli att tänka på Hjalmar Branting, och jag har svårt att föreställa mig att hans minne är lika levande i Sverige i dag som Jaurès tycks vara i Frankrike.

Men finns det läsare i tillräcklig mängd för biografier om Jean Jaurès, och läser man verkligen i dag hans filosofiska skrifter? Den frågan får i hög grad aktualitet när jag tar del av statistik över läsvanor i landet. En nyligen utförd undersökning, som presenteras i aprilnumret av tidskriften Lire, visar att man i Frankrike tycks ha tappat läslusten. En tredjedel av fransmännen läser mindre än fem böcker per år. En tredjedel läser inte alls, och endast 15 % av befolkningen läser mer än en bok i månaden. Även i ett europeiskt perspektiv ligger fransmännen dåligt till. I de nordiska länderna är man t.ex. större bokläsare. När en fransk genomsnittsläsare ägnar sig åt läsning 23 minuter om dagen, läser man i Finland dubbelt så mycket, d.v.s. 46 minuter dagligen. I Tyskland är motsvarande siffra 38 minuter. Det är svårt att relatera dessa siffror till utbudet av böcker i Carmaux.

Men kanske ska man inte stirra sig blind på statistikens siffror. De franska bokförlagen tycks i varje fall inte vara särskilt oroade över den minskade läsningen. Bokförsäljningen har klarat sig bra i den nuvarande ekonomiska krisen. Försäljningen av romaner och tecknade serier till och med ökade med 4,8 % under år 2008. Den 29e bokmässan (Salon du livre), som ägde rum i Paris i mars, lockade rekordmånga besökare, närmare 200 000, vilket var 20 % fler än förra året. Och man inte bara tittade, man köpte också.

Försäljningssiffrorna var rentav större än tidigare år. En artikel om förlagens återutgivning av äldre klassiker i majnumret av Le Magazine littéraire tyder också på att det inte står så illa till med läsningen i Frankrike. Många förlag har satsat på att i omfångsrika volymer ge ut kompletta verk av olika författare, inte bara skönlitteratur utan även facklitteratur. Volymerna är ibland tematiskt upplagda, ofta elegant och sobert utförda.

Först ut på plan var serien Bouquins, som startade redan 1979 med Histoire de la musique av Lucien Rebatet. I början gick det trögt, men man förtröttades inte och utgivningen bär sig nu bra med 20 titlar per år. Bästsäljaren hittills har varit ett symbollexikon som sålt i 500 000 exemplar, medan Victor Hugos samlade verk har visat sig vara minst attraktivt. Närmast på tur i utgivningen är ett urval av general de Gaulles dagböcker och brev samt en samling omoraliska sagor från 1700-talet. Bouquins fick efter några år konkurrenter, bl.a. av serien Omnibus, som inledde sin utgivning 1988 med Georges Simenons samlade verk. Det blev succé, och sedan dess har 400 titlar kommit ut. Andra förlag har följt efter och startat sina serier. Ofta kan förlagen utnyttja sina s.k. backlists, vilket är ekonomiskt fördelaktigt.

Men det är inte fråga om någon vanlig pocketbokutgivning, även om priserna är relativt låga. I serien Quarto, som startade 1995, sätts författarskapen in i ett historiskt sammanhang genom introduktioner, vetenskapliga kommentarer och illustrationer. Utgivningstakten är 6 à 8 volymer per år, och bland de bästsäljande författarna märks Hannah Arendt och Simone Weil. Den här typen av böcker vittnar om ett alltjämt levande intresse för äldre litteratur. Även på landsbygden, i mindre städer och samhällen, kan man finna dessa serier och andra klassiker. Jag drar alltså slutsatsen, att det trots allt inte är så illa beställt med läslusten i Frankrike. Den slutsatsen styrks när jag i ett litet samhälle någon mil utanför Carmaux får syn på ett urval av Balzacs samlade skrifter i pressbyråns skyltfönster.

Det är svårt att tänka sig att man i en svensk ort av motsvarande storlek skulle finna några verk av t.ex. Fredrika Bremer eller Carl Jonas Love Almqvist, vare sig i skyltfönstret eller på hyllorna inne i affären.

Lena Kåreland

Andrea Camilleri – L´età del dubbio

ItalienskaDen 16 juni 2009
Av BARBARA CZARNIAWSKA
Är den senaste Montalbanoboken nyskapande på något sätt? Nej. Är det ett problem? Också nej. Umberto Eco har förklarat för oss deckarfantaster att vi läser deckare just för att de är förutsägbara och för att de ger oss en trösterik illusion om att förstå världen och livet.

Montalbano fortsätter att åldras – han har nått tveksamhetens ålder – och förstår allt mindre och mindre av världen, och särskilt lite förstår han sig själv. Ett av hans ålderstecken som vi trogna läsare har blivit Läs mer...

GG GG GG – vårt allt! Om Greta Garbo och Graham Greene

BloggarDen 11 juni 2009
Av IVO HOLMQVIST
“Tror ni att Greta Garbo läste böcker?” frågade Lars Westman i Bakvagnen i tidningen Vi för en del år sedan, och svarade själv: ”Never”. Det där är inte alldeles sant. Det har kommit mängder av böcker om Den Gudomliga, två från nittiotalet är mindre skvallriga och mera vederhäftiga än de flesta: Barry Paris “Greta Garbo” och Karen Swensons “Greta Garbo, A Life Apart”.

Av den förra framgår att hennes motspelare John Gilbert öppnade ett konto i en bokhandel i Stockholm så att hon kunde skicka efter vad hon ville läsa; Gilberts granne har berättat hur man kunde diskutera det mesta med henne, inklusive Ibsens pjäser: “få visste hur bred och djup hennes läsning var”... framför allt Tolstoj, Dostojevskij och Turgenjev. Läs mer...

Marmor och äpplen

BloggarDen 8 juni 2009 | 1 kommentar
Av MERETE MAZZARELLA
Återigen har jag gått och tänkt på essän – just nu den historiska essän.

Häromdagen träffade jag nämligen en av mina i alla bemärkelser äldsta vänner, Johannes Salminen, väl den person som genom åren mer än någon annan stimulerat – och också disciplinerat – mig intellektuellt: det är han som lärt mig vikten av att kontinuerligt hålla igång en läsning bortom recensionsböckerna, en läsning som inte är instrumentell. Läs mer...

Är detta en pensionär

BloggarDen 4 juni 2009
Av MERETE MAZZARELLA
Min första dag som pensionär är jag i Uppsala. Lars och jag bestämmer oss för att fira genom att gå på pensionärsmatiné – till rabatterat pris, naturligtvis. Pensionärsmatinén går av stapeln klockan tre på kvartersbion och vi är där i god tid. Några andra människor i mogen ålder är också där i god tid – särskilt fäster jag mig vid en dam som är betydligt äldre än jag men som har knallröd basker, knallrött läppstift och glada ögon. Faktum är att vi alla är vid gott mod medan vi väntar för det är en vacker höstdag med hög, klar luft och sol. Och vänta får vi för klockan blir tre och den blir över tre utan att dörrarna öppnas. Ett par handlingskraftiga herrar tar fram sina mobiltelefoner och ringer men de får bara bandade meddelanden till svar.

Läs mer...

En språklig själsfrände

BloggarDen 1 juni 2009
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Jag började min skriftställarbana som litteraturkritiker men skriver idag bara undantagsvis recensioner. Ofta är det skönt att nu kunna läsa böcker helt förutsättningslöst, utan att behöva samla sig till ett värdeomdöme, men ibland känns det ändå som att jag bara måste få kommentera den bok jag just har läst.

Gun-Britt Sundströms självbiografiska Bitar av mig själv från i fjol är en sådan bok. Det är inte en roman utan en bok bestående av korta texter, en del tidigare publicerade, andra nyskrivna. Enligt förlagets baksidestext formar sig dessa självbiografiska ”bitar” till en generationsbok för fyrtiotalister. Och visst ligger det någonting i det, även om jag är skeptisk mot sådana försök att klumpa ihop alla som föddes under ett visst decennium till en enhetlig grupp.

Läs mer...

Om minnets och glömskans böcker

EssäerDen 1 juni 2009

Av JAN HENRIK SWAHN

Många nutida romanförfattares verk tar upp individuella, psykologiska konfliktområden som avspeglar samhälleliga, politiska fenomen. Dessa romaner rymmer ofta ett myller av röster men står långt från den traditionella kollektivromanen. Varje röst förblir enskild. Likväl är syftet ändå att tala för flertalet. Hur det vi förträngt eller inte längre minns styr varje steg i vårt liv. Läs mer...

Good girls go to heaven

BloggarDen 1 juni 2009
Av MERETE MAZZARELLA

”Kristendomen suger. Prästen är homosexuell.”

Så stod det i den första psalmbok jag i går, pingstsöndagen, i egenskap av kyrkvärd skulle lägga ett högmässoprogram i och tjugo minuter före gudstjänstens början överräcka till en Ekenästant. Nej, jag överräckte den inte, jag lade den åt sidan, men under gudstjänsten satt jag och tittade på konfirmandernas långa rad till vänster i kyrkan och frågade mig: Vad får de här ungdomarna ut av dessa växelsånger, dessa böner, dessa psalmer, denna predikan?

Läs mer...

Om Elias Bredsdorff och konsten att tala danska

BloggarDen 1 juni 2009
Av IVO HOLMQVIST

H. C. Andersen var fenomenal på att låta sig bjudas in till gods, gårdar och hov runtom i Europa. Också hans kolleger blev hemsökta. En av dem var Charles Dickens, som efter hand tröttnade på sin snyltgäst även om han höll god min (Niklas Rådström har skrivit en kort och rolig roman om det mötet: Gästen). Den engelske epikerns uppgivna suck, ”the terrible bore just stayed on and on”, är en av många goda poänger i Elias Bredsdorffs stora H. C. Andersen-biografi.

Läs mer...

Anteckningar från Oxford (I)

EssäerDen 30 maj 2009 | 1 kommentar


Av JAN NORMING



Nyligen köpte jag ett mollskinnshäfte, eller snarare block, hos Blackwell på Broad Street i Oxford, ”Moleskine, the legendary notebook of Hemingway, Picasso, Chatwin”. Att sprätta plasten, lossa resårbandet och öppna den svarta boken med sina rundade hörn är en handling laddad med innebörder. Jag törs nästan inte. Småningom, efter en viss självövervinnelse, börjar jag fylla sidorna. Helst ska det vara en olinjerad Moleskine, ett slags Läs mer...

Helene Schjerfbeck i Ekenäs

BloggarDen 30 maj 2009
Av MERETE MAZZARELLA

”- Så börjar en ny period i livet med stora träd, ljum luft och ljumma sinnen, ensamhet och målande – vill jag tro.”

Det skrev målarinnan Helene Schjerfbeck den 28 maj 1925 när hon hade flyttat till Ekenäs. På senare år har Ekenäs gjort Schjerfbeck till något av ett skyddshelgon. Ett minnesmärke planeras, det finns ett Schjerfbeck-sällskap, det finns en Schjerfbeckbakelse (som härmed rekommenderas), det finns Helene Schjerfbecks gata, före detta Kärrgatan där jag bor. Jag fick minsann vara med och skruva i en skruv i en gatskylt när det nya namnet under småstadshögtidliga former invigdes en smällkall vinterdag och en ganska liten pojke spelade en trudelutt för varje skruv.

Jag måste bekänna att jag inte alls gillar namnet. Jag är visserligen inte den som ska ifrågasätta namn: när jag skriver e-post till vänner fastnar den allt som oftast i deras spam-filter. Men det är nästan ingen som kan stava till Schjerfbeck. Det finns de som inte kan stava till Helene heller. Och som helhet är gatunamnet för långt och svårt att säga: det ligger fel i munnen, helt enkelt. Läs mer...

Jug jug to dirty ears

EssäerDen 28 maj 2009 | 4 kommentarer
”En blick till hälften örn, till hälften näktergal” påstod Esaias Tegnér i sin akademisång att Gustav III hade, åtminstone på Sergels nyantika staty.

Örnen har skarpblick, men vad har en näktergal? En blick mild såsom duvans? Tegnérs motsatspar haltar, särskilt som näktergalen hörs men sällan syns, den håller sig helst dold tills natten faller. Under många år fanns ett stort hasselsnår på vår obebyggda granntomt i den skånska stad där jag växte upp. Det var trevligt med nötter framåt hösten, men ännu bättre att dungen var ett näktergalstillhåll på kvällar och nätter, från vår till långt in på sensommaren. Lätet är lätt att känna igen när man väl hört det första gången, ett karakteristiskt treledat lockrop. Sveriges Radios utmärkta sida över P2s pausfåglar beskriver det så här: ”Sången innehåller en mängd rytmiska knäppande, smackande, kastanjettskallrande ljud bland flöjttoner och visslingar.” Läs mer...

Universiteten i stöpsleven

EssäerDen 27 maj 2009


Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Esprit, den ständigt lika vitala franska tidskriften, har vigt sitt decembernummer 2007 åt temat Universités: vers quelle autonomie? Mer än 200 sidor och drygt ett dussin artiklar ägnas åt frågan vad som händer med den högre utbildningen och forskningen i Frankrike. Stora förändringar är på gång, överraskande drastiska för en nordisk betraktare som lätt föreställer sig att det franska systemet med sina Grandes écoles och sin därmed sammanhängande elitism skulle stå emot samtidens stormvindar. Men ingalunda!

Alla de internationella rankinglistor som idag bekymrar både skol- och universitetspolitiker och vanliga människor över hela Europa har i stort utfallit till Frankrikes nackdel. De negativa resultaten har utlöst vad som närmast kan liknas vid panik, en panik som eldas på av den hialösa regimen Nicolas Sarkozy. Bolognaprocessen med sin snörräta likriktning har dragit med sig också Frankrike. Den nya ordningen kallas LMD efter de tre examensnivåerna (licence, master, doctorat). I denna trånga uniform ska universiteten och högskolorna samtidigt utveckla en påbjuden autonomi.


För att få en bild av förändringen har redaktionen för tidskriften inte  i första hand vänt sig till dess kritiker utan till dem som på olika sätt har att kartlägga och administrera den. Flera universitetsrektorer kommer till tals, liksom specialister på studentstatistik och organisatörer av nya sätt att rekrytera universitetslärare. Rektorerna accepterar i stort sett både idén att de högre studierna ska anpassas efter arbetsmarknaden och att deras universitet ska kasta sig in i en vild tävlan om vilka lärosäten som i framtiden ska få räknas till eliten.


Man anar att tidskriftsredaktionen presenterar denna bild för att ge ett underlag för en fortsatt debatt. En sådan debatt kan i så fall hämta näring och argument från länder där liknande reformer genomförts tidigare. I första hand gäller det Storbritannien och USA.


Britterna har ju alltsedan Thatchers 80-tal erfarenhet av rangordning av universiteten och en därmed sammanhängande central utvärdering av allt och alla i den högre utbildningen. Den argaste kritiker av denna ordning som jag hittills stött på är Mary Evans, professor i Canterbury och författare bland annat till en fin bok om Simone de Beauvoir. Evans har i den lilla pamfletten Killing Thinking: The Death of the Universities (London & New York: Continuum, 2004) riktat en rasande attack mot ett system som enligt hennes mening dödar både kreativitet och originalitet och i stället favoriserar en systemanpassad medelmåttighet. Evans spar inte på krutet; hennes bok skulle ha vunnit på om hon strukit  jämförelserna mellan universitetens nya herrar och Hitler och Stalin. Men bortsett från dessa polemiska överdrifter rymmer skriften många tänkvärdheter om en verklighet som också allt djupare präglar svensk högskolevardag.


Betydligt stillsammare är Derek Boks Universities in the Marketplace: The Commercialization of Higher Education (Princeton & Oxford: Princeton University Press, 2003). Bok har i många år kunnat betrakta universitetsvärlden från dess allra högsta topp, som rektor för Harvarduniversitetet. Positionen tvingar honom till påtaglig försiktighet. Men den återhållsamma texten döljer inte hans oro inför vad som håller på att hända. Temat, den högre utbildningens och forskningens allt större beroende av marknaden och dess krav, utgör i själva verket bakgrunden både till Bolognaprocessens stela ordning och utvärderingsraseriets strävan efter det utmärkt normala.


© Sven-Eric Liedman

Om Per Petterson

EssäerDen 26 maj 2009


NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2008
Av IVO HOLMQVIST

När Nordiska Rådets litteraturpris delades ut första gången gick det till Eyvind Johnson för romanen Hans Nådes tid, en krönika i olika tidsplan förlagd till Karl den Stores tid men med tydliga samtidsparalleller till Ungernupprorets 1956, uppbyggd enligt formeln då som nu (som Hans Granlid utredde i en intressant studie några år senare). Med det valet lades ribban redan från början högt, liksom med de epiker som fick pris under de följande åren: Väinö Linna, Tarjei Vesaas, William Heinesen, Ivar Lo för en av sina många självbiografier, Göran Tunström för Juloratoriet, Sara Lidman för sitt Jernbaneepos, P O Enquist för Legionärerna, andra stora berättare (och alla de lysande lyrikerna) att förtiga…
 
Årets pris skäms inte för sig i den räckan. Per Petterson är en skicklig berättare, det vet alla som lyssnat på hans exempellöst framgångsrika Ut och stjäla hästar när den gick som radioföljetong för några år sedan (den har översatts till 44 språk!). Också hos honom är det förflutna lika närvarande som nuet. ”Och när någon säger att det förgångna är ett främmande land: att de gör saker annorlunda där, så har jag väl också känt på det viset under större delen av mitt liv…” påstår hans huvudperson, och citerar därmed inledningsraderna till L.P. Hartleys The Go-Between, den bittra uppgörelsen med ett tidigt livsavgörande svek. Likadant i historien om fadern som var hemmafrontens kurir under ockupationsåren, kringvärvd av hjältegloria, men som svek och övergav sin familj. Sonen-berättaren väntar troget fast ständigt lika förgäves på hans återkomst till Oslos Østbanestation.
 
På samma vis handlar det om ouppklarade familjerelationer, nu mellan mor och son, i prisromanen Jeg forbanner tidens elv (Oktober forlag). Titeln kunde varit lånad från Aksel Sandemose vars psykoanalytiska djupborrningar samman med Sigurd Hoels säkert spelat in för Per Petterson. Ett stycke in i boken får vi veta att det är ett citat från Mao Tse Tung, en förebild för huvudpersonen-jagberättaren Arvid den gången han protesterade mot Vietnamkriget och förälskade sig i en ung gymnasist, också hon med FLN-märke på rockslaget. Kanske är hon den hustru han nu många år senare ska skiljas från. Nu är han trettiosju, modern som är danska men som tidigt hamnat i Norge är drygt sextio och dödssjuk. Hon tar båten till sin ungdoms Nordjylland, han följer efter, fast hans stumma förhållande till henne inte blir mycket mera artikulerat för det (fadern och bröderna är skuggfigurer).
 
Allt ses med hans ögon, bara på några sidor mot slutet återges en dialog som han inte kan ha bevittnat, i ett störande berättartekniskt avbrott. Oslo-avsnitten liksom de sidor som utspelas i trakterna kring Skagen har stor påtaglighet, stilen har flyt, och tidsmarkörerna är diskreta men effektiva. Den unge rebellen Arvid läser Jan Myrdal och Sven Lindqvist på sextiotalet, och upplever murens fall på romanens nuplan. Också annat han läser är avslöjande, som Tom Kristensens Hærværk, den klassiska romanen om självdestruktivt supande i tjugotalets Köpenhamn. Berättaren Arvid som är en slappsvans fattar mycket mindre än vad den drivne författaren låter sina läsare ana. Slutet lämnas öppet, med en del lösa trådändar i väven. Några kanske knyts i Per Pettersons tre tidigare böcker om Arvid (till dels ett alter ego?): Aske i munnen, sand i skone, Ekkoland, I kjølvannet.
 
© Ivo Holmqvist

Bruce Chatwins bilder

Bloggar EngelskaDen 25 maj 2009
I väntan på att (som Jan Norming aviserar i sin blogg) Bruce Chatwins mollskinnshäften ska bli offentligt tillgängliga nästa år kan man läsa sparsamma utdrag ur dem i den överdådiga bilderboken Bruce Chatwin: Photographs and Notebooks (Jonathan Cape, 1993), med en  intressant inledning av Francis Wyndham.

Då får man på köpet några bilder på Chatwin själv, inte bara det klassiska som David King tog av honom i London 1977, där han sitter på en pinnstol utan också ett i början av boken där han ses som en något till åren kommen boyscout, i khaki-kortbyxor, mot en fond av höga tallar och snöklädda berg i Kindu Kush.
På sista sidan vandrar han bort längs ruinerna i Kardamili, på en bild tagen av hustrun Elizabeth. Man skymtar honom bara på ryggen, undflyende. Läs mer...

Prat och essäistik

BloggarDen 25 maj 2009 | 1 kommentar
I fredags såg jag David Eberhard - den rikskände överläkaren i psykiatri, alltså - i morgon-TV. Han deltog i ett samtal om självhjälpslitteratur,  han var lugn, sansad, lyssnande, på alla sätt behaglig – och det var inte utan att jag greps av dåligt samvete.

Varför? -  Därför att jag nån timme innan skickat iväg en recension av hans nya bok och den inledde jag såhär: -  ”Tur är det att David Eberhard försäkrar att han – till skillnad från majoriteten av sina landsmän -  för egen del inte är lättkränkt för nu måste det sägas: att läsa hans Ingen tar skit i de lättkränktas land är som att vara på party och bli inträngd i ett hörn av någon inte helt nykter person som utdraget, monologiskt och med otaliga upprepningar och omtagningar vill delge en alla sina åsikter på en gång.”



Denna fredagsmorgon uppstod plötsligt ett slags kognitiv dissonans som jag nu gått och funderat på ett par dagar. Jag började igen bläddra i boken och den tedde sig lika usel som förut: tonmässigt,  argumentationsmässigt, stilistiskt. Förargligt är också att så litet av stoffet är nytt: tanken att vi idag lever för vadderat går igen från Eberhards egen bästsäljare I trygghetsnarkomanernas land och tanken att vi är benägna att se oss som offer har redan utvecklats – och utvecklats bättre - av Maciej Zaremba och Ann Heberlein.

Men varför blev jag då så arg? Jag kan tänka mig att det är en fråga Eberhard och hans närmaste kommer att ställa sig och jag kan också tänka mig att de kommer till att det är av något slags personliga skäl. Och det är det på sätt och vis: arg blev jag inte för att skulle hysa agg mot Eberhard utan för att jag är livrädd att nån ska tro att hans bok är essäistik.

I Sverige har man nämligen oftast diffusa föreställningar om vad essäistik är. I Finland är det självklart att essäistik är en skönlitterär genre, och därmed en genre som bygger på ett medvetet arbete inte bara med innehållet utan också med formen, språket. När jag däremot får mina rikssvenska kontrakt står det att det handlar om sakprosa. En bok som den självbiografiska essän När vi spelade Afrikas stjärna har i svenska bokhandlar placerats i avdelningen för psykologi. Eller till och med medicin. Gud vet om den inte nånstans också klassificerats som självhjälpslitteratur.



Hur ska då Eberhards bok förstås? Eberhard skrev för några år sen en lysande klarsynt artikel om det svenska folkets trygghetsnarkomani. På basen av den artikeln blev han sedan en uppmärksammad debattör och föreläsare och artikeln töjdes ut till en bok som också den är läsvärd men inte lika bra som artikeln: det är nu en gång för alla så att idéer som gör sig i ett format om fem- eller tiotusen tecken oftast ser betänkligt tunna ut  i bokformat. Men boken sålde och genererade nya debatter och nya föredrag.

Jag betvivlar ingalunda att Eberhard är en strålande föreläsare – efter att ha sett honom i morgon-TV betvivlar jag det ännu mindre än förut – men: det som hänt är förmodligen att han under föredragen bokstavligen på stående fot associerat vidare lite hit och dit, till allt från monarki över hedersmord till genusteori – och att han fått göra det oemotsagd – oemotsagd åtminstone under de fyrtiofem minuter som ett normalt föredrag varar.

Och så har han fått för sig att föreläsningarna räcker till en ny bok och den har han då skrivit så tangenterna glött. Förmodligen under en sån tidspress att han knappt hunnit läsa igenom det han skrivit. Men nån förlagsredaktör på Prisma borde ha gjort det och om så är fallet borde vederbörande ha sagt ifrån. De flesta som nånsin hållit en föreläsning och i efterhand fått beskedet att den ska publiceras har erfarit  att både argumentation och formuleringar behöver slipas, att det skrivna ordet förutsätter en helt annan stringens än det talade.

Man skulle tro att det låg i ett förlags intresse att slå vakt om skillnaden mellan text och prat.

Författarnas historia, tafflar och drottningpar

BloggarDen 22 maj 2009
Nyheterna i finlandssvenska Hufvudstadsbladet gjorde ett underligt intryck igår: dels handlar det om den uppenbarligen av alla patienter så varmt uppskattade hemvårdaren som nu misstänks för något tiotal mord eller mordförsök, dels om högstadieskolan i Sibbo, kommunen strax öster om Helsingfors, där elever inte bara sprängt en toalett utan också ägnat slöjdlektionerna åt att tillverka dildos och dekorera olika föremål med hakkors.

Ett par av gossarna är nu rentav misstänkta för väpnat rån. Ack, ytterligare en illusion har man blivit av med:  i alla år har Sibbobarnen betraktats som landsortsbarn och därmed beskedligare än storstadsbarn.

Annars var jag i Helsingfors för att medverka vid det vårseminarium som Svenska Litteratursällskapet i Finland nu i flera år arrangerat i samarbete med Svenska Akademien och Sveriges ambassad. I år var rubriken ”Författarnas historia. Selma Lagerlöf och Zacharias Topelius” och de svenska gästerna var Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström och Peter Englund.  Formen är behaglig, man börjar klockan två och slutar klockan fem föredragen räcker inte mer än en halvtimme och kompliceras med en stunds musik. Alla talare håller tiden utan att någon moderator behöver spänna ögonen i dem, ingen ens bläddrar i papper och säger: ”Ja, hm – det här  blir visst för långt, nu får jag försöka korta av –”

För mig var huvudbehållningen Peter Englunds lågmält eleganta anförande om sin läsning av Topelius Fältskärns berättelser - till den finlandssvenska publikens glädje lät han förstå att Topelius överträffar sin förebild Walter Scott - och om den historiska romanen i allmänhet. Nej, jag kan inte redogöra för det, jag gjorde inga anteckningar, jag satt bara där och njöt. Men alltså:  att den historiska romanen blandar fakta och fiktion är ju en självklarhet, slog Englund fast, intressantare är att fiktionen segrar över fakta, ja, fiktionaliserar fakta. (Horace Engdahl som inledde seminariet var inne på samma spår: Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga hade en genomslagskraft som gjorde att verklighetens Värmland fick anpassa sig efter romanen.)

Fakta kan också komma att väga för tungt i den historiska romanen: författare som ambitiöst staplar fakta på fakta riskerar att skapa något som mest liknar ett oändligt luciatåg på dagis. Förövrigt handlar den historiska romanen alltid ytterst om den tid i vilken den skrivs. Om Topelius skildring av trettioåriga kriget brister så är det åtminstone till någon del för att just hans tid hade svårt för att förstå sig på just sextonhundratalet: efter den katastrof som första världskriget utgjorde gick det bättre och då kom mycket riktigt flera romaner om trettioåriga kriget. (Precis som det efter andra världskriget – och detta är nu min egen association – kom många romaner som byggde på Odyssevs-stoffet: den hemvändande krigaren var återigen ett aktuellt motiv.)

Nej, jag kan inte göra Englund rättvisa och det var inte bara vad han sa som var inspirerande utan också – i lika hög grad – hur han sa det: den öppna, prövande hållningen som gav intryck av att hans tanke fortfarande sökte sin väg. Vad jag själv talade om?

Jo, jag talade naturligtvis om min Topeliusbok och då framförallt om hur skillnaden mellan vetenskap och skönlitteratur är mindre än vi ibland tror, att båda triggas inte bara av intellektet utan också av känslan, intuitionen, fantasin, att det ofta är en enskild bild eller formulering som förlöser skrivandet. Jag talade – än en gång – om genrer och om det essäistiska skrivandet möjligheter att överskrida vedertagna genregränser. Och än en gång återvände jag också till  betydelsen av att göra rättvisa åt den kroppsliga erfarenheten, åt det konkreta.



Efter seminariet var det först mottagning och sedan middag på ambassaden. Ambassadören, Johan Molander,  harangerade vältaligt Horace Engdahl och Horace Engdahl harangerade lika vältaligt – och ännu utförligare – ambassadören: det visade sig att de två varit skolkamrater i Norra real och senare kurskamrater vid försvarets tolkskola. Under gymnasieåren hade ambassadören varit den mest litterärt försigkomne av de två och ständige sekreteraren försäkrade att hans inval i Svenska Akademien hade känts mycket mindre märkvärdigt än hans inval i Norra reals kulturförening Saga där Johan Molander styrde och ställde och skickade ut en inbjudan till bal där det stod ”Horace Engdahl med moatjé”.  Det exotiska ordet hade den unge Engdahl fått slå upp. Jag tror vi alla tyckte det var inte bara underhållande utan också tänkvärt: man vet aldrig vem som blir vad här i världen, man vet inte vart ödet för oss.



Vad mera? Jo, under kvällens lopp berättade Peter Englund hur man får kungamiddagarnas gäster att förstå att det är dags att gå hem: hovmän går omkring och viskar diskret att ”Taffeln är bruten”. Det uttrycket kan väl vara lika ogenomskinligt för somliga som ordet ”moatjé” en gång var det för den blivande ständige sekreteraren.

Englund upplyste oss också om vad Akademien har bestämt att prinsessan Victoria och hennes Daniel ska kallas den dag prinsessan bestigit tronen: ”drottningparet” blir de, är det tänkt. Konstigt låter det, om än politiskt korrekt. Antagligen vänjer vi oss.

Och så var taffeln bruten.

Vist gammal, gammal visdom och ny avhandling

BloggarDen 20 maj 2009
Undrar om respondenter nånsin tänker på hur nervös en opponent kan vara? Undrade jag när jag i går var på väg till Auditorium XI i universitetshuset för att granska Pär Axelssons avhandling Konsten att avstå. Framställningar av åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer.

Det är en i bokstavligaste mening tungt vägande bok om mer än sexhundra sidor som tar upp ett närmast encyklopediskt rikt material: här passerar Konfucius och Buddha, Sokrates och Seneca, pythior och sibyllor, folksagornas gubbar och gummor, Shakespeares Kung Lear, Goethe och så i tyngdpunktskapitlet om 1800-talets svenskspråkiga litteratur förutom Fredrika Bremer Franzén, Tegnér, Geijer och Runeberg. Avhandlingen är imponerande också av den anledningen att Pär Alexandersson skrivit den vid sidan om ett heltidsjobb som utredare vid Socialstyrelsen. Samtidigt är den också problematisk: den är deskriptiv snarare än analytisk, den gapar över för mycket, det blir svårt att se skogen för bara träd.



Men varför är då en opponent nervös? - I Finland tror jag man i första hand kan vara nervös för att inte vara tillräckligt värdig, i Sverige är man, misstänker jag, snarare rädd för att inte vara tillräckligt trevlig. Svenska disputationer är ju långt mer informella än finländska, ingen bär frack, ingen kommer med doktorshatt under armen, ingen förväntas titulera någon annan. Men det har slagit mig att de finländska ritualerna inte är så gammalmodigt meningslösa som man kunde tro: de utgör också ett slags skydd, de klargör att både respondent spelar roller, att de inte går åt varandra personligen.

Jag tror att det är för att ritualerna fallit bort som opponenter blivit så ängsligt måna om att vara trevliga. Den svåraste sitsen har äldre män som ska opponera på yngre kvinnor. Vid en sådan disputation inledde opponenten med orden ”Jag har ju verkligen inte kommit hit för att spela den stora stygga vargen –” Med den repliken uppnådde han ju just den han velat undvika: situationen privatiserades, sexualiserades, vi började alla tänka i termer av trakasserier.

Den konstellation jag figurerade i – äldre kvinna, yngre (om än inte ung) man var betydligt enklare. Ändå: det är möjligt att jag med svenska mått gick ut för hårt. Vid betygsnämndens sammanträde fick jag höra att jag hade varit tydlig. Tydlig hör till de rikssvenska ord vi finlandssvenskar förundras övert ”Tydlig?” tänker vi, ”Det försöker man väl vara jämt?” Det försöker man däremot inte nödvändigtvis i Sverige och jag är långtifrån säker på att det i det här fallet var avsett som beröm.



Men av avhandlingen har jag lärt mig mycket. Jag har lärt mig att vad Alexandersson kallar det ideala åldrandets tradition är en tradition vars budskap varit att gamla människor ska dra sig tillbaka, inte göra anspråk på makt eller inflytande eller någon speciell visdom, att de ska vara hänsynsfulla i sitt umgänge med yngre. Och att de gärna kan dö knall och fall.

Det är unga människor som haft tolkningsföreträdet när det gällt hur den goda ålderdomen ska se ut.

Alldeles särskilt kan man fundera på uttrycket ”med ålderns rätt”. Det betyder inte att man som gammal har några särskilda rättigheter att göra saker eller ta för sig på annat vis, det betyder tvärtom att man har rätt att låta bli att göra saker.

Det låter smått sorgligt, kan man tycka. Och man kan undra: Kommer fyrtiotalisterna att finna sig? Å andra sidan kan man också undra: kommer yngre generationer alls att bry sig om huruvida de finner sig eller inte?

En ledsen labrador – Kenneth Grahame

BloggarDen 20 maj 2009
När den engelska barnboksklassikern The Wind in the Willows översattes till svenska ersatte man en vacker allitteration med en annan, Det susar i säven, med en klangbotten i Frödings ”Säv, säv, susa…” Det är en bok som både på och mellan raderna säger en hel del om sin samtid, den Edwardianska.

Av Alison Princes biografi Kenneth Grahame: an innocent in the Wild Wood (1994) framgår att det engelska nittiotalet inte bara var Oscar Wildes dekadens och Aubrey Beardsleys jugendarabesker i The Yellow Book. Till den årsboken bidrog Grahame regelbundet, alls ingen estetflabb utan en stadgad tjänsteman på Bank of England. Han var född 1859, samma år som Conan Doyle, och dog året efter, 1931, och var liksom denne och thrillerförfattaren John Buchan (De trettionio stegen) och James M. Barrie (Peter Pan) från Skottland.

Alla fyra flyttade till Sydengland, till lummiga trakter längs Themsen. Den generation de tillhörde var den sista som kunde glädjas åt orörda lantliga idyller nära London, och panteismen är påfallande i Det susar i säven. Den store Pan uppträder i dionysisk yra i slutkapitlet, på samma sätt som han gjorde det hos Nietzsche eller i konstnärsbohemen i München åren kring förra sekelskiftet.

Den ofta oskuldsfulle Grahame skrev helst om djur och barn, de stod närmare naturen än vuxna: ”Barn är inte bara människor: de är de enda riktigt levande människorna.” Han kan på vissa fotografier påminna om en bekymrad labrador, rädd att bli kvarglömd när familjen flyttar. På andra utstrålar han liksom imperiemarschernas Edward Elgar en massiv brittisk självkänsla, en gentleman uppklädd i tweed bredvid sin automobil - en bedräglig bild: han hade en vek själ under ett robust yttre.

Som chaufför kanade han inte av vägen som Paddan, den kanske förste fartdåren i världslitteraturen. Men hans stronga självkänsla var tillkämpad. Fadern var alkoholiserad och gjorde barndomen otrygg. Kenneth Grahame gifte sig först som fyrtioåring, hustrun var bara några år yngre. De utvecklade ett barnspråk sinsemellan, och de brev som återges i levnadsteckningen är aningen fjolliga. Enligt tidens sed visste de föga om sex men fick i alla fall sonen Alastaire som kallades Mouse.

Han stod modell för paddan Toad of Toad Hall (som A.A. Milnes dramatisering av boken också kom att heta) och blev bortskämd och odräglig. I föräldrarnas ögon var han ett geni, men inte i lärarnas. Han misslyckades först i Rugby, sedan på Eton och till slut i Oxford där han omkom på tragiskt vis, överkörd av ett tåg. Om det var självmord eller inte klarades aldrig upp.



Så visst hade Kenneth Grahame anledning att se ut som en slokörad labrador, liksom Conan Doyle mot slutet av sitt liv hade skäl att hänge sig åt spiritismen som han reste världen runt och propagerade för – han ville få kontakt med sin son som stupat i världskriget (om Conan Doyle har det skrivit mycket mer än om Grahame, John Dickson Carrs bok från 1950 är fortfarande en av de bästa). Jag minns vagt en DN-artikel från sextiotalet om Kenneth Grahame och hans djurfabel, kanske var det Herbert Tingsten som skrev den, men bättre kapitlet om honom i Jackie Wullschlägers Inventing Wonderland (1995) som tar upp fem författare på den engelska barnboksparnassen: förutom Grahame matematikern Charles Lutwidge Dodgson, dvs. Lewis Carroll, vars museum finns i gränderna nära slottet i Guildford, vidare Edward Lear, J. M. Barrie och Alan Alexander Milne.

Varför just nu, hundraett år efter Det susar i säven skrevs, dessa rader om Mole, Rat, Toad och deras värld vid floden? Jo, Harvard University Press har just gett ut The Annotated Wind in the Willows av Seth Lehrer, Dean of Arts vid University of California San Diego. Han kommer med språkliga och litterära kommentarer och granskar olika utgåvors varierande illustrationer, de mest bekanta av Arthur Rackham, Englands svar på John Bauer, och Ernst H. Shepard, annars bättre ihågkommen för teckningarna till Nalle Puh (och som skrivit en fin bok om sin egen barndom i Sydengland, Drawn from memory). Lehrers bok kompletterar Martin Gardners motsvarande The Annotated Alice vars definitiva upplaga är från 2000, William S. Baring-Goulds The Annotated Sherlock Holmes, och Leslie S. Klingers The New Annotated Sherlock Holmes.

Ivo Holmqvist

P.S. En god vän, översättare mellan engelska och en mängd andra språk och tillika expert på barnböcker, har upplyst mig om varför Kenneth Grahames boktitel blev som den blev: The original title – The Wind in the Reeds (which is eminently more logical) - had to be replaced at the last minute as W.B. Yeats’ collection ‘The Wind among the Reeds’ from 1899 was too well known a title.

P.P.S. Kenneth Grahame har ett eget Society, klicka här för att komma dit

En filmfestival och en rockikon

BloggarDen 19 maj 2009
Det är filmfestival och jag är inte där. Men jag tröstar mig med tanken att vad gör det när varenda mediekanal har flyttat merparten av sin produktion till staden i söder? Jag har ju själv varit där en väldigt massa gånger, fast då i filmfestivalens skugga, som närmast någon dag efter festivalens slut.

Mediebevakningen är intensiv, minst sagt, och kombinationen av den och mina kunskaper om staden bidrar lustigt nog till en viss närvarokänsla. Och jag inbillar mig att man ser bättre vad som händer på teve, för som alla säger som varit där så är det mest en enda röra alltsammans ändå, och ofta rentav hysteriskt.

Igår såg jag antagligen
något av det mest hysteriska – ja, tydligen är det ett av de största samtalsämnena i Cannes i år, fast likväl ett ständigt samtalsämne här i Frankrike – nämligen fenomenet, rocklegenden, Johnny Halliday.

Som utvald tröst för att jag inte är på plats i Cannes tittar jag varje dag på två teveprogram som sammanfattar dagens viktigaste festivalhändelser; det ena är Le Grand Journal på Canal+, det andra är Arte Culture. Och det var till Canal+, förstås, som fransmännens Johnny var inbjuden för att tala om sin rollprestation i filmen Vengeance, regisserad av Johnnie To. För att komma upp på Canal+-scenen krävdes muskulösa livvakter som förde fram Johnny, och inringad av deras muskler kom han efter en lång kamp upp, för folksamlingen runtomkring var – som alltid när Johnny är på plats – enorm och kompakt.



Man kan undra om han är värd mer uppmärksamhet, och att skriva om honom känns något märkligt. Men fenomenet Johnny Halliday fascinerar inte bara mig. Även om min fascination inte alls går att jämföra med de fanatiska fansens, som är av en helt annan sort. Så länge som jag varit i kontakt med detta land har Johnny varit den stora rockikonen och ansiktet alla känner igen. Det är rentav en omöjlighet att inte veta vem han är. För många fransmän är han (minst) lika stor som en världsstjärna, och hans fans chartrar flygplan för att se honom spela i olika delar av världen. Det finns också män som gör allt för att se ut som Johnny; precis som det finns Elvis-tävlingar finns det Johnny-tävlingar, och jag minns en man i Nancy där jag bodde som var en slående lik kopia. Något märkligt är det väl ändå att jag aldrig mött en fransman som förstår sig på Johnnys popularitet.

Nåväl. Nu är Johnny aktuell i Hong Kong-produktionen som en man som ska hämnas. Jag har sett trailern ett par gånger. Mitt första intryck var avsmak. Mitt andra intryck var fascination, och nyfikenhet. Johnny har sagt om sig själv att han är en skådespelare instängd i en sångares kropp, och att få göra den här filmen var tydligen en dröm som blev verklighet. Filmen har premiär på franska biografer imorgon, och jag misstänker att besökarna blir många. Fast personligen väntar jag nog lite med att se den. Antagligen har jag redan engagerat mig tillräckligt genom att skriva dessa rader.

Tack gode Gud för Roberto Saviano!

BloggarDen 19 maj 2009
Det är inte lätt att vara Italienvän i dessa dagar när främlingsfientlighet och rasistisk hets mot invandrare blivit officiell italiensk regeringspolitik. Alla flyktingar och immigranter, oavsett om de är asylsökande eller inte, hindras nu — som Åke Malm häromdagen berättade om i ett blogginlägg — från att komma in i landet. De överlastade flyktingbåtarna på Medelhavet stoppas och tvingas tillbaka till Afrika. Och om den italienska polisen påträffar ”illegala” immigranter inne i landet följer skyhöga böter och utvisning. Alla Italiens olyckor är nämligen ”utlänningarnas” fel och det stora hotet mot landets välgång utgörs av den brottslighet som kommer över havet på rangliga och sjöodugliga båtar från Afrika.

Så låter det dag efter dag från höga italienska politiker och det var därför en lisa att läsa Roberto Savianos artikel Il coraggio dimenticato (Bortglömt mod) i tidningen la Repubblica den 13 maj.

Saviano påminde där om två viktiga händelser i fjol. Den ena utspelade sig i Castel Volturno, norr om Neapel, där den organiserade brottsligheten är utbredd och många oskyldiga faller offer för camorrans våld men där befolkningen hellre blundar och samtycker än protesterar. Den 19 september 2008 mördade camorran där sex afrikanska invandrare och sårade en sjunde, och då hördes för en gångs skull indignerade protester. Folk gick spontant ut på gatorna och ropade ut sin vrede. Men det var inte den vanliga, ”infödda”, befolkningen som protesterade. Det var afrikanska invandrare som inte längre uthärdade den utbredda likgiltigheten, den medbrottsliga tystnad som går under namnet omertà. - ”Ora basta”, nu är det nog, ropade de, varpå bråk och skadegörelse uppstod. Följande dag återvände dock demonstranterna och försökte städa upp och reparera de skador deras protest orsakat.

Den andra händelsen utspelade sig i december 2008, i byn Rosarno i Reggio Calabria-provinsen i södra Italien, där den organiserade brottsligheten också är stark. När två afrikanska lantarbetare, som slavade där för ’ndranghetans räkning, skadades under arbetet samlades hundratals andra utländska lantarbetare till protest mot den utsugning och den underbetalning de alla var utsatta för. Det var första gången på länge som någon i detta område över huvud taget vågade höja rösten mot de härskande klanerna.


Utan ord. Video från italienska Läkare utan gränser

Varför påminner då Saviano om just dessa händelser? Jo, för att illustrera hur orimligt det är att hävda att brottsligheten är något som kommer till Italien utifrån, detta Italien som, för att citera hans artikel, ”har exporterat maffiabrottslighet till jordens alla hörn och vars kriminella organisationer lärt hela världen hur det går till att bygga upp beväpnad och politisk maffiaverksamhet”, detta Italien vars brottsliga organisationer styr den ekonomiska brottsligheten i New York, använder länderna i Östeuropa som kolonier att investera i och Sydafrika som gömställe för sina bossar och som utan skrupler dumpar giftigt avfall från Europa i haven utanför Afrikas kust.

Saviano förnekar inte att det i Italien också opererar utländska ligor. Men dessa ligor samarbetar med den inhemska brottsligheten, alltså med maffian, camorran, ’ndranghetan etc. Och de utländska ligornas ledare anländer definitivt inte till Italien i skrangliga båtar från Afrika. De kommer med flyg, under betydligt bekvämare förhållanden.

Om Italiens regering verkligen vill göra något åt brottsligheten i landet måste den alltså först som sist ta itu med maffian och de andra brottssyndikaten av inhemskt ursprung. På köpet kommer man då även att försvåra de utländska ligornas verksamhet. Men om man däremot som nu blundar för de italienska ”maffiorna” och i stället jagar desperata immigranter som kommer till Italien för att arbeta och därigenom hålla sina familjer vid liv, så driver man i stället dessa immigranter ännu mer i armarna på de italienska brottssyndikaten.

Det är därför dags att byta perspektiv. Immigranterna måste, skriver Saviano, ses som den mänskliga resurs de är och som en påminnelse om hur viktigt det är att utrota den italienska maffiaekonomin och våldsapparaten, den som håller hela Italien i ett förkvävande järngrepp och undergräver både demokratin och välfärden.

Italien är, tack och lov, inte bara maffia och camorra, det är också modiga och klarsynta personer som Roberto Saviano. Därför kan jag med gott samvete trots allt fortsätta att kalla mig Italienvän.

Kafkas porr..

BloggarDen 18 maj 2009
Fördelen med att vara en död konstnär, är att man kan bli oändligt hyllad och mytologiserad, utan att det levande livet kommer emellan. Har man varit död länge firas man med jämna mellanrum. Förra året var det 125 år sedan författaren Franz Kafka dog. Hans verk kom i nyutgåvor och hans person har gett upphov till en mängd artiklar, utställningar och hyllningar.

Nackdelen med att vara en död konstnär är att man inte kan försvara sig, än mindre gömma sina mest privata hemligheter. Den brittiske författaren James Hawes ger i sin redan skandalomsusade bok ”Excavating Kafka – Franz Kafka´s porn brought out of the closet” (2008) en helt ny bild av den ärade författaren.

Tydligen hade Kafka ett skåp hos sina föräldrar, där han låste in sina pornografiska tidskrifter. Det var inte precis nakna 10-talsmodeller som poserade på en strand, utan hardcore porr, som fått vetenskapsmännen mer än rodna. ”Det är inte vackert – inget för svaga nerver”, säger Hawes själv.

Och så kan man plocka ner ännu en ikon från en upphöjd piedestal. Frågan är bara, kommer den nya vetskapen om författarens böjelser att påverka hur hans litterära verk läses? Vad händer när vi hittar brister och svagheter hos dem vi vill beundra för deras genialitet.

Men en sak är säker, försäljningssiffrorna av boken kommer inte att behöva skämmas. För Hawkes bok köps säkert enbart bara i litteraturvetenskapligt syfte, eller hur?

Resan till Sankt Petersburg

BloggarDen 18 maj 2009


Tåget till Petersburg – det finska tåget Sibelius – går 7.23 på morgonen. Redan kvart i sju står en kvinna på perrongen, inte för att resa utan för att sälja en liten diktsamling på finska, som hon gett ut på eget förlag och som heter Tankar om livet. Ingen köper, utom till slut jag. Av bakpärmen framgår det att hon heter Maire Hulkkonen, att hon är född på Karelska näset våren 1939, att familjen fick fly, att hon varit krigsbarn i Sverige, att hon varit sjukpensionerad i närmare tjugo år. Det tar mig inte nån lång stund att konstatera att dikterna är klena som poesi men här finns ändå en livskänsla jag måste beundra. Och att stå här på stationen, förmodligen morgon efter morgon.

Tågresan tar sex och en halv timme. Snabbare, betydligt snabbare, skulle det gå om inte formaliteterna vid gränsen var så utdragna, här är det fortfarande i det närmaste sovjetiska förhållanden som gäller. Men ska sitta på sina platser, man får inte nyttja toaletterna. Trots att tåget står en halv timme i Viborg är det inte heller tillåtet att stigs av och ta en nypa frisk luft vilket jag har ett tydligt minne av att man kunde på sovjetisk tid. Vi tittar i alla fall på stadens horisont, vi ser runda tornet och Viborgs slott. Ingen av oss har anknytning till Karelen men det finns ett slags Viborg-nostalgi som är obligatorisk för finländare i vår generation och den infinner sig lydigt. Vi glömmer inte heller den replik som också den är obligatorisk, nämligen att staden ser hopplöst förfallen ut.



Mellan Viborg och Petersburg kommenterar vi flitigt vad vi ser genom tågfönstren. Vi tycker att skogen är oskött, att den äldre bebyggelsen är förfallen, att den nya, framförallt i förstäderna till Petersburg, är ful. Vi talar om att det gäller att hålla stadigt i kreditkort och pengar, att helst inte ha dem vare sig i väskor eller i fickor: ”Nå, blev du rånad?” är den första fråga man som finländare får när man återvänder hem från Petersburg. Vi talar om att vi så fort vi kommit till hotellet ska komma ihåg att köpa mineralvatten eftersom man inte kan dricka det ryska vattenledningsvattnet. ”Det är nog säkrast att inte borsta tänderna i det heller,” är det nån som säger. Vi är inte alldeles lågmälda och plötsligt börjar jag skämmas: det finns naturligtvis också gott om ryssar på tågen, rimligen finns det också ryssar som förstår svenska.

Det är bara några dagar sen jag satt på flygbussen in från Helsingfors flygplats till Helsingfors centrum och kände raseriet stiga mot en grupp rikssvenska medpassagerare som gjorde sig lustiga över finska ord de såg på skyltar: ”Ooppera,” sa de flera gånger, ”Ooppera! Varför måste dom köra med två o och två p när vi klarar oss med ett?” Det var ju noga taget ingen farlig replik, och noga taget klarar jag personligen mig ju också med ett o och ett p men med ens var det ändå dom jag solidariserade mig med. Jag tyckte de lät olidligt överlägsna, de där svenskarna. Som finländare är man van vid att tycka att rikssvenskar låter överlägsna, det har historiska orsaker. Självklart har det också historiska orsaker att finländare kan ha ett behov att odla ett förakt för det ryska. Från min barndom kommer jag ihåg den ton men vilken man uttalade orden ryssblått och ryssparfym – eller helt enkelt rysslukt. För bara några år sen utbröt en skogsbrand på den ryska sidan om gränsen och då använde finländska medier flitigt ordet ryssrök.

Så är vi framme, och – som alla finländare – slås vi än en gång av det obegripliga i att denna världsmetropol faktiskt ligger så osannolikt nära oss. Det är bara att inse: det är hopplöst provinsiella vi är, vi finländare, vi helsingforsare med vårt empircentrum som är en kopia i lilleputformat av Petersburg. Att Petersburg är vacker har jag alltid tyckt, den här gången tycker jag att den är vackrare än nånsin förut, runt kanalerna tycker jag att den är vackrare än Venedig. Och restaurerat har man gjort, restaureringsarbetet pågår hela tiden, och gatorna, åtminstone de gator vi rör oss på, verkar på inget vis otryggare än gatorna i vilken annan storstad som helst.

När vi är på väg in till Eremitaget stämmer en gatumusikant upp ”Du gamla, du fria”. Vi tittar förvånat på varandra men inser att det är för att vi talar svenska. Att han ska veta något om finlandssvenskar kan vi inte begära, det finns otaliga rikssvenskar som inte vet något de heller, men någon slant får han inte.



Inne i det väldiga museet köar några tiotal japaner framför två små tavlor av Leonardo da Vinci som de i tur och ordning ska fotografera. Min största upplevelse för dagen blev en madonna av en flamländsk målare som uppenbarligen bara är känd som de Kvinnliga halvfigurernas mästare. Madonnan är försjunken i en bok och Jesusbarnet håller hon i så förstrött att han ser ut att när som helst kunna falla.

Leonardo da Vinci ser jag inte alls. Inte den här gången. Jag tänker nämligen komma tillbaka, det tänker jag. Och på tåget tillbaka mot gränsen är det inte bara Viborg som inger mig nostalgi utan också de hederligt gammaldags ryska el- och telefonledningarna som löper från stolpe till stolpe.

Authors down under: Katherine Mansfield, Frank Sargeson, Janet Frame, med flera…

Bloggar EssäerDen 18 maj 2009
Av IVO HOLMQVIST

Auckland Writers & Readers Festivalkan inte mäta sig med Bokmässan i Göteborg, varken i fråga om programutbud, antalet utställande förlag, eller publiktillströmning. Men årets upplaga som just avslutats, den tionde i ordningen, var välbesökt och aktiviteterna varierande. En grupp från The New Yorker, bland dem kolumnisten Judith Thurman (bekant för sina böcker om Karen Blixen och Colette) samsades med Stefan Aust, nyss avgången redaktör för Der Spiegel, romanförfattaren David Malouf från Australien, och flera samväldesförfattare som hoppades på ett av de många Commonwealth Writers´ Prizes. Mest hördes och sågs förstås inhemska skribenter: Kirsty Gunn, novellisten Owen Marshall, dramatikern Roger Hall, Lloyd Jones som var nära att få Man Booker Prize 2007 för romanen Mr Pip. Och som väntat lyste tre litterära fixstjärnor upp firmamentet: Katherine Mansfield, Frank Sargeson och Janet Frame.
Läs mer...

La maglia rosa

BloggarDen 15 maj 2009
Kung för en dag. På femte etappen av årets Giro d’Italia regerade Thomas Lövkvist i rosa ledartröja. Solen gick upp över hans rike men inte ner. Regimen vilade på bräcklig grund, närmare bestämt en marginal på två sekunder till jagande Di Luca. Innan kvällen hade han tvingats abdikera. Men vad spelar det för roll – en gång kung alltid kung. De som kan cykel glömmer aldrig den som burit la maglia rosa. För tredje gången drog en svensk på sig tröjan, rosa som arrangerande La Gazzetta dello Sports rosa papper. Gösta Fåglum gjorde det på 70-talet, Tommy Prim på 80-talet.



Jag var där och rapporterade för radion, ringde hem på knastriga smala linjer från små gula madonnaskåp som fraktades på lastbilsflak Italien runt. Det fanns inga mobiler, inget Internet. En svensk dam och hennes italienske pojkvän fotograferade Girot och framkallade bilderna i en Fiat Fiorino med inbyggt mörkrum. Tjugo minuter efter målgång nådde deras telefoton världens redaktioner.

P-R-I-M. Jag minns speakerns presentation av den svenska stjärnan, som en långsam kulspruta, varje bokstav en versal och solitär. Prim var en av de stora. De andra hette Lemond, Saronni, da Silva och Moser om jag minns rätt. Det var 1985 och folk hade dukat långbord med chianti, parma och bel paese längs de toskanska vägarna i väntan på Hinault, störst av dem alla. Överallt där Girot drog fram var det fest.



De som älskar cykel glömmer aldrig. Och de förstår sig på det efemära. De minns i detalj Touren, Vueltan, Girot, de långa loppen som ständigt ritar om Europas kartor, de minns allt som inte betyder något. De minns och ärar det tillfälliga, det flyktiga – ett ryck av Merckx i en brant stigning, en bortflyende Indurain i regn. De minns fjärde etappen av Romandiet runt och vem som ledde Liège - Bastogne - Liège från start till mål, de minns Milano - San Remo och vem som var först över Cima Coppi, Girots högsta punkt, som fått sitt namn efter femfaldige vinnaren Fausto Coppi, en topp som år efter år tornar upp sig någon annanstans i banprofilens EKG.

Här finns segrar och färger för alla – ungdomspriset, bergspriset, poängpriset, den vita tröjan, den gröna, den cyklamenfärgade. Och när en åkare närmar sig sin hemby släpper klungan iväg honom. Han får göra sin eriksgata genom byn, i ensamt majestät. Alla kommer att minnas hur han gick loss solo i Girot. Och när han en dag drar sig tillbaka kan han leva gott som lokal legend och öppna en liten bar med ett porträtt på väggen bakom disken av sig själv och segraren i la maglia rosa.

  Konstnär: bengt johansson

bild


  sök på dixikon

  Nyhetsbrev

Fyll i formuläret nedan för att ta del av vårt nyhetsbrev.

Tidskrifter

Cicero logo

Carlos Fuentes, 1928-2012

Den 16 maj 2012

Carlos Fuentes, 1928-2012

Av IVO HOLMQVIST Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från [...]

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Den 13 maj 2012

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM, Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse. I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i [...]

James Gould Cozzens – bortglömd?

Den 13 maj 2012

James Gould Cozzens – bortglömd?

Av IVO HOLMQVIST Det händer allt oftare – det har väl med min stigande ålder att göra – att jag snubblar över unga eller i varje fall yngre skribenter som hävdar att en författare som inte är alldeles dagsaktuell är stendöd, bortglömd, läst av ingen, och att det då alltid rör sig om någon som [...]

A Difficult Woman
Om Lillian Hellman

Den 13 maj 2012 | 1 kommentar

<em>A Difficult Woman</em><br /> Om Lillian Hellman

Av IVO HOLMQVIST ”De mortuis nil nisi bene”, om de döda intet annat än gott – den latinska sentensen följde många som kommenterade dramatikern Lillian Hellmans död i juli 1984. Man mindes henne som en förkämpe för demokratin och hon fick ett ärofyllt eftermäle. Men det dröjde inte länge innan en avvikande röst i kören [...]

Kommunalval i Italien

Den 9 maj 2012

Kommunalval i Italien

Av ÅKE MALM Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse. Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot [...]

Utflykt till Umbrien

Den 6 maj 2012

Utflykt till Umbrien

Av ÅKE MALM Det händer att det känns som ett tvång. Man måste ut från Rom, bort från trafik och trängsel, lea politiker och köerna i postkontoret. Då kommer lagom en trevlig inbjudan från Umbria-regionen. Man har ordnat ett sedvanligt convegno, den här gången för något hundratal bloggare, tillhörande en internationell församling av Travel bloggers. [...]

Hög fart i Italien

Den 26 april 2012 | 1 kommentar

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM Först de glada och goda nyheterna Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser. [...]

Bossi, far och son

Den 15 april 2012

Bossi, far och son

Av ÅKE MALM Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar. Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta [...]

  Klicka här för fler inlägg...

Franska bokhandeln

bild

Köpa böcker på franska?

Du kan köpa all sorts fransk
litteratur här på Dixikons
Franska bokhandel!

Läs mer...

Bokhandel

Köp böckerna genom DIXIKON!

Som tidigare kan du också köpa utländska böcker här, men nu direkt hos Amazon och andra internationella boklådor.

Klicka på länkarna nedan för att komma till det språk, som intresserar dig!