DIXIKON

Från Torinos bokmässa, ”La Fiera del Libro”

Av ÅKE MALM,

Torino (Från Dixikons utsände). Torinos bokmässa, La Fiera del Libro, är en mäktig upplevelse.

I Fiats gamla jättefabrik, Lingotto, idag ombyggt till ett kongresscentrum av sällan skådade dimensioner, har 1200 bokförläggare dragit in. I ett hörn sänder Rai Radio tre sitt succéprogram Fahrenheit. I ett annat talar Karabinjärkåren om dess framgångar i förlagsbranschen.

Men över alltihopa tornar sig - Henning Mankell. ”Den svenska deckarkungen. Mästaren i svensk noir” som presentatören kallade honom, höll hov redan första dagen. En sprängfylld ”Sala Gialla”, vilket betyder bortåt 1500 personer lyssnade andäktigt till Mankell som berättade om sitt författarskap, sina mödor och sina tankar om Europa, Afrika, italienska rättssamhället och om sin mor.

Han är en skicklig estradör, Mankell. Börjar med att berömma den verkligt skickliga tolken, otroligt snabb och precis. Han linkar på katastrofens rand när han börjar förklara vad Medea handlar om. Medea, inför en publik som är uppvuxen med den klassiska världen. Men han tar sig elegant vidare när han förklarar att man redan då, för runt 2500 år sedan, väl visste vad en deckare var för något.

Eller ”giallo” som man säger i värdlandet. Giallo betyder gul och namnet uppstod sedan förlaget Mondadori 1920 startade en pocketserie med deckare, främst från USA. Böckerna i serien hade gula ryggar och det blev allt vanligare att folk när de kom till tidningskioskerna bara bad att få ”en gul”. Sedan bet sig ordet fast. Idag används ”giallo” dagligen och stundligen för allt som kan ha med det kriminella att göra. ”Polisen undersöker xxx. Det är giallo”, kan det heta i tidningarna.

Nåväl, Henning Mankell anser att genren är klart missförstådd. ”Om John Le Carre’ hade fötts 30 år senare hade han fått Nobelpriset”. Det är litteraturkritikerna som inte fattat det här. De kan inte sitt yrke, säger han djärvt. Följaktligen placerar lokaltidningen, mäktiga La Stampa, en notis på 10 rader i slutet av en hel kolonn. Man måste akta sig för att trampa på ömtåliga tår i Italien.

Vad han själv är intresserad av är det motsägelsefulla i det mänskliga. Han skulle aldrig skriva en story där allt var svart och vitt. Kommissarie Wallander är ingen snarfager person och absolut ingen James Bond-typ. ”Tänk er själva en James Bond som har problem med diabetes!”.

Förresten, att Wallander fick diabetes var en god läkarväns förtjänst. På en fråga om vilken sjukdom Wallander borde drabbas av, förklarade den kvinnliga läkaren diabetes förstås. "Det får nästan alla förr eller senare.”

Och så var det frågan om demokratin. Grunden för en fungerande demokrati är det rättsliga systemet, påpekade Wallander, förlåt Mankell. Det har alltid förundrat honom att Italien inte lyckas komma till rätta med sina långt utdragna rättgångar. Att inte korruptionen sätts under kontroll. Några frågor som bloggens läsare känner väl till.

”Men trots allt har Europa fantastiska förtjänster. Vi har kommit långt och folket vill att vi skall komma ännu längre. Det finns mycket att rätta till men mycket att vara stolta över som européer”.

Afrika – alla känner väl till Mankells engagemang. Problemen är enorma men de flesta stammar från kolonialismen. Det är mycket europeerna kan göra för att rätta till de fruktansvärda misstag som begicks under det europeiska förtrycket i Afrika. ”Men om jag lyckades göra en deal med Vår Herre om att få komma tillbaka om 50 år är jag säker på att Mocambique kommer att vara en välstående stat”.

I Afrika har han mött sin största läsupplevelse någonsin. I en AIDS-drabbad by i Uganda, där hela föräldragenerationen har gått bort och där bara gamla och barn finns kvar, uppstår ett stort problem. Vem skall ge barnen deras rötter, föräldrarnas sagor och folkets traditioner? En liten flicka kom fram till honom och räckte över ett pappersark, vikt flera gångar. Den svenske besökaren öppnade det och där inne låg en pressad blå fjäril. ”Min mamma älskade blå fjärilar”, förklarade flickan.

- Den vackraste bok jag läst, förklarade Henning Mankell under en storm av applåder.

Så får publiken en anekdot: På stranden i Maputo kom en 15-åring fram till honom och undrade. När en pojke och en flicka kysser varandra – vem av dem skall blunda? Henning mumlade något till svar men var medveten om att pojken inte skulle bli nöjd med svaret. Sedan fick han veta att i det området var det inte vanligt att man kysste varandra alls. Så pojken ville bara ha en enkel, teknisk förklaring. "Som om hur kopplingen fungerar när man skall köra bil”.

Det gäller att ta läsarna på allar...

I nästa blogg kommer mer information från Il salone del libro.

L’ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus
Michel Onfray

Av LENA KÅRELAND
Michel Onfray är en av de mest framstående och omtalade filosoferna i dagens Frankrike med en strid ström av böcker bakom sig. Ett av sina projekt kallar denne produktive författare ”Filosofins mothistoria”. Där lyfter han fram filosofer som oförtjänt har glömts bort eller tystats i filosofihistorien. Nu har han gett sig i kast med Albert Camus i ett arbete med titeln L’ordre libertaire, ett uttryck som tar fasta på det anarkistiska draget i Camus filosofi. (Libertaire betyder ordagrant libertarianism). Boken på nästan 600 sidor har fått stor uppmärksamhet i Frankrike, och när den kom ut i början av 2012 såldes den under endast en vecka i 8000 exemplar.

Den anarkism som Camus företräder är, menar Onfray, inte den mest välkända, den som förknippas med bomber och attentat. Det rör sig istället om en anarkism som är pacifistisk, konkret och pragmatisk, en anarkism vars Läs mer...

Sand
Wolfgang Herrndorf

Av MARGARETA FLYGT
Förra årets tyska litterära överraskning var Wolfgang Herrndorfs roman Tschick. I år vann hans nya roman Sand Leipzigs bokmässas romanpris. Om Tschick beskrev det goda i människan, visas människans mörkare sidor i Sand, men komiken är densamma.

Herrndorfs roman utspelar sig i nordafrikanska öknen samtidigt som attentaten ägde rum i Münchens olympiaby 1972. Hela romanen är en samling av misslyckanden och knäppskallar. En man med amnesi ska skaffa fram en mina, en ung vacker amerikanska och två bedagade, trötta kriminalare ska reda ut fyra mord.
Läs mer...

The Hanging Garden
Om Patrick White

Av IVO HOLMQVIST
När den drygt sextioårige Patrick White fick Nobelpriset 1973 var det för ”en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”. Redan före honom hade stora epiker sammanfattat särarten down under, som Xavier Herbert i ”Capricornia” 1940, och tio år tidigare Henry Handel Richardson i ”The Fortunes of Richard Mahony” (bakom det manliga författarnamnet fanns Ethel Richardson, flera gånger föreslagen till Nobelpriset). En av delarna i hennes romantrilogi om en europeisk invandrares undergång kallades ”Australia Felix”. Det lyckliga Australien, en sådan ironisk boktitel hade Patrick White säkert själv gärna använt. Hans inställning till hemlandet var kluven, som framgår av självbiografin ”Flaws in the Glass”.
Läs mer...

Livskraftiga kioskvältare

Av PETER LANDELIUS

I år är det Dickensjubileum; jag påminns om min tidigaste ungdoms ivriga läsning av romaner som ”David Copperfield” och ”A Tale of Two Cities”, och om familjens rituella högläsning av ”Julen på Dingley Dell” framför julaftonsbrasan. Den oförtröttlige Dickens — romanförfattare, tidskriftsredaktör, regissör, skådespelare, pjässkrivare, reseberättare — förblir lika läsvärd idag.

Tack vare jubiléet hittade jag nu även hans vän och medarbetare Wilkie Collins, som tidvis sålde minst lika bra som sin äldre kollega. I det läsande England, där böcker ännu inte betraktas som färskvaror, finns båda fortfarande i tryck.

Collins var inte en stor persontecknare som Dickens, men hans förmåga att konstruera spännande intriger var desto större, och hans öga för miljö och väsentliga detaljer var inte sämre än Dickens.
Eftersom följetongen var ett vanligt sätt för den första publiceringen (och dramatisering en uppskattad metod för den kommersiella uppföljningen) lärde sig Collins i likhet med många samtida — Dickens, Pérez Galdós, Balzac, Hugo — konsten att hålla läsarens intresse vid liv.

Collins står inte en Stieg Larsson efter när det gäller att väcka nyfikenhet inför nästa scen; att hans stilistiska förmåga är ojämförligt överlägsen bör inte förvåna någon. Det ska också medges att hans intriger är minst lika skruvade som den svenske storsäljarens. I båda fallen har man ändå svårt att lägga boken ifrån sig.

Wilkie Collins gjorde vad han kunde för att fördärva sin bräckliga hälsa med hjälp av alkohol, opium och slutligen morfin, men han förblev länge oförtröttligt produktiv och orkade dessutom ställa upp på många gemensamma äventyr tillsammans med Dickens och andra vänner: resor på den engelska landsbygden och på kontinenten, långseglingar, teaterföreställningar och åtskilliga utsvävningar, inte bara i Pickwickklubbens anda.

Ännu mer än sin beskyddare Dickens utmanade han det viktorianska samhälle som han skildrade. Redan hans privatliv ansågs skandalöst: han hade två permanenta älskarinnor och minst fyra barn med dem — det flitiga intaget av laudanum stred däremot mindre mot tidens föreställningar om moral och normalitet. Och hans kritik av sociala orättvisor, kvinnoförtryck och insnöade fördomar retade nog lika många som den roade.

Av romanerna är det framför allt ”The Woman in White” och ”The Moonstone” som har motstått tidens tand.

Den senare är en av de första detektivromanerna, med en konstruktion som kan ha lärt Agatha Christie en hel del: ett dussin personer, alla mer eller mindre misstänkta, får berätta om stölden av den berömda indiska ädelstenen och allteftersom nya fakta dyker upp riktas läsarens misstankar mot än den ene, än den andre, ända tills detektiven (inte polisen) avslöjar sanningen.

”Damen i vitt” är jag särskilt förtjust i, och det inte bara för att titelpersonen uppenbarar sig på Avenue Road där min familj och jag bodde under ett par år på 60-talet. Collins var alltid noga med att undersöka geografin för sina böcker, och det kunde vara arbetsamt eftersom scenväxlingarna kom tätt. Men i det här fallet höll han sig till trakter som han (och jag) kände bäst: Hampstead, St Johns Wood, Regent’s Park, Marylebone.

Om Collins liv och leverne kan man inhämta både detta och mycket mer i Peter Ackroyds nyutkomna biografi, "Wilkie Collins", som även den är rolig att läsa.

_______________

- Klicka här för att via projekt Gutenberg läsa The Woman in White

- Klicka här för att se alla titlar av Collins på Gutenberg

- Också på Youtube finns en hel del Collins, bl.a. utdrag ut talböcker och denna The Moonstone:

Självbedrägeri och brist på fantasi
Om Friedrich Dürrenmatt

Av MARIANNE JEFFMAR
Det händer att jag får frågan vilken kriminalförfattare jag sätter högst. Mitt svar brukar bli Friedrich Dürrenmatt. Vem är det? blir oftast motfrågan. Inte ens för den som sett den högintressanta filmen ”Löftet”, filmad av Sean Penn och med Jack Nicholson i rollen som den maniske kriminalkommissarien, går det upp ett ljus. Filmen, som visats flera gånger i svensk TV, bygger på Dürrenmatts roman ”Das Versprechen”, (svensk titel ”Kommissariens löfte”), men det upplyser inte TV-tablån om.
Läs mer...

Acceso no autorizado
Belén Gopegui

Av ULF ERIKSSON
Den snart femtioåriga Gopegui är etablerad som en av de starkaste samhällskritiska berättarna i Spanien.

Hennes romaner om vänskap, socialt maskspel och ursinnigt identitetssökande i det begynnande 2000-talets sköna nya värld, har fått många att kalla henne Spaniens viktigaste prosaist. Likväl har hennes tydliga vänsterhållning också renderat henne kritik.

Den nya, mycket läsvärda romanen, Acceso no autorizado, skildrar en hög politikers relation till en okänd hacker som Läs mer...

Herman Bang – född på Als, död i Utah

Av IVO HOLMQVIST

Om Ola Hansson, en av de skånska skalderna kring förra sekelskiftet, finns en uppgift som fascinerar: att han var född i Hönsinge men död i Turkiet. Det står kanske också inristat på den sten som rests till hans minne på Söderslätt. Han dog alltså långt bortom rustgården på skånska slätten, den som han från sin europeiska exil skildrade i ”Vägen hem”. Men hans samtida danske kollega Herman Bang slår lätt det rekordet, åtminstone vad gäller geografiskt avstånd. Han var född i Asserballe på ön Als men dog på tåget mellan Chicago och Kalifornien, nära Ogden i Utah.

Det gjorde han för i dagarna hundra år sedan, några månader före den åtta år äldre Strindberg i Stockholm. I Berlingske Tidende slår Sven Hakon Rossel nu ett slag för honom med anledning av detta jubileum, under den lätt anklagande rubriken ”Herman Bang burde være et verdensnavn”. Han tycker att det är på tiden att Bang uppmärksammas internationellt, och föreslår att man börjar med ett ordentligt symposium kring honom på något danskt universitet (själv var Rossel länge verksam vid det i Wien).

Han påminner om att Bang upplevde en boom i DDR där man läste honom som socialrealist (fast då måste man nog ha haft skygglappar eller i varje fall rosafärgade glasögon) och att för trettio år sedan en samlingsupplaga på tre band kom i Förbundsrepubliken. ”Derimod er han sørgeligt ukendt i andre sprogområder” påstår Rossel och efterlyser en engelsk, spansk och fransk översättning av hans huvudverk, ”det må være en national opgave”.

Att han, förutom i Tyskland, skulle vara okänd utanför Danmark är nog en sanning med viss modifikation, i alla fall vad gäller Sverige. Två utmärkta avhandlingar ägnades hans verk redan för många år sedan, först Jan Mogrens monografi 1957 om Bangs deterministiska roman ”Haabløse Slægter”, sedan Torbjörn Nilssons stilstudie ”Impressionisten Herman Bang” 1965. Och så sent som för tre år sedan kom Axel Lindéns avhandling ”Förnimmelser – en fenomenologisk analys av Herman Bangs författarskap”. Man får hoppas att den var mera lyckad än hans försvenskning av Bangs roman ”Ludvigsbakke” några år tidigare.

Den var så behäftad med språkliga missuppfattningar, fel och grodor att den föranledde Knut Ahnlund till en veritabel bredsida i en understreckare i Svenska Dagbladet där han jämförde med den unge David Sprengels långt tidigare klavertramp vad gäller översättningar från danskan, det som häcklades i Beyron Carlssons klassiska kåseri ”Den skinnsjuke greven". Ahnlund skrev för övrigt en intressant essä (i ”Diktarliv i Norden”, 1981) där han ställer Bang bredvid Henrik Pontoppidan som de kanske mest betydande danska författarna i den generationen (de var båda födda 1857).

Bangs ”Tine”, berättelsen om flickan som bevittnar katastrofen 1864 vid Dybbøl när preussiska trupper anföll och besegrade Fædrelandets försvarare, översattes av ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt. Och cirkushistorien ”De fire Djævle” blev både till svensk stumfilm och har i sen tid kommit i en vacker upplaga i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Dansösen Irene Holm i den sorgsna kortromanen som bär hennes namn - ett pålitligt antologistycke - hör till de många ”Stille Eksistenser” som befolkar Herman Bangs romaner och noveller.

Hon har en medsyster i Katinka Bai i ”Ved Vejen”, gift med stinsen i ett litet stationssamhälle, en Emma Bovary i danska provinsen som livet passerar förbi. Det är mycket vackert och mycket melankoliskt. När Max von Sydow översatte boken till film (den enda han regisserat) blev det ovanligt lyckat: ”Vid vägen” är ett impressionistiskt mästerverk i bild liksom ”Ved Vejen” är det i ord.

Att hävda att Herman Bang skulle vara sorgligt okänd i Sverige stämmer alltså inte alls – vilket inte hindrar att mycket mer gärna kunde få komma på svenska, som ett brett urval av hans tidningsskriverier.

De sex banden av hans ”Værker i Mindeudgave” som Peter Nansen gav ut bara några månader efter hans död inleds med denna deklaration: ”Af hans Journalistik har vi intet medtaget, thi han vidste, at Bladartikler, hvor kunstneriske de end er udarbejdede, hører Døgnet til.”

Men också det är en Sandhed med Modification – Herman Bang var en av sin samtids främsta journalister. Om man vill veta mer om denne dandy som var illa tåld av många i Köpenhamn (inte bara för sin homosexualitets skull) och hans hektiska liv fram till blodstörtningen på tåget i amerikanska mellanvästern den 29 januari 1912 kan man läsa Dorrit Willumsens fina roman ”Bang” (för vilken hon fick Nordiska rådets litteraturpris 1997).

Några tyska författare

Av MARGARETA FLYGT
De senaste åren har den tyskspråkiga litteraturen berikats med många nya röster och tonfall – det är andra och tredje generationens immigranter som berättar om sina erfarenheter. Denna postmigrantiska litteratur beskriver hur det är att leva i två kulturer och det som beskrivs i dessa pjäser och romaner skiljer sig från den gängse invandrarklichén, som annars mest handlar om hedersmord och språksvårigheter. Framför allt är det inte litteratur som snällt väntar i farstun på att få komma in. Det är dessa författare som får de stora litterära priserna – och väldigt många läsare. För nu är det barnen till de tidigare gästarbetarna som tillhör den litterära eliten.
Läs mer...

Façons de lire, manières d’être
Marielle Macé

Av LENA KÅRELAND
Skönlitteraturens roll har diskuterats livligt i Sverige under senare tid. Debatten kan ses i relation till de rapporter som visat läsningens minskade betydelse bland både yngre och äldre. Många anser att skönlitteraturen och den tryckta boken befinner sig i krissituation, bl.a. beroende på den mediekulturella förändringen. Samtidigt har det getts ut flera böcker om nyttan av att läsa skönlitteratur, varvid kulturens värde för hälsan gärna lyfts fram.
Läs mer...

Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”
Läs mer...

Italienska böcker för mörka höstkvällar

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Årstidernas växlingar kan vi inte göra mycket åt. Men det är lättare att fördra det tilltagande mörkret om man i god tid skaffat sig stimulerande läsning. Med tanke på de Dixikonläsare som vill öva upp sin nyförvärvade italienska eller bara se till att hålla gamla kunskaper vid liv vill jag därför ge några boktips inför den stundande höst- och vintersäsongen.

Läs mer...

Våldets barn
Barndomsskildringar hos Saint-Exupéry och Mare Kandre

Av EVELINA JOHANSSON
Barnet, den lille pojken, gråter. En sådan hjärtskärande gråt som skulle få de flesta föräldrar att instinktivt lyfta upp sitt barn i famnen, omhulda det, för att på alla vis försöka att erbjuda trygghet och tröst. Men detta är inte vad som sker på denna perrong i Paris en kvav fredagsmorgon i juli där jag står och väntar på att ta linje 4 in till ett bibliotek beläget i Latinkvarteren. Istället uppmanas barnet, som vid det här laget – ömsom hulkande ömsom skrikande – ligger på den hårda cement som perronggolvet utgörs av, att resa sig upp genast då byxorna riskerar att förstöras och mamma för övrigt också är trött.
Läs mer...

Madman Bovary
Christophe Claro

Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

“I like roads. I like to move”

Av IVO HOLMQVIST

Gapet mellan ideal och verklighet framgår beklämmande tydligt på en bekant bild från Louisville av den amerikanska fotografen Margaret Bourke White. Husfasaden reklamerar för USA som möjligheternas land, med en leende familj - inklusive hund - i framsätet på ett dollargrin. För dem finns inga hinder på vägen mot lycka, bekvämlighet och välstånd, det framgår av den aningslöst optimitiska texten som de far fram under: ”There is no Way like the American Way”. Och så på gatan framför plakatet den bistra vardagsverkligheten, de färgade arbetslösas hopplösa köande. Fotot kunde varit taget i dag – det är från 1937.

Bilden dök upp i mitt minne så fort jag såg omslaget på Matthew Algeos ”Harry Truman´s Excellent Adventure. The True Story of a Great American Roadtrip”(Chicago Review Press). Där är det enbart soliga leenden hos ex-presidenten Harry S. Truman och hans hustru Bess, i en bil som vi får veta är en Chrysler New Yorker från 1953, samma år som fotot togs och de gav sig ut på sin biltur.

Det tycks inte vila några skuggor över detta nyss pensionerade par. Så hade välståndet också vuxit rejält på de åtta år som gått sedan andra världskrigets slut fast man var inne i ett nytt kring trettioåttonde breddgraden i Korea – stilleståndet slöts det året - och man krigade kallt med Sovjetunionen och avrättade spionparet Rosenberg (han var nog skyldig, hon icke; om det handlar, men ur deras efterlevande pojkars synvinkel, E.L. Doctorows ”The Book of Daniel”).

Vid inaugurationen den 30 januari 1953 var Dwight D. Eisenhower lätt ohövlig mot sin företrädare. Sydstataren Truman hade hunnit med nästan åtta år i ämbetet, sedan han som en kompromisskandidat hade utsetts till Roosevelts vicepresident och därmed tagit över när denne avlidit den 12 april 1945.

Demokraten Truman från Missouri som bland annat drivit en föga framgångsrik sybehörsaffär kom att bli en av de handlingskraftiga presidenterna i USA som snabbt satte sig i respekt. Han struntade i att han blev impopulär när han avskedade generalen McArthur vars diktatoriska ambitioner hade blivit alltför besvärande. Och det var under Trumans första tid i Vita Huset som Hiroshima och Nagasaki bombades.

När Eisenhower, ivrigt påhejad av den rabiate kommunistjägaren McCarthy, hade angripit George Marshall som senare på året fick Nobels fredspris som tack för att han så effektivt organiserat den amerikanska hjälpen till efterkrigs-Europa så miste han en hel del av Trumans sympatier, och överlämnandet hade varit lite frostigt.

Så fort det var klart tog Harry och Bess tåget hem, och gav sig sedan ut på en tre veckors biltur, från Washington D.C. i mitten av juni (där hon drack te med Woodrow Wilsons änka, och han träffade tre coming men, J.F. Kennedy, Lyndon Johnson och Nixon) via Mark Twains hemstad Hannibal, över Philadelphia, Columbus Ohio och Indianapolis till St Louis den 8 juli.

Det märkvärdiga med bilturen var att den skedde utan eskort av polismotorcyklar och utan Secret Service-agenter – ex-presidenten blev i ett slag Citizen Truman (som han kallas i artonde kapitlet av David McCullough stora biografi om honom från 1992).

Ibland kunde Harry och Bess vara anonyma, oftare kändes de igen och blev ivrigt påhejade, det uppskattade den folklige Harry. Han gillade bilar – det är hans ord i rubriken ovan – och han körde gärna lite för fort, Chryslerns hade en stor V8-motor. Matthew Algeo berättar roligt om deras rundtur den gången, och fyller på med egna upplevelser när han farit i deras hjulspår ett knappt halvsekel senare.

Vi får dessutom veta en del om den avsuttne presidentens ekonomi som var skral. Han hade en pension från armén efter sin tid som soldat i Frankrike under första världskriget på 112 dollar och 56 cent i månaden, och fick ta ett banklån för att klara sig innan han kunde kassera in honorar för rättigheterna till sina kommande memoarer. Under tiden i Vita Huset hade han betalat hela tjänarstaben ur egen ficka – hos den var han mycket populär.

Sedan dess har tiderna förändrats, som Matthew Algeo visar. Inte heller Nixon belastade det offentliga efter sin påtvingade avgång, hans inkomster kom från royalties.

Men ex-presidenten Gerald Ford var fenomenal på att ta betalt i alla upptänkliga sammanhang, för sina korta tal vid luncher, prägling av minnespengar osv. Och Bill och Hilary Clinton lyckades lägga undan 109 miljoner dollar under sina åtta år i Vita Huset, det blir onekligen lite mer än 112 dollar i månaden, även om bensinen förstås var billig för Harry och Bess där de susade fram on the road, i en bil som till och med hade lyxiga automatiska fönsterhissar.

I en efterskrift till pocketupplagan från 2011 av sin bok (originalet kom 2009) berättar Algeo att han lyckats spåra bilen till en bondgård nära Kansas City, dessvärre i ganska uselt skick och ogörligt dyr att restaurera (i den vildvuxna trädgården hos en judisk advokatfamilj utanför Philadelphia som jag inbjudits till under en thanksgiving-helg vid mitten av sextiotalet fanns en minst lika fantasieggande och förfallen bil, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor som tillhört den radikale konstnären Ben Shahn ( med det postuma porträttet av Dag Hammarsköld med det hotfulla åskmolnet).

Truman var inte ensam i världshistorien om sin opretentiösa återgång till civilt liv även om det mönstret nu nog är mera undantag än regel. Den romerske bonden Cincinnatus fullgjorde sina medborgerliga plikter när fosterlandet kallade, och som konsul och senare diktator avvärjde han andra folkslags anfall mot Rom. Men efter fullgjort värv återvände han till sitt enkla liv vid plogen och på sin gård, utan att ha låtit statskassan berika sig. Och det sägs – anekdoten är säkert sann - att efter Tage Erlanders död skickade hans änka Aina ett paket till Kanslihuset som innehöll alla blyertspennor, också de begagnade, som han hade haft till låns under sin mångåriga ämbetsutövning – det stod ju ”Tillhör Statsverket” på dem.

Ivo Holmqvist

Vem dödade Dag Hammarskjöld?

Av IVO HOLMQVIST
När jag för nu en hel del år sedan recenserade Iwo Wiklanders ”Det skall jag förklara senare” i köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad var det under rubriken ”Mennesket bag myten”. Såvitt jag minns var det mer av det senare än det förra i denna lite udda bok om Dag Hammarskjöld. Boktiteln var ett citat från honom själv, men det blev aldrig tid för några förklaringar. Nu är det femtio år sedan han omkom under inflygning till Ndola Airport i nuvarande Zambia. Jag avslutade min danska anmälan så här: ”I denne bog gøres der ansatser til visse forklaringer, men gåden omkring Hammarskjöld forbliver i det store hele en gåde.” Mycket har skrivits Läs mer...

Om konsten att gräva fram kranar

Av JAN HENRIK SWAHN
En av de egendomligare svansviftningarna i mitt liv var kollektiv. Den utfördes av fyra gymnasister från samma klass på luffen genom ett Europa där Jugoslavien fortfarande hette Jugoslavien, där turkar behövde visum för att komma in i Grekland och där DDR och Östblocket var en realitet. I Venedig skickade vi ett vykort till vår gamle svensklärare Rydeman där vi räknade upp våra senaste läsäventyr. Idel manlig världslitteratur: Sartre, Joyce, Mann och Musil. Det var kanske inte fjäsk, våra betyg var redan säkrade, men någon sorts blandning av hybris och längtan efter bekräftelse var det ändå.
Läs mer...

Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux?
Eric Marty

Av LENA KÅRELAND
Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.

Läs mer...

Las experiencias del deseo. Eros y misos
Jesús Ferrero

Av ULF ERIKSSON
Romanförfattaren Jesús Ferrero vann för några år sedan Anagramas prestigefyllda essäpris med sin originella bok om begärets betydelse.

Ferrero, som under studietiden i Paris följde bland annat Lacans, Lévi-Strauss, Foucaults, Deleuzes och Barthes seminarier, använder en enkel fyrställig modell.

Utifrån de grekiska begreppen eros och misos behandlar han vår kärlek till andra och till oss själva respektive vårt hat till andra och till oss själva.

Läs mer...

La sima
José María Merino

Av ULF ERIKSSON
Att spanska författare inte släpper inbördeskriget bekräftar att historieskrivning och skönlitterär gestaltning båda är nödvändiga förutsättningar för de levandes arbete med att begrunda och sinsemellan dela det förflutnas erfarenheter.

Ett särskilt läsvärt exempel är José María Merinos roman La sima (Avgrunden). Huvudpersonen, historikern Fidel, återvänder till den bergsby där han växte upp för att vara med om öppnandet Läs mer...

Dieu s´amuse
Michel Lambert

Av MARIANNE JEFFMAR
Michel Lambert är en av de mest intressanta franskskrivande belgiska författarna i dag. Framför allt hans noveller är värda att läsas med eftertanke. Titelnovellen i ”Dieu s´amuse” (Gud roar sig) syftar på uttrycket: ”Slumpen, det är Gud som roar sig.”

Slumpen är ett genomgående tema i den nya novellsamlingen. Människor möts av en slump, eller som av en slump, de attraheras av varandra, eller de repelleras. Det förflutna hinner upp dem, de minns, försöker värja sig mot minnet men lyckas sällan. De irrar omkring i en anonym stad, tycks inte veta vart de är på väg.
Läs mer...

Schwarze Sonne scheine
Albert Ostermaier

Av MARGARETA FLYGT
Vad händer med oss när vi fått en dödlig sjukdom diagnostiserad och hur lär vi oss att lita på oss själva? 
Albert Ostermaier, dramatiker och romanförfattare, har i sin andra roman gestaltat händelser som ligger honom själv väldigt nära.

I kölvattnet på alla rapporter om övergrepp inom katolska kyrkan har Albert Ostermaier skrivit en gastkramande, självbiografisk roman om moraliska och politiska strukturer i södra Tyskland, där den enskilde är maktlös mot kyrkan.

Läs mer...

Orejudo och ansvaret för det verkliga
Antonio Orejudo – Un momento de descanso

Av ULF ERIKSSON
Den 48-årige, i Madrid födde Antonio Orejudos författarskap är en utmärkt ingång till flera av berättarkonstens centrala frågeställningar. Han debuterade med Fabulosas narraciones por historias (Fabuleringar i stället för historier, -96; återutgiven -07), en virtuos collageroman förlagd till Madrids händelserika 20-tal. År 2000 återkom Orejudo med Ventajas de viajar en tren (Fördelar med tågresande), en hybrid mellan novellsamling och roman som inspirerats av Cervantes Exemplariska noveller. Den tar sin utgångspunkt i ett möte på ett tåg mellan en kvinna som nyss lagt in sin man på ett psykiatriskt sjukhus och en läkare från samma sjukhus.

Läs mer...

Señora Mirs heta tårar
Juan Marsé – Caligrafía de los sueños

Av PETER LANDELIUS
Bakom den kryptiska titeln “Caligrafía de los sueños” (Drömmarnas kalligrafi) döljer sig en berättelse från det sena fyrtiotalets fattiga Barcelona, besegrat i inbördeskriget och förtryckt av frankistregimen. Det har inte hindrat Juan Marsé att skriva en rolig, känslig och spännande intrig kring den ömsinta massösen Victoria Mir och hennes komplicerade kärleksaffärer.

Huvudperson är dock den femtonårige “Ringo” (född Domingo), son till Victorias väninna Berta och den argsinte anarkisten Pep som brukar svära litet för högt över frankisterna och extraknäckar som smugglare när inkomsterna från råttutrotningen inte räcker till.
Läs mer...

Sylvie Germain

Av MARIANNE JEFFMAR
Under våren 2011 har Sylvie Germain gett ut två böcker, på två olika förlag. Så gör man i Frankrike. Först kom ”Quatre actes de présence” på Desclée de Brouwer, sedan ”Le monde sans vous” på Albin Michel. Båda böckerna har hämtat näring ur författarens lärdom, här i filosofi och teologi, men framför allt ur ett liv som tänkande och kännande medmänniska.
Läs mer...

Roger-Pol Droit – Maîtres à penser

Av RUTH LÖTMARKER
Den franske filosofen Roger-Pol Droit har gjort det till en egen specialitet att popularisera ämnet filosofi. I listan av de böcker han gett ut figurerar titlar som "Att leva med Sokrates, Epikuros och alla de andra" eller "Etik förklarad för alla". I sitt senaste verk griper han över hela 1900-talet. Han presenterar ett tjugotal filosofer som trätt fram under detta märkliga århundrade, som mer än något annat i mänsklighetens historia härjats av krig och massakrer, vilka grusat idéer från upplysningstiden om att vetenskap och förnuft skulle göra människan till en alltmer fredlig och civiliserad varelse.
Läs mer...

Tio steg mot ett bättre Italien

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.
Läs mer...

Philip Roth (2) – Everyman

Av IVO HOLMQVIST

”Det gamla spelet om Envar”, den medeltida moraliteten om livets korthet och människans vanskliga vägval, finns i bakgrunden till Philip Roths tjugosjunde bok som börjar vid en grav och slutar vid en annan. Däremellan handlar det om kärlek, svek och avund.

I centrum står en före detta reklamman och art director från New York, drygt sjuttio år gammal (Roth var sjuttiotre när han skrev boken 2006) som vuxit upp på andra sidan Hudson-floden i New Jersey. Hans far var juvelerare, och som pojke har han skickats som bud mellan olika diamanthandlare. Men han minns också lata dagar vid kusten.

I yttre mening har det gått honom ganska väl i livet, men hälsan blir allt bräckligare. Hans första operation, för bråck i tioårsåldern, har följts av en lång rad andra, på senare år i allt snabbare takt. I sitt privata liv har han ständigt valt fel, kan det tyckas. Han har varit gift och skild tre gånger, och de båda sönerna i första giftet hatar och föraktar honom.

Men dottern i det andra äktenskapet älskar honom, oegennyttigt och utan förbehåll. Kanske har Philip Roth sneglat på Shakespeares King Lear, han som först sent i livet inser att den förskjutna yngsta dottern är den som verkligen älskar honom. Och det faller nog också en skugga från Hamlet över slutscenen, när Roths huvudperson visar stort intresse för en dödgrävares hantverk, här beskrivet med stor sakkunskap.

Man känner igen den judiska småborgerliga miljön, och temat om kroppens skröplighet dyker upp allt oftare i Roths senare romaner (inte alltid är det som här bara gamla gubbar som drabbas, som man ser i ”The Dying Animal” eller ”Exit Ghost”). Nedräkningen har börjat:

Men nu tycktes det som om han, i likhet med de flesta andra som åldrades, befann sig i en process där allt skalades ner, och att han skulle bli tvungen att vänta ut sina tomma dagar till slutet som inget annat än det han var – de tomma dagarna och otrygga nätterna och den maktlösa insikten om kroppens förfall och den ändlösa sorgen och denna långa långa väntan på ingenting. Det är så här det blir, tänkte han, det var det här man aldrig kunde ana. (”Envar”, Bonniers 2007, övers. Hans-Jacob Nilsson)

Det är mollstämt, och det är hans egen begravning vi bevittnat inledningsvis (ett par år senare renodlade Roth det berättarperspektivet i ”Indignation”: där är det en död som för ordet genom hela boken, en ung man fallen i Korea-kriget nästan innan hans liv hunnit börja). Men när han summerar sitt liv minns han lika mycket de intensivt livsbejakande ögonblicken, det ivriga simmandet längs New Jerseys stränder där han senare hamnar i ett lyxigt pensionärsboende och mest för sällskaps skull ordnar kurser i målning, de varma relationerna till föräldrarna och till den äldre brodern som han blir allt mera avundsjuk på, i takt med att hans egen hälsa försämras medan brodern förblir oförskämt frisk.

Han förverkar sin andra hustrus förtroende när han låter sig drabbas av en passion för en hälften så gammal blondin, en dansk modell, reser till Paris med henne och alltför sent upptäcker att det inte finns något under den vackra ytan. Sjukdom, död och begravningar alltså – men också korta stunder av kärlek (och som alltid hos Roth sex). Det är lätt att känna sympati för, och till dels känna igen sig i, denna allmängiltiga moralitet om Envar, Everyman och Jedermann.

Manning Marable – Malcolm X: A Life of Reinvention

Av OLA SIGURDSON
Vem var Malcolm X? Utan tvivel en av samtidens amerikanska ikoner, men vid sidan av den populärkulturella bilden av honom, vem var han, religiöst och politiskt? Den allmänna bilden av Malcolm X har förmodligen formats av den självbiografi som han, tillsammans med Alex Haley, arbetade på under flera år men som först publicerades efter hans död 1965.
Läs mer...

Martin Pollack – Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien

Av RICHARD SWARTZ
I flera böcker har författaren – årets vinnare av det Europapris som bokmässan i Leipzig delar ut – redan ägnat sig åt denna östliga, fattiga del av den habsburgska dubbelmonarkin, och så bidragit både till judisk historia och att förstöra den kitschigt-idylliska aura som det gamla österrikiska kejsardömet ibland förses med.
Läs mer...

Tatiana de Rosnay – Le voisin

Av MARIANNE JEFFMAR
Romanen börjar med något som verkar vara en mardröm. En kvinna, jagberättaren, ligger gömd under grannens säng. Hon ser ingenting men hon hör. Grannen är på väg in i lägenheten… Kvinnan heter Colombe och arbetar som spökskrivare på ett bokförlag. Hon är gift och har två barn. En dag ser hon en annons om en fyrarumslägenhet att hyra. Den är perfekt. Hon hyr den och flyttar in med sin familj. Mannen är ofta borta på Läs mer...

Språktidskrifter för att lära språk

Av LARS LINDVALL
I Sverige finns sedan några år tillbaka språktidningen Språk (”i en ordklass för sig”). Den förmedlar i populariserande form främst kunskaper om språk. Med den tyskspråkiga tidningen Deutsch-perfekt (som jag själv upptäckte på Pressbyrån) förhåller det sig annorlunda – den meddelar undervisning i språk (”einfach Deutsch lernen”). Läs mer...

Joseph Vogl – Das Gespenst des Kapitals

RICHARD SWARTZ
Den världsekonomiska krisen – och då särskilt den finansiella – har redan givit upphov till en omfattande internationell litteratur, men sannolikt har ingen med samma analytiska skärpa och teoretiska anspråk som litteraturvetaren (!) Jospeh Vogl tagit sig an den. Att han ändå förblivit läsbar också för lekmannen är bara en av denna boks många förtjänster.
Läs mer...

Italienska kvinnoromaner

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Man behöver inte vistas länge i Italien, eller följa italienska medier särskilt ingående, för att inse hur långt vi i Sverige — trots allt — kommit vad gäller jämställdhet mellan könen. Jag menar: skulle en manlig svensk statsminister kunna förlusta sig med lyxhoror och karriärsugna småtjejer, på det sätt som Silvio Berlusconi gör, utan att omedelbart tvingas avgå? Skulle vi i Sverige acceptera att kvinnor i tv uteslutande uppträdde som kråmande Läs mer...

Céline

Av LENA KÅRELAND
För femtio år sedan avled den franske författaren Céline, vars egentliga namn var Louis-Ferdinand Destouches. Hans författarskap är ytterst särpräglat, och den bild av världen och tillvaron som träder fram i hans verk utmärks av främlingskap och nihilism. Språkligt och stilistiskt räknas han till det tjugonde århundradets främsta franska Läs mer...

Annie Ernaux – L´autre fille

Av MARIANNE JEFFMAR
Den produktiva romanförfattaren Annie Ernaux har äntligen gett sig i kast med det som frestat henne under hela hennes författarskap: att lyfta undan de slöjor som bromsat henne i ”en korridor utan slut”. Den nya boken är skriven som ett brev till hennes äldre syster, som hon aldrig fick träffa, eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.
Läs mer...

Gallimard fyller hundra

Av CECILIA CARLANDER

Gide, Claudel, Aragon, Breton, Malraux, Joyce, Faulkner, Saint-Exupéry, Michaux, Sartre, Queneau, Ionesco, Pinter, Camus, Yourcenar, Duras, Kerouac, Modiano, Le Clézio, Kundera, Tournier… Listan över banbrytande och numera omistliga författarskap som introducerats och lanserats av det franska bokförlaget Gallimard är lång.

De skönlitterära originalutgåvornas bokomslag, de gulbeigevita med röda titlar inom svartröda ramar, är förmodligen bland de estetiskt mest tilltalande i längden, ja, klassiska – åtminstone för en stor skara frankofila bibliofiler.

Det är en sådan där gulbeigevit bok jag först ser framför mig när jag tänker på Gallimard. Eller så kommer jag att tänka på Pleiade-biblioteket; det kanske allra mest eftertraktade; vars utgåva vid sidan av Nobelpriset i litteratur skulle kunna ses som något av det finaste som kan hända ett författarskap.

Nu i maj 2011 fyller Gallimard hundra år och det går förstås ingen frankofil bibliofil förbi. Inte så många fransmän i övrigt heller, antagligen, för evenemangen är flera och hundraårsfirandet får utrymme lite varstans. Dessutom låter man Saint-Germain-des-Prés metrostation bjuda på förlagshistoria, och BnF, det franska nationalbiblioteket, passar på att ha en utställning om förlaget.

På BnF förmedlas inte minst Gaston Gallimards tankar bakom förlagsverksamheten; hur dennes dröm egentligen var att skapa någon sorts centrum, en plats, bortom all kommersialism, men att just det kommersiella ändå fick möjliggöra den där platsens tillkomst. Gallimards idéer och mycket därtill – bland annat tidiga lektörsutlåtanden och originalmanuskript såsom Sartres handskrivna Äcklet (La Nausée, 1931) – finns att ta del av och beskåda fram till början av juli i år på utställningen ”100 ans de Gallimard”.

Diverse litterära sammankomster står också på agendan i samband med jubileet. Ja, för att inte tala om medievärldens alla temanummer och program, eller Gallimards egna specialutgåvor.

Att hylla förlaget är naturligtvis även att hylla en stor del av de senaste hundra årens litteratur. Nog finns där en del värt att lyfta fram: 35 Goncourtpristagare, 36 Nobelpristagare – och ett nära oöverskådligt antal nya böcker som ges ut varje år av det aktade förlaget.

Original och ekorrar på Island

Av IVO HOLMQVIST

I kölvattnet efter Nordiska Rådets litteraturpris till Gyrdir Eliasson kommer – kan man hoppas – en rad översättningar av denne femtioårige islännings många böcker. Hittills har det varit sparsamt med dem. På svenska finns bara romanen ”Sömnhojen” som kom i Panache-serien 1993, på danska dessutom ”Papirskibsregnen” och ”Det gule hus” (en titel som varierar dem på Herman Bangs båda stillsamt melankoliska berättelser från förra sekelskiftet, ”Det hvide Hus” och ”Det graa Hus”). Gyrdir som inte väntade sig detta blev förstås glad över sina 350.000 danska kronor. Ännu mer uppsluppen blev kulturchefen på Reykjaviks största tidning Morgunblaᵭiᵭ: han råkar ha doktorerat på just Gyrdirs författarskap.

Det fanns fjorton kandidater från alla Nordens språkområden att välja bland. När man från danskt håll föreslog en färsk debutant och hennes nästan jämnårige kollega som hunnit skriva två böcker hoppade suppleanten i nomineringskommittén av i protest. Berlingske fylldes av upprörda insändare som ansåg att man med ett sådant anarkistiskt infall förfuskat idén bakom priset. Nu fick Danmark stå över den här gången, och det var nog bra. Hur läsvärd Gyrdir är vet jag inte men jag hoppas snart kunna ta reda på det. När jag för några år sedan skrev en längre artikel för den flandriska litteraturtidskriften Deus ex machina om ny isländsk litteratur så var inte Gyrdir bland det tjog författare som jag nämnde.

Där fanns däremot ett par av hans landsmän som fått samma pris. Den ene var Einar Már Gudmundsson som fick det 1995 och som jag citerade så här (i min engelska översättning):

But because we are islanders, we are always on the move. The islander looks out at sea and imagines the adventures on the other side. But when he has come that far, he discovers that the adventures were always close by. Then he returns, accompanied by the influences from abroad. In that way we Icelanders are always carrying on a dialogue with the world. We are what we are, but we also learn from others. And maybe the world is not much larger than we are. I mean, it is possible, that there are only 280.000 human beings in the world, and that the others are mere photo-copies of us, while out there on the cliffy island there is one of each original. In other words: When nations are small, every individual counts.

Kanske gäller inte Edward Youngs bekanta “We are all born originals – why is it so many of us die copies” för islänningar... Den andre pristagaren jag tog upp var den mycket originelle Sjón som fick sina många danska kulor tio år senare. Jag träffade honom i Gent där han var en av de inbjudna författarna på en konferens som Vakgroep Skandinavistiek en Noordeuropa-kunde ordnade. Det var en trevlig bekantskap. Så här recenserade jag för fyra år sedan hans roliga roman ”Argóarflísin” vars svenska titel blev ”Fisk och kultur”:

"Föreställ er mig
mörkt hår, blekt ansikte, små ögon
bakom solglasögon, och röda läppar
kring en sydamerikansk cigarr."

Om han ser sig i spegeln är det den synen islänningen Sjón möter, påstår han i en dikt. Är det porträttlikt? Jodå, men när man sett honom framträda minns man mera hans stora keps, den lägger han sällan av sig. Han är gänglig, och hans tal är eftertänksamt. Det har kanske att göra med att både hans danska och hans engelska är starkt isländska. På sitt eget språk är han möjligen mindre underfundig, fast säkert lika lakonisk och sparsmakad med orden. Han är en dubbelbegåvning, han är också musiker och komponist.

Han skriver libretton och stod för Björks sångtexter i Lars von Triers ”Dancer in the Dark”. Hans borgerliga namn är Sigurjón B. Sigurðsson men Sjón är ett bättre varumärke. På konferensen svävade han genast ut i en lätt bisarr tankeflyktig utläggning om lärda kufiska män på Island. Fast det var nog ingen stundens tillfällighet: han var med om att bilda den surrealistiska gruppen Medusa, och hans poesi är både avancerat ordlekande och suggestivt bildskapande. I romanen som gav honom de nordiska prispengarna, ”Skugga-Baldur”, utnyttjades den isländska gudasagan som en undertext, i ”Fisk och kultur” varvas den grekiska legenden om Jason, argonauterna och det gyllene skinnet med en sjöresa i det nära förflutna, som om Harry Martinson stämt möte med Homeros.

Det handlar om Vladimir Haraldsson som kring första världskriget gett ut en tidskrift med samma namn som bokens titel och där han skrivit de flesta artiklarna själv. Han försökte bevisa "sambandet mellan fiskkonsumtion och den nordiska rasens förträfflighet". Nordbor är kloka, flitiga och driftiga, mindre på grund av ett härdande bistert klimat än en ständig fiskdiet. Som äldre man mot slutet av fyrtiotalet är Vladimir gäst på M/S Elizabet Jung-Olsen och lägger om kosthållet ombord trots stewardens och hans polska älskarinnas protester. Andre styrman kommer i berättartrans så fort han lyssnat till en träflisa från skeppet Argo och underhåller sällskapet med en vild skröna om en forntida seglats i Medelhavet. På slutet blir han förvandlad till en kraxande gråtrut.”

Sjón lämnade mig sedan ingen ro ens när jag läste annat. Halvvägs genom W. G. Sebalds fascinerande bok “Saturnus ringar” ställdes jag inför en viss “Mr Squirrel from Middleton” (jag läste boken i engelsk översättning), en melankolisk man helt utan minne som hjälper till på en begravningsbyrå. Märkligt namn, kan man verkligen på allvar heta så? Fast jag har en gång varit på busstur i Sydengland samman med bland andra en miss Parrot. Det var ett passande namn, hon pratade oupphörligt.

Herr Ekorre, det måste Sebalds figur vara ensam om i världslitteraturen. Men icke: redan på sjätte sidan i Sjóns roman berättas om två herrars möte i en park. Den yngres hund sliter sig och rusar efter ekorrar. Husse ursäktar sig inför den äldre mannen, en engångsföreteelse, det ska aldrig hända mer. Som hos Claes Hylinger görs en poäng av det poänglösa, med samma sorts underskruv: “Den äldre herren lyssnade tålmodigt på ursäkterna men lade sedan huvudet på sned och sade skämtsamt: “Unge man, kan det vara så att ni förväxlar mig och den lille herr Squirrel?”

Och när jag nu ser vad Gyrdir Eliasson skrivit under årens lopp så är en av titlarna ”Ekorrens promenad” – allt går igen. Det är makterna, skulle Strindbergs ha sagt…

Det som sker är som en roman.

Av JAN HENRIK SWAHN
1997 ägde ett märkligt författarmöte rum i Stockholm. Inför hundratalet åhörare presenterades svensken Arne Sundelin och greken Jannis Kiourtsakis för varandra, skådespelaren Michalis Koutsogiannakis läste valda avsnitt ur de båda författarnas romaner (Det som sker av Arne Sundelin och ”Som en roman” av Jannis Kiourtsakis), den senare talade på franska, Heidi von Born översatte till svenska, Arne Sundelin talade engelska, det var en röra.
Läs mer...

Nya böcker i nygammal debatt i Polen

Av PETER JOHNSSON
Tio år efter att den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross publicerade sin uppmärksammade bok om morden på judarna i det polska samhället Jedwabne (Grannarna) och fem år efter det att han publicerade sin nästan lika uppmärksammade bok ”Rädslan” som handlade om antisemitismen i efterkrigsårens Polen har nu Gross i samarbete med sin hustru Irena Grudzińska-Gross, också hon känd historiker, kommit med en ny bok som rört upp en ny och kanske än mer djupgående diskussion i Polen om förhållandet mellan polacker och judar under och strax efter andra världskriget.
Läs mer...

Ferdinand von Schirach – Schuld

Av EVA MATTSSON
Ferdinand von Schirach är en brottmålsadvokat och bestsellerförfattare som i den här boken valt att berätta om ett antal fall som han stött på under sin karriär. Naturligtvis har han blandat bort korten, ändrat enskildheter i vissa karaktärer och stuvat om sitt stoff så att han inte utelämnar de klienter han talar om. Resultatet är likväl ohyggligt och man känner på den lakoniska och precisa stilen att han eftersträvat största möjliga sanning.
Läs mer...

Maxim Leo – Haltet Euer Herz bereit. Eine ostdeutsche Familiengeschichte

Av MARGARETA FLYGT
Romanen inleds med ett sjukhusbesök. Maxim Leos morfar har fått ett slaganfall och blivit språklös. Utan ord kan mannen som levde genom att tala inte svara på barnbarnets frågor. Maxim Leo börjar undersöka sin familjs historia och hittar hela DDRs.
Läs mer...

Carlo Michelstaedter – La melodia del giovane divino

Av RAGNAR STRÖMBERG
”Man kan inte tala om tragedin,utan om den eller den tragedin;varje grundläggande definition av tragedin är en definition av konsten själv.” Så skriver filosofen, bildkonstnären och poeten Carlo Michelstædter från Gorizia vid den italiensk-slovenska gränsen i ”La catarsi tragica” halvtannat år innan han tjugotre år gammal sätter pistolmynningen mot tinningen den 17 oktober 191O.
Läs mer...

Philipp Felsch – Wie August Petermann den Nordpol erfand

Av CLARISSA BLOMQVIST
I centrum av Philipp Felsch bok står den tyske kartografen och geografen August Petermann (1822-1878). Han var samtida med Alexander von Humboldt och en av några yngre vetenskapsmän i dennes skugga. Men till skillnad från den världsberömde naturforskaren och upptäckaren von Humboldt ritade Petermann sina kartor hemma vid skrivbordet utan att ge sig ut i världen. Han föddes i en småstad i Thüringen, studerade i Potsdam och var senare verksam i London, Läs mer...

Tom Selev – Simon Wiesenthal. Die Biographie

Av MARGARETA FLYGT
Tom Selev har skrivit den första fullständiga dokumentationen över Simon Wiesenthals liv, den så kallade ”frilansande nazijägaren”. Wiesenthal föddes i nuvarande Ukraina, studerade i Prag och överlevde mirakulöst nog både ghetto och koncentrationsläger. Nästan omedelbart efter krigsslutet började han kartlägga vittnesmål och öppnade ett kontor i Linz, just där föräldrarna till Adolf Eichmann haft en elaffär.
Läs mer...

Luise Schorn-Schütte – Konfessionskriege und europäische Expansion Europa 1500-1648

Av EVA MATTSSON
Europas historia mellan Reformationen och den västfaliska freden var en period av spänningar mellan olika  trosriktningar som mynnade ut i politiskt/militära konflikter samtidigt som kontinenten förändrade sig i socialekonomiskt hänseende. Europas härskare skådade ut över gränserna och  blev glupska  efter större territorier. I takt med att de europeiska erövrarna for till Asien, Afrika och Läs mer...

Alice Munro och en brun ylleklänning

Av MERETE MAZZARELLA

För ett halvår sen köpte jag en pocketbok, Alice Munros Kärlek, vänskap, hat och började läsa titelnovellen. Den handlar om den medelålders, alldagliga Johanna, ett före detta barnhemsbarn som i åratal tjänat hos andra, först hos en gammal dam, sedan hos en äldre herre i Ontario, Mr Cauley. Historien börjar med att hon står på järnvägsstationen och adderar och dividerar med stationsföreståndaren om hur hon ska få möbler skickade västerut till Saskatchewan, sedan går hon in i en dyr affär för att köpa en klänning.

Det är när hon ser sig själv i spegeln i en fin grön sammetsdräkt som de flesta kvinnliga läsare åtminstone i någon mån torde kunna identifiera sig med henne och hennes förödmjukelse : ”Det var inga problem med själva dräkten. Problemet var det som stack av. Hennes hals och ansikte, håret och de stora händerna och tjocka benen.” Men episoden slutar lyckligt, för kvinnan som äger butiken hjälper henne att hitta en vacker brun ylleklänning som passar henne och till sin egen förvåning säger hon: ”Det blir nog den klänningen jag gifter mig i.”

Jag läste ytterligare ett par tiotal sidor. Det visade sig att den man hon fantiserade om att gifta sig med var hennes arbetsgivares, Mr Cauleys, svärson, Ron Boudreau, som – åtminstone när vi får honom beskriven ur Mr Cauleys perspektiv – framstår som en odåga som sen sin hustrus död inte gjort stort annat än tiggt sin svärfar om pengar.

Som läsare anar man i hög grad oråd när man tar del av det brev Johanna lämnar i köket åt Mr Cauley: ”Jag reser härifrån med tåg nu i eftermiddag, fredag. Jag vet att jag inte har sagt upp mig, men jag låter bli att ta ut min innestående lön, tre veckor kommande månad. Det står köttgryta i ångkokarn på spisen, och den behöver bara värmas upp. Det räcker till tre gånger eller kanske till fyra.”

Ännu värre blir det naturligtvis när det visar sig att de ömsinta brev som Johanna tror sig ha fått av Ron Boudreau och som närt hennes drömmar i själva verket är skrivna i fnissig maskopi mellan hans tonåriga dotter Sabitha – som bor hos Mr Cauley - och Sabithas skolkamrat.

Det var här min läsning tog slut för i pocketboken saknades ett fyrtiotal sidor. Jag kunde naturligtvis ha gått tillbaka till bokhandeln och krävt att få en ny bok men jag gjorde det inte och orsaken till att jag inte gjorde det var helt enkelt att jag inte ville behöva följa någon så renhjärtad på hennes väg mot katastrofen.

Men som så många kritiker genom åren har sagt om Alice Munro är hon en författare som i novellens format förmår suggerera fram ett universum som är lika stort som en begåvad romanförfattares och Johanna levde ohjälpligt vidare i mina tankar som människor gör när man mött dem och de kommit att intressera en och sen försvunnit. Ett bra tag fortsatte jag att intala mig att det var bra just precis som det var - att jag fått möta henne, att jag blivit intresserad och att hon försvunnit.

Efter ett halvår köpte jag ändå en ny bok – jo, köpte, för vid det här laget hade jag naturligtvis tappat bort kvittot.

Och tur var det att jag fick läsa novellen till slut för mirakulöst nog slutar den lyckligt. Jag ska inte säga hur, bara att det största miraklet med Alice Munros författarbegåvning är att hon faktiskt lyckas göra det lyckliga slutet alldeles trovärdigt.

 

Snart prisdags för Vargas Llosa

Av IVO HOLMQVIST

“A Gripping New Novel from one of Latin America´s Greatest Writers”

Det påstår baksidan på en bok som jag plockade på mig häromdagen (”fyll en plastpåse för fem dollar” - det blev många). Det var Mario Vargas Llosas "The Bad Girl", Edith Grossmans översättning av ”Travesuras de la Nina mala”. Faber and Faber försöker göra boken mera säljbar genom att också citera Newsweek (”One of the World´s outstanding contemporary narrative masters”) och Sunday Times (”Vargas Llosa has remarkable gifts. He demonstrates the super abundant vitality of the Latin American imagination in its most challenging form”).

Jag var inte riktigt lika oreserverat imponerad i min recension när boken kom på svenska för tre år sedan, i Peter Landelius översättning. Vad jag säger om Nobelpriset är överspelat, om några dagar tar han emot både diplom, medalj och prispengar. Men det andra stämmer väl fortfarande:

”Graham Greene brukade dela in sina många romaner i de underhållande, och så de andra. Hans “entertainments” låg honom kanske i fatet - så fick han heller aldrig Nobelpriset. Peruanen Mario Vargas Llosa hör sedan länge till de ständiga kandidaterna för det, ryktas det (fast jag undrar om inte Carlos Fuentes ligger väl så bra till). Också han ägnar sig åt ett liknande växelbruk.

Efter “Bockfesten” häromåret, den stora politiska romanen om diktatorn Trujillo i Dominikanska republiken, kom en bok om Gauguin i Söderhavet (ett ämne som också Somerset Maugham gjorde roman av, i den mycket sålda och lästa “Månen och silverslanten”). Båda böckerna var som så mycket annat den flitige Vargas Llosa åstadkommit fullt nobelprisfähiga.

Jag är inte alldeles säker på att hans allra senaste roman är det, men den är i allra högsta grad underhållande. Om man känner till författarens biografi ser man gärna lokaliteterna som självupplevda. Liksom huvudpersonen har han bott i existentialisternas Paris, i London på sextiotalet, i Japan på åttiotalet och i Madrid därefter. Mellan de metropolerna rör sig juristen Ricardo, uppvuxen i Lima . Han blir översättare och tolk i Unesco, med större delen av världen som sitt arbetsfält.

Hans förflyttningar ger den värdekonservative författaren tillfälle att lufta sina aggressioner mot tidernas förfall, särskilt ur en politisk synvinkel. Han faller ut mot flower-power och studentradikalismen på sextiotalet, mot fåniga franska litteraturteoretiker, och mot mycket annat.

Men framför allt tecknar han en mörk bild av hur hans eget land härjats av sina härskare. Jämsides med det politiska löper det erotiska. Ricardo förälskar sig handlöst och som det visar sig livslångt i den framfusiga Lydia som han första gången träffar då de är femton, i femtiotalets Peru. Redan då vet hon vad hon vill i livet. Hon utger sig för att vara en chilenska och därmed en främmande fågel i Limas överklasskvarter. Henne återser sedan Ricardo gång på gång fram till det sista mötet drygt trettio år senare. Då är hon döende i cancer och testamenterar sina tillgångar till honom. Det är rätt och billigt. Hans kalvlika tillbedjan övergår snart i vettlös förälskelse. Andra gången de möts är i Paris då hon är på väg till Kuba för att bli gerillasoldat.

Och så försvinner hon, bara för att hemsöka honom varje gång hon hamnar i knipa. Denna bluffande lycksökerska gifter sig med allt rikare män (hennes rackartyg är snarast utstuderade elakheter) men ibland går hon på en nit. Dock finns alltid den hundlikt trogne Ricardo att komma tillbaka till. Det är som i Nabokovs “Lolita”, minus åldersskillnaden.

Hon är en kallhamrad egoist som han är livslångt betagen i. En snabb tillbakablick på hennes verkliga bakgrund i Limas slum förklarar varför hon har så skarpa armbågar. Det är en bitvis småpornografisk berättelse, och det är mycket underhållande (jag lade allt annat åt sidan för att läsa ut boken). Fast nobelpriskandidaten Mario Vargas Llosa växer nog inte många tum med denna finurligt konstruerade historia, trots raden av engagerande bihandlingar.”

Ivo Holmqvist

____________

- Se en intervju med Vargas Losa från 2009:

 

Hervé Le Tellier – Assez parlé d´amour

Av EVA MATTSSON
Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour Läs mer...

Philippe de Flers & Thierry Bodin – L’Académie française de 1635 à nos jours au fil des lettres

Av LENA KÅRELAND
Franska Akademien, som grundades 1635 av kardinal Richelieu, firar sitt 375-årsjubileum med att ge ut ett rikt illustrerat verk om en tidigare relativt okänd brevsamling. Den innehåller brev och Läs mer...

Gunnar Herrmann – Elchtest: Ein Jahr in Bullerbü

Av CLARISSA BLOMQVIST
Tyskarna älskar Sverige som ingen annan nation, förmodligen som kompensation för det som gick förlorat i två världskrig – ett fenomen som kallats för ”Bullerbysyndromet”. Tyskarna semestrar gärna i Sverige, Läs mer...

Martine Reid – Des femmes en littérature

Av LENA KÅRELAND
De kvinnliga författarna är i dagens Frankrike väl ansedda, och ifråga om utgivningen av romaner dominerar de i antal över männen. Men i den franska litteraturhistorieskrivningen är de alltjämt förbisedda, med Läs mer...

Giancarlo De Cataldo – I traditori

Av ÅKE MALM
Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
Läs mer...

Marie-Janine Calic – Geschichte Jugoslawiens im 20. Jahrhundert

Av RICHARD SWARTZ
Denna bok på nära 400 sidor är den första framställningen på tyska av Jugoslaviens historia efter det att staten gick under. Calic, specialiserad på just det sydöstra Europa, har lyckats skildra den jugoslaviska statens tragiska – och korta - historia utomordentligt sakligt utan att bli pedantisk, engagerat och ändå kyligt objektivt, och detta på en prosa som stundtals är elegant.
Läs mer...

Harry Mulisch (2) – De Aanslag

Av IVO HOLMQVIST

”Han stod med ryggen mot framtiden och ansiktet mot det förflutna. När han tänkte på tiden, som han gjorde ibland, såg han inte händelserna komma ur framtiden och gå via nuet till det förflutna, utan de utvecklade sig ur det förflutna fram till nuet mot en oviss framtid.”

Orden gäller Anton Steenwijk i Harry Mulischs roman ”De Aanslag” från 1982 (försvenskad av Ingrid Wikén Bonde fyra år senare, ”Överfallet”). I januari 1945 är han tolv år, familjen är samlad en kväll denna kalla krigsvinter, när Holland är ockuperat av tyskarna på femte året, kring ett sällskapsspel i sitt hus vid kanalen. Det är ett i en rad på fyra, i ett glest bebott område av Haarlem. Sex skott hörs från gatan. Anton gläntar på gardinen och ser en man ligga skjuten framför grannhuset där en sjöman och hans dotter bor. Och så ser han dem släpa liket bort från sitt hus, till Steenwijks. Sedan sker allt snabb, den fallne är den ökände kollaboratören Fake Ploeg (i Danmark skulle han kallats ”stikker”).

Tyskarna och deras handgångna samarbetsmän väller in, Antons föräldrar och storebror grips, huset sticks i brand av eldkastare och är snart en askhög. Anton hamnar på polisstation under natten, i samma cell som en flicka vars ansikte han inte kan urskilja i mörkret. Tyskarna tar honom till en farbror och faster i Amsterdam. Dit anländer han med knapp nöd, en hyfsat hygglig tysk rustmästare dödas när konvojen beskjuts av en Spitfire. Under sin fortsatta uppväxt förtränger Anton vad han varit med om. Släktingarna adopterar honom, och han utbildas till narkosläkare.

Först efter hand får han veta att föräldrarna omkommit, liksom brodern. Så kommer den första av sammanlagt fyra djupdykningar i hans fortsatta historia. 1952 får han veta att man vid kanten av kanalen framför huset som inte längre finns satt upp ett minnesmärke över hans föräldrar och andra som arkebuserats. Fyra år senare råkar han på Fake Ploeg junior som han varit klasskamrat med (att han just kommit tillbaka från bion där han sett Ingmar Bergmans nya film ”Sjunde inseglet” är en av många precist insatta tidsmarkörer). Så får han fler bitar till sitt pussel över vad som verkligen hände den där januarikvällen.

Ytterligare tio år senare är han gift med dottern till en diplomat med förflutet i motståndsrörelsen. På en fest råkar han av en slump på den som sköt några av de dödande skotten, och får veta att de andra avlossades av flickan vars cell han delade den natten. Sista avsnittet utspelar sig 1981 då han är skild från diplomatdottern och har hunnit gifta om sig. Han drabbas av akut tandvärk och tubbar sin tandläkare, en gammal studiekamrat, att ställa upp fast det är söndag. I gengäld lovar han att komma med och demonstrera mot stormakternas atomkapplöpning.

I myllret och trängseln stöter han på sjömannens dotter, hon som hjälpte sin far att släpa liket från ett hus till ett annat, och så får han efter alla dessa år reda på varför den döde hamnade framför Steenwijks hus, inte framför den tillbakadragna familj som bodde närmst. Se där skelettet i denna täta historia om krig och fred, skuld och försoning, och om episoder i det förgångna som i längden inte låter sig förträngas. De sex skotten dödade inte bara kollaboratören utan också en av de båda som sköt, tre av fyra i familjen Steenwijk, och sjömannen som emigrerar till Nya Zeeland med sin dotter men som kort därpå tar sig själv av daga.

Den filosofiskt slipade Harry Mulisch var i hög grad en homo politicus. Hans intresse för andra världskriget, ockupationen och följderna var monomant uppdrivet, och han hade följt processen i Israel mot Eichmann. Han låter Antons historia speglas i politiken: först nazismen, sedan kommunismen, därpå holländarnas antiamerikanska demonstrationer under Vietnamkriget och pacifistiska under kapprustningen.

Under berättelsens gång ställer han svåra moraliska och etiska frågor. Vem är den verkligt skyldige? Många i hans bok som försöker stå det onda emot hamnar i en moralisk rävsax: när blir priset för högt att möta våld med våld? Anton klarar sig, på enstaka panikattacker när, när han långt om länge väckt sina slumrande undertryckta minnen till liv.

Och om det vi läser i Harry Mulischs bok inte skulle råka vara absolut sant så är det i alla fall högst sannolikt: ”Jag fantiserar inte, jag minns bara saker som aldrig hänt”.

Av denna fascinerande roman får man för övrigt och bland mycket annat veta att Clemenceau, den franske statsmannen som kallades ”Tigern” för att han var så benhårt oförsonlig mot de besegrade tyskarna vid Versaillesfreden, var så rakryggad och in i döden medveten om sin värdighet att han lät sig begravas stående…

______________

- Se en trailer för filmen på Mulischs roman, The Assault:

Judith Zander – Dinge, die wir heute sagten

Av MARGARETA FLYGT
Vissa böcker kan inte översättas – Dinge, die wir heute sagten är en. Språket står mer i centrum än själva handlingen.

När personerna framträder en efter en är det inte i beskrivningarna av dem, utan med deras egna monologer de får färg. Den äldre generationen talar plattyska och tydliga spår av hur tyska språket färgades av DDR-regimen, den Läs mer...

Harry Mulisch (1) De ontdekking van de hemel

Av IVO HOLMQVIST

Raden av förtjänstfulla författare från Nederländerna och Flandern som aldrig fick Nobelpriset är lång, alltifrån Stijn Streuvels och Simon Vestdijk till Louis Paul Boon, Marnix Gijsen, W. F. Hermans och Hugo Claus.

Nu har ytterligare ett namn tillfogats, Harry Mulisch som var född i Haarlem 1927 och som dog i sin våning i Amsterdam i lördags. Skada att priset gick honom förbi – jag ska ta upp hans båda mest kända böcker och börjar med den digra ”De ontdekking van de hemel” från 1992, på svenska ett dussin år senare i en utmärkt översättning av Joakim Sundström: ”Upptäckten av himlen”.

För några år sedan, när jag hälsade på en god vän i Haag, körde vi förbi mängder av ämbetsverk i denna burget borgerliga huvudstad och försökte ta oss fram till kungliga slottet mitt i centrum men hindrades av vägspärrar och utposterade poliser. Vi fick fara tillbaka med oförättat ärende, förundrade över att man överallt flaggade på halv stång.

Först med tv-nyheterna på kvällen kom förklaringen: drottningmodern Juliana som för länge sedan abdikerat till förmån för sin dotter Beatrix hade avlidit. Och så fylldes rutan av återblickar och minnesprogram över denna Europas förmögnaste regent, i sin krafts dagar en slagfärdig dam.

Hunnen två tredjedelar genom Harry Mulischs mastodontroman (830 sidor!) fann jag följande reflexion av en trött politiker:

”Och i ännu dystrare stunder brukar jag tänka på drottningen i sitt dödstysta palats: hennes majestät måste uträtta sådana handlingar dagarna i ända, livet ut, och hon får aldrig använda sig av sina egna ord; bara av våra. Egentligen borde man avskaffa monarkin av ren artighet mot henne.”

Den som yttrar det är Onno Quist vars kalvinistiskt stränge far varit premiärminister. Själv är han till en början familjens svarta får, född 1933 på samma dag som den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe satte eld på riksdagshuset i Berlin - om det nu var han och inte nazisterna själva som gjorde det.



Onno, en briljant men bohemisk lingvist, gör som vanligt bort sig på familjefesten, i en öppningsscen som kunde ha varit tagen ut en av Lars von Triers filmer. Han ger sig ut i den regniga natten denna höst 1967 och får lift med Max Delius, en lika briljant begåvad astronom som är född samma dag som han. De blir genast oskiljaktiga, förenade av vidsträckta intressen i de mest skilda ämnen.

När de diskuterar blixtrar det av hisnande infall och snabba repliker, om historia, språk och politik, astronomi och talmystik, arkitektur och allt annat upptänkligt. Den charmerande Max – kvinnorna faller som käglor - har en mörk bakgrund, en judisk mor som dött i koncentrationsläger och en far som efter kriget avrättats för sitt samröre med nazisterna. Musik fyller en stor del av deras tid och tillvaro, särskilt sedan de träffat den unga cellisten Ada Broms som först slår sig samman med Max, och sedan med Onno.

Dramatiska händelser följer: Adas far, en försynt antikvariatsbokhandlare, drabbas av en infarkt en lika regnig natt som den inledande, ett träd faller ner över bilen med de tre som är på väg till sjukhuset. Ada som är gravid hamnar i en koma som hon aldrig vaknar upp ur. Sonen Quinten föds med kejsarsnitt och blir efter en del parlamenterande omhändertagen av Max (som lika väl som Onno kan vara pappan) och Adas mor som blir hans älskarinna. Den vackre Quinten (förnamnet är inte alldeles ovanligt, i Gent hade jag en begåvad student som hette så) växer snabbt till i ålder och visdom, medan Onno gör politisk karriär och Max fortsätter som chefsastronom i Westerbork, på platsen för ett koncentrationsläger under kriget. Quinten ser i en dröm en byggnad som han ger sig på jakt efter och finner en blek skugga av i Piranesis Carceri, de arkitektoniska fantasierna, och i Pantheon i Rom (vars interiör med ljusinsläppet hisnande långt uppe finns med på den svenska utgåvans omslag).

Och så fortsätter förvecklingarna i fyra avdelningar med logiska underrubriker: början på början, slutet på början, början på slutet, slutet på slutet. Alla inleds med prologer i himlen, som i Goethes ”Faust” (en bok som förstås kommenteras i marginalen, samman med Thomas Manns ”Doktor Faustus”) varav framgår att Quinten är en bricka i ett himmelskt spel mellan Lucifer och Chefen, dvs Gud.

Någon gång knakar det i det väldiga romanbygget och ibland är idéassociationerna kanske lite väl esoteriska, men det är en oerhört medryckande och engagerande läsning. Mulisch ger sina präktigt rejäla landsmän en del satiriska slängar, ”här var det Erasmus som angav tonen, i Nederländerna fanns det bara en väg och det var den gyllene medelvägen”. Där är underbarnet Quinten en främmande fågel liksom Thomas Manns Tonio Kröger var det bland de goda borgarna i Lübeck: ”Skönhet var egentligen inte passande för rättskaffens människor.”

I den uppsluppna skildringen av en revolutionär kongress på Kuba vädrar Mulisch en del sanningar om den befängda sextiotalsradikalismen. Men han har ett lika gott öga vad till tiden därefter, när all solidaritet kastas på soptippen. Vi får inblickar i Auschwitz dit Max reser på jakt efter sitt förflutna. Det är ett ämne som finns också på andra håll hos Mulisch (vars mor var judinna och vars far, en bankir, var kollaboratör).

Detta korta kapitel är lika tänkvärt som motsvarande sidor hos Imre Kertesz eller Primo Levi: ”Om helvetet hade den här filialen på jorden, var hade då himlen sin filial? Någon sådan plats existerade inte, för endast helvetet existerade, inte himlen.”  Men en positiv motvikt utgör den täta vänskapen mellan de två och sedan tre, fyra och fem huvudpersonerna. Den första fjärdedelen påminner i mycket om den lätta och samtidigt melankoliska stämningen i Truffauts klassiska film ”Jules och Jim”. Sedan driver de svarta molnen in. I epilogen hörs demiurgens furiösa röst från himlen som räknar upp vad vi lyckats åstadkomma på jorden alltsedan Bacons dagar:

”Till alla gamla katastrofer kommer nu också den förödande flodvågen av det nya … människorna kommer till slut att förinta sig själva med kärnkraft, förbrännas genom hålet de slagit i ozonskiktet, lösas upp i det sura regnet, stekas av växthuseffekten, klämmas ihjäl av befolkningsexplosionen, hänga sig i DNA-kedjans dubbelspiral, kvävas av sitt eget avfall.”

Men slutet lämnas öppet, kampen är ännu inte avgjord: ”Kan vi inte göra något åt den där pakten som Lucifer slöt med Bacon? Ge mig omedelbart ett nytt uppdrag!”

_________

- Klicka här för att se böcker av Mulisch (Bokus)

- Se en trailer för filmen The Discovery of heaven med bl.a. Stephen Fry:

Moritz von Uslar – Deutschboden. Eine teilnehmende Beobachtung

Av CLARISSA BLOMQVIST
20 år efter murens fall beger sig journalisten och författaren Moritz von Uslar till Oberhavel, en liten stad en timme nordost om Berlin, för att tillbringa tre månader bland dess 14 000 invånare. Med sin höga arbetslöshet, relativa fattigdom och utbredda alkoholism känns Oberhavel som en typisk östtysk småstad och därmed den perfekta platsen för von Uslars sociala studie: Läs mer...