DIXIKON

Götterdämmerung i Gent

Av IVO HOLMQVIST

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fläng, fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H. C. Lumbyes ”Kjøbenhavns Jernbane Damp Galop”, och mindre dymaniskt än Honeggers ”Pacific 231”, men det är ett elegant pianostycke.

Särlingen Alkan, en föregångare till den lika egendomlige Erik Satie, hann med en hel del under sin levnad. Han hade kunnat få ännu fler nummer på sin opuslista om han inte sträckt sig efter en bok på översta hyllan i sin parislägenhet (kanske var det Talmud, han var en from jude). Det skulle han inte ha gjort, bokhyllan störtade ner över honom, och han begrovs under ett berg av böcker.

Han var född 1813, det här hände när han sjuttiofem år gammal, alltså var det 1888, samma år som Victoria Benedictsson begick självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn (och Strindberg uppträdde egendomligt på samma etablissemang). Som jag skrev i en blogg på den här sidan i maj finns det minst en fiktiv parallell till en sådan plötslig död (det finns säkert fler). På slutsidorna av E. M. Forsters roman ”Howards End” omkommer bokens ende riktigt osympatiske person, Leonard Bast, när en bokhylla störtar ner över honom. Så är han ute ur sagan, och författaren och läsarna slipper bekymra sig mer om denne velige viktigpetter.
Läs mer...

James Agee

Av IVO HOLMQVIST

Den tjugosjunde november skulle James Agee ha fyllt hundra år, men han blev inte ens hälften så gammal, och kunde ha fått ett ännu kortare liv. Han avled den sextonde maj 1955, samma år som den lika självförbrännande James Dean, drabbad av hjärtattack på Manhattan, i en taxi på väg till sin läkare. Alldeles oväntat kan det inte ha varit. Redan fyra år tidigare, under John Hustons inspelning av ”Afrikas drottning” som han hade skrivit manus till, höll han på att stryka med i en infarkt. Och det är underligt att hans lever höll för hans alkoholintag. Till och med den i det stycket mycket erfarna Dorothy Parker som han pokulerade med förundrades över att han kunde klämma i sig tre helflaskor whisky på raken.

För övrigt räknade han kanske inte heller med att bli gammal. Hans far Jay hade omkommit i en singelolycka med sin T-Ford 1916 (möjligen hade också han tagit sig ett par glas för mycket) och var då bara 38 år. Och James var alltså sex.

Faderns förtidiga död skulle, liksom i Göran Tunströms fall, prägla hans liv och hans böcker. I inledningskapitlet till den självbiografiska romanen ”A Death in the Family” som kom posthumt 1957 och det året fick ett Pulitzer-pris går sexåringen Rufus, som var James Agees mellannamn, med fadern Jay på bion The Majestic och ser Charlie Chaplin, en man som Läs mer...

Roberto Bolaño – Amuleto

Av ULF ERIKSSON

I Roberto Bolaños (1953-2003) berömda roman De vilda detektiverna finns ett parti om en kvinna som i september 1968 gömmer sig på en toalett i Mexiko Citys autonoma universitet, medan polisen arresterar och misshandlar studenter och lärare.

I den täta romanen Amuleto, som först utkom 1999, får vi lyssna till denna kvinnas berättelse. Hon heter Auxilio Lacouture och tänker under sina knappa två veckor av isolering på livet med Mexikos unga poeter.

Fram ur hennes rannsakan tonar en lovsång till gemenskapen och drömmarna. Men hon Läs mer...

Claude Lanzmann – Le lièvre de Patagonie. Mémoires

Av LENA KÅRELAND

Den franske författaren och filmregissören Claude Lanzmann, född 1925, har fått stor uppmärksamhet för sina memoarer Le lièvre de Patagonie. Berättelsen om hans händelserika liv har blivit en bästsäljare i Frankrike och tryckts i den ena upplagan efter den andra.

Lanzmanns liv har i hög grad präglats av andra världskriget. Redan som tonåring engagerade han sig i motståndsrörelsen. Efter krigsslutet kom han till Paris, läste filosofi och lärde känna kretsen kring Jean-Paul Sartre. Under några år levde han tillsammans med Simone de Beauvoir.

Mest känd är Lanzmann dock för filmen Shoah om förintelsen under andra världskriget. Hans skildring av hur Shoah Läs mer...

Rüdiger Safranski – Goethe & Schiller

Av MARTIN LAGERHOLM

För fyra år sedan uppmärksammades Friedrich Schillers 200:e dödsdag på bred front i Tyskland.

Bland den stora mängd nyutkomna titlar om universalgeniet och frihetsdiktaren utmärkte sig inte minst den briljante essäisten och filosofen Rüdiger Safranskis genomgripande studie Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus. Här presenteras en livlig ande långt från bilden av den mossige klassicisten, och inte minst den livslånga och idémässigt genomgripande vänskapen med den äldre Goethe skildras här med analytisk skärpa och inlevelse.

När nu nästa jubileumsår redan är här —Schiller 250 år — är Safranski på bettet igen. Med den lika grundliga boken Goethe & Schiller. Geschichte einer Freundschaft dyker han åter igen ned i den för världslitteraturen så viktiga vänskapen mellan de båda kanoniserade dioskurerna.

Med stilistisk briljans och intellektuell precision Läs mer...

Tanguy Viel – Paris-Brest

Av MARIANNE JEFFMAR

Tanguy Viel är född 1973 och bor i den bretonska staden Nantes. Av hans tidigare romaner är ”L´Absolue perfection du crime” översatt till svenska under titeln ”Ett helt fulländat brott”. En annan högintressant bok av hans hand är ”Insoupconnable”. Hans romaner har fått kritiker att tänka på Patricia Highsmith och Alfred Hitchcock.

Vem är unge Kermeur? frågar sig berättarjaget i Paris-Brest, denna bretonska kriminalgåta. Och vad har han att göra såväl i den ”familjeroman” berättarjaget skriver som i själva romanen?
Läs mer...

Rainhald Götz – Loslabern

Av MARGARETA FLYGT

Med en sällsynt uppfinningsrikedom och med sprudlande energi har författaren med kultstatus sedan 80-talet, Rainald Götz, gett sig i kast med litteraturkarusellen.

Hans korta pamflettartade bok Loslabern handlar om en kväll på Frankfurts bokmässa, bland alla förlagspartyn de inbjudna vimlar runt på, där man hälsar och kindpussas, där man knyter kontakter och låtsas som om det är kvalitet som ger framgång.

Loslabern är kulturkritik – inte av kulturen i sig, utan av apparaten runt omkring. Och det kvittar var den utspelar sig – namnen hade enkelt kunnat bytas ut mot svenska, på en svensk bokmässa.
Läs mer...

André Le Gall – Ionesco

Av LENA KÅRELAND

När helst man kommer till Paris kan man gå och se Eugène Ionescos pjäser ”La cantatrice chauve” eller ”La leçon” på Huchette-teatern i latinkvarteren. De spelas där kontinuerligt sedan 1950-talet.

I år är det hundra år sedan Ionesco föddes i Rumänien (modern var fransk och fadern rumän). Som tvååring kom han till Paris men återvände till Bukarest i tonåren för studier. År 1938 reste han tillbaka till Frankrike och på 1950-talet fick franskt medborgarskap. Då inledde han också sin karriär som dramatiker och blev snart en av förgrundsgestalterna inom absurdismen.

Hans pjäser, på en gång farsartade och djupt tragiska, har en pessimistisk grundton och gestaltar det meningslösa i tillvaron. Bristen på sammanhang och kommunikation mellan människor är övergripande teman.
Läs mer...

Berlinmuren – tjugo år sedan

Av MARGARETA FLYGT

I år är det 20 år sedan världshistorien förändrades. Det ges ut mängder av fack- och skönlitteratur och det visas dokumentärer, skrivs artiklar och diskuteras i tevesofforna om murens fall och die Wende. Alla var med, alla minns. Eller hur var det egentligen?

Historiska fixpunkter görs ofta större efteråt – alla gör anspråk på att ha varit delaktiga, ha känt historiens vingslag – eller rentav ha varit delaktiga och flaxat lite själva.

När vi befinner oss mitt i händelsernas centrum är det svårare att greppa det stora.

Återföreningslitteratur är en helt egen genre inom tysk samtidslitteratur. Författare försöker klä upplevelserna i trovärdiga berättelser för att förstå historien, som ännu på inget vis tillhör det förgångna.  De flesta som skriver om denna tid är forna DDR-medborgare, som Thomas Brussig, Ingo Schulze, Uwe Tellkamp och Jana Hensel.

Andreas Platthaus är ett undantag. I hans roman ”Freispiel” firar en västtysk tjej nyår i Berlin 1989. Hon och hennes vänner möter för första gången en grupp östtyskar. Mötet blir aldrig ett möte, utan mer ett avståndstagande. Den skildringen ligger betydligt närmare hur verkligheten såg ut. Det var Tysklands riktigt stora revolution, folkrörelsen som ändrade maktbalansen. Men hur stort var det för dem som bodde långt borta i småorter som Memmingen, Gütersloh eller Donaueschingen?
Läs mer...

Frank Warren – Post Secret. Confessions on Life, Death and God

Av ANN-CATHRINE JUNGAR

Om man delar en hemlighet med en vän är den då lika hemlig längre? Och om man delar den med väldigt många är den kanske inte hemlig överhuvudtaget?

Tusentals människor har sedan 2005 skickat postkort med bekännelser om små och stora brott, underlåtenhetssynder, hämndkänslor, försummelser, hemliga önskningar och innerlig längtan till Frank Warren i Maryland i USA.  Projektnamnet är måhända dubbeltydigt: Hemligheterna är postburna, men det händer kanske något med oss efter det att vi yppar våra hemligheter – kanske finns ett posthemligt läge?

Hemligheterna har publicerats i fem böcker, det finns ett webbaserat community som bär namnet www.postsecret.com och Frank Warren turnerar flitigt vid amerikanska college och möter unga människor. Bland unga kvinnliga vuxna hör webbplatsen till de tio mest populära i USA och det finns även Läs mer...

Pia Tafdrup – Stjerne uden land

Av JAN HENRIK SWAHN

Pia Tafdrups första roman Hengivelsen fick ett blandat mottagande när den utgavs på svenska.

En recensent och tillika poet gick så långt som att kalla den för ”pigroman”. Kanske gick läsningen för snabbt. Få eller inga kritiker såg komplikationerna på djupet i den berättelsen. Kanske hängde de upp sig för mycket på att den ena huvudpersonen var en elegant Don Juan i förlagsbranschen.

Även i uppföljaren Stjerne uden land kretsar det mest kring en karismatisk man, Andreas, känd fotograf. Rebecca, en ung konstnärinna, får höra att han brustit i gråt vid anblicken av henne i ett flygplan och känner sig därför starkt dragen till honom. De inleder ett passionerat förhållande. Men långsamt inser hon att han försöker göra om henne till en kopia av en annan kvinna som varit hans stora kärlek en gång. Kopia eller original? Gränsen är hårfin.
Läs mer...

Brigitte Rossbeck – Zum Trotz glücklich

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Caroline Schlegel-Schelling (1763-1809) är en den tyska romantikens mest fascinerande gestalter.

Hon var själva navet i den kortlivade men oerhört inflytelserika krets som utgjorde den så kallade Jena-romantiken. I kretsen ingick också bland andra bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegel, Novalis, Fichte och Schelling.

Caroline spelade en viktig roll för August Wilhelm Schlegels Shakespeare-översättningar och för Schellings filosofi. Hon var och förblev politiskt radikal, något som Läs mer...

Dansk minimalism (2) – Pia Juul

Av IVO HOLMQVIST

För ett par år sedan kom Klaus Rifbjerg på besök till Gents universitet, ditbjuden i samband med en utställning på biblioteket av hela hans väldiga produktion – han har åstadkommit ett par hundra böcker på femtio år.

Denne dansk litteraturs enfant terrible kan fortfarande konsten att provocera. I Flandern var han i toppform (han hade just fyllt sjuttiofem), älskvärd och full av anekdoter om kolleger, både döda och levande. Samtalen med honom kom in på mångahanda, inte minst dagens danska litteratur där han gillar den nya kortprosan, de yngre kolleger som ibland sorteras in under rubriken minimalister (själv skriver han i de flesta genrer och format, nästan alltid överväldigande bra). När vi tog farväl efter hans lyckade besök sa han, som en sista rekommendation: "Du måste läsa Pia Juul!".

Konkurrensen bland danska författare som skriver ultrakort är stor, Peter Duelund, Peter Adolphsen, Helle Helle, Simon Fruelund, namnen på de läsvärda är många. Men det är mycket möjligt att Rifbjerg har rätt, att Pia Juul är Läs mer...

Dansk minimalism (1) – Helle Helle

Av IVO HOLMQVIST

”Black Dogs” kallade Ian McEwan en av sina romaner, avsiktligt dubbeltydigt. En klunga löst springande demoniska dobermann-hundar, lika läskiga som Baskervilles dogg på Dartmoor-heden, sätter skräck i romanens personer och fart på handlingen. I en intervju när boken var ny berättade han om hur en flock sådana stormat fram i skogarna kring hans sommarhus nära St. Privat i södra Frankrike.

Sedan dess har han flyttat, kanske för hundarnas skull, kanske för att grannsämjan nog inte var den bästa. Vi har goda vänner som varsamt rustat upp ett hus i samma lilla by och som berättat att McEwans brackiga lyxhus uppe på berget inte uppskattades av byborna. Hursomhelst var mötet med de vilda bestarna bara ett av skälen till titeln, det andra var att black dogs har den överförda betydelsen av melankoli och depression.

Likadant är det med Helle Helles roman ”Ned til hundene” som kom på danska i april i fjol (Samlerens forlag) och som sedan dess hunnit kandidera till Nordiska Rådets litteraturpris 2009 (det gick till norrmannen Per Petterson) och som för en månad sedan välförtjänst belönades med Läs mer...

Ödön von Horvath – Jugend ohne Gott

Av IVO HOLMQVIST

”Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom,,,”

Så börjar en av Vilhelm Ekelunds svårmodigt vackra ”Melodier i skymning” från förra sekelskiftet (originalupplagans jugendomslag, nog ritat av Ingeborg Uddén, är lika vackert fast förnamnet råkade bli felstavat).

Dessvärre nöjde sig kastanjeträden längs Champs-Elysées inte med att luta trött den första juni 1938, åtminstone inte det som dramatikern Ödön von Horváth hade tagit sin tillflykt till undan ett åskväder – han var både skrockfull och svårartat åskrädd. Blixten slog ner i just det trädet, eller också var det en stormvind, hursomhelst brakade en kraftig gren loss och föll ner i huvudet på honom. Döden var ögonblicklig. Löjligt nog hade han kort tidigare gått till en spågumma i Amsterdam som i sin kristallkula sett att han skulle uppleva sitt livs största äventyr i just Paris.

Så abrupt ändade livet för Läs mer...

Två glada gossar på ferie – Franz Kafka och Ernst Weiss

Av IVO HOLMQVIST

”Kafka hade det inte heller så roligt” fanns det en vida spridd t-shirt som påstod, under bilden på dysterkvisten från Prag. Men ett par dagar hade han nog hyfsat kul, de som hans kompis Ernst Weiss lockade honom att tillbringa på badhotellet Marielyst på danska Falster.

Det var på sensommaren 1914, några veckor efter skottet i Sarajevo. Åtminstone ser han glad ut på fotot därifrån, ett av drygt sexhundra i Kafka-kännaren Klaus Wagenbachs ”Franz Kafka, Bilder aus seinem Leben” (Wagenbach Verlag) och som nu också finns på danska (Forlaget Vandkunsten). Fast inte ens då hade Kafka så mycket att skratta åt. Förlovningen med Felice Bauer var just uppslagen för andra gången, efter minst lika mycken tövan som Kierkegaards med Regine, och sedan Felices väninnor backat upp henne och ställt Franz inför deras egen domstol.

Bilden på de glada gossarna ljuger inte, men det kom snart att mörkna över vägen för båda. Kafka avled i Läs mer...

Världsutställningar i Chicago och London, New York och Paris …

Av IVO HOLMQVIST

Lars Hertzbergs rader om Chicago häromdagen fick mig att ta fram Eric Larsons ”The Devil in the White City”, en bok försedd med en lockande undertitel: ”Murder, Magic and Madness at the Fair that Changed America”.



Det är historien om två män vars vägar korsas i världsutställningens vita stad i Chicago 1893. Den ene är arkitekten Daniel H. Burnham, den andre massmördaren Dr. H. H. Holmes som passade på att använda utställningen som lockbete för sina offer. Det är en spännande och väldokumenterad historia. Han har följt upp den med ”Thunderstruck” (2006), om en mera känd massmördare, Dr. Crippen (som Jolo skrivit om, fast jag just nu inte hittar var), och om hur man till slut fick fast honom ombord på en Atlantångare, tack vare ultramodern teknik: Marconis nya uppfinning telegrafen.
Läs mer...

21 ballonger – och några till

Av IVO HOLMQVIST

En sexåring från trakterna kring Denver i Colorado rapporterades häromdagen försvunnen i en heliumballong som slitit sig och farit iväg nio mil, tills den rådige hemvärnsmannen Erik Nilsson – svensk eller svenskättling? – sköt ner den. Mystiken tätnade när ingen gosse återfanns ombord. Han hittades senare gömd på vinden ovan familjens garage, och nu spekuleras det i om det hela var en bluff redan från början.

Det får mig att plocka fram en bok som jag inte läst på drygt femtio år men som en gång hörde till mina favoriter, ”21 ballonger” av William Pène du Bois. Den kom på Gebers förlag 1951, som nummer 18 av deras Favoritböcker (en annan var Terje Rakkes ”Etta till Lindesnes”, om en kappsegling längs Norges sydkust, en tredje Åke Holmbergs ”Ett äventyr i Stockholm”). Den hade skrivits fyra år tidigare och belönades med en Newbury Medal. Den säljer fortfarande bra i USA.

Historien är i korthet denna: den nyss pensionerade matematikprofessorn William Waterman Sherman ger sig iväg i augusti 1883 från San Francisco ut över Stilla Havet i en ballong, inställd på en maklig världsomsegling. Tre veckor senare fiskas han upp i Atlanten, från en stor flotte med resterna av tjugoen ballonger. Hårdnackat vägrar han avslöja vad som hänt förrän han kommit till Västra Amerikas Upptäcksresandes klubb i hemstaden (”Jorden runt på åttio dagar” finns förstås i bakgrunden, även om Phileas Fogg och Läs mer...

Henry Parland

Av IVO HOLMQVIST

”Jag fann allt han företog sig så nätt och fint att jag ville gråta. Hans ögon var klara och ändå varma, gulbruna med litet blått i, hans hår vitt (…) Jag såg honom som en vuxen med mjölktänderna kvar. Han tog inga omvägar, var inte inställsam. Denne tystnadens fragmentariker gav inte minsta intryck av förtegenhet.”

Så sympatisk framstår Gunnar Björling i tredje delen av Per Wästbergs memoarer,”Vägarna till Afrika”. Inte alla var lika intagna av denne finlandsvenske modernist – han hade kanske dessutom mildrats med åren. För Oswald och Maria Parland var han en ungdomens förförare, en mörksens man som lett deras son Henry på villovägar. Det framgår med stor tydlighet i Agneta Rahikainens just utgivna ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer – en bok om Henry Parland” (Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag).

Det är en tilltalande bok, i kvartoformat, och lika vacker som Läs mer...

Vel d´Hiv – Vintervelodromen

Av CECILIA CARLANDER

I Paris kan man knappast bo eller leva någonstans utan att samtidigt känna historiens ständiga närvaro.

Mitt kvarter har mycket kulturell 1900-talshistoria att bjuda på. På min tvärgata höll bl.a. surrealisterna till, med Jacques Prévert i spetsen, och ännu finns det gott om poeter, trubadurer och andra konstnärer i kvarteret.

Och i mitt grannhus träffades en minst lika viktig grupp människor, av betydelse för hela Paris befolkning under de speciella förhållanden som rådde här under Andra världskriget. Detta blev jag uppmärksam på då jag lade märke till att förbipasserande fotograferade huset. När jag tittade efter såg jag att fasaden hade en minnesskylt. Här samlades tydligen poliser och andra nyckelpersoner under ockupationens motståndsrörelse, för att planera Paris frigörelse fram till det allra sista mötet den 19 augusti 1944.

Andra världskriget och Paris. Kombinationen känns så avlägsen nu. Men när jag står framför fasaden med minnesskylten inser jag återigen hur nära i tiden det där ofattbart sorgliga faktiskt ändå ligger. Människorna på min gata, rentav de i grannhuset, många av dem kan ha varit med då och upplevt 1940-talets Paris.
Läs mer...

Kathrin Schmidt – Du stirbst nicht

Deutsche Buchpreis 2009

Kathrin Schmidt har belönats med Tysklands förnämsta bokpris, de tyska bokhandlarnas Deutsche Buchpreis på 25 000 Euro  för sin roman om en kvinna som vaknar upp på sjukhus efter att ha legat i koma efter en hjärnblödning.

"Romanen berättar en historia om att återvinna världen /.../ Stavelse för stavelse och mening för mening söker huvudpersonen efter sitt förlorade språk och sitt förlorade minne" motiverar juryn sitt val och fortsätter "und lässt daraus mit großer Sprachkraft die Geschichte ihrer Familie, ihrer Ehe und einer nicht vorgesehenen, unerhörten Liebe herauswachsen. Zur Welt, die sie aus Fragmenten zusammensetzt, gehört die zerfallende DDR, gehören die Jahre zwischen Wiedervereinigung und dem Beginn unseres Jahrhunderts. So ist die individuelle Geschichte einer Wiederkehr vom Rande des Todes so unaufdringlich wie kunstvoll in den Echoraum der historisch-politischen Wendezeit gestellt“.

Litteraturhelg med Le Monde des livres

Av CECILIA CARLANDER

Det är tänkt att bli en tradition – det är åtminstone vad som sagts vid flera tillfällen under helgen i Le Mondes nya och toppmoderna lokaler i Paris 13 :e arrondissement. Varje första helg i oktober kommer Le Monde des livres, från och med i år, att arrangera möten, debatter och seminarier med bokhöstens aktuella författare.

För att få vara med och lyssna på de mest populära författarna krävdes en viss framförhållning; man var tvungen att boka plats minst en vecka i förväg. Alla seminarier var fullsatta, och för dem som inte fick plats i den stora hörsalen hade skärmar som visade hörsalens händelser ställts fram, så att det ändå gick att ta del av i stort sett allt.

Mest populär var nog, inte oväntat, förra årets nobelpristagare i litteratur, J.M.G. Le Clézio. Jag var där och lyssnade, och liksom förra året, den dag vi fick reda på att han blev nobelpristagare och jag hade den stora glädjen att få se honom, Läs mer...

Herta Müller – Atemschaukel

Av MARGARETA FLYGT

Rumänien 1945: Alla tyskrumäner mellan 17 och 45 år deporterades på Stalins order till sovjetiska arbetsläger. Deportationen har det inte talats om sedan dess, den påminner om landets fascistiska förflutna.

Historien har nu skildrats av Herta Müller i en roman baserad på poeten Oskar Pastiors minnen från lägret. Huvudpersonen Leopold Auberg är 17 år och homosexuell. Han ser lägret nästan som en befrielse från den inskränkta småstadsmoralen.

Läs mer...

Gennaro Sangiuliano – Giuseppe Prezzolini. L´anarchio conservatore

Av RAGNAR STRÖMBERG

Med avstamp i föremålets hundra år av konsekvent ombytlig trolöshet mot sina många samtiders förhärskande idéströmningar blir RAI-journalisten Gennaro Sangiulianos tegelstensbiografi över ”l’antitaliano” journalisten och debattören Giuseppe Prezzolini ( 1882-1982 ) en fascinerande rundmålning av italiensk politik och idéströmningar under åtta omvälvande decennier.

Läs mer...

Alicia Gimenez Bartlett – El silencio de los claustros

Av BARBARA CZARNIAWSKA

Kommissarie Petra Delicado är numera lyckligt gift, så lyckligt att hon inte kan låta bli att tänka att något förr eller senare kommer att gå fel. Ödet håller med henne och skickar två utmaningar på samma gång: det svåraste fallet i hennes karriär och en ny roll – som styvmamma till makens fyra barn från tre tidigare äktenskap…

Fallet gäller en stöld från ett nunnekloster och två mord relaterade till det: ligger svaret i den komplicerade spanska historien eller i den ännu mer komplicerade spanska kyrkans historia?

Och vad skall en medelålders kvinna som inte tidigare haft barn göra med fyra ungar i åldrarna mellan 8 och 22? Det visar sig dock att när Läs mer...

Den melankoliske resenären. Om Robert Burton

Av JAN NORMING

Isolarion är benämningen på en karta som var vanlig på 1400-talet och som i detalj skildrade ett avgränsat område utan synbar relation till omgivningen, på sitt sätt en insulär representation av världen. Kartan framställde helheten i delen, eller kanske kornet av sanning.

I sin bok Isolarion, A Different Oxford Journey, karterar James Attlee en del av Oxford, en annan del, kvarteren kring Cowley Road ett stycke ifrån de gängse stråken.

Turisten tar in på the Buttery Hotel, eller Randolph om han har råd, stannar till vid martyrerna på St. Mary Magdalen, sveper pliktskyldigt genom salarna på the Ashmolean, lunchar i Jericho eller köar hos Jamie Oliver på George Street, handlar souvenirer i Aliceshopen, hör gossopranernas ljusa röster fylla koret i Oxford Cathedral, sköljer ner ett glas champagne till friterade bläckfiskringar i baren på Quod, flanerar i Magdalens park där hjortarna betar och träden vadar i bluebells om våren, ser en college eight på Isis med årorna som ett samfällt vingslag i vatten, och går en guidad tur på Trinity, Balliol, Merton eller University med sina quads och cloisters – Howard’s End och Brightshead Revisited, eller Lewis för den delen, på riktigt, liksom.
Läs mer...

Ann-Marie Sommer (red.) – Den danske arkitektur

Av IVO HOLMQVIST

I det nyutkomna praktverket Den danske arkitektur (Gyldendal) beskriver ett dussin skribenter, alla födda på sjuttiotalet, under Anne-Marie Sommers redaktion, 137 danska byggnadsverk i kronologisk följd, från det tusenåriga vikingafästet Trelleborg till ett vackert kurvat bostadshus på Bispebjergs bakke från 2007.

Här återfinns bland allt annat - på Sjælland - SAS Royal Hotel, mitt emot Hovedbanegaarden, Arne Jacobsens fortfarande remarkabla landmärke, hans Bellavista längs Öresund liksom Jørn Utzons inbjudande småskaliga Läs mer...

Nadia Khouri-Dagher – L’Islam moderne, des musulmans contre l’intégrisme

Nadia Khouri-Dagher, forskare, journalist och författare, född i Egypten, sedan barndomen bosatt i Frankrike, men under lång tid verksam i arabvärlden, bl.a. i Egypten och Tunsien, har givit ut ett flertal böcker om arabvärlden, publicerat reportage och artiklar.

I den nyligen utkomna L´Islam moderne har hon sammanträffat med forskare, journalister och intellektuella i Mahgreb-länderna, "nouveaux penseurs de l´Islam", som avvisar all fundamentalism och istället förespråkar en modern och upplyst islam, tankar som står i stark kontrast till den mer Läs mer...

Giovanni Guareschi – Don Camillo. Mondo piccolo

Av RAGNAR STRÖMBERG

På omslaget till den 39:e upplagan av Giovanni Guareschis Mondo Piccolo di Don Camillo finns ett handkolorerat vykort infällt, där vi blickar ut över en dåsig småstad på den emilianska Po-slätten.

I varsin ände av huvudgatan står två mäktiga monument över inbördes fientliga världsbilder mot varandra: den nya tidens och det sociala framstegets beskäftige upplysningsman i en smäcker gatlyktas gestalt, och traditionens dystra förkunnare i sliten prästkåpa av sandsten: kampanilen.

Det är Läs mer...

Marc Lambron – Les Menteurs

Av RUTH LÖTMARKER

Claire, Karine och Pierre är på 60-talet studiekamrater med ambitionen att bli antagna vid elithögskolan Ecole Normale Supérieure.

Claire och Pierre klarar inträdesproven, däremot inte Karine. De kommer att gå skilda vägar. I alternerande kapitel låter författaren dem berätta om yrken, privatliv och framför allt om synen på det motsatta könet. Claire gör akademisk karriär och lever i ett jämställt förhållande men hon konstaterar att den frihet kvinnan uppnått skrämmer många män. Pierre har en annan kvinnobild. Han har uppnått en betydande position inom kulturlivet och han upptäcker att yngre kvinnor flockas kring honom för att Läs mer...

André och Raphaël Glucksmann – Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy

Av JOHAN DAHLBÄCK

I Frankrike är de intellektuellas ställning sådan att politikerna gärna vill ha dem på sin sida, så det väckte uppmärksamhet när André Glucksmann i en artikel i Le Monde anslöt sig till Nicolas Sarkozy.

Men vad tyckte då den gamle revoltören Glucksmann när hans kandidat pratade om att ”likvidera” idéerna från maj 68? Han var tillsammans med sin son Raphaël (född -79) närvarande när Sarkozy höll sitt famösa tal under valkampanjen. Sonen blev förbluffad, fadern närmast full i skratt.

Far och son har nu skrivit en bok för att Läs mer...

Héctor Oliva – Pasajes a América

Av STURE LINDGREN

Författaren reser i boken, med undertiteln La excepcional vida de cinco catalanes en ultramar, i spåren efter fem katalaner som tillbringat händelserika år i Latinamerika.

Där återfinns t.ex. en girig vicekonung på 1700-talet numera rätt bortglömd, medan hans peruanska älskarinna blivit en celebritet, en romfabrikant vars släktingar ännu provocerar Castro, en centralamerikansk president med stora ambitioner samt en man med flera identiteter som på uppdrag av Stalin mördade Trotskij.

Under resans gång förs läsaren till Kuba, Venezuelas djungler, Lima i Peru, Costa Rica, Mexiko och naturligtvis, i Läs mer...

Alonso Cueto – La hora azul

Av ULF ERIKSSON

En av Perus främsta berättare i generationen efter Vargas Llosa heter Alonso Cueto och har inriktat sig på medelklassens livsprojekt och moraliska vandel.

Med detta fokus fångar han den atmosfär av trötthet, rädsla och kyla som bildar de fattigas sociala omgivning. För romanen La hora azul fick han det spanska Herralde-priset.

Berättelsen skildrar hur den rike, mondäne advokaten Adrian Ormache i Lima i slutet av 90-talet, efter sin fars död får klart för sig att pappan inte bara har varit militär och Läs mer...

Ramón J. Sender – Réquiem por un campesino español

Av ULF ERIKSSON

De första läseböckerna på spanska bör vara ganska korta och erbjuda ett ordförråd som intresserar och som är användbart både för förståelsen av språkets självt och den spanska världen.

Bland flera tänkbara novellsamlingar väljer jag en kortroman av Ramon J. Sender (1902-1982). Requiem por un campesino español (Klagosång över en spansk lantbo) är en glasklar berättelse om en tragisk händelse i en by i regionen Aragón under spanska inbördeskriget.

Prästen Mosén Millán skall Läs mer...

Carlos José-Márquez – Cómo se ha escrito la Guerra Civil española

Av STURE LINDGREN

I Spanien vill Rodriguez Zapateros vänsterregering gräva fram och dokumentera vad som egentligen hände under inbördeskriget 1936-1939.

En liten majoritet av spanjorerna vill helst att den perioden får sjunka ner i glömska - för att inte väcka gamla motsättningar till liv. Många historiker anser dock att man måste få klarhet till slut.

Márquez vänder sig mot de vedertagna "sanningarna": inte bara högerns och vänsterns utan även mot påstått neutrala versioner.
Läs mer...

Ljus i augusti

Av MERETE MAZZARELLA

Först för ett par dagar sen läste jag ut Faulkners Light in August.

Förklaringen är sommarens höjdpunkt, barnbarnsfamiljens två veckor långa besök som fyllde varje ögonblick av min vakna tid – och en stor del av nattens drömmar med. Det var i hög grad vad den ganska bortglömda brittiska författaren Saki kallat den ”un-rest cure” som alltför bekväma äldre människor kan behöva lite då och då.

Nej, jag ska inte börja berätta om mina barnbarn för visserligen har jag skrivit en bok om barnbarn men ganska långt instämmer jag faktiskt i den replik av en gammal, fint bildad finlandssvensk dam som jag inleder boken med:

”Det finns tre ämnen man inte ska tala om, sina Läs mer...

Martin A. Hansen hundra år

Av IVO HOLMQVIST

”Mit Navn er Johannes Vig. Sig ikke det Navn for hurtigt...” Så skriver huvudpersonen i Martin A. Hansens ”Løgneren”, ett par sidor in i denna dagboksroman, som börjar en disig marsdag och som slutar knappt tvåhundra sidor senare, ”hen i April”.

Kommen så långt har läsaren följt denne skollärares tvivel och tvekan, tövan och vacklan i hans relation till olika kvinnor på Sandø, ön vars karta återfinns på baksidan av originalupplagan.

Framför allt är det den vackra Annemarie som hans tankar kretsar kring och som han möter allt som oftast under sina ensliga vandringar på ön samman med den trogna hunden Pigro. På slutsidan är Pigro död: ”Nu har man kun Gud at stole paa.” Och känslorna för Annemarie går upp i rök. Man kunde kanske önska både honom och henne att ”Taagen lætter”, som i Carl Nielsens solostycke för flöjt. Denna existentiella kärlekshistoria med Läs mer...

Stefano Benni – La grammatica di Dio

Av RAGNAR STRÖMBERG

Det är en gåta att Stefano Benni inte tillhör de samtida italienska författare som självklart får sina böcker översatta till svenska. En förklaring till Bennis stora popularitet i hemlandet är hans spänstiga, svängiga och lättillgängliga prosa, en annan att hans blick för den mänskliga komedin är både öm och osentimental.

Det stora genombrottet kom i slutet av 70-talet med Bar Sport, där Benni visade att han står i en klass för sig som humoristisk historieberättare i det korta formatet.

Att han inte Läs mer...

Mario Calabresi – La fortuna non esiste

Av ÅKE MALM
Mario Calabresis första bok, Spingendo la notte più in là, har jag tidigare presenterat här på Dixikon. Den handlade om hans far, poliskommissarien Luigi Calabresi, som deltog i utredningen av attentatet mot Jordbrukarbanken i Milano, som förhörde anarkisten Giuseppe Pinelli som ”föll” ut genom fönstret och dog mot innergårdens stenläggning i Milanos polishus. När detta hände var fem polismän i rummet – dock inte kommissarien Calabresi.

Boken, skriven innan han ännu hade blivit chefredaktör för La Stampa,  var en fin uppgörelse med en period som ännu vållar mycken ångest bland de inblandade. Ett förflutet som påverkat familjen Calabresi, framför allt barnen, i decennier.

Hans nya bok som består av elva välskrivna korta berättelser, Läs mer...

Budd Schulberg, 1914-2009

Av IVO HOLMQVIST
Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan Läs mer...

Clara Sánchez – Presentimientos

"En alldeles enastående bra roman, tillika lättillgänglig..."

Av ULF ERIKSSON

Spanjorskan Clara Sánchez är känd för sina romaner om storstadstillvarons tvång och drömmar om frihet. I en realistisk stil som lyhört avlyssnar karaktärernas tankar laddar hon vardagen med mening och öppnar dess yta mot djupen.

Kanske har hon aldrig nått längre härvidlag än i sin senaste storslagna och enkelt upplagda berättelse om ett ungt par som far på semester till spanska medelhavskusten med sin lille son. Första kvällen hittar modern inte tillbaka från apoteket till lägenheten och lägger sig att sova i bilen.
Läs mer...

Hemingways En fest för livet, ängsligt ändrad

Av IVO HOLMQVIST
Framför en målning i en av impressionistsalarna på Louvren stannade en trött gammal man, tog fram pensel och palett och började kludda på tavlan. Han blev genast överfallen av vaksamma vakter som bryskt förde honom till närmsta polisstation. Det visade sig förstås vara den åldrade Monet eller Renoir eller Pissaro eller vem det nu var som hade målat tavlan. Missnöjd med målningen ville han förbättra den.

Anekdoten är säkert påhittad, men den är tänkvärd. Vem har ensamrätt till ett konstverk, konstnären eller köparen, målaren eller samlaren? Frågan aktualiseras av den nu åttionioårige A. E. Hotchner, under många år nära vän med Ernest Hemingway, i ett öppet brev från Westport, Connecticut, till New York Times häromdagen: ”Don´t Touch A Moveable Feast!” Läs mer...

Charles d´Orléans – Ballades et Rondeaux

Av LARS LINDVALL

I Shakespeares Henry V talar engelske kungen dagen före slaget vid Azincourt (25 oktober 1415) om sina styrkor som “we few, we happy few, we band of brothers”. (Därifrån namnet på Steven Spielbergs TV-serie om ett amerikanskt elitkompani under invasionen av Normandie.)

Den unge franske hertigen Charles d’Orléans (1394-1465) överlevde slaget och fördes bort i en tjugofem år lång engelsk fångenskap. Den politiska historien gick honom förbi. Han blev Läs mer...

Nikolaj Frobenius – Teori og praksis

Av ARNE MELBERG
Teori og praksis är ett självbiografiskt arbete med bilder ur familjealbumet. Men det är också en roman. I inledningen använder Frobenius några långa noter till att diskutera ”självbiografins” förhållande till ”romanen”. Därefter följer en ”prolog”, där berättaren Nikolaj Frobenius är på väg till återbesök i den ”drabantby” (förort) utanför Oslo där han växte upp. Återseendet motiverar den självbiografiska roman som följer i form av korta minnesbilder. Slutligen en ”epilog” som förstås anknyter till prologen: vi är tillbaka i nuet och följer Frobenius, nu på väg till ett försonande besök till fadern på ålderdomshemmet.
Läs mer...

Radioföljetong, P.O. Engquist och Oxford Group

Av JAN NORMING
Sista avsnittet, och ett slags abstinens sätter in. Jag kommer att sakna rösten på de bestämda klockslagen. I en och en halv månads tid har jag nu lyssnat till PO Enquists inläsning av den egna romanen Ett annat liv för Sveriges Radios P1, ibland två gånger om dagen.

Det är klart att man kan höra honom på webben om man har lust, när som helst och så många avsnitt man vill. Men det är inte samma sak. En följetong lever man med under en period. Den är på något sätt ordinerad, doserad och förskriven. Den definierar och strukturerar ens tillvaro, gjuter bokstavligt liv i en. Vill det sig illa kan man missa ett avsnitt. Intensiteten i upplevelsen har delvis med detta faktum att göra. Blotta risken gör att man skärper uppmärksamheten. Och som sagt, en andra chans gives med reprisen i värsta fall. Men nu är det slut.
Läs mer...

Jennifer Sturm – Anna Kavan´s New Zealand

Av IVO HOLMQVIST
“The country itself is immensely more important than its inhabitants” skrev Anna Kavan när hon sammanfattade sina intryck från Nya Zeeland, i Cyril Connollys londontidskrift Horizon 1943. De baserades på hennes tjugotvå månader i Torbay, den gången en lantlig utkant av Aucklands North Shore, nu en betydligt mera fashionabel förort.

När artikeln kom i tryck glömde läsarna down under hennes lyriska beskrivning av landskapet och förargades i stället över hennes beska påståenden om en insulär befolkning: ”they seem to me to lack in vitality, warmth, enthusiasm (…) they seem depleted somehow, frustrated perhaps, and dissatisfied.” Och hon frågade sig, retoriskt: ”Why the lack of energy, lack of cordiality, why the defensive attitude?” Självklart vållade en sådan enögdhet irritation (under de sammanlagt tretton år vi bott här, i olika omgångar, har vi ständigt stött på motsatsen: ett vitalt, varmt och entusiastiskt folk, alltid lika hjärtligt och öppet).
Läs mer...

Mer om Galizien

Av RUTH PERGAMENT
Josef Agnon föddes i Galizien. Han har aldrig, tycks det, varit “inne”.

I boken The Bridal Canopy från 1967, som utspelas i 1820-talets Galizien beskriver han en rabbins rundvandring per häst och vagn i landets småbyar för att samla in hemgifter till de tre giftasvuxna döttrarna. Agnon nämner antagligen ett hundratal orter vid namn på rabbinens väg. Boken, en pikaresk och fresk, fungerar som en rysk docka där berättelser genererar nya berättelser utan slut. Emellanåt går författaren själv in och kommenterar berättelsen. Romanen visar prov på bländande berättarteknik och är bitvis vansinnigt rolig. Den måste ha varit “totalute” när den skrevs i Israel, målandes upp yiddishkulturen i schtetelemijöer i ett land som inte längre fanns.

Läs mer...

Eva Joly – tre böcker

Av LARS LINDVALL
I februari 1964 kom norskan Gro Eva Farseth till Paris för att arbeta som au pair och lära sig franska. Hon gifte sig med sonen i en av värdfamiljerna. Ett par decennier senare kände alla i Frankrike till Eva Joly.

Hon hade börjat arbeta som sekreterare, studerat juridik på kvällarna och blev juridisk rådgivare på en psykiatrisk vårdinrättning. Därefter tjänstgjorde hon vid olika domstolar och fick så småningom ansvar för den lilla ekobrottsmyndigheten i Palais de Justice där hon kom en stor korruptionshärva på spåren. Den följande utredningen, som tog åtta år i anspråk, kom att omfatta högt uppsatta personer i ledningen för det franska statliga oljebolaget Elf-Aquitaine. Under flera år fick hon leva med hot som föranledde nära livvaktsskydd.

Läs mer...

Om att sakna, tänka och – gå!

Av MERETE MAZZARELLA
”The right to dry”-rörelsen har jag tänkt en del på den senaste tiden. Den finns i USA och namnet är naturligtvis bildat i analogi med dödshjälpsrörelsens ”The right to die” men här handlar det i stället om rätten att hänga ut sin tvätt på tork i friska luften. Den rätten är en del av min livskvalitet här i Ekenäs och jag har njutit intensivt av den ända sen vädret blev fint ett par dagar efter midsommar.

Fast faktum är: nu när den tagits ifrån mig genom att vädret igen slagit om till regn tänker jag på den ännu mer än jag gjorde medan solen sken och termometern visade över tjugofem grader. Saknaden efter något som inte finns är större än njutningen när det finns.

Läs mer...

Smältande isberg eller isbit i drinken?

Av ANN-CATHRINE JUNGAR
Med stigande sommartemperaturer mattas inte de ständigt pågående diskussionerna om finlandssvenskhetens framtid. Tvärtemot. Veckan före midsommar toppade den största finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet framsidan med ”Svenskfinland – ett smältande isberg?” Rubriken associerade till den ofta använda metaforen om finlandssvenskarna som den uppfräschande, men försvinnande isbiten i den finländska drinken. Sakta men säkert löses den lilla iskuben upp i sina konturer och förlorar till sist helt sin identitet nersänkt i drinkbasen.

Temperaturhöjningen i debattklimatet är denna gång inte ett snabbt Läs mer...

Alicia Giménez-Bartlett – Nido vacío

Av BARBARA CZARNIAWSKA

Nido vacío – Tomt näste – är den nionde boken om Petra Delicado, en kvinnlig polisinspektör utan dess like bland andra kvinnliga polisbefäl. Hennes namn avslöjar att hon är hård som sten men ändå mycket kvinnlig (hon har varit gift tre gånger).

Hennes skapare Alicia Giménez-Bartlett som är feminist och professor i engelsk litteratur har givit henne drag som går emot alla vanliga stereotyper. Petra Delicados närmaste underordnade är en man äldre än hon själv. När hon känner sig deppig ber hon honom att starta ett slagsmål i en bar så att hon kan få leva ut sina aggressioner. Ändå har hon inte de sociopatiska drag som flera andra starka kvinnor i deckarlitteraturen utrustats med.

Läs mer...

Bruno Schulz, Cynthia Ozick och Galizien

Av IVO HOLMQVIST
Steve Sem-Sandberg sällar sig genom sin utmärkta artikel i Glänta och nu på Dixikons hemsida till skaran skribenter som skrivit essäer om den gåtfulle Bruno Schulz. Dit hör både Philip Roth och den ständigt lika lyhörde Artur Lundkvist som med säkert spårsinne var snabb att upptäcka Schulz trettiotalsböcker Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset när de fick sin renässans, först i fransk och sedan i tysk översättning, för snart femtio år sedan.

I artikeln om ”Symbolisten från Galizien” (Från utsiktstornet, 1963) beskrev han honom som ”en sorts polsk Kafka, något av en litterär dubbelgångare, sedd liksom i en lätt vanställande spegel”, jämförde med Isaac Babel, och kallade honom ”en gnom med väldigt huvud, levande instängd bland böcker i ett stort rum.” Det låter mest som den fiktive Kien i Elias Canettis 1) enda roman Läs mer...

Sommarklassiker

Av MERETE MAZZARELLA
Högsommaren är på sitt vackraste nu, på min Ekenäsgård blommar midsommarrosor och schersmin. Det är tradition att jag ska läsa åtminstone en klassiker varje sommar och nu har jag precis läst ut årets, nämligen Gogols Döda själar i en vad jag begriper alldeles utmärkt nyöversättning av Staffan Skott.

Gogol är ju den första av de stora ryssarna – ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa,” sa Dostojevskij som bekant – men när man läser den idag (och: nej, jag ska inte låtsas att jag läst den förut) så känns den snarast som en postmodern pastisch.  Här finns alla den stora ryska romanens ingredienser liksom uppförstorade, de excentriska godsägarna, de väldiga måltiderna, den stelbent hierarkiska och samtidigt, korrupta byråkratin, oblomoveriet.

Läs mer...

Drömmarnas republik. En essä om Bruno Schulz (I)

Av STEVE SEM-SANDBERG
En essä från tidskriften Glänta

Drohobych

In i staden kommer man via Krokodilgatan som i verkligheten heter Stryjgatan. Så här i november, när dagarna från morgon till kväll omges av ”halvdagerns gråa pälsbräm”, ser gatan märkligt nog precis ut som Bruno Schulz beskriver den i Kanelbutikerna. Lång, rak, grå; med oklar utbredning i sidled och ännu dunklare av- och påfarter; full av djupa hål och rännor – mer lera än asfalt! – över vilka lastbilar dunkar fram med fladdrande flakpresenningar som allihop döljer något obestämt; inga ljus eller gatlyktor någonstans.

Längs med vägrenen på båda sidor: en ständig ström av åldriga kvinnor under lager på lager av vad som ser ut som felvända kappor, kortvuxna män i keps och kavaj som efter sig drar kärror oändligt mycket större än dem själva; då och då en obegriplig häst som klampar förbi med minst dussinet släktingar sittande rygg vid Läs mer...

Siegfried Lenz – Schweigeminute

Av MARTIN LAGERHOLM
Än dansar de gamla tyska elefanterna! Enzensberger, Grass, Walser och Wolf håller ännu ett stadigt tag om sina pennor, liksom 82-åringen Siegfried Lenz.

Hans senaste bok, novellen Schweigeminute, utmärks av det slags subtila kvalitativa egenskaper som kännetecknar de erfarna författarskap som aldrig låter sin syn på människans och världens mysterium grumlas av desillusion och rutin.

Schweigeminutes drygt hundra sidor långa berättelse om den lika intensiva som förstulna kärlekshistorien mellan en manlig gymnasieelev och hans engelsklärarinna under ett sommarlov i Läs mer...

Norberto Bobbio – Contro il nuovo despotismo. Scritti sul berlusconismo

Av RAGNAR STRÖMBERG

För en utomstående betraktare framstår det som ett av samtidens stora mysterier att italienarna, detta exceptionellt luttrade folk, nu för tredje gången på knappt halvtannat decennium har valt Silvio Berlusconi till premiärminister. Kontrollen över media räcker inte längre som förklaring, propagandaapparaten har avslöjats gång på gång, men även om alla vet att kejsaren är naken, är han fortfarande kejsare.

I filosofen Norberto Bobbios (1909-2004) Contro il nuovo despotismo, en samling Läs mer...

Feridun Zaimoglu – Liebesbrand

Av MARGARETA FLYGT

Feridun Zaimoglu trollbinder.

I sin senaste roman Liebesbrand bearbetar han en egenupplevd bussolycka i forna hemlandet Turkiet. Huvudpersonen David blir omhändertagen av en okänd kvinna, en räddande ängel. Väl hemma i Kiel inser David att detta måste ha varit en ödets nyck – detta är den stora kärleken. Han söker upp den okända kvinnan i provinsen. Den enda haken är att hon inte delar Davids känslor.Men varför ge upp så Läs mer...

Alejandro Zambra – La vida privada de los árboles

Av ULF ERIKSSON
Den chilenske författaren Alejandro Zambra debuterade år 2006 med kortromanen Bonsái, om en ung man som mister sin älskade och odlar ett miniatyrträd.

Miniatyrmotivet återkommer i den nya romanen om en man som väntar på att hans fru skall komma hem. Det gör hon inte och mannen får ta hand om ett barn och fortsätta leva utanför berättelsen.

Man kan läsa bägge böckerna som Läs mer...