DIXIKON

Hög fart i Italien

Av ÅKE MALM

Först de glada och goda nyheterna

Från Trento ramlade in ett mail om ICT Days, ett internationellt möte för operatörer och IT-intresserade. I samband med detta startar den sjätte polen i ett europeiskt nätverk just i Trento (de övriga: Berlin, Stockholm, Helsingfors, Paris och Eindhoven. Allt sker under det lokala universitetets premisser.

Programmet återges med frustande entusiasm: Trento utses till inte bara Italiens utan helas Europas Silicon Valley. Stora företag inom området som IBM, Microsoft, Ericsson och Frauenhofer öppnar laboratorier och forskningscentra i området. 600 forskare från hela världen jobbar på framtiden.

- Och dessutom kan vi erbjuda ren och vacker natur, en region som stödjer nya fòretag och kräver så litet byråkrati som möjligt, skriver Gabriele Catania.

Nästa positiva nyhet. Den 28 april startar den första verkliga konkurrenten till det gamla statliga järnvägsbolaget, Trenitalia. Nykomlingen heter Italo och är Ferrarichefen Luca Cordero de Montezemolos senaste skapelse tillsammans med skofabrikanten Diego della Valle. Hans företag går under namnet Ntv – Nuovo trasporto viaggiatori (den som är nyfiken på hur det skall se ut kan klicka här).

Och visst handlar det om ny transport. Italo har amaranterröda tåg (på italienska föredrar man jämförelsen med Bordeaux) från franska Alstom och klarar Rom-Milano på tre och en halv timme, med stopp i Florens och Bologna. Från 1 september går vissa tåg direkt och då är tiden under 3 timmar, lovar man. Rälsen är förstås Trenitalias som nog ser till att ta betalt av konkurrenten. Stationerna är delvis ombyggda för Italo men i Rom används Tiburtinastationen. En hypermodern skapelse som blir en hub för all nord-sydgående trafik med beteckningen TAV – Treni ad alta velocità, höghastighetståg, både för Trenitalia och NTV.

Stazione Tiburtina var för inte så länge sedan en avsides, föga underhållen station för pendeltrafik: eventuellt platsen för tårögda avsked när ungarna gick ombord på nattåget för skidresan till Alto Adige (som är det italienska namnet för Sydtyrolen – det här är en obligatoriskt dubbelspråkig region). De som reser Milano-Neapel behöver inte längre behöver passera Roms centralstation, Stazione Termini.

Ntv är en investering i storleksordningen 1 miljard euro och helt och hållet - rigorosamente - ett privat projekt. För att det hela skall gå runt krävs att Italo-tågen tar 25 procent av marknaden på ett par år. Ingenting som Trenitalialedningen gillar – det gamla monopolföretaget kämpar fortfarande med balansräkningen.

I samband med Italo annonserar dessutom regeringen att Alitalia-monopolet på sträckan Rom-Milano Linate skall upphöra. Fritt fram för konkurrens även på den linjen. Det här har varit Alitalias kassakista och regeringens besked tas illa emot på den kanten. För redan nu utgör TAV-tågen med genomsnittsfarter runt 300 km/tim och topphastighet vid 360 km/tim ett verkligt alternativ till flyget.

______________

En säker källa för fantastiska stories har alltid varit CNR – nationella forskningsrådet. Där kunde man i dagarna också finna en absolut världsnyhet.

Giuseppina Capriotti, ryktbar egyptolog, har äntligen funnit bilder på Antonius och Kleopatras tre barn, pojken Tolomeo Filadelfo, samt tvillingarna Alessandro Helios och Cleopatra Selene. Fram tills nu har man bara känt till Selene som giftes bort med kung Juba II. Från det evenemanget finns ett mynt och en skulptur, förklarar dottoressa Capriotti.

Sedan föräldrarna begått självmord är det troligt att de båda pojkarna gick samma tragiska öde till mötes som Kleopatras andra son, som hon fick tillsammans med Julius Cesar, Cesarione. Helios och Tolomeo skaffades troligen snabbt undan enligt de grymma traditionerna i den Julisk-Claudiska dynastin.



En ny analys har gjorts av en skulptur som är ca en meter hög och föreställer två barn, en pojke och en flicka, som omfamnar varandra, omgivna av två ormar. Skulpturen, som redan fanns på museet i Kairo, härstammar ursprungligen från templet till guden Hathor, vid staden Dendera i Övre Egypten.

Detta och mycket annat kan man läsa i den korta kommuniken från CNR. En läsning som sätter fart på nyfikenheten och fantasin. Och som vittnar om spännvidden i den italienska forskningen.

______________

Hunnen så här långt tvingas bloggen kasta sig över nyheter av andra slag.

Lega Nord tycks närma sig sitt totala sönderfall. Partiet som lovade att utgöra ett värn mot Syditaliens korruption och skojeri, har visat sig vara precis likadant själv.

Förutom det jag berättade om i förra bloggen vet vi nu att ansenliga belopp investerades i diamanter och fastigheter. Grundaren Umberto Bossi och hans familj har satsat pengar i minst 18 fastigheter. Ja, en känd adelskvinna testamenterade en lyxvåning till partiet som Bossi snabbt sålde och där likviden stoppades i de egna – tämligen vidlyftiga – fickorna.

Fullt krig har brutit ut mellan partikollegorna Roberto Maroni, tidigare inrikesminister och Roberto Calderoli. Av någon märklig anledning avslöjas att Calderoli, också han tidigare minister och en av de som oftast slungade mot syditalienarna, hade åtminstone två lägenheter i Rom som partiet betalade.

Maroni försöker nu skapa sig en profil som den som tvättar rent och sopar ut dem som brutit mot Lega Nords ideal. Han har dock redan fått en annan motståndare, nämligen Lega Venezia. Detta är den allra äldsta legan som en gång förenades med Bossis skapelse. Legan har en lång historia så full av namnbyten och partisprängningar att den är närmast omöjlig att hålla reda på. Så mycket är klart att den nuvarande legan inte alls gillar kriget i Lega Nord. I det här läget inställer sig en verkligt intressant fråga: vart kommer besvikna Lega Nord-anhängare att ta vägen?

Samtidigt har Silvio Berlusconi börjat röra på sig efter några månader bakom kulisserna. Hans hittills enda och enstaka framträdanden har varit från Milano, där rättegångarna mot honom maler vidare.

Den viktigaste just nu är den om Ruby, marockanskan Karima El Mahroug, med smeknamnet Ruby Rubacuore. Berlusconi anklagas – som jag tidigare beskrivit – för ha köpt sex av den då minderåriga Ruby. Vid bunga-bungapartyna i Berlusconis villa i Arcore skall det ha gått vilt till enligt avlyssnade telefonsamtal mellan de inblandade tjejerna. Häromdagen stod Berlusconi på nytt i domstolen och beskrev ”de mycket eleganta och stiliga” festerna där absolut ingenting olagligt förekom. Visst hade det hänt att flera av tjejerna klätt ut sig till sjuksköterskor men absolut inte till nunnor, förklarade Berlusconi mycket nervös och illa till mods.

Men allt det här, menade han, kan ju förklaras med att ”kvinnor är som alla vet rena exhibitionister”. Ett påstående som fått också hans egna partimedlemmar att mullra.

Hur det går i rättegången är svårt att säga. Berlusconi har också fått ett nytt åtal på nacken, nu för att ha betalt stora summor för att flickorna skulle ta tillbaka sina tidigare berättelser. Pengar, säger han idag, han gärna betalt därför att många av flickorna fått sina rykten och karriärer förstörda genom den här historien och alla skriverier och TV-reportage som gjorts i ämnet.

Bortser man nu från bunga-bunga och det som betecknas som slutet för ”den andra republiken”, börjar det röra sig i partihögkvarteren. Så här ser läget ut just nu:

Den tredje polen, officiellt Nuovo polo, består av partier som Gianfranco Finis Giustizia e libertà per l’Italia, Per Ferdinando Casinis Unione di Centro, Francesco Rutellis Alleanza per l’Italia och Riccardo Lombardis Movimento per le Autonomie plus ytterligare några andra ännu mindre grupperingar. Totalt cirka 10 procent av väljarna.

Casini har sett att något intressant händer till höger om sig. Berlusocnis Pdl visar tydliga tecken på kris. Beppe Pisanu (tidigare kristdemokratisk veteran och inrikesminister) och Lamberto Dini, en yngling på 81 år, tidigare riksbankschef, regeringschef och ständig hoppjerka mellan mittenpartierna, har författat ett upprop som fått ett tjugotal namnteckningar. Någonting som skulle kunna bli en utbrytning från Berlusconi. Casini vill hänga på det tåget och lanserar nu tanken på ”Partito della Nazione”. En samling i mitten som skulle kunna organisera gamla nyfascister (oops – f d medlemmar av högerpartiet Alleanza Nazionale) och kristdemokrater från gamla tider.

Ett första möte mellan intresserade parter har hållits. En tämligen ömklig – måste sägas – parad av 70 och 80-åringar från Democrazia cristianas glansdagar. Förgrämda ansikten som hörde hemma i TV-rutorna för 20 år sedan eller mera – dock kunde man skönja något spår av ännu inte bortglömda ambitioner.

La Repubblica avslöjade för ett par dagar sedan att Silvio B. redan och sedan två månader tillbaka dragit igång en stor apparat för att också han skapa ett nytt parti. Han lär med experters hjälp ha studerat hur en okänd senator från Chicago tog sig hela vägen fram till Vita Huset, de metoder som användes då och hur nya sociala medier som Facebook och Twitter användes i marknadsföringen. Det här verkar bekant för oss som följt fenomenet Berlusconi. Det var precis vad som hände när han startade Forza Italia. På den tiden dock utan Facebook.



Först och främst gäller det att hitta ett nytt partinamn. Det talas om ”Tutti per l’Italia”. Inte särskilt originellt så där kan det bli ändring. I dagsläget är arbetsnamnet Pdl 2.0.

En ny TV-kanal håller också på att dras igång – vilket förklarar de utomordentligt sura minerna från Berlusconi och hans Mediaset när Montiregeringen fimpade projektet att skänka bort de nya digitala Tv-kanalerna.

Och på vänstersidan? Pierluigi Bersani i PD kämpar vidare, trots många kritiska röster i partiet. Långsamt segar sig opinionssiffrorna upp och ligger idag runt 27-28 proc – inte dåligt om man ser på Pdl som ständigt sjunker mot 20 procent.

I dagsläget med Mario Montis teknikerregering deltar PD i den majoritet som stödjer regeringen. En märklig situation: ett parti som öst kritik mot Silvio Berlusconi samarbetar med Pdl:s nye partiledare, Angelino Alfano tillsammans med Casini. Bersani måste visa sig ansvarsfull och hjälpa till att rädda landet ur krisen. Vilket betyder att han måste ge sitt stöd även när Mario Monti rensar bland landets utgifter och skriver ut ständigt nya skatter – som ännu drabbar mest PD:s väljare. Det ständiga kravet från vänstern att skriva ut en skatt på de riktigt stora förmögenheterna, har Bersani inte fått gehör för bland den märkliga koalitionens högerpartier.

Bersani måste ha en koalitionspartner när man börjar diskutera en framtida regering. Och där börjar problemen. Alternativen är Antonio Di Pietros Idv och Nichi Vendolas Sel – Sinistra, ecologia e libertà. Inget av alternativen är särskilt attraktivt. Di Pietro är alltför ”ambiguo”, med stundtals populistiska utspel.Vendola har lyckats oväntat bra med att kombinera gröna med kommunistisk nostalgi – men det ger 7 procent.

Den verkliga nyheten är väljarnas ständigt växande hat mot de traditionella partierna och i synnerhet de gamla politikerfejsen. De senaste månadernas skandaler och avslöjanden om politikernas enorma honorar och förmåner, har drivit sympatierna i botten. Många opinionsinstitut räknar med kanske 40 procents soffliggare vid nästa val. Det räcker inte längre för politikerna att övertyga väljarna om att deras eget parti är annorlunda och att giriga politiker bara skulle finnas hos konkurrenterna. Det kunde man säga på Enrico Berlinguers tid – inte idag.

Stora skräcken utbröt i veckan sedan det visat sig att Beppe Grillos Movimento 5 stelle med största sannolikhet blir Bolognas tredje parti. Och inte bara Bolognas – vissa opinionsexperter ser redan rörelsen som landets tredje största parti.

Enastående för ett parti som inte finns, som lever på Internet och Facebook och vars legendariske ledare är en före detta komiker som blev ståuppare med vrål, könsord och radikala mediciner (lämna euron, sluta betala av på statsskulden").

- Beppe Grillo är en modern Masaniello, menade en vän med Neapels historia som specialitet.

(Masaniello var en fiskare som blev revoltledare mot skatterna och vållade tusentals döda när folket gjorde historien kort med aristokrater och statliga tjänstemän. Men till slut vände sig hatet mot Masaniello själv och han dödades 1647 i en klostercell där han försökt gömma sig. Hans huvud höggs av och hans kropp släpades genom gatorna.)

Men så illa skall det väl inte gå den här gången.

Om urvattnet, telefonavlyssning och Santa Manuela

Av ÅKE MALM

Tidningsläsaren i Rom med omnejd kastas idag mellan tragedi, komedi och det tragikomiska.

Låt oss ta det komiska först. Än en gång organiserade Lega Nord igår sin pilgrimsfärd till Padanias ursprung. Än en gång lyfte Umberto Bossi triumferande ampullen med vattnet från Pos urkälla på sluttningen av det 3.841 meter höga Monviso i Piemonte.

Den svårt handikappade Lega Nord-grundaren (hjärnblödning och armbrott efter ett fall i hemmet) bars fram till platsen där Padanias mystiska fluidum bryter fram ur berget. Han hade mötts av 100 borgmästare, hans tidigare väljare, som protesterade mot regeringens sparpaket. Bossi svarade med den replik som inte kräver användning av hans svårt skadade talcentrum: ett rest långfinger mot kritikerna åtföljt av ett frammuttrat: ”Cornuti”.

Den politiska debatten kämpar vidare på högsta nivå.

Men ett par andra repliker finns idag citerade i tidningarnas reportage från Monviso. En gäller Bossis svar på en fråga om regeringen orkar kämpa vidare till ordinarie förfallodatum: 2013?

- Det verkar väldigt långt borta, blev svaret.

Resultat: samtliga tidningar förkunnar att Bossi emotser ett nyval nästa år.

”Och vad tycker Bossi om att Berlusconi inte ställer upp när åklagarna kallar till förhör”?

- Beato lui – han sparar en massa tid...

Lega Nords gröna garde höjer sitt stridsrop:

- Secessione, secessione – utbrytning, det gamla kravet att Padania skall bryta sig ut ur Italien och göra sig självständigt. Bossi svarar:

- Alla vet vi att Italien håller på att gå under. Det enda riktiga alternativet är Padania.

Men han sätter ingen tidpunkt för när denna utbrytning skall äga rum.

Sedan följer ett nytt inslag i riten. Med sin ännu tämligen friska arm lyfter han ampullen, som en ung flicka fyllt med vatten, och stänker dess innehåll ut över församlingen. Månne har hans ofta omtalade keltiska rit hämtat inspiration från kyrkans – den katolska – användning av vigvatten?

Idag förs enligt traditionen ampullen längs floden Po till Venedig där traditionen bjuder på ett nytt tal av Bossi och sedan den andlöst gripande ceremonin när ampullens rena vatten hälls ut och blandas i lagunens något mindre kristallklara innehåll.

En mera dialektisk debatttyp finner man på Corriere della Seras förstasida där Pierluigi Battista hävdar att en regeringschef som valts av folket måste respekteras. Men han måste också göra sig respekterad – varje dag. Vanligt bondförnuft säger att en regering som döljer sina kontraster med att slå rekord i förtroendeomröstningar i själva verket är en splittrad regering. Även om den genomfört en historiskt kraftfull budgetförstärkning, är dess väljare förvirrade och osäkra när de ser partiernas ledare låsa in sig i sitt fort och inte lyssna på väljarna.

Battista understryker vidare att högerväljarna inte har fel när de uppfattar Berlusconi som måltavla för en åklagarinstitution som är förhäxad av Berlusconi och drömmer om att lyckas kasta ut honom från regeringspalatset, Palazzo Chigi. Han uppmanar politikerna att reagera och finna alternativ till den politiska ledningen – annars är det uppenbart att regeringen kommer att gå under inför åklagarnas angrepp.

Jag citerar Battista för han är en typisk representant för de italienska media som håller sig till mitten, som alltid fördelar kritiken mellan blocken och inte väjer för att använda Berlusconis egna argument mot åklagarna.

Det finns noga räknat 100.000 anledningar till varför Battista vädjar om ett byte på regeringsnivå. 100.000 inspelade telefonsamtal som resulterat i 3.500 sidor med utskrivna samtal – och då har samtal som inte har någon straffrättslig inverkan valts bort.

De senaste dagarna har tidningarna publicerat sida upp och sida ned med utdrag ur dessa utskrifter. Dessa härrörde under veckan först från åklagarmyndigheten i Neapel och sedan, från och med igår, från dess kollegor i Bari. En förbluffande läsning.

Huvudpersonerna är Giampi Tarantino, företagare i protesbranschen i Bari och högste ansvarig för att ragga tjejer till regeringschefens nattliga partys. Han anklagas för att ha utövat utpressning mot Berlusconi som för att hålla honom tyst betalat ut ca 850.000 euro. Detta gör Berlusconi till den förfördelade parten och därför kräver nu åklagarna att han skall ställa upp som vittne.

Ett 40-tal damer som uppfyllde chefens krav har deltagit i övningarna: inte för långa, ganska magra men med ansenliga bröstmått. De har tillhållits att inte klä sig i högklackat, att ha korta svarta klänningar och vara beredda på allt. Tarantino är egentligen kokainberoende och arbetade för Berlusconi i avsikt att bredda sitt företagsimperium. Inte bara med proteser i framtiden utan med riktigt stora försvarsprojekt i 238-miljoner euronivån. Åklagarna säger rakt ut att han har inlett tjejerna i prostitution för att skaffa sig egna fördelar.

Tarantino skaffade fram damerna, betalade dem frikostigt och hoppades få pengarna igen mångfaldigt när den stora planen, i vilken statliga försvarsindustrin Finmeccanica spelade en avgörande roll, gick i mål.

Efter att ha läst utskrifterna är det lätt att förstå hur Berlusconis förra hustru, Veronica, förklarade honom vara en sjuk man. I tidningarna idag talas det om hans tvångsnevros, hans sexuella besatthet som får honom att skryta dagen efter ett lyckat party. Även damernas åsikter finns på band och är utskrivna. De verkar inte riktigt dela hans uppfattning.



Bland utskrifterna finns också rader med omdömen om kollegorna i politiken. Bland dessa märks orden Bildzeitung gjorde stor rubrik på häromdagen: Hat Berlusconi unsere Kanzlerin „aufs Vulgärste“ beleidigt?

Engelska media hängde på omedelbart. Guardian citerar Independent och får fram fulla storyn genom att gå till en läsarblogg.

I sammanhanget kan också nämnas att den verkliga hjältinnan idag är Manuela Arcuri SOM SA NEJ!.Trots en lång rad samtal med Tarantino gick hon inte med på att ställa upp hos Berlusconi. Inte ens om hon erbjöds att få presentera San Remofestivalen, Italiens schlagerevenemang varje år. Bloggar och kommentarer svämmar nu över med glada tillrop: Manuela santa subito! - Manuela helgon bums!

Berlusconi själv svarar idag i ett brev som publiceras av Il Foglio.

”Jag ger inte upp, ”lovar han. Och fortsätter: ”Det är sant att om jag uppfört mig som tidningarna beskriver så hade det varit en skandal. Men det har jag faktiskt inte. Som jag sagt så många gånger förut – jag har aldrig gjort någonting som jag måst skämmas för. Ingen politiker har någonsin utsatts för en sådan aggression som jag har fått utstå i media och av åklagarmyndigheter. Detta är oacceptabelt”, menar han.

Detta är orsaken till att han vill få igenom en lag som förbjuder tidningarna att publicera utskrifter av telefonavlyssningar. Men enligt uppgift har president Giorgio Napolitano sagt nej till ett dekret i den frågan. Så nu försöker Berlusconi sätta munkavle på pressen, något den själv kallar manövern, genom att tvinga parlamentet att hastigt införa en ny lag i ämnet.

Under tiden har han avbokat en resa till USA för förhandlingar på högsta nivå. På måndag har han lovat inställa sig i Milanotribunalen för processen som gäller hur han anklagas för att ha mutat den engelske advokaten David Mills. En historia jag tidigare behandlat.

Ovilligt vittne

Av ÅKE MALM

Detta händer också i Italien. Åklagarna ber hövligt att regeringschefen Silvio Berlusconi skall låta sig förhöras som vittne. Naturligtvis är alla åklagarna beredda att åka till Rom och ställa sina frågor till Berlusconi i regeringspalatset, Palazzo Chigi – Italiens Rosenbad.

Tre dagar före den överenskomna dagen meddelar regeringschefen att han måste åka till Bryssel. Tidningarna – javisst, oppositionskantens organ – berättar om frenetiska samtal mellan Rom och Bryssel för att ge Silvio en plats i Barosos och Herman Van Rompuys välfyllda kalendrar.

Så åker han iväg men påpekar i en morgonsoffa i hans egen Canale 5 att han minsann har annat att göra än att svara på åklagarnas frågor – han skall ju rädda Italien ur den ekonomiska krisen. ”På grund av oppositionen och dess tidningar har det uppstått en situation ute i Europa där man satte ifråga regeringens verkliga vilja att genomföra justeringen av budgeten”.

Efter samtalet med van Rompuy träder de båda ut framför TV-kamerorna och Berlusconi tar till orda – enligt Corriere della seras nätupplaga.

Oppositionen kritiserar vår budgetmanöver med det enda syftet att störta regeringen, att skada regeringschefens anseende i utlandet. Men den förstår inte att det här bara skadar Italien.

Samtidigt förklarar den ansvarige kommissarien Ollie Rehn att EU inte kräver några nya insatser från Italiens sida. Man avvaktar nu att parlamentet blir färdigt med behandlingen av reformen.

En diskussion som skall avslutas ikväll med en förtroendeomröstning. Den femtionde i årgången under denna regering. (Som jag tidigare flera gånger förklarat har förtroendeomröstningarna som enda avsikt att strypa debatten och tvinga fram en öppen omröstning, utan att riskera några ”krypskyttar”).

Istället för att räkna upp oppositionens argument mot reformen är det lättare att se till oppositionen inom Berlusconis eget parti eller dess allierade. Rader av lokalpolitiker har förklarat att neddragningarna nu är av en sådan storleksordning att det blir omöjligt att upprätthålla någon form av kommunal service på nödvändig nivå.

Ett aktuellt exempel: Skolföreståndare, presidi, har dragit ned så till den milda grad att en ensam kvinna har ansvar för 17 olika skolor, från dagis till högstadiet.

Och Lega Nords borgmästare i Verona, Flavio Tosi, skickade över ett symboliskt vräkningsföreläggande till Berlusconi. Det är möjligt att han blir utesluten ur partiet för den handlingen. En otrolig situation bara för några månader sedan – Tosi är en av veteranerna i partiet och står nära inrikesministern Roberto Maroni.

Men situationen i regeringspartiet PdL är uppriven. Det räcker att Madonna, vid filmfestivalen i Venedig, ställer en stilla motfråga till en journalist som bett henne bedöma Berlusconis agerande: ”Har inte Economist redan sagt allt?”.

Ett svar som gör Daniela Santanchë’ (en minst sagt hängiven fan som efter att ha utgjort en av grundarna i det högerextrema La Destra, återvände till PdL och belönades med en plats som statssekreterare med ansvar för regeringsprogrammets förverkligande).

- Jag hoppas att bara Madonna kommer att se den här filmen – hon går emot miljoner italienares demokratiska val.

För TV-kändisen Gabriella Carlucci ”finns det säkert en kommunist i Madonnas presskontor”.

Innan jag går vidare måste jag notera att La Repubblica på förstasidan genom sin chefredaktör Ezio Mauro drar en lättnadens suck. Han konstaterar att demokratin vunnit igen när en domstol istället för att tilldöma Silvio Berlusconi en miljon euro i skadestånd ålagt honom att betala rättegångskostnaderna i målet.

Det gällde om la Repubblica genom att publicera 10 frågor till Berlusconi dag efter dag, alltid samma frågor under samma rubrik (”Le dieci domande”) - som aldrig fått något svar - blivit skadeståndsskyldig mot Berlusconi. Enligt honom var det här en tendentiös och demagogisk metod. Domstolen tyckte dock annorlunda och hävdade att i en demokrati är kritik och rätten att ställa frågor en grundläggande rättighet.

Ännu en hjälpande hand

Bara tanken att en regeringschef stämmer en oppositionstidning för att den ställer frågor, är något alldeles oerhörd. Men nu gällde, och gäller, frågorna hans relation till den då minderåriga Noemi Letizia, en relation som till slut fick Berlusconis hustru Veronica Lario att gå i taket och inleda skilsmässan.

Men flykten till Bryssel då - vilken utredning är det nu Berlusconi flyr ifrån? Frågan är inte helt enkel – som vanligt har den hunnit bli mäkta komplicerad allteftersom åklagarna i Neapel och Bari arbetade sig igenom timme efter timme av avlyssnade telefonsamtal.

Som någon kanske minns var en baresisk företagare vid namn Giampaolo Tarantini inblandad i korruptionen inom hälsovården i regionen Puglia, dessutom ansvarig för att ragga tjejer till Berlusconis fester i Arcore eller på Sardinien. Det var de där festerna som slutade med bunga-bunga och gjorde uttrycket känt över hela världen.

Enligt åklagarna har Tarantini utövat utpressning mot Berlusconi som faktiskt betalat honom nästan 900.000 euro. Misstanken är att pengarna var ett sätt att få Tarantini att hålla truten om vad som försiggått på bunga-bungapartyna. Själv säger Berlusconi att det bara handlade om hans generösa sätt att hjälpa en familj som, på grund av problemen med rättvisan, inte kunde upprätthålla den levnadsstandard den var van vid - en standard som består av lyxvåningar vid Via Veneto t ex.

Vad som skiljer den här utredningen från många tidigare är att Berlusconi nu är kallad som vittne. Han är ju målsägande i den här utredningen, misstänkt för att ha varit föremål för Tarantinis utpressning.

Men att bli kallad som vittne i det här fallet skiljer sig betydligt, enligt den italienska lagboken, från de många föregående när Berlusconi utpekades som boven. Som vittne får han inte ha med sig en försvarsadvokat, har måste svära att säga sanningen och det går inte att skjuta upp förhöret hur länge som helst.

Enligt mångas uppfattningar är det här en ny situation som sätter skräck i Berlusconi. Han kommer att få hemska frågor om vad han sagt under de avlyssnade telefonsamtalen. Omdömen om politiker och i ett fall ett väldigt nedsättande omdöme om ett främmande lands politiker.

Den verkliga nyheten nu på eftermiddagen är att åklagarna i Neapel inte tänker acceptera några fler undanflykter. ”Vi sätter ut förhöret till söndag mellan 8 och 22 – kommer han inte då blir det hämtning med polishjälp”.

En spännande utveckling väntas.

Åke Malm

Folkomröstningen – ännu en förlust för Berlusconi

Av ÅKE MALM

Silvio Berlusconi förlorade sin tredje omröstning på en månad. Folkomröstningen i fyra frågor krävde att minst 50 procent plus en deltog i valet.

Den siffran överträffades stort. När drygt hälften av de drygt 8000 valkretsarna kontrollerats visar det sig att 55-60 procent av väljarna deltagit. Vid det här laget råder det inga tvivel om att quorum har uppnåtts.

Av dem som deltog i folkomröstningen har över 90 procent röstat för att avskaffa gällande lagar när det handlar om administrationen av vattenresurserna, byggandet av nya kärnkraftverk och rätten för regeringschefen och hans ministrar att hävda laga förfall när domstolarna kallar.

Den stora frågan de senaste dagarna har varit hur utlandsrösterna skulle behandlas. Men strax efter kl 15 stod det klart att även inräknat utlandsrösterna skulle oppositionen vinna klart.

Man kan naturligtvis hävda att de som deltagit i folkomröstningen gjort det för att de var övertygade i själva sakfrågorna, att lagarna skulle avskaffas. Men bland bedömare är enigheten stor om att Silvio Berlusconi gjort även detta val till en förtroendeomröstning om sig själv.

Hans tidningar och TV-kanaler har alla i kör uppmanat väljarna att åka och bada istället för att rösta. Men de enda som tycks ha följt det rådet var hans egna väljare.

- Berlusconi är slut, hans tid är ute, hävdade Corriere della Seras politiske kommentator Aldo Cazzulli i TV7.

- Detta är ett valresultat som tvinger Berlusconi att uppfylla några av sina löften, hävdade frankt chefredaktören i hans egen tidning Il Giornale, Vittorio Feltri. Som också tillade:

- OK – Berlusconi har förlorat. Men vem har vunnit?

Svaret kom från Marco Travaglio, vid det här laget en legendarisk motståndare till Berlusconisidan:

- Berlusconi försökte göra folkomröstningen till en fråga om sig själv. Där förlorade han stort och nu återstår bara att se hur systemet skall få ett slut på hans epok. Men samtidigt står det klart att center-vänsterpartierna först i sista stund accepterade utmaningen och stödde folkopinionen. PD var minst sagt ironiskt i början, när Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori började namninsamlingen för att få till stånd folkomröstningen. Frågan är nu om PD ännu en gång skall missa chansen och igen avstå från att lyssna till folkmeningen som den spontant kommer till uttryck utanför de traditionella partierna.

Se där ett par intressanta frågor att diskutera de närmaste dagarna.

____________

- Se och hör Marco Travaglia tala om kärnkraften inför folkomröstningen i TV-programmet Annozero här:

Förlustval för Berlusconi och museinatt i Rom

Av ÅKE MALM

Ett sensationsval – inget tvekan om detta. - För första gången under hans drygt 17 år långa karriär som politiker förlorar Silvio Berlusconi i ett val där han ställt sin egen person i centrum. Ett lokalval med blicken riktad mot rikspolitiken, en omröstning som i första hand skulle visa hans egen odiskutabla popularitet.

Istället blev det tvärtom. I hans egen hemstad Milano, där hans sagolika karriär började, förlorade hans koalition nästan 10 procent jämfört med förra valet. De 53.000 som skrev hans namn på valsedeln förra gången, krympte nu till knappt 20.000.

Men framför allt: högeralliansens kandidat i Milano, avgående borgmästaren Letizia Moratti stannade på 41,6 procent trots att hennes make och det egna partiet enligt malisen skall ha satsat 200 miljoner kr på valkampanjen.

Giuliano Pisapia, advokat och vänsterns kandidat, som utpekades som extremvänster och närmast revolutionär, vann valet med 48 procent efter en ”moderat”, lågmäld och resonerande kampanj enligt den klassiska dörr-till-dörr-metoden.

Och då skall man komma ihåg att Pisapia före valdagen ansågs i bästa fall kunna pressa Moratti till ett utslagsval. Och så går han och vinner med 7 procentenheter!

Nu är det här bara första steget, som jag förklarade i en tidigare blogg. Ingen av kandidaterna fick absolut majoritet varför de två som fick flest röster går vidare till ett utslagsval (ballotaggio) om 14 dagar. Under tiden är fältet öppet för förhandlingar och bakom-kulisserna-spel. Hur kommer de väljare som inte längre har sin kandidat med i spelet att reagera? Stannar de hemma, följer de partiledningarnas uppmaningar att stödja deras näst-bästa, eller tar de ett alldeles eget beslut bortom alla uppmaningar?

Tidningarna talar om en ilsken Berlusconi som känner sig förrådd av sina närmaste. För första gången har hans sätt att radikalisera en valkampanj slagit snett. Nu är det han som är den som "extremiserar" medan vänsterkandidaten framstår som moderat.

Något liknande hände med högeralliansens andra ben, Lega Nord. Dalande siffror särskilt i deras egen nordöstra region. Ett fäste som Trieste såg vänsterns kandidat ta 40 procent medan Legan stannade på 10. Umberto Bossi stängde in sig på sitt kontor och nekade kommentera resultaten. ”En ekande tystnad”, kommenterar Corriere della Sera. Legan som ett från början typiskt lokalparti har tvingats greppa rikspolitiken och sett att allt inte är så lätt som den första populistiska approachen ville göra gällande.

Vänstern konstaterar med illa dold förtjusning framgångarna i Turin och Bologna. Piero Fassino vann i Turin, Torino, redan i första omgången. Det kanske var väntat, men inte att han skulle få 56,7 procent medan högeralliansens kandidat stannade under 30. Det minsta man kan säga är att Berlusconis utmålade kommunistspöken inte spökade i det här fallet. Fassino har gått den långa vägen inom PCI, PDS, Olivträdet och PD. Han har under långa tider varit ansvarig för partiets utrikespolitik och anses vara en trygg och säker gråsosse.

I Bologna var situationen mera komplicerad. Den tidigare borgmästaren, Flavio Delbono, hade tvingats hoppa av sedan det upptäckts att han tagit med sig sekreteraren på lyxresor på kontorets kreditkort. Sedan dess och fram till nu har Bologna regerats av en kommissarie regeringen tillsatt. En inte särskilt lovande inledning på valkampen för en kandidat som utmålades som litet grå och konturlös. Men det gick vägen ändå. Bologna, centrum för den emilianska kooperativa rörelsen, valde PD:s kandidat i första omgången med minsta tänkbara marginal. 50,5 procent.

Största problemet är som vanligt Napoli. Högeralliansen hade tänkt att sopa banan med vänstern efter en katastrofal administration synliggjord genom sopbergen på gatorna. Men det blir omval även här, mellan högerns Gianni Lettieri som stannade på dryga 38,5 procent, och outsidern och tidigare åklagaren Luigi De Magistris som fick 27,5. De Magistris hör hemma i Italia dei Valori, partiet som startades av Antonio Di Pietro. Även han tidigare åklagare som skapade sitt namn och rykte under Rena händerskandalen i Milano. Men samvaron mellan dessa båda ”magistrati” har inte alltid varit särskilt lätt.

Innan vallokalerna öppnar igen om 14 dagar måste alltså en hel del falla på plats. Intressant blir att se hur ”Tredje Polen” kommer att uppträda. Skall de fortsätta uppträda samlat eller skall var och en göra sitt eget val? Gianfranco Finis högerparti – satsar det på att i första rummet hålla vänstern borta från makten? Skall Pierferdinando Casinis kristdemokrater i UDC hålla fast vid den tuffa kritiken mot Berlusconi och stödja vänsterns kandidanter? Är det för Francesco Rutellis katoliker, som flydde ur PD, dags att tänka om nu? Ingen av dessa tre grupperingar nådde någon framgång i valet.

Det politiska spelet kommer att bli spännande de närmaste två veckorna.

Och under tiden...

Det finns ögonblick i Rom när tillvaron får ett nytt ljus. När man kan lämna vardagens rutiner och förundras över uppenbarelser man redan sett och upptäcka andra som varit dolda under alla dessa år.

Sådana ögonblick inträffade i lördags kväll och natt. Då organiserades ännu en gång ”La notte dei musei”, Museinatten. Då är alla museer öppna fram till kl 2 på morgonen och dessutom gratis för alla. Varje museum försöker lägga till något extra för att garantera sin publik. 200.000 besökare passade på i år – ett nytt rekord förstås.

Vi valde mitt gamla smultronställe Museo di Montemartini. Våra vänner hade, trots att de är infödda romare, missat denna enastående museiskapelse. För så är det – Montemartini platsar dåligt i guideböckerna, för det ligger ju litet avigt till, tycker man.

I själva verket når man Via Ostiense med tunnelbanan på några få minuter. Fem minuters promenad på gångbron över alla järnvägsspåren och så är man framme. Och finner att åtskilliga hundra hade haft samma intentioner. En lång kö ringlar sig fram mot ingången till den tempelliknande byggnaden. Lugnt och stilla. Romarna verkar vara födda med kökultur.

Medan vi väntar utväxlas kunskaper om denna skapelse. Här knyts klassisk arkeologi samman med den moderna tidens industriarkeologi. Det här var förr Roms största elcentral som började byggas redan kring 1912 – bara 40 år efter att staden blivit landets huvudstad.

Till en början användes ångpannor och turbiner för att producera elen. Mot slutet av 20-talet började man installera dieselmotorer som mot slutet av 30-talet byttes ut mot de senaste dieslarna på 7500 hk. Gigantiska apparater, höga som trevåningshus, av samma typ som drev atlantångarna på den här tiden.

Allt detta hade tjänat ut i mitten av 60-talet då anläggningen stängdes. Den stod oanvänd en tid innan någon fick en glimrande ide’. Länge hade man letat efter en lämplig lokal för alla skulpturer som lagrats i sekler i Kapitoleums magasin. 1997 gjordes Centrale Montemartini om till konstmuseum där dieselmotorerna och separatorerna från Alfa Laval står kvar som om skiftet just gått hem.

Framför och intill står grekiska original och romerska kopior efter hellenistiska original hämtade från utgrävningarna när Via Fori Imperiali kom till eller när villorna mellan dagens Via Boncompagni och Hadrianus stadsmur förstördes för att ge plats åt den nya huvudstadens kontor och direktörsbostäder.

Det ger en alldeles särskild effekt att se kejsar Caracallas byst avteckna sig mot en vevstake av enorma dimensioner. Eller porträttbysten av Marcus Aurelius och Faustinas dotter Lucilla från 165 e.Kr tillsammans med en manöverpanel från 30-talet. Jag lovar att några timmar i Montemartini är väl använda – särskilt som det i lördags ingick en liten konsert av en utsökt napolitansk jazzsångerska med bossa nova på programmet. Så bra att man inte riktigt kunde bestämma sig för att stanna och lyssna eller ströva omkring med musiken i bakgrunden.

Och sedan över till Diocletianus termer – just framför Stazione Termini, precis när man kommer upp ur tunnelbanan. Nästan midnatt och nästan fullmåne, rosenpergolan blommar för fullt och i en av badanstaltens salar spelar en barockorkester. Man strövar runt och upptäcker Roms största klostergård, cortile.

Ja, jag medger gärna att det är försmädligt men av någon anledning har det aldrig blivit av att undersöka vad som döljer sig bakom den höga muren mitt emot Ekonomiministeriet. Vi har åkt den här vägen tusentals gånger på väg till stationen och först nu faller förlåten. Nyrestaurerat och välorganiserat – mitt i centrum. Otroligt.

Sedan hör det till saken att trots att kommunen organiserat denna förlösande museinatt stänger spårvagnen trafiken vid midnatt. Det tar ett tag innan det istället kommer en sen nattbuss och till slut är man hemma i alla fall.

Med romerska nyupptäckter efter nästan 50 år i stan...

Åke Malm

Berlusconi och Khadaffi

Av ÅKE MALM

Senaste nytt från Tripoli är att Berlusconi och överste Khaddafi har talat med varandra. På telefon.

Khaddafi ska ha sagt att i Tripoli är allt lugnt. Bara den statliga televisionens nyhetssändningar innehåller den enda och verkliga sanningen. Berlusconi å sin sida skall ha uppmanat den libyske ledaren att inte använda våld och att till varje pris undvika att situationen utvecklar sig till ett inbördeskrig. Samtidigt skall han ha förnekat överstens påstående att oppositionen försetts med italienskbyggda raketer.

Det sägs ingenting om vad Khaddafi ska ha svarat på det påståendet.

Det har gått tre dagar sedan den senaste fasen i upproret inleddes. I två dagar har oppositionen angripit regeringen, i första hand Berlusconi och utrikesministern Franco Frattini för deras tystnad inför vad som händer i Tripoli. När Berlusconi först fick frågan om han tänkte uppmana sin gode vän i Libyen att undvika våld, förklarade han: ”Han har så mycket att göra. Jag vill inte störa honom”.

Det är otroligt hur situationen förändrats på bara några få månader.

Det råkar slumpa sig så att jag bor på samma gata som den libyske ambassadörens residens. Då, i höstas, hade ett jättebygge just blivit klart på residensets tomt. Ett stort châteaux i tre våningar med tornliknande utrundningar, litet orientaliskt utformade valv över balkongerna. Huset blev klart precis lagom för att överstens privata livgarde, kallat ”amazonerna” , bestående av en pluton tuffa tjejer i något för stora uniformer, skulle kunna bo där. Översten å sin sida hade som vanligt tagit sitt tält med sig och slagit upp det i parken utanför renässansslottet i Villa Doria Pamphili.

Det blir alltid problem vid min gata när översten är på besök. Poliser, karabinjärer och de egna libyska säkerhetsvakterna och horder av pressfotografer och TV-team vållar trafikstopp längs gatan. Särskilt bökigt var det när inhyrda unga och vackra damer skulle få sin lektion i den islamska tron. Översten själv föreläste och varje flicka hade utlovats ett antal hundratal euro som tack för besväret. Den dagen ringlade bilköerna utanför Yamaihrias villa.

På kvällen hade Rai direktsändning från karabinjärkasernen vid Tor di Quinto. I ridmanegen togs Berlusconi och Khaddafi emot som två sultaner inför TV-kamerornas strålkastare. På läktarna fanns en ditkommenderad publik av uttråkade tjänstemän från olika departement. I dryga två timmar – om jag minns rätt – bjöds TV-publiken på de två huvudpersonernas flotta leenden och på 50 berberhästar som flugits in enkom för detta tillfälle. Omfamningarna och Berlusconis handkyssar på överstens labbar finns ännu på Youtube.

Man skall nog ha de här bilderna i minnet om man skall förstå Berlusconis svårigheter dessa dagar. Inte nog med att alla opinionsundersökningar visar att Berlusconis siffror aldrig har varit så låga på över 10 år, 29 procent, medan oppositionspartiet PD:s ledare, Pier Luigi Bersani, får hela 6 procent fler än regeringschefens. Italien får 24 procent av sin olja och gas från Libyen och är landets största handelspartner. Alla italienska regeringar, särskilt från Giulio Andreottis dagar, har försökt komma till tals med Libyen. Romano Prodi försökte men förhandlingarna gick i långbänk och först Berlusconi lyckades stipulera en vänskapspakt.

Realpolitiken kräver att man har relationer till alla, hävdar många kommentatorer. Men det är alltid en fråga om hur mycket. Berlusconis intensiva handkyssar är helt klart för mycket. Likaså att han tillät Khaddafi att använda en modellagentur för att ragga snygga flickor för lektionerna i Islam. Efter lektionens slut fick var och en ett exemplar av Koranen i grönt läderband. Något sådant skulle aldrig ha gått för sig i Frankrike eller Tyskland.

Men ”lagom” ingår väl knappast i Berlusconis föreställningsvärld.

Det hör till saken idag att alliansbrodern Umberto Bossi fräckt påpekar att ”det var riktigt dåligt att hävda att han inte ville störa Khaddafi medan folket dödades på gatorna.” Sedan har Bossi också en praktisk lösning på flyktingproblemet - ”Dom skickar vi till Tyskland”.

Men flyktingarna är ett stort problem. Det kom ytterligare 190 till Lampedusa igår. En kör av experter bjuder över varandra om hur många flyktingar som kan tänkas komma om Libyen störtar samman. 200.000, 300.000 eller 2,5 miljoner. En av landets främste militära experter, Carlo Jean, general, militärstrateg, författare och tidigare militär rådgivare i presidentens Quirinalpalats, skriver i dagens Il Messaggero (min sammanfattning):

Libyen är inte som Tunisien eller Egypten. Landet består av en lång rad klaner som behärskar var sitt område. Till och med armén är uppdelad efter klanerna. Bara Khaddafi lyckades med terror hålla samman landet. Man riskerar en situation som den i Irak när Khaddafi försvinner.

Ett första oroande steg mot vad som kan hända togs när statliga oljeföretaget ENI stängde av gasledningen från Libyen. Det kunde vara risk för en katastrof om en fulladdad gasledning hamnade i felaktiga händer. Detta betyder att Italien nu litar på gasledningarna från Algeriet, Ryssland och Nordeuropa. Ännu inget allvarligt problem, lovar ENI-ledningen. Men det här är ett exempel på vad som kan hända om man löser sitt energibehov med gas och olja från diktaturer. En annan av Berlusconis stora vänner är ju Vitrysslands Alexander Lukasjenko. Kärnkraft tackade befolkningen nej till vid folkomröstningen 1987. Tre färdiga kärnkraftverk hann aldrig komma i produktion.

I övrigt idag. President Giorgio Napolitano har talat om på förhand att han ser en rad problem med regeringsdekretet ”Milleproroghe”. En korg av de mest skilda frågor som måste godkännas i parlamentet före 27 februari om inte alltihop skall förfalla. Här finns allt från en ny skatt på biobiljetter till anslag till skolan och förlängning av uppskovet med att betala böterna för för stor mjölkproduktion. ”Mycket av det här luktar författningsvidrigt”, skriver Napolitano. Räkna med att vi får fler tillfällen att tala om detta.

Rök från Vesuvius

Av ÅKE MALM

Ser man till bilderna verkar det pågå ett krig där på Vesuvius sluttningar.

Kravallutrustade poliser med sköldar och tårgasgevär möter invånarna i byn Terzigno. Gråtande mammor hämtar hem sina barn ur skolorna. Ingen kan garantera att barnen kommer hem helskinnade. 3-4000 invånare bevakar sedan mer än en vecka vägarna som leder in till Vesuvius naturpark.

Känn på det ordet: naturpark. Här borde vara lugnet under pinjeskogarna, doften från marken blandad med vinden som blåser in från havet. Istället är det tårgas, brinnande bildäck och utbrända bilvrak, polischocker, blödande demonstranter och hysteriska husmödrar.

Det handlar om Neapels sopberg och kravet från regeringen att gömma undan skiten. Opinionssiffrorna rasar för Silvio Berlusconi och hans regering. Men det är ändå bara en droppe i havet mot den katastrof som drabbat regeringspartiet PdL i Neapel med omnejd. Där skulle det nya högerstyret visa att man kunde tackla sopberget. Istället är man tillbaka på ruta ett – ännu en gång.

Anledningen är enkel. Den enda sopförbränningsstation som skall vara i gång är den i Acerra. Det var en av Berlusconis stora triumfer att ha lyckats få igång denna Syditaliens enda sopförbränningsanläggning.

Men av tre linjer fungerar mest bara en, ibland två. Sedan den stora krisen i somras har den separerade sophämtningen bara nått 17 procent i Neapel. I Terzigno existerar den helt enkelt inte av den enkla anledningen att ingen lyckats organisera det system av företag som skall ta sig an de separerade soporna.

Under tiden växer åter igen sopbergen i Neapel med omnejd. På nätterna sätter man eld på sophögarna längs gatorna vilket förpestar luften och gör invånarna hysteriska. När folk inte lyckas sova ordentligt vecka efter vecka ligger snart nerverna blottade.

En av de få naturliga grytor där soporna skulle kunna dumpas ligger just i Terzigno. Men den är snart full och den enda lösningen på problemet regeringen lyckats komma fram till är att skapa ännu en grop på Vesuvius sluttningar – väl innanför gränserna till naturparken.

Ett vansinne – javisst. Men just nu finns inga andra alternativ. Innan ytterligare någon sopbrännare kommer igång måste man ta hand om avfallet på något sätt. Eftersom ingen sopsortering sker, allt blandas huller om buller och risken är stor att det dessutom finns miljöfarligt material, är det nu fråga om en ren miljökatastrof.

Redan finns rader av rapporter från sanitära myndigheter som visar att förekomsten av tumörer i Campagnaregionen är högre än på de flesta andra håll i Italien. I åratal har grundvattnet förorenats och åkerarealer förstörts när miljöfarligt avfall från hela landet dumpats av maffian, alltså camorran.

Under tiden står tröttkörda poliser och försöker hålla gatorna öppna mot soptippen så att lastbilarna skall komma fram. Detta stoppas av ursinniga invånare och så är karusellen igång igen. Polischocker, gråtande och blödande demonstranter och så ofta man kan sätts sopbilarna i brand.

Under fredagen skall det hållas en extrainkallad konselj i Rom – det var det enda resultat de utsända borgmästarna ifrån Campagna kunde tvinga fram. Avsikten är att bestämma om det skall bli en andra tipp i Terzigno eller inte.

Problemet är naturligtvis att eftersom ingen sopsortering sker fungerar Acerraanläggningen bara i undantagsfall. Det är en försvinnande liten del av det dagliga avfallet som verkligen hamnar i ugnarna. Resten dumpas någonstans.

En katastrofal situation som Berlusconi fått överta från vänsterpartierna som inte bara regerade i Rom, med Romano Prodi, utan också i Neapel och regionen Campagna. Borgmästare i Neapel är Rosa Russo Jervolino, en gammal kristdemokrat som inte lyckats åstadkomma någonting under alla de år hon suttit i kommunhuset. I varje fall inte när det gäller sopor.

Ett inslag från Annozero om Terzigno

I regionen fanns fram till senaste valet Antonio Bassolino, som gjorde bra ifrån sig som borgmästare men sedan han blev vald till guvernör i Campagna har det inte märkts några resultat. Förutom att han lyckats placera åtskilliga vänner i de speciella ambassader i New York och Bryssel som Campagna inrättat.

Samtidigt fortsätter striden bland etermedia. Garanten för yttrandefriheten konstaterar idag att Rai:s samtliga kanaler har en total obalans i rapporteringen. Rai:s VD, Paolo Garimberti, lovar att Roberto Saviano och Fabio Fazio skall ha all frihet att producera den väntade TV-serien.

Men nu avslöjas den ständiga hinderbana de fått löpa bland alla mystiska krav som Rai-ledningen hittat på. Att programmet bara fick sändas samtidigt som det i en annan kanal spelades en Champions League-match t ex. Ett enastående exempel på hur man försöker undvika att tittarna ser till problem som ”maffia och politik” eller när man vill diskutera ”il dossieraggio” – alltså tekniken hos vissa Berlusconitidningar att producera lögnkampanjer mot motståndarsidan i form av falska dokument.

Statsbesök i Rom

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter sommarsemestern. Och sannerligen ingen nyhetstorka. Vi börjar från slutet – Libyens ledare Muammar Khadaffi gör sitt andra besök i Rom på 14 månader.

På måndagskvällen väntar jag ut den direktsända showen från karabinjärernas lyxiga anläggning vid Tor di Quinto, ett stenkast från Via Flaminia. Klockan 21 börjar direktsändningen i Rais nya newskanal Rainews och nästan samtidigt följer Sky efter. Kamerorna zoomar in på 130 karabinjärer i festuniform med napoleonhatt med rödblå plym, silverepåletter och snoddar och tränsar (vad de nu kan heta i det ceremoniella) uppställda med hästar och musikkår i mitten av planen.

Och där får de stå. Som vanligt har Khadaffi ett mycket personligt förhållande till klockan. Helikoptrar landar och lyfter och varje gång annonserar Rai:s två utsända att nu är nog Silvio Berlusconi i antågande med sin gäst. Men icke! Karabinjärerna svettas med dragna sablar och nervösa hästar gör piruetter – men någon Khadaffi syns inte till.

Å andra sidan hade reportrarna denna afton mycket att rapportera: De femhundra vackra damerna som en värdinneagentur valt ut, t ex. Mot 64 euro skulle de fungera som publik under Khadaffis föreläsningar om Islam.

Under de två dagarna i Rom samlades agenturflickorna för att lyssna på Khadaffi. De fick var sin grön upplaga av Koranen och budskapet att Profetens lära så småningom helt skall radera ut det kristna Europa. Enkel matematik – de muslimer som redan finns eller som kommer till Europa de närmaste åren producerar många fler barn än den ursprungliga kristna befolkningen. De muslimska kvinnorna är mycket friare än västerlandets därför att de slipper tunga jobb, som att vara militärer t ex, framhöll Khadaffi och glömde för ett ögonblick sitt eget garde av manhaftiga kvinnor i militära kamouflageuniformer. ”Ni måste omvända er till Islam – Muhammed är den siste profeten”.

Ett intressant budskap, tyckte några intervjuade besökare och tre sägs ha konverterat på allvar.

Men Khadaffis lektion satte fart på katolikerna i Berlusconis regering. ”Italien har blivit Khadaffis Disneyland”, hävdade FareFuturo på sin websida. Och då skall man veta att FareFuturo (skapa framtid) är Gianfranco Finis gruppering som kan bli landets nya parti. För Fini och hans trognaste har tvingats lämna PdL-partiet de var med om att grunda för mindre än två år sedan. Här kom alltså mera dynamit till en redan kokande inrikespolitisk situation. Men mer om detta längre fram.

Vi återvänder till de 130 tålmodiga karabinjärerna på Tor di Quintos rännarbana. Femtio minuter försenade anlände Khadaffi i helvit dräkt med många tygslängar över axeln och Berlusconi i statsmannens mörkblå dubbelknäppta. Stående i en öppen jeep färdades de fram längs karabinjärerna innan de tog plats i en... ja, skall man kalla det hedersloge. Egentligen en balkong över ridstadions entré, över huvudena på den församlade menigheten. Två gyllene paradstolar i någon slags barock väntade på dem. Knappast en bild av demokrati och jämlikhet. Nej, folket ledare satt för sig själva, upphöjda över de 800 särskilt inbjudna.

Folket på läktarna var sannerligen ingen vanlig stadionpublik. Ministrar, statssekreterare, UD-folk och några ambassader hade bjudits in. Plus något dussin libyska studenter som lär sig italienska vid universitetet i Perugia. Alla hade de väntat ut aftonens huvudpersoner.

Berlusconi äntrade talarstolen först. Ett ovanligt kort tal på knappt tio minuter. Han erinrade att det nu var två år sedan vänskapspakten mellan Italien och Libyen skrevs under, ett historiskt ögonblick för de båda folken, underströk han. Det hade gällt att avsluta ett tragiskt kapitel av italiensk ockupation och kolonisation av landet. Han påminde om att han varit med om att inviga en fotoutställning över de italienska våldsövergreppen under kolonialtiden. För att gå vidare har Italien lovat betala fem miljarder dollar under 25 år. Bland annat skall italienska byggföretag bygga en motorväg längs hela den libyska kusten. Den slutliga sträckningen av dessa 1700 kilometrar motorväg är redan klar, påpekade Berlusconi. Men fördraget har också inneburit att Libyen lovat stoppa flödet av flyktingar på väg mot Italien.

Khadaffi tackade ”min store vän” Silvio Berlusconi för att det nu råder en uppriktig vänskap mellan länderna. Och började en 40 minuter lång framställning om hur Berlusconi gråtit när han fick se bilderna från den italienska ockupationen. Han tackade de modiga italienarna för att de kunnat erkänna sina brott och be om förlåtelse. Italien är idag ett land som gjort upp med fascismen och som avrättat Mussolini, underströk Khadaffi. Hitler däremot tvingades begå självmord – i hans fall var det inte hans folk som dödade honom. Ändå hade Hitler studerat general Rodolfo Grazianis föredömliga organisation av koncentrationslägren i Libyen. Vad gäller flyktingarna: Libyen, stött av Italien, begär att EU skall betala fem miljarder euro om året för att undvika en fortsatt flyktingström från Afrika.

- Annars kan Europa, inför trycket från miljoner hungrande afrikaner, bli det framtida Afrika, spådde Khadaffi. Han menade också att de länder som inte har stränder vid Medelhavet borde dra bort sina militära flottstyrkor därifrån. Med viss sannolikhet kan man förmoda att han syftade på USA.

Lega Nord var inte sena att utnyttja Khadaffis påpekanden. Turkiet är en femtekolonnare som hotar Europa inifrån. Bevara det kristna Europa, skriver partitidningen La Padania.

Efter varma applåder kunde äntligen showen börja. Karabinjärerna lämnade arenan för att släppa fram en libysk folkdansgrupp som framförde en nordafrikansk variant av en poststalinistisk pantomim om hur en vitklädd fredsmäklare förverkligar folkets dröm om endräkt och försoning. Så äntligen kunde 30 berberkrigare släppas in för att galoppera fram och tillbaks några gånger. Hästar och krigare hade flugits in direkt för den här föreställningen.



Nästan midnatt och äntligen var det karabinjärernas tur att visa upp sin berömda ”Carosello”.

Om allt detta fyller tidningarna idag sida efter sida. Om man för ett ögonblick bortser från polemiken kan konstateras att italienska företag hoppas mycket på vänskapspakten. Statliga oljebolaget ENI räknar med nya kontrakt på olja och gas, försvarsindustrin Finmeccanica har redan räknat in över 200 miljoner euro i försvarsmaterial och många andra företag ligger på.

I den här situationen saknar Italien sedan 4 månader en verklig industriminister. Den förre, Claudio Scajola, begärde avsked sedan en fastighetsfirma betalat nästan 10 miljoner kr som del i kostnaden för en lyxig lägenhet med utsikt mot Colosseum. Berlusconi själv gick in som tillfällig minister och lovade att han snabbt skulle finna en ersättare. Tre välkända företagare fick chansen men tackade nej på direkten. En fjärde hann precis svära eden innan han tvingades medge att jobbet nog närmast var ett sätt att slippa undan en rättegång.

Ett problem som starkt påminner om regeringschefens egen situation.

Mer om detta i morgondagens blogg.

Åke Malm

Munkavlestrejk och förtroendefråga

Av ÅKE MALM

Fredag morgon och inga tidningar väntar utanför dörren i tid till morgonkaffet.

Nyhetsuppläsarna i radio och TV har okända ansikten och röster. Nyhetsprogrammen är korta sammandrag av de senaste händelserna. Inga reportage, inga kommentarer, inga bakgrunder, inga uppdateringar av websidorna.

Den italienska pressen har satt munkavle på sig själv.

Men det finns undantag. Silvio Berlusconis egen tidning, Il Giornale, och hans mest lojala: Libero.

Dessa sk tidningar fanns i tidningskioskerna i morse. Av hänsyn till min egen psykologiska balans har jag dock undvikit köpa någon av dem de senaste åren. De är propagandablaskor där allt snedvrids och fejkade sensationer pumpas upp till helsidor på förstasidan. Il Giornales chefredaktör Vittorio Feltri har lyckats med bedriften att bli utkastad, eller i varje fall suspenderad, ur journalistfacket.

Varför skulle man läsa sådant? Det räcker mer än väl att ögna genom dem på Pressklubben.

Sedan hör det till saken att inte alla tidningsläsare har mina problem med balansen. Il Giornale har sedan Feltri tog över ökat upplagan och säljer nu cirka 180.000 ex. Feltri säger i en video på tidningens hemsida:

- Varför skulle en journalist sätta munkavle på sig själv? Vi gillar heller inte den här lagen men föredrar att uttala våra åsikter istället för att tiga med dem.

Majoriteten är dock överens med facket om strejken. För ovanlighetens skull också tidningsutgivarna (Fieg). Helt eniga med strejkens mål är också domar- och åklagarkårerna. Strejken hade organiserats så att de som uttrycker sig på det tryckta pappret strejkade igår vilket alltså förhindrade merparten av tidningarna att komma ut idag. Eter- och elektroniska media strejkar idag. 24 timmars ekande tystnad i ett ständigt alltmera kluvet Italien.

Sammanfattningsvis – se gärna mina tidigare bloggar i ämnet – finns det två synvinklar i det här fallet. Åklagarna anser att lagen minskar deras möjligheter att bekämpa brottsligheten med hjälp av telefonavlyssning. Journalisterna hävdar att regeringen vill minska deras uppdrag att informera.

Strejkar gör också transportarbetarna. Inga tåg eller kommunala transporter idag. Och regionernas guvernörer är beredda att lämna över sina fullmakter till regeringen efter ett sista medlingsförsök idag med Berlusconi själv och hans allt mäktigare ekonominister, Giulio Tremonti. Samtliga guvernörer – även de normalt regeringstrogna - anser att det är omöjligt att ge medborgarna den service som krävs med regeringens hårda nedskärningar.

Berlusconi själv viker inte en tum. Han har redan förutsagt att han ställer förtroendefråga både i deputeradekammaren och i senaten på den nya budgeten med alla nedskärningar. Den åtgärden besparar honom åtskilliga dagar av diskussoner i parlamentet. Oppositionen protesterar men utan att lyckas åstadkomma annat än mindre förändringar i lagtexten.

Polariseringen av samhället visade sig också när de jordbävningsdrabbade i l’Aquila ännu en gång drog till Rom för att försöka tvinga fram nya medel som kan starta återuppbyggnaden. För första gången på länge tvingades polisen spärra av gatan framför Berlusconis eget Palazzo Grassi. Rena klappjakten uppstod nedför via del Corso när demonstranterna försökte ta sig fram till parlamentet. Två fick batongslag i huvudet och stämningen var riktigt uppjagad.

Sedan lyckades man förhandla fram en ytterligare avbetalning av alla skatter som även de jordbävningsdrabbade nu måste betala. En omöjlighet för många eftersom affärerna ligger totalt nere bakom rasmassorna.

Men i allt detta - vad är det som verkligen sysselsätter Berlusconis fantasi? Jo, ännu en gång handlar det om hur han skall försöka klara sig undan de rättegångar han borde framträda i.

Lagen om ”giltig frånvaro” gäller bara 18 månader. Sedan borde en författningsändring ske. Det gäller, ännu en gång, ”Lodo Alfano” som författningsdomstolen redan underkänt. Nu har den texten setts över och skall börja behandlas i kamrarna. Den måste dock godkännas i en folkomröstning innan den kan börja gälla.

Och frågan är om Berlusconi trots alla knep lyckas med detta för att nå sitt verkliga och slutliga mål: att väljas till den italienska republikens statschef.

En outhärdlig tanke för minst halva befolkningen.

Politik och maffia

Av ÅKE MALM

Det är dagen efter Den Stora Nyheten. Man tassar ut på svalen och hämtar in morgontidningarna. Där ligger två i pappersformat, La Repubblica och Il Messaggero. Båda har samma toppar:

Il Messaggero: Mafia, sju år till Dell’Utri.
Överrubrik: I hovrätten reduceras straffet med 2 år. PdL-senatorn: en Pilatus-dom. Debatt om Mangano.
Underrubrik: Relationerna till Cosa Nostra bekräftade – men inte uppgörelsen efter ’92.

La Repubblica: Mafia, Dell’Utri är skyldig.
Överrubrik: Även Appellationsdomstolen dömer honom: sju års fängelse. Den anklagade: Pilatus-dom. De unga i sicilianska PdL protesterar mot honom.
Underrubrik: Friad endast för brotten efter ’92. Senatorn: Mangano förblir min hjälte.

Och, sedan PC:n startats, Corriere della Sera: Mafia, Dell’Utri får sju år.
Överrubrik: Skyldig till samröre (concorso esterno) med maffian till ’92. Senatorn: en Pilatus-dom. Underrubrik: Domarna i appellationsdomstolen friar honom för Forza Italia-tiden.
På sidan 2 finns rubrikerna: Dell’Utri dömd. Forza Italia lämnas utanför

l’Unità: 20 år som picciotto.
Och då skall man veta att ”picciotto” (uttal: pitjotto) är maffiaspråk för ”hantlangare, underhuggare, andra rangens medlem”.

Det är Marcello Dell’Utri som varit picciotto, enligt l’Unità. Kort bakgrund: född i Palermo 1941, studier vid Statliga universitetet i Milano där han tar en jur kand. Han lär känna Silvio Berlusconi och börjar arbeta som medhjälpare till denne. 1964 flyttar han till Rom och får en ledande roll i Centro Internazionale della Gioventù Lavoratrice, en organisation som startats av påven Johannes XXIII och som Opus Dei har hand om.

Sedan flyttar han till Palermo och gör en snabb karriär i bankvärlden innan han återvänder till Milano för att bli Berlusconis närmaste i företaget Edilnord, byggfirman som skapade det nya bostadsområdet Milano 2 och la grunden för Berlusconis förmögenhet. 1982 startade han Publitalia, ett företag som samlar in annonseringen till Fininvest och blev dess VD. 1983 upptäckte polisen honom vid en blixtrazzia i Milano hemma hos en maffiaboss. 1993 är han Berlusconis närmaste man när Forza Italia skall byggas upp. Han blir vald till parlamentet och även till Europaparlamentet. Själv säger han:

- Jag skiter i politiken. Men jag är tvingad att låta mig väljas för att skydda mig från alla som vill mig illa.

Han slöt en pakt med åklagarna 1999 då han erkände bokföringsfusk och skatteflykt och belönades med ett straff på två år och tre månader.

Under alla dessa år han han ständigt varit föremål för en lång rad polis- och åklagarutredningar om sina kontakter med maffian. Den senaste rättegången mot honom startade i Palermo 1997 efter att en ”pentito”, en avhoppare, Salvatore Cancemi, redan 1994 hade berättat för åklagarna att Marcello Dell’Utri var sambandsman mellan Cosa Nostra och maffiabossen Vittorio Mangano. Denne hade 1973 anställts av Silvio Berlusconi, officiellt för att vara ansvarig för familjens stall vid villan i Arcore utanför Milano. Om detta har Berlusconi själv berättat i en intervju med Corriere della Sera. Hans version är att han sparkade Mangano så snart det blev klart att denne höll på att organisera en kidnappning av arvtagaren, Piersilvio Berlusconi (idag styrelseordförande i Mediaset).

I denna den senaste domen skriver rättens ordförande att ”det kan anses bevisat att Dell’Utri hade nära kontakter med gammelmaffians boss Stefano Bontade och, efter 1980, med de nya bossarna Totò Riina och Bernardo Provenzano". Åtminstone fram till ”massakersäsongen” 1992, då åklagarna Giovanni Falcone och Borsellino mördades.

Rätten diskuterade åtalspunkterna i fem dagar innan detta senaste utslag fälldes. Åklagaren, Nino Gatto, sammanfattade åtalet:

- Dell’Utri var mellanhand och direkt hjälp kom från maffiamedlemmen Gaetano Cinà. Resultatet var att Mangano tillförsäkrade (familjen Berlusconi) skydd mot kidnappningshotet i Milano.

Överenskommelsen om detta skydd och att Mangano skulle få jobb hos Berlusconi skall ha fattats vid ett möte på kontoret hos Berlusconis företag Edilnord på hösten 1974. Närvarande vid mötet var förutom Dell’Utri och Berlusconi också Palermobossarna Stefano Bontade och Mimmo Teresi.

Åklagaren hade yrkat 11 år, ett pålägg med 2 år från straffet i första instansen. Istället drog man i Palermo av 2 år. Och detta framhålls som en stor seger av PdL-politikerna. Vad alla uttolkare särskilt är intresserade av är läsa domens motivering när den kommer om några månader, hur domarna funderat när de uteslutit maffiakontakterna efter 1992.

Det året började planerna på att skapa Forza Italia. Berlusconis stödtrupper jublar nu över att domarna uteslutit kontakterna mellan maffian och hans parti.

Några timmar efter att domen lästs upp, stod Giuseppe Pisanu i Parlamentets antimaffiakommission och talade och sade:

- Under massakeråren 1992 och 1993, under vilken tid man hade anledning hysa oro för en hotande statskupp, förekom förhandlingar mellan Staten och maffian.

Och då skall man veta att Giuseppe Pisanu är medlem i PdL, före detta inrikesminister och gammal veteran som kristdemokrat. Hans årliga redogörelse för kommissionens aktiviteter konstaterar i år att ”Cosa Nostras mål (för sin offensiv) var att tvinga Staten att avskaffa paragraf 41 bis”. (Se mina tidigare bloggar om denna paragraf som riktar sig mot organiserad brottslighet i allmänhet och maffian i synnerhet. I korthet innebär paragrafen att maffiamedlemmarna döms till åratal av närmast total isolering – ett straff som anses särskilt olidligt då bossarna förhindras fortsätta ge order till släkten på besök om hur affärerna skall skötas).

Pisanu hävdar att Cosa Nostra inte var ensam om att organisera bombattentaten i Rom och Florens. Där fanns också ”servizi deviati” – en formel som används varje gång direkta bevis saknas för misstankar om att säkerhetspolisen agerat på uppdrag av någon mystisk potentat eller då det handlar om kretsar inom det italienska frimureriet.

Marco Travaglio om Legge Bavaglio

Det finns åtminstone två tillfällen då dessa ”förhandlingar” har lämnat spår efter sig. Ett är kontakterna mellan karabinjärgeneralen Mario Mori och Palermos borgmästare Vito Ciancimino. Men Pisano understryker att det är mycket svårt att få veta hela sanningen – och det gäller åtminstone tre olika plan: det politiska, det juridiska och det historiska.

Det finns ännu mycket mera att hämta ur de här två händelserna. Men jag kan inte avsluta denna blogg utan att nämna något om utvecklingen av regeringens förslag till ny medialag, den som kallas munkavlelagen.

Idag kl 17 har ett dussintal organisationer kallat till demonstration på Piazza Navona. Journalistfacket står i spetsen men där finns också De violetta, LO-organiationen CGIL, ARCI (Italiens ABF), Libertà e Giustizia och många andra. Samtidigt demonstreras det i 22 andra städer som Milano, Torino, Padova, Bari och Palermo. Samt i Paris och London.

Munkavlelagen vill strypa åklagarnas möjlighet till telefonavlyssning, kraftigt begränsa tidningarnas möjligheter att rapportera om utredningar och vill kunna straffa tidningar, förläggare och journalister om de utnyttjar grundlagsskyddad yttrandefrihet.

Ny minister gömmer sig bakom nya lagarna

Av ÅKE MALM

Om kejsaren Caligula verkligen utnämnde sin häst till senator eller om legenden endast handlar om en frustrerad ledare som ansåg att hans häst skulle kunna klara senatens bestyr lika bra som någon folkvald, tvistar experterna.

Legenden om Caligulas häst finns i bakgrunden när la Repubblicas ledarskribent, Giuseppe D’Avanzo, hävdar att nyutnämnde ministern Aldo Brancher, är ett exempel på Silvio Berlusconis uppfattning av Staten och dess institutioner. En utnämning som hade som enda grund att Brancher skulle slippa inställa sig i domstolen i Milano som kallat honom.

Aldo Brancher arbetade i tidernas begynnelse som assistent åt Fedele Confalonieri, Berlusconis ungdomsvän och skapare av finansimperiet Fininvest (som är familjens kassakista vars främsta tillgång är TV-imperiet Mediaset).

Hans roll var då att hålla kontakterna (i praktiken sköta korruptionen, hävdar Giuseppe D’Avanzo) med Bettino Craxis socialister. Åklagarna i Milano hade bevis för att han 1993 ordnat en utbetalning på 300 miljoner lire till socialisterna och lika mycket till den liberale hälsoministern Francesco De Lorenzo). En oljning av hjulen som skulle leda till att en stor reklamkampanj från staten till största delen skulle tillfalla Fininvest.

Brancher greps och fick sitta 3 månader i arresten i Milanos väldiga fängelse San Vittore. Trots en lång rad förhör lyckades inte åklagarna förmå honom att göra några medgivanden. Han dömdes i första och andra instanserna för bokföringsfusk och illegal finansiering av partier. Men slapp straff då HD ansåg det första brottet vara preskriberat och det andra ansågs, efter en av Berlusconis lagar ”ad personam, istället utgöra ett mindre allvarligt brott.

Brancher var ursprungligen präst i Società San Paolo (Societas a Sancto Paulo Apostolo), en prästorden vars medlemmar i dagligt tal kallas paolini. Grundaren Giacomo Alberione, förstod tidigt vad media betydde för kommunikationen och grundade 1913 lokaltidningen Gazzetta di Alba. 1921 grundades Società San Paolo som producerar katolsk litteratur och skrifter att spridas över hela världen. Dess främsta produkt ur italiensk synpunkt sett är Famiglia Cristiana, med över 600.000 ex i upplaga och mer än 3 miljoner läsare varje vecka.

- Famiglia Cristiana skall inte tala om den kristna religionen men om allt på ett kristet sätt, var Giacomo Alberiones valspråk. Han saligförklarades, första steget mot helgonglorian, 2003.

Nåväl, Aldo Brancher blev politiker 1999, som ”tack för visad trohet mot Chefen och mot Företaget”, som D’Avanzo uttryckte saken. Han var statssekreterare till för en vecka sedan då han plötsligt och oväntat utnämndes till minister. Han svor eden framför statschefen, Giorgio Napolitano, och då kom förklaringen att han skulle ägna sig åt reformerna som skall göra Italien, hoppas Lega Nord, till en federal stat.

Ett besked som fick Umberto Bossi, Lega Nords legendariske grundare, att gå i taket. Det fanns redan två ministrar som skall ägna sig åt de federala frågorna. En tredje verkade minst sagt överdrivet, ansåg Bossi.

Den verkliga anledningen avslöjades i fredags då Aldo Brancher förklarade att han använde sig av den nya lagen om ”legittimo impedimento”, ungefär giltig frånvaro, för att inte inställa sig i domstolen i Milano.

- Jag måste organisera och bygga upp mitt ministerium, förklarade han.

På fredagkvällen kom beskedet från Quirinalpalatset och presidenten. Kallt, klart och utan diskussion.

- Brancher har inget ministerium att organisera. Han är ju en minister utan portfölj.

Idag har åklagaren, Eugenio Fusco, talat i rätten efter Napolitanos kalla tillrättaläggande. Fusco framhöll att han kände sig ”preso in giro”, utsatt för något slags skämt, och att de certifikat försvaret framlagt inte ens innehöll en indikation på vilka frågor ministern skulle syssla med.

Rättegången har fått medianamnet ”Antonveneta”, namnet på en bank i vilken en rad mystiska finansvalpar spekulerade för några år sedan. Brancher skall svara på åtalspunkterna medhjälp till förskingring (appropriazione indebita) och häleri (ricettazione).

Under tiden väntar landet och folket på vem som skall få jobbet som industriminister. Den förste innehavaren av den taburetten var Claudio Scajola som fick sparken för en månad sedan. Det upptäcktes att han tagit emot nästan 900.000 euro för att köpa en lägenhet med utsikt mot Colosseum.

- Man kan verkligen fråga sig om regeringen agerar med landets bästa inför ögonen, frågar sig Sergio Rizzo i Corriere della Sera idag. Och det handlar inte bara om Brancher.

Anledningen är att det skall bli byte på en rad chefsposter. En ny chef för Ferrovie dello stato, italienska SJ, skall utses och Rizzo rapporterar att förste kandidat till den posten är Lamberto Cardia, som varit chef för börsstyrelsen, CONSOB, sedan 1997. Vid 76 års ålder skall han nu ta över de krisande järnvägarna. Som börsens kontrollant kan komma nuvarande chefen för Antitrust, Antonio Catricalà. Men då blir frågan vem tar över Antitrust? Jo en av kandidaterna är Rai:s VD, Mauro Masi, under vars ledning Rai nått ett bottenmärke vad gäller självständighet och objektivitet hos public service.

Dessutom har Rai bara under det senaste året, fått två tunga bötesförelägganden just av Antitrust. Den ena för missvisande reklam och den andra för oetiskt kommersiellt förfarande. Och det är ju knappast en merit för en ny ansvarig för - Antitrust.

I övrigt diskuteras nu vem den mystiska blonda damen var som filmades medan hon steg ned från regeringsplanet, strax bakom Silvio Berlusconi, efter landningen i Toronto där G8 och G20 mötena skall avhållas.

Munkavlen nästan på..

Av ÅKE MALM

- Detta är mordet på demokratin och ett mord på yttrandefriheten. Från detta nu börjar massakern på friheten. Den som idag röstar ja till förtroendet för regeringen, säger ja till begränsningen av rätten att informera och för rätten att bli informerad. Samtidigt begränsas medlen som står åklagare och utredare till buds, när det gäller att upptäcka brott och bestraffa de skyldiga.

PD:s gruppledare i senaten, Anna Finocchiaro, själv jurist och tidigare jämlikhetsminister i Romano Prodis regering, skrädde inte orden under sitt inlägg i Senaten igår.

Den avslutande debatten om regeringens lagförslag gällande reglering för telefonavlyssning, var i full gång. Under natten hade plenisalen ockuperats av Antonio Di Pietro och hans partikamrater i Italia dei Valori (IdV). Just innan förhandlingarna skulle börja för dagen ockuperades också regeringsbänkarna nedanför talmannen. Med en viss försening och först efter att IdV-senatorerna stängts av kunde diskussionen börja.

Det handlade än en gång om röstdeklarationerna inför en förtroendeomröstning – den 34:e under två års regerande.

(Kort förklaring: Berlusconi använder institutet förtroendeomröstning för att avbryta en långdragen diskussion. Enligt reglerna äger en sådan omröstning rum inom 24 timmar efter att regeringen förklarat att man tillgriper detta institut. Den enda form av debatt som då tillåts är korta – ca 10 minuter - inlägg och då enbart från gruppledarna. Dessutom: förtroendeomröstningen är ”palese”, icke hemlig. Det är alltså inte möjligt, som under de vanliga elektroniska och snabba omröstningarna, att gömma en eventuell röst mot regeringen bakom anonymitetens sköld.)

Senatorn Finocchiaro deklarerade som avslutning på ett glödande tal att hela PD:s delegation skulle lämna plenisalen och inte delta i detta mord på friheten. Uppslutningen blev dock inte hundraprocentig. En senator blev kvar, liksom radikalerna, UDC och Rutellifraktionen. Däremot saknades samtliga livstidssenatorer.

Omröstningens resultat var givet. 191 närvarande, 189 röstande, 164 röstade för, 25 emot – "- Il Senato approva", förkunnade talmannen Renato Schifani.

Vad lagen handlar om sammanfattas i dagens La Repubblica:

1. Journalisterna får inte publicera anklagelsematerialet i sin helhet – endast i sammandrag fram till den första rättegångsdagen. Det här är en uppluckring av det ursprungliga förslaget som även uteslöt publikationen av en sammanfattning av anklagelserna.

2. TV-kanalerna får inte filma en domare (magistrato) inuti domstolsbyggnaderna.

3. Rättegångarna stängs för TV-kameror och mikrofoner om en av parterna så kräver. Undantag är möjliga om en hovrättspresident beslutar så.

4. Telefonavlyssningarnas utskrifter får inte publiceras i fullständig version , och ännu mindre i form av sammanfattningar, förrän rättegången är avslutad.

5. Spionmikrofoner får av poliskårerna och åklagarna inte placeras ut om man inte är säker på att ett brott kommer att begås på just på den platsen (Totò Riina hittades och kunde gripas bl a därför att spionmikrofoner placerats ut vid soptunnan på gatan där han brukade ha mötena med maffiabossarna.)

6. Åklagarna förbjuds att uttala sig om en pågående förundersökning. Om det ändå förekommer en läcka till massmedia kan åklagaren åtalas och om chefsåklagaren så bestämmer, kan den ansvarige åklagaren avlägsnas från utredningen.

7. Maffiamedlemmar kan inte avlyssnas mer än under 75 dagar. Därefter kan arbetet förlängas i perioder av 72 timmar. Det här gäller även brott som inte direkt behöver vara maffiabetingade: utpressning, häleri, transport av miljöfarligt avfall, ocker.

8. Inspelning av intervjuer är förbjudna och kan leda till 4 års fängelse. Någon form av undantag från denna regel kan göras för journalister.

Så ser lagen ut när den nu återvänder till deputeradekammaren för en sista behandling. Silvio Berlusconi har lovat att inga ändringar längre tillåts, nu är den ”blindato”.

Det finns också en rad andra förslag som allvarligt påverkar åklagarnas arbete. Det gäller t ex att ett beslut om telefonavlyssning, eller en förlängning av tiden för telefonavlyssningen, måste avgöras av ett domarkollegium på tre ”magistrati”, istället för bara en som gäller nu och skall höra hemma i en provins (landsting) som inte är den där undersökningen pågår. Kollegiet får heller inte grunda sitt beslut på bara en sammanfattning av bevisen utan hela förundersökningsmaterialet måste skickas till granndomstolen.

Det här är regler som verkar som gjorda för att komplicera, fördröja och manipulera en utredning. Reglerna kommer dessutom från en regering som hade som sin grundprincip att åstadkomma en förenkling av byråkratin i landet.

Det är anledningen till att La Repubblica idag kommer ut med en nästan helt vit förstasida. Där finns endast en slags post-itlapp med texten:

"- La legge del bavaglio nega ai cittadini il diritto di essere informati." ( Munkavlelagen stoppar medborgarnas rätt att bli informerade).

Journalistfacket manar till strejk 9 juli. Förlagen stödjer upproret mot lagen – och undra på det. En otillåten publicering av ett rättegångsdokument kan leda till böter på mellan 300.000 och 450.000 euro.

Situationen kompliceras av en lång rad ingrepp som får oppositionen att tala om regim.

De få program som återstår inom Rai där vanligt journalistiskt kritiskt och grävande material får förekomma, är på väg ut.

Michele Santoros Annozero kommer inte tillbaka när höstsäsongen börjar. I varje fall inte om generaldirektören Mauro Masi får bestämma. Serena Dandinis satiriska Parla con me, skall efter vad ryktet säger, begränsas till 2 inslag i veckan. Fabio Fazios Che tempo che fa kan också få begränsningar.

Milena Gabanelli i Rais Report

Ett dekret som härrör från Lega Nord-ministern Roberto Calderoli kräver dessutom att Rai i för- eller eftertexterna till varje program publicerar hur mycket varje enskild erhållit för sitt deltagande. Det gäller naturligtvis särskilt programledarna som otvivelaktigt är väl betalda. Santoro får 1,2 miljoner, Pippo Baudo 900.000. I den här ligan spelar Milena Gabanelli i botten – hennes lön för att göra Rai:s suveränt grävande program är bara 150.000 euro.

Nog är Calderolis dekret ett av de bästa och mest aktuella exemplen på demagogi.

Lyckligtvis stiger protesterna och folk börjar bli medvetna om vad som håller på att hända. En av de senaste aktionerna är websajten Valigia blu som arbetar parallellt med Violagrupperna.

Om man ser på det italienska samhället i allmänhet är det påtagligt hur polariseringen fortsätter, undan för undan och dag för dag. Lärarna protesterar tillsammans med skolbarnens föräldrar mot den ständigt pågående försämringen av skolan. Universitetens professorer och docenter, för att inte tala om forskarna, hävdar att deras arbete omöjliggörs.

För nu skall regeringens sparpaket diskuteras under de kommande veckorna. Det betyder nedskärningar på alla områden och inte minst inom transfereringarna till kommuner och regioner. Detta betyder t ex att pendeltågstrafiken kommer att skäras ned med väldiga belopp. Den som någon gång åkt ett pendeltåg i högtrafik i Italien kan förstå vad det handlar om.

Åke Malm

Om Legge-bavaglio

Av ÅKE MALM

Först en oroande nyhet från Berlin. Claudio Abbado har tagits in på sjukhus. Den legendariske dirigenten behöver minst 3 veckors vila för nya kontroller och medicinering.

Han hade just återvänt från Venezuela där han varje år deltar i det enastående experiment som José Antonio Abreu arbetar med bland fattigt folk i Venezuela. Särskilt det som kallas El Sistema eller mera noggrant: Fundación del Estado para el Sistema Nacional de las Orquestas Juveniles e Infantiles de Venezuela.

Ett system som gett oss Gustavo Dudamel och en ung, dynamisk konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna.

Claudio Abbado jobbar med Abreu i Venezuela en period varje år. Han kom tillbaks till Europa för några veckor sedan och gjorde tre konserter med Berliner. Sedan konstaterade läkarna att han var totalt utkörd. Två konserter i Milano med La Scalas orkester 4 och 6 juni har annullerats – de skulle ha utgjort Abbados återkomst till La Scala efte 24 år. En återkomst som det spekulerats och pratats om i månader. Särskilt sedan Abbado krävt att kommunstyret skulle plantera 90.000 träd i stadens centrum som gage till honom.

Något kommunstyret först gick med på - ända tills man förstod vad det ingreppet skulle kosta för de tömda kommunkassorna. Då började en förhandling om hur många träd Abbado verkligen kräver. Och den är inte över ännu.

Abbado drabbades av cancer 2000 och opererades för den. Han klarade den fajten och något år senare kom han mager och åldrad till Rom med Berlinersymfonikerna. Han gjorde då en serie med samtliga Beethovensymfonier i en ny form. Små orkestrar med bara ett 60-tal musiker, en intim och fräsch ny Beethoven som man sällan glömmer.

Så nu håller musik-Italien tummarna för Abbado igen.

Så över till dagens ämne. Sällan har Italiens tidningar och journalister varit så enade som inför Berlusconiregeringens nya lagförslag, "Munkavlelagen", la Legge-bavaglio, ”som sätter munkavle på det fria ordet”. Demonstrationerna avlöser varandra framför parlamentet. Nära nog samtliga tidningar publicerar upplysningen: Denna artikel hade ni aldrig kunnat läsa om lagen mot telefonavlyssning går igenom.

Enligt en enig presskör, både fack och skrå, är lagen ett grundskott mot det fria ordet och rätten att bli informerad. Enligt Berlusconi och hans justitieminister Angelino Alfano är lagen till för att stoppa ”den politiska användningen av sekretesstämplat material”. Bland annat.

Som svensk journalist känner man sig något delad inför den här debatten. Publicistklubbens regler har väldigt litet att göra med den situation som råder i Italien. Jag kan väl förstå mina italienska kollegor som ser dörrarna stängas – i mer än en betydelse. En överträdelse av den nya lagen kan kosta en journalist mer än 4 miljoner kr i böter och fyra års fängelse.

Hittills har det varit möjligt för tidningarna att publicera utdrag ur privata telefonsamtal som avlyssnats av polisen. Det kan gälla misstänkta mafiosi, storbyggmästare med kontakter bland mäktiga politiker eller medlemmar av någon knarkmaffia.

Naturligtvis är dessa dokument hemliga eftersom de ingår i utredningsmaterialet på åklagarmyndigheterna. Men förr eller senare måste de göras tillgängliga för advokater eller registreras hos domstolarnas registrator, dess cancelleria. Och då blir de plötsligt offentliga i meningen att journalisterna kan läsa alla handlingar som ingår i målet.

Det här är den ena änden av den nya lagen. Den andra är att åklagare och poliser får betydligt svårare i framtiden att genomföra en omfattande telefonavlyssning. Det krävs nu övertygande bevis om brottslig handling, det räcker inte längre med bara en misstanke. Avlyssningarna måste godkännas av ett fullt domarkollegium – det räcker inte längre med bara en domare. De får inte heller pågå längre än 75 dagar.

Det är Milena Gabanelli som gör sammanfattningen på 1 minut och 21 sekunder. Briljant. Så är hon också ansvarig för det viktiga programmet Report på Rai3, en ljusglimt i mörkret, och ett andningshål med frisk luft på söndagskvällarna. Det handlar om grävande journalistik i ett land där det grävs allt mindre av en självcensurerande kår.

Vad Milena framhåller är en aspekt av den nya lagen. Den som handlar om frilansare som går under beteckningen ”pubblicisti”. Många av dessa arbetar för Rai och för Report. I framtiden skulle det bli omöjligt för dem att arbeta journalistiskt inom domstolar eller sjukhus – för att bara nämna några områden varifrån Report tagit fram skakande material.

Vad som skall gälla nu är att publicering av samtal, även i form av telefonsamtal, delvis eller i sammandrag eller sammanfattningsvis, är förbjudna, även om de inte längre är sekretessbelagda, så länge förundersökningen inte är avslutad, vilket betyder innan den första rättegångsförhandlingen inleds.

Ungefär så kan man översätta en utsökt snårig text. Regeringen lovar och bedyrar att egentligen kommer ingenting att förändras, opposition, media och journalister är övertygade om att det nu pågår en sista strid innan regimen sätter munkavle på landet.

Det är meningslöst att på senatens hemsida leta efter lagtexten. Även om man lyckas hitta den visar den sig vara fullständigt oläslig annat än för juridiska experter.

Men chocken som drabbade italienska folket i allmänhet och i synnerhet de jordbävningsdrabbade i l’Aquila, kom när alla kunde höra flabben och skratten från två byggherrar som förklarade, att ”jordbävningar kommer minsann inte varje dag, och jag blev så lycklig när jag förstod hur mycket arbete vi nu skulle få”. Det var en utskrift av en telefonavlyssning. Den skulle aldrig ha kunnat publiceras med den nya lagen. Det är lätt att föreställa sig vad de anhöriga till den 307 omkomna tänkte när de hörde inspelningarna sändas via nätet.

Och skandalen med eskorten som besökte Palazzo Grazioli och hela sjukvårdsskandalen i Puglia – den storyn hade aldrig kommit fram med den nya lagen.

Inte heller skandalen med de vidlyftiga entreprenaderna vid G8-mötet – mycket av debatten kring dessa byggde just på att alla kände till samtalen mellan byggmästarn Anemone och ordföranden i Consiglio superiore dei Lavori pubblici.

Demokratin har utan tvekan gynnats av just de här avslöjandena. Men var skall man sätta gränsen? Skall vad som helst publiceras med namn och allt vad som kan komma fram vid en avlyssning av privata telefoner? Och vem skall stå för urvalet.

De här frågorna diskuteras just nu. Hur det slutar kan ingen säga. Just medan jag skriver detta annonseras att regeringen är beredd att göra vissa förändringar i lagförslagets text.

Åke Malm

_______________

"Dudamel - One of the biggest stars in classical music"

Berlusconi städar?

Av ÅKE MALM

Är det någon som kommer ihåg Costa-Gavras film Z? Som fortfarande minns den frustande lättnaden och de befriande skratten från publiken när de grekiska överstarna paraderade i slutscenerna inför åklagaren och alla deras brott avslöjades?

Vi är inte framme i de slutscenerna ännu när det gäller Italien. Men kanske finns det tecken på att de kryper närmare. Tanken kommer för mig när ”il Cavaliere” Silvio Berlusconi lovar:

- Den som missbrukat sin ställning får betala för det. Jag ger honom avsked på grått papper.

Han säger det dagarna efter att 400 (!) medlemmar av regeringen, statsapparaten eller Berlusconis närmaste vänkrets, avslöjats. Då antyder regeringschefen denna förändring av sin tidigare linje.

Förut gällde ”il garantismo totale”. Alla anklagelser om korruption och svågerpolitik var resultat av oppositionens komplotter. I synnerhet en politiserad åklagarkårs förföljelser av Berlusconi och alla hans vänner. Anklagelser som besvarades med ständigt nya lagar som förkortade preskriptionstiden, befriade landets fyra högsta ämbeten från risken att behöva möta en domstol och som begränsade åklagarnas möjligheter att använda telefonavlyssning.

Men nu har någonting hänt. Nu läggs pappren på bordet och rader av kända politiker eller höga statliga tjänstemän avslöjas med att tillhöra ”la cricca” (förklaring till detta ord fanns i min förra blogg).

Förändringen kom när finanspolisen (Guardia di Finanza) gjorde en husundersökning i Diego Anemones kontor. I en PC tillhörande brodern Daniele hittades en lista med nästan 400 namn på VIP:ar i vars lägenheter Anemone utfört olika arbeten.

Bland namnen i listan fanns förstås Claudio Scajolas, som just lämnat ministerposten efter att han anklagats för att ha tillåtit Anemone att betala nästan 10 miljoner kr av köpeskillingen för en lyxlägenhet med utsikt mot Colosseum.

Det finns massor av spännande detaljer som kan sägas om alla som figurerar på den listan. Men låt oss lämna detaljerna tillfälligtvis åt sidan.

För Scajola har just upptäckt att finansminister Giulio Tremonti inte längre accepterar hans lista över dem som skall ingå i den kommande kärnkraftskommittén.

Och inrikesminister Roberto Maroni har funnit att bland namnen på dem som skulle tillsättas som nya ”prefetti” (ungefär landshövdingar) fanns också kunder hos Anemone. Och då läggs den tillsättningsrundan på is för tillfället. Och det betyder att prefekten i l’Aquila, inte kan flyttas till jobbet som ersättare för Guido Bertolaso, den allsmäktige chefen för Protezione civile, Räddningsverket.

Här måste man komma ihåg att Bertolasos - och inte minst Berlusconis – Räddningsverk hade massor av andra uppdrag än att hjälpa folk ut från jordbävningsraserade hus. Så snart en händelse förklarats vara ”grande evento” eller krävde en snabbehandling var det Räddningsverket som tog över. Då kunde alla regler för statliga uppköp kringgås. VM i simning utgjorde naturligtvis en riksangelägenhet och därför kunde firma Anemone ta hand om alla stora byggnadsjobb utan att firmans offert behövde kontrolleras i vanlig ordning.

- Vi är regeringen som levererar ("Il governo del fare") – till skillnad från dem som bara snackar, brukar Berlusconi säga. Och Bertolaso bedyrar att han minsann inte accepterade Anemones offert så där bara rätt av. Nej, han har garanterat i en officiell presskonferens att han skurit och sparat för att hålla kostnaderna för det allmänna nere.

Ändå kom kostnaden för omstruktureringen på Isola della Maddalena inför G8-mötet att ligga över 4 miljarder kr. För något som inte behövdes då, och som ännu ingen vet hur den skall utnyttjas.

Bertolaso har lovat att han kommer att lämna Protezione civile men hans utsedde efterträdare blir inte fri från jobbet i l’Aquila.

Nu maler kvarnarna allt fortare och Antonio Di Pietro manar PD att börja fundera över vem som skall leda oppositionen i en kommande valrörelse. En sådan kan enligt Italia dei Valoris grundare komma snabbare än någon någonsin kunnat tänka sig.

Önsketänkande, låter det från de flesta håll. Där man under tiden studerar en intervju i Corriere della Sera med Fedele Confalonieri, Berlusconis barn- och ungdomsvän, mäktig chef för TV-koncernen Mediaset och en man med vida intressen – tidigare styrelseordförande i Teatro alla Scala och dessutom tämligen nypromoverad konsertpianist.

Confalonieri skrev in sig på Milanos konservatorium som en ren personlig utmaning. Häromåret spelade han upp inför professorerna och godkändes med beröm. På programmet stod Beethovens Appassionata, en rapsodi av Brahms, tavlor på en utställning av Mussorgsky och en Schumann-fantasi.

En inte helt vanlig hobby för en företagsledare i mediabranschen.

Nåväl, Confalonieri säger i denna helsidesintervju att han inte ser sin vän Berlusconi som Italiens framtide president.

- Han har alltid varit en operativ person – den italienska konstitutionen ger presidenten en helt annan roll, säger han och konstaterar avslutningsvis att La Scala inte är som på Toscaninis tid. - La Scala är ett tempel, där krävs en andlig ledare som överstepräst – en Abbado eller Muti.

Han tycker också att Milan kostar för mycket. Nu är fotbollen i händerna på oljeshejkarna och Italien har redan en inhemsk schejk som heter Moratti och äger och driver Inter, hävdar Fedele Confalonieri

Åke Malm

______________

- Se en trailer för Costa-Gavras "Z" här:

Om la cricca

Av ÅKE MALM

I vår spridda språkkurs med aktuella italienska ord, har vi idag kommit till "Cricca" – uttal kricka.

Ordboken ger förklaringen: grupp av intriganter, med avsikt att skaffa sig ömsesidiga fördelar, även combriccola. Från franskans clique.

Cricca är i det aktuella språkbruket sinnebilden för de inblandade i den gigantiska korruptionsutredning som nu pågår. Den ledde igår till att industriministern Claudio Scajola avgick.

Utredningen börjar med de märkliga metoder för upphandling av miljonbyggen för G8-mötet som utfördes i den före detta USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Världens mäktigaste skulle sammanträda i en lyxbyggnad uppförd på den tidigare Arsenalens område och ett femstjärnigt hotell inrymt i det gamla militärsjukhuset.

Allt detta handlades upp av Protezione civile (Räddningsverket) och av dess allsmäktige chef, Guido Bertolaso, eftersom hela historien stämplats som Riksangelägenhet. Det betyder raka rör, snabba beslut – och absolut inget utlyst entreprenadförfarande. Kostnaden blev totalt 375 miljoner euro. Tidningarna konstaterade att bara hotellet kostade 75 miljoner och varje rum 742.000 euro.

23 april förra året och nästan 4 miljarder kr senare och med bara två månader kvar innan G8-gruppen skulle samlas steg Silvio Berlusconi fram och förkunnade att Maddalena var ute. Nu skulle världens ledare istället samlas i den jordbävningsdrabbade staden l’Aquila.

Ett i sitt slag genialiskt drag - som marknadsföring betraktat. Bilderna av Obama och Angela som vandrade omkring i ruinerna och lovade hjälp till de drabbade, kablades ut över världen.

Sedan togs kulisserna bort. Istället började åklagarna arbeta. I februari i år greps chefen för nationella byggnadsstyrelsen, Angelo Balducci, ägaren av en byggnadsfirma, Diego Anemone, den ansvarige för offentliga arbeten i Toscana, Fabio De Santis och arkitekten Mauro Della Giovampaola.

Den här gruppen går nu under beteckningen ”cricca”. På söndag skulle de fyra gripna ha släppts ur fängelset eftersom häktningstiden löper ut. Men enligt senaste uppgifter får de stanna kvar i finkan eftersom åklagarna anser sig ha tillräckligt med bevismaterial för att gå direkt till rättegång.

Under månaderna som utredningen pågick exploderade sedan den ena skandalen efter den andra. En gällde Bertolaso som anklagades för att ha utnyttjat tjänster som Anemone betalade för. Det gällde sexköp i en av de sportanläggningar som gjordes i ordning till VM i simning – och som också Bertolaso ansvarade för. VM var ju också ett stort event av riksintresse, gunås.

Det skall sägas att Bertolaso nekar till den anklagelsen – det skulle endast ha handlat om massage av en ond nacke utförd av en särskilt skicklig dam av brasilianskt ursprung.

Sedan avslöjades en högre prelat i Vatikanen för att också ha styrt och ställt bland sexköpare och andra. Han fördes ut i periferin och har sedan inte avhörts.

För två veckor sedan ramlade industriministern Scajola rakt in i smeten. La Repubblica hade uppgifter om att han köpt en lyxlägenhet med utsikt över Colosseum, en praktvåning på 180 kvadratmeter och 9 rum. Officiellt skulle han ha betalt den med ett lån genom parlamentets egen bank på 610.000 euro. Ett pris som ligger betydligt under marknadsvärdet – en lägenhet i det här området betingar enligt alla källor mellan 8.000 och 10.000 euro per kvadratmeter.

I själva verket skall byggmästare Anemone ha bidragit med 80 bankcheckar på tillsammans 900.000 euro. Till detta skall också läggas de 200.000 euro som ministern lagt som handpenning.

Trots att de båda systrarna som ärvt våningen av en förmögen mamma, nu riskerar åtal för skattesmitning, vittnade de och sade att de fått checkarna i samband med kontraktsskrivningen vilken ägde rum i ministerns eget arbetsrum på Via della Mercede. Närvarande var en notarie, en bankdirektör för Deutsche Bank som ställt ut checkarna och så säljarna. Alla har vittnat om hur checkarna ingick i husköpet.

Efter 10 dagar där tidningar och TV klarlade varenda liten detalj i den här affären, avgick alltså Scajola igår middag. Han är naturligtvis oskyldig, har aldrig betalat någonting mera än vad kontraktet föreskriver (det officiella och registrerade på vilket skatten beräknas).

- Och har något extra betalats har det skett utan att jag hade kännedom om det, förklarar han gravallvarligt.

Att få 10 miljoner kr i gåva är tydligen vanligt för en minister.

Silvio Berlusconi har varit märkbart sval trots sitt uttalade stöd för en minister som utsatts för ”massmedial skändning”.

Han anser dessutom att det är alldeles för mycket pressfrihet i Italien.

Åke Malm

Finiani och 25 april

Av ÅKE MALM

Decantare, på svenska dekantera (ett ord som bara finns som substantiv, "dekantering", i NE), innebär att ett kvalitetsvin tappas från ett fat till ett annat på ett sådant sätt att bottensatsen stannar kvar i det första kärlet. I Italien har ordet just nu i första hand en politisk betydelse.

Men decantare är också ordet som beskriver hur den italienska politiska krisen skall tacklas. I synnerhet den mellan Silvio Berlusconis majoritet i partiet Popolo della Libertà (Pdl) och medgrundaren av detta parti, idag talman i deputeradekammaren, Gianfranco Fini som nu leder fraktionen ”finiani”.

Det är denna kris som skall dekanteras – en process som också innebär att faten får stå stilla en tid så att bottensatsen verkligen hinner sjunka till botten.

Berlusconi har intresse av att konflikten mellan honom och Fini får vila en period. I synnerhet sedan regeringen igår lidit nederlag i deputeradekammaren. Med en enda rösts skillnad (225 mot 224) godkändes ett tilläggsförslag formulerat av oppositionen PD.

Diskussionen gäller en översyn av gällande arbetslagstiftning som i stort går ut på att försämra garantier och trygghet för anställda. Regeringen hade t ex föreslagit att en arbetstvist vid avskedande skulle kunna handläggas av en medlare, genom ett utslag av en fredsdomare (Giudice di pace). Istället för att som idag obligatoriskt behandlas av en arbetsdomare (Giudice di lavoro).

Och skillnaden? Den är avsevärd eftersom arbetsdomarna vanligen dömer till den avskedades fördel. I PD:s tilläggsförslag sägs att förfarandet endast får användas för redan timade konflikter, inte för framtida sådana. Och att vid avskedanden skall som förut gälla enbart arbetsdomaren.



Nederlaget i kammaren berodde till största delen på att 95 PdL-deputerade inte hunnit maka sig in i plenisalen efter lunchen, men ovanligt många av dem var ”finiani” som småpratade i Palazzo Montecitorios cortile medan den för tillfället tjänstgörande talmannen manade till votering.

Resultatet, regeringens prestigeförlust, ledde omedelbart till anklagelser om att Fini-minoriteten tänker visa sin styrka genom att bojkotta regeringens reformpolitik. En fråga som särskilt sätter skräck i Lega Nord som kämpar för att genomföra sitt grundkrav: att införa federalism i landet. Detta krav har regeringen röstat om flera gånger. Men då har det varit så allmänt formulerat att det egentligen kunde innehålla vad som helst.

Nu börjar man komma ner till konkreta fakta och då uppstår en rad intressanta frågor. T.ex. om statens gamla militärkaserner, som i många fall stått oanvända i decennier, skall överföras till lokala myndigheter som kommuner eller landsting – vad innebär detta i så fall för den skräckinjagande italienska statsskulden?

Jag är inte man att reda ut en sådan fråga men den sysselsätter staber av experter i dessa dagar.

En annan intressant fråga är denna: om Sicilien har 26.000 offentliganställda inom sjukvården – hur kan det komma sig att Lombardiet klarar sig med 3.000? Och om staten hittills lyckats plana ut underskottet i region Siciliens finanser – vad händer efter federalismens fullständiga införande?

Se där några uppiggande frågor som kommer att ge form, färg och esprit åt den politiska debatten den närmaste framtiden.

Berlusconi själv har genomgått en förvandling under de senaste 10 dagarna. Han har blivit en lågmäld, samarbetsvillig, statsman som ser till nationen i dess helhet.

Ett mirakel. Det börjar på sitt sätt för ett år sedan i den jordbävningsdrabbade staden Onna, nära l’Aquila. Där framträdde Berlusconi med en partisanhalsduk runt halsen – han som i 13 år avsiktligen undvikit att på något sätt delta i firandet av 25 april. I år framträdde han som allvarlig statsman framför tre officiella flaggor, sittandes vid ett imponerande barockskrivbord med en klassisk staty i bakgrunden

Bilder från befrielsen av Milano 1945

Den 25 april 1945 marscherade de allierade trupperna in i Milano och Norditalien var äntligen befriat från det ”nazi-fascistiska oket”, som det brukade heta i de flammande parollerna under de första efterkrigsdecennierna.

En befrielsens dag som borde ha enat italienarna, kan man tycka. Men trots la Resistenza - som följde på Il Risorgimento - förblev landet delat, efter kommungränser, regiongränser, politiska färger och religiösa övertygelser.
Inte ens de grundläggande demokratiska uppfattningarna omfattades av alla.

Igår sändes ett reportage i TG3 från Predappio, Benito Mussolinis födelseort och idag en pilgrimsort för alla gamla och unga fascister. En stad som lever på kulten av Mussolini och fascismen. De här dagarna verkar det vara tillåtet att klä sig i svarta skjortor, fascistpartiets fez, höja högerarmen och ropa Eja, eja, eja.

Varför det blev så kan man alltid diskutera. En av mina favoritteorier är att gamle kommunistledaren Palmiro Togliatti bär på en stor skuld. Han fungerade nämligen som justitieminister under den första samlingsregeringen efter kriget, strax innan kalla kriget startade. I avsikt att uppnå en försoning i landet genomfördes en allmän amnesti. Tiotusentals gamla fascistiska poliser, deras chefer och byråkrater i största allmänhet togs till nåder igen efter att ha varit ute i kylan några månader.

Detta skedde innan en stor samvetsprocess ägt rum i landet. Italien upplevde aldrig något i stil med Sydafrikas sanningskommission. Här vände man istället plåtskåpen i militäråklagarens källare mot väggen. Skåpen innehöll noggranna utredningar om fascismens våldsbrott. I över 30 år glömdes de bort.

Och naturligtvis: inga utredningar betyder förstås ingen klarhet, ingen sanningskommission. Därför har Rom idag en borgmästare som kommer från det gamla nyfascistiska MSI vars tidigare ledare, Gianfranco Fini, är talman i parlamentet och ständigt större skaror vallfärdar till Predappio.

Men visst – dessa angivna personligheter är ju alls inga fascister idag, utan vanliga högermän som bara arbetar för statens bästa. Heter det.

Åke Malm

PS På eftermiddagen kommer senaste fasen i krisen. Gianfranco Finis närmaste man, Italo Bocchino, har lämnat in sin avskedsansökan från jobbet som vice gruppledare i kammaren för PdL. Han säger:

I inget demokratiskt land är det möjligt att en partiledare och regeringschef uppträder som Berlusconi. Han ringer till mig och hotar göra livet kärvt för mig. Han kräver att jag uteblir från alla TV-diskussioner.

Det hade ingen kunnat tro för några månader sedan. Att Fini och hans närmaste skulle kräva demokrati och yttrandefrihet från Berlusconi.

Öppet bråk mellan Berlusconi och Fini

Av ÅKE MALM

Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.

Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)

Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.

Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.

Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.

Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.

I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).

Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.



Kom inte sedan och tala om nepotism... Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?

La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero...

Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.

En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.

Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.

”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.

Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:

- Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?

För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.

Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.



Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.

Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.

Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, "l’Avvocato" för hela Italien.

John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.

John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.

Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.

Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?

Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.

Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.

Åke Malm

Berlusconis parti på väg att rämna?

Av ÅKE MALM

-          Stanna upp ett slag och tänk efter, uppmanar Roberto Saviano idag Silvio Berlusconi.

Han skriver ett öppet brev till Italiens regeringschef från La Repubblicas förstasida. Anledningen är att Berlusconi vid en presskonferens i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad) anklagat Saviano för att ge maffian reklam.

-          Anklagelsen är inte ny, skriver Saviano. I åratal har jag hört den. Men tänk efter ett ögonblick. Tänk på alla de journalister, socialassistenter, advokater, domare och åklagare, författare eller vanliga medborgare som sedan många år, i olika delar av Italien, har modet att berätta och avslöja, och som därmed riskerar sina liv. Eller som utpekas som medlöpare bara för att de vågar ta ställning. Bara för att de vågar tala. Jag tror att bara sanningen kan ge ett land dess anseende.

Berlusconis tal är numera repetitioner på det mesta han sagt under de senaste 14 åren. Trista upprepningar – med något tillägg då och då. Den senaste tiden har tilläggen handlat om hur han gett landet dess anseende åter. Att utlandet numera betraktar Italien med respekt.

Men det finns agenter som arbetar för motsatsen, hävdar han. Filmare som berättar om maffian, författare som tjänar stora pengar på sina berättelser om maffian. Och så drar han fram gamla TV-serier som La Piovra, Bläckfisken, italiensk televisions mest framgångsrika produkt som sålts till 160 länder. Den producerades mellan 1984 och 2001 i 10 olika små serier, med regissörer som Damiano Damiani, Florestano Vancini, Luigi Perelli och Giacomo Battiato.

En vid det här laget tämligen ålderstigen succe’. En mera näraliggande är förstås Gomorra av Roberto Saviano. En bok som översatts till 43 språk och sålts i 6 miljoner exemplar. På regeringschefens ägda förlag Mondadori. Kanske man skulle våga tala om en intressekonflikt även här.

Hursomhelst – Berlusconi anser att författare och regissörer som ägnar sig åt maffian, smutsar ner landets anseende i utlandets ögon. Och det är en urgammal anklagelse. Jag minns kristdemokrater från Sicilien som sa samma sak om Danilo Dolcis böcker och anklagelser på 60- och 70-talen. Enligt denna uppfattning skall det tigas om maffians verksamhet och tilltagande kontroll över viktiga delar av landet.

Det är i det här sammanhanget intressant att se hur Berlusconis egen tidning behandlar frågan. På sajten Il Giornale.it finns idag en artikel som pekar på regeringens stora framgångar i kampen mot maffian. 22 av de 30 mest fruktade maffiabossarna har arresterats. Värden för 10 miljarder euro har tagits i beslag.

-          Vi arbetar medan andra förstör vårt anseende, upprepar tidningen, som ironiserar över oppositionens försvar av Saviano.

Det är uppenbart att Berlusconisidan anser att polis och – kanske – åklagare skall arbeta med rent polisiära metoder. I själva verket har decennier av reportage i TV och litteratur visat, att bara kulturen kan skapa ett motgift till en sekelgammal maffiadominans.

Denna diskussion utspelar sig samma dag som åklagaren vid appellationsdomstolen i Palermo kräver 11 års fängelse för Marcello Dell’Utri ”för extern medverkan i maffiaverksamhet”. Det är två år mer än han dömdes till i första instansen. Han är Berlusconis gamle vän och den som skapade partiet Forza Italia.

Nu säger åklagaren att Dell’Utri i 30 år varit maffians mellanhand gentemot politiker och regering. Men Dell’Utri stannar inte ens kvar i rättssalen under åklagarens föredragning. Efter några minuter lämnar han Palazzo di Giustizia och går och köper godsaker vid den lokala marknaden. Typiska läckerheter som ”lo sfincione”, en pizza med tomater, lök och små ansjovisar.

-          Ja, dom la väl på räntan, kommenterade han syrligt åklagarens krav på två extra år.

Men nu krackelerar Berlusconialliansen. Och detta  är mycket spännande.

Skall vi börja från början så slog sig två av högersidans partier, Berlusconis Forza Italia (FI) och Gianfranco Finis Alleanza Nazionale (AN), 2009 samman till Popolo della Libertà, (PdL). I överenskommelsen ingick en fördelning enligt 70/30. Alltså att AN skulle ha 30 procent av ministerposter och representation.



Det senaste halvåret har Fini i alltmera klara ordalag hävdat att Berlusconi lyssnar mera på Lega Nord än på An. Droppen som fick bägaren att rinna över, var när Lega Nords minister, Roberto Calderoli (Minister för Normernas förenkling), stegade upp till statschefen Giorgio Napolitano, och överlämnade regeringens förslag till de ständigt diskuterade reformerna.

Fini som är talman i deputeradekammaren och en av PdL:s grundare, fick inte ens läsa texten.  En skymf som nu leder till att regeringen hotas. Berlusconi och Fini hade i torsdags ett möte där Fini krävde större plats för AN – om inte skulle han lämna PdL:s partigrupp och bilda en egen, både i deputeradekammaren och i senaten.

Igår, fredag, samlade Berlusconi alla sina trogna, hemma i Palazzo Grazioli. Som vanligt försvarade han sig med att själv gå till attack. Om inte Fini inordnar sig i leden, är han ute. Då kan han inte längre vara talman. Fini har 48 timmar på sig att bestämma hur han skall ha det.

Frågan är nu hur många av hans egna som följer honom. För att bilda en egen partigrupp krävs minst 20 deputerade. Man vet redan att en av hans viktigaste medarbetare på vägen mot makt och ära, Maurizio Gasparri, istället sluter upp bakom Berlusconi. Men enligt andra och många källor har Fini samlat 45-50 deputerade och 14 senatorer.

Den parlamentariska situationen är sådan, att Fini med 25 röster i deputeradekammaren och 13 i senaten skulle kunna bli vågmästare och sätta tryck på regeringen.

Om inte det blir nyval, förstås. Berlusconi har hotat med just detta om Fini fortsätter. Samma linje följer senatens talman, Renato Schifani. Om regeringens sammansättning förändras måste det bli nyval, har han sagt.

På torsdag vet vi med säkerhet – kanske – hur det har gått.

Åke Malm

Vårhelg, valhelg och FAI-helg

Av ÅKE MALM

Låt mig förklara: de italienska söndagspromenerande fördelades på valdagen – också de – mellan två alternativ. Antingen promenerade man ut i parkerna efter att ha lagt sin röst i valurnorna, öppnade filten över havet av tusenskönor och bara njöt av det 23-gradiga vädret.

Andra lämnade vallokalerna med obefintliga köer för att ställa sig i köerna till en FAI-plats. Förkortningen betyder Fondo per l’Ambiente Italiano. En institution för bevarande av kulturen, landskapet och minnesmärkena i det här landet. En eller två gånger om året organiserar FAI besök i byggnader och monument som normalt är stängda för allmänheten.

Jag har genom FAI upptäckt vidunderliga platser som Biblioteca Casanatense (ett kunskapens och kulturens tempel skapat 1701 med kardinalen Girolamo Casanates 25.000 böcker som grundplåt och i sekler administrerat av dominikanernas experter. Läsesalen ger varje gång samma hisnande upplevelse).

Igår var öppet hus på Aventinen där man kunde besöka Istituto Nazionale degli Studi Romani och det ”stilla kloster” som en gång låg vägg i vägg med Malteserordens område idag. Men kön var förskräckande lång – minst en timme utlovades – så vi valde tusenskönorna istället.

Men först efter att ha tittat till vårt andra tempel, Roms Auditorium, Parco della Musica. Köer även där särskilt för att få lyssna till Roberto Saviano som nu lovar att han skall bli en ”vanlig” författare och inte bara en superspecialist på Camorran. Idag söndag dirigerar Claudio Abbado och i morgon har vi Alexander Lonquich med två Mozart. Hans första konsert i fredags var bara sublim.

Valet. Ja, det gick som alla hade förutskickat. Deltagarsiffrorna för första valdagen ligger 13-14 proc under de senaste valen. Men det går att lägga en röst även idag fram till kl 15. Det är troligt att valdeltagandet förbättras något under de här morgontimmarna. Men redan nu har tidningarnas experter diskuterat fram och tillbaks vem som kan förlora på att valdeltagandet är lågt. De flesta tycks mena att det är Berlusconi.

Kanske av den desperation som detta påkallar höll han ett, förbjudet, valmöte i lokalen där han själv röstade i hemkommunen Arcore utanför Milano. Vallagen säger nämligen att 24 timmar innan vallokalerna öppnas skall all valkampanj vara slut. Inga valmöten under de två valdagarna – tystnad skall råda, heter det.

Ett annat ämne som diskuteras innan prognosmakarna sätter igång är hur och vad man egentligen får göra kring vallokalerna. Berlusconi har nu installerat sina egna ”gladiatorer” som skall kontrollera rösträknandet. Det finns ett par fällor som kan ogiltigförklara vissa röster – om det skulle inträffa skall ”gladiatorerna” inskrida och kräva att de ändå accepteras.

På detta har prefekten i Rom sänt ut sin egen förklarande rundskrivelse till vallokalernas ordföranden. Valsedlar som kan identifieras eller som inte följer regelverket skall ogiltigförklaras, hävdar han. Och får omedelbart mothugg från högersidan som med stöd av en dom i HD förklarar att ett mindre, formellt fel ”på grund av okunnighet” inte skall leda till att valsedeln förkastas.

- Ett sätt att skapa kaos vid röstsammanräkningen, förklarar oppositionen.

Kl 15.01 idag måndag kommer prognoserna att dugga tätt i alla radio- och TV-kanaler. Men en tumregel är att i det här läget dröjer det innan de slutliga resultaten blir klara.

Dixikons allsmäktige skapare uppmanade mig att rapportera om Boris Pahors Necropoli så snart jag läst boken. Jag berättade om denne glade 97-åring i förra bloggen. Ännu har det bara blivit 77 sidor lästa, en tredjedel bara, men en förstahandsrapport är utan tvekan denna: Ett mästerverk.

Boris har redan nominerats till Nobelpriset några gånger. Och det vore nog läge för akademiledamöterna att köpa hem några ex av Boris inte allt för skrymmande produktion.

Men vilket språk! Vilka hisnande avgrunder! Varje mening är konstfärdigt utformad, fulländad konstruktion.

Det tycker Claudio Magris i förordet också.

Åke Malm

Om ett tv-program på rymmen, Berlusconi och Boris Pahor

Av ÅKE MALM

Idag är sista dagen för valkampanjen. Aldrig förr har avståndet mellan regering och opposition varit större.

Vi brukar skriva: Italien är ett delat land. Det räcker inte nu. Det är en total avgrund mellan Berlusconisidan och den mer eller mindre organiserade oppositionen.

Berlusconi strör nya förnedrande omdömen om oppositionen, nekar ställa upp i valdueller och hotar med en författningsreform som antingen skulle göra honom till folkvald president eller direktvald regeringschef.

Mediaombudsmannen (min egen översättning av AgCom - Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) har (äntligen) funnit att Rai:s nyhetsprogram TG1 och Mediasets TG5, grovt förbrutit sig mot kraven på allsidighet och mångfald. Det blir en miljon kr i böter för vardera kanalen.

Då gör Michele Santoro sin egen upplaga av Annozero. Programmet har ju som många andra av Rai:s politiska talk-shows stoppats av företagets styrelse.

Annozero sänds den här gången från sportpalatset i Bologna utan Rai:s medverkan. 50.000 trogna tittare har satsat varsin slant för att täcka kostnaderna.

Sändningen går direkt i Repubblica TV och i hundratals andra webkanaler. I sista stund förbjöd Rais ledning det egna satellitprogrammet Raisat24 att sända direkt. Men den ordern överträddes genom att programmet las ut någon timme senare.

Och det blev succé. 13 procents s.k. "share" för ett program som helt saknas i de sju stora nationella kanalerna. Programmet är mycket roligt. Och naturligtvis bedömer Berlusconi det som ”hänsynslös smutskastning”.

Programstarten är storslagen. Några sekunder filmjournal med Benito Mussolini som ställer sina retoriska frågor och folkmassan som ropar ja. Sedan raskt över till Berlusconi som också ställer sina frågor (vill ni leva i en polisstat osv). Och naturligtvis ropar demonstranterna neeej.

Ett av de mest signifikativa inslagen är en dramatiserad version av Berlusconis telefonsamtal med sin partigängare i mediautskottet. Sällan har chefen varit hänsynslösare och sällan har underhuggaren krupit så med svansen mellan benen.

Försvarslinjen för Berlusconisidan blir förstås att göra saken till en fråga om privacy – men faktum är att samtalen spelades in då åklagarna sökte bevis för helt andra brott.



En annan medieinstitution ägnade sig också åt Berlusconiklanen idag. L’Ordine dei Giornalisti – journalistskrået – suspenderade under en viss tid Vittorio Feltri, chefredaktör för Berlusconis tidning Il Giornale. (Som alla vet är det brodern Paolo Berlusconi som nominellt står som ansvarig för tidningen).

Vittorio Feltri fälldes för sitt övergrepp mot Dino Boffo, tidigare chefredaktör för italienska biskopskonferensen l’Avvenire. Feltri publicerade ett dokument med anklagelser om att Boffo skulle ha sextrakasserat en kvinna. Biskoparna tvingades sparka Boffo. Det här påhoppet sanktionerades uppenbarligen från högsta ort men innebar en lång kris mellan Berlusconi och kyrkans högsta ledning.

Sanktionerna gällde också påhoppet på deputeradekammens talman Gianfranco Fini och för att Il Giornale fortsatt publicera Renato Farinas artiklar även sedan denne uteslutits ur skrået. Farina arbetade under sin tid som anställd i en annan Berlusconi närstående tidning, Libero, samtidigt för italienska kontraspionaget. Han har medgett att han försett spionerna med falska uppgifter om politiska motståndare. Och att han tagit emot pengar för sitt arbete.

I Milanotribunalen var det sura miner som vanligt från Berlusconis advokater. I främsta rummet Nicolò Ghedini. Han hade begärt att få kalla 73 vittnen men domstolen godkände bara 12. Åklagarsidan fick 5 av sina vittnen godkända.

- Vi förhindras att utföra ett effektivt försvar, menade Ghedini.

Det hela gäller fortfarande rättegången i fallet med den engelske advokaten David Mills som först dömdes i första instans för att ha tagit emot 600.000 dollar för ett vittnesmål som inte helt överensstämde med sanningen. Det brottet förklarades preskriberat av högsta domstolen som dock påpekade att detta inte betydde att han frikändes från anklagelserna. Tvärtom. De ansågs styrkta.

Tidigare hade frågan om Berlusconis ansvar för att ha betalat mutan, avskiljts från rättegången mot Mills. Efter många förvecklingar har det nu blivit regeringschefens tur. Denne har emellertid under tiden hunnit skaffa sig skydd genom den nya lagen om ”legittimo impedimento”. Under 18 månader kan han underlåta att infinna sig i domstolen genom att hänvisa till att regerandet är en giltig ursäkt.

Men nu till något mycket roligare.



Igår invigdes Libri come. Festa del Libro e della lettura i Roms Auditorium Parco della Musica.

I fyra dagar möts läsare, författare, förläggare och en färgrik allmänhet i Renzo Piano-ritade lokaler. En fantastisk möjlighet att komma författarna närmare in på livet. Men också få höra förläggare och formgivare om trenderna just nu.

Först ut var en yngling. Ja, Boris Pahor, slovensk författare från Trieste, är född 1913.

97 år gammal, men fullständigt klar och en fängslande berättare. Han såg fascisterna bränna Narodni Dom och förhindra alla försök att släcka elden i en byggnad som var centrum för den slovenska kommuniteten i Trieste. En stad som då hade en slovensk majoritet av befolkningen – ett faktum som fascisterna sedan ändrade på.

En man som hela sitt liv stått mellan och över gränserna. Som bytt språk och kultur och vars viktigaste bok, enligt många, Necropoli, fick vänta 30 år på en italiensk översättning.

Boris berättade om sina erfarenheter från koncentrationslägren, som i hans fall, var arbetsläger. Ett faktum som ofta glöms bort i skuggan av den judiska Shoah.

- Men vi hade också hjältar som gjorde vad de kunde för att inte deras arbete skulle vara enbart till fördel för nazisterna, förklarade Boris.

Och berättade att när han jobbade som sjukvårdare i det läger som utvecklade och byggde V2-robotarna som sändes mot London, saboterades många av dessa av de franska och italienska ingenjörer som nazisterna fängslat. När sabotaget uppdagades hängdes ett tiotal tekniker omgående.

- De är de bortglömda hjältarna, berättade Boris Pahor.

Nu skall jag börja läsa hans bok.

Åke Malm

_____________

- Klicka här för Nekropolis och en del andra titlar av Pahor på tyska

- Klicka här för att se en intervju med Pahor (på italienska):

En röst för 20 Euro…

Av ÅKE MALM

Så var det sex dagar kvar till valdagen. Då talade kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen och sade:

- Det är nödvändigt att medborgarna ser väl upp när de skall lägga sin röst.

Så radar han ännu en gång upp alla de krav katolska kyrkan ställer för att partierna skall kunna räkna med stöd från prelaterna: respekt för livet från dess början till dess slut, stöd för familjen och äktenskapet som endast kan gillas när det gäller en man och kvinna. Särskilt gäller det att se upp med ”la pillola del giorno dopo” – dagen-efter-pillret.

- Evergreens, konstaterar Emma Bonino, vänsterns kandidat till posten som guvernör i Rom för regionen Lazio.
- Boninos kommentar visar att vänstern inte har respekt för kyrkans representanter, påpekas från högerhåll.

Sedan blev det tyst. Bonino varnar de sina för att högerkrafterna bara väntar på ett enda förlupet ord för att omintetgöra hela valkampanjen.

Då träffar jag och några kollegor Nando Pagnoncelli, chef för opinionsinstitutet IPSOS, och allmänt vedertagen som trendguru. Han brukar föregripa valresultaten med åtskilliga timmar framför allt i Rai:s TV-kanaler.

Det här är ett sammandrag av hans synpunkter på hur Italien ser ut just nu – några dagar före valet.

"Väljarna avlägsnar sig från politiken. De är förbryllade och osäkra. Efter de senaste skandalerna där ledande politiker tagits med fingrarna i syltburken (in flagranza di reato) är disillusionen allmän. Ingen tror att ett valresultat hit eller dit egentligen förändrar situationen. Vi noterar en allmän ”rassegnazione” – resignation. Denna leder till att allt fler väljer att inte rösta."

Men – och detta är den verkliga nyheten som är statistisk underbyggd – ju mer krisen rycker närmare, desto mer ökar folks förtroende för regeringen, eller regeringskoalitionen.

”Sfiducia eller fiducia”, undrar jag och undrar om jag hörde rätt. ”Fiducia” – förtroende, repeterar Pagnoncelli och förklarar:

"Den ekonomiska krisen relativiseras medan den rycker närmare. Några fall liknande Lehman Brothers har inte förekommit i Italien. Även om tusentals småföretagare går i konkurs och lämnar tiotusentals utan arbete, fungerar fortfarande arbetslöshetskassan (Cassa Integrazione Guadagni - Cig). Det finns en tillit att Italien ändå skall klara sig – men den är inte rationellt motiverad. Dessutom är alla medvetna om att krisen beror på internationella faktorer – skulden för den kan inte läggas på regeringen."

Men om folks inkomster minskar borde väl missnöjet öka, undrar en kollega.

"Ännu så länge konstaterar vi att konsumenternas möjligheter att skaffa sig dagligvaror inte har minskat. Detta beror på att företagen har minskat sina reklamutgifter men ökat specialerbjudandena i butikerna. Inflationen är fortfarande låg, lånekostnaderna sjunker medan vissa avgifter hålls låga för oljepriset har åter gått ned.
Den här situationen blir svårare att försvara under det här året. Arbetslösheten kommer att stiga explosionsartat när Cig-tiden löper ut.
Italienarna är pragmatiska, kanske litet cyniska. Ingen tror att politikerna lyckas lösa de stora problemen. Då går var och en tillbaka till sitt lilla och försöker överleva på bästa sätt i den egna familjekretsen. Dock – även här räknar vi med förändringar. 79 procent av väljarna uttalar sin stora oro för att de skall förlora sina arbeten. Vid den tidigare mätningen var de bara 47 procent."

Det är märkligt att dessa frågor inte behandlades alls tidigare, då TV-debatterna pågick. Diskussionerna i dem handlade om domarkåren, åklagarna, skandalerna. Ingen tog upp och föreslog reformer eller utspel för att möta krisen, konstaterar Pagnoncelli.

"Att valskolket ännu inte avspeglar sig i opinionsundersökningarna beror sannolikt på att folk har svårt att öppet medge att man tänker skolka. Det betraktas fortfarande som något att skämmas för. De allra flesta anser också att stoppet för alla TV:s pratshower varit negativt. Inte för att de skulle påverka valdeltagandet eller valresultatet på något överväldigande sätt. De som lyssnar på dessa debatter har ofta sin åsikt redan klar och söker i första hand bekräftelse för de egna åsikterna."

Men debatterna mobiliserar väljarna och den delen faller bort i år efter Rai:s styrelse så slaviskt tolkade kraven från mediaombudsmannen om hur de skall organiseras. Kraven var så omfattande att de var omöjliga att uppfylla. Alltså, bestämde Rai (och Mediaset följde efter) att det blir inga talkshows den här månaden fram till valet.

Men det beslutet uppfattades alltså som dåligt och accepteras inte av de stora tittarskarorna. Därav troligen också ett ökat valskolk.

Trenderna då? Efter en svag inledning har oppositionspartiet PD fått vind i seglen. Omöjligt att säga hur mycket det kan ge. Berlusconis PdL minskar i opinionen men bara marginellt. Den nya violetta rörelsen bidrar troligen till att valskolket till vänster minskar.

De osäkraste regionerna i detta regionalval är Piemonte, Ligurien, Puglia och Lazio.

Piemonte är skådeplats för en tuff uppgörelse. Den sittande guvernören, Mercedes Bresso, PD, får det svårt mot Lega Nords Roberto Cota. Igår stod Berlusconi vid Cotas sida framför en jublande massa och berättade:

- Vet ni varför Mercedes Bresso är så sur jämt. Jo, när hon vaknar på morgonen och ser sig själv i spegeln så är dagen redan förstörd för henne.

Det är en ny variant på en gammal vits han kör ständigt och jämnt. Och han tycker den är lika rolig varje gång.



Vi återgår till Pagnoncelli:

Valsystemet är inte enkelt. Man kan rösta både på en partilista och på en person eller hålla isär de båda. 22 procent av väljarna får sin information enbart via TV, 30 procent från mest från TV, 25 procent från dagstidningarna och mindre än 10 procent från Internet och radion.

Är då kontrollen över TV-kanalerna den avgörande fråga som Berlusconis kritiker vill göra den till?

Går man till de senaste 16 årens politiska historia har den inte varit det. Varje gång Berlusconi sägs ha kontrollerat media har vänstern vunnit – och tvärtom.

- Hur mycket betyder kyrkans inlägg i valkampen, undrar jag.
- Mindre än 3 procent.

Den ”katolska” väljarkåren finns särskilt representerad i provinsen, ute i de små kommunerna, långt från maktcentra. De är kvinnor och har en lägre utbildning än genomsnittet. De tittar på TV och skräms av debatten om hoten från islam, om invandrarna och tryggheten. De är motståndare till abort - men vill ha kvar abortlagen. Att inte ha någon lag alls, är i alla fall sämre än den nuvarande lagen, anser man.

Berlusconis väljare har stort förtroende för honom. De litar starkt på honom – men är kritiska till hans skandaler med prostituterade.

Så långt Pagnoncelli. Neapeltidningen Il Mattino har nu i två dagar rapporterat om ett annat traditionellt valproblem. Hur rösterna säljs och köps i fattigkvarteren. Hur camorran kontrollerar vem som får sätta upp valaffischer och vilken valpropaganda som får ligga framme i butikerna.

En röst där kostar mellan 20 och 50 euro...

Åke Malm

Berlusconi – nästa president?

Av ÅKE MALM

Måndag igen – och kampen fortsätter. IMF publicerar sin beräkning av hur statsskulden utvecklas i västvärlden och Italien kommer, enligt denna uppskattning, att 2014 ha en statsskuld som utgör drygt 128 procent av BNP.

Om detta talas det inte i valkampanjen. Liksom det inte talas om arbetslösheten, den minskande exporten eller utanförskapet.

Vi går in i valkampens sista vecka och Silvio Berlusconi deklarerar ännu en gång:

- Det blir ingen valduell med oppositionsledaren.

Ingen nyhet det heller. Berlusconi har aldrig under sina 16 år i hetluften accepterat en klassisk partiledardebatt. Anledningen denna gång är, säger han, att han fått sådan kritik de senaste dagarna. En partiledardebatt skulle inte vara opportun i ett läge där tonen är så hätsk från oppositionen, menar han.

Själv leder han Kärlekens parti med parollen: "Kärleken övervinner alltid hatet och svartsjukan".

Den parollen täckte hela fonden på den 160 kvm stora talartribun som rests vid Piazza San Giovanni i lördags.

Den stora stridsfrågan nu på måndagsmorgonen är fortfarande om det verkligen fanns en miljon demonstranter på Piazza San Giovanni vid PdL:s stora demonstration i lördags. Partiets organisationsansvarige, Dennis Verdini, var den som med triumf i stämman informerade piazzan att nu hade man nått målet: en miljon demonstranter för Berlusconis regering.

Istället kom det vanliga dråpslaget från polishögkvarteret, La Questura, några timmar senare. Inte en miljon utan ”bara” 150.000.

Nästa dråpslag följde: Inte hade det varit 3 000 bussar som kört demonstranter till Rom från hela landet. La Questura informerade på nytt: "Vi har inte kunnat räkna till mer än 770".

Hur är detta möjligt, frågade sig Berlusconis närmaste. Polisen som sorterar under inrikesministern, Roberto Maroni från Lega Nord, ger oss denna ”brutta figura”, gör att vi förlorar ansiktet på detta vis.

Någon misstänkte att konkurrenten Lega Nord i alliansen hittat på en mystisk manöver för att visa sin självständighet.

På en punkt är de flesta överens. Silvio Berlusconis tal i lördags var en lång, tråkig, upprepning av andra hundratals tal han hållit de senaste åren. Han börjar bli trött och slut. Det är dags att börjat tänka på livet efter Berlusconi.

Som vanligt hade han försökt köra sin gamla dialog med massan: Vill ni ha tillbaka fastighetsskatten? Vill ni leva i en polisstat som jagar er med nya skatter? Vill ni ha spioner som följer er även hemma? Vill ni ha era telefonsamtal avlyssnade? Vill ni att vi öppnar alla portar för invandrare? Vill ni att era TV-abonnemang också skall betala kostnaderna för TV-debatterna som är rena hönsgårdar?

Varje gång svarar folkmassan med ett vrålande "Neeeej!!"


Berlusconi eldade på och till slut kom löftet:

- Inom tre år har vi vunnit slagit om cancern.

Ja, ni läste rätt. Med litet magi skall Berlusconi även lösa problemen med cancern. Ett märkligt löfte efter att forskningsanslagen har skurits ned och den stora frågan är hur man skall få unga forskare att återvända från utlandet.

Däremellan kommer de vanliga attackerna på domarkåren. Men numera begränsas hånet till den del som sysslar med utredningar där han själv och hans parti är inblandade. Resten av domarkåren kan accepteras.

Han utlovar också en stor författningsreform. Viktigaste punkten är att landets president skall väljas av folket. Men så talas det också om att detta har blivit en fix idé hos honom. Att sluta sin karriär som landets president med total makt över regering och rättsväsendet.

En mardröm för halva väljarkåren.

Åke Malm

Demonstration på Piazza del Popolo – med P.S.

Av ÅKE MALM

Trångt, festligt, fullsatt – det var Piazza del Popolo på lördagseftermiddagen.

500 bussar hade kört oppositionens demonstranter till Rom och det dröjde inte särskilt länge innan rösten i högtalarna konstaterade:

-          Nu är vi 200.000.

Vad polishuset säger är inte bekant ännu – men låt oss gissa att deras version ligger på litet över 50.000?

Men fullt var det och för en gångs skull verkade det som om budskapet trängt fram:

-          Bara med en enig opposition är det möjligt att skicka Berlusconi ”a casa”.

Berlusconi själv var i farten redan tidigt på morgonen med ett samtal till den trogna kanalen TV4. Där talade han om oppositionens torgmöte som ”un ammucchiata grotesca” – ett grotteskt gruppsex.

På vilket ett oppositionsplakat svarade med – "i varje fall inte i Putins säng". En liten vink om att regeringschefens eskapader med eskorttjejerna  i just den sängen i Palazzo Grazioli inte är glömda.

Italienska demonstrationer är också en folkfest. I ett hörn sålde Pd:s ungdomsavdelning ”pannini” – mackor med beteckningen ”Mackor alla Milioni” – och då minns alla att anledningen till att Berlusconis partirepresentanter inte skall ha lyckats presentera sina listor i tid berodde på att signor Milioni blivit hungrig och gått och köpt sig en macka.

Men detta var den första versionen av händelserna. Endast specialisterna lyckas vid det här laget hålla reda på vilken version som gäller just nu.

När jag skriver det här, lördag, väntar alla med spänning på utslaget i Consiglio di Stato – sista appellmöjligheten kring frågorna om regeringspartiet PdL lämnade in sina vallistor enligt reglerna. Hittills har alla domstolar svarat nej på den frågan.

Medan vi väntar, några ord om byggnaden som hyser landets högsta administrativa domstol – Palazzo Spada. Det är den värd för bara Italiens huvudstad skulle kunna ställa upp med en praktbyggnad av det här slaget.



Palazzo Spada, som ligger ett kort stenkast från Birgittakyrkan vid Piazza Farnese, är en praktfull barockkrokan från mitten av 1500-talet, tillbyggd av Francesco Borromini som placerade sitt berömda Galleria prospettica just till vänster i kortilen. En barockens lek med proportioner – galleriet är bara 9 meter långt men Borromini överdriver alla proportioner och får det hela att se oerhört mycket längre ut.

I denna byggnad fattas alltså ikväll beslutet om PdL:s lista får vara med och stödja Renata Polverini eller inte. Skulle domarna säga nej blir det naturligtvis ännu ett exempel på den komplott som regelbundet drabbar Berlusconi när han försöker sätta sig över alla tråkiga regelverk.

Medan vi väntar skall också sägas att Berlusconis flygplan utsattes för ett fingerat bombhot i morse. Berlusconi skulle flyga till Milano men blev några timmar försenad medan flygplanet undersöktes i alla skrymslen. Någon bomb hittades dock aldrig.

Här på Piazza del Popolo fick nog Nichi Vendola - regerande guvernör för vänstern i Puglia - de starkaste applåderna:

-          Italien är inte en TV-republik byggd på straffrihet, hävdade han med en syftning till författningens första rad (Italien är en demokratisk republik byggd på arbete – L’Italia è una Repubblica democratica, fondata sul lavoro.)

Siste talare var Pierluigi Bersani, PD.s ledare som bara bekräftade ett gammalt intryck jag haft av honom. Han är en ganska anonym, blyg man som inte verkar trivas som partiledare. Talet kunde ha varit skrivet för åtskilliga decennier sedan för att läsas inför någon centralkommitte’. Bersani betraktas som en duktig ekonom och är säkert en hederlig och välmenande själ. Men jämfört med Berlusconi är han ett lakan i TV-rutan.

-          Men säg vem det finns som skulle kunna ersätta honom, frågade en god vän polemiskt häromdagen. Och det är ju också sant. PD saknar mediemässiga personer som kan mäta sig med Berlusconi.

Man kan också säga att mot allt det ytliga, mediemässigt tacksamma hos Berlusconi som ändå stannar vid reklaminslagsnivån – kan det kanske vara bra med någon som är precis tvärtom. En ny Romano Prodi, tafatt och svårtolkad men hederlig.

Åke Malm

P.S.

Sent på lördagskvällen kom så Consiglio di Statos (CdS) dom. Som egentligen inte är någon dom, utan ett beslut att avvisa överklagandet. Det hade redan avvisats två gånger i lägre instans och därmed fanns det ingen anledning att diskutera mer, tycker CdS.

Men man öppnar ändå för en lösning. I och med att alla krav till sist efterföljts och med tanke på att det ändå är viktigt att alla listor får vara med - så kanske en ny hänvändelse till TAR (Tribunale Amministrativo Regionale) kunde få effekt. Omedelbart därpå följde beskedet att Berlusconis parti, PdL, beslutat vända sig till TAR.

Men kanske ännu viktigare just nu är den senaste avlyssningsskandalen, där Silvio Berlusconi vänder sig direkt till parlamentets medieombudsman och kräver att denne skall se till att det oppositionella programmet Annozero omedelbart stoppas. I ett annat samtal, den här gången med chefen för Raiunos nyhetssändning talar han också om att Annozero måste stoppas. Vilket alltså gjordes så småningom...

Ännu så länge bygger de här nyheterna på tidningsuppgifter. Åklagarna håller fortfarande på med utredningen.

Bland ”villani”…

Av ÅKE MALM

Bilden har etsat sig fast i minnet.

Italiens regeringschef, Silvio Berlusconi, ropar ”villano” (ordboken ger alternativen: ohövlig, tölpig, grov, plump, bondlurk, tölp, drulle, knöl) till en av journalisterna i presskonferensen.

Tre meter därifrån inskrider Italiens försvarsminister, Ignazio La Russa, mot samme journalist, griper tag i hans rock, sliter i halsduken och försöker rycka upp honom från stolen. Hela tiden hörs journalistens röst som frågar: "Vart tog pengarna vägen i l’Aquila? Vad gör ni mot korruptionen?"

En unik scen bland de västliga demokratierna.

Det skall sägas att journalisten ifråga, Rocco Carlomagno, inte är ny i genren provokatör. Enligt italienska normer är det tveksamt om han ens kan kallas för journalist eftersom han inte tillhör l’Ordine dei giornalisti, närmast att jämföras med ett medeltida skrå – endast folk som godkänts i skråets examen har rätt att kalla sig journalister.

Till och med Alberto Moravia fick underkasta sig uppsatsskrivandet eftersom han hade en veckokrönika i l’Espresso. Eftersom den inte utgjorde en tillfällig händelse utan återkom år efter år krävdes medlemskap i l’Ordine.

Det charmiga med Rocco Carlomagno är att han uppträder i alla politiska sammanhang. Visserligen betraktar han sig som medlem i PD men hans polemiska frågor har drabbat alla politiker av alla kulörer, inte minst storheter som Massimo d’Alema och Luciano Violante.

Nåväl, detta var tillfället då Berlusconi skulle starta den verkliga valkampanjen inför regionalvalet 28-29 mars. Ett viktigt ögonblick efter skandalen med vallistorna som inte godkändes. Berlusconis partis (PdL) främsta kandidat i Rom riskerar fortfarande att förlora sin viktigaste lista. Renata Polverini fick inte ens sitta bredvid Berlusconi utan fanns bland publiken.

En nervös och osäker Berlusconi började med att läsa en oändligt lång redogörelse för hur det verkligen gick till när hans parti stängdes ute från valmyndigheten (en ”fantasifull version”, skulle Pierluigi Bersani sedan framhålla). PdL hade till punkt och pricka följt lagens bokstav. Dess representanter var dagens verkliga hjältar, enligt Berlusconi. Skurkarna var radikalerna och förstås de vanliga kommunisterna. De hade gjort allt för att hindra Berlusconisidan att överlämna de handlingar reglerna föreskriver.

Regeringens version behandlades också punkt för punkt i La Repubblica och det krävde en hel tidningssida. Det kan räcka att här konstatera att regeringens version strider mot två officiella dokument: först motiveringen från den domstol som administrerar valfrågorna och, kanske ännu viktigare, den rapport karabinjärerna skrivit om vad som hände.

Berlusconi vänder upp och ned på allt detta. Han talar om hur PdL:s handlingar förvarats i en röd låda och att denna funnits i lokalerna inom den angivna tiden. Valmyndigheten å andra sidan förklarar att lådan var praktiskt taget tom. Där saknades ett tiotal av de handlingar lagen föreskriver, bl.a. den handling som ger partiets representanter fullmakt att alls överlämna materialet. Där saknades en logo med partibeteckningen och en handling i vilken kandidaterna accepterade att finnas med på listan.

Tämligen logiska och självklara handlingar, kan tyckas. För Berlusconi är det här småsaker, bagateller och den myndighet som inte godkänner hans sätt att se på saken är ansvarslös och odemokratisk.



Senare samma dag röstade Consiglio Superiore della Magistratura (den självstyrande myndighet som ansvarar för domarkårens självständighet) igenom ett uttalande där regeringschefen häftigt kritiseras. En regeringschef får inte kalla domarna kommunister eller talibaner. Man riskerar att maktbalansen mellan statens olika institutioner äventyras vilket betyder en ny risk för demokratin, står det i uttalandet.

Nu väntar vi på nästa domstol som skall behandla det sista möjliga överklagandet i vallistefallet. I det här fallet är det HD för administrativa beslut som heter Consiglio di Stato.

Samtidigt avhölls den 30:e förtroendeomröstningen i Senaten. Den gällde lagförslaget som ger regeringens medlemmar rätt att avstå från att närvara i domstolarna i 18 månader. ”Legittimo impedimento" – kallas det – ungefär giltigt förfall. Ingen domstol skall kunna kräva att ett statsråd under denna tidsperiod infinner sig till en rättegång som berör honom.

Oppositionen hade lovat filibustering och presenterat nästan 1 600 förslag till förändringar i lagtexten. Efter en dags debatt klev regeringens representant fram och förklarade att nu ställde regeringen förtroendefråga. Vilket, som jag tidigare förklarat, avbryter all debatt. Endast korta röstningsdeklarationer tillåts.

- Har ni avreagerat er nu, frågade talmannen syrligt.

Förtroendeomröstningen blev den vanliga. Regeringen vann med 169 ja och 126 nej.

Idag har valkampanjen rullat vidare för PdL i Lazio. Silvio Berlusconi vid mikrofonerna och Renata Polverini bredvid honom.

- Dom försöker genomföra en verklig ”porcheria” – (ung. "något svinaktigt") mot oss, vrålade regeringschefen. - Hela historien med att utesluta våra listor ingår i en utstuderad plan.

En ny komplott alltså.

"La sinistra e la sua mano giudiziaria non hanno perso il vizio. Non ne possiamo più di certi giudici e di certa sinistra".

Alltså: vänstern och dess rättsliga gren förnekar sig inte. Vi står inte ut längre med vissa domare och en viss vänster.

Och så fortsatte han: vänsterns domare försöker ännu en gång skandera rytmen i valkampanjen. Först har de hittat på en korruptionsskandal (Tangentopoli) som bara inte existerar och sedan försöker de ogiltigförklara våra vallistor.

Det är svårt att diskutera landets viktiga problem i en sådan atmosfär. Nu får vi se vad som händer på lördag när vänstern gemensamt ordnar stor demonstration på Piazza del Popoli i Rom. Högern följer efter med något liknande 21 mars.

Varpå naturligtvis följer den stora debatten – vilken demonstration var egentligen störst och mest imponerande?

Åke Malm

Rom, måndag den 8 mars

Av ÅKE MALM

8 mars - Felicità e abbracci a tutte le donne!

Igår, den 8 mars, var det inte Concita De Gregorio, chefredaktör för l’Unità, som skrev tidningens ledare. Det hade annars passat bra att på kvinnodagen kunna citera hennes alltid tänkvärda ord.

Istället var det Giovanni Maria Bellu som skrev:

Låt oss söka guldkornen i denna tragiska historia.Till exempel vad som står klart efter den. Om någon tidigare någonsin hoppats att Silvio Berlusconi och hans affärs- och politiska klan skulle kunna ingå som part i en normal demokratisk utveckling, så har det hoppet nu för alltid grusats.
Berlusconi och hans parti hade kunnat säga: "De våra gjorde ett stort fel, slarvade till det, och därför ber vi om ursäkt och hoppas på överseende med detta." Eftersom ingen kan känna någon glädje över att vinna utan en lämplig motståndare, är det heller inte omöjligt att man hade kunnat finna en lösning som alla kunnat godta. Men de valde hotelser, arrogans, bluff och skoj.
På sitt sätt har de nu visat vilka och hur de är.

Vad han syftar på är förstås vallistebråket, och det vore synd påstå att det ämnet är uttömt.

Lazios regionalstyre har beslutat att överlämna det slutgiltiga dekretet till Författningsdomstolen. Enligt många är möjligheterna stora att det – i sinom tid – förklaras ogiltigt. Lagboken är klar: dekret är inte tillåtna när det handlar om vallagar.

PD försöker nu hålla en kurs mellan två skär. Å ena sidan kan man inte ignorera den ökande politiska opinionen mot Berlusconiregeringens uppseendeväckande problemlösningar – om man får säga så. Å andra sidan måste man hålla gränsen mot Antonio Di Pietro och hans Italia dei Valori (IdV) mycket klar.

Den före detta Milanoåklagaren och som sådan en av huvudpersonerna i Tangentopoli i början av 90-talet, anklagar nu dagligen president Napolitano för att ha överskridit sina befogenheter. Att tala om impeachment är för mycket även för den yttersta vänstern.

Det här ger Berlusconisidan ett utsökt tillfälle att påstå att oppositionen går i Di Pietros ledband. PD:s ledare Pierluigi Bersani försöker förbereda en massivt stor och nationell demonstration till 13 mars, tillsammans med IdV här i Rom – men utan att därmed stödja Di Pietros mer extrema krav.
Se där en verklig politisk nöt att knäcka.

Under tiden kan man läsa den noggranna redogörelse Corriere della Sera gör av det första mötet mellan Berlusconi och Napolitano i Quirinalpalatset i torsdags kväll (Napolitano själv uppgav ”att mötet var spänt”), då Berlusconi ville ha igenom sitt första förslag till dekret.

Hur spänt det i själva verket var, förstår man av Corrieres berättelse.

Berlusconi försökte inte ens dölja sin irritation över de regler som finns och över den nödvändiga balans mellan olika institutioner, som är en del av en normal demokrati. Han ingrep också med ”brutalitet” gentemot statschefen och försökte tvinga denne, i en ”avgörande och uppfordrande ton” att skriva under ett dekret, som klart stred mot konstitutionen, så att vallistorna än en gång kunde lämnas in. Berlusconi hävdade att det var regeringens sak att godkänna det i sak och att Quirinalens (= statschefen Napolitanos) underskrift bara var av formell betydelse.
Som om statschefen, som skulle underteckna dekretet, endast vore en enkel tjänsteman.
Men i det läget höjde presidenten rösten, skriver Corriere. ”Om ni verkligen är övertygade om detta – gör då så och jag kommer omedelbart att vända mig till Författningsdomstolen – och så får vi se vem som har rätt."

Berlusconis försökte, skriver Corriere, hela tiden hävda att han själv är den högsta myndigheten, han som valts direkt av folket, vilket skulle ställa honom över alla andra institutioner, inklusive statschefen.

Resten är historia. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord och försvarsministern Ignazio La Russa från tidigare AN, och den allestädes närvarande Gianni Letta, fann för gott att dra sig tillbaka från Quirinalen och Napolitano till Palazzo Chigi för att skriva nya versioner av dekretet, versioner som sedermera också undertecknades av Napolitano.

Åke Malm

_________

‣ Klicka här för att höra en intervju med den välkände italienska författaren Antonio Tabucchi, som är mycket kritisk mot presidenten ("Un'altra legge vergogna. Ritengo responsabile in prima persona Giorgio Napolitano") och som anser "Napolitano vara en garanti för Berlusconi och inte för konstitutionen".

‣ Marco Travaglia tar upp dekretet i sin videoblogg Passaparola (textat på italienska):

En italiensk lösning

Av ÅKE MALM

Kl 23.45, natten mellan fredag och lördag, skrev statschefen, president Giorgio Napolitano, under det regeringsdekret som, enligt regeringen Silvio Berlusconi, löser problemen med vallistorna i regionerna Lombardiet och Lazio.

Det kan sägas från början att inget av de krav Corriere della Sera formulerat om hur krisen skulle lösas, uppfylldes. Ledarskribenten Sergio Romano skrev att först måste PdL erkänna att man haft fel och för det andra måste det till en uppgörelse med oppositionen för en gemensam lösning.

Av detta blev det platt intet. Efter en oändlig mängd turer tvingades Napolitano skriva på sedan han fått försäkringar om att lagen inte skulle ändras. Resultatet är en lösning ”all’Italiana”, som Corriere della Sera skrev dagen därpå. Regeringen har hittat på en lösning som inte är en ”inovazione”, en förnyelse av vallagen, utan en ”interpretazione”, en uttolkning av hur lagen skall tolkas.

Det var också kravet från Napolitano för att han skulle skriva på.

- En åtgärd som ger intryck av att vi ändrar vallagen med valkampanjen i full gång kan jag inte acceptera, skall han enligt många tidningar ha sagt.

Nu förstår man också varför regeringen hade så bråttom. För redan på lördagen, med fortsättning senare på måndag, skulle TAR i Lombardiet och Lazio bestämma hur överklagandena skall behandlas.

- Vi vill ge domstolarna en tolkningshjälp i deras svåra uppgift, förklarade inrikesministern Roberto Maroni med ett snett leende.

Och nog uppkom det en märklig situation – regeringen talar om hur domstolarna skall tolka en vallag som är själva grunden för hur valet skall gå till. I en fråga som gäller koalitionens eget parti.

Il Popolo Viola den 6 mars 2010

Reaktionerna blev minst sagt våldsamma. Redan natten mot lördagen hade ”de viola” samlats utanför presidentpalatset Quirinalen i en demonstration med avsikt att ge presidenten stöd och förhindra att han skrev under dekretetet. Nya demonstrationer följde lördag morgon framför Palazzo Chigi.

En tidningsrubrik: Efter lagar ad personam, eller ad famigliam, kommer nu vallagen Ad listam.

Stämningen blev sedan allt hetare under lördagen. Partiledaren Antonio Di Pietro gick ut med hotet att presidenten Giorgio Napolitano borde ställas inför en impeachment. Enligt den tidigare Milano-åklagaren hade presidenten överskridit sina befogenheter när han satt sin namnteckning på dekretet. Den förre vänsterledaren Walter Veltroni däremot ansåg att det rent vansinnigt att attackera Napolitano i en situation som denna med ett dekret av detta ytterst allvarliga slag, ”som högern är ensamt ansvarig för” .

Samtidigt lovade Pierluigi Bersani, ledare för PD, att partiet genom "obstruktionism" kommer att motverka att dekretet verkligen blir till en lag  (Normalt betyder "obstruktionism" i parlamentet att en oändlig mängd tilläggsförslag läggs fram av oppositionen och att den kräver en noggrann debatt om vart och ett av dessa. Det traditionella vapnet mot denna manöver från regeringen är att ställa ett förtroendevotum, något som omedelbart avbryter debatten. Detta är ett hot som Berlusconi tar med en klackspark eftersom han numera inte behöver frukta en förtroendeomröstning.Trots en viss långrandig procedur i förtroendeomröstningen brukar det hela numera, med Berlusconis enorma majoritet, vara över på ett par dagar).

Kl 16 på lördagen samlades de violetta i Milano till demonstration.

Och på kvällen spelade Roma hemma ödesmatch mot Milan.

Åke Malm

Hur löser man en ”pasticcio”?

Av ÅKE MALM

Tidningarna idag är fulla av goda råd.

Corriere della Seras tunga ankare, (fd) ambassadören Sergio Romano, menar att det första steget måste vara att erkänna att man gjort fel. För regler och bestämmelser, och respekten för dessa, är grunden för att det demokratiska systemet skall fungera, skriver ambassadören. Som vanligt formulerande sig med stor elegans.

Det andra steget – efter att man erkänt sin synd och skuld – måste vara att också erkänna att det vore en absurd situation att det största partiet inte får delta i valet till landets två viktigaste regioner. För vilken trovärdighet ("credibilità") skulle valets segrare då få? En legitim fråga om väljarna inte kan utöva sina demokratiska rättigheter för att ett parti inte fått sina vallistor godkända, skriver Romano.

Men två krav måste ställas på en lösning. Popolo della Libertà (PdL) måste sluta klaga och jaga upp sina väljare med brandtal på piazzorna och begära hjälp från statschefen. Som om inte hela skulden för det inträffade faller på PdL självt. Det andra kravet måste vara att lösningen inte bara är en fiffig eller klurig ("furbo") konstruktion av någon som vill skaffa sig själv fördelar. Bara en bred förtroendeskapande uppgörelse med oppositionspartierna kan bana väg för en lösning, slutar Romano.

"Il pasticcio" - hur det började

Och på den vägen gick också presidenten Giorgio Napolitano när han träffade Silvio Berlusconi omedelbart efter dennes återkomst från statsbesöket i Bryssel. (Vilken fantastisk tåga i denna åldriga statsman som kör en hel dag med diskussioner på högsta nivå i EU-toppen, flyger hem och håller Berlusconi stången under en timme mellan 21 och 22).

- Det blir ingen namnteckning på ett dekret som inte har oppositionens stöd, skall Napolitano ha framhållit.

Så nu väntar vi vad som skall komma från Palazzo Chigi och regeringen under dagens lopp. PD:s ledare Pierluigi Bersani gjorde ett stort nummer av ett kommande nej under ett valmöte i Neapel igår.

Det utlysta högermötet på Piazza Farnese samlade inte särskilt mycket folk i regnet igår. Kandidaten Renata Polverini fick beskedet att en av hennes listor till slut godkänts i appellationsdomstolen. En namnteckning saknades, men för domstolen var det felet alltså inte tillräckligt gravt. I varje fall kunde Renata Polverini glatt utropa att – Nu skall vi festa! Och, rapporterar tidningarna, det blev fest på innestället Art Cafe’ i Villa Borghese. Med champagne.



Renata Polverini är en intressant profil. Hon är från början fackligt aktiv i högerextrema UGL som i sin tur är en fortsättning av CISNAL. Denna fackförening startades 1950 av folk från MSI som ju var den moderna fortsättningen av fascistpartiet efter kriget. Cisnal ansågs aldrig salongsfähigt av de antifascistiska partierna efter kriget. Uppslutningen var liten men där kunde de korporativa idéerna om det konfliktlösa fascistiska samhället fortsätta att leva.

"We are the world for Polverini" - en parodi från nätet

I mitten av 90-talet bytte man namn och blev UGL och så småningom blev Renata Polverini facklig ledare. Därmed började hon bjudas in till talkshows och skapade sig en lågstämd, resonerande profil Det här var ju åren då MSI redan blivit AN - (Alleanza Nazionale) - och Berlusconi ställt upp med att putsa av de gamla fascisterna genom att ta med dem i sin egen koalition. Un traghettamento, en "överfärjning", som det brukar heta i tidningarna. Gianfranco Fini putsade och putsade, besökte Israel och Auschwitz och kämpade för att bli ett normaleuropeiskt konservativt parti.

Om detta lyckats kan man alltid diskutera. Så mycket är ju klart att Fini är mycket mera respekterad än Berlusconi bland vänsterpartierna. Hans ständiga och dagliga markeringar gör honom till en närmast sympatisk figur jämfört med Berlusconi. Till detta har han hjälp av rollen som talman i deputeradekammaren som naturligt ger honom en neutral position i den politiska debatten.

Några ord om invandrardagen 1 mars, innan den här bloggen avslutas.

Jag tror man kan säga att det blev en bra dag. En stor och lugn demonstration i Milano där invandrarnas nyckelroll i det italienska samhället framhålls. Bra debatter i media och en häftig konsert i Rom på piazza Vittorio av det suveräna bandet som heter just Piazza Vittorio.

Och då skall man veta att denna piazza var ett FN i miniatyr där tiotals nationaliteter möttes och lärde sig umgås bland marknadsstånden. Nu har dessa försvunnit in i en modern saluhall men atmosfären finns kvar och lever just i denna multietniska orkester som skriver och utför musik som har sitt ursprung i hela medelhavsområdet. Duktiga artister och väldigt spännande musik.

Åke Malm

Un vero pasticcio

Av ÅKE MALM

“Un vero pasticcio" – en riktig röra, konstaterade Italiens statschef, presidenten Giorgio Napolitano, förste statschef att möta den nya EU-kommissionen under statsbesöket i Bryssel.

Bättre kan nog inte dagens situation beskrivas. En salig röra – med ett bakomliggande hot om att piazzorna får bestämma gången.

I centrum för röran står Silvio Berlusconis parti PdL, Partito della Libertà. Som alla andra partier skulle PdL registrera sina valsedlar inför regional- och lokalvalen den 28 och 29 mars. Som alla andra gånger ställde sig partiernas representanter beredda att leverera in namnlistor, uppgifter om listornas symboler och allt annat som lagen kräver. För att en vallista skall godkännas, måste den vara försedd med 2.000 namnteckningar (i Rom) som verifierats av en notarie. Hur många som behövs varierar i olika delar av lande och i t.ex. Milano fordras över 3 000.



Listorna skulle lämnas in till hovrätterna mellan kl 9 i fredags och kl 12 i lördags. Som vanligt var det kö framför kontoret i Rom. Men alla som kom registrerades av karabinjärerna. PdL:s representant var bl a Alfredo Milioni, tidigare bussförare i Roms lokaltrafikbolag.

- Jag är beredd att sälja min själ till djävulen – hellre än att återvända till bussarna, förklarade han enligt många tidningar. Följaktligen ställde han upp tidigare för Forza Italia och nu alltså för PdL.

Han registrerades kl 11.25. Han upptäckte sedan att det saknades något papper och gick ut till bilen för att hämta det. Han återvände några minuter senare men avlägsnade sig sedan igen.

- Jag blev hungrig och gick och åt en macka, förklarade han sedan.

I vilket fall som helst kom han inte tillbaks förrän kl 12.40. Då la sig det radikala partiets representanter på golvet för att hindra att han kom in. Hovrättens ordförande kom så småningom ut för att höra vad det var för larm i korridorerna. Han konstaterade att Milioni inte deponerat pappren i tid och uteslöt därför listan.

PdL överklagade förstås beslutet men det kvarstod. Det betyder att PdL:s kandidat till posten som ordförande (guvernör) i regionen Lazio, Renata Polverini, inte finns med på vallistorna i slutet av månaden.

Samtidigt rapporterades in en annan skräll från Milano. Den nu sittande och allsmäktige Roberto Formigoni, som ställt upp för en tredje period, även om lagen inte tillåter mer än två i sträck, uteslöts från valet eftersom hundratals namnteckningar visade sig felaktiga.

Och det var en skräll som hördes över hela landet. För Formigoni är, liksom Berlusconi, en man som endast accepterar regler om de gäller för andra. Han tillhör dessutom den ytterst katolska organisationen Comunione e Liberazione, som i sin tur kontrollerar över 40.000 små och större företag och kooperativer. En mäktig ekonomisk faktor att räkna med i hela Norditalien.

Omedelbart levererades en rad synpunkter från landets armé av proffstyckare. Å ena sidan höjdes röster från högern som menade att byråkratin och några regler minsann inte skulle stoppa miljoner väljares rätt att i demokratisk ordning lägga sin röst på sina kandidater. Det skulle vara som att köra en Ferrari med tomma däck, förklarade en. Och andra hävdade att små bagateller som dessa verkligen inte skall stoppa ett val.

De som verkligen kände det koka inom sig var de som satsat stort på valkampanjen och för sin egen framtida roll i Lazios politiska ledning. Där finns folk som hyrt stora eleganta kontor och satsat väldiga summor för att bli valda. Och så blir allt bara en stor flopp.

PdL:s partisamordnare, försvarsministern Ignazio La Russa (med Benito som andra namn, ett faktum många understryker dessa timmar), höjde rösten och hävdade att han var beredd att ta till alla medel.

Den andra sidan försökte mana till lugn och besinning. Men rapporter om att Berlusconi laddar för en styrkedemonstration på Italiens piazzor, bekräftades från olika håll. Redan i eftermiddag, kl. 17, samlar också PdL sina styrkor på Campo de Fiori här i Rom.

Den roligaste reaktionen var Umberto Bossis, som småleende förklarade att så går det när amatörer skickas iväg utan ordentlig skolning. Eftersom hans Lega Nord tillhör regeringskoalitionen kan man tala om en viss splittring. Eller Guardian som konstaterade: "Valet som föll på en bulle". Även Gianfranco Fini uttalade att han inte kände igen sitt parti och att han ”inte gillade det som det framstår idag”.

Just den splittringen anses vara en av anledningarna till katastrofen. Ty det var alls ingen macka, som var orsaken till signor Milionis frånvaro, utan en order att stryka något namn på de färdiga listorna för att placera något annat där istället, hävdar vissa källor. Påståenden som tillbakavisas men som ändå hänger där i luften.

Formigoni på den egna websidan

Vad gäller Formigoni, solbränd och elegant efter en skön semester i det mest guld- och dollarkantade paradiset i Karabien, har de gångna dagarnas säkerhet om återval förbytts till en våldsam vrede, konstaterar Il Messaggero. Efter att överklagandet också tillbakavisats med konstaterandet att det saknas minst 250 namnteckningar, följde hans eget krav:

- Då vill jag att samtliga registrade vallistors namnteckningar kontrolleras lika noggrant som man gjort med min lista.

Underförstått – det finns säkert problem även där. I de röda domarkåpornas stad är det bara högerns listor som nagelfars och hur som helst är det fråga om en komplott.

Vad som återstår är att både i Milano och Rom vända sig till TAR – vilket uttytt är Tribunale Amministrativo Regionale. En slags ombudsmannadomstol dit folk som anser sig ha blivit illa behandlade av myndigheterna kan vända sig. TAR är en oerhört mäktig och viktig institution som kan fatta beslut på bara några timmar.

Men, kan sägas: om det nu finns regler borde det väl vara naturligt att dessa följs?

I relativismens hemland är detta dock långt ifrån säkert. Många vill nu lyfta fram ”il buon senso” – sunt bondförnuft ungefär – och hävdar att myndigheterna inte får vara så byråkratiskta och närsynta att de inte förstår de politiska realiteterna.

Och Berlusconi själv?

Han ligger lågt. Men det rapporteras från diskussionerna i hans romerska Palazzo Grazioli att han är uppretad och samtidigt ängslig för att hans parti skall splittras igen. Han sägs också ”vara orolig för vad som kan hända på piazzorna när våra väljare förstår att de inte har någon lista att rösta på”.

En varning?

Åke Malm

Mened preskriberad, men inte helt…

Av ÅKE MALM

Igår behövde tidningarna skohorn för att få in alla toppnyheter på sina förstasidor.

HD, Högsta Domstolen (Corte di Cassazione), har äntligen kommit med sin dom i målet mot David Mills. Han är den engelske advokat som byggde upp Silvio Berlusconis system av företag i skatteparadisen. Han anklagas för att ha tagit emot 600.000 dollar som tack för ett gynnsamt vittnesmål. I andra instansen dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse.

Nu har HD diskuterat fallet. Inte helt överraskande kommer man fram till att – jovisst har det förekommit korruption. Men det skedde i november 1999 och då är fallet preskriberat nu.

Och just preskriptionen har varit den stora stridsfrågan: skulle den räknas från det ögonblick då Mediasets advokater berättade att man höll på att göra i ordning Berlusconis konkreta tacksamhet över Mills vittnesmål eller skulle den börja räknas från den dag då pengarna verkligen fanns tillgängliga på rätt konto?

Med ett utsökt komplicerat resonemang som man skall kunna avnjuta i sin hela vidd först när domskälen i sin helhet blir tillgängliga om två månader, beslöt HD-domarna att preskriptionen skall räknas från det första alternativet. Och därmed är det för sent.

Dock - och detta måste vara en verklig finess i juridiska sammanhang – döms Mills ändå att betala italienska staten, i form av regeringskansliet, 250.000 euro som ersättning för förlorad goodwill.

Vilket måste betyda, argumenterar idag de flesta bedömare, att domarna är medvetna om att korruption förekommit.

Sedan är det ett speciellt körsbär på tårtan när man tänker på att i regeringskansliet, som alltså skall ta emot bötesbeloppet, sitter den person som själv sett till att korruptionen betalades ut. För säger domstolen att Mills korrumperats borde det, logiskt sett, också finnas en ansvarig för korruptionen.



Alldeles självklart gick Berlusconis försvarsadvokater omedelbart ut med kravet att den domstol, som behandlar Berlusconis del i härvan, nu måste ta en paus för att först beakta HD:s kommande domskäl och därefter bestämma hur man skall fortsätta. Vad domstolen beslutar på just den punkten får vi veta i morgon.

Några timmar senare sitter en iskall Berlusconi och talar minut efter minut i TV:s aktuelltsändning i valkampanjen i Piemonte.

"Italiens största problem är att vi har domare som är politiserade, att de använder rättvisan i politiska syften. Vi är i händerna på en liga talibaner. Lyckligtvis är inte alla så" skyndade han sig att lägga till.

Över till momsskandalen – två av Milanobörsens största företag anklagas för att ha organiserat en gigantisk skatteflykt med ett komplicerat system där miljonbeloppen bollades mellan länder och fiktiva företag. Strax efter midnatt landade Fastwebs grundare Silvio Scaglia i ett privatjet på Ciampino, Roms charterflygplats. Scaglia hämtades direkt vid planet av karabinjärerna som körde honom till Regina Coeli, huvudstadens berömda stadsfängelse.

Där får han nu vila sig medan han väntar på sin tur att förhöras. Jag skall återkomma med fler detaljer om den här härvan.

Åke Malm

Den onda växten

Av ÅKE MALM

Pressklubbens konferenssal känns laddad. Fyra till tänderna beväpnade karabinjärer bevakar porten mot Via dell’Umiltà. En civilklädd polis kontrollerar medlemskorten innan vi släpps in i salen. Ytterligare två civilklädda står med någonting som putar under den oknäppta kavajen.

De är Nicola Gratteris livvakter. Han är åklagare vid domstolen i Reggio Calabria. Sedan 20 år lever han med livvakter dygnet runt. Allt han gör måste planeras långt i förväg.

Han har skrivit en ny bok om ’ndranghetan, Kalabriens maffia, tillsammans med journalisten och historikern Antonio Nicaso. Nu har han lovat presentera boken på Internationella pressklubben under förutsättning att bara klubbens medlemmar är närvarande. Inga italienska kollegor släpps in.

La Malapianta (Den onda växten Mondadori 183 sidor) har en stramare ovanför boktiteln: Min kamp mot ’ndranghetan.

I Europas fattigaste landsända finns den rikaste maffian, står det i inledningsraden. Antonio Nicaso beskriver situationen med aktuell statistik.

’Ndranghetan (betoning på första stavelsen) betraktades för 20 år sedan som den fattiga, oborstade och okultiverade maffiaorganisationen. En tredjevärlden-kriminalitet. Men sedan dess har den växt till sig. Den beräknas idag omsätta 44 miljarder euro om året och har praktiskt taget kontrollen över all kokainhandel i Europa.

Nicola Gratteri och Antonio Nicaso byter av varandra i beskrivningen av denna ”onda växt”. De berättar hur ’ndranghetan undviker mord på andra än sina egna. Den har aldrig velat delta direkt inom politiken men ibland när Cosa Nostra har bett om ett handtag ställer man gärna upp. Det gällde till exempel mordet på Antonino Scopelliti. När Scopelliti utsågs till åklagare i den s k maxi-rättegången i Palermo var det ’ndranghetan som tog på sig uppgiften att röja honom ur världen.

´Ndranghetan är både local och glocal, säger Antonino Nicaso. Den är intimt förknippad med det territorium där den verkar. Men den har också lyckats organisera sig på det mest moderna sätt genom att ta upp kontakter och samarbete med den organiserade brottsligheten i alla europeiska länder, i Kanada, USA, Sydamerika och Australien. ’

Bästa sättet att bekämpa ’ndranghetan, liksom alla maffior, säger Gratteri, är mycket hårda fängelsestraff och konfiskering av egendomar och kapital. Det är meningslöst att tala om fängelset som en plats där den dömde skall lära sig sin roll i samhället och lova bli en god människa. Den som en gång svurit ’ndranghetans ed på dess heliga lagbok, il Codice, den förblir alltid en ”ndranghetista”.

På min fråga om han kan bekräfta tidigare rapporter om hur ’ndranghetan blixtsnabbt organiserade sig när Berlinmuren föll, svarar han: - Den historien är helt belagd. Det finns långa telefonavlyssningar där en boss i Kalabrien ger order till en kollega i Berlin, att köpa allt. Det fanns ingen begränsning av det tillgängliga kapitalet. Man kunde verkligen köpa allt, inklusive hela stålverk och hundratals fastigheter.



Boken och de två författarna är fascinerande och deras berättelse skrämmande. Det vore en uppgift för en svensk förläggare att översätta boken. Kanske kunde bombattentat i Göteborg med omnejd få en förklaring.

Dagen därpå exploderar nästa stora skandal. Två av milanobörsens största företag, Telecom Italia och Fastweb är inblandade i en jätteskandal med falska fakturor, illegalt kapital i skatteparadisen och samröre med just – ’ndranghetan. Åklagarna begär att senatorn Nicola Di Girolamo skall gripas. Han tillhör partiet Italienarna i utlandet. En märklig organisation som sedan kommit att ingå i Berlusconis allians.

Märklig för att senatorn Di Girolamo inte alls bor i utlandet som han hävdar utan i Italien vilket skulle göra det omöjligt för honom att kandidera på utlandslistorna. Åklagarna hävdar att ’ndranghetan förfalskat högvis med valsedlar. Alla försök att stoppa senatorns val i parlamentets valkommission har misslyckats. Själv säger senatorn att han är oskyldig. Givetvis.



Men l’Espresso publicerar en bild av honom tillsammans med ’ndranghetabossen Franco Pugliese. Och på kvällen går en grå Berlusconi ut i etern från en presskonferens i Palazzo Chigi och hävdar:

"Det måste bli ett slut på telefonavlyssningar. De används av vänstern för att kasta skit på Italiens moderata krafter. Samtidigt är vänstern ute efter att öppna alla gränser för en flod av immigranter i avsikt att använda deras röster för att vinna nästa val."

Attenzione, skriver en tidning. Det här är ingen satir.

Åke Mal

Anti-pentiti, maffiapengar och en kardinal

Av ÅKE MALM

Vilken nyhetsmorgon! Hur skall mina tålmodiga läsare orka med denna orkan av omstörtande nyheter. Friskt mod!

1. "Antipentiti"-lagen

Nu kommer anti-pentitilagen, skriver la Repubblica över hela förstasidan.

Vad är det? Jo, ett problem för (som han själv ser det) den ständigt av åklagare förföljde Silvio Berlusconi är, att då och då sticker det upp avhoppare ur maffiaorganisationerna. De som inte längre orkar med de tuffa villkoren enligt paragraf 41 bis (se tidigare bloggar), de hoppar av och börjar istället samarbeta med åklagarna. De blir ”pentiti”, egentligen ångerköpta, men mer brutalt och ur maffians synpunkt sett - tjallare.

Nu sägs högerregeringen vilja ställa nya krav på hur tjallarna får användas. Redan tidigare har vikten i rättegångar av deras berättelser ifrågasatts. Nu vill man att det skall finnas två av varandra oberoende pentiti, som också i detalj bekräftar varandras vittnesmål, för att deras utsagor alls skall få bevisvärde. Kravet på dokumenterbara bevis fanns redan. En rad rättegångar riskerar nu att falla igenom.

Det skall sägas att det på senare tid funnits ett par fall där välkända politiker, efter att ha utpekats som mafiosi under lång tid, frikänts i HD. Ett sådant gäller den tidigare kristdemokratiske ministern Calogero Mannino. Efter 17 års ständiga förhör, rättegångar och överklaganden, blev han till sist slutligen frikänd. Sådana fall talar naturligtvis inte för institutionen ”pentitismo”.

Efter la Repubblicas morgon-scoop tar Radio 3 upp frågan i en diskussion mellan flera kända jurister, som t ex Antonio Ingroia. Han har just kommit ut med en bok i ämnet. Efter en het men avspänd debatt på morgonsidan enas man om: 1. Ett lagförslag är ett förslag – ingen vet hur det kan se ut efter att parlamentet börjar behandla det. 2. Redan nu ställer lagarna mycket hårda krav på vilket bevisvärde en pentitos utsagor kan ha 3. Ingroia berättade hur han själv anklagat pentiti för ärekränkning efter att det visat sig att deras utsagor inte stämmer med andra bevis. 4. Pentiti har varit en fundamental del i en lång rad av de viktigaste rättegångarna mot maffiorna under de senaste decennierna. Från maxiprocessen i Palermo till Casalesirättegången mot camorran.

Så låt oss efter detta se la Repubblicas scoop som en varningssignal – men en något nedtonad sådan.





2. Massimo Ciancimino

Nästa nyhet finns i alla tidningar – mer eller mindre. Den handlar om Massimo Ciancimino, son till Vito Ciancimino, Palermos viktigaste maffiaboss under en lång period då han också var sindaco, borgmästare i staden.

Det pågår en rättegång i Palermo som skulle kräva ett minut-för-minutreportage för att komma till sin rätt. Den handlar i yttersta sammandrag om karabinjäröversten Mario Mori som sitter anklagad för att ha gynnat en ”förhandling” mellan statens myndigheter och maffian. Bakgrunden är att villan, där maffiabossen Totò Riina greps, stod obevakad och utan att någon form av husundersökning genomfördes under bortåt 2 månader efter gripandet. Under denna tid hade mafiosi alltså alla möjligheter att skaffa undan alla bevis. Som ett av vittnena i denna rättegång framträder nu under några dagar Massimo Ciancimino. Ett av hans påståenden från igår toppar tidningssidorna idag.

-          Pappa investerade maffians pengar litet överallt i Norditalien. Särskilt intresserad var han av en investering i Milano 2.

Och som alla vet, Milano 2 är ett stort kvarter i stadens utkanter, projekterat enligt alla moderna principer. Där fann den milanesiska medelklassen sina bostäder. Alltså återkommer den ständiga frågan: var fick Berlusconi sina pengar från under den långa tid han verkade som fastighetsbyggare i Milano? Frågan gäller inte bara Milano 2 utan också projekt som ligger tidigare i Berlusconis karriär.

På nolltid anländer förnekandet från Berlusconis advokat, Niccolò Ghedini.

-          Milano 2 byggdes och finansierades helt transparent. Alla investeringar är klart dokumenterade. Där finns inga maffiapengar. Jag överväger en stämning av signor Ciancimino.



3. Boffo, Feltri och kardinalen

Tredje nyheten för dagen är ett gränsfall – Kyrkan eller den världsliga staten? En riktig smaskig historia är det likafullt.

Den handlar om Vittorio Feltri, av Berlusconis familj tillsatt som chefredaktör för familjeorganet Il Giornale. Feltri är en totalt hänsynslös fejkare och skandalsökare som fungerar som en förlängd arm för regeringskansliets mediaexperter.

I höstas slog han upp stort att tidningen l’Avvenires chefredaktör Dino Boffo var föremål för en polisutredning, och då skall det sägas att dagstidningen l’Avvenire är organ för den italienska biskopskonferensen, i verkligheten en röst för Vatikanen. Polisutredningen skulle ha gällt hot mot en kvinna vars man Boffo skulle varit förälskad i.

Tala om skandal! Boffo fick en vecka på sig att avgå. Plötsligt saknades en röst i en ändå blygt kritisk kör av regeringskritiska tidningar. För l’Avvenire hade vid några tillfällen vågat kritisera Berlusconis regering.

Efter några månader erkände Feltri, på sitt eget föga klara maner – att hela historien nog var fel från början. Dokumentet han hade sett var en partsinlaga från en anonym källa och det hade sedan visat sig att någon polisutredning inte existerade med Boffo som huvudperson.

Igår skall Feltri och Boffo ha ätit lunch tillsammans i Milano. En försoningsgest? Knappast. Boffo säger att han bara ville veta vem som inspirerat Feltri till attacken mot honom.

Svaret från Feltri är en motfråga: varför är Bertone så kritisk mot dig? ("Perché Bertone ce l’ha tanto con te?"). Bertone i det här fallet är ingen mindre än kardinal Tarcisio Bertone, segretario di stato, i själva verket - Vatikanens regeringschef.

Av detta följer så denna hypotes: någon – vi skriver ”någon” – hade protesterat mot l’Avvenires regeringskritiska artiklar. Bertone hade gett order om att Feltri skulle informeras på lämpligt sätt.

Tala om stories, grabbar!

Åke Malm

____________

‣ Frågan om "i pentitis" roll i den italienska rättsprocessen har tagits upp tidigare, bl.a. av journalisten och författaren Carlo Lucarelli i dennes TV-serie Blu Notte:

Rapport från Italien

Av ÅKE MALM

Uppställningen  var storståtlig – en show iscensatt av mediamogulens främsta arkitekter, inspicienter och skapande sekreterarkår.

För första gången sammanträdde den italienska regeringskonseljen i Reggio Calabria långt ned i den italienska stövelns tå. Ett storståtligt program för bekämpande av den organiserade brottsligheten presenterades. Berlusconi tillsammans med inrikes- och justitieministrarna framträdde framför en jättelik målad esplanad med perspektiv ut mot ett soligt och blått hav. Flankerande stod två jättekopior av ”I bronzi di Riace”, de två utsökta, 2 meter höga, grekiska bronsstatyer som i början av 70-talet hittades utanför Kalabriens kust.

I sanning en iscensättning värdig Mediasets resurser – dock litet väl kitschigt för att handla om ett regeringssammanträde.

Första gången jag såg Riacestatyerna på nära håll var strax efter att de restaurerats och den gamle socialisten, och dåvarande statschefen Sandro Pertini, visade upp dem i Quirinalpalatset under någon vecka, innan de överfördes till sina rättmätiga ägare i Reggios nationalmuseum.

Men först litet statistik, framförd av inrikesministern Roberto Maroni, sufflerad och kommenterad av regeringschefen Silvio Berlusconi själv.

-          Ingen tidigare regering har vidtagit så omfattande åtgärder i kampen mot maffiorna. Nu skall det bli ännu lättare att beslagta maffiabossarnas egendom, konstaterade Maroni.

Hans statistik – som ännu ingen ifrågasatt – ser ut så här (procentsiffrorna är en jämförelse med närmast föregående regering):



Polisingripanden mot maffiamedlemmar

427

+ 34 %

Gripanden/arresteringar

4,236

+ 26 %

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85 %

Beslagtagen egendom - 12.111 föremål i miljarder euro

6,9

+ 89 %

Konfiskerad egendom - 3.122 föremål i miljarder euro

1,9

+ 345 %

Polistillslag mot olika maffior

427

+ 34 %

varav mot Cosa Nostra

93

varav mot ’Ndrangheta

102

varav mot Camorra

165

varav mot kriminaliteten i Puglia

67

Arresterade

4.236

+ 26 %

varav Cosa Nostra

1.084

varav ’Ndrangheta

899

varav Camorra

1.605

varav kriminella i Puglia

648

Gripna rymlingar/efterspanade ("latitanti")

310

+85%

varav från listan över de 30 farligaste

21

+ 133 %

varav från listan över de 100 farligaste

41

+141 %

Andra farliga rymlingar

241

+75%

Antalet upplösta kommunförvaltningar efter maffiainfiltration *)

14

*) I Italien kan en consiglio communale upplösas om den kan visas ha stått i förbindelse med maffian

Onekligen en bedövande statistik. Avsikten är naturligtvis att visa att i jämförelse med vänsterregeringar, som alltid pratat om maffian, är det Berlusconis regering som gjort de verkligt stora konkreta ingreppen.

Men är det verkligen så? Vad som inte sägs på den blomsterklädda estraden är att många av de lagar och förordningar som faller under ”kampen mot maffian” krävde år av diskussioner i parlamentet innan de kunde godkännas. Att Maroni idag kan peka på storartade resultat beror t ex på de trevanden och begynnande förhandlingar med överste Khedafi och Libyen som Romano Prodi inledde på sin tid.

De nya lagar som nu aviseras innebär t ex att ett särskilt verk inrättas i Reggio Calabria för att administrera de väldiga tillgångar som nu i allt snabbare takt konfiskeras från maffian. Avsikten är att de så snabbt som möjligt skall göras tillgängliga för medborgarna. Mycket skall säljas på auktioner – även om Berlusconi erkände att risken är att maffiabossarna köper tilbaks dem.

-          Det gör inget – då kan vi konfiskera dem en gång till, hävdade han.



En annan nyhet är att nu även ’ndranghetan är upptagen i listan över maffialiknande organisationer. Märkligt nog var det inte fallet tidigare. Vilket kanske hade något att göra med att denna kalabresiska specialitet kunde växa sig starkare än någon av de övriga organisationerna. Det talas nu allt mera om att Cosa Nostra skulle vara på väg att duka under –bara två av de kända storbossarna är ännu på fri fot.

Så i fredags fortsatte triumftåget med ett besök i l’Aquila där regeringen presenterade ännu en storslagen framgång, nu i kampen för att lösa bostadsproblemen för den jordbävningsdrabbade staden. Den omedelbara anledningen var att Civilförsvaret (Protezione civile) nu formellt och administrativt lämnar över till Kommissarien för återuppbyggnaden.

-          Det minsta jag kan göra för Guido Bertolaso efter att han har gjort för oss är att han får bli minister, förkunnade Berlusconi.

Vad för slags minister det handlar om är ännu inte känt. Men så går det till i Berlusconiland.  Il Padrone kan frikostigt nominera ministrar på alldeles egen hand.

Det intressanta är förstås att den här utnämningen kommer bara några dagar efter att Berlusconi fått be om ursäkt för vad Bertolaso yttrade under en tvådagarsinspektion på Haiti. Där hade han bedömt de amerikanska insatserna som ”patetiska” och i en total avsaknad av koordinering. Hillary Clinton hade känt sig fruktansvärt drabbad av kritiken och Berlusconi fick skynda till för att rädda sin trognaste medarbetare.

Själv skall jag erkänna att jag är ganska svag för den mannens effektivitet. Även om det är svårsmält att se hur han dyrkar sin Silvio. Men hans insatser, även för svenska offer, när det gällde Tsunamin, är oförglömliga.

För den som vill veta exakt hur insatsen i l’Aquila ägde rum, finns det en bra redogörelse på engelska som Bertolaso presenterade för den internationella katastroforganisationen, International Recovery Forum i Kobe, Japan, för några veckor sedan.



Problemet – om man vill se det så – är naturligtvis att i stort sett har ingenting hänt i den drabbade stan. Vissa monumentala byggnader som de berömda kyrkorna har delvis säkrats från att helt falla samman i avvaktan på verklig restaurering. Det viktiga har varit att ge befolkningen tak över huvudet. På ett eller annat sätt har detta lyckats även om åtskilliga nu bor i hotell som är vintertomma. Berlusconi lovade att före mars skall det sista nybyggda huset för dem som förlorade sina hem, kunna överlämnas. Hundratals hus, tillfälliga och permanenta, har byggts för större delen av dem som förlorade sina bostäder. Det handlade om över 50.000 hemlösa.

Så på vägen hem från l’Aquila drabbade verkligheten den italienska regeringen.

Cagliaris flygplats på Sardinien stängdes sedan ett tusental arbetare vid alluminiumverken Alcoa ockuperat landningsbanor och flygplatsbyggnad. I ett Sardinien som traditionellt haft hög arbetslöshet var beslutet att stänga fabriken en katastrof. Efter polischocker och ingripande från prefekten har ett möte med ansvariga utlovats i Rom.

Samma sak hände på Sicilien där 18 arbetare ockuperade taket på Fiatfabriken i Termini Imerese. Fabriken skall enligt Fiatledningen stängas eftersom den inte är ekonomiskt lönsamhet.

Och undra på det. De olika delarna till bilmodellen Lancia Ypsilon tillverkas på fastlandet i olika fabriker, körs sedan på långtradare och färjas över till Sicilien där delarna sätts samman till färdiga bilar. Ett omöjligt system, hävdar VD Sergio Marchionne.

Men även Sicilien kämpar med sin traditionella arbetslöshet. De 18 på taket höll ut en dryg vecka i regn och kyla innan också de fick löfte om ett möte med Fiatledningen och regeringen. Industriminister Claudio Scajola har sagt till på skarpen att regeringen inte tänker acceptera att hålla Fiat under armarna med stora bidrag i form av skrotningspremier, utan att företaget sedan tar sitt sociala ansvar.

I det här läget kommer forskningsinstitutet Eurospes med sin årliga rapport. En stor social och ekonomisk utredning som dimper ned på redaktionsborden varje år vid den här tiden. Det har blivit 27 vid det här laget.



I årets rapport beskrivs Italien som ett stillastående land i avsaknad av ideer och framtidstro. Institutionerna satta att leda landet tycks mera uppehålla sig vid att administrera en ständigt pågående övergång till något som ingen ännu vet vad det är.

Lönemässigt ligger Italien 17 proc under OECD-genomsnittet, 19 proc under EU-genomsnittet. Den årliga genomsnittslönen uppskattas till 14.700 euro. Det placerar Italien på 23 plats bland 30 länder. Därför är det kanske inte så konstigt att en fjärdedel av italienarna är övertygade om att invandrarna stjäl deras jobb.

Ändå pågår nu en sällan skådad ökning av antalet giftermål mellan italienska medborgare och utländska invandrare. Rekordet ligger i Emilien med Lombardiet på andra plats.

Troligen ser vi just nu bara början på den verkligt stora krisen. Verksamheter i områden som till för något år sedan betraktades som typiska exempel på ”det italienska undret”, tvingas nu slå igen. Det gäller också alla småindustrier i triangeln Bologna- Verona-Venedig.

”Small is beautiful”, hette det för några år sedan. Idag står det klart att det är inte riktigt så. Små industrier har inte de ekonomiska resurser som krävs för forskning och aggressiv marknadsföring.

Åke Malm

___________

‣ Se hela presskonferensen här

Italienska nyheter..

Av ÅKE MALM

1. Är detta en nyhet?

Åklagarna i Milano har slutfört utredningen som går under benämningen Mediatrade. Silvio Berlusconi utpekas som ansvarig för skattebrott och bokföringsbrott. Hans son Pier-Silvio anklagas också för skatteflykt liksom Mediasets styrelseordförande Fedele Confalonieri, ungdomsvän till Mediasets grundare.

Jo, det är en nyhet. Men är detta yttrande av Berlusconis ledande försvarsadvokat, Niccolò Ghedini, en nyhet:

- Typiskt, just före ett nytt viktigt val – detta är förföljelse.

Nej, det är ingen nyhet. De orden yttrar Ghedini nämligen varje gång hans partiledare drabbas av en ny åtalspunkt. Vid det här laget känner man igen varje ord i den kör som falangen av Berlusconivänliga röster, enligt manus, skall yttra varje gång deras älskade ledare får ett nytt problem på halsen.

Varje gång är det en komplott, varje gång är domarkåren ("50 procent av den består av kommunister"), ansvarig för en förföljelse av gigantiska dimensioner. (”Ingen politiker tidigare i världshistorien har varit utsatt för en sådan häxjakt från åklagare och domare. Jag har 106 rättegångar bakom mig”. - I själva verket är de färre än 30.)

Mera Ghedini:

- Det är helt otroliga anklagelser som dessutom gäller en period i vilken Silvio Berlusconi inte hade några som helst möjligheter att påverka besluten hans företagsledning hade att ta.

Är det verkligen så? Åklagarna i Milano, Fabio De Pasquale och Sergio Spadaro, anser givetvis inte att deras misstankar, är otroliga eller ogrundade.

Och åtalspunkterna och misstankarna denna gång? Här ett försök till sammanfattning av ett halvdussin tidningars redovisningar.

I grunden bygger åklagarnas anklagelse på en väldigt enkel fråga. Varför måste ett storföretag i mediabranschen som börsnoterade Mediaset göra sina inköp av program, "formats" och TV-serier via en mellanhand, istället för att gå direkt och förhandla med Paramount. Mellanhanden heter i detta fall Frank Agrama och är en av Berlusconis affärsvänner sedan 1976.

Anledningen är, enligt åklagarna, uppenbar. Priset som Mediaset bokförde för filmerna och programmen var upp till 45 proc högre än det verkliga priset. När Paramountfilmerna sändes ut i kanalerna hade de en prislapp som var långt över normala marknadspriser. Orsaken? Jo, det var Agramas bolag, mellanhanden, som fakturerades för programmen. Det - verkliga - pris Paramount fakturerade Agrama var oerhört mycket lägre. Mellanskillnaden blev så till en svart fond som bollades mellan bankkonton i olika skatteparadis. Och som naturligtvis inte redovisades i Mediasets bokföring.

Utredningen består av 43.000 dokumentsidor, utskrifter av förhör och annat bevismaterial. Utredningen började redan 2002 men kunde i och för sig ha börjat med händelser redan från -80-talet. De är dock numera preskriberade. Åklagarna har haft stora problem att komma framåt i sin utredning. Vid ett tillfälle, skriver La Repubblica, skall amerikanska myndigheter ha stoppat allt material som FBI hade lagt beslag på. Det hemligstämplades.

Åklagarnas utredning går nu till en utredningsdomare som skall besluta om materialet räcker för att inleda en rättegång.

Dagen efter den här nyheten framträdde Pier-Silvio Berlusconi, som också är vice styrelseordförande i Mediaset:

- De vill bara komma åt min far – och då kommer även jag i kläm.

En poäng. Dagen efter försvinner också praktiskt taget hela den här historien från La Stampas förstasida. Istället en prunkande titel över fem spalter: "Berlusconi annonserar en ny bostadspolitik." På andra sidan förtydligas: En bostadspolitik mot de röda områdena. En gissning vågar sig tidningen på: Berlusconi kommer att lägga ett förslag om att alla får bygga till sina hus med 35 procent ökad yta utan några anklagelser om svartbyggen.

Ack, hur skall man någonsin, efter detta, kunna förklara storheten i den något ökade Friggebodsytan för häpna italienska vänner.

Det var den första nyheten idag.

2. Den andra nyheten

Den andra nyheten är närmast otrolig. En av de senaste två decenniernas mest kända och dominerande politiker på Sicilien, Totò Cuffaro, fick sitt straff höjt i andra instans. I Corte d’Appello strök domstolen den subtila skillnaden mellan att vara vän med enstaka mafiosi och gick istället på linjen att Cuffaro varit vän med hela Cosa Nostra. Det blev två år till som fängelsestraff och den tidigare guvernören på Sicilien skall nu avtjäna 7 år. Naturligtvis behöver han inte gå i finkan direkt - ännu återstår Corte di Cassazione, HD.

Förra gången – då han bara dömdes till fem år – bjöd han alla närvarande och tillströmmande vänner och sympatisörer på ett hav av Cannoli siciliani. De läckerheterna uteblev den här gången.

Åke Malm

____________


‣ Maffia och Cannoli siciliani? I Gudfadern 3 mördas med förgiftad Cannoli. Och här förekommer den också ("Leave the gun. Take the cannoli"):

‣ Ett recept på oförgiftad Cannoli siciliani

Evigt aktuellt i evig stad

Av ÅKE MALM

Ganska snart efter att jag slagit mig ned här i Rom upptäckte jag att i den allmänna debatten fanns ett ämne som aldrig förlorade sin aktualitet.

Egentligen handlar det om två ämnen: hur reformera rättvisesystemet? Hur modernisera grundlagen eller författningen?

I det första fallet gällde diskussionerna om man skulle överge systemet ”processo accusatorio”, dvs riktlinjerna i den Codice penale som infördes av fascistregimen och som allmänt kallades för Codice Rocco. Formellt sett gäller den ännu, säger mig juridiska experter, även om den bearbetats ett oändligt antal gånger. Så står det också inom parentes före lagens första paragraf: (Testo coordinato ed aggiornato del Regio Decreto 19 ottobre 1930, n. 1398).

Ett annat juridiskt ämne som kan uppta dagar och nätter av diskussioner är rättegångsbalken: Codice di Procedura Penale. Den reformerades 1988 och har även den fått tillägg och förändringar senare. En grundprincip förändrades vilket innebar att man i någon (liten) mån närmade sig det amerikanska systemet.

Sedan har det gällt hur republiken skulle se ut. Kanske en federal organisation? Eller en ”presidenziale” enligt fransk förebild. Eller kanske en tysk modell.

I snart 50 år har jag hört och sett diskussionerna rasa kring dessa ämnen. Troligen finns det inget annat land i världen där juridiska finesser och filosofiska analyser i juridiska frågor ägnas en så intensiv behandling i den allmänna debatten. Och debatterna fortsätter rasa även efter reformerna. Man tycks aldrig bli färdig. Och varje reform, som till slut införs, verkar vara så fylld av kompromisser att den omedelbart leder till att det ställs nya reformkrav.

Och så i går antog senaten lagförslaget om ”Processo breve – Kort process”. För regeringskoalitionen innebär reformen att nu äntligen har rättegångsordningen moderniserats. Oppositionen däremot talar om en skam inför världsopinionen, ett rättshaveri och en katastrof för den vanliga människa, som via domstolarna vill söka ett rättsordningens svar på en konflikt i vilken han/hon är inblandad.



Men i grunden gäller ändå diskussionen idag om denna reform, denna  lag, kommit till för att lösa en enda persons problem med rättvisan. Eller som rubrikerna lyder: om det är en lag ”ad personam”.

Lagtexten som senaten godkände med 163 ja mot 130 nej och två som avstod från att rösta, säger att ingen rättslig process får ta mer än 6 år, två år vardera i de tre instanser som står den åtalade till buds (en grundprincip som det till sist tummades på i slutrundan i senaten).

Det här kan ju tyckas vara en storslagen reform i ett land där varje liten konflikt mellan anställd/företagare eller en anklagelse om samröre med maffian brukar kunna avgöras först efter 10 – 17 år.

Men som vanligt i detta land är situationen litet mera komplicerad än vad den kan synas från början. Arbetsförhållandena i många domstolar är fullständigt outhärdliga. Teknisk utrustning (låter flott men det handlar om kopieringsapparater eller vanliga pc) saknas i stor utsträckning, arkiven är översvämmade av pappersluntor som ligger staplade på varann, i många domstolar är mellan 50 och 80 procent av tjänsterna inte tillsatta. Detta i ett system där det formella har givits en avgörande roll. Det händer att utredningar, som det tagit åratal att slutföra, ändå måste göras om på grund av ett struntfel som ändå inte förändrar något i sak.



Det är framför allt i Syditalien som det saknas domare och åklagare. Det finns domstolar som den i Caltanisetta på Sicilien som bara har en tredjedel av tjänsterna tillsatta. Samma sak gäller i maffiaområden som i Kalabrien.

Att i det här läget komma med en tidsbegränsning för en rättsprocess, verkar vara att börja i fel ände. Enligt oppositionen kommer 100.000-tals processer att avbrytas. Folk som begärt domstolens hjälp för att få sin rätt, får till slut bara ett besked att målet avskrivits efter att tidsfristen löpt ut.

-          Än en gång har majoriteten (partierna runt Berlusconi) visat att den fungerar som en maffia, varnade Antonio Di Pietro, ledare för Italia dei Valori och underströk att lagen bara har ett syfte - att skydda Silvio Berlusconi. di Pietros partikamrater visade upp tryckta plakat med texter som: Processo breve Morte giustizia.

-          Detta är inte en lag ad personam utan försvar mot en ”rättvisa contra personam”, förklarade Maurizio Gasparri, gruppledare för PdL ("Frihetens Folk", dvs Berlusconis eet parti).

Ett par uttalanden som visar att alla försök att lugna ner samtalstonen misslyckats.

Silvio Berlusconi själv spädde på:  - Att ställa upp i de rättegångar som drivs mot mig skulle vara som att ställa sig framför Milanoåklagarnas exekutionspatrull, förklarade han.

La Repubblica har idag en lång intervju med Gomorras författare, Roberto Saviano (som just idag inleder sin första universitetskurs som lärare i ett seminarium han kallats till vid Italiens verkliga elitskola, La Normale di Pisa).

-          Man kan inte öka hastigheten i rättssystemet på bekostnad av dem som väntar på rättvisa, säger han. Budskapen är klara: Om någon i Italien tror att han kan vända sig till Staten för att få rättvisa, kommer han snart att se att så inte är fallet.
-          Och för dem som lever i gränstrakterna till den organiserade brottsligheten är budskapet nu att han har lättare att klara sig undan fällande domar.



Och Roberto Saviano tar ett exempel:

-          Processen Spartacus, ledde för några dagar sedan ledde till att HD (Corte di Cassazione) bekräftade domarna om livstidsstraff för 16 bossar i Camorran. Med den nya lagen hade detta inte varit möjligt. Utredningen var så omfattande att den hade dragit över den nu bestämda maxtiden. Det hade varit omöjligt att visa att Staten, om än med svårighet och med stora förseningar, ändå griper in mot de skyldiga.

Saviano är inte ensam. De samlade riksförbunden för alla advokater, även de som jobbar i Corte dei Conti, riksrevisionen, säger i ett uttalande nej till en lag "som förstör rättssystemet".

Hittills är det alltså senaten som godkänt lagen. Nu går senatens text till deputeradekammaren. Där är regeringskoalitionens majoritet om möjligt ännu starkare. Men oppositionen lovar en ny het strid. I det här läget har samtidigt en ny valkampanj börjat. Det handlar om regionalval och ingen kan idag säga annat än att högersidan har alla möjligheter att vinna över ännu några regioner till sin egen sida.

Regeringssidan har dock ännu en projektil att skjuta av mot domarkåren, åklagarna och domstolarna. För att Berlusconi skall vara absolut säker på att ingen domstol skall kunna tvinga honom att inställa sig, kommer nu också ett förslag som går under beteckningen ”legittimo impedimento”. Vilket uttytt är ungefär som ”giltig frånvaro”. Med Processo breve dör alla rättegångar mot honom. Med Legittimo impedimento har han vapnet som dessutom ger honom rätt att aldrig mera behöva visa sig i en domstol.

Skulle nu en åklagare ifrågasätta att en sådan lag överensstämmer med författningen, och skicka en fråga till Författningsdomstolen, som skall kontrollera att den nya lagtexten inte strider mot författningen, får det motsatt verkan. Hans förfrågan kommer att indirekt bidra i spelet ”Rädda Silvio”.  Därför att för varje försening kommer preskriptionen allt närmare.

Regeringschefens egna partikamrater, medger mellan skål och vägg, att lagen med säkerhet aldrig skulle godkännas i Författningsdomstolen, om nu någon dristar sig att skicka en förfrågan dit. För lagen innebär i praktiken en slags allmän amnesti, men utan att parlamentet haft möjlighet att besluta om den först.

Å andra sidan bör många mäktiga män nu känna en djup tacksamhet mot Silvio Berlusconi. Rättegångarna mot dessa,  inblandade i en lång rad finansskandaler, kommer att läggas ned. Det gäller storföretag som byggjätten Impregilo, storbanken Antonveneta och många andra.

Åke Malm

_________

Se Marco Travaglia ang bl.a. Impregilo och det nya sjukhuset i jordbävningsstaden l´Aquila

Mellan Rom och Stockholm

Av ÅKE MALM

Det är dagen efter den lila - "viola" - revolutionen. Italien har hittat ännu ett sätt att dela sig. Till vänster säger tidningarna: en miljon på Piazza San Giovanni. Till höger är matematiken en annan: 90.000  - som är polisledningens beräkning.

En gång hade vi en polischef som gäst på Pressklubben i Rom. Enligt honom var alla diskussioner om närvaron vid demonstrationer alldeles överflödig. Hur många kvadratmeter är användbara på Roms respektive piazzor. Hur många kan ”ragionevolemente” ta plats i varje kvadratmeter. Konstigare är det inte.

Men visst är det litet mera komplicerat. Ta alla dem som kommer och går, som gör en ”atto di presenza”, en närvaromarkering. Hur många gånger fylls och töms piazzan under en manifestation som varar 3-4 timmar? Och gatorna runt San Giovanni som var stundtals väl fyllda. Hela Via Merulana, från Santa Maria Maggiore  till San Giovanni - fylld till bristningsgränsen. Gatorna från Piazza Vittorio som fylldes varje gång ett tunnelbanetåg anlände?

Låt oss konstatera att en exakt beräkning är omöjlig. Men ögonblicket är lika laddat varje gång , vid varje demonstration, när någon av organisatörerna greppar mikrofonen och ropar: Nu är vi över en miljon!. Det är magi och frågan är förstås hur mycket politik som döljer sig i denna annonsering.
Läs mer...

Berlusconi och maffian

Av ÅKE MALM, ROM

Först en förklaring – Det Stora Projektet förvarades enligt allra modernaste digitala metoder. Men i snårskogen av regler och undantag i denna värld fylld av ettor och nollor ligger alltid Murphy’s lag på lur. Kan något gå snett – så gör det så.

Och det gjorde det. Några dagar har alltså försvunnit ur historien i denna jakt på småmurphysar som måste rättas till. Under tiden har världshändelserna rullat vidare och Margareta Zetterström börjar undra varför det saknas rapporter om skeendet i Rom.

Så här kommer en sådan – i all hast.

Jag slår på radion och vrider in Radio Radicale – en pålitlig källa till autentiska mediakällor. En direktsändning pågår från Palazzo della Giustizia i Turin. Vid mikrofonen: Gaspare Spatuzza, mångfaldig mördare, medlem av Cosa Nostras klan i kvarteret Brancaccio i Palermo, även kallad Il killer di Brancaccio eller U Tignusu – "den skallige" - som kamraterna i familjen kallade honom.

Spatuzza  är inkallad som vittne i rättegången i appellationsdomstolen mot Marcello dell’Utri, grundare av Forza Italia och nära vän till Silvio Berlusconi. Förhandlingarna borde ha ägt rum i Palermo men av säkerhetsskäl föredrog rättens ordförande att flytta förhöret av Spatuzza till Turin. Sedan Spatuzza hoppade av är ingen säkerhetsinsats för liten för att skydda hans liv.
Läs mer...

Berlusconi på domarejakt

Av ÅKE MALM, ROM

Raimondo Mesiano är domare vid Milanotribunalens tionde civilrättsliga avdelning. Han har gått till historien efter att ha uttalat en dom mot Fininvest, familjen Berlusconis holdingbolag. Den säger:

Eftersom skiljedomen i fallet Mondadori på sin tid kom till efter att två domare hade mutats, skall Fininvest ersätta Carlo De Benedettis holding CIR med 750 miljoner euro – ca 7,5 miljarder kr.

Jag har i tidigare bloggar försökt förklara den här historien. Reaktionen från Silvio Berlusconi var som vanligt förbittrad. Anklagelserna mot domarkåren i allmänhet och Mesiano i synnerhet blev allt häftigare, med en uttalat bitter underton.

-          Ni kommer att få höra en del (delle belle) om denne domare i framtiden, lovade Berlusconi.

Nu vet vi något om vad det var han syftade på. Mediasets viktigaste kanal, Canale 5, presenterade igår i ett talkshowprogram ett reportage om Mesiano. Om man nu skall kalla det för ett reportage. Någon hade skickats ut och med en dold kamera följt Läs mer...

Från min franska förort (3)

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Under veckoslutet är det inte mina vardagsrutiner som gäller. Ingen promenad genom parken för att köpa tidning på Tabacen. Inget sammanträffande med Monsieur Le Fleuve. Ingen översättning från italienska. I stället, på lördagsförmiddagen, städning, handlingstur till snabbköpet (som sedan jag sist var här, i vintras, hunnit byta namn från Attac till Simply; varorna är dock de samma och damerna i kassan likaså), telefonsamtal hem till Sverige etc. Och så på eftermiddagen besök på Grand Palais, inne i Paris, och närmare bestämt höstens stora utställning med verk av Auguste Renoir.
Läs mer...

Rom, söndag

Av ÅKE MALM

Egentligen hade jag tänkt att jobba vidare på mitt projekt med historisk bakgrund idag.

Men verkligheten och nutiden tränger sig på. Det vore hänsynslöst att tvinga Dixikonbloggens läsare att inte vara informerade om de senaste timmarnas utveckling. Naturligtvis står Silvio Berlusconi i centrum.

Och som alltid försöker jag göra så noggranna översättningar som möjligt av hans framfart framför mikrofonerna så att alla läsare skall ha tillgång till det fullständiga materialet.

Alltså i morse var Silvio i Benevento på den traditionella festen anordnad av lokalavdelningen av hans parti PdL i Benevento.

Jag har utgått från tre tidningars sammanfattning och lyssnat på referatet som sändes i SkyTG24.
Läs mer...

Rom, lördag

Av ÅKE MALM

Efter den överväldigande raden av otroliga nyheter var jag tvungen att ta en dags paus. Det kan bli för mycket av det goda också...

Idag är tidningarna fyllda med varningar för en institutionell kris, för en omöjlig situation. Men också med förhoppningar om ett lägre tonfall den kommande tiden. Eller som Pier Ferdinando Casini formulerade saken:

-          Konseljpresident Berlusconi bör dricka en stor kopp kamomill-te. Detta är en traditionell, nationell och ofarlig huskur för att koppla av och gå ned i varv.

En uppmaning som Silvio Berlusconi inte verkade ha något intresse av att följa. I korthet och i starkt sammandrag lyckades han istället på en dag kläcka följande historiska påståenden:
Läs mer...

Från min franska förort

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Egentligen har jag inte tid att blogga just nu. Jag sitter mitt uppe i en översättning från italienska (vilken bok det rör sig om är än så länge en ”affärshemlighet”), men jag kan ju inte hur länge som helst låta mina eventuella bloggläsare gå omkring och undra vart jag tagit vägen och vad jag sysslar med för närvarande.

Som framgår av rubriken befinner jag mig alltså i Frankrike. Mitt arbetsrum som annars är beläget i stadsdelen
Årsta i Uppsala är tillfälligt utlokaliserat till Parisområdet.

Men jag vill verkligen inte ge sken av att bo i Paris eftersom Bures sur Yvette minst av allt har någonting av storstad över sig. Det är en liten klassisk fransk bondby med kyrkan, posten, rådhuset, slakteributiken, tidningsbaren etc. uppradade längs bygatan, en bondby som med tiden växt ut till en äkta förort för människor med arbeten antingen härute, vid universitetet i Orsay till exempel, eller inne i Paris.
Läs mer...

Minzolini och Lodo Alfano

Av ÅKE MALM

Rom, måndag 5 oktober - Ännu har vi bilden av den festliga folkmassan på Piazza del Popolo på näthinnan. Och nu har polemiken blommat ut för fullt. Italien är på väg in i ett nytt prermanent kristillstånd. Som alltid saknas det verkligen inte argument att diskutera. Problemet är väl närmast att Dixikons redigerare får svårt att hantera ett alltför omfångsrikt material.

Men låt oss ta allt från början. Lördagen avslutades med en ny stridsfackla. Efter demonstrationen gjorde TG1 i Rai1 ett avsteg från en gammal regel. Under den viktigaste kvällssändningen uppenbarade sig landets viktigaste nyhetsprogram kl 20 med en egen ledare. Tänk dig vad som skulle hända om Rapport eller TV-aktuellts ansvarige redaktör gick ut i etern med en egen ledare och tog ställning i en grundläggande yrkesetisk och politisk strid. Det minsta vore väl att konstatera att public service förlorat sitt drag av opartiskhet, objektivitet och fullständighet – normala krav på aktuelltprogram.

Läs mer...

Snabbrapport från demonstrationen i Rom

Av ÅKE MALM

Rom, lördag 3 oktober. - Vilken demonstration!

Jag kommer direkt från Piazza del Popolo. Vi var 300.000, som ställde upp för press- och åsiktsfriheten i Italien, det lovade organisatörerna. Redan en kilometer därifrån såg vi folket som marscherade i glad takt längs Via Flaminia. Spårvagnen var packad till sista ståplats. Men framför det gamla marinministeriet fick alla stiga av. Högerregeringen i kommunstyret har bestämt att inga spårvagnar får gå ända fram till Piazzale Flaminio. Vagnarna störde kvarteret ansåg man om den stora insatsen som gjordes för trafiken inför fotbolls-VM 1990.

Men då var det vänstern som regerade i Capitolium. Nu hade postfascisterna bestämt att privatbilismen skulle gynnas. Så nu är gatorna en stor grävgrop och bara en högre makt kan förstå hur det hela kommer att fungera. Privatbilismen - det betyder notarier och företagsledningar som har sina egna garage i kvarteret. Men ok - detta är en annan historia.



Efter en närmast otrolig krock av svettiga mänskliga kroppar under porten där drottning Kristina kom inåkande dagen före julafton 23 december 1655, lyckades vi tränga oss in på piazzan. En fullständigt packad piazza betyder enligt polisen ca 50.000. Men vi kan intyga att det var fullt på alla tillfarter också. Pincio var likaså spikad kunde vi se. En dag i demonstrationernas tecken i Rom denna dag. Skolornas extrapersonal, vikarier som alla går under beteckningen "precari", hade samtidigt organiserat två demonstrationer på var sitt håll. Låt oss konstatera att trafiken inte flöt särskilt bra denna soliga och sommarvarma lördag i den italienska huvudstaden.

Formellt sett var det italienska journalistförbundet som organiserade. Ordföranden Valerio Onida konstaterade:
- En dåligt informerad medborgare är mindre fri. Det finns en medborgerlig plikt att informera och att bli informerad. Men det är sällan som sanningen och makten förenas.

För att spika fast det budskapet hade några hundra satt sig på bussar i Padova eller Verona klockan 7 på morgonen. En tradition i detta land där demonstrera och manifestera är en sådan fundamental rätt.

Roberto Saviano, författare till Gomorra, förra årets succeroman om den napolitanska maffian, fick en oändligt lång applåd när han närmade sig mikrofonen. Han hade lämnat Milano under några timmar för att delta i demonstrationen i Rom.

- Vi  demonstrerar också för att det skall vara möjligt att arbeta normalt, förklarade han. Och alla tänkte på de sex livvakter han lever med dag och natt. Hans tal var kort - jag kan tänka mig att man hade gett honom en gräns. Det måste vara omöjligt att garantera säkerheten för en man som lever under ständigt dödshot när han står utan skydd inför denna folkmassa.

Det oftast upprepade skämtet idag var egentligen två: - Jag är en farabutto sedan 1993 - och jag är stolt över det, stod det på ett plakat en kvinna i övre medelåldern bar på. Farabutto, (skojare eller slyngel, skriver ordboken) var ordet Berlusconi använde häromdagen för att karaktärisera dem som krävde pappren på bordet och den fulla sanningen om vad som hände under festerna i Palazzo Grazioli.

- Ni ser så glada ut att man tror ni är på en fars, konstaterades från tribunen. Och fars - ja, det var också Berlusconis tankar om den här folkfesten.

Åke Malm

P.S. Roberto Saviano befinner sig i Milano dessa dagar därför att han håller på att repetera på sin egen enmansföreställning på Piccolo Teatro Studio. Han har skrivit en teatertext baserad på hans senaste bok La bellezza e l'inferno. Varför ställer sig en författare på scenen frågar La Repubblicas Carlo Brambilla idag: - Därför att jag ville börja uttrycka orden, respirare le parole, svarar Saviano. Lämna ensamheten och ha en verklig kontakt med publiken.

___________

"Jag är inte van att se så många ansikten samtidigt...", börjar Roberto Saviano:

I morgon demonstration för pressfrihet

Av ÅKE MALM

Rom fredag 2 oktober. - Så har jag varit med om när historia skrivs. Naturligtvis gjorde jag mig beredd att följa Annozero, Rai 2, igår kväll.

Programledaren Michele Santoro presiderade, litet tyngre, litet mindre påstridig, något lägre tonläge än tidigare, då han gjorde Samarcanda, den första riktiga talkshowen, med en antydan om vad intervjuer i fria media kunde betyda. Sedan hörde det ju till att det var vänster, klar vänster och liberalerna i Forza Italia gick i taket varje gång.

Michele Santoro hade lovat att Patrizia D’Addario skulle vara med i programmet. Så visst slogs det rekord igår. Över 7,3 miljoner tittare och en share på 28,9 proc. En jämförelse: den samtidiga och mycket uppskattade deckarfiction med Don Matteo, en gammaldags katolsk kyrkoherde som löser mordgåtor, en klassiker på Rai1, bara fick 5,7 miljoner tittare och en share av 21,8. Berlusconis eget flaggskepp i Canale 5, Doctor House landade på en share av 15,93 eller 4,8 miljoner tittare.
Läs mer...

Rom – Torino

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter fem dagar som jurymedlem vid Prix Italia i Turin. Spännande dagar då världens bästa radio-, TV- och webprogram passerade i snabb takt. Av någon anledning hade jag placerats i en jury för ett specialpris: kreativitet i HD. Vi fyra i juryn hade 11 program att titta på.

Fyra plockade vi bort på en gång – vanliga enkla standardnöjesprogram platsade bara inte. Samma gamla trall men i det nya formatet HD svarade inte mot prisreglernas högt ställda krav. Tyckte vi. Vilket betydde att exempelvis BBC:s Wallander fick stryka på foten. Välgjort på bästa BBC-maner förstås. Men inte fanns det några sprängda mallar där inte.
Läs mer...

Appell för pressfrihet

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I en demokrati med lagstadgad yttrande- och tryckfrihet måste den folkvalda regeringen tåla kritisk granskning från pressens och övriga mediers sida. Särskilt viktigt borde detta vara i Italien där den nuvarande premiärministern äger och kontrollerar en stor del av medierna och därför, till följd av denna uppenbara intressekonflikt, egentligen aldrig borde ha kunnat bli regeringschef.

Signor Berlusconi har dock blivit rasande över den senaste tidens kritiska artiklar och avslöjanden av hans sjaskiga förehavanden (umgänge med unga karriärsugna tonårstjejer, fester där en ökänd festfixare, nyligen arresterad för övrigt, lär ha bistått både med kokain och prostituerade etc. etc.). Vad gör han då? Tar debatten och försöker reda ut vad som förevarit? Nej, han stämmer dagstidningen la Repubblica, som kanske varit hårdast i sin kritik och som varje dag sedan skandalen briserade ställt tio frågor till honom, frågor som han dock envist vägrar besvara.

Premiärministerns egna medier tiger och försöker lägga locket på, alternativt anlägga moteld genom att anställa Läs mer...

Rom, den 16 september 2009

Av ÅKE MALM

Det är lika bra jag erkänner med en gång. Jag såg inte Porta a Porta igår. Denna massmediala superpropagandashow där både lakejen Bruno Vespa och den allsmäktige Chefen, även kallad El Caudillo, Silvio Berlusconi, i nästan tre timmar berömde varandra, är mer än mitt nervssystem klarar av.

Jag är inte ensam om denna självcensur. Faktiskt blev denna show, rapporterar tidningarna nu på förmiddagen, en flop. Trots att Ballarò i Rai3 och konkurrenten Matrix i Berlusconis direktkontrollerade Canale 5, sopats bort, blev det inga nya tittarrekord. Tvärtom.

Ändå var allt så fantastiskt väl organiserat. Ingen konkurrens från andra talkshows. Garanterat stora retoriska känslosvängar när jordbävningsoffren i l’Aquila fick nycklarna ur regeringschefens egen hand.

Läs mer...

Rom, måndag 14 september 2009

Av ÅKE MALM

Första verkliga åskskuren har passerat. Temperaturen har rasat mer än 10 grader och alla partiers sommarträffar är över.

Av dessa framgår följande: Umberto Bossi och Roberti Maroni, (inrikesministern), är alls inte nöjda med att ha tagit första stegen mot den drömda federalismen. ”Vi vill slita oss loss. La Padania skall bli en självständig stat”, lovade de vid Lega Nords årliga jätteshow i Venedig.

Även om den vid det här laget är ganska känd måste jag för läsare som inte helt är informerade om Lega Nords mystik, beskriva denna mystiska rit skapad av Umberto Bossis ständigt skapande fantasi. Det hela börjar i soluppgången när Umberto och hans närmaste kumpaner i gröna skjortor samlas i bergen ovanför staden Cuneo i nordvästra Piemonte.

Vid en källa till en av floden Po:s tillflöden fylls en ampull med detta heliga vatten. Den dyrbara vätskan förs sedan i båt längs Po mot Venedig där 80.000 Lega Nordmedlemmar (30.000 enligt polisen) väntar på det högtidliga ögonblick när moder Po:s droppar hälls ut i Venediglagunen.
Läs mer...

Höjden av tragik

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Är Erik Gandinis Videocracy en slagkraftig kritik av tillståndet i Berlusconis Italien, en film som skulle kunna få italienarna att överge de glättade och fördummande tv-programmen och börja söka sig mer seriös information och kultur? Eller fungerar den, genom sitt återgivande av alla dessa ytligheter, bara som bekräftelse av videokratins totala hegemoni?

En del svenska kritiker har ställt den frågan, och jag har inget svar. Jag vet bara hur jag själv reagerade när jag såg filmen — med avsmak och äckel. Ungefär som när jag vistas i Italien och, på hotellrummet, i jakt på tv-nyheter råkar få in något av alla dessa otaliga underhållningsprogram.

Det nya, och Läs mer...

Back to keyboard!

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Så är jag då tillbaka vid tangentbordet igen — efter en lång och (så gott som) fullständigt nät- och datorfri semester. Urkopplad, nerkopplad och avkopplad har jag i drygt en månads tid njutit av att vara AFK och av att fylla själens lador inför vintern, precis som huvudpersonen Krilon rekommenderar i Eyvind Johnsons antifascistiska romantrilogi från andra världskriget.

Vad är det då jag denna sommar samlat och lagrat i min själs lador? Minnen av flödande sol och ljumma Medelhavsbad, av italiensk musik och matkultur, av värmländska skogspromenader och cykelturer, av stilla läs- och blockflöjtsaftnar framför kakelugnen.

Samt, inte minst viktigt, den ljuvliga träningsvärken i stela fingrar som åter, under ett par veckor, fått greppa fiolens strängar. Övriga året har jag ofta svårt att sätta av tid till Läs mer...

Umberto Ambrosoli – Qualunque cosa succeda

Av ÅKE MALM
Jore udde, lördag den 25 juli 2009. - Från höjden av mitt svenska berg, medan jag ser solen studsa vid horisonten strax sydväst om Väderöbod, kommer Bertol Brechts ord om hjältar för mig. Ungefär så här sa han: lyckligt det land som inte har behov av hjältar (om nu minnet inte sviker).

Anledningen att just den tanken slår mig nu är att jag just lagt Umberto Ambrosolis bok Qualsiasi cosa succeda (Vad som än må hända) åt sidan efter några intensiva läsdagar.
Kort bakgrund: Hans far, Giorgio Ambrosoli, var en ung advokat i Milano som utsågs till konkursförvaltare i den väldiga härva den sicilianske bankiren Michele Sindona skapat under något knappt decennium på världens finansmarknader. Med stöd från mäktiga politiker som kristdemokraten Giulio Andreotti hade han lyckats försnilla gigantiska summor i storleksordningen en miljard dollar i dåtidens penningvärde. En bankkrasch väl i klass med dagens stormar.
Läs mer...

Rom, tisdag 7 juli

Av ÅKE MALM
32 grader i skuggan och världens stora samlas i Rom. Om några timmar skall de flygas upp till jordbävningsstaden l’Aquila för att lösa världens problem.

Talar man med källor ”som står regeringen nära” är det inte svårt att utröna vad Silvio Berlusconi nu är mest rädd för. Presskonferenserna i l’Aquila går inte att arrangera på samma sätt som skedde i Rom igår. Då gällde det kinesiske presidenten Hu Jintao som fick svara på journalisternas frågor i Villa Madama, regeringens representationspalats på Monte Marios sluttningar.

I god tid förklarade tjänstemännen i UD att frågor om mänskliga rättigheter i Kina inte var önskvärda. Och Berlusconi själv, förklarade senare, att eftersom nu president Giorgio Napolitano hade påpekat värdet av att förena ekonomisk utveckling med en förbättring av medborgarnas rättigheter, så tyckte han att ämnet var slutbehandlat.

Läs mer...

Norberto Bobbio – Contro il nuovo despotismo. Scritti sul berlusconismo

Av RAGNAR STRÖMBERG

För en utomstående betraktare framstår det som ett av samtidens stora mysterier att italienarna, detta exceptionellt luttrade folk, nu för tredje gången på knappt halvtannat decennium har valt Silvio Berlusconi till premiärminister. Kontrollen över media räcker inte längre som förklaring, propagandaapparaten har avslöjats gång på gång, men även om alla vet att kejsaren är naken, är han fortfarande kejsare.

I filosofen Norberto Bobbios (1909-2004) Contro il nuovo despotismo, en samling Läs mer...

”Jag är sådan och ändrar mig inte!” – Skandaler, kvinnligt upprop mot G8-mötet och mot partisk TV

Av ÅKE MALM
Rom, torsdagen 25 juni - Spänningen stiger i sommarlandet Italien.

Hur länge skall Berlusconi orka sitta kvar? När kommer det samlade trycket från hans frustrerade supporters, från opinionen i många stora tidningar och – inte minst – från kyrkan, att tvinga honom bort från Palazzo Chigi – Italiens Rosenbad.

Saker och ting är inte längre så självklara när statliga TV:n Rai - närmare bestämt dess styrelse - kan författa en enhällig kommuniké. Enligt denna krävs att cheferna för nyhetssändningarna måste iaktta objektivitet och svara mot de krav på imparzialità som står formulerade i anställningskontrakten.

Anledningen till detta historiska uttalande är ett antal skandalösa Läs mer...

Skandalerna kring Berlusconi fortsätter

Av ÅKE MALM
Rom, 21 juni - 35 grader i skuggan och så  kom regnet och åskan. Tempen sjönk till acceptabla 21 och plötsligt blev det lättare att andas.

Men för politiken är situationen den som gäller tryckkokaren – så länge elden flammar stiger trycket.

Här kommer en uppdatering av det hela landet talar om: Silvio Berlusconi, Italiens regeringschef, är föremål för en åklagarutredning – ännu en. Den här gången handlar det om partyn med ganska proffsiga tjejer, ”inbjudna” mot betalning för fester i hans eget privatpalats, Palazzo Graziani, i Rom. Ett palats som delvis övertagit rollen som Italiens Rosenbad, från det officiella, Palazzo Chigi.

Misstankarna gäller också Läs mer...

Berlusconi, Lega Nord och ett nytt MSI

Av ÅKE MALM
Rom, måndag 15 juni. - Det har skrivits om mediekrig i Italien. Att vissa media drar vapen mot Silvio Berlusconi. Själv säger han att en komplott organiserats mot honom. Att vänstern intrigerar för att avlägsna en demokratiskt vald regeringschef. Nu ger han själv order om hur motattacken skall organiseras. På föreningen Unga företagares årliga kongress i Santa Maria Ligure rådde Italiens konseljpresident företagarna att inte annonsera i de tidningar som deltar i kuppen mot honom.

Han sa mycket annat också. Som att  attacken mot honom genomförs systematiskt av tidningen La Repubblica. Att den handlar om fyra huvudpunkter: Veline, minderåriga, Läs mer...

EU-valet i Italien

Av ÅKE MALM
Rom, lördag 13 juni. - EU-valet har passerat och det tog Silvio Berlusconi tre dagar innan han samlade sig till en kommentar. Undra på det – han hade skrutit med att hans eget Frihetsparti skulle komma över 40 proc och hans koalition skulle med god marginal skaffa sig en komfortabel 51 plus majoritet. Försvarsministern Ignazio La Russa lovade raka av sig skägget om partiet inte slog 40-gränsen.

Istället blev det ”bara” 35 proc och en Silvio med ett ego som spränger alla gränser, fann sig slagen till och med av en 38-årig kvinnlig advokat i Friuli, Italiens nordöstra hörn. Debora Serrachiani väckte sensation vid PD:s partisymposium i våras med ett tal som rörde och berörde. Hon 144.500 personröster och slog Silvio med mer än 10.000 röster. Nu är hon på väg till Bryssel. På den egna sajten kan man läsa hennes recept Läs mer...

Marco Damilano, MariaGrazia Gerina, Fabio Martini – Veltroni. Il piccolo principe

Av PERNILLA STÅHL
Italiens svar på Barack Obama? - I parlamentsvalet den 13-14 april 2008 utmanades mediemogulen Silvio Berlusconi av Roms tidigare borgmästare och numera den nya vänsterns ledare, Walter Veltroni.

Vem är han då, denne, liksom Berlusconi, ständigt leende man i snygg kostym? Ja, även om Veltroni leder ett nytt parti, har han varit med i politiken länge. Amerikavännen Veltroni inledde sin karriär på 1970-talet i det kommunistiska partiet, PCI, och har sedan varit med i olika konstellationer av den reformerade Läs mer...