Poesins dubbla blick

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ULF ERIKSSON
Vi lever inne i en galax av bilder, ibland kallad ikonosfären. Ständigt genomströmmas vårt medvetande av bilder ur denna ikonosfär som vi alltså både bor i och hyser inom oss. Vardagsförnuftet säger att en bild är motsatsen till ett begrepp, såtillvida att bilden är konkret medan begreppet är en abstraktion. Bland flera som på senare år försökt att tänka nytt kring vårt förhållande till bilden utmärker sig denna höst på svenska Marcia Sá Cavalcante Schuback, filosof på Södertörns högskola. I boken Att tänka i skisser – essäer om bildens filosofi & filosofins bilder (Glänta 2011) erbjuder hon en rad intressanta reflexioner som inte endast präglas av hennes filosofiska expertkunnande om exempelvis fenomenologin. Hon förmedlar också genomgående ett intresse för de kvaliteter i (vårt möte med) bilder som innebär ett blivande i stället för något statiskt och i den meningen utgör en del av det mänskliga om man så vill.

När vi ser en bild ser vi det bilden föreställer, exempelvis ett berg. Samtidigt uppfattar vi själva föremålet-bilden som är ytterst olik alla berg: platt, av ickesten, lätt, flyttbar, exempelvis. Det pågår en fruktbar strid mellan bildens innehåll och bilden som föremålsform, och den striden äger rum på en mängd olika plan i medvetandet. Jag kan inte nog rekommendera denna bok för alla som har minsta intresse av vår tillvaro som reflekterande resenärer genom bildernas galax.

Samtidigt kan man utan att på något sätt förringa värdet av Cavalcante Schubacks bok konstatera att denna känsla för det i bilden blivande och motsägelsefulla aldrig har varit särskilt långt borta i poesin. Inte minst när många nu får anledning att läsa om eller för första gången möta Tomas Tranströmers dikter som ju erbjuder många träffande exempel på dynamiken i fråga, kan det vara värt att dröja litet vid hur poesin ofta arbetar med en blickens fördubbling, och dessutom med en dubbel fördubbling varom mera strax.

konstbild

Shen Zhou - Poet på en bergstopp (1400-talet)

En bild av ett berg väcker tankar på berget och aktualiserar samtidigt att bilden som föremål, form och färg är allt annat än något berg. Innehållet i en dikt kommer på liknande sätt läsaren tillmötes på två sätt: dels i form av en föreställning väckt av orden – egentligen skapad genom att vi för vår inre syn konkretiserar de begrepp orden pekar mot – och dels i form av ett aggregat av ord som inte föreställer något men har sin egen språkliga befintlighet: teckengestalter, distribution på sidan, logisk-semantisk organisation och dessutom en potentiell ljudlighet. Man kan tänka sig en axel mellan dessa båda sätt för dikten att realisera sig och kalla den axeln retorisk.

En annan axel råder vid poesiläsning mellan två aspekter av upplevelsen av diktens visuella eller visualiserbara innehåll. I den stora självbiografiska dikten Gläd dig du skåning från åttiotalets början skrev Göran Printz-Påhlson (1931-2006) fram ett pojkmedvetande som var både litterärt och geografiskt, både historiskt och sinnligt. I slutet sveper pojken in sig i kartan över trakten och samtidigt i oändligheten som förstås är bildlös. Man kan säga att den här axeln sträcker sig mellan upplevelsen av att vara utanför bildernas rum, exempelvis sväva över ett landskap, och upplevelsen av att vara innesluten eller insvept i det synliga.

Nu till dubbelhetens egen dubbelhet. Den poetiska känsligheten eller vaksamheten är en mångförgrenad och mångskiktad förmåga att samtidigt tänka och uppleva olika, ofta motstridiga aspekter av verkligheten. När vi läser en dikt är vi upptagna med de bägge nämnda axlarna och rör oss hela tiden fram och åter längs var och en av dem. Samtidigt – detta är dubbelhetens egen dubbelhet – arbetar vi med den relation som råder mellan de båda axlarna själva.

Jag skulle tro att det är i detta arbete för att inom oss skapa en känsla och kanske en klang eller en av egna erfarenheter sammansatt gestalt, bara delvis visuell, som vi gör det man kan kalla den poetiska erfarenheten. Ofta är mycket starka och outrotliga och outtryckliga känslor inblandade här, om vi ger oss själva ro nog att låta dem finnas. Dessa känslor kan vara så starka att vi kan läsa dikter vi tycker om väldigt många gånger utan att erfara någon förslitning av deras budskap. De väcker till liv en relation inom oss till oss själva som är så intim och så främmande att vi inte kan ha den aktuell ute i vardagen.

Samtidigt är denna relation osentimental i det att den är befriad från många av de vardagligare begären: avund, leda, högfärd, exempelvis. Tack vara dubbelhetens fördubbling kan det verkligen vara både tröstande och stärkande att läsa poesi – just därför att dikten kräver att vi mobiliserar vår uppmärksamhet och våra erfarenheter till en grad som inte medger vare sig någon lättköpt, sentimental tröst eller några ytliga uppbyggelse- eller hälsoeffekter.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I detta liknar poesin musiken. Men också arkitekturen, vilket jag nyligen blev påmind om i en häpnadsväckande essäbok om staden Minsk av den belarusiske arkitekten Artur Klinau. Han kallar boken Minsk – drömmarnas solstad (Ersatz 20011) och syftar då förstås på de tunga utopiska föreställningar som staden fick finna sig i att vara ett experimentfält för under sovjettiden.

Litteraturen liknar arkitekturen såtillvida att det litterära verket liksom en byggnad är manifest i sin helhet ögonblickligen. Sedan kan det ta tid att tillägna sig verket: man måste läsa alla orden, vända alla sidorna (även de virtuella sidorna), och man måste gå längs alla korridorer och klättra i alla trappor och öppna alla dörrar och se ut genom alla fönster för att tillägna sig en byggnad.

Klinaus gestaltning av den stad där han växte upp och dess paradbyggnader och platser bygger på ingående lokalkännedom och ett mycket klart förnuft som förmår leverera ironier av många slag. Men hans prosa är också rik på den anonyma men individuella vädjan till läsaren som finns i poesins dubbla blick, eller den är rik på aspekter av denna vädjan. Ett underbart och tänkvärt exempel härvidlag är hans meditation kring stadens öppna innergårdar.

Dessa gårdar var alltså inte stängda, så som i dagens svenska storstäder, utan man kunde tvära genom dem. Vilken fantastisk vision av en stad, egentligen: en labyrint av hus-insidor utan trafik men med träd och sittplatser och statyer. Där kunde de gamla kvinnorna sitta och tala med varandra utan att överröstas av bilar. Enligt Klinau ingick dessa öppna innergårdar i den socialistiska utopin: det skulle inte få finnas några dolda eller hemliga rum, allt skulle vara öppet. Som man kan förstå präglades miljöerna också av våld: ständiga strider mellan rivaliserande grupper som var på jakt efter alla alkoholisternas flasklik, exempelvis.

En samtida världspoet som på olika sätt arbetar med den dubbla blicken är argentinaren Juan Gelman. När jag i höst umgås med nya texter om och av honom slås jag av vilken viktig mänsklig resurs poesins dubbla blick kan komma att bli för oss människor i dagens kommunikativa krisläge. Nyligen uppstod i Die Zeit (den 29/9, nr 40; den 6/10, nr 41) en debatt kring Facebooks realtidsversion där medlemmarna har möjlighet till ständig uppdatering av varandras aktiviteter, dygnet runt. Men trots de interaktiva algoritmerna bakom en sådan tjänst verkar allt fler uppleva hur aktivitet och gemenskap på nätet övergår i passivitet och ensamhet.

Det skulle inte förvåna mig om den känslan beror på att många har börjat vänja sig av med att inom sig härbärgera de poetiska axlarna, till exempel den mellan överblick och involvering. I stället får man den här dubbelheten iscensatt för sig som en illusion som inte kräver något härbärgerande – och därför inte heller frigör någon erfarenhet inom en – utan bara fordrar enkelriktad uppmärksamhet, dessutom oftast under stark tidspress. Det finns tydliga totalitära drag hos den civilisation som här växer fram.

Klicka på omslaget för att komma till Adlibris

Tankarna ovan väcktes från början alltså av den i år åttioettårige Juan Gelmans kompakta dikter i samlingen El emperrado corazón amora (ungefär: Det förhundade hjärtat kärleker, Tusquets 2011), där han förenar ett kompromisslöst nyordskapande och en intrikat syntax (vi är på den retoriska axeln här) med ett vrängande ut och in av rummet (den rumsliga axeln) och en virtuos dubbelexponering av det ofantliga och det lilla:

Territorialstaten
omlokaliseras till en sparv som tittar på den,
en massa spridd till svarta ögon.

Gelman som har fruktansvärda personliga erfarenheter av diktaturen på 70-talet använder det jag här har kallat poesins dubbla blick mästerligt för att övervinna den traditionella motsättningen mellan socialt engagerad dikt och illusionslös existensgestaltning: hans dikter är engagerade utan att vara tröstande, och de är formellt utmanande utan att bli esteticerande.

Den som är intresserad av att lära känna Gelman bör skaffa den volym man utgav med anledning av att han fick Cervantespriset år 2007: Otromundo – antología 1956-2007 (Universidad de Alcalá, 2008) med ett fint förord av den nyligen avlidne mexikanske kulturkritikern Carlos Monsiváis. Hans ord om den poetiska erfarenhetens värde får avsluta den här essän, medan löven allt snabbare virvlar förbi utanför mitt fönster och vi går in i det djupare mörker som är läslampans bästa miljö:

”En poesi mot avhumaniseringen. Att säga detta är att säga ingenting, ty enligt seklernas vittnesbörd räddar poesin inte, men man vet också att ingenting går att rädda utan möjligheten till en poesins ankomst.”

Poesin är alltså, menade den store mexikanske essäisten, inte tillräcklig i sig, men nödvändig som potentiell händelse för att vi skall kunna tänka oss en värdig framtid. Att skriva liksom att läsa dikt är att konkretisera denna potentialitet, göra den erfarbar som något mer distinkt än en generell förhoppning och därmed som en kanske starkare motiverande kraft.

1 kommentar

  1. Birgitta Nordström says:

    Hej Ulf
    Sedan jag läste din understreckare i Svd om Juan Gelman har jag gått och tänkt på hur du översätter El emperrado corazon amora som är för mig är en titel full av poesi. Emperrado är inte som du skriver ett nytt ord utan ett mer vulgärt ord för vad som det innebär att ”obstinarse irreflexiva o irrazonablemente en una cosa”, vilket jag ser som en egensinnig besatthet samtidigt som det finns något primitivt nästan djuriskt i denna besatthet. Amora är däremot ett nytt ord och otroligt vackert på kastelianska. Ett förslag ”que ronda mi cabeza” sedan jag läste din artikel är att man skulle kunna översätta titeln med Hjärtats egensinniga besatthet av átt konstruera kärlekar. Vilket för mig blir ett dubbelklick, som du säger, mellan vad som är poetens drömmar om att kunna ge uttryck för de kärlekar som är nödvändiga i en värld som avhumaniserats, och hur detta gör det nödvändigt att skapa nya ord. Amora är en verbalisering av Amor, som för mig skapar nya bilder och vidgar horizonten.
    Bueno Ulf, bara ett förslag som jag blivit något besatt av och därför varit tvungen att skriva ner för att få distans.
    Vänliga hälsningar
    Birgitta

Skriv en kommentar, ställ en fråga, skicka en hälsning här