DIXIKON

Undrar om respondenter nånsin tänker på hur nervös en opponent kan vara? Undrade jag när jag i går var på väg till Auditorium XI i universitetshuset för att granska Pär Axelssons avhandling Konsten att avstå. Framställningar av åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer.

Det är en i bokstavligaste mening tungt vägande bok om mer än sexhundra sidor som tar upp ett närmast encyklopediskt rikt material: här passerar Konfucius och Buddha, Sokrates och Seneca, pythior och sibyllor, folksagornas gubbar och gummor, Shakespeares Kung Lear, Goethe och så i tyngdpunktskapitlet om 1800-talets svenskspråkiga litteratur förutom Fredrika Bremer Franzén, Tegnér, Geijer och Runeberg. Avhandlingen är imponerande också av den anledningen att Pär Alexandersson skrivit den vid sidan om ett heltidsjobb som utredare vid Socialstyrelsen. Samtidigt är den också problematisk: den är deskriptiv snarare än analytisk, den gapar över för mycket, det blir svårt att se skogen för bara träd.

Promotion - i Helsingfors..

Men varför är då en opponent nervös? – I Finland tror jag man i första hand kan vara nervös för att inte vara tillräckligt värdig, i Sverige är man, misstänker jag, snarare rädd för att inte vara tillräckligt trevlig. Svenska disputationer är ju långt mer informella än finländska, ingen bär frack, ingen kommer med doktorshatt under armen, ingen förväntas titulera någon annan. Men det har slagit mig att de finländska ritualerna inte är så gammalmodigt meningslösa som man kunde tro: de utgör också ett slags skydd, de klargör att både respondent spelar roller, att de inte går åt varandra personligen.

Jag tror att det är för att ritualerna fallit bort som opponenter blivit så ängsligt måna om att vara trevliga. Den svåraste sitsen har äldre män som ska opponera på yngre kvinnor. Vid en sådan disputation inledde opponenten med orden ”Jag har ju verkligen inte kommit hit för att spela den stora stygga vargen –” Med den repliken uppnådde han ju just den han velat undvika: situationen privatiserades, sexualiserades, vi började alla tänka i termer av trakasserier.

Den konstellation jag figurerade i – äldre kvinna, yngre (om än inte ung) man var betydligt enklare. Ändå: det är möjligt att jag med svenska mått gick ut för hårt. Vid betygsnämndens sammanträde fick jag höra att jag hade varit tydlig. Tydlig hör till de rikssvenska ord vi finlandssvenskar förundras övert ”Tydlig?” tänker vi, ”Det försöker man väl vara jämt?” Det försöker man däremot inte nödvändigtvis i Sverige och jag är långtifrån säker på att det i det här fallet var avsett som beröm.

Rätt gammal och - gammal rätt?

Men av avhandlingen har jag lärt mig mycket. Jag har lärt mig att vad Alexandersson kallar det ideala åldrandets tradition är en tradition vars budskap varit att gamla människor ska dra sig tillbaka, inte göra anspråk på makt eller inflytande eller någon speciell visdom, att de ska vara hänsynsfulla i sitt umgänge med yngre. Och att de gärna kan dö knall och fall.

Det är unga människor som haft tolkningsföreträdet när det gällt hur den goda ålderdomen ska se ut.

Alldeles särskilt kan man fundera på uttrycket ”med ålderns rätt”. Det betyder inte att man som gammal har några särskilda rättigheter att göra saker eller ta för sig på annat vis, det betyder tvärtom att man har rätt att låta bli att göra saker.

Det låter smått sorgligt, kan man tycka. Och man kan undra: Kommer fyrtiotalisterna att finna sig? Å andra sidan kan man också undra: kommer yngre generationer alls att bry sig om huruvida de finner sig eller inte?