Dixikon

Operation "Vårvind", Vel d´Hiv, Paris 1942

I Paris kan man knappast bo eller leva någonstans utan att samtidigt känna historiens ständiga närvaro.

Mitt kvarter har mycket kulturell 1900-talshistoria att bjuda på. På min tvärgata höll bl.a. surrealisterna till, med Jacques Prévert i spetsen, och ännu finns det gott om poeter, trubadurer och andra konstnärer i kvarteret.

Och i mitt grannhus träffades en minst lika viktig grupp människor, av betydelse för hela Paris befolkning under de speciella förhållanden som rådde här under Andra världskriget. Detta blev jag uppmärksam på då jag lade märke till att förbipasserande fotograferade huset. När jag tittade efter såg jag att fasaden hade en minnesskylt. Här samlades tydligen poliser och andra nyckelpersoner under ockupationens motståndsrörelse, för att planera Paris frigörelse fram till det allra sista mötet den 19 augusti 1944.

Andra världskriget och Paris. Kombinationen känns så avlägsen nu. Men när jag står framför fasaden med minnesskylten inser jag återigen hur nära i tiden det där ofattbart sorgliga faktiskt ändå ligger. Människorna på min gata, rentav de i grannhuset, många av dem kan ha varit med då och upplevt 1940-talets Paris.

Minnesbilderna av staden under ockupationen är förstås många. Under en period slukade jag allt som hade med andra världskriget och Frankrike att göra – i synnerhet om det handlade om Paris. Simone de Beauvoir skriver om det i delar av sin självbiografi, Régine Deforges gör fiktion av det i La Bicyclette Bleue-serien och Marguerite Duras har andra självupplevda iakttagelser och erfarenheter att delge i sina dagboksanteckningar, liksom i La Douleur, Smärtan.

"En sensation" Beställ den här för extrapriset 150 kr

Senare har jag med stor behållning tagit del av Pierre Assoulines halvfiktiva Lutetia som har det kända palatshotellet som gemensam krigskuliss för olika människoöden, liksom den sent upptäckta och utgivna Hélène Berrs dagbok, Journal 1942-1944 (”Ingen kommer att tro mig. En dagbok från Paris 1942-44″).

Häromkvällen fördes jag återigen tillbaka till denna mörka period via en relativt ouppmärksammad men stark barndomsskildring från en annan del av staden, utifrån ett annat perspektiv. Annette Mullers La Petite fille du Vel’ d’Hiv (”Den lilla flickan i Vintervelodromen”) om hur hon växte upp i Paris 20:e arrondissement är kanske den enklaste av dem alla, till en början alltså ganska oansenlig, men efter ett tjugotal sidor drabbas jag av den vemodiga, maktlösa stämning som oundvikligen uppstår då det handlar om krig, och det angelägna inte går inte att vika undan för.

Vittnesmålen från dessa år kan aldrig bli för många, något hennes egen berättelse bekräftar. Belleville, kvarteren runtomkring och stämningarna i början av 1940-talet åskådliggörs alldeles tydligt. Det som först fångar mig är beskrivningarna av vardagen före kriget, innan det på riktigt påverkar Annettes familj. Beskrivningarna bygger upp berättelsen och lyfter den: den kommunala duschinrättningen, gatumusikanterna, föräldrarnas hårda arbete, tvättinrättningen, gatuförsäljarna på rue Ménilmontant, de hisnande biobesöken och tunnelbanefärderna.

Och sedan Annettes skolsituation, reaktionerna från klasskamrater och grannar som inte likt Annette måste bära stjärnan på bröstet, oron och rädslan fram till den hemska dag då alla valmöjligheter rycks undan. Visst har jag läst om detta förr, och visst tar det några sidor innan rösten blir tydlig och tillräckligt stark, innan jag känner att det här är en annan, egen stämma, en liten flickas röst i det fattiga nordöstra Paris som fortfarande har all rätt att föra sin talan. Och hennes röst bär sedan, klar men rakt igenom, på ett barns vis, fåordig. Berättelsen blir ett stycke parishistoria, ett stycke världshistoria. Det som hände i Vintervelodromen och på de platser där Annette, brodern och modern senare hamnar får aldrig någonsin glömmas bort.

____________