Bilder: Torsten Jurell ©
Ett sätt att få en svensk kulturbyråkrat att nervöst leta efter brödsmulor innanför skjortkragen är att inte berätta om kulturutredningen, inte om Olle Wästberg, inte om idén att profilera svensk litteratur utomlands genom ”events” och att inte heller med ett ord nämna beslutet att lägga ner svenska kulturinstitut i utlandet.
Nej, undvik till varje pris att påminna om någon som helst inplanerad eller redan genomförd åtstramning, försämring, nedläggning eller isankskjutning. Kulturbyråkraten kommer då att replikera att tiderna förändras, att det handlar om att prioritera, att man snällt får lov att rätta munnen efter matsäcken, att du fått allt om bakfoten, att Sverige måste anpassa sig precis som alla andra och att han tyvärr är på väg till ett viktigt möte.
En vida bättre strategi är förmodligen att ta reda på hur det verkligen förhåller sig i andra länder och försöka leta rätt på historier ur verkliga livet. Sådana går alltid hem, även hos kulturbyråkrater. Inte minst om de handlar om sådant som kulturbyråkraten själv känner till. Jag var nyligen med om en sådan historia.
Till Bokhandeln
För fyra år sedan bjöd Polska Bokinstitutet i Kraków in 170 översättare av polsk litteratur från hela världen till en kongress. Det blev succé och nu i juni följdes den upp av en ny kongress. Antalet översättare uppgick då till långt över 200. Fem intensiva dagar med hotell, utflykter, diskussioner, föredrag och festivitas, där höjdpunkten var utdelandet av översättarpriset Transatlantyk. Priset går varje år till en översättare som gjort en livslång insats för att främja den polska litteraturen i sitt eget land. Det är tankeväckande att priset lånat sin titel av den roman av Witold Gombrowicz som är så antinationalistisk att den i flera omgångar väckt heta känslor i Polen, ja rent av orsakat politiska förvecklingar.
Priset som 2005 gick till Anders Bodegård var i år på 10 000 euro och den lyckliga pristagaren blev Biserka Rajčić från Serbien. Sedan bjöds de tvåhundra översättarna på bankett. Vinet flödade. Polska författare som Adam Zagajewski, Ryszard Krynicki, Wislawa Szymborska, Urzula Koziol, Ewa Lipska och Olga Tokarczuk fanns med i vimlet.
Själv hade jag tillfälle att diskutera Olgas roman Löparna, som jag nyligen översatt, tillsammans med hennes tjeckiska och japanska översättare. Jag kunde om jag så ville prata polska med kolleger från femtiosex länder, varav säkert ytterligare ett femtontal hade översatt samma bok som jag. På ett möte om Ryszard Kapuscinski diskuterade ett trettiotal översättare livligt hans böcker som de alla hade översatt allihop.
Detta är sådant som inte händer i Sverige. Vi bjuder inte in hundratals svenska litterära översättare från hela världen på spännande seminarier och kongresser. Vi vet inte ens om att de finns. Vi tänker att om de till äventyrs vill översätta så gör de väl det ändå. Och om svensk litteratur inte blir översatt så är det väl för att den inte är bra nog.
Och om Olle Wästberg som Svenska Institutets chef tycker att det räcker med några ”events” då och då för att profilera svensk litteratur i utlandet, ja då är det väl för att det är bäst så, bäst för alla, bäst för Olle Wästberg. Och om gamla svenska kulturinstitut läggs ner eller nya svenska kulturinstitut lyser med sin frånvaro så är det väl för att de har spelat ut sin roll.
Baksidan är att en av kongressens deltagare blev nedslagen på öppen gata sent en kväll för att två unga polacker inte ville ha några bögar där. Och att en svensk läkarstudent med somalisk bakgrund fördes bort i bil i Gdansk och torterades i tre dagar, samma dagar som kongressen pågick, och att otäcka nationalistiska stämningar sprider sig runt om i landet precis som i Ungern, Slovakien och andra östländer. Sådant finns väl inte i gamla Sverige än.
Jan Henrik Swahn
Prenumerera
”events” – uppläsningar, utställningar etc – kan vara bra sätt att sprida svensk kultur utomolands. Något fel på Sveriges största bokevent – Bokmässan i Göteborg? (Däremot har regeringen beslutat att det är Kulturrådets och inte Svenska institutets uppgift att främja svensk litteratur utomlands och sköta översättningsstödet. Väl så.
Det finns bara ett svenskt kulturhus utomlands – Svenska institutet i Paris. Jag hoppas verkligen att regeringen inte bestämmer sig för att lägga ner det. Det vore att sända en märklig signal om kulturells ointresse. Illa nog med planerna på att lägga ner det svenskla generalkonsulatet i New York, den enda utlandsmyndighet som har sin tyngdpunkt i kultur.
Olle Wästberg