DIXIKON

Av IVO HOLMQVIST
Willy Kyrklund har avlidit, 88 år gammal.

Kvar finns hans böcker, varken särskilt många eller påfallande långa: han var en det lilla formatets mästare, lärd och lekfull. De tål ständig omläsning, dessa ironiska och underfundigt dubbelbottnade historier, mångtydiga allegorier, variationer på gamla myter, och lätt bitska kommentarer till välfärdssamhällets brist på liv: allt lika elegant, allt lika koncentrerat.

Under årens lopp har jag låtit studenter i Odense, Auckland och Gent läsa novellen ”Ångvälten”, den satiriska spegeln av det kalla krigets rustningsraseri, samtidigt en uppsluppen drift med det svenska efterkrigssamhället (som han kom till från Finland), välplanerat in absurdum av den sociala ingenjörskonsten, den folkhemska välfärd som Gunnar Ekelöf ungefär samtidigt skrev arga dikter om. Och mina studenter uppskattade hans folkviseaktigt sorgsna saga om Solange, full av melankoli och nordiskt vemod mitt i allt det fyrtiotalistiska. Det kan vara på sin plats att påminna om en annan av hans böcker, ”8 variationer” från 1982.

Jean-Paul Sartres ”Huis Clos” skildrar på raffinerat vis helvetet som ett rum där man hamnar efter döden, utan möjlighet att lämna det, för evigt dömd att umgås med samma likaledes förtappade och instängda själar. Den eviga upprepningen som högsta plåga, idén hade Sartre kanske hämtat från Kierkegaards spekulationer om livets eviga gjentagelse.

På liknande sätt är det ofta hos Willy Kyrklund, som i den av de åtta variationerna som handlar om rymlingen i en skog. Han söker tillflykt till ett hus, och den gamla damen han möter tar till hans förvåning väl hand om honom. Men han är väntad, flykten ingår i ett evigt återkommande mönster, och flyktingen fraktas åter till sitt fängelse. Någon verklig frihet existerar inte för honom, bara för stunden finns illusionen av egen vilja.

Likadant med de andra personerna i boken som inbillar sig att de är unika, med en personlighet skild från alla andras. Men lyxen att känna sig enastående unnas dem inte. I en novell åker älskaren upp till sin älskade på fjärde våningen. Så vänder berättelsen, en annan älskare tar likaledes hissen till sin lika oförlikneliga älskade på femte våningen. Sådana skärningspunkter finns det många där plötsliga hisnande avgrundsdjupa schakt öppnar sig: ingenting är säkert, allt är ett gungfly.

Historien om Wilhelm Tell berättas först framåt i tiden, sedan repeteras och varieras den i omvänd ordning. Men då handlar den om en av de många alternativa existenser som han lika väl hade kunnat vara, en blind skomakare. Bland alla alternativa liv som erbjuds oss utnyttjar vi ett, men alla de övriga är lika möjliga.

Den första novellen är en underhållande parabel om modern konst av samma slag som den bekanta pissoiren som Marcel Duchamp ställde ut, en ready-made. Hos Kyrklund skapar den store konstnären sitt yppersta verk, en vit duk med en text i blå versaler: SANITETSPORSLIN. Så begår han självmord, tavlan hamnar på museum och ställs för en tid undan i magasin. Under en blöt fest träffas konstnärer på museet, förirrar sig ner i magasinet och får syn på en vit orörd duk. Någon kommer på en lysande tanke, att texta med blå versaler ordet SANITETSPORSLIN på det vita fältet. När utställningskommissarien upptäcker två identiska tavlor och inte vet vilken som är original, vilken kopia, grips han av förtvivlan tills någon kommer på det slundiga att båda kan ställas ut. Så görs, och alla är nöjda.

Den fabeln om jakten efter det unika i trängseln av all massproduktion påminner om den blodiga driften med kommersiella intressen i den åldrade Picassos liv, i HasseåTages film ”Picassos äventyr”. Temat om människans rädsla att vara alltför lik sin medmänniska varieras på olika vis i de åtta berättelserna. I sista historien programmeras en datamaskin att bli så lik en människa som möjligt (man påminns om att Kyrklund var cybernetiker). Den förses med känslor, en man blir förälskad i den, kärleken besvaras, tills intensiteteten blir för stark och datorn sprängs i bitar, inte olik Miman i ”Aniara” som exploderar när den inte längre orkar återge den kollektiva längtans bilder av en värld som inte längre finns.

Märkvärdiga historier, dessa Willy Kyrklunds berättelser, om de många möjligheter som finns utan att de förverkligas, och om alla alternativa liv, som lika gärna som det vi fått oss tilldelat, hade kunnat levas.

Ivo Holmqvist