i trakterna norr om Växjö, längs vägen till Lammhult och Jönköping, är skogen kompakt som den brukar vara i det mörkaste Småland. Vid Helgasjön ljusnar det, men sedan dystrar det till sig igen. Vid ett vägkors visar skylten österut till Berg. Dit kan man göra en avstickare, till Tolgs pastorat där Elin Wägners morbror en gång var kyrkoherde. Själv hade hon ett slag bott i Lund, i samma rum som tidigare Strindberg. Man kan undra om han spökade. Elin Wägner hade varit journalist i Stockholm, debatterat kvinnosak i Medborgarskolan på Fogelstad och varit gift med tiotalisternas banérförare John Landqvist. Dessutom hade hon haft en upprivande affär med en annan av dem, Sigfrid Siwertz. Hur den historien ut- och avvecklades kan utläsas i fyra av hennes och två av hans romaner – breven har bränts.

Sedan köpte hon ett vackert hus i just Berg och bytte storstaden mot ett lantligt liv, säkert en lättnad. Om den bygdens möte med det nya skrev hon läsvärt i romanen “Gammalrödja”, och om hur man lever i fred med jorden i boken “Väckarklocka”. Vad gäller ekologisk insikt var hon långt före sin tid. “Hon var framsynter”, sade man om henne. Om det småländska skrev hon den eftertänksamma “Tusen år i Småland”. Den boken kom till i det vackra Lilla Björka nära kyrkan i Berg, för litet för att kallas herrgård men mer än ett enkelt hemman. Proportionerna är vackra, fönstren originella. En stig som säkert var väl upptrampad på hennes tid men nu är nästan igenvuxen leder genom hagar och förbi stengärdsgårdar till en enkel skrivstuga, ett ljust rum med öppen spis och få möbler. Inget tyngande världsligt gods men en vidunderlig utsikt över ängar och fält, strimmor av skog och blånande åsar: Småland när det är som vackrast.

(Boel Hackmans bok om Elin Wägner från 2005 är utmärkt läsvärd – sedan kan man ge sig i kast med Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders fängslande två band om henne, ”Amason med två bröst” från1977, och ”Dotter av Moder Jord” som kom tre år senare).