DIXIKON

Det är inte lätt att vara Italienvän i dessa dagar när främlingsfientlighet och rasistisk hets mot invandrare blivit officiell italiensk regeringspolitik. Alla flyktingar och immigranter, oavsett om de är asylsökande eller inte, hindras nu — som Åke Malm häromdagen berättade om i ett blogginlägg — från att komma in i landet. De överlastade flyktingbåtarna på Medelhavet stoppas och tvingas tillbaka till Afrika. Och om den italienska polisen påträffar ”illegala” immigranter inne i landet följer skyhöga böter och utvisning. Alla Italiens olyckor är nämligen ”utlänningarnas” fel och det stora hotet mot landets välgång utgörs av den brottslighet som kommer över havet på rangliga och sjöodugliga båtar från Afrika.

Så låter det dag efter dag från höga italienska politiker och det var därför en lisa att läsa Roberto Savianos artikel Il coraggio dimenticato (Bortglömt mod) i tidningen la Repubblica den 13 maj.

Saviano påminde där om två viktiga händelser i fjol. Den ena utspelade sig i Castel Volturno, norr om Neapel, där den organiserade brottsligheten är utbredd och många oskyldiga faller offer för camorrans våld men där befolkningen hellre blundar och samtycker än protesterar. Den 19 september 2008 mördade camorran där sex afrikanska invandrare och sårade en sjunde, och då hördes för en gångs skull indignerade protester. Folk gick spontant ut på gatorna och ropade ut sin vrede. Men det var inte den vanliga, ”infödda”, befolkningen som protesterade. Det var afrikanska invandrare som inte längre uthärdade den utbredda likgiltigheten, den medbrottsliga tystnad som går under namnet omertà. – ”Ora basta”, nu är det nog, ropade de, varpå bråk och skadegörelse uppstod. Följande dag återvände dock demonstranterna och försökte städa upp och reparera de skador deras protest orsakat.

Den andra händelsen utspelade sig i december 2008, i byn Rosarno i Reggio Calabria-provinsen i södra Italien, där den organiserade brottsligheten också är stark. När två afrikanska lantarbetare, som slavade där för ’ndranghetans räkning, skadades under arbetet samlades hundratals andra utländska lantarbetare till protest mot den utsugning och den underbetalning de alla var utsatta för. Det var första gången på länge som någon i detta område över huvud taget vågade höja rösten mot de härskande klanerna.

Utan ord. Video från italienska Läkare utan gränser

Varför påminner då Saviano om just dessa händelser? Jo, för att illustrera hur orimligt det är att hävda att brottsligheten är något som kommer till Italien utifrån, detta Italien som, för att citera hans artikel, ”har exporterat maffiabrottslighet till jordens alla hörn och vars kriminella organisationer lärt hela världen hur det går till att bygga upp beväpnad och politisk maffiaverksamhet”, detta Italien vars brottsliga organisationer styr den ekonomiska brottsligheten i New York, använder länderna i Östeuropa som kolonier att investera i och Sydafrika som gömställe för sina bossar och som utan skrupler dumpar giftigt avfall från Europa i haven utanför Afrikas kust.

Saviano förnekar inte att det i Italien också opererar utländska ligor. Men dessa ligor samarbetar med den inhemska brottsligheten, alltså med maffian, camorran, ’ndranghetan etc. Och de utländska ligornas ledare anländer definitivt inte till Italien i skrangliga båtar från Afrika. De kommer med flyg, under betydligt bekvämare förhållanden.

Om Italiens regering verkligen vill göra något åt brottsligheten i landet måste den alltså först som sist ta itu med maffian och de andra brottssyndikaten av inhemskt ursprung. På köpet kommer man då även att försvåra de utländska ligornas verksamhet. Men om man däremot som nu blundar för de italienska ”maffiorna” och i stället jagar desperata immigranter som kommer till Italien för att arbeta och därigenom hålla sina familjer vid liv, så driver man i stället dessa immigranter ännu mer i armarna på de italienska brottssyndikaten.

Det är därför dags att byta perspektiv. Immigranterna måste, skriver Saviano, ses som den mänskliga resurs de är och som en påminnelse om hur viktigt det är att utrota den italienska maffiaekonomin och våldsapparaten, den som håller hela Italien i ett förkvävande järngrepp och undergräver både demokratin och välfärden.

Italien är, tack och lov, inte bara maffia och camorra, det är också modiga och klarsynta personer som Roberto Saviano. Därför kan jag med gott samvete trots allt fortsätta att kalla mig Italienvän.