DIXIKON

Khadaffi,

Tillbaks i Rom igen efter sommarsemestern. Och sannerligen ingen nyhetstorka. Vi börjar från slutet – Libyens ledare Muammar Khadaffi gör sitt andra besök i Rom på 14 månader.

På måndagskvällen väntar jag ut den direktsända showen från karabinjärernas lyxiga anläggning vid Tor di Quinto, ett stenkast från Via Flaminia. Klockan 21 börjar direktsändningen i Rais nya newskanal Rainews och nästan samtidigt följer Sky efter. Kamerorna zoomar in på 130 karabinjärer i festuniform med napoleonhatt med rödblå plym, silverepåletter och snoddar och tränsar (vad de nu kan heta i det ceremoniella) uppställda med hästar och musikkår i mitten av planen.

Och där får de stå. Som vanligt har Khadaffi ett mycket personligt förhållande till klockan. Helikoptrar landar och lyfter och varje gång annonserar Rai:s två utsända att nu är nog Silvio Berlusconi i antågande med sin gäst. Men icke! Karabinjärerna svettas med dragna sablar och nervösa hästar gör piruetter – men någon Khadaffi syns inte till.

Å andra sidan hade reportrarna denna afton mycket att rapportera: De femhundra vackra damerna som en värdinneagentur valt ut, t ex. Mot 64 euro skulle de fungera som publik under Khadaffis föreläsningar om Islam.

Under de två dagarna i Rom samlades agenturflickorna för att lyssna på Khadaffi. De fick var sin grön upplaga av Koranen och budskapet att Profetens lära så småningom helt skall radera ut det kristna Europa. Enkel matematik – de muslimer som redan finns eller som kommer till Europa de närmaste åren producerar många fler barn än den ursprungliga kristna befolkningen. De muslimska kvinnorna är mycket friare än västerlandets därför att de slipper tunga jobb, som att vara militärer t ex, framhöll Khadaffi och glömde för ett ögonblick sitt eget garde av manhaftiga kvinnor i militära kamouflageuniformer. ”Ni måste omvända er till Islam – Muhammed är den siste profeten”.

Ett intressant budskap, tyckte några intervjuade besökare och tre sägs ha konverterat på allvar.

Fini

Vi återvänder till de 130 tålmodiga karabinjärerna på Tor di Quintos rännarbana. Femtio minuter försenade anlände Khadaffi i helvit dräkt med många tygslängar över axeln och Berlusconi i statsmannens mörkblå dubbelknäppta. Stående i en öppen jeep färdades de fram längs karabinjärerna innan de tog plats i en… ja, skall man kalla det hedersloge. Egentligen en balkong över ridstadions entré, över huvudena på den församlade menigheten. Två gyllene paradstolar i någon slags barock väntade på dem. Knappast en bild av demokrati och jämlikhet. Nej, folket ledare satt för sig själva, upphöjda över de 800 särskilt inbjudna.

Folket på läktarna var sannerligen ingen vanlig stadionpublik. Ministrar, statssekreterare, UD-folk och några ambassader hade bjudits in. Plus något dussin libyska studenter som lär sig italienska vid universitetet i Perugia. Alla hade de väntat ut aftonens huvudpersoner.

Berlusconi äntrade talarstolen först. Ett ovanligt kort tal på knappt tio minuter. Han erinrade att det nu var två år sedan vänskapspakten mellan Italien och Libyen skrevs under, ett historiskt ögonblick för de båda folken, underströk han. Det hade gällt att avsluta ett tragiskt kapitel av italiensk ockupation och kolonisation av landet. Han påminde om att han varit med om att inviga en fotoutställning över de italienska våldsövergreppen under kolonialtiden. För att gå vidare har Italien lovat betala fem miljarder dollar under 25 år. Bland annat skall italienska byggföretag bygga en motorväg längs hela den libyska kusten. Den slutliga sträckningen av dessa 1700 kilometrar motorväg är redan klar, påpekade Berlusconi. Men fördraget har också inneburit att Libyen lovat stoppa flödet av flyktingar på väg mot Italien.

Khadaffi tackade ”min store vän” Silvio Berlusconi för att det nu råder en uppriktig vänskap mellan länderna. Och började en 40 minuter lång framställning om hur Berlusconi gråtit när han fick se bilderna från den italienska ockupationen. Han tackade de modiga italienarna för att de kunnat erkänna sina brott och be om förlåtelse. Italien är idag ett land som gjort upp med fascismen och som avrättat Mussolini, underströk Khadaffi. Hitler däremot tvingades begå självmord – i hans fall var det inte hans folk som dödade honom. Ändå hade Hitler studerat general Rodolfo Grazianis föredömliga organisation av koncentrationslägren i Libyen. Vad gäller flyktingarna: Libyen, stött av Italien, begär att EU skall betala fem miljarder euro om året för att undvika en fortsatt flyktingström från Afrika.

- Annars kan Europa, inför trycket från miljoner hungrande afrikaner, bli det framtida Afrika, spådde Khadaffi. Han menade också att de länder som inte har stränder vid Medelhavet borde dra bort sina militära flottstyrkor därifrån. Med viss sannolikhet kan man förmoda att han syftade på USA.

Lega Nord var inte sena att utnyttja Khadaffis påpekanden. Turkiet är en femtekolonnare som hotar Europa inifrån. Bevara det kristna Europa, skriver partitidningen La Padania.

Efter varma applåder kunde äntligen showen börja. Karabinjärerna lämnade arenan för att släppa fram en libysk folkdansgrupp som framförde en nordafrikansk variant av en poststalinistisk pantomim om hur en vitklädd fredsmäklare förverkligar folkets dröm om endräkt och försoning. Så äntligen kunde 30 berberkrigare släppas in för att galoppera fram och tillbaks några gånger. Hästar och krigare hade flugits in direkt för den här föreställningen.

Carosello

Nästan midnatt och äntligen var det karabinjärernas tur att visa upp sin berömda ”Carosello”.

Om allt detta fyller tidningarna idag sida efter sida. Om man för ett ögonblick bortser från polemiken kan konstateras att italienska företag hoppas mycket på vänskapspakten. Statliga oljebolaget ENI räknar med nya kontrakt på olja och gas, försvarsindustrin Finmeccanica har redan räknat in över 200 miljoner euro i försvarsmaterial och många andra företag ligger på.

I den här situationen saknar Italien sedan 4 månader en verklig industriminister. Den förre, Claudio Scajola, begärde avsked sedan en fastighetsfirma betalat nästan 10 miljoner kr som del i kostnaden för en lyxig lägenhet med utsikt mot Colosseum. Berlusconi själv gick in som tillfällig minister och lovade att han snabbt skulle finna en ersättare. Tre välkända företagare fick chansen men tackade nej på direkten. En fjärde hann precis svära eden innan han tvingades medge att jobbet nog närmast var ett sätt att slippa undan en rättegång.

Ett problem som starkt påminner om regeringschefens egen situation.

Mer om detta i morgondagens blogg.

Åke Malm