DIXIKON

Pia Petersen (Foto: © Jean Jacques Le Berre / Actes Sud)

France Inter har en sommarserie om kvällarna, ”Un été d’écrivains”. Författare bjuds in för att berätta om sitt skrivande, alla får ungefär samma frågor om var de skriver som bäst, vid vilken tid på dygnet och hur de trivs bäst med att skriva, på datorn eller för hand. Men en kväll är frågorna inte riktigt desamma.

Danskan Pia Petersen är inbjuden. Hon bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, och skriver sina böcker direkt på franska. Man hör att hon har danskt påbrå när man vet om det, men ordförrådet, flödet, och en perfekt fransk grammatik vittnar om ett starkt intresse för språket. I egenskap av författare är hon förstås noga med orden.

Att inte vara fransk bland fransmän, men att ändå tala ovanligt bra franska för att vara utlänning väcker fransmännens nyfikenhet. Denna nyfikenhet hamnar i fokus i intervjun med Pia Petersen. Det handlar mycket om språk, om att föredra ett främmande språk före modersmålet, men det handlar också om att ha valt ett annat land än det man fötts i.

Pia Petersen talar om danskan som ett torrt språk, om franskan som ett språk med så många fler möjligheter. I franskan har så många fler former bevarats, och som författare kan Pia Petersen känna sig så mycket friare. Samtidigt hade hon problem med bokförlagen i början. Förläggare och lektörer reagerade direkt på minsta formavvikelse, antagligen mycket för att de visste att de hade att göra med en text skriven av en dansk.

Fransmännen är hårda i bedömningen när det gäller utlänningar. Minsta lilla avvikelse uppmärksammas direkt. För att klara sig som utlänning i detta land krävs därför en massa tålamod och rejält med självförtroende. Liksom en benhård vilja att lära sig det franska språket till den grad att man till slut kan vara mer korrekt än en infödd fransman. Lyckas man med det får man den respekt som krävs för ta sig vidare, åtminstone gäller detta för den litterära världen.

Babels torn, Brueghel.

Trots det stora motstånd som franskan och dess talare kan innebära är vi många som likt Pia Petersen hyser stor kärlek till det franska språket. Jag håller med om att det finns många möjligheter med franskan, som ibland kan tyckas vara fler än modersmålets. Detta känner jag av inte minst då jag vid skilda tillfällen måste översätta mellan språken. Det är, trots att jag är så mycket mer förtrogen med mitt modersmål, oftast enklare att direktöversätta från svenska till franska. Att gå från franska till svenska känns alltid lite fattigare, stundvis sorgligt simpelt till och med, i alla fall när det handlar om litterär text.

Så jag förstår Pia Petersen, jag förstår att hon väljer att skriva på franska. Även om jag skulle vilja att vi alla kunde se till de möjligheter våra modersmål har. Det kan vara en utmaning för vissa, men nog har jag sett exempel på att det går att vara melodiskt målerisk även på skandinaviska. Frågan är bara om inte de mest vågade författarna bromsas av förutfattade meningar, såväl hos sig själva som hos den läsande publiken.

_________