DIXIKON

Klicka på omslaget för att komma till Adlibris (76 kr i pocket)

”Tempo furioso” hade varit en lämplig upprepad undertitel för Thomas Bernhards många romaner och skådespel, särskilt de som är ett fortgående rasande utfall mot hans hemland Österrike (fast han var född i Holland).

En av dem är den korta ”Wittgensteins Neffe” som kom 1982, sju år innan han dog, 58 år gammal. Kanske lånade han boktiteln från Diderots klassiska dialog ”Rameaus brorson”, men den är samtidigt varudeklarerande. En av de båda huvudpersonerna är filosofen Ludwig Wittgensteins brorson Paul, den andre är Thomas Bernhard själv. Man får ta ett djupt andetag när man börjar läsa denna maniskt uppdrivna monolog utan några vilopauser, med vindlande meningar på en halv sida eller mer, och med en mängd inskjutna bisatser.

Det handlar mest om året 1967 när Thomas Bernhard var inlagd på lungkliniken Baumgartnerhöhes paviljong Hermann i västra Wien, opererad för en stor tumör, och Paul Wittgenstein på liknande vis var intagen på sinnessjukhuset Am Steinhof i närheten, passande nog på paviljong Ludwig.

Familjen Wittgenstein hörde – och hör kanske fortfarande – till de rikaste i Österrike, med en enorm förmögenhet skapad på bland annat vapentillverkning. Pauls farbror filosofen Ludwig som föredrog att vara byskollärare i en lantlig avkrok innan han blev professor i Cambridge sågs över axeln av mera stadgade medlemmar av klanen, och likadant var hans bror Paul (senior) ett svart får, pianisten som förlorade ena handen i första världskriget.

Han är bekant för att han efter det beställde pianokonserter för vänster hand, kändast av dem den som Ravel skrev (också Ludwig rörde sig bland konstnärer, hans kubistiska hus i Wien som han delvis ritade själv var inspirerat av Adolf Loos). Den äldre Paul var en kuf, anekdotfloran kring honom är tät. Kanske gick ett stråk av Aspbergers syndrom i släkten.

Paul i nästa släktled (vem av Ludwigs bröder som var hans far framgår inte) var psykiskt labil och lades in på sinnessjukhus med jämna mellanrum, med åren allt tätare, för elchocker. Han var lidelsefullt upptagen av musik, liksom Thomas Bernhard. Det var i det intresset de möttes, och en del sidor ägnas deras ingående diskussioner om bland andra Herbert von Karajan, höjd till skyarna av Bernhard, sönderkritiserad av Wittgenstein.

Så länge Paul Wittgenstein junior ännu var stadd vid kassa – efter hans extravaganta eskapader såg släkten till att han blev omyndigförklarad – kunde han resa jorden runt för att bevista alla stora operaföreställningar, dock alltid med Wiens Staatsoper som favorit. I yngre år var han en ivrig racerförare och en god seglare, men han blev alltmera labil, med bisarra uppträdanden som oroade inte bara de närmaste. Han bodde samman med hustrun i ett iskallt familjegods med stora möglande målningar av Gustav Klimt på väggarna, under dem rann fukten. Senare flyttade de till en mörk minimal lägenhet i centrala Wien, med dystert slut för dem båda.

Framför allt finner Paul Wittgenstein och Thomas Bernhard varandra i ett gemensamt förakt för det provinsiella Österrike och all dess självgodhet och dumdryga snobberi. Man kör mil efter mil på jakt efter Neue Zürcher Zeitung, men den går inte att få tag på någonstans, och den inhemska pressen är inte värd många groschen.

Thomas Bernhard prisar sig lycklig som kan läsa engelska och franska tidningar:

”Vad vore min värld, tänker jag ibland, om den bara vore hänvisad till de tyska bladen, som i det stora hela bara är tarvliga skitblaskor, alldeles bortsett från de österrikiska, som ju över huvud taget inte är några tidningar, bara dagligen i miljontal utkommande oanvändbara toalettpapper.”

Kängorna viner kring öronen och åsnesparkarna är många när Thomas Bernhard kommer in på den gången han tilldelades Grillparzerpriset (det finare Büchnerpriset fick han 1970), överräckt av en obildad kulturminister och kring honom en svans av djupt bugande lakejer.

Och när han kommenterar den wienska Burgtheater-uppsättningen av hans pjäs ”Die Jagdgesellschaft” osar det svavel lång väg:

”De gör sig ögonblickligen gemena med publiken och prostituerar sig och gör den så kallade förnämsta scenen på det tyska språkområdet, som den kallar sig i infantil självöverskattning, till den allra förnämsta teaterbordellen i världen…” (när han tar i riktigt ser han till att kursivera sina ord, för extra eftertryck).

Skådespelarna gör vad de kan för att sabotera uppsättningen så fort de förstår att publiken är avog mot författaren. De flesta österrikare har haft svårt att svälja Bernhards kritik och skällde honom både i hans livstid och senare för en Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo. I utlandet har han alltid gått bättre hem.

Han i sin tur återgäldade sådan småsinthet genom att se till att inkludera i sitt testamente ett förbud mot att uppföra hans dramatik i hemlandet, och inte heller fick hans postuma verk utges i Österrike. Ett drygt dussin av hans böcker finns på svenska, och han borde förstås ha fått Nobelpriset (kanske kan det till Elfriede Jellinek, lika häcklad som han av landsmännen, ses som ett senkommet halvt erkännande av Thomas Bernhards storhet).

Ivo Holmqvist

P.S. Daniel Birnbaum och Anders Olsson ägnar ett kort och koncentrerat avsnitt i sin ”Den andra födan. En essä om melankoli och kannibalism” (1992) åt mani och melankoli hos Samuel Beckett och Thomas Bernhard vars säregna stil karakteriseras på ett träffande vis:

”en retorisk besatthet som får syntaxen att kränga: ordsammanställningar och figurer tas om gång på gång – varieras, inverteras, repeteras. Överallt samma maniska upprepning: exaktheten i detta repetitiva vansinne skapar svindelkänslor.” Och vidare påstår de att ”övergången från melankoli till mani innebär att den inre tomheten projiceras utåt som hat. I Bernhards fall riktas det maniska hatet mot fosterlandet Österrike.”

____________

- Se ett videoklipp från Youtube med Thomas Bernhard här: