DIXIKON

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Tyskland mest hoppfulla pessimist, så har kritikern Marcel Reich-Ranicki kallat Erich Kästner, på samma gång en moralist och en skämtare: ”Er gehört zu den Moralisten, die zugleich Spassmacher sind.” Och han framhåller att Kästner snabbt blev berömd men aldrig riktigt erkänd. Han uttryckte sig alldeles för klart och tydligt – alltså missade man djupet. Han skämtade – därför tog man honom inte på allvar. Han var en folklig författare liksom kollegerna Tucholsky, Fallada och Zuckmayer – alltså misstrodde man honom.

Han slog igenom med ”Fabian, die Geschichte eines Moralisten” som kom 1931, om en ung man som kryssar fram mellan bordeller, ölschapp och politiska upplopp i Berlin mot slutet av Weimarrepubliken, en tid och en miljö som senare kom igen i Christopher Isherwoods ”Goodbye to Berlin” och ”Mr Norris Changes Trains”. Som storstadsroman är den lika nyktert nysaklig som Leonhard Franks samtida böcker, och den desillusionerade styckeskrivaren Fabian har en dansk motsvarighet i den köpenhamnske journalisten Ole Jastrau som super ner sig i Tom Kristensens stora roman ”Hærværk” som kom året innan.

”Fabian” gjorde Kästner känd och läst. Avhållen av yngre läsare i flera generationer både i och utanför Tyskland blev han för sina ungdomsböcker, främst ”Emil und die Detektive”. En gång var den och ”Das fliegende Klassenzimmer” ett par av mina favoritböcker. Fast jag skulle nog numera ha lite svårt för sentimentaliteten i den senare historien om en lärare som bor i en järnvägsvagn. Men ”Als ich ein kleiner Junge war”, Kästners minnen från de första femton åren (fler blev det inte) är lika bra när jag nu läser dem på nytt som när jag gjorde det första gången, för precis femtio år sedan.

Då var de nästan nya, de skrevs 1957. På slutet filosoferar Kästner på sitt lättsamma vis över tidens flykt:

”Månaderna har bråttom. Åren har ännu mer bråttom. Och årtiondena har allra mest bråttom. Bara minnena har tålamod med oss. Särskilt när vi har tålamod med dem.”

De hade han när han berättade om sin uppväxt i Dresden, om fadern som var sadelmakare och alltför duktig i sitt yrke för att det skulle vara lönsamt. Han tillverkade sadlar och seltyg, väskor och ränslar som höll år ut och år in. På sådant blev han inte rik, trots överflödet av hästar i det wilheminska Tyskland där man var förtjust i militärparader.

Framför allt är boken ett äreminne över modern, hennes slit och släp genom åren, och hennes ständiga kärlek till den ende sonen och omsorger om honom. När inkomsterna dalade drygade man ut genom att hyra ut finrummet till lärare, och när det blev allt knaprare inrättade mamma Ida damfrisering i ett hörn av sovrummet.

Den sortens småborgerliga tillvaro under knapphetens kalla stjärna delade familjen med alla andra hantverkare, köpmän och arbetare i Dresdens anspråkslösare stadsdelar. Tidvis blev slitet för mycket för mamman. När hon drabbades av akut depression fick den lille Erich föra hem henne från någon av broarna där hon stirrade ner i den mörka Elbe.

Erichs morbröder var däremot hårdföra typer som blev miljonärer på att handla med hästar. Ett festligt men inte okritiskt kapitel handlar om morbror Franz, en self-made man med många uppkomlingsfasoner. Både på och mellan raderna märks att den lille Erich kände trycket hemifrån att lyckas, och han blev också en mönsterelev. Som elitgymnast var han dock alltför klok för att prova räckets farligaste jättesväng som andra fått skallskador från när de störtat. En svensk Herr Müller skymtar förbi på Friedrich August-badet, en atlet som uppfunnit en särskild friluftsgymnastik, kanske i Lings efterföljd, som hela herravdelningen inrättade sig efter, ivrigast av dem alla lille Erich.

Boken slutar med en bergsbestigning med en lärare. Frikopplad från klassrummet där han är flitig med rottingen visar han sig helt mänsklig. Det är sommaren 1914, Erich är alltså femton år, två år senare drog han ut i kriget. Han lyckades överleva och skrev snart klarsynt satiriska dikter.

Hans böcker skulle nazisterna komma att bränna på bål. Lika lite förtjusta var de i tecknaren Georg Grosz från Pommern. Hans självbiografi ”Ein kleines Ja und ein grosses Nein” som skrevs nästan samtidigt som Kästner var upptagen av sin nämner visserligen inte Kästner, men annars vimlar det av kända namn från tjugotalets Berlin: en bra bok att läsa parallellt med ”Fabian”.

Och om man skulle tycka att Tennysons högstämda ”Nyårsklockorna” är lite väl högtravande på nyårsafton så kan man i stället läsa Erich Kästners ”Zum Neuen Jahr”, med ett kvickt svar på en omöjlig fråga. Det är en dikt som hade kunnat vara en Gruk av Piet Hein, en lika vardagsklok aforistiker som Kästner:

”Wird´s besser? Wird´s schlimmer?”
fragt man alljährlich.
Seien wir ehrlich:
Leben ist immer
lebensgefährlich.

Ivo Holmqvist