Peter Lang Verlag ger i vår ut en samling essäer om nordeuropeiska botanisters besök på Nya Zeeland för drygt hundra år sedan, namnkunnigast av dem Hochstetter och von Haast.
Mitt bidrag till boken handlar om lundaprofessorn Sven Berggrens antipodiska resa 1873-75, hundra år efter Daniel Solanders, då han inte bara för- och avtecknade mossor och lavar som var hans specialitet, utan också umgicks med ortsbefolkningen, både vita pakehas och färgade maorier.
Med alla kom han väl överens, av alla blev han gästfritt bemött. Och även om han höjde på ögonbrynen åt småpojkar som begärde rundlig dusör sedan de nappat åt sig hans bagage och burit det de få stegen mellan diligensen och hotellet (några grindar att få slantar vid fanns uppenbarligen inte) så noterade han med jämnmod denna pekuniära följd av tidig turism. Inte ens om jag letar länge i hans dagbok hittar jag minsta spår av någon nedlåtande attityd gentemot främmande folkslag.
Den mesigheten är förarglig, jag borde istället ha kunnat beslå honom med ideliga negativa utrop, det förstår jag nu när jag ser en annan bok som Peter Lang likaledes ger ut nästa år. Timothy L. Jackson, musikprofessor vid the University of North Texas, vet uppenbarligen hur en slipsten ska dras.
Denne expert på senromantiker som Bruckner, Richard Strauss och Sibelius kommer att, samman med några kolleger, erbjuda den läsande allmänheten en bok om ”Sibelius in the Old and New World: Aspects of his Music, Its Interpretation, and Reception” där hans bidrag mest tycks bestå av en räcka anklagelser mot Sibelius för hans påstådda samröre med nazismen.
Det läser jag i en längre och tämligen skeptiskt hållen artikel i The Chronicle of Higher Education. Jackson tar kompositören i örat bland annat för att han påminde tyskarna om att han borde få ut sina upphovsrättspengar också ur Tredje Riket.
Sådant är kanske graverande från Texas horisont. Än värre tycks det vara att Sibelius tog emot en Goethe-medalj 1935 ”that Hitler confirmed with his signature”, och att han lät sig intervjuas av en krigsreporter från SS hemma på Ainola. Dessutom kunde han varit mera aktiv när det gällde att hjälpa judiska kompositörer och musiker ur riket. Det är lätt att vara efterklok, särskilt i Denton…
Sibelius på 50-talet
Vesa Sirén ansvarar samman med Veijo Murtomäki (båda är professorer vid Sibeliusakademien) för den utmärkt informativa Sibelius-hemsidan. Hon har svårt att se att Jacksons senkomna attacker, drygt femtio år efter föremålets död, skulle ha särskilt stor relevans:
”Tänk på att vi har att göra med en skallig äldre man, halvblind av starr, skakig på händerna som nog inte ens visste vad SS stod för.” Sibelius, säger hon, må ha varit naiv och fåfäng, men han var också patriot, och för övrigt vet Jackson för lite om finska förhållanden.
Det är lätt att hålla med henne om att Jacksons anklagelser mot det finska nationalmonumentet är anakronistiska. Kanske är de också opportuna, på samma vis som Goldhagens Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust
I förra veckan talade den lärde emeritusprofessorn Helmut Müssener, inom ramen för forskningsnätverket ”Judarnas historia i Sverige – en minoritets historia” i Uppsala, om ”Davon haben wir nichts gewusst!”, med en mindre tvärsäker underrubrik: ”Vad visste tyskarna om förintelsen?” Undras om Goldhagen kom, lyssnade och drog lärdom?
Ivo Holmqvist
__________
‣ Klicka här för att höra Sibelius radiohälsning – med repetitioner – till Tyskland för grundandet av Sibelius-sällskapet 1942. Tre tagningar.
‣ Läs en kommentar till artikeln i The Chronicle här
‣ Klicka här för en understreckare av Lars Fr H Svendsen, som delvis tar upp också Goldhagens bok
‣ Goldhagen själv gick i svaromål i The New York Review of Books
‣ Lyssna på ett radioinslag om rasbiologi med professor Helmut Müssener här
‣ Hör finalen i Sibelius femte symfoni här
Prenumerera
Skriv en kommenter, lämna en synpunkt eller hälsning här: