DIXIKON

Gustave Doré

På finlandssvenska Hufvudstadsbladets paradsida den 2 januari fanns en bild med Finlands flagga på halvstång och en bildtext som började:”Ordlös sorg”.

Men sen kom naturligtvis orden som jag till en början läste diagonalt, i fragment: ”Hur kunde det hända – igen?”, ”att förklara det ofattbara”, och så vidare.

På sidan två följer sedan ett stycke som mest påminner om en riktigt usel deckare:

”Det är torsdag morgon, starten på den festliga dag som ska sluta i nyårsafton. Men inte för alla. Sex personer kommer aldrig att få uppleva kvällens raketglitter. Bara en av dem vet ännu om det.

De övriga lever som vanligt. Fyra av dem går till jobbet på Prisma klockan åtta på morgonen.

Efter två timmar händer det. Först två skott på nedre planet, någonstans kring grönsaksdisken. Några minuter senare ytterligare några skott, den här gången på övre planet.”

Sedan följer berättelser av ögonvittnen och på följande sida kartskisser över mordplatsen och därefter är det dags för experterna – psykologen och socialpsykologen.

Psykologen som är expert på svartsjuka och parrelationer säger att en naturlig reaktion på att bli lämnad är att protestera. Hon säger också att en människa som känner sig hjälplös och övergiven kan råka in i en återvändsgränd där hon ser extremt våld som den enda utvägen. Det är svårt att tro att någon enda läsare skulle få en aha-upplevelse av de här resonemangen.

Socialpsykologen säger också mest sådant som läsaren mer än väl förmår tänka själv: att de här dödsskjutningarna skiljer sig från skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki , att familjevåld på grund av svartsjuka inte är något ovanligt i det finländska samhället och att Ibrahim Skhupollis – gärningsmannens -  kosovoalbanska bakgrund inte får bli en anledning till ökad rasism.
Men kanske det just är det som är meningen: att experterna bara ska bekräfta vad vi själva tänker?

Det slår mig när jag läser min tidning att journalistiken vid det här laget har en alldeles färdig dramaturgi för händelser av det här slaget, en dramaturgi som på ett paradoxalt vis  gör ”det ofattbara” fullständigt igenkännlig, närmast generiskt. Det gäller för all del bilderna också – flaggan, gravljusen, polisavspärrningarna – men framförallt gäller det orden.

Orden som blir för många, på tok för många.

Det är inte utan att jag önskar att man kunde visa större respekt för ordlösheten.