Av ÅKE MALM
Det drar ihop sig till regeringskris och parlamentsupplösning i Italien. I kväll kan ingen med säkerhet säga om Mario Montis regering överlever den här veckan. Det ser illavarslande ut. Det hände sig att en alltmer frustrerad Silvio Berlusconi samlade sina närmaste medarbetare till ännu ett möte i Rom-residenset Palazzo Grazioli. På dagordningen stod väl ungefär så här: ”Och vad gör vi nu då?”. Hela den inre cirkeln hade kallats: partisekreteraren Angelino Alfano, gruppledarna i parlamentets båda kamrar, deputeraden Fabrizio Cicchitto, senatorn Maurizio Gasparri, samordnarna Ignazio La Russa och Denis Verdini. Om dessa kan sägas att Cicchitto som ekonom var en av socialisten Bettino Craxis unga påläggskalvar (men blev utkastad sedan han ertappades som medlem av Licio Gellis frimurarloge P2). Gasparri och La Russa kommer båda från nyfascistiska MSI, sedermera AN och Denis Verdini har ett halvdussin åklagarutredningar i bagaget.
Efter nästan fem timmars diskussioner var resultatet fortfarande noll. Ingen av deltagarna yttrade ett ord till pressen när de lämnade mötet. På kvällen kom ett officiellt uttalande från Berlusconi: ”Il progetto di rilancio, che coinvolge il partito nella sua interezza, mira a rafforzare un centrodestra moderno e competitivo, alternativo alla sinistra, per tornare alla guida del Paese.”
“Projektet” är naturligtvis Berlusconis återkomst som partiledare. Den återkomsten blir ”ett projekt” som håller på att utarbetas och som berör hela partiet. Målet är att förstärka en modern och konkurrenskraftig mittenhöger, som ett alternativ till vänstern, och för att återvända att leda landet.
I morse inträffade två TV-händelser. Guido Crosetti, en deputeradprofil för Pdl, lyfte av sig mikrofonen framför kamerorna i La7-kanalens Omnibusprogram. ”Det känns inte rätt att sitta här och prata utan att säga någonting efter Berlusconis uttalande”, förklarade han och marscherade ut framför kamerorna.
I en annan kanal satt industriministern Corrado Passera. Han förklarade i direktsändning: ”Allt som i utlandet kan uppfattas som ett steg tillbaka till en tidigare situation är negativt”. Eller ordagrant: ”Non posso entrare nelle dinamiche dei singoli partiti ma come Italia dobbiamo dare la sensazione che il Paese va avanti. Tutto ciò che può fare immaginare al resto del mondo, ai nostri partner, che si torna indietro non è bene per l’Italia”
Vilket omedelbart tolkades som att Passera och Monti kritiserade Berlusconi i hans roll som tidigare regeringschef. På Passeras uttalande blev reaktionerna våldsamma. I senaten skulle ett regeringsdekret som innehöll kraftfulla åtgärder för att få fart på ekonomin godkännas i en förtroendeomröstning. Mest en formell historia ansågs det. Men Pdl tyckte annat. Efter Passeras yttrande beslöt partiet att avstå från att delta i omröstningen. Dekretet gick igenom ändå – men regeringen hade på ett ögonblick förlorat den största delen av den majoritet som hittills stött den. Några timmar senare var det förtroendeomröstning i deputeradekammaren. Frågan gällde en reform av lokalpolitiken, i första hand regionerna, som får se antalet valda minskas och en skarp nedskärning av de valda lokalpolitikernas löner och bidrag. Även i kammaren deklarerade partistrategerna att Pdl skulle avstå från att rösta. Men här hände något intressant: Sex Pdl:are med starka profiler förklarade att den här gången skulle de inte lyda partipiskan. Utan rösta för förtroende för Monti. Bland dessa var en hängiven Berlusconibeundrare och tidigare utrikesminister – Franco Frattini.
Det var ganska lätt för PD:s gruppledare Dario Franceschini att framhålla att Berlusconis agerande var direkt oansvarigt. Enda förklaringen var att Pdl är så fullt av egna problem att man flyttar fokus utanför partiet inför den kommande valkampen. Det finns också ett annat argument som hör till bilden. Justitieminister Paola Severino har klart ett lagförslag som skulle göra det omöjligt för personer som dömts till två års fängelse för ekobrott och korruption, att ställa upp i nästa val. Det sägs att Silvio Berlusconi går i taket varje gång någon erinrar honom om det här. Han känner det direkt riktat mot sig. Ett sätt att undvika att förslaget godkänns i parlamentet är helt enkelt att upplösa detsamma och ordna ett nyval illa kvickt.
Så var läget fram till sena eftermiddagen. Då träffades Pierluigi Bersani och mittenpartiernas ledare Pierferdinando Casini för överläggningar. Ett viktigt möte eftersom det sagts från mittenhåll att Bersani lutat för mycket åt vänster när han accepterade vänsterpartiet Sel:s röster i primärvalet. Samtidigt stod det klart att Angelino Alfano idag kl 10.30 åker upp till Quirinalpalatset. Där skall han förklara varför Pdl dragit undan stödet för Monti. Och hur deras närmaste planer ser ut. Man vet att Pdl – alltså Berlusconi – känner varmt för att ordna en gemensam valdag. Det gäller regionalval i Lazio, Molise och Lombardiet och det allmänna parlamentsvalet. Dessutom skall en ny statschef efter Giorgio Napolitano utses senast i april nästa år. Alla dessa val måste samordnas.
För detta finns ett enkelt skäl. En gemensam valdag skulle spara bortåt 100 miljoner euro har det sagts. Dessutom: det hävdas att Berlusconi är livrädd för en sådan här trestegsraket. Om Pdl skulle börja förlora i t ex ett val i Lazio (och mycket talar för det), skulle detta kunna få snöbollseffekt och påverka alla de kommande valen. Därför föredrar Pdl en enda vallag – och i dagens propaganda är det bara sparskälet som uttalas högt och tydligt.
Men allra närmast väntar vi nu på hur och när Berlusconi tänker offentliggöra sitt beslut. Det kan eventuellt ske idag fredag under en parlamentsdebatt. Finansmarknaderna väntade dock inte. Under eftermiddagens första börstimmar steg ”spread” gentemot tyska statspapper till 333 punkter från torsdagens 297. Illavarslande, tyckte många.