Recycling – genbrug – återanvändning

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Nyss köpte jag, för en billig peng, John O`Haras sista novellsamling. Redan på andra raden av det skrytsamma förordet (vi får veta att ingen skriver bättre berättelser än han, att han har det gott ställt och är ägare till en Rolls Royce) påstår han att ”in seven years I´ll be seventy”. Så blev det nu inte. Boken kom 1968, och två år senare var han död, efter en hel del läsvärda romaner alltifrån den mästerliga debuten ”Appointment in Samarra” och en uppsjö av noveller. Kanske hade han tröttnat på att fundera ut boktitlar efter nära fyrtio års författande, den här är i påvraste laget: ”And Other Stories”.

Titeln föreföll mig inte alldeles originell, och det tog mig inte lång stund innan jag kom på var jag sett den förut. Jovisst, hos Klaus Rifbjerg. Så här heter den andra i hans långa och dessbättre ännu oavslutade rad av prosaböcker: ”Og andre historier”. Rifbjerg är bra inläst på amerikansk litteratur som han recenserat i mängd, och dessutom översatt en hel del av. Man skulle därför kanske kunna tro att han snott titeln från sin amerikanske kollega. Men icke: hans novellsamling kom på Gyldendal redan 1964, fyra år före O´Haras på Random House. Var det så att O´Hara kunde danska eller hade någon i sin närmaste omgivning som behärskade det språket?

Det finns en tunn länk mellan dessa båda författare: Klaus Rifbjerg hade under femtiotalet tillbragt ett år på Princeton som satte sina spår. Där bodde, i skuggan av universitetet, John O´Hara under den senare delen av sitt liv. Han hade kunnat utses till ”writer in residence”, det hade Princeton University haft all heder av, men man föredrog på akademiskt håll att ignorera honom, det var både snobbigt och dumt. ”He was never invited to teach a class or to read or lecture to students”, kan man läsa sig till i Geoffrey Wolffs intressanta biografi om honom, ”The Art of Burning Bridges”.

Allting gammalt är så nytt
för ett liten fattig glytt
som kom i jåns till världen

skaldade Harriert Löwenhjelm en gång, en efterhängsen men sann vers. Det sker allt oftare att jag känner igen boktitlar, också tämligen välkända, men med ett nytt okänt författarnamn ovan dem – en yngre generation skribenter aktar icke för rov att planka på det viset. Nu ser jag att de grafiska formgivarna på Bonniers har kort minne, eller kanske har de tvärtom ett mycket långt, apropå lånade förlagor. I senaste given av marsböcker från det förlaget finns en diktsamling på nittio sidor som kanske är bra, ännu har den inte kommit i min hand.

Omslaget på Peter Lindgrens ”Jag tänker på Storm Petersen” är i alla fall vackert, och sällsamt välbekant för den som haft vägarna förbi antikvariatens billiga lådor. Där finns – eller fanns i alla fall – ofta många titlar i serien Zephyr Books som The Continental Book Company i Stockholm och London gav ut under och strax efter andra världskriget, i konkurrens med den motsvarande pocketserien från Tauchnitz, och Penguin. Skyddsomslagen (som den nya diktsamlingens är en identisk kopia av) kom i sex färger: rött för amerikanska författare, blått för brittiska, grönt för klassiker, ljusblått för poesi, gult för deckare och grått för antologier.

Ovan författarnamnet hade man en återkommande vinjett på en blåsande Sefyr. I den roman av Carson McCullers, tryckt 1947, som jag råkar ha till hands finns en diger lista på 160 böcker, det kom säkert fler innan man var färdig. På slutet av boken, kanske för att fylla ut tomma sidor, finns lite utförligare beskrivningar av ett knappt dussin då aktuella böcker som nu alla är klassiker, av bland andra Hemingway, Faulkner, Steinbeck och Caldwell som alla hade presenterats utförligt av Thorsten Jonsson i hans essäsamling fyra år tidigare, ”6 amerikaner” (de båda övriga i den given var James T. Farrell och William Saroyan).

Om Bonniers ansträngningar att genom The Continental Book Company erövra marknader utomlands får man besked i en intressant bok av John B. Hench: ”Books as Weapons. Propaganda, Publishing and the Battle for Global Markets in the Era of World War II” (Cornell University Press 2010) som mest berör amerikanska propagandaförsök i andra världskrigets Europa, genom en massiv spridning av skönlitteratur (John Steinbecks motståndsroman ”The Moon is Down” var en av många titlar).

Bonniers fyllde en lucka när tyska förlag tvangs i landsflykt, och efter kriget konkurrerade man med engelska och amerikanska förläggare: ”potent challengers arose, especially the Swedish firm Bonniers´ line of paperback Zephyr Books”. – För övrigt ska det bli kul att se om Petter Lindgren lånat något mer från Storm P än bara hans namn till diktsamlingens titel. ”Du Perikles – Hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!”

Print Skriv ut

2 kommentarer

  1. Efter en del letande lyckades jag extrahera nrs 24, 92 och 125 av Zephyr Books ur bokhyllan. ”The Continental Book Company . Stockholm/London” står det och dessutom varningstexten: ”Not to be introduced into the British Empire or the U.S.A” . Tyvärr finns inga prisuppgifter men de kan inte ha kostat många kronor. Några skyddsomslag finns inte kvar.

    Nr 24 och 92 är av den typen som gör att man i dagens kulturklimat skulle klassas som ”verklighetens folk” om man läser nämligen ”Clouds of Witness” resp. ”Strong Poison”, båda av Dorothy L. Sayers. Nr 125 smäller desto högre. Den slutar så här: ”I am going to write it as simply as Defoe did the autobiography of Robinson Crusoe. And she has and this is it.”

    (Min Storm P favori är f.ö. svaret på frågan om det är svårt att spela basfiol: ”Det vanskeligste er transporten.”)

  2. Ivo Holmqvist says:

    När den bok som är nummer 125 i Zephyr-serien kom på svenska, i översättning av Thomas Warburton, var det i Panache-serien 1949. Som man kan få reda på i Magnus Berghs korta men trevliga historik om den avantgarde-serien så var det, på ett undantag när, enda gången som man kostade på en Panache-bok ett skyddsomslag (den andra boken var William Goldings Flugornas herre).

    På omslaget återfinns Picassos bekanta porträtt på författarinnan som inte är den som enligt titeln skrivit den – den senare å andra sidan skrev på egen hand en kokbok som blivit berömd, mest för att ett av recepten fordrar en portion haschisch. Båda damerna finns förstås med i HasseåTages Picassos äventyr, och de uppträder också i Woody Allens senaste film, förlagd till Paris och full av nostalgiska djupdykningar allt längre tillbaka i tiden, ibland blir det lite för sockersött och sentimentalt (HasseåTages är roligare).

    Om de båda kvinnorna har Diana Souhami skrivit en underhållande dubbelbiografi (hennes om Radclyffe Hall är lite allvarligare). Om den manhaftigare av dem och hennes konstsamlande bror finns en läsvärd bok av Brenda Wineapple. Listan på böcker där de dyker upp kan göras mycket lång…

    Om det problem som Storm P tar upp har Frank Jaeger som bekant skrivit en hel roman, fast den är kort: ”Den unge Jaegers lidelser.”. Ännu kortare är Patrick Süskinds om samma otympliga instrument, fast jag minns inte om han har problem med baxandet.

Skriv en kommentar, ställ en fråga, skicka en hälsning här