DIXIKON

Av MERETE MAZZARELLA

Nej, nästa gång skriver jag inte om essän, jag lovar. Men den här gången, ännu den här gången.

Det slår mig att det kan vara intressant att jämföra Johannes Salminen med Peter Englund som är en rejäl generation yngre – född 1957 medan Johannes Salminen är född 1925.

Peter Englund (f  1957)  räknar inte på samma vis med en bildad läsare, hans syn på historien är avheroiserande, han väjer inte för det groteska eller bisarra och först som sist är han angelägen om att vara underhållande. Ja, frågan är om han inte är så angelägen att hans prosa någon gång känns skruvad, ansträngande. Han återupprättar historian som berättelse vilket den annars knappt vågat vara sedan den weibullska källkritiken gjorde upp med bondehövdingar och hjältekonungar.

Slaget vid Svensksund

När han skriver om slaget vid Svensksund – i samlingen Förflutenhetens landskap (1991) – skildrar han de ryska segelfartygen efter flottans fullständiga sammanbrott: ”De var stora och kraftigt byggda och kunde ta  en enorm massa stryk; så de flöt, med ärrade skrov, avklippta master, riggen i trasor och däcken ett skränande kaos av kullvräkta kanoner, blod och chockade människor. Folk träffades hela tiden, slogs i bitar, klipptes itu.”

I ”Tankar kring ett nyligen timat krig” i samma samling skriver han om den galna generalen som stereotyp. Hans ”egen favorit till topplistan över galningar i grönt” är Hajianestis som var överbefälhavare för den grekiska armén i kriget mot turkarna 1921: ”Av politiska skäl framletades den stackars Hajianestis ur något mörkt hörn och behängdes med epåletter och ansvar. Han sökte styra kriget från en yacht i Smyrnas hamn, för det mesta med en mycket måttlig framgång. Oftast var han bunden till sängen, förlamad av olika tvångstankar. En tid låg han helt blickstilla då han trodde sig vara död; under en annan period vägrade han att lämna sin säng då han på något vis fått för sig att hans ben var gjorda av socker och att de skulle gå i bitar om han ställde sig på dem.”

Från det grekisk-turkiska kriget

Hajianestis är utgångspunkten för ett resonemang som så småningom leder fram till (det första) Irakkriget och amerikanernas förväntningar på en snabb kapitulation från Saddam Husseins sida: ”Det moderna kriget är alltid kort, åtminstone så länge det bara har sin varelse i olika höga beslutsfattares huvudskallar.” Peter Englunds ironi är naturligtvis inte mindre träffande idag.

Det är betecknande för den historiska essän att den gärna föreställer sig historian som något vi kan ta lärdom av. Essäisten kan vilja visa oss hur historian upprepar sig men han kan också – mera aktivistiskt – vilja få oss att kämpa för att historian ska upphöra med att upprepa sig.

Samtidigt är det essäistens uppgift att bekämpa den så kallade presentismen, tendensen att förstå det förflutna i termer av nuet. I sin recension av Dick Harrisons Slaveri. En världshistoria om ofrihet tog Svenska Dagbladets recensent Eva-Carin Gerö på ett tankeväckande sätt fasta på författarens presentism när hon konstaterade att det knappast är rimligt att kalla slaven Trimalchios ägare i Satyricon för ”pedofil” och att det också blir anakronistiskt när Harrison skriver att vi ”i slaveriets innersta kärna finner den mänskliga rovdjursnaturen och den banala ondska som vi alltför lätt väjer för att analysera.”  Hannah Arendts resonemang om den banala ondskan har visserligen ofta missbrukats men det handlade i själva verket om det tidsbundna nazityska, förkroppsligat i en byråkrat och skrivbordsförbrytare som Eichmann.

Eichmann – förskräckligt eller banalt ond?

Essäister kan överhuvudtaget tydliggöra medvetandehistoriska skillnader mellan då och nu och lära oss respektera skillnaderna. Att reagera indignerat på Freuds nedlåtande hållning till kvinnor eller att fördöma Thomas Jefferson för att han ägde slavar är ju lika meningslöst som att läxa upp någon för att den inte använde bilbälte 1923. Hellre än att lägga ner energi på att förfasa oss över äldre tiders blinda fläckar borde vi – inte minst vi som är essäister – se självkritiskt på vår egen tid och fråga oss vilka dagens blinda fläckar kan tänkas vara.

Det vetenskapliga skrivandet är ofta tesdrivande, samtidigt tonar det ner det personliga engagemanget. Ja, frågan är om inte ett påtagligt personligt engagemang rentav ter sig suspekt i vetenskapliga sammanhang. Det essäistiska skrivandet behöver inte vara tesdrivande men ett uttalat personligt engagemang är en grundläggande förutsättning. Kanske det är essäistens största existentiella utmaning: att veta vad man står för, vad man brinner för?