Oscar Parland hundra år

Oscar Parland i Stockholm 1954. Ur Oscar och Heidi Parlands arkiv

Av IVO HOLMQVIST

Så här kunde sysslolösa medlemmar av den tsarryska aristokratin te sig när de i stället för Sankt Petersburgs salonger fick hålla till godo med en enkel badort i Karelen:

Några vandrade sprättigt fram och tillbaka på järnvägsperrongen iklädda syrenfärgade sockor och söndriga halmhattar, svängande sina eleganta spatserkäppar… Då de upptäckte oss – vi såg tydligen främmande ut och väckte deras uppmärksamhet – kunde någon av herrarna dra fram sin monokel som var fäst med en snodd, klämma fast den i ögat och fixera oss en stund.

Det avskräckte inte gossarna Parland som hörde till en mångspråkig familj där tyska och ryska, finska och svenska blandades till ett funktionellt vardagsspråk. Tre av fyra bröder blev författare. Henry, som var född 1908 och äldst, blev ett stjärnskott på den tidiga finlandssvenska modernismens himmel men dog i scharlakansfeber redan 1930. Ralf blev den mest produktive i skaran, han beskrev bland mycket annat sina bisarra onklar. Och så Oscar som minns vilket intryck de vinddrivna ryska adelsmännen gjorde, på stränderna i östra Finland.

Det gör han i det långa slutavsnittet i ”Kunskap och inlevelse” som kom på Helsingforsförlaget Holger Schildt för tjugo år sedan, en essäsamling som kom lagom till hans åttioårsdag. De sidorna kunde läsas som en icke-fiktiv fortsättning på hans båda romaner ”Den förtrollade vägen” (1953, ny upplaga 1987) och ”Tjurens år” (1962, ny upplaga 1988), om den lille Rikki, hans originella storfamilj i den väldiga trävillan nära Viborg och hans självskapade monstervärld. Böckerna låg till grund för en sevärd tv-serie för en hel del år sedan där barnets perspektiv fick bestämma, inte den vuxnes. Den synvinkeln fanns redan i förlagan.

En tredje del var planerad men inte färdigskriven när Oscar Parland dog i Helsingfors 1997 (han var född i Kiev åttiofem år tidigare). ”Spegelgossen” gavs ut postumt 2001, redigerad av Monica och Oliver Parland.

Som skönlitterär författare var Oscar Parland inte riktigt lika produktiv som sin yngre bror Ralf, och hans böcker kom med långa mellanrum – han hade debuterat med den Thomas Mannska familjeromanen ”Förvandlingar” just efter kriget. Inte heller var han någon odrägligt tvär- och självsäker memoarförfattare, det framgår redan av essäsamlingens inledande citat från André Gide:

”Tro på dem, som söker sanningen, tvivla på dem, som funnit den.”

(André Gide hörde liksom Richard Wright, Ignazio Silone, Stephen Spender och Arthur Koestler till den flock vänsterintellektuella avfällingar som gjorde upp med kommunismen i ”The God that Failed, a Confession” som blev mycket läst och ivrigt debatterad när den kom 1949).

Att Oscar Parland inte skrev mer hängde samman med hans verksamhet som strängt upptagen psykiater och djuppsykolog. ”Ty skall man dra sig fram i Finland måste man ha en av samhället premierad funktion och läkaryrket är att föredra framom mycket annat.” Man tror gärna att han dessutom vägde sina ord särskilt noga innan han släppte dem ifrån sig, hans eftersinnande essäer är en alltigenom sympatisk läsning. I kapitlet ”Den dekorativa stiliseringen och de mentalsjukas konst” drog han nytta av sina år som överläkare vid Nickbys sjukhus när han tolkade sjukdomskonst, särskilt schizofrena patienters skräck för tomrummet, deras horror vacui.

För att komma till bokhandeln - klicka på omsslaget

Två gestalter framför andra står i centrum i boken. Den ene är storebror Henry som misskötte sina juridikstudier och hellre svirade i tjugotalets Helsingfors samman med Gunnar Björling, till föräldrarnas förargelse. Av en ren sinkadus räddades han över till ett mera inrutat borgerligt liv. Hans morbor hade lägligt blivit professor i Kaunas i Litauen. Det svarta fåret sändes dit och fick tjänst som sekreterare på svenska ambassaden där. Och han fick fart på sitt skrivande, även om hans essäer om modernismen inte mötte Björlings fulla gillande.

En hel del sägs om Henry Parlands i förtid avbrutna författarskap, framför allt utreds förbindelserna med ryska formalister. Han var mycket tidigt ute när han mot slutet av tjugotalet i Hufvudstadsbladet presenterade Majakovskij och teatermannen Meyerhold. Hans intresse för filmens semiotik, med bland andra Eisenstein som åskådningsexempel, blev visserligen bara en stormsvala. Men det verkar troligt att filmvetenskapen skulle ha trampat ur sina barnskor mycket tidigare om denne briljante analytiker fått leva.

Den andra huvudpersonen är den charmerande onkel Tutti, morbor Vasilius Sesemann, han som blev filosofiprofessor i Kaunas, efter att i sin ungdom ha insupit fenomenologin i Tyskland direkt hos Edmund Husserl i Freiburg. Han rätade alltså vägen för systersonen Henry och satte de viktiga böckerna i händerna på honom.

Under Stalins terror angavs han anonymt – hans utrikes förbindelser ansågs suspekta och hans renlärighet vad gäller marxismen och leninismen ifrågasattes. 1950 deporterades han till ett arbetsläger i Sibirien, 66 år gammal. Han högg skog och sökte övervintra i kretsen av andra fördrivna intellektuella. Så kom tövädret efter Stalins död och efter sex år hade han kommit tillbaka till familjen. Mirakulöst nog fick han tillbaka sin professur och hann avlida innan nästa istid satte in efter Chrustjovs fall.

Om honom och hans kunskapsteori handlar två stora kapitel, som särskiljandet mellan ett objektivt vetande (Erkenntnis) och ett icke-föremålsmässigt (Wissen), om intuition och inlevelse. Oscar Parland satte in detta teoribygge i ett större sammanhang av fenomenologi och psykoanalys, semiotik och hermeneutik.

I slutkapitlet som ibland påminner om Nabobovs ryska memoarer ”Speak, Memory” lever sig Parland in i barndomens somrar på karelska näset, i en virvel av språk och fantasier. Och på typiskt finlandssvenskt vis håller han noga reda på alla yviga släktförgreningar: ”En annan intressant person som vann berömmelse först efter sin död var vår pappas kusinbarn och Henrys syssling på kvinnolinjen, vår pappas fasters dotterson…” Men paradiset tog slut, Henry dog, och mamma blev ohjälpligt sinnessjuk.

Oscar Parland, som ofta hade ett varmt och vänligt leende på läpparna, föreföll rentav barnsligt uppriktig och anspråkslös” skriver Aura Korppi-Tommola i sin uppskattande artikel om honom i den just utkomna fjärde och avslutande delen av ”Biografiskt lexikon för Finland” (därmed är detta imponerande storverk fört i hamn) och nämner också att han var en duktig amatörpianist som ibland framförde egna kompositioner och att han i ungdomen hade övervägt att bli bildkonstnär – han var uppenbarligen mångsidigt begåvad.

Den 20 april, på hundraårsdagen av hans födelse, ordnar Svenska Litteratursällskapet i Finland ett endagsseminarium om ”författaren, läkaren, semiotikern och renässansmänniskan Oscar Parlands livsverk”. Clas Zilliacus inleder, sedan följer fem föredrag, av Milena och Oliver Parland, Per Stam, Eero Tarasti och Janne Nyström (Riddaregatan 5 i Helsingfors, kl. 13-17).

Skriv en kommentar, ställ en fråga, skicka en hälsning här