DIXIKON

Ribot, Samtalet

Av MERETE MAZZARELLA

”Audi-mannen” talade  vi  mycket om här i Finland för nån vecka sen – eller är det ren två veckor sen? Tiden går fort, och samtalsämnena växlar lika fort. Men alltså:  biltillverkarens finländske försäljningschef handlade det om, som i en damtidningsintervju jämfört kvinnor med bilar och förklarat att kvinnor inte duger som ledare eftersom de låter sig styras av sina känslor. Han fick omedelbart sparken – näringslivet månar tydligen mer om sina varumärken än de politiska partierna för vår förre utrikesminister Kanerva fick sitta kvar ett bra tag efter att det framgått att han skickat hundratals sms till en strippa.

Jag tror egentligen att Audimannen är värd att tänka på ett tag till för hur är det: tror vi att det också i Sverige kan finnas de som delar Audi-mannens åsikt?

Just det, skillnaden är bara, att den i Finland alltså fortfarande kunnat uttalas offentligt och det har varit bra, det har varit alldeles utmärkt, för därmed har den kunnat diskuteras och dementeras: i en strid ström av reportage har vi inte bara påmints om att vi faktiskt har en kvinnlig president och att riksbanken haft en kvinnlig chef utan vi har också fått  ta del av intervjuer med kvinnliga chefer i alla åldrar.

Undrar om svenskar vet vilka folkbildningsinsatser den politiska korrektheten omöjliggör? Det här tankespåret har förstärkts av att jag just läst Elisabeth Åsbrinks gastkramande spännande – och genomgående mycket välskrivna -  Smärtpunkten: om Lars Noréns uppsättning av pjäsen Sju tre och dess katastrofala efterspel.

Som åtminstone rikssvenska läsare inte lär ha glömt handlade det om nazistiska fångar som fick spela sig själva och föra ut sina åsikter från scenen och om ett bankrån, ett mordförsök och till slut två polismord i Malexander dagen efter den sista föreställningen och med en av skådespelarna – Tony Olsson inblandad.

Om publikreaktionerna vid själva föreställningarna skriver Åsbrink:

”I avskyn som riktades mot de enskilda aktörerna i pjäsen Sju tre fanns ett starkt behov av att ta avstånd från det nazistiska tankegodset, men det blev till angrepp på de individer som tänkte tankarna och på den som låtit dem tala. I värnande av den goda demokratin slog det offentliga Sverige hårt mot de röster som utgjorde dess motsats.
Rätt eller fel? Ska man tysta antidemokrater – eller finns det någon idé att samtala med dem, se vilka de är och varför de blivit sådana?
Jag tänker inte låtsas som om jag vet svaret på de frågorna. Men det är lätt att slå fast att i den mäktiga kör som bildades som en reaktion på Sju tre, uttryckte ytterst få en tro på samtalet som ett sätt att komma vidare, lära sig eller förändra något.”

Aftonbladet 2009-08-13

Det är karakteristiskt för Åsbrinks framställning att hon hellre formulerar frågor än ger svar och för detta har hon fått kritik, själv tycker jag mycket om just det här öppna förhållningssättet som i sig blir samtalande, demokratiskt.

Faktum är att jag själv under de år jag vistats mycket i Sverige har tänkt åtskilligt på svenskarnas – de intellektuella, demokratiskt rättänkande svenskarnas – intolerans mot intolerans.

Jag har haft svårt att förstå de etablerade partiernas ovilja att överhuvudtaget gå i diskussion med Sverigedemokraterna och kan inte se annat än att den är dum, kontraproduktiv – om inte annat så för att den måste uppfattas som ett förakt, som ’ett angrepp på de individer som tänker tankarna’ – individer som alltså riskerar att vid nästa riksdagsval komma att utgöra mer än fyra procent att de röstande…

pp

_____________

pp

• Läs också Margareta Zetterströms inlägg om det offentliga angreppet på  ”de individer som tänkte tankarna” och om att hänga ut människor i det rättas namn

• Artikelsök – mer att läsa
  Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök
  Loading