DIXIKON

Av IVO HOLMQVIST

H. C. Andersen var fenomenal på att låta sig bjudas in till gods, gårdar och hov runtom i Europa. Också hans kolleger blev hemsökta. En av dem var Charles Dickens, som efter hand tröttnade på sin snyltgäst även om han höll god min (Niklas Rådström har skrivit en kort och rolig roman om det mötet: Gästen). Den engelske epikerns uppgivna suck, ”the terrible bore just stayed on and on”, är en av många goda poänger i Elias Bredsdorffs stora H. C. Andersen-biografi.

Själv dröjde sig Bredsdorff kvar ett tredjedels sekel på det brittiska öarna utan att någonsin bli tråkig. Han var dansk lektor först vid University College London och sedan under en mansålder i Cambridge, fram till pensioneringen 1979. Med tiden blev han en riktig ”kongresrotte”, som Hans Hertel skrev i en nekrolog vid hans död som nittioårig, 2002.

Det är från skandinavistkonferenser som jag minns honom, en nordistikens grand old man, verserad och vänlig, en äldre gentleman av dansk-engelskt snitt, i tweedkavaj och med snövitt hår. Han var sprängfylld av underhållande anekdoter. Så hade han också hunnit med mycket i sitt liv. Redan som gymnasist i Roskilde skickade han hyllningstelegram till Georg Brandes, och som en radikal formand för Studenterforeningen visade han en stark antinazistisk övertygelse.

Hans tidiga kontakter med England gav honom ett stort nätverk på vänsterkanten, och bland annat såg han till att Bertrand Russell drog på föreläsningsturné i Danmark. Han blev tidigt medlem av Danmarks kommunistparti och höll länge fast vid DKP, men hans tilltro fick sig en knäck vid nonaggressionspakten mellan Hitler och Stalin, och finska vinterkriget fick honom att lämna partiet.

Trots det fortsatte han som övertygad socialist att bära rosafärgade brillor, och det tog sin tid innan han genomskådade den fulla vidden av Stalins terror: ”Jag var naiv”, erkände han i memoarerna. Under kriget undgick han som motståndsrörelsens resesekreterare i Jylland med knapp nöd att arresteras av Gestapo i Århus, och fanns sedan samman med Mogens Fog (som det just kommit en tvåbands-monografi om på Gyldendal, av Morten Møller) i den köpenhamnska ledningen för Frit Danmark vars tidning han och Kate Fleron gav ut, också som legal avis några år efter kriget.

Redan 1937 hade han träffat John Steinbeck i Köpenhamn och skrev en bok om honom som censuren förhalade, den kom först 1943. Förutom reseskildringar från Kina och på senare år en rad självbiografier höll han sig framför allt till det nordiska, naturligt nog för en tongivande skandinavist.

Boken om H. C. Andersen var en av de första som sammanfattade liv och verk, efter Fredrik Bööks (de av Jackie Wullschläger, Jens Andersen och Johan de Mylius kom senare). Den blev hans mest spridda bok, men han ägnade sig också åt Ibsen och Mëir Goldschmidt, avhandlade Brandes och Pontoppidan vars brevväxling han redigerade, kartlade åttiotalets moral och omoral i Den store nordiske krig om seksualmoralen: en dokumentarisk fremstilling af sædelighedsdebatten i nordisk litteratur i 1880ʾerne, skrev om sina vänner Mogens Fog och dramatikern Kjeld Abell, och gav några år före sin död ut en bok om Oscar Wilde.

Tidigt under sin tid som dansk lektor i England skrev han en mycket spridd lärobok i danska där det första kapitlet är en fiffigt upplagd läsövning: den använder bara sådana danska ord som redan finns på engelska. Studenten som läser stycket och förstår allt blir förstås mycket imponerad av sin egen lingvistiska intelligens.

Om variationer av danskt uttal – både dialektiskt och sociolektiskt betingade – har han skrivit underhållande, som man nu kan se på den välredigerade bloggen som fyra översättare från olika nordiska språk till engelska har lagt upp, Nordic voices in translation. Där diskuteras i samband med honom dessutom nordiska socialister av olika schatteringar, och så lär man sig vad som är ärkedanskt. Den användbara beteckningen på den som är sådan finns dock inte med: hon och han kallas pæredansk och är lika genomtypisk för landet som någonsin en äppeltysk i söder eller en helyllesvensk i öster…(Fast Herr Neindam som det står i blogg-översättningen av Poul Henningsens visa ska nog vara Neiiendam, den kända danska teatersläkten).

Avslutningsvis citerar jag gärna en av de många tänkvärda aforismerna i Pär Rådströms bok om mötet mellan de (trots likartade erfarenheter av en besvärlig barndom) ganska olika litterära giganterna Charles Dickens och H. C. Andersen:

”- Alla behöver dikten som en påminnelse om att varje människas liv är en berättelse på jakt efter en lyssnare.”

Ivo Holmqvist