Av MARGARETA FLYGT
Jag önskar mig ett kulturprogram som bjuder in lika ämnesinsatta gäster, som fotbollskommentatorerna vi mött under några sommarveckor.
Att de samlas kring ett bord, och sedan via storbildsskärm och pedagogiska ringar förklarar en dikt, en roman eller en uppsättning för de inte helt initierade.
Tre ansedda specialister som alla är kunniga i ämnet, som uttalar sig om en författares ordval, hur det hade sett ut om Ann Jäderlund valt presens istället för imperfekt, hur Eva-Stina Byggmästar lyckas smussla in humor i sina betraktelser och vad som skiljer en briljant Shakespearetolkare från en annan.
Ju djupare vi går in i ett ämnes detaljer, desto intressantare för oss alla. Det gäller fotboll lika mycket som kultur.
Lustigt nog, anses sport och dess regler behöva förklaras mer än kultur, vars kvalitet och angelägenhet bedöms som fullvärdig ett statligt stöd endast om majoriteten har en omedelbar förståelse till verbala dribblingar och sparkar.
Det är dags att lära sig något av VM-teven - att våga gå in för sin sak, våga stanna vid tolkningar och bjuda in fler till att förstå, utan att förflackas till innehållslös populism.
____________
- Se ett klipp från Teatersport från 1987
Prenumerera
Jag bor i Jena sedan snart 10 år och kan inte undgå att jämföra tysk och svensk public service TV (och radio). En påfallande skillnad är att det i flera tyska kanaler (och i 3sat) finns avancerade program om litteratur, filosofi och vetenskap som ofta har det enkla konceptet att en kuturjournalist sitter och diskuterar med 3 professorer (ex. Scobel) eller 2-4 författare/litteraturvetare. Diskussionen är ofta på hög nivå. Det förutsätts att tittaren är inläst och beredd att anstränga sig. Jämfört med ”program om böcker” i SVT är skillnaden enorm. Nu är det här med att inte vara rädd för att det skall blir för detaljerat och svårt ett allmänt drag i tysk TV. I sportsändningar har jag upplevt att t.ex. ett spjutkast eller en kulstöt analyserats med en precision som jag aldrig hört i svensk TV, där man oftast nöjer sig med att konstatera ”Nej, det bev för kort” utan att ens komma på tanken att det skulle gå att tillfoga en analys av varför kulstöten blev som den blev.
Med vänliga hälsningar,
Lennart Olsson